Domstolens dom (nionde avdelningen) den 12 juni 2025

I mål C‑7/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Retten i Svendborg (Danmark) genom beslut av den 2 januari 2024, som inkom till domstolen den 4 januari 2024, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden N. Jääskinen samt domarna A. Arabadjiev (referent) och R. Frendo, generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 26 mars 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Deutsche Rentenversicherung Nord och BG Verkehr, genom T. Birch, advokat, Gjensidige Forsikring, danskt dotterbolag till Gjensidige Forsikring ASA, Norge, som företrädare för Marius Pedersen A/S, och Gjensidige Forsikring, danskt dotterbolag till Gjensidige Forsikring ASA, Norge, genom H. Saugmandsgaard Øe, advokat, Tjeckiens regering, genom J. Benešová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M.-L. Ehlers Defontaine och B.-R. Killmann, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Dansk rätt

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 85.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Deutsche Rentenversicherung Nord (nedan kallat DRV-N) och BG Verkehr (nedan kallat BG-V) och, å andra sidan, Gjensidige Forsikring (nedan kallat GF), som är ett danskt dotterbolag till Gjensidige Forsikring ASA, Norge, i egenskap av företrädare för Marius Pedersen A/S (nedan kallat MP) och i eget namn. Målet rör regressrätt avseende utbetald ersättning till änkan efter en tysk medborgare som avlidit efter ett olycksfall i arbetet som inträffat i Danmark.

3 I artikel 85.1 i förordning nr 883/2004 föreskrivs följande:

4 1 § 1 i erstatningsansvarsloven (lag om civilrättsligt ansvar) av den 24 augusti 2018 har följande lydelse:

5 I 13 § 1 i denna lag föreskrivs följande:

6 I 17 § 1 i nämnda lag stadgas följande:

7 I 26a § 1.1 i samma lag föreskrivs följande:

8 I 19 § 1 i Arbejdsskadesikringsloven (lag om arbetsskadeförsäkring) av den 19 augusti 2022 föreskrivs följande:

9 20 § 1 i denna lag har följande lydelse:

10 77 § 1 i nämnda har följande lydelse lag:

11 I 46 § i Sozialgesetzbuch, Sechtes Buch (VI) – Gesetzliche Rentenversicherung (bok VI i lagen om sociala förmåner – Den lagstadgade pensionsförsäkringen) (nedan kallad SGB VI) föreskrivs att änkor och änklingar ska beviljas efterlevandepension när den avlidne maken eller makan varit försäkrad under den minimiperiod som i allmänhet krävs.

12 116 § i Sozialgetsetzbuch, Zehntes Buch (X) – Sozialverwaltungsverfahren und Sozialdatenschutz (bok X i lagen om sociala förmåner – förvaltningsrättsliga förfaranden på det sociala området och skydd för socialförsäkringsuppgifter) (nedan kallad SGB X) ger socialförsäkringsinstitutionerna rätt att inträda i de rättigheter som förmånstagarna eventuellt har gentemot tredje man som är ansvarig för de förmåner som institutionerna var skyldiga att bevilja till följd av skadan.

13 Den 15 juli 2015 skadades X, som var tysk medborgare och som arbetade som exportchaufför för ett tyskt bolag, i samband med en olycka som inträffade när han hjälpte till att lasta varor på sin lastbil vid en av PM:s affärsadresser i Danmark. Dessa skador ledde till att han avled kort tid därefter.

14 MP erkände sitt civilrättsliga ansvar för dödsfallet. GF, som är bolagets ansvarsförsäkringsbolag, betalade, på begäran av den avlidne arbetstagarens advokat, en ersättning till den avlidne arbetstagarens änka för förlust av försörjare, beräknad i enlighet med dansk rätt.

15 DRV-N och BG-V, hos vilka den avlidne var försäkrad i egenskap av tysk arbetstagare, betalade dessutom ut änkepension till änkan i enlighet med 46 § i SGB VI.

16 Eftersom det i 116 § SGB X föreskrivs en rätt för den avlidne arbetstagarens änka att överta den avlidnes rättigheter mot den tredje man som är ansvarig för den utbetalade pensionen, begärde DRV-N och BG-V återbetalning av denna pension hos MP och GF.

17 MP och GF avslog denna begäran med motiveringen att den saknade grund enligt dansk rätt. Rätten till änkepension enligt tysk lagstiftning, som utbetalas oberoende av orsaken till dödsfallet, motsvarar nämligen inte den rätt till ersättning för förlust av försörjare som föreskrivs i dansk lagstiftning. Eftersom GF redan har betalat ut denna ersättning till den avlidne arbetstagarens änka kan hon inte heller göra anspråk på någon ytterligare ersättning enligt dansk rätt.

18 Den 6 respektive den 12 juli 2018 väckte DRV-N och BG-V talan mot MP och GF vid Retten i Svendborg (Danmark), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att fastställelse av att sistnämnda bolag hade regressplikt för förmåner som betalats ut till den avlidne arbetstagarens änka.

19 DRV-N och BG-V har vitsordat att den ersättning för förlust av försörjare som utbetalats till den avlidne arbetstagarens änka har beräknats i enlighet med dansk rätt och att änkan inte kan göra anspråk på någon ytterligare ersättning enligt dansk rätt, men de anser emellertid att denna ersättning inte har utbetalats med befriande verkan, eftersom MP och GF inte var i god tro i fråga om DRV-N:s och BG-V:s regressrätt.

20 De har vidare hävdat att villkoren för och omfattningen av de rättigheter som de har inträtt i ska fastställas i enlighet med tysk rätt. Även om omfattningen av deras rättigheter gentemot MP och GF skulle fastställas i enlighet med dansk rätt, ska artikel 85.1 i förordning nr 883/2004 tolkas så, att de sociala förmåner som de har betalat ut till den avlidne arbetstagarens änka inte till sin karaktär måste vara identiska med eller jämförbara med de förmåner som föreskrivs i dansk rätt för att ersättning ska kunna utgå. Det har således inte varit syftet med bestämmelsen att avskära en betalningsskyldig socialförsäkringsinstitution från att rikta krav mot skadevållaren på grund av bristande identitet mellan de förmåner som kan krävas enligt lagstiftningen i den medlemsstat där nämnda socialförsäkringsinstitutionen har sitt säte och lagstiftningen i den medlemsstat där skadan inträffade.

21 Den hänskjutande domstolen har påpekat att i det nationella målet uppkommer först och främst frågan om vilken av de aktuella nationella lagstiftningarna som avgör omfattningen av de rättigheter som en betalningsskyldig socialförsäkringsinstitution har inträtt i. Den hänskjutande domstolen vill vidare få klarhet i huruvida en regressrätt förutsätter att de sociala förmåner för vilka återbetalning yrkas till sin karaktär är jämförbara med de förmåner som den skadelidande skulle kunna göra anspråk på enligt lagstiftningen i den medlemsstat där skadan inträffade. Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i vilken betydelse som ska tillmätas uttrycket till sin karaktär som Højesteret (Danmark) har använt i sin praxis på det aktuella området.

22 I dansk rätt preciseras uttömmande karaktären av de olika ersättningar som en skadelidande eller dennes efterlevande kan göra anspråk på som följd av personskada, såsom ersättning för förlorad arbetsinkomst, sveda och värk, bestående men, förlust av arbetsförmåga, förlust av försörjare, övergångsbelopp vid dödsfall samt skadestånd. Det finns ett tak för de flesta av dessa ersättningsposter.

23 I 77 § arbetsskadeförsäkringslagen föreskrivs dessutom att den ersättning som beräknas i enlighet med lagen om civilrättsligt ansvar är subsidiär i förhållande till den ersättning som den skadelidande eller de efterlevande har rätt till enligt arbetsskadeförsäkringslagen och att arbetsskadeersättning inte kan ligga till grund för regress mot den ersättningsansvarige skadevållaren.

24 Varken lagen om civilrättsligt ansvar eller arbetsskadeförsäkringslagen ger en efterlevande rätt till änkepension av den karaktär och på det sätt slag som följer av SGB VI. Det är således inte utan vidare möjligt att fastställa identitet mellan DRV-N:s och BG-V:s yrkanden om ersättning och motsvarande ersättningsposter i lagen om civilrättsligt ansvar och arbetsskadeförsäkringslagen.

25 Den hänskjutande domstolen anser emellertid inte att det klart framgår av domstolens praxis huruvida de materiella reglerna i den medlemsstat där skadan inträffade kan begränsa den betalningsskyldiga socialförsäkringsinstitutions regressrätt för det fall de socialförsäkringsförmåner som det har yrkats ersättning för inte är identiska eller i vart fall inte till sin karaktär är jämförbara med de förmåner som den skadelidande skulle kunna ha yrkat ersättning för enligt dessa materiella regler.

26 Mot denna bakgrund beslutade Retten i Svendborg att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:

27 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 85.1 i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att när en person, enligt lagstiftningen i den medlemsstat där hon är bosatt, uppbär en änkepension efter sin makes död efter ett olycksfall i arbetet som inträffat i en annan medlemsstat, och när lagstiftningen i den första medlemsstaten föreskriver att den institution som betalar ut pensionen har rätt att överta hennes rättigheter gentemot den tredje man som är skyldig att utge ersättning för den skada som orsakats av detta olycksfall, förutsätter nämnda institutions regressrätt att det i den andra medlemsstaten finns en rättslig grund för att erhålla en sådan pension eller en motsvarande förmån.

28 Artikel 85.1 i förordning nr 883/2004 syftar till att göra det möjligt för en socialförsökringsinstitution i en medlemsstat som har betalat ut sociala trygghetsförmåner till följd av en skada som inträffat inom en annan medlemsstats territorium att mot skadevållande tredje man använda sig av de rättsmedel som föreskrivs i den lagstiftning som institutionen tillämpar, antingen i form av subrogation eller i form av en annan rättslig konstruktion. Den rättighet som sålunda tillerkänns nationella socialförsäkringsinstitutioner utgör nämligen en logisk och rimlig följd av utvidgningen av dessa institutioners skyldigheter till att gälla hela unionens territorium, som följer av bestämmelserna i förordningen (se, för ett likande resonemang, dom av den 2 juni 1994, DAK, C‑428/92, EU:C:1994:222, punkt 16).

29 Bestämmelsen är således en kollisionsnorm enligt vilken en nationell domstol, vid vilken en ersättningstalan har väckts gentemot en skadevållare, är skyldig att tillämpa rätten i den medlemsstat som den betalningsskyldiga institutionen lyder under, inte endast för att avgöra om denna institution lagligen har inträtt i den skadelidandes eller dennes rättsinnehavares rätt, utan också för att avgöra arten och omfattningen av de fordringar som den betalningsskyldiga institutionen har övertagit (se, för ett likande resonemang, dom av den 21 september 1999, Kordel m. fl. C‑397/96, EU:C:1999:432, punkt 22).

30 Om den nationella domstolen tillämpade lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium skadan uppkom för att fastställa omfattningen av den betalningsskyldiga institutionens fordran, skulle detta nämligen kunna innebära att artikel 85.1 i förordning nr 883/2004 helt eller delvis berövades sin ändamålsenliga verkan. Detta skulle särskilt vara fallet om lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium skadan uppkom föreskrev att rätten att överta en fordran eller en direkt rätt inte omfattar vissa typer av fordringar som den betalningsskyldiga institutionen, genom rätt att överta fordran eller som en direkt rätt, kan göra gällande i den medlemsstat där den är belägen (se, för ett likande resonemang, dom av den 2 juni 1994, DAK, C‑428/92, EU:C:1994:222, punkt 19).

31 Av detta följer att sådana bestämmelser som de i 17 § 1 i lagen om civilrättsligt ansvar, vilka avser danska socialförsäkringsinstitutioners regressrätt mot en tredje man som är skyldig att ersätta skador som har medfört utbetalning av sociala trygghetsförmåner, inte kan tillämpas för att avgöra om och i vilken utsträckning en betalningsskyldig institution i en annan medlemsstat än Konungariket Danmark har regressrätt mot den person som vållat en skada som inträffat på danskt territorium där dessa bestämmelser är tillämpliga. Sådana bestämmelser utgör således inte hinder för en betalningsskyldig institutions regressrätt i en annan medlemsstat än den i vilken bestämmelserna är tillämpliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juni 1994, DAK, C‑428/92, EU:C:1994:222, punkt 22).

32 Artikel 85.1 i förordning nr 883/2004 syftar emellertid endast till att säkerställa att den regressrätt som den betalningsskyldiga institutionen kan ha, enligt den lagstiftning som den tillämpar, erkänns av de andra medlemsstaterna. Dess syfte är inte att ändra de regler som ska tillämpas för att avgöra om och i vilken utsträckning en skadevållande tredje man kan göras utomobligatoriskt ansvarig. Tredje mans ansvar bestäms av de materiella regler som den nationella domstolen vid vilken den skadelidande eller dennes rättsinnehavare har väckt talan normalt tillämpar, det vill säga i princip lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium skadan har inträffat (se, för ett likande resonemang, dom av den 21 september 1999, Kordel m. fl., C‑397/96, EU:C:1999:432, punkt 15).

33 Därav följer att den skadelidandes eller dennes rättsinnehavares rättigheter gentemot skadevållaren och villkoren för väckande av skadeståndstalan vid domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium skadan har inträffat ska bestämmas i enlighet med rättsordningen i den staten inklusive de regler som ska tillämpas enligt den internationella privaträtten (se, för ett likande resonemang, dom av den 21 september 1999, Kordel m. fl., C‑397/96, EU:C:1999:432, punkt 16).

34 Det är endast i de på detta sätt bestämda rättigheterna som den betalningsskyldiga institutionen kan inträda. Ett sådant inträde kan nämligen inte ge upphov till ytterligare rättigheter gentemot tredje man från förmånstagarens sida (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 1999, Kordel m.fl., C‑397/96, EU:C:1999:432, punkt 17).

35 Rätten att inträda i rättigheter omfattar dessutom, bland de ersättningar som den skadelidande eller dennes rättsinnehavare tillerkänns enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium skadan har inträffat, endast de ersättningar som motsvarar de förmåner som betalas ut av den betalningsskyldiga institution, och inte ersättningskrav för ideell skada eller för andra former av skador av personlig karaktär (dom av den 16 februari 1977, Töpfer m.fl., 72/76, EU:C:1977:27, punkt 19).

36 I förevarande fall framgår det, för det första, av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 28–35 ovan, att frågan huruvida och i vilken omfattning DRV-N och BG-V enligt 116 § i SGB X kan inträda i den avlidne arbetstagarens änkas rättigheter till följd av de förmåner som dessa bolag har betalt ut till änkan med tillämpning av 46 § SGB VI regleras av tysk rätt och att 17 § 1 i lagen om civilrättsligt ansvar, i motsats till vad MP och GF har gjort gällande, inte kan utgöra hinder för DRV-N:s och BG-V:s regressrätt, som vilar på dessa rättigheter, och som bolagen har inträtt i.

37 För det andra kan denna subrogation däremot inte ge upphov till ytterligare rättigheter för vare sig den avlidne arbetstagarens änka eller för DRV-N eller BG-V utöver änkans rättigheter enligt dansk rätt.

38 Såsom framgår av beslutet om hänskjutande finns det i dansk rätt inte någon sådan rätt till änkepension som den som föreskrivs i tysk rätt. I 13 § 1 i lagen om civilrättsligt ansvar och i 20 § i arbetsskadeförsäkringslagen föreskrivs däremot att den efterlevande maken ska erhålla ersättning för förlust av försörjare, vilken GF redan har betalat ut till den avlidne arbetstagarens änka. Vidare föreskrivs i 26a § 1 i lagen om civilrättsligt ansvar en ersättning för ideell skada som orsakats efterlevande som hade en särskilt nära relation till den avlidne. Slutligen föreskrivs i 19 § 1 i arbetsskadeförsäkringslagen, att den efterlevande maken ska beviljas övergångsersättning om vissa villkor är uppfyllda.

39 Domstolen erinrar om att det inte klart framgår av beslutet om hänskjutande om den avlidne arbetstagarens änka hade rätt till ersättning för sveda och värk eller om hon fick utbetalt en sådan ersättning av GF. Även om den hänskjutande domstolen i nämnda beslut har angett att enligt Arbejdsmarkedets Erhvervssikring i Danemark (yrkesförsäkringen på arbetsmarknaden i Danmark) gav det olycksfall som ligger till grund för det nationella målet inte någon rätt till förmåner för änkan enligt arbetsskadeförsäkringslagen, såsom övergångsersättning och ersättning för förlust av försörjning, vilka föreskrivs i 19 § 1 respektive 20 § i denna lag, framgår det emellertid inte att denna bedömning är slutgiltig och att den följaktligen utesluter att dessa ersättningar är relevanta i det nationella målet.

40 I den mån GF redan har betalat ut en eller, i förekommande fall, flera av dessa ersättningar till den avlidne arbetstagarens änka, ankommer det endast på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida dessa utbetalningar, enligt tillämplig nationell rätt, har befriande verkan för MP och GF med avseende på de yrkanden som DRV-N och BG-V framställt inom ramen för deras regresstalan.

41 Vad för det tredje gäller frågan huruvida den ersättning för förlust av försörjare som föreskrivs i dansk rätt och som GF betalat ut till den avlidne arbetstagarens änka, i den mening som uttrycket används i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 35 ovan, motsvarar den änkepension som DRV-N och BG-V betalar ut, erinrar domstolen om att förordning nr 883/2004 inte inrättar ett gemensamt system för social trygghet och att det, i avsaknad av harmonisering på unionsnivå på detta område, ankommer på varje medlemsstat att i sin lagstiftning bland annat fastställa villkoren för rätt till sociala förmåner (se, för ett likande resonemang, dom av den 11 april 2024, Sozialministeriumservice, C‑116/23, EU:C:2024:292, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

42 Såsom den tjeckiska regeringen och Europeiska kommissionen med rätta har gjort gällande kan följaktligen de förmåner som utbetalas till följd av en utlösande händelse, såsom ett olycksfall i arbetet, variera avsevärt från en medlemsstat till en annan och alltför stränga krav på överensstämmelse mellan de förmåner som föreskrivs i de olika medlemsstaternas lagstiftningar skulle riskera att frånta artikel 85.1 i förordning nr 883/2004 dess ändamålsenliga verkan.

43 Domstolen finner följaktligen att den rätt till subrogation som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning för en förmån som betalas ut enligt denna lagstiftning, i den mening som avses i artikel 85.1 i förordning nr 883/2004, kan utsträckas till att omfatta en förmån som föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där de faktiska omständigheter som ligger till grund för en utlösande händelse, såsom ett olycksfall i arbetet, har inträffat, när båda dessa förmåner är tillräckligt jämförbara med avseende på deras respektive föremål och syften.

44 I förevarande fall framgår det att de danska och tyska förmånerna utgår till följd av en familjeförsörjares död och båda syftar till att kompensera nära efterlevande för bland annat den intäktsförlust som följer av att den avlidnes inkomst har bortfallit.

45 Enligt den hänskjutande domstolen föreskrivs det dessutom i 77 § 1 i arbetsskadeförsäkringslagen bland annat att de krav som efterlevande till den som råkat ut för ett olycksfall i arbetet har gentemot skadevållaren ska minskas i den mån förmåner har utbetalats eller ska utbetalas till dem enligt denna lag. Av detta följer att föremålet för och syftet med ersättningen för förlust av försörjare enligt dansk lagstiftning kan anses motsvara de sociala förmåner som utges med stöd av denna lagstiftning till följd av ett olycksfall i arbetet.

46 Under dessa omständigheter finner domstolen, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att de två förmåner som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, vad gäller deras föremål och syften, är tillräckligt jämförbara för att den rätt till subrogation som föreskrivs i 116 § i SGB X och som avses i artikel 85.1 i förordning nr 883/2004 kan utsträckas till att omfatta ersättning för förlust av försörjare inom ramen för de gränser som föreskrivs i dansk lagstiftning.

47 Vad för det fjärde gäller den övergångsersättning som föreskrivs i dansk rätt och ersättningen för sveda och värk, vilka var föremål för diskussion mellan parterna under förhandlingen vid domstolen, räcker det att erinra om att de handlingar som ingetts till domstolen inte innehåller de uppgifter som är nödvändiga för att den ska kunna ge den hänskjutande domstolen användbara upplysningar om huruvida föremålet för och syftet med övergångsersättningen är tillräckligt jämförbara med föremålet för och syftet med de förmåner som DRV-N och BG-V betalar ut till den avlidne arbetstagarens änka. Vidare framgår det av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 35 ovan att föremålet och syftet med en ersättning som är avsedd att ge ersättning för sveda och värk inte kan anses vara tillräckligt jämförbara med syftet med den änkepension som i förevarande fall utbetalas av DRV-N och BG-V.

48 Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 85.1 i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att när en person enligt lagstiftningen i den medlemsstat där vederbörande är bosatt uppbär en änkepension efter sin makes död till följd av ett olycksfall i arbetet som inträffat inom en annan medlemsstats territorium, och lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten föreskriver att den institution som betalar ut pensionen har rätt att överta hennes rättigheter gentemot den tredje man som är skyldig att ersätta den skada som orsakats av detta olycksfall, är den betalningsskyldiga institutionens regressrätt inte beroende av att det i den andra medlemsstaten finns en rättslig grund som gör det möjligt att erhålla en sådan pension eller en motsvarande förmån, då det är tillräckligt att de förmåner som föreskrivs till följd av en utlösande händelse, såsom ett olycksfall i arbetet, enligt lagstiftningen i de berörda medlemsstaterna, är tillräckligt jämförbara med avseende på deras respektive föremål och syften för att den rätt till subrogation som föreskrivs i den första medlemsstatens lagstiftning och som avses i artikel 85.1 kan utsträckas till att omfatta den förmån som föreskrivs i den andra medlemsstaten.

49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: danska.