Domstolens dom (stora avdelningen) den 17 mars 2026

I mål C‑8/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Visoki kazneni sud (Appellationsdomstolen i brottmål, Kroatien) genom beslut av den 4 oktober 2023, som inkom till domstolen den 9 januari 2024, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (stora avdelningen), sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice-ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena K. Jürimäe, C. Lycourgos, I. Jarukaitis, M. Condinanzi, och F. Schalin samt domarna S. Rodin, E. Regan (referent), N. Piçarra, N. Jääskinen, D. Gratsias, B. Smulders, S. Gervasoni och N. Fenger, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: handläggaren M. Longar,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 februari 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Županijsko državno odvjetništvo u Zagrebu, genom S. Blažević, i egenskap av ombud, Kroatiens regering, genom G. Vidović Mesarek, i egenskap av ombud, Sloveniens regering, genom A. Dežman Mušič, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom R. Mrljić, J. Vondung och I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 12 juni 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande

Bestämmelserna om minimiregler för beslut om frysning och beslut om förverkande

Bestämmelserna om den europeiska arresteringsordern och om erkännande och verkställighet av brottmålsdomar

– Rambeslut 2002/584/RIF

– Rambeslut 2008/909/RIF

Slovensk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra tolkningsfrågan

Den tredje frågan

Upptagande till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.2 och artikel 2 leden 3 och 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (EUT L 303, 2018, s. 1) samt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål där D. d.o.o (nedan kallat bolaget D), med säte i Kroatien, har överklagat erkännandet och verkställigheten av ett beslut om förverkande som de slovenska myndigheterna har översänt till de kroatiska myndigheterna rörande aktier i bolaget L.Z. d.d (nedan kallat bolaget L.Z.) som innehas av bolaget D.

3 Skälen 1–4, 11–13, 18, 31 och 34 i förordning nr 2018/1805 har följande lydelse:

4 I artikel 1 i denna förordning, med rubriken Syfte, föreskrivs följande:

5 I artikel 2 i nämnda förordning, med rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

6 I artikel 3 i förordningen, vars rubrik lyder Brott, stadgas följande:

7 Kapitel II i förordning 2018/1805, med rubriken Översändande, erkännande och verkställighet av beslut om frysning, består av artiklarna 4–13, och kapitel III, med rubriken Översändande, erkännande och verkställighet av beslut om förverkande, består av artiklarna 14–22.

8 I artikel 14 i förordning 2018/1805, med rubriken Översändande av beslut om förverkande, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

9 I artikel 17 i förordningen, med rubriken Standardintyg om förverkande, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

10 I artikel 18 i nämnda förordning, med rubriken Erkännande och verkställighet av beslut om förverkande, föreskrivs följande i punkt 1:

11 I artikel 19 i samma förordning, med rubriken Grunder för att vägra erkännande och verkställighet av beslut om förverkande, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

12 I artikel 23 i förordning 2018/1805, med rubriken Tillämplig lag för verkställighet, föreskrivs följande i punkt 1:

13 I artikel 25 i denna förordning, med rubriken Kommunikation, föreskrivs följande:

14 Artikel 33 i nämnda förordning har rubriken Rättsmedel i den verkställande staten mot erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller beslut om förverkande. I punkterna 2 och 4 i den artikeln föreskrivs följande:

15 I artikel 1 i direktiv 2014/42, med rubriken Syfte, föreskrivs följande i punkt 1:

16 Artikel 8 i direktivet, med rubriken Skyddsåtgärder, har följande lydelse:

17 Artikel 1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1) har rubriken Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder. I punkt 3 i den artikeln föreskrivs följande:

18 Artikel 3 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27) har rubriken Syfte och tillämpningsområde. I punkt 4 i den artikeln föreskrivs följande:

19 Artiklarna 227 och 245 i Kazenski zakonik (strafflagen) avser brott som består i skada för borgenärer respektive penningtvätt.

20 I artikel 498 i Zakon o kazenskem postopku (straffprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZKP), föreskrivs följande:

21 I artikel 500 ZKP föreskrivs följande:

22 På grundval av en stämningsansökan av den 29 maj 2017 inledde Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor, Slovenien) ett straffrättsligt förfarande mot fyra personer (nedan kallade de fyra tilltalade) som misstänktes för brottet missbruk av tjänsteställning eller maktutövning genom att mellan den 15 och den 25 juli 2007 ha beviljat I.J.S. d.d (nedan kallat bolaget I.J.S.) en olaglig ekonomisk fördel vid förvärvet av aktierna i bolaget L.Z.

23 Inom ramen för detta förfarande fastställde nämnda domstol även att rekvisiten för två andra brott, nämligen åsamkande av skada för bolaget I.J.S. borgenärer och penningtvätt, var uppfyllda i förhållande till andra personer än de fyra tilltalade. Denna domstol konstaterade i detta avseende bland annat att den formella chefen för bolaget I.J.S., vilket då var insolvent, i juni 2013 hade sålt aktier i bolaget L.Z. till V.K. d.o.o., utan att någon betalning erhållits. Därefter sålde V.K. d.o.o i juli 2013 dessa aktier vidare till bolaget D genom en av dess företagsledare, vilket gjordes i syfte att dölja aktiernas ursprung.

24 Inom ramen för det föregående straffrättsliga förfarandet avseende brottet skada för bolaget I.J.S. borgenärer, beslutade Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) den 16 juni 2014 att de aktier i bolaget L.Z. som innehades av bolaget D skulle frysas då de utgjorde vinning av detta brott. Detta beslut om frysning, som ursprungligen var tillämpligt under en period på tre månader från den dag då det antogs, det vill säga till och med den 15 september 2014, innebar förbud för bolaget D att överlåta dessa aktier och innehöll information till bolaget om bolagets rätt att invända mot beslutet. På begäran av åklagaren antog nämnda domstol flera beslut om förlängning av frysningen av dessa aktier. Dessa beslut om frysning har erkänts och verkställts av de kroatiska myndigheterna. Eftersom dessa aktier emellertid inte var skyddade under perioden 16 september–20 oktober 2014, på grund av komplikationer i förfarandet för erkännande av nämnda beslut, överfördes de den 13 oktober 2014 till förvaltningskonton där det inte var möjligt att identifiera de verkliga innehavarna.

25 Bolaget D överklagade vid två tillfällen besluten om frysning, dock utan framgång. Bolaget D:s talan mot de kroatiska myndigheternas erkännande och verkställighet av dessa beslut vid Županijski sud u Zagrebu (Distriktsdomstolen i Zagreb, Kroatien) ogillades. Även det överklagade som hade ingetts mot detta avslag ogillades.

26 Den 27 januari 2020 hörde Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor), inom ramen för det straffrättsliga förfarande som avses i punkterna 22 och 23 ovan, Z.Z., bolaget D:s ställföreträdare. Under förhöret underrättade nämnda domstol Z.Z. om möjligheten att förverka de aktier i bolaget L.Z. som innehas av bolaget D och som omfattas av besluten om frysning. Vidare underrättades vederbörande, i enlighet med artikel 500 ZKP, om möjligheten att yttra sig angående ett sådant förverkande och att lägga fram bevisning samt ställa frågor. Z.Z. förklarade att han hade informerats om dessa beslut om frysning, att han ansåg att de saknade grund och att han därför, genom sin advokat, hade väckt talan vid Županijski sud u Zagrebu (Distriktsdomstolen i Zagreb), såsom nämns i föregående punkt, för att bestrida de kroatiska myndigheternas erkännande och verkställighet av de aktuella besluten. Han uppgav även att han skulle överklaga om dessa aktier förverkades.

27 Den 22 maj 2020 hölls huvudförhandlingen i detta förfarande vid Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) i närvaro av åklagaren, de fyra tilltalade och deras advokater. I sitt slutanförande yrkade åklagaren att de aktuella aktierna skulle förverkas, eftersom de skulle betraktas som vinning av brott, det vill säga brott till skada för borgenärer respektive penningtvätt.

28 Något åtal har emellertid inte väckts för dessa två brott.

29 Genom dom av den 27 maj 2020 frikände Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) de fyra tilltalade för brottet missbruk av tjänsteställning eller maktmissbruk som avses i punkt 22 ovan, samtidigt som den, med stöd av artikel 498.1 led 1 ZKP, antog ett beslut om förverkande av de aktier i bolaget L.Z. som innehades av bolaget D (nedan kallat det omtvistade beslutet om förverkande). I sistnämnda avseende angavs i nämnda dom bland annat att det framgick av de faktiska omständigheter som fastställts under förfarandet för bevisupptagning att dessa aktier utgör vinning av brott i form av skada för borgenärerna respektive penningtvätt, vilka avses i punkterna 23 och 27 ovan. Åklagaren överklagade denna dom till Višje sodišče v Mariboru (Appellationsdomstolen i Maribor, Slovenien), som ogillade överklagandet genom dom av den 24 november 2021, varefter beslutet om förverkande vann laga kraft den 22 december 2021.

30 Den 17 februari 2022 utfärdade Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) ett intyg om förverkande, i den mening som avses i artikel 17.1 i och bilaga II till förordning 2018/1805, i vilket aktierna i bolaget L.Z. ansågs utgöra vinning av ett brott, i den mening som avses i artikel 2 led 3 a i den förordningen. De aktuella aktierna kunde således bli föremål för förverkande utan slutlig fällande dom … efter ett förfarande på grund av ett brott, i den mening som avses i artikel 2 led 3 d i nämnda förordning.

31 I syfte att få det omtvistade beslutet om förverkande erkänt och verkställt översände nämnda domstol, i enlighet med artikel 14.1 i förordning 2018/1805, intyget till Županijsko državno odvjetništvo u Zagrebu (Åklagarmyndigheten i distriktet Zagreb, Kroatien). Intyget åtföljdes av en översättning till kroatiska av dels de utdrag ur domen av den 27 maj 2020 som nämns i punkt 29 ovan, avseende inledningen, domslutet, motiveringen avseende förverkad vinning av brott samt angivandet av rättsmedel, dels inledningen och domslutet i Višje sodišče v Mariborus (Appellationsdomstolen i Maribor) dom av den 24 november 2021, vilken nämns i samma punkt, genom vilken åklagarens överklagande av denna dom ogillades.

32 Genom dom av den 25 november 2022 fastställde Županijski sud u Zagrebu (Distriktsdomstolen i Zagreb), vid vilken Županijsko državno odvjetništvo u Zagrebu (åklagarmyndigheten i Zagreb) hade väckt talan, det omtvistade beslutet om förverkande.

33 Åklagaren och bolaget D överklagade den domen till Visoki kazneni sud (Appellationsdomstolen i brottmål, Kroatien), som är den hänskjutande domstolen.

34 För det första är den hänskjutande domstolen osäker på huruvida den egendom som är föremål för det omtvistade beslutet om förverkande omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2018/1805.

35 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i huruvida ett straffrättsligt förfarande som avslutats genom en frikännande dom i vilken det antas ett beslut om förverkande på grundval av konstateranden som rör ett annat brott än det som är föremål för domen, vilket begåtts av andra gärningsmän än dem som avses i nämnda dom och mot vilka det inte har väckts åtal, kan anses utgöra ett förfarande på grund av ett brott, i den mening som avses i artikel 2 led 2 i förordning 2018/1805, som kan leda till ett förverkande utan slutlig fällande dom, i den mening som avses i artikel 2 led 3 d i denna förordning. Den hänskjutande domstolen har understrukit att enligt ZKP kan förverkande av egendom endast föreskrivas i en fällande dom eller i en dom i vilken det fastställs att den berörda personen har begått en olaglig handling som är föremål för straffrättsliga förfaranden.

36 Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida de grundläggande rättigheter som bolaget D har enligt stadgan har iakttagits inom ramen för det straffrättsliga förfarande i vilket det omtvistade beslutet om förverkande antogs.

37 Enligt artikel 19.1 h i förordning 2018/1805 är det, mot bakgrund av principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, endast är möjligt att vägra erkännande av ett beslut om förverkande på grund av att den berörda personens grundläggande rättigheter har åsidosatts. Den hänskjutande domstolen vill därför få utrett i vilken utsträckning denna förordning, särskilt artikel 1.2, samt artikel 47 i stadgan kan utgöra hinder för erkännande och verkställighet av detta beslut om det visar sig att dessa grundläggande rättigheter har åsidosatts.

38 För det första har den hänskjutande domstolen påpekat att Z.Z., vid förhandlingen den 27 januari 2020 vid Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor), hördes i egenskap av ställföreträdare för bolaget D och underrättades om möjligheten att de aktuella aktierna skulle förverkas samt om möjligheten att lägga fram bevis och ställa frågor under förfarandet. Han informerades däremot inte om sin rätt till advokat under hela förverkandeförfarandet, vilken föreskrivs i artikel 8.7 i direktiv 2014/42.

39 För det andra har den hänskjutande domstolen understrukit att ansökan om förverkande av de aktuella aktierna i det nationella målet ännu inte hade gjorts vid tidpunkten för förhandlingen, eftersom åklagaren framställde denna begäran om förverkande först i sitt slutanförande, det vill säga vid förhandlingen den 22 maj 2020. Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) höll således en förhandling på grundval av det åtal som hade väckts år 2017.

40 För det tredje har den hänskjutande domstolen konstaterat att det framgår av det intyg om förverkande som är aktuellt i det nationella målet att Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) den 13 oktober 2020 delgav bolaget D utdrag ur denna domstols dom av den 27 maj 2020 som innehöll det omtvistade beslutet om förverkande. Utdragen avsåg införandet i domslutet av motiveringen rörande vinning av brott som förverkats och omnämnandet av rättsmedel, tillsammans med en översättning till kroatiska.

41 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i huruvida den fullständiga texten av denna dom, såsom en väsentlig handling, borde ha delgetts bolaget D för att säkerställa en rättvis rättegång.

42 Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att bolaget D har bestritt att utdrag ur nämnda dom faktiskt delgavs bolaget den 13 oktober 2020 och att bolaget har hävdat att det avser att bevisa detta genom att inhämta det delgivningsintyg som styrker delgivningen vid detta datum och genom en handstilsundersökning. Bolaget har påstått att det erhöll en kopia av samma dom först efter begäran, och detta under februari 2022.

43 För det fjärde och slutligen har den hänskjutande domstolen påpekat att bolaget D inte har överklagat domen som innefattar det omtvistade beslutet om förverkande.

44 Mot bakgrund av dessa konstateranden vill den hänskjutande domstolen få klarhet i omfattningen av de kontroller som den ska göra i det nationella målet och i vilken utsträckning den i detta sammanhang förväntas samråda med den myndighet som utfärdat det omtvistade beslutet om förverkande, med beaktande av principen om ömsesidigt erkännande och artikel 33.2 i förordning 2018/1805, i vilken det föreskrivs att de materiella skäl som ledde till att ett sådant beslut utfärdades inte får bestridas vid en domstol i den verkställande medlemsstaten.

45 Mot denna bakgrund beslutade Visoki kazneni sud (Appellationsdomstolen i brottmål) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

46 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 och 1.4 samt artikel 2 leden 2 och 3 a och d i förordning 2018/1805 ska tolkas så, att denna förordning är tillämplig på ett beslut om förverkande som, efter ett straffrättsligt förfarande, antas i en dom där de tilltalade frikänns från det brott som detta förfarande avser och i vilken det fastställs att den egendom som ska förverkas utgör vinning av ett annat brott än det aktuella brottet, i vilket en annan person än de tilltalade som frikänts har deltagit och mot vilken åtal inte har väckts.

47 I artikel 1.1 i förordning 2018/1805 föreskrivs att den förordningen innehåller de regler enligt vilka en medlemsstat på sitt territorium erkänner och verkställer beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats av en annan medlemsstat inom ramen för förfaranden i straffrättsliga frågor. Enligt artikel 1.4 i samma förordning ska förordningen däremot inte tillämpas på beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats inom ramen för förfaranden i civilrättsliga eller administrativa frågor.

48 I artikel 2 led 2 i nämnda förordning anges i detta hänseende att med begreppet beslut om förverkande, i den mening som avses i samma förordning, avses ett slutligt straff eller en sådan slutlig åtgärd som har beslutats av en domstol efter förfaranden på grund av ett brott, som innebär slutligt berövande av egendom från en fysisk eller juridisk person.

49 I artikel 2 led 3 a och d i förordning 2018/1805 definieras begreppet egendom bland annat som varje form av egendom som den utfärdande myndigheten anser utgöra vinning av ett brott eller som den anser kan bli föremål för förverkande, inbegripet utan slutlig fällande dom enligt den utfärdande statens rätt efter ett förfarande på grund av ett brott.

50 Det framgår således av själva ordalydelsen i dessa bestämmelser att tillämpningsområdet för förordning 2018/1805 omfattar alla typer av beslut om förverkande som utfärdas efter ett förfarande på grund av ett brott, inbegripet beslut om förverkande som meddelats utan slutlig fällande dom. Såsom preciseras i skäl 13 i förordningen bör medlemsstaterna kunna erkänna och verkställa sådana beslut som antagits enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning i enlighet med förordningen, även om denna typ av beslut inte förekommer i den verkställande medlemsstatens rättssystem.

51 Av detta följer, såsom generaladvokaten har angett i punkterna 28–36 i sitt förslag till avgörande och såsom samtliga berörda som har inkommit med skriftliga yttranden har gjort gällande, att förordning 2018/1805 är tillämplig på ett sådant beslut om förverkande som det som är aktuellt i det nationella målet. Detta beslut antogs nämligen av den behöriga nationella domstolen efter ett straffrättsligt förfarande i vilket den domstolen fann att förverkad egendom utgjorde vinning av ett brott, i den mening som avses i artikel 2 led 3 a i förordningen, det vill säga brottet skada för borgenärer och brottet penningtvätt, och att denna egendom enligt slovensk rätt kan bli föremål för förverkande utan slutlig fällande dom, i den mening som avses i artikel 2 led 3 d i nämnda förordning. Det saknar i detta avseende betydelse att åtal inte har väckts för dessa båda brott och att andra personer än dem som deltagit i dessa brott frikändes inom ramen för detta förfarande.

52 Mot bakgrund av det ovanstående ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 1.1 och 1.4 samt artikel 2 leden 2 och 3 a och d i förordning 2018/1805 ska tolkas så, att denna förordning är tillämplig på ett beslut om förverkande som, efter ett straffrättsligt förfarande, antas i en dom där de tilltalade frikänns från det brott som detta förfarande avser och i vilken det fastställs att den egendom som ska förverkas utgör vinning av ett annat brott än det aktuella brottet, i vilket en annan person än de tilltalade som frikänts har deltagit och mot vilken åtal inte har väckts.

53 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 h i förordning 2018/1805, jämförd med artikel 1.2 i samma förordning och mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den verkställande myndigheten i en medlemsstat får vägra att erkänna och verkställa ett beslut om förverkande på grund av ett påstått åsidosättande, i den utfärdande medlemsstaten, av de grundläggande rättigheter som tillerkänns den person som berörs av beslutet, i den mening som avses i artikel 2 led 10 i nämnda förordning, för det första, av det skälet att denna person inte kallades att delta i alla skeden av det straffrättsliga förfarande som ledde till antagandet av nämnda beslut, för det andra, att vederbörande inte underrättades om sin rätt att få tillgång till en försvarare under hela förfarandet och, för det tredje, att vederbörande inte, på ett språk som han eller hon förstår, delgavs den fullständiga texten till den dom i vilken beslutet meddelades, och detta trots att nämnda person inte hade använt sig av de rättsmedel som han eller hon hade tillgång till i den utfärdande medlemsstaten för att bestrida domen.

54 Den slovenska regeringen har gjort gällande att den tredje frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom de fall av åsidosättande av grundläggande rättigheter som den hänskjutande domstolen har angett i denna fråga inte motsvarar de verkliga omständigheterna i det nationella målet.

55 EU-domstolen erinrar om att det följer av fast rättspraxis att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut), C‑292/23, EU:C:2025:255, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

56 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen, som har att pröva en tvist om erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande som antagits till följd av ett straffrättsligt förfarande som inletts i en annan medlemsstat än Republiken Kroatien, har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida det förfarande som ledde fram till antagandet av detta beslut har inneburit åsidosättanden av den berörda personens grundläggande rättigheter som, enligt artikel 19.1 h i förordning 2018/1805, kan utgöra grund för att vägra erkännande och verkställighet av nämnda beslut.

57 Mot denna bakgrund, och eftersom det uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera riktigheten av de faktiska omständigheter som den har angett i sin fråga vad gäller sådana eventuella åsidosättanden, finner EU-domstolen att den tolkning av unionsrätten som den hänskjutande domstolen har begärt i denna fråga inte uppenbart kan anses sakna samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det mål som är anhängigt vid den eller att frågan är hypotetisk.

58 Den tredje frågan kan därför tas upp till prövning.

59 Det ska inledningsvis erinras om att det särskilt framgår av artikel 1.1 i förordning 2018/1805, jämförd med skälen 1–4, 11 och 12 i samma förordning, att eftersom frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott är ett av de mest effektiva sätten att bekämpa brottslighet och eftersom brott ofta är av gränsöverskridande art är det nödvändigt att säkerställa ett effektivt gränsöverskridande samarbete på detta område, syftar denna förordning till att införa bestämmelser som ålägger medlemsstaterna att erkänna beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats av en annan medlemsstat i samband med förfaranden i straffrättsliga frågor. Denna mekanism bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, vilken utgör en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna, och syftar till att bidra till att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa genom att stärka detta samarbete.

60 I enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för systematiken i förordning 2018/1805, är en medlemsstat enligt artikel 18.1 i denna förordning, jämförd med skälen 12 och 31 i densamma, i princip skyldig att utan vidare formaliteter erkänna ett beslut om förverkande som utfärdats av en annan medlemsstat och som har översänts i enlighet med artikel 14 i förordningen och att vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det på samma sätt som för inhemskt beslut om förverkande, utom i de fall som uttryckligen föreskrivs i förordningen och särskilt i artikel 19 i förordningen, där det anges på vilka grunder en medlemsstat får vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande.

61 Bland dessa grunder för att vägra erkännande och verkställighet finns grunden i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805 enligt vilken den verkställande myndigheten får besluta att inte erkänna eller verkställa beslut om förverkande när det i undantagsfall, på grundval av precisa och objektiva uppgifter, finns grundad anledning att anta att verkställighet av det beslutet, mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan, i synnerhet rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en rättvis rättegång eller rätten till försvar.

62 Härav följer att unionslagstiftaren i denna artikel 19.1 h har föreskrivit ett specifikt skäl för att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande som syftar till att säkerställa respekten för de grundläggande rättigheter som stadfästs i stadgan, vilket på detta sätt gett artikel 1.2 i förordningen ett konkret innehåll. I sistnämnda bestämmelse anges att förordningen inte ska påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna stadfästa i artikel 6 FEU.

63 Det framgår av själva ordalydelsen i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805, som också återges i skäl 34 i förordningen, att denna bestämmelse hänvisar till risken för att verkställigheten av ett beslut om förverkande mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter medför ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan.

64 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 68 i sitt förslag till avgörande, och såsom Europeiska kommissionen även gjorde gällande vid förhandlingen vid domstolen, har unionslagstiftaren, genom att införa detta specifika skäl för att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande på grund av åsidosättande av grundläggande rättigheter, avsett att kräva att den verkställande myndigheten i den berörda medlemsstaten endast gör en individuell prövning av huruvida det föreligger en risk för ett sådant uppenbart åsidosättande av en grundläggande rättighet.

65 I synnerhet krävs det inte enligt artikel 19.1 h i förordning 2018/1805 att en sådan individuell prövning måste föregås av att den verkställande myndigheten i den berörda medlemsstaten konstaterar att det i den utfärdande medlemsstaten föreligger antingen systembrister eller allmänna brister, eller brister som mer specifikt påverkar en identifierbar grupp av personer. Ett sådant konstaterande krävs däremot av EU-domstolen inom ramen för den prövning i två separata steg som – vad avser rambesluten 2002/584 och 2008/909 – i princip ska göras i samband med ett förfarande för verkställighet av en europeisk arresteringsorder och ett förfarande för erkännande och verkställighet av en fällande brottmålsdom, för att bedöma huruvida det föreligger en verklig risk för kränkning av de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 4, 7, 24 och 47 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 88–94, dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen, C‑819/21, EU:C:2023:841, punkterna 25–30, och dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkterna 52–54 och där angiven rättspraxis).

66 Denna prövning i två steg grundar sig, i avsaknad av ett specifikt skäl för att vägra erkännande och verkställighet på grund av ett åsidosättande av de grundläggande rättigheterna som föreskrivits av unionslagstiftaren, på tolkningen av den allmänna bestämmelsen i artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 respektive artikel 3.4 i rambeslut 2008/909, vilka motsvarar artikel 1.2 i förordning 2018/1805 (ovan punkt 62).

67 Det kan emellertid konstateras att unionslagstiftaren genom artikel 19.1 h i denna förordning uttryckligen har valt, när det gäller systemet för erkännande och verkställighet av beslut om förverkande, att ge denna allmänna bestämmelse konkret innehåll genom att föreskriva ett sådant specifikt skäl för att vägra erkännande och verkställighet som grundar sig på egna prövningskriterier, varvid det endast krävs en individuell bedömning av huruvida det föreligger en risk för ett uppenbart åsidosättande av de grundläggande rättigheterna.

68 Mot denna bakgrund gäller därför följande. Även om fastställandet, efter en individuell prövning, av antingen systembrister eller allmänna brister, eller brister som mer specifikt påverkar en identifierbar grupp av personer vad gäller respekten i den utfärdande medlemsstaten av de grundläggande rättigheter som stadfästs i stadgan, i förekommande fall skulle kunna ligga till grund för konstaterandet att det föreligger en risk för ett uppenbart åsidosättande av dessa rättigheter, så är den verkställande myndigheten i en medlemsstat emellertid inte skyldig att göra en prövning i två separata steg, såsom det anges i punkt 65 ovan, för att kunna åberopa den specifika grunden för att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande som anges i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805.

69 Det ska emellertid påpekas, i likhet med vad generaladvokaten har framhållit i punkt 78 i sitt förslag till avgörande, att denna bestämmelse uppställer stränga villkor och en hög tröskel för hur allvarlig en sådan kränkning måste vara genom att grunden för att vägra erkännande och verkställighet enligt bestämmelsens uttryckliga lydelse inskränks till undantagsfall och genom att det krävs bevis för att det finns grundad anledning att, på grundval av precisa och objektiva uppgifter, anta att verkställigheten av ett beslut om förverkande kommer att innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan.

70 Dessutom ska ett sådant skäl för att vägra erkännande och verkställighet tolkas restriktivt, eftersom det utgör ett undantag från de principer om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende som systemet för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna grundar sig på (se, analogt, dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

71 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de grundläggande rättigheter som tillerkänns den person som berörs av det omtvistade beslutet om förverkande har iakttagits i den utfärdande medlemsstaten, av det skälet att denna person inte har kallats till att delta i samtliga skeden av det straffrättsliga förfarande som ledde till att detta beslut antogs, att vederbörande inte har informerats om sin rätt att få tillgång till en försvarare under hela förfarandet och att vederbörande inte, på ett språk som han eller hon förstår, hade delgetts den fullständiga texten till den dom i vilken nämnda beslut meddelades.

72 Det ska i detta hänseende inledningsvis påpekas att direktiv 2014/42, såsom framgår av dess artikel 1.1, ålägger medlemsstaterna att införa gemensamma minimiregler om frysning och förverkande av hjälpmedel och vinning som har samband med brott för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domstolsavgöranden om förverkande som antagits inom ramen för straffrättsliga förfaranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, 1Dream m.fl., C‑767/22, C‑49/23 och C‑161/23, EU:C:2024:823, punkterna 72 och 73 samt där angiven rättspraxis).

73 Enligt artikel 8.1 i direktivet är medlemsstaterna således skyldiga att vidta de åtgärder som krävs för att se till att de personer som berörs av de åtgärder som föreskrivs enligt nämnda direktiv, vilka enligt EU-domstolens praxis inte bara omfattar de personer som har befunnits skyldiga till ett brott utan även alla andra personer vars egendom berörs av ett beslut om förverkande (dom av den 21 oktober 2021, Okrazhna prokuratura – Varna, C‑845/19 och C‑863/19, EU:C:2021:864, punkt 76) har rätt till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol, så att deras rättigheter tillvaratas.

74 Enligt artikel 8.6 i direktiv 2014/42 ska medlemsstaterna särskilt vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att skäl anges för varje beslut om förverkande och att den berörda personen underrättas om beslutet. De ska även göra det faktiskt möjligt för en person som avses med ett beslut om förverkande att bestrida beslutet inför domstol. I artikel 8.7 i samma direktiv föreskrivs dessutom att, utan att det påverkar tillämpningen av direktiven 2012/13/EU och 2013/48/EU, ska personer vars egendom berörs av ett beslut om förverkande ha rätt att få tillgång till en advokat under hela förverkandeförfarandet såvitt gäller fastställande av vinningen och hjälpmedlen, så att de kan tillvarata sina rättigheter. De berörda personerna ska även informeras om att de har denna rätt.

75 Såsom framgår av skäl 18 i förordning 2018/1805 är dessutom de processuella rättigheter som garanteras i flera andra direktiv som avses i detta skäl tillämpliga på straffrättsliga förfaranden som omfattas av denna förordning med avseende på de medlemsstater som är bundna av dessa direktiv.

76 Oberoende av gränserna för tillämpningsområdet för de sekundärrättsakter som nämns i punkterna 72 och 75 ovan, ska de garantier som föreskrivs i stadgan, såsom även understryks i skäl 18 i förordning 2018/1805, under alla omständigheter vara tillämpliga på alla förfaranden som omfattas av denna förordning.

77 Medlemsstaterna är således skyldiga att respektera de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan när de prövar en ansökan om erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande i enlighet med förordning 2018/1805, eftersom de då tillämpar unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

78 Bland dessa grundläggande rättigheter återfinns bland annat rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol enligt artikel 47 i stadgan, vilken består av olika delar, såsom rätten till försvar, principen om parternas likställdhet i processen, rätten till domstolsprövning samt rätten att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas (dom av den 26 juli 2017, Sacko, C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 32 och där angiven rättspraxis). Rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en opartisk domstol och rätten till försvar anges dessutom uttryckligen i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805.

79 Av fast rättspraxis följer att säkerställandet av dessa grundläggande rättigheter, inom ramen för systemet för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, i första hand är den utfärdande medlemsstatens ansvar (se, analogt, dom av den 29 juli 2024, Breian, C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkterna 32 och 52 samt där angiven rättspraxis).

80 Av detta följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 93 i sitt förslag till avgörande, att den person som berörs av ett beslut om förverkande, när vederbörande inte har använt sig av de rättsmedel som står till buds i den utfärdande medlemsstaten, inte kan anses befinna sig i en undantagssituation som på grundval av förekomsten av precisa och objektiva omständigheter kan medföra att det finns grundad anledning att anta att verkställigheten av detta beslut, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det fallet, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en grundläggande rättighet som anges i stadgan, i den mening som avses i artikel 19.1 h. förordning 2018/1805. Detta gäller dock endast under förutsättning att den berörda personen inte kan visa att särskilda omständigheter gjorde det omöjligt eller åtminstone orimligt svårt för denna person att utnyttja dessa rättsmedel, eller att dessa omständigheter påverkade rättsmedlens effektivitet.

81 I förevarande fall framgår det av uppgifterna i beslutet om hänskjutande att det i artikel 500 ZKP föreskrivs att juridiska personer vid förverkande har rätt att höras via sitt ombud, såväl under det förberedande förfarandet som under huvudförhandlingen. Ombudet har även rätt att för den juridiska personens räkning lägga fram bevisning och ställa frågor. Vidare anges i artikel 498 a.3 och 498 a.4 ZKP att en bestyrkt kopia av det beslut om förverkande som avses i denna artikel ska överlämnas till ägaren av den förverkade egendomen, om ägarens identitet är känd, och att ägaren har rätt att överklaga detta beslut. Det framgår emellertid av samma beslut om hänskjutande att även om bolaget D, genom sin advokat, har överklagat de beslut om frysning som antagits gentemot bolaget, har bolaget däremot inte utnyttjat de rättsmedel som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning för att bestrida det omtvistade beslutet om förverkande.

82 Under dessa omständigheter, och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 92 i sitt förslag till avgörande, dock med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, gör EU-domstolen följande bedömning. I samband med erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande som rör en juridisk person, såsom bolaget D, kan en sådan juridisk person göra gällande att dennes grundläggande rättigheter åsidosattes, som anges i punkt 53 ovan, under det förfarande som ledde fram till antagandet av detta beslut i den utfärdande medlemsstaten genom att åberopa det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 19.1 h. i förordning 2018/1805, endast under förutsättning att denna juridiska person kan visa att det föreligger särskilda omständigheter som har gjort det omöjligt eller åtminstone orimligt svårt för den ifrågavarande juridiska personen att utöva dessa rättsmedel, vilket påverkar rättsmedlens effektivitet.

83 Såsom har påpekats i punkterna 41, 42 och 44 ovan framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den fullständiga texten till den dom som meddelades av Okrožno sodišče v Mariboru (Regiondomstolen i Maribor) den 27 maj 2020 innehållande det omtvistade beslutet om förverkande borde ha delgetts bolaget D för att bolaget skulle garanteras en rättvis rättegång. Eftersom bolaget D i det nationella målet har bestritt att utdrag ur denna dom och uppgifter om tillgängliga rättsmedel i den utfärdande medlemsstaten faktiskt delgavs bolaget den 13 oktober 2020, vill den hänskjutande domstolen vidare få klarhet i huruvida den kan kontrollera huruvida delgivning verkligen har skett och huruvida bolaget i detta sammanhang ska samråda med den utfärdande myndigheten.

84 Det följer av fast rättspraxis att iakttagandet av rätten till ett effektivt domstolsskydd inte enbart kräver att ett verkligt och faktiskt mottagande av ett beslut garanteras, det vill säga att det delges mottagaren, utan det krävs även att en sådan delgivning gör det möjligt för mottagaren att på ett detaljerat sätt få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne och de rättsmedel som kan tillgripas mot ett sådant beslut samt den föreskrivna fristen för att göra detta, så att mottagaren på ett effektivt sätt kan tillvarata sina rättigheter och med kännedom om samtliga omständigheter avgöra huruvida det finns anledning att överklaga beslutet till domstol (dom av den 6 oktober 2021, Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty, C‑338/20, EU:C:2021:805, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

85 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande, såsom anges i punkt 40 ovan, att det intyg om förverkande som är aktuellt i det nationella målet, vilket översänts av den utfärdande myndigheten i enlighet med artikel 14.1 i förordning 2018/1805, innehåller uppgift om att utdragen ur domen som inkluderar det omtvistade beslutet om förverkande, avseende inledningen, domslutet, den del av motiveringen som avser förverkad vinning och angivandet av rättsmedel, delgavs bolaget D tillsammans med en översättning till kroatiska.

86 Delgivningen av dessa utdrag ur domen innehållande det omtvistade beslutet om förverkande, under förutsättning att den har skett hos bolaget D, förefaller i princip göra det möjligt för bolaget att effektivt utnyttja de rättsmedel som det förfogar över i den utfärdande medlemsstaten för att göra gällande det påstådda åsidosättandet av dess grundläggande rättigheter i det förfarande som ledde fram till att detta beslut antogs. Såsom framgår av punkterna 22–29 ovan grundade sig nämligen det omtvistade beslutet om förverkande på andra brott än det brott för vilket de fyra berörda tilltalade frikändes genom denna dom. I detta avseende förefaller det inte som om delgivningen av bolaget D vad avser de delar av domen som rör sistnämnda brott och frikännandet var oundgänglig för ett effektivt utövande av dessa rättsmedel, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

87 Vad gäller den omständigheten att bolaget D vid den hänskjutande domstolen har bestritt att denna delgivning faktiskt har ägt rum, ska det påpekas att eftersom intyget om förverkande är avsett att underlätta det ömsesidiga erkännandet av beslut om förverkande, och med beaktande av det ömsesidiga förtroende som ska finnas mellan medlemsstaternas domstolar, var den verkställande myndigheten skyldig att förlita sig på uppgifterna i intyget i avsaknad av tillräckligt precisa och objektiva uppgifter för att ifrågasätta trovärdigheten av vad som angavs i intyget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Breian, C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkt 115 och där angiven rättspraxis).

88 Om den hänskjutande domstolen, på grundval av precisa och objektiva uppgifter, oaktat vad som anges i ett sådant intyg, skulle vara osäker på huruvida det omtvistade beslutet om förverkande har delgetts eller, mer allmänt, huruvida den berörda personens grundläggande rättigheter iakttogs under det förfarande som ledde fram till att detta beslut antogs, skulle den under alla omständigheter, innan den beslutar att helt eller delvis inte erkänna eller verkställa nämnda beslut enligt artikel 19.1 h i förordning 2018/1805, i enlighet med artikel 19.2 i förordningen vara skyldig att samråda med den utfärdande myndigheten och, i förekommande fall, begära att utfärdande myndighet utan dröjsmål lämnar all nödvändig information för att avgöra om dessa tvivel är välgrundade eller inte.

89 Det ska i detta sammanhang även påpekas att kommissionen vid förhandlingen vid domstolen gjorde gällande att den, efter att ha tagit del av handlingarna i det nationella målet, konstaterade att vissa delar av domen innehållande det omtvistade beslutet om förverkande var oläsliga på grund av en dålig tryckkvalitet.

90 Det ska i detta hänseende erinras om att enligt artikel 19.1 c i förordning 2018/1805 får den verkställande myndigheten i en medlemsstat även besluta att inte erkänna och verkställa ett beslut om förverkande om intyget om förverkande, såsom det föreskrivs i förordningens artikel 17 och bilaga II, är ofullständigt eller uppenbart felaktigt och intyget inte har fyllts i efter det obligatoriska samråd som avses i nämnda artikel 19.2.

91 Enligt artikel 14.1 i förordning 2018/1805 utgör intyget om förverkande visserligen i princip det sätt på vilket den utfärdande myndigheten ska översända varje beslut om förverkande till den verkställande myndigheten för erkännande och verkställighet av detta beslut.

92 Medlemsstaterna får emellertid, enligt artikel 14.2 i förordning 2018/1805, avge en förklaring om att den utfärdande myndigheten, när ett sådant intyg riktas till en medlemsstat för detta ändamål, även ska översända beslutet om förverkande i original eller en bestyrkt kopia av detta tillsammans med intyget. Det framgår av beslutet om hänskjutande att Republiken Kroatien har avgett en sådan förklaring.

93 Eftersom det i artikel 18.1 i förordningen föreskrivs att varje beslut om förverkande ska erkännas och verkställas under förutsättning att det har översänts i enlighet med artikel 14 i nämnda förordning, kan det förhållandet att domen innehållande det ursprungliga beslutet om förverkade eller den bestyrkta kopian av detta beslut är oläsliga i ett sådant fall omfattas av artikel 19.1 c i samma förordning.

94 Såsom framgår av själva ordalydelsen i sistnämnda bestämmelse och såsom har påpekats i punkt 88 ovan är den verkställande myndigheten, i enlighet med artikel 19.2 i förordning 2018/1805, skyldig att, innan den antar ett beslut om att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande, samråda med den utfärdande myndigheten för att denna ska översända en läsbar version av beslutet om förverkande eller en bestyrkt kopia av detta. Denna samrådsskyldighet följer även av artikel 25 i förordningen, i vilken det i punkt 1 föreskrivs att den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten vid behov utan dröjsmål och med alla lämpliga kommunikationssätt ska samråda för att säkerställa en effektiv tillämpning av förordningen. Punkt 2 i denna artikel avser just svårigheter med att översända eller bestyrka alla handlingar som är nödvändiga för att verkställa ett beslut om förverkande.

95 Det är således endast om den utfärdande myndigheten inte översänder en läsbar version av det ursprungliga beslutet om förverkande eller en bestyrkt kopia av detta inom rimlig tid som den verkställande myndigheten kan vägra att erkänna och verkställa det aktuella beslutet om förverkande av det skäl som anges i artikel 19.1 c i förordning 2018/1805.

96 Mot bakgrund av det ovanstående ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 19.1 h i förordning 2018/1805, jämförd med artikel 1.2 i samma förordning och mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den verkställande myndigheten i en medlemsstat inte får vägra att erkänna och verkställa ett beslut om förverkande på grund av ett påstått åsidosättande i den utfärdande medlemsstaten av de grundläggande rättigheter som tillerkänns den person som berörs av beslutet, i den mening som avses i artikel 2 led 10 i nämnda förordning, när denna person inte har använt sig av de rättsmedel som står till hans eller hennes förfogande i den utfärdande medlemsstaten för att bestrida beslutet om förverkande, i en situation då personen i fråga faktiskt har delgetts de delar av domen i vilken nämnda beslut meddelas – på ett språk som han eller hon förstår – på ett sätt som är tillräckligt för att vederbörande ska kunna överklaga beslutet om förverkande.

97 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: kroatiska.