Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 12 juni 2025

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1).

3 Se, bland annat, dom av den 29 juli 2024, Breian ( C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkterna 38 och 77–79 samt där angiven rättspraxis).

4 EUT L 303, 2018, s. 1.

5 Rådets rambeslut av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27).

6 Det framgår av den slovenska regeringens yttrande att genom det frysningsbeslutet, som antogs den 16 juni 2014 för en varaktighet på tre månader, förbjöds aktieinnehavaren i bolaget L.Z., det vill säga bolaget D., att inneha dessa aktier. Bolaget har inte bestritt det beslutet. Av samma yttrande framgår dessutom att det beslutet förlängdes flera gånger mellan den 9 september 2014 och den 28 november 2019. Bolaget D. överklagade två av de förlängningarna, men överklagandena ogillades.

7 I den bestämmelsen föreskrivs att, förutom de fall där det straffrättsliga förfarandet leder till en dom i vilken den misstänktes skuld fastställs, kommer även pengar eller egendom av olagligt ursprung enligt artikel 245 i Kazenski zakonik (strafflagen) och olagligt överförda eller överlämnade mutor enligt artiklarna 151, 157, 241, 242, 261, 262, 263 och 264 i strafflagen att förverkas om de lagstadgade brottsrekvisiten för brott enligt artikel 245 i strafflagen, som tyder på att de pengar eller den egendom som avses i den artikeln härrör från brott, är uppfyllda.

8 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (EUT L 127, 2014, s. 39, och rättelse i EUT L 138, 2014, s. 114).

9 Den hänskjutande domstolen har i det avseendet hänvisat till artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1).

10 Se skälen 1 och 2 i förordning 2018/1805.

11 Se skäl 3 i förordning 2018/1805.

12 Se skäl 4 i förordning 2018/1805.

13 Se skäl 12 i förordning 2018/1805.

14 Se, även, skäl 13 i förordning 2018/1805.

15 Se, för en detaljerad studie, Maugeri, A.M., Regulation (EU) 2018/1805: Mutual recognition of freezing and confiscation orders between efficiency and safeguards. Proceedings in criminal matters and non-conviction based confiscation, New Journal of European Criminal Law, vol. 15, Intersentia, Mortsel, 2024, nr 2, s. 164‑208. Se, även, Oliveira e Silva, S., Regulation (EU) 2018/1805 on the mutual recognition of freezing and confiscation orders: A headlong rush into Europe-wide harmonization?, New Journal of European Criminal Law, vol. 13, Intersentia, Mortsel, 2022, nr 2, s. 198–215.

16 Principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden bygger således på principen om ömsesidigt erkännande, vilken innebär att det finns ett ömsesidigt förtroende för att var och en av medlemsstaterna erkänner en tillämpning av den straffrättsliga lagstiftning som gäller i de andra medlemsstaterna, även då tillämpningen av de egna nationella bestämmelserna skulle leda till en annan lösning: se, bland annat, dom av den 21 december 2023, G.K. m.fl. (Parquet européen) ( C‑281/22, EU:C:2023:1018, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

17 Den slovenska regeringens invändningar mot att den tredje frågan kan tas upp till prövning, vilka grundar sig på en påstått felaktig redogörelse för de faktiska omständigheterna från den hänskjutande domstolens sida, ska ogillas enligt min mening, med tanke på att de frågor som den domstolen har ställt presumeras vara relevanta och att det ankommer på den domstolen att bland annat fastställa omständigheterna i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2024, Sozialministeriumservice, C‑116/23, EU:C:2024:292, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

18 Se, analogt, dom av den 29 juli 2024, Alchaster ( C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 49) (nedan kallad domen i målet Alchaster).

19 Se, med avseende på denna allmänna bestämmelse, skälen 16 och 17 i förordning 2018/1805.

20 Se, även, skäl 34 i förordning 2018/1805.

21 Se, bland annat, dom Alchaster (punkt 51 och där angiven rättspraxis).

22 Se, bland annat, dom Alchaster (punkt 52 och där angiven rättspraxis).

23 Se, bland annat, dom Alchaster (punkt 53 och där angiven rättspraxis).

24 Se, bland annat, dom Alchaster (punkt 54 och där angiven rättspraxis).

25 Se, bland annat, dom Alchaster (punkt 56 och där angiven rättspraxis).

26 Se, bland annat, dom Alchaster (punkt 57 och där angiven rättspraxis).

27 Se, bland annat, dom Alchaster (punkt 58 och där angiven rättspraxis).

28 Se, bland annat, dom Alchaster (punkt 59 och där angiven rättspraxis).

29 Se, bland annat, dom Alchaster (punkt 60 och där angiven rättspraxis).

30 Vad gäller det annorlunda mål som eftersträvas med den europeiska arresteringsordern än det som åsyftas med andra instrument för straffrättsligt samarbete, i förevarande fall en europeisk utredningsorder, se dom av den 8 december 2020, Staatsanwaltschaft Wien (Förfalskade banköverföringar) ( C‑584/19, EU:C:2020:1002, punkterna 72 och 73).

31 EU:C:2014:2454.

32 Se dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen ( C‑819/21, EU:C:2023:841, punkterna 24, 27–30 och 42).

33 Se, bland annat, Ouwerkerk, J., The Missing Link in CJUE Staatsanwaltschaft Aachen (C‑819/21) and the Argument for Humanitarian Considerations in Prison Transfer Proceedings, European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice, vol. 32, nr 3, Wolters Kluwer, Haag, 2024, s. 181–195, Romero Candau, S., Deficiencias sistémicas y reconocimiento de sentencias privativas de libertad. A propósito de la sentencia de 9 de noviembre de 2023, Staatsanwaltschaft Aachen, Revista de Derecho Comunitario Europeo, vol. 78, Centro de Estudios Políticos y Constitucionales, Madrid, 2024, s. 217–235, och Montaldo, S., Intersections among EU judicial cooperation instruments and the quest for an advanced and consistent European judicial space: The case of the transfer and surrender of convicts in the EU, New Journal of European Criminal Law, vol. 13, nr 3, Intersentia, Mortsel, 2022, s. 252–269, särskilt s. 264–268.

34 Se dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen ( C‑819/21, EU:C:2023:841, punkterna 25 och 26).

35 Se dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen ( C‑819/21, EU:C:2023:841, punkt 19).

36 Detsamma gäller skäl 13 i rambeslut 2008/909, som motsvarar skäl 12 i rambeslut 2002/584.

37 Denna grund för att vägra erkännande och verkställighet lades till under lagstiftningsförfarandet på Europaparlamentets initiativ (se betänkande av den 12 januari 2018 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och förverkande (dokument A8‑0001/2018) och informerande not av den 9 oktober 2018 från rådets generalsekretariat till Ständiga representanternas kommitté/rådet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och förverkande – Resultatet av Europaparlamentets första behandling (Strasbourg den 1 till den 4 oktober 2018) (dokument 12697/18)) och till följd av ett uttalande från Förbundsrepubliken Tyskland om behovet av klara och tydliga formuleringar som starkt betonar iakttagande av grundläggande rättigheter vid erkännande och verkställighet av beslut, med beaktande av EU-domstolens senaste rättspraxis i fråga om respekt för de grundläggande rättigheterna (se not av den 15 december 2017 från rådets generalsekretariat till delegationerna om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och förverkande – Resultatet av diskussionerna i RIF-rådet den 8 december 2017 (dokument 15451/17)).

38 Se Montaldo, S., The European Arrest Warrant and the protection of the best interests of the child: The Court’s last word on the limits of mutual recognition and the evolving obligations of national judicial authorities in Case C‑261/22 GN, Maastricht journal of European and Comparative Law, vol. 31, nr 1, Sage Publications, London, 2024, s. 106–123, särskilt s. 115 och 117.

39 EU-domstolen kan följaktligen inte göra samma konstaterande som den har gjort i fråga om artikel 3.2 andra stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31), nämligen att det otvetydigt framgår av den bestämmelsen att det endast är systembrister som medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i [stadgan] som gör det omöjligt att överföra en asylsökande till den ansvariga medlemsstaten. Bestämmelsen innehåller således två kumulativa villkor: se, bland annat, dom av den 19 december 2024, Tudmur ( C‑185/24 och C‑189/24, EU:C:2024:1036, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Ett sådant konstaterande kan inte göras beträffande förordning 2018/1805, av vilken det inte på något sätt framgår att enbart förekomsten av allmänna eller systematiska brister innebär att den verkställande myndigheten kan åberopa den grund för att vägra erkännande och verkställighet som återfinns i artikel 19.1 h i den förordningen.

40 Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198).

41 Se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).

42 EUT L 191, 2023, s. 118.

43 Det rör sig om en grund för vägran av europeiska utlämnandeorder när det, i undantagsfall och på grundval av precisa och objektiva uppgifter, finns grundad anledning att anta att fullföljandet av ordern, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i ärendet, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet enligt artikel 6 i EU-fördraget och stadgan.

44 I det skälet anges nämligen att vid bedömningen av den vägransgrund som anges i artikel 12.1 b i förordning 2023/1543, om den verkställande myndigheten förfogar över bevis eller uppgifter, till exempel uppgifter som återfinns i ett motiverat förslag från en tredjedel av medlemsstaterna, parlamentet eller kommissionen som antagits enligt artikel 7.1 FEU, som visar att det finns en verklig risk, om ordern fullföljs, för ett allvarligt åsidosättande av den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol enligt artikel 47 i stadgan, på grund av systematiska eller allmänna brister i fråga om domstolsväsendets oavhängighet i den utfärdande staten, bör den verkställande myndigheten i synnerhet göra en konkret, precis prövning av om det med hänsyn till den berörda personens personliga situation samt arten av det brott för vilket det straffrättsliga förfarandet genomförs och de faktiska förhållanden som ligger till grund för ordern, och mot bakgrund av de uppgifter som lämnats av den utfärdande myndigheten, finns välgrundade skäl att anta att det föreligger en verklig risk att en persons rätt till en opartisk domstol åsidosätts.

45 Rådets rambeslut av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 2005, s. 16).

46 Se, bland annat, dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) ( C‑671/18, EU:C:2019:1054), och dom av den 6 oktober 2021, Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty ( C‑338/20, EU:C:2021:805).

47 Se, bland annat, dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) ( C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 31 och där angiven rättspraxis), och dom av den 6 oktober 2021, Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty ( C‑338/20, EU:C:2021:805, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

48 EUT L 130, 2014, s. 1.

49 Se dom av den 11 november 2021, Gavanozov II ( C‑852/19, EU:C:2021:902). Se, i fråga om avsaknaden av ett krav på en tvåstegsprövning på detta område, Mancano, L., The Systemic and the Particular in European Law – Judicial Cooperation in Criminal Matters, German Law Journal, vol. 24, nr 6, Cambridge University Press, Cambridge, 2023, s. 962–981, särskilt s. 976. Se, även, Hernandez Weiss, A., Effective protection of rights as a precondition to mutual recognition: Some thoughts on the CJEU’s Gavanozov II decision, New Journal of European Criminal Law, vol. 13, nr 2, Intersentia, Mortsel, 2022, s. 180–197, särskilt s. 190 och 191.

50 EU:C:2014:2454. Jag vill även påpeka att den grund som föreskrivs i artikel 19.1 h i förordning 2018/1805 ska tolkas restriktivt, i likhet med samtliga grunder för att vägra erkännande och verkställighet: se, bland annat och analogt, dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem) (C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 39), dom av den 14 juli 2022, Procureur général près la cour d’appel d’Angers (C‑168/21, EU:C:2022:558, punkt 40), och dom av den 6 juni 2023, O.G. (Europeisk arresteringsorder utfärdad mot en tredjelandsmedborgare) ( C‑700/21, EU:C:2023:444, punkt 33).

51 Se, bland annat, dom av den 4 oktober 2024, 1Dream m.fl. ( C‑767/22, C‑49/23 och C‑161/23, EU:C:2024:823, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

52 Se, bland annat, dom av den 21 oktober 2021, Okrazhna prokuratura – Varna (C‑845/19 och C‑863/19, EU:C:2021:864, punkterna 75–82), där EU-domstolen slog fast att, på grund av den allmänna ordalydelsen i artikel 8.1 i direktiv 2014/42, är de personer för vilka medlemsstaterna ska garantera effektiva rättsmedel inte bara de personer som har befunnits skyldiga till ett brott utan även alla andra personer vars egendom berörs av beslutet om förverkande (punkt 76 och där angiven rättspraxis). Se, även, dom av den 12 maj 2022, RR och JG (Frysning av egendom tillhörande tredje man) ( C‑505/20, EU:C:2022:376, punkterna 24 och 33–38).

53 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).

54 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1).

55 Se dom av den 4 oktober 2024, 1Dream m.fl. ( C‑767/22, C‑49/23 och C‑161/23, EU:C:2024:823). Jag vill framhålla att direktiv 2014/42 har ersatts med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande (EUT L, 2024/1260). I artikel 15 i det direktivet behandlas förverkande utan fällande dom.

56 Se, i fråga om rätten till försvar vid tillämpningen av förordning 2018/1805, Brandão, N., The right of defence under Regulation (EU) 2018/1805 on the mutual recognition of freezing orders and confiscation orders, New Journal of European Criminal Law, vol. 13, nr 1, Intersentia, Mortsel, 2022, s. 28–41.

57 Det rör sig om direktiven 2010/64, 2012/13 och 2013/48 samt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 2016, s. 1) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 2016, s. 1).

58 Se dom av den 21 oktober 2021, Okrazhna prokuratura – Varna (C‑845/19 och C‑863/19, EU:C:2021:864, punkt 75).

59 Se, bland annat, dom av den 26 juli 2017, Sacko ( C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

60 I artikel 500.1 ZKP föreskrivs att om förverkande av vinning av brott för en annan förmånstagare kan tillämpas, ska den sistnämnda anmodas att yttra sig under det förberedande förfarandet och under huvudförhandlingen. Om detta är en juridisk person ska dess företrädare kallas. I kallelsen ska det anges att förfarandet kommer att genomföras även i dennes utevaro. Enligt artikel 500.2 ZKP ska den juridiska personens företrädare höras vid huvudförhandlingen efter den tilltalade. Detsamma gäller en annan förmånstagare, om denne inte har kallats som vittne. I artikel 500.5 ZKP föreskrivs dessutom att om rätten först under huvudförhandlingen inser att förverkande av vinning av brott kan tillämpas, ska rätten vilandeförklara huvudförhandlingen och kalla förmånstagaren eller den juridiska personens företrädare.

61 Enligt artikel 500.3 ZKP har förmånstagaren och den juridiska personens företrädare rätt, vad gäller fastställandet av vinningen, att lägga fram bevisning och, med avdelningsordförandens samtycke, ställa frågor till den tilltalade samt till vittnen och sakkunniga.

62 I den bestämmelsen föreskrivs således att ägaren till de förverkade pengarna, den förverkade egendomen eller mutorna ska ha rätt att överklaga det beslut om förverkande som avses i artikel 498a.2 ZKP om han eller hon anser att det inte finns någon rättslig grund för förverkandet.

63 Se dom av den 21 december 2023, G.K. m.fl. (Parquet européen) ( C‑281/22, EU:C:2023:1018, punkt 55).

64 Se, bland annat, dom av den 21 december 2023, G.K. m.fl. (Parquet européen) ( C‑281/22, EU:C:2023:1018, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

65 Se, bland annat, dom av den 21 december 2023, G.K. m.fl. (Parquet européen) ( C‑281/22, EU:C:2023:1018, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

66 Se, bland annat, dom av den 21 december 2023, G.K. m.fl. (Parquet européen) ( C‑281/22, EU:C:2023:1018, punkterna 61 och 63 samt där angiven rättspraxis).

67 Se dom av den 21 december 2023, G.K. m.fl. (Parquet européen) ( C‑281/22, EU:C:2023:1018, punkt 64).

68 Se punkt 39 i förevarande förslag till avgörande.

69 I den bestämmelsen föreskrivs att verkställigheten av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande ska regleras av rätten i den verkställande medlemsstaten och att dess myndigheter ska ha ensam behörighet att besluta om förfarandena för verkställighet av beslutet och om alla åtgärder i samband därmed.

70 Enligt den bestämmelsen får de materiella grunderna för utfärdandet av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande inte prövas inför en domstol i den verkställande medlemsstaten.

71 Se, bland annat, beträffande rambeslut 2002/584, dom av den 29 juli 2024, Breian ( C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkt 32 och där angiven rättspraxis). Se, även, när det gäller direktiv 2014/41, dom av den 11 november 2021, Gavanozov II ( C‑852/19, EU:C:2021:902, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

72 Se skäl 4 i förordning 2018/1805.

73 EU-domstolen påpekade e contrario i sin dom av den 11 november 2021, Gavanozov II ( C‑852/19, EU:C:2021:902), att den omständigheten att det i den utfärdande medlemsstaten inte är möjligt att bestrida behovet och lagenligheten av en europeisk utredningsorder som syftar till att låta genomföra husrannsakan och beslag eller anordna vittnesförhör genom videokonferens utgör ett åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan, vilket innebär att det ömsesidiga erkännandet inte kan genomföras i förhållande till denna medlemsstat (punkt 56). Med hänsyn till bland annat den centrala roll som principen om ömsesidigt erkännande har inom det system som inrättats genom direktiv 2014/41, ankommer det nämligen på den utfärdande medlemsstaten att skapa förutsättningar för att den verkställande myndigheten på ett ändamålsenligt sätt ska kunna lämna bistånd i enlighet med unionsrätten (punkt 58). EU-domstolen beaktade även artikel 11.1 f i det direktivet, som enligt EU-domstolen innebär att de verkställande myndigheterna får avvika från denna princip i undantagsfall, efter en bedömning från fall till fall, när det finns goda skäl att anta att verkställandet av en europeisk utredningsorder skulle vara oförenligt med de grundläggande rättigheter som garanteras i, bland annat, stadgan. EU-domstolen påpekade att om det inte finns något rättsmedel i den utfärdande medlemsstaten blir tillämpningen av den bestämmelsen mekanisk, vilket skulle strida mot både systematiken i nämnda direktiv och principen om ömsesidigt förtroende (punkt 59). EU-domstolen drog därav slutsatsen att artikel 6 i det direktivet, jämförd med artikel 47 i stadgan och artikel 4.3 FEU, ska tolkas så, att den utgör hinder för att den behöriga myndigheten i en medlemsstat utfärdar en europeisk utredningsorder som syftar till att låta genomföra husrannsakan och beslag eller anordna ett vittnesförhör genom videokonferens, när det i denna medlemsstats lagstiftning inte föreskrivs något rättsmedel mot en sådan europeisk utredningsorder (punkt 62).

74 EGT L 12, 2001, s. 1.

75 Se, bland annat, dom av den 7 september 2023, Charles Taylor Adjusting ( C‑590/21, EU:C:2023:633, punkt 32 och där angiven rättspraxis), och dom av den 4 oktober 2024, Real Madrid Club de Fútbol ( C‑633/22, EU:C:2024:843, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Real Madrid Club de Fútbol ( C‑633/22, EU:C:2024:127, punkt 44).

76 Se, bland annat, dom av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 62). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Real Madrid Club de Fútbol ( C‑633/22, EU:C:2024:127, punkt 75).

77 Se dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 50), och dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 46). Se, mer allmänt, i fråga om kravet på ett uppenbart åsidosättande av en rättsregel som anses vara av grundläggande betydelse i rättsordningen i den stat där domen görs gällande eller av en rättighet som anses vara en grundläggande rättighet i denna rättsordning, dom av den 4 oktober 2024, Real Madrid Club de Fútbol ( C‑633/22, EU:C:2024:843, punkt 37). I denna sistnämnda dom påpekade EU-domstolen att det endast är om verkställighet av en dom i den medlemsstat där domen görs gällande skulle leda till en uppenbar kränkning av en grundläggande rättighet såsom den rättighet är stadfäst i stadgan som en domstol i denna medlemsstat är skyldig att vägra att verkställa den domen eller, i förekommande fall, upphäva verkställighetsförklaringen, enligt artiklarna 34.1 och 45 i förordning nr 44/2001 (punkt 44).

78 Se dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkterna 49 och 63), dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 47), och dom av den 4 oktober 2024, Real Madrid Club de Fútbol ( C‑633/22, EU:C:2024:843, punkt 38).

79 Se dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 64), och dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 48). Se, även, vad gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), varigenom förordning nr 44/2001 upphävdes, dom av den 7 april 2022, H Limited ( C‑568/20, EU:C:2022:264, punkterna 44–46). I den sistnämnda domen påpekade EU-domstolen att ett uppenbart åsidosättande av en rättsregel som anses vara av grundläggande betydelse i rättsordningen i den stat där domen görs gällande eller av en rättighet som erkänns som grundläggande i denna rättsordning bland annat kan bestå i att svaranden inte har haft möjlighet att försvara sig vid ursprungsdomstolen och i ursprungsmedlemsstaten bestrida den dom vars verkställighet begärs (punkt 45 och där angiven rättspraxis).

80 Se dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 68).

81 Se, bland annat, dom av den 6 oktober 2021, Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty ( C‑338/20, EU:C:2021:805, punkt 34 och där angiven rättspraxis). I samma punkt påpekade EU-domstolen dessutom att en sådan delgivning ska göra det möjligt för den berörda personen att på ett detaljerat sätt få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne och de rättsmedel som kan tillgripas mot ett sådant beslut samt den föreskrivna fristen för att göra detta så att den berörda personen på ett effektivt sätt kan tillvarata sina rättigheter och med kännedom om samtliga omständigheter avgöra huruvida det finns anledning att överklaga beslutet till domstol.

82 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Breian ( C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkt 115).

83 I den bestämmelsen anges även att endast intyget om förverkande behöver översättas, i enlighet med artikel 17.2 i förordning 2018/1805.

84 Se den förklaring som finns tillgänglig på följande internetadress: https://www.ejn-crimjust.europa.eu/ejn/libdocumentproperties/SV/3304.