Domstolens dom (sjätte avdelningen) 11 december 2025

I mål C‑121/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Administrativen sad Veliko Tarnovo (Förvaltningsrätten i Veliko Tarnovo, Bulgarien) genom beslut av den 7 februari 2024, som inkom till domstolen den 14 februari 2024, i målet

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Ziemele, samt domarna A. Kumin och S. Gervasoni (referent), generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Vaniz EOOD, genom H. Kostadinov, аdvоkаt, Direktor na Direktsia Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika – Veliko Tarnovo, genom B.M. Nikolov, Bulgariens regering, genom S. Ruseva och T. Tsingileva, båda i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom P. Pérez Zapico, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Herold och M. Ilkova, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 4 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Bulgarisk rätt

DOPK

ZDDS

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Upptagande till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 205 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet) samt av proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Vaniz EOOD, ett bolag med begränsat ansvar bildat enligt bulgarisk rätt, och Direktor na Direktsia Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika – Veliko Tarnovo (direktören för direktoratet Överklaganden och praxis på skatte- och socialförsäkringsområdet, som är behörig för staden Veliko Tarnovo, Bulgarien) (nedan kallad skattemyndigheten). Målet rör Vaniz solidariska betalningsansvar för mervärdesskatt.

3 I skäl 44 i mervärdesskattedirektivet anges följande:

4 I artikel 193 i direktivet framgår följande:

5 I artikel 205 i mervärdesskattedirektivet föreskrivs följande:

6 I artikel 207 i samma direktiv föreskrivs följande:

7 I artikel 21.1 i Danachno-osiguritelen protsesualen kodeks (Skatte- och försäkringsprocesslagen) av den 1 januari 2006 (DV nr 105 av den 29 december 2005) (nedan kallad DOPK), föreskrivs följande:

8 I artikel 112.1 i DOPK föreskrivs följande:

9 Artikel 168 i DOPK har följande lydelse:

10 I artikel 177 i Zakon za danak varhu dobavenata stoynost (lagen om mervärdesskatt) (DV nr 63, av den 4 augusti 2006), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZDDS), anges följande:

11 Under juli, augusti och september 2017 köpte Vaniz, som bedriver en verksamhet som består i godstransporter på väg, lastbilar och hyrde transportfordon av leverantören Stars International EOOD, som utfärdade 35 fakturor för dessa olika transaktioner. Sistnämnda bolag redovisade dessa transaktioner i sina mervärdesskattedeklarationer, medan Vaniz, i egenskap av mottagare av de aktuella tjänsterna i det nationella målet, utövade sin rätt till avdrag för mervärdesskatt. Den mervärdesskatt som Stars International hade deklarerat inbetalades emellertid inte till statskassan, vilket skattemyndigheten konstaterade vid en skattekontroll.

12 Den 19 juli 2019 inleddes dessutom ett insolvensförfarande mot Stars International. Genom dom av den 4 augusti 2020 avslutades detta förfarande och det förordnades att Stars International skulle avföras från handelsregistret.

13 Den 17 januari 2022 inledde skattemyndigheten ett skattekontrollförfarande mot Vaniz i syfte att fastställa Vaniz solidariska betalningsansvar för den mervärdesskatt som Stars International hade deklarerat för de 35 ovannämnda fakturorna, men som inte hade betalats in till statskassan av sistnämnda bolag. Under detta förfarande ansåg skattemyndigheten att Vaniz kände till eller borde ha känt till att mervärdesskatten inte skulle betalas.

14 Skattemyndigheten fann att Vaniz var solidariskt betalningsansvarigt för nämnda mervärdesskatt och utfärdade därför ett ändrat taxeringsbeslut för Vaniz avseende ett belopp på 217277,82 bulgariska leva (BGN) (cirka 111092 euro), jämte dröjsmålsränta på 114365,21 BGN (cirka 58474 euro).

15 Vaniz överklagade detta beslut till Administrativen sad Veliko Tarnovo (Förvaltningsdomstolen i Veliko Tarnovo, Bulgarien), som är hänskjutande domstol i detta mål. Vaniz har gjort gällande att Stars International, som är huvudansvarigt för den aktuella mervärdesskatteskulden, har avförts från handelsregistret och upphört att existera som juridisk person sedan den 4 augusti 2020, det vill säga innan förfarandet för att fastställa solidariskt betalningsansvar för denna skuld inleddes den 17 januari 2022, och att den omständigheten, att den juridiska personens skyldigheter upphör efter det att den har upplösts, medför att det inte längre är möjligt att inleda ett förfarande som syftar till att fastställa att tredje man är solidariskt ansvarig med avseende på dessa skyldigheter.

16 Skattemyndigheten anser däremot att mervärdesskatteskulden enligt den nationella lagstiftningen inte upphör när gäldenären avlider eller upplöses om det finns tredje man som är solidariskt ansvarig för denna skuld.

17 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att EU-domstolen, i sin dom av den 20 maj 2021, ALTI ( C‑4/20, EU:C:2021:397), slog fast att medlemsstaterna, med stöd av det solidariska ansvar som föreskrivs i artikel 205 i mervärdesskattedirektivet, får ålägga den person som är solidariskt ansvarig för betalningen av den mervärdesskatt som den betalningsskyldige inte har betalat, att betala samtliga delar av denna skatt när det har fastställts att denna person utnyttjade sin avdragsrätt fastän vederbörande kände eller borde ha känt till att den betalningsskyldige inte skulle komma att betala nämnda skatt.

18 Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det är nödvändigt att fastställa de tidsmässiga gränserna för det solidariska ansvaret och, i synnerhet, att precisera till vilken tidpunkt det är möjligt att fastställa ett sådant ansvar. Enligt den hänskjutande domstolen ska det i förevarande fall beaktas att det inte är den beskattningsbara personens skatteskuld som är i fråga, utan ett ansvar för andras skulder, och att den person som åläggs att betala dessa skulder upptäcker att vederbörande måste ta på sig ett sådant ansvar vid en tidpunkt då den person som är betalningsskyldig för mervärdesskatten inte längre existerar juridiskt. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida skattemyndighetens tillämpning av Vaniz solidariska ansvar är förenligt med bestämmelserna i artikel 205 i mervärdesskattedirektivet, jämförd med unionsrättens principer.

19 Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad Veliko Tarnovo (Förvaltningsdomstolen i Veliko Tarnovo) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

20 Enligt skattemyndigheten kan de frågor som har ställts inte tas upp till prövning.

21 För det första har skattemyndigheten gjort gällande, i motsats till vad den hänskjutande domstolen har anfört i den första frågan, att skattekontrollförfarandet i syfte att fastställa Vaniz solidariska ansvar enligt artikel 177 ZDDS för Stars Internationals mervärdesskatteskulder redan hade inletts vid tidpunkten för Stars Internationals upplösning. Den första frågan motsvarar följaktligen inte de faktiska omständigheterna i det nationella målet och är således rent hypotetisk.

22 För det andra finns det inga relevanta unionsrättsliga bestämmelser som gör det möjligt att besvara den andra frågan.

23 I detta avseende följer av fast rättspraxis att det genom artikel 267 FEUF införs ett förfarande för direkt samarbete mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna. I detta förfarande, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är det endast den nationella domstolen som är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i målet. Det ankommer också uteslutande på den nationella domstolen att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken, som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är endast behörig att tolka eller pröva giltigheten av en unionsrättsakt på grundval av de uppgifter om de faktiska omständigheterna som har lämnats av den nationella domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 1978, Oehlschläger, 104/77, EU:C:1978:69, punkt 4, och dom av den 4 oktober 2024, Schrems (Överföring av uppgifter till allmänheten), C‑446/21, EU:C:2024:834, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

24 Den första frågan ska således besvaras med beaktande av de faktiska omständigheter som ligger till grund för den, såsom de angetts av den hänskjutande domstolen, varvid det ankommer på denna domstol att pröva omständigheternas riktighet.

25 Den bedömning som avses i punkt 22 ovan omfattas dessutom av sakprövningen av de hänskjutna frågorna och utgör inte en grund för att avvisa talan.

26 Av detta följer att skattemyndighetens invändningar om rättegångshinder ska ogillas.

27 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 205 i mervärdesskattedirektivet, jämförd med proportionalitetsprincipen, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den person som har fastställts vara solidariskt ansvarig för betalning av mervärdesskatten, i den mening som avses i denna artikel, kan åläggas att betala, efter det att den betalningsskyldige för denna skatt har upphört att existera som rättssubjekt, när det har fastställts att förstnämnda person utnyttjade sin avdragsrätt fastän vederbörande kände eller borde ha känt till att den betalningsskyldige inte skulle komma att betala nämnda skatt.

28 Domstolen erinrar inledningsvis om att det i artikel 205 i mervärdesskattedirektivet således i princip görs möjligt för medlemsstaterna att, i syfte att möjliggöra ett effektivt uttag av mervärdesskatt, anta bestämmelser enligt vilka en annan person än den som normalt sett är betalningsskyldig för denna skatt enligt artiklarna 193–200 och 202–204 i direktivet är solidariskt ansvarig för betalningen av nämnda (dom av den 20 maj 2021, ALTI, C‑4/20, EU:C:2021:397, punkt 29).

29 I artikel 205 i mervärdesskattedirektivet anges emellertid varken vilka personer som medlemsstaterna kan utse som solidariskt ansvariga gäldenärer eller i vilka situationer detta kan ske. Det ankommer därför på medlemsstaterna att fastställa villkoren och formerna för genomförandet av det solidariska ansvar som föreskrivs i denna artikel (dom av den 20 maj 2021, ALTI, C‑4/20, EU:C:2021:397, punkt 31).

30 Medlemsstaterna ska emellertid, vid utövandet av sådana befogenheter, iaktta de allmänna rättsprinciper som utgör en del av unionens rättsordning, bland annat rättssäkerhetsprincipen och proportionalitetsprincipen (dom av den 20 maj 2021, ALTI, C‑4/20, EU:C:2021:397, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

31 I nämnda dom slog domstolen fast att artikel 205 i mervärdesskattedirektivet, tolkad mot bakgrund av proportionalitetsprincipen, inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den person som har fastställts vara solidariskt ansvarig, i den mening som avses i denna artikel, är skyldig att, utöver det mervärdesskattebelopp som den betalningsskyldige inte har betalat, betala den dröjsmålsränta som den betalningsskyldige är skyldig att betala på detta belopp, när det har fastställts att denna person utnyttjade sin avdragsrätt fastän vederbörande kände eller borde ha känt till att den betalningsskyldige inte skulle komma att betala nämnda skatt (dom av den 20 maj 2021, ALTI, C‑4/20, EU:C:2021:397, punkt 45 och domslutet). I nämnda dom slog domstolen fast att en sådan lagstiftning även föreföll vara förenlig med rättssäkerhetsprincipen (dom av den 20 maj 2021, ALTI, C‑4/20, EU:C:2021:397, punkt 43).

32 För det första, för att avgöra huruvida artikel 205 i mervärdesskattedirektivet utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, ska hänsyn tas till lydelsen, sammanhanget och de mål som eftersträvas med den rättsakt som bestämmelsen ingår i (se, analogt, dom av den 25 april 2024, Finanzamt X (Uttag och överlåtelse av en vara utan ersättning), C‑207/23, EU:C:2024:352, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

33 Det framgår av ordalydelsen i artikel 205 i mervärdesskattedirektivet att det genom denna artikel införs ett solidariskt betalningsansvar för mervärdesskatt för en annan person än den som är betalningsskyldig för skatten. Det följer av själva beskaffenheten hos det solidariska ansvaret att varje gäldenär ansvarar för hela skuldbeloppet och att borgenären i princip fritt kan välja att utkräva betalning av denna skuld från en eller flera gäldenärer (dom av den 22 november 2017, Aebtri, C‑224/16, EU:C:2017:880, punkt 80 och där angiven rättspraxis). Därmed innebär inte den omständigheten, att en av de solidariskt förpliktade gäldenärerna försvinner, inte att den skyldighet som åvilar den eller de solidariskt förpliktade medgäldenärerna upphör.

34 Den omständigheten, att den betalningsskyldige har upphört såsom rättssubjekt, påverkar följaktligen inte i sig möjligheten för skattemyndigheten, som är borgenär i förhållande till det solidariska betalningsansvaret, att kräva att tredje man är solidariskt ansvarig för betalningen av mervärdesskatteskulden.

35 Denna tolkning finner stöd dels i sammanhanget i vilket artikel 205 i mervärdesskattedirektivet ingår i, dels i det mål som eftersträvas i direktivet. Det framgår nämligen av artiklarna 193–205 i direktivet att artikel 205 i direktivet ingår bland de bestämmelser som syftar till att identifiera den person som är betalningsskyldig för mervärdesskatten i förhållande till olika situationer. Syftet med dessa bestämmelser är just att säkerställa en effektiv uppbörd av mervärdesskatten hos den person som är mest lämpad med hänsyn till den situation som avses (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2021, ALTI, C‑4/20, EU:C:2021:397, punkt 28). Att föreskriva ett solidariskt ansvar för tredje man för betalning av mervärdesskatt, bland annat i en situation där den betalningsskyldige är insolvent eller har upphört att existera och således inte kan eller inte längre kan betala den, är alltså förenligt med detta syfte.

36 För det andra, vad gäller proportionalitetsprincipen, ska det erinras om att medlemsstaterna i överensstämmelse med denna princip ska använda medel som, samtidigt som de gör det möjligt att effektivt uppnå de syften som eftersträvas med den nationella rätten, i minsta möjliga mån åsidosätter de ändamål och principer som uppställs genom unionslagstiftningen i fråga. Även om de bestämmelser som har antagits av medlemsstaterna tjänar ett legitimt syfte, nämligen att så effektivt som möjligt säkerställa det allmännas anspråk, får de följaktligen inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte (dom av den 20 maj 2021, ALTI, C‑4/20, EU:C:2021:397, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

37 Vad gäller frågan huruvida det är nödvändigt att hålla tredje man ansvarig efter det att den betalningsskyldige har upphört att existera, ska det erinras om att domstolen har slagit fast att när det är fråga om ett sådant rättsmissbruk på mervärdesskatteområdet som avses i den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, ska statskassan ha möjlighet att i effektivitetssyfte uppbära den skatt som ska betalas och samtliga belopp som är hänförliga till den från var och en av de avtalsparter som deltagit i (dom av den 20 maj 2021, ALTI, C‑4/20, EU:C:2021:397, punkt 44). Denna möjlighet är desto mer nödvändig när den betalningsskyldige har blivit insolvent eller upphört att existera som rättssubjekt.

38 Vad gäller frågan huruvida denna möjlighet inte går utöver vad som är nödvändigt för att genomföra det solidariska ansvar för tredje man, som föreskrivs i artikel 205 i mervärdesskattedirektivet, ska det påpekas att om skattemyndigheten hade rätt att kräva ansvar av tredje man som deltagit i ett mervärdesskattemissbruk endast när det finns en betalningsskyldig för mervärdesskatten, skulle en sådan begränsning äventyra möjligheten att göra detta ansvar gällande. I ett sådant fall kan nämligen skattemyndigheten, när den konstaterar att bolaget inte längre kan erhålla betalning av mervärdesskatten från den som är betalningsskyldig för skatten, på grund av att denne inte längre existerar som rättssubjekt, inte längre rikta anspråk mot sådan tredje man. Dessutom skulle en skattskyldig person som agerar i ond tro kunna organisera sin likvidation, bland annat för att förhindra att ansvaret åläggs tredje man som har medverkat till det missbruk som ligger till grund för mervärdesskatteskulden. Möjligheten att göra gällande tredje mans ansvar för betalningen av mervärdesskatten efter det att den betalningsskyldige har upphört att existera går följaktligen inte utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av artikel 205 i mervärdesskattedirektivet.

39 För det tredje kräver rättssäkerhetsprincipen att medlemsstaternas lagstiftning, på de områden där unionsrätten gäller, ska ha en entydig formulering, som gör det möjligt för de berörda personerna att på ett klart och tydligt sätt få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och som gör det möjligt för de nationella domstolarna att säkerställa att dessa iakttas (dom av den 9 juli 2015, Salomie och Oltean, C‑183/14, EU:C:2015:454, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

40 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att enligt artikel 177.1 ZDDS ska den registrerade person som är mottagare av en beskattningsbar leverans ansvara för den skatt som en annan person är skyldig och inte har betalat, om den rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt som har ett direkt eller indirekt samband med den skatteskuld som inte har betalats har utnyttjats. I artikel 177.2 ZDDS preciseras att ansvar enligt punkt 1 i artikel 177 inträder när den registrerade personen kände till eller borde ha känt till att skatten inte skulle komma att betalas och detta har bevisats av tillsynsmyndigheten. Det framgår även av detta beslut att det i artikel 168 led 7 i DOPK uttryckligen föreskrivs att skattemyndigheten, när en juridisk person avregistreras efter att likvidationsförfarandet har avslutats, i förekommande fall har möjlighet att göra gällande tredje mans ansvar för betalningen av skatteskulden.

41 Under dessa omständigheter förefaller den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet göra det möjligt för mottagaren av en leverans av varor eller ett tillhandahållande av en tjänst att få kännedom dels om att vederbörande, vid tidpunkten för genomförandet av denna transaktion och för det fall att denne visste eller borde ha vetat att skatten inte skulle betalas och för det fall att mottagaren utnyttjade sin rätt till avdrag, kan hållas solidariskt ansvarig för betalningen av denna skatt, dels om att den omständigheten, att den betalningsskyldige upphör att existera såsom rättssubjekt, inte befriar mottagaren från detta ansvar.

42 Eftersom denna möjlighet, enligt den hänskjutande domstolens uppgifter, klart föreskrivs i den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, förefaller denna lagstiftning vara förenlig med de krav som det erinrats om i punkt 39 ovan.

43 Rättssäkerhetsprincipen kräver också att en gäldenärs situation i fråga om vederbörandes rättigheter och skyldigheter i förhållande till skatte- eller tullmyndigheten, inte kan ifrågasättas under obegränsad tid (dom av den 10 december 2015, Veloserviss, C‑427/14, EU:C:2015:803, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

44 Det är fast rättspraxis att preskriptionstiderna allmänt sett ska uppfylla denna funktion (dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 112 och där angiven rättspraxis). I avsaknad av tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser ankommer det på medlemsstaterna att fastställa regler och preskriptionstider för en skattefordran på grund av mervärdesskatt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Napfény-Toll, C‑615/21, EU:C:2023:573, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

45 Även om införandet och tillämpningen av dessa regler faller inom medlemsstaternas behörighet, måste dessa emellertid utöva denna behörighet i enlighet med unionsrätten, enligt vilken det krävs att rimliga tidsfrister som skyddar både den skattskyldiga personen och den berörda förvaltningen bestäms (dom av den 13 juli 2023, Napfény-Toll, C‑615/21, EU:C:2023:573, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

46 Eftersom det i förevarande fall inte har ifrågasatts huruvida den preskriptionstid för offentligrättsliga fordringar som föreskrivs i nationell rätt är skälig, och eftersom skattemyndigheten inom denna preskriptionstid underrättade den solidariskt ansvarige för betalningen av mervärdesskatteskulden om sin avsikt att ompröva dennes skattemässiga situation, förefaller kravet enligt rättssäkerhetsprincipen, att den ansvariges situation inte ska kunna ifrågasättas under obegränsad tid, inte ha åsidosatts, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

47 Mot bakgrund av ovanstående ska de ställda frågorna besvaras enligt följande: Artikel 205 i mervärdesskattedirektivet, jämförd med proportionalitets- och rättssäkerhetsprincipen, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den person som har fastställts vara solidariskt ansvarig för betalning av mervärdesskatten, i den mening som avses i denna artikel 205, kan åläggas att betala, efter det att den betalningsskyldige för denna skatt har upphört att existera som rättssubjekt, när det har fastställts att förstnämnda person utnyttjade sin avdragsrätt fastän vederbörande kände eller borde ha känt till att nämnda betalningsskyldige inte skulle komma att betala nämnda skatt.

48 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.