Domstolens dom (stora avdelningen) den 21 april 2026
I mål C‑155/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av College van Beroep voor het bedrijfsleven (Appellationsdomstolen för förvaltningsrättsliga mål av ekonomisk art, Nederländerna) genom beslut av den 27 februari 2024, som inkom till domstolen den 28 februari 2024, i målet
DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, I. Jarukaitis, M.L. Arastey Sahún, I. Ziemele, J. Passer, O. Spineanu-Matei och M. Condinanzi samt domarna S. Rodin (referent), A. Kumin, N. Jääskinen, D. Gratsias, M. Gavalec och B. Smulders, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 mars 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Philip Morris Benelux BV och Philip Morris Investments BV, genom Y.E. A. Buruma och R. de Bree, advocaten, JT International Company Netherlands BV, genom T. Heystee, M. Immerzeel, W. Knibbeler och A. Pliego Selie, advocaten, Van Nelle Tabak Nederland BV, genom H.M. Pannekoek, C.E. Schillemans och A.B. van der Pol, advocaten, British American Tobacco International (Holdings) BV, genom J.A. M. Mischie, J. Tuijp och H.J. van den Bos, advocaten, Stichting Rookpreventie Jeugd, genom J.A. M. A. Sluysmans, advocaat, Nederländernas regering, genom E.M. M. Besselink och M.K. Bulterman, båda i egenskap av ombud, Bulgariens regering, genom S. Ruseva och R. Stoyanov, båda i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom T. Müller, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och K. Szíjjártó, båda i egenskap av ombud, Portugals regering, genom P. Barros da Costa, A. Cunha och C. Freire, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom T.S. Bohr, M. Burón Pérez, Ș. Ciubotaru, F. van Schaik och H. van Vliet, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 4 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning (EG) nr 1049/2001
Direktiv 2014/40
Nederländsk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
Prövning i sak
Den andra till den sjunde frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 led 21, artikel 3.1 och artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG (EUT L 127, 2014, s. 1) och av rättssäkerhetsprincipen och principen att tillämplig lag ska vara tydlig.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Nederlandse Voedsel- en Warenautoriteit (Nederländska livsmedels- och produktsäkerhetsmyndigheten) (nedan kallad NVWA), Staatssecretaris van Volksgezondheid, Welzijn en Sport (Statssekreteraren med ministerlika befogenheter för folkhälsa, välfärd och sport, Nederländerna) (nedan kallad statssekreteraren), Philip Morris Benelux BV, Philip Morris Investments BV, JT International Company Netherlands BV, Vereniging Nederlandse Sigaretten- & Kerftabakfabrikanten, Van Nelle Tabak Nederland BV och British American Tobacco International (Holdings) BV och å andra sidan Stichting Rookpreventie Jeugd (Stiftelsen för motverkande av rökning bland ungdomar, Nederländerna) (nedan kallad stiftelsen). Målet rör metoden för att mäta utsläppen av tjära, nikotin och kolmonoxid från cigaretter.
3 Artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43) har följande lydelse:
4 Skäl 8 i direktiv 2014/40 har följande lydelse:
5 Artikel 2 led 21 i direktivet föreskriver följande:
6 I artikel 3.1 i direktivet anges följande:
7 Artikel 4.1 och 4.2 i direktivet har följande lydelse:
8 I artikel 23.2 i direktiv 2014/40 föreskrivs följande:
9 I artikel 2.1.1 i Besluit houdende samenvoeging van de algemene maatregelen van bestuur op basis van de Tabakswet tot één besluit (Tabaks – en rookwarenbesluit) (förordning om konsolidering av de allmänna administrativa åtgärderna med stöd av tobakslagen till en enda förordning (tobaksvaror och andra rökvaror)) av den 14 oktober 2015 (Stb. 2015, nr 398) föreskrivs följande:
10 Artikel 2.1 i Regeling van de Staatssecretaris van Volksgezondheid, Welzijn en Sport houdende regels inzake de productie, de presentatie en de verkoop van tabaksproducten en aanverwante producten (Tabaks- en rookwarenregeling) (Förordning från Statssekreteraren med ministerlika befogenheter för folkhälsa, välfärd och sport om regler för tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter (ministerförordningen om tobaksvaror och andra rökvaror)) av den 10 maj 2016 (Stcrt. 2016, nr 25446) lyder enligt följande:
11 Genom skrivelse av den 31 juli 2018 begärde stiftelsen att NVWA skulle sörja för att utsläppen från de filtercigaretter som saluförs till konsumenter i Nederländerna, när cigaretterna används på avsett sätt, iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåerna för tjära, nikotin och kolmonoxid som föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 2014/40. Stiftelsen begärde även att NVWA, genom en administrativ tvångsåtgärd, skulle förelägga tillverkarna, importörerna och distributörerna att dra tillbaka filtercigaretter som inte iakttar dessa högsta tillåtna utsläppsnivåer från marknaden.
12 Denna begäran om föreläggande stöder sig på en studie från Rijksinstituut voor Volksgezondheid en Milieu (Nationella institutet för folkhälsa och miljö, Nederländerna) av den 13 juni 2018. Det framgår av studien att samtliga filtercigaretter som säljs i Nederländerna avsevärt överskrider de högsta tillåtna utsläppsnivåerna för tjära, nikotin och kolmonoxid enligt artikel 3.1 i direktiv 2014/40 när mätmetoden Canadian intense tillämpas i stället för den metod som föreskrivs i artikel 4 i direktivet. Stiftelsen anser att den mätmetod som föreskrivs i ISO-standarderna 4387, 10315, 8454 och 8243, vilka artikel 4.1 i nämnda direktiv hänvisar till, inte tar hänsyn till att mikroperforeringen av ett cigarettfilter i praktiken hämmas av rökarens fingrar och läppar och att rökaren således andas in en mängd av tjära, nikotin och kolmonoxid som klart överstiger de högsta utsläppsnivåer som fastställs i artikel 3 i direktivet.
13 Genom beslut av den 20 september 2018 avslog NVWA begäran om föreläggande. Stiftelsen överklagade detta beslut till statssekreteraren, som lämnade detta administrativa överklagande utan bifall genom beslut av den 31 januari 2019.
14 Stiftelsen överklagade därefter statssekreterarens beslut till Rechtbank Rotterdam (Domstolen i Rotterdam, Nederländerna).
15 Stiftelsen gjorde vid denna domstol gällande dels att artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte innehöll något krav på att en viss metod för att mäta utsläppsnivåerna ska tillämpas, dels att de ISO-standarder som med stöd av denna bestämmelse ska ligga till grund för mätningen av de aktuella utsläppen inte utgjorde föreskrifter med allmän giltighet, varför mätmetoden Canadian Intense bör tillämpas.
16 Vid prövningen av det överklagande som nämns i punkt 14 ovan begärde nämnda domstol ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende tolkningen och giltigheten av vissa bestämmelser i direktiv 2014/40. EU-domstolen meddelade sitt förhandsavgörande i domen av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. ( C‑160/20, EU:C:2022:101).
17 Enligt den hänskjutande domstolen fann Rechtbank Rotterdam (Domstolen i Rotterdam), till följd av denna dom, att de NEN-ISO-standarder som det hänvisas till i förordningen från Statssekreteraren med ministerlika befogenheter för folkhälsa, välfärd och sport om regler för tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter (ministerförordningen om tobaksvaror och andra rökvaror) inte kan göras gällande mot stiftelsen som en enskild individ i allmänhet. Den fann även att den metod för att mäta utsläppsnivåer som beskrivs i dessa standarder inte är förenlig med direktiv 2014/40, eftersom metoden inte mäter nivåerna på de utsläpp som avges när en cigarett används på det avsedda sättet. Eftersom det inte finns någon mätmetod som överensstämmer med direktiv 2014/40 är det inte möjligt att fastställa huruvida filtercigaretter som säljs i Nederländerna iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåerna. Med hänsyn till studien från Nationella institutet för folkhälsa och miljö, som nämns i punkt 12 ovan, är det mycket sannolikt att cigaretterna inte klarar av de högsta utsläppsnivåerna, om man tillämpar mätmetoden Canadian Intense. Rechtbank Rotterdam (Domstolen i Rotterdam) biföll därför stiftelsens talan och ålade NVWA att fatta ett nytt beslut om föreläggande.
18 Nyssnämnda dom överklagades till College van Beroep voor het bedrijfsleven (Appellationsdomstolen för förvaltningsrättsliga mål av ekonomisk art, Nederländerna), som är den hänskjutande domstolen.
19 Den hänskjutande domstolen anser att vissa aspekter av artiklarna 3 och 4 i direktiv 2014/40 måste klargöras ytterligare mot bakgrund av domen av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. ( C‑160/20, EU:C:2022:101).
20 Nämnda domstol har, för det första, påpekat att EU-domstolen gör åtskillnad mellan, å ena sidan, företag mot vilka de ISO-standarder som det hänvisas till i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 kan göras gällande, om företagen har tillgång till den officiella och autentiska versionen av dessa standarder och, å andra sidan, enskilda i allmänhet, mot vilka dessa standarder inte kan göras gällande om de inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i innebörden av begreppet enskilda i allmänhet. Nämnda domstol har bland annat påpekat att det bland enskilda i allmänhet finns vissa enskilda, såsom stiftelsen, som, i enlighet med vad som föreskrivs i nederländsk rätt, har kunnat få kännedom om innehållet i ISO-standarderna genom att ta del av NEN-ISO-standarderna vid biblioteket i Nederlands Normalisatie Instituut in Delft (Nederländernas standardiseringsorgan i Delft) eller genom att betala för att få tillgång till dem. Det är i detta sammanhang oklart huruvida ISO-standarderna kan göras gällande mot sådana enskilda. Den hänskjutande domstolen anser under alla omständigheter att de ISO-standarder som är aktuella i det nationella målet inte kan göras gällande mot stiftelsen, som tillvaratar intressena för enskilda som inte har tillgång till dessa ISO-standarder, eftersom tillgång till dessa standarder i ett förfarande som det i det nationella målet inte kan likställas med ett offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning.
21 Den hänskjutande domstolen har, för det andra, ställt flera frågor som avser i vilka fall det ska anses att de ISO-standarder som det hänvisas till i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte kan göras gällande mot en enskild, såsom stiftelsen, och det kan – eller till och med ska – tillämpas en annan mätmetod än dem som föreskrivs i dessa standarder.
22 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende särskilt få klarhet i huruvida varje medlemsstat har befogenhet att, även tillfälligt, fastställa en alternativ mätmetod och, i förekommande fall, hur en sådan metod förhåller sig till de mål avseende harmonisering och den inre marknadens funktion som direktiv 2014/40 eftersträvar. Den hänskjutande domstolen är dessutom osäker på vad följderna blir av att de ISO-standarder som det hänvisas till i artikel 4.1 i direktivet eventuellt inte kan göras gällande mot enskilda, såsom stiftelsen, bland annat vad gäller ett eventuellt tillbakadragande från marknaden av filtercigaretter som överskrider de högsta tillåtna utsläppsnivåerna vid tillämpning av en alternativ mätmetod som fastställts av en nationell myndighet.
23 Mot denna bakgrund beslutade College van Beroep voor het bedrijfsleven (Appellationsdomstolen för förvaltningsrättsliga mål av ekonomisk art) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
24 Den bulgariska regeringen har gjort gällande att den första frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom den är hypotetisk. Den har anfört att frågan avser samtliga ISO-standarder som inte offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, medan det i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 endast hänvisas till fyra specifika ISO-standarder.
25 Enligt fast rättspraxis presumeras frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
26 Det framgår såväl av lydelsen av den första frågan, som avser tolkningen av artikel 4.1 i direktiv 2014/40, som av motiveringen till denna fråga, som sammanfattas i punkt 20 ovan, att frågan inte avser samtliga ISO-standarder som inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, utan endast de ISO-standarder som det hänvisas till i denna bestämmelse.
27 Det är i det nationella målet emellertid nödvändigt att fastställa huruvida den tillgång som enskilda, såsom stiftelsen, har till de ISO-standarder som det hänvisas till i artikel 4.1 i direktiv 2014/40, utesluter möjligheten för enskilda att med stöd av detta direktiv åberopa andra mätmetoder än dem som föreskrivs i dessa standarder, i syfte att erhålla ett domstolsavgörande om att utsläppsnivåerna för de ämnen i cigaretter som företag tillverkar eller släpper ut på marknaden i medlemsstaterna inte uppfyller kraven. Problemställningen i den första frågan är följaktligen inte hypotetisk för avgörandet av denna tvist, varför denna fråga kan tas upp till prövning.
28 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 i direktiv 2014/40 ska tolkas så, att de ISO-standarder som det hänvisas till i denna bestämmelse kan göras gällande mot enskilda som har haft tillgång till innehållet i den officiella och autentiska versionen av dessa standarder, även om dessa inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
29 Det ska i detta avseende erinras om att EU-domstolen har slagit fast, i punkt 33 i domen av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. ( C‑160/20, EU:C:2022:101), att artikel 4.1 i direktiv 2014/40 ska tolkas så, att den föreskriver att de i artikel 3.1 i direktivet fastställda högsta tillåtna nivåerna för utsläpp av tjära, nikotin och kolmonoxid från cigaretter som är avsedda att släppas ut på marknaden eller som tillverkas i medlemsstaterna ska mätas med tillämpning av de mätmetoder som följer av ISO-standarderna 4387, 10315, 8454 och 8243, som artikel 4.1 hänvisar till.
30 I punkt 50 i den domen slog EU-domstolen även fast att syftet med artikel 4.1 i direktiv 2014/40 är att införa en skyldighet för företag som avser att tillverka cigaretter eller att släppa ut cigaretter på marknaden i medlemsstaterna. Dessa företag får nämligen varken släppa ut cigaretter på marknaden i medlemsstaterna eller tillverka cigaretter vars utsläppsnivåer av tjära, nikotin och kolmonoxid överskrider de högsta tillåtna nivåer som fastställs i artikel 3.1 i direktivet, såsom dessa har uppmätts genom tillämpning av de mätmetoder som föreskrivs i de ISO-standarder som nämnda artikel 4.1 hänvisar till.
31 I den domen erinrade EU-domstolen om att rättsakter som har antagits av Europeiska unionens institutioner inte kan göras gällande mot fysiska och juridiska personer i en medlemsstat innan dessa personer har getts möjlighet att ta del av rättsakterna genom att de i vederbörlig ordning har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Detta krav på offentliggörande följer av rättssäkerhetsprincipen, enligt vilken en unionslagstiftning ska göra det möjligt för dem som berörs av bestämmelsen att på ett otvetydigt sätt få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter. EU-domstolen drog härav slutsatsen att tekniska standarder som fastställts av ett standardiseringsorgan, såsom Internationella standardiseringsorganisationen (ISO), och som gjorts bindande genom en unionslagstiftningsakt, såsom direktiv 2014/40, i enlighet med rättssäkerhetsprincipen endast kan göras gällande mot enskilda i allmänhet om de i sig har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkterna 40, 41 och 48 samt där angiven rättspraxis).
32 EU-domstolen ansåg att det borde tas hänsyn till särdragen i det system som inrättats genom ISO, även om de ISO-standarder som det hänvisas till i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. ISO består av ett nätverk av nationella standardiseringsorgan, vilket gör det möjligt för dessa nationella organ att på begäran ge tillgång till den officiella och autentiska versionen av de standarder som fastställs av ISO. När företag har tillgång till den officiella och autentiska versionen av de ISO-standarder som det hänvisas till i artikel 4.1 i direktiv 2014/40, kan dessa standarder, och följaktligen hänvisningen till dessa standarder i denna bestämmelse, därmed göras gällande mot dem (dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkterna 51 och 52).
33 EU-domstolen har dessutom slagit fast att harmoniserade standarder som utarbetats inom ramen för det europeiska standardiseringssystemet närmare kan beskriva vilka rättigheter och skyldigheter som enskilda har, genom den verkan som standarderna har enligt unionslagstiftningen, och att dessa beskrivningar kan vara nödvändiga för de enskilda så att de kan kontrollera huruvida en viss vara eller tjänst verkligen uppfyller kraven i sådan lagstiftning (dom av den 5 mars 2024, Public.Resource.Org och Right to Know/kommissionen m.fl., C‑588/21 P, EU:C:2024:201, punkt 82). Detsamma gäller i princip standarder som, i likhet med de ISO-standarder som det hänvisas till i artikel 4.1 i direktiv 2014/40, har utarbetats på internationell nivå och gjorts bindande i unionens rättsordning genom en uttrycklig hänvisning i en unionsrättsakt.
34 Det är mot denna bakgrund som EU-domstolen har slagit fast att rättsstatsprincipen, som i enlighet med artikel 2 FEU är en av unionens grundvalar, kräver att alla fysiska och juridiska personer i unionen har fri tillgång till unionsrätten. Detta krav gäller särskilt med avseende på personer vars intressen skyddas av en unionsrättsakt och vilka således måste ha möjlighet att, inom de gränser som följer av unionsrätten, kontrollera dels att de personer som åläggs skyldigheter enligt denna rättsakt faktiskt iakttar skyldigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2024, Public.Resource.Org och Right to Know/kommissionen m.fl., C‑588/21 P, EU:C:2024:201, punkt 81), dels att unionsrättsakten är förenlig med i synnerhet EU-fördraget och EUF-fördraget samt med de allmänna unionsrättsliga principerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl., C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923, punkt 54, och dom av den 13 juli 2023, Grupa Azoty m.fl./kommissionen, C‑73/22 P och C‑77/22 P, EU:C:2023:570, punkt 71 och där angiven rättspraxis).
35 I förevarande fall konstaterar domstolen följande. Direktiv 2014/40 har ett dubbelt syfte, nämligen att främja en väl fungerande inre marknad för tobaksvaror och relaterade produkter, med utgångspunkt i en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar. I motsats till vad Philip Morris Benelux och Philip Morris Investments har gjort gällande har de högsta utsläppsnivåerna för tjära, nikotin och kolmonoxid enligt artikel 3.1 i direktivet, liksom de ISO-standarder som föreskriver metoder för att mäta ämnenas utsläppsnivåer och till vilka artikel 4.1 i samma direktiv hänvisar, just detta dubbla syfte, och har inte endast som mål att främja en väl fungerande inre marknad, vilket även framgår av skäl 8 i direktivet. Man har fastställt högsta tillåtna utsläppsnivåer och metoder för mätning av utsläpp på unionsnivå i synnerhet för att skydda människors hälsa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkterna 32 och 78).
36 Vidare förefaller stiftelsens åtgärder, med förbehåll för att den hänskjutande domstolen så bekräftar, falla inom ramarna för detta mål, det vill säga att skydda människors hälsa. Stiftelsens verksamhet kan därför anses tillvarata ett intresse som skyddas av direktiv 2014/40 i det nationella målet.
37 Med tillämpning av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 34 ovan måste en enskild, såsom stiftelsen, ha möjlighet att kontrollera huruvida de cigaretter som företag tillverkar och släpper ut på marknaden i medlemsstaterna iakttar de utsläppsnivåer som fastställs i artikel 3.1 i direktivet, med beaktande av de mätmetoder som föreskrivs i de ISO-standarder till vilka artikel 4.1 i direktivet hänvisar, vilket kräver att en sådan enskild har fri tillgång till dessa standarder.
38 Med beaktande av rättsstatsprincipen enligt artikel 2 FEU måste tillgången till innehållet i standarderna vara generell, faktisk, kostnadsfri och icke-diskriminerande, för att den ska kunna anses vara fri. Det är nämligen nödvändigt att säkerställa en sådan tillgång till standarder som utarbetats på internationell nivå och gjorts bindande i unionens rättsordning för att en enskild, såsom stiftelsen, vilken i det nationella målet har åberopat ett intresse som skyddas av en unionsrättsakt som gör dessa standarder bindande, ska kunna få kännedom om standarderna och, i förekommande fall, få till stånd en prövning gjord av de behöriga nationella myndigheterna och, vid behov, av unionsdomstolen, av huruvida dessa standarder faktiskt och fullt ut har iakttagits.
39 Följden av detta är bland annat att det föreligger ett övervägande allmänintresse, i den mening som avses i artikel 4.2 in fine i förordning nr 1049/2001, som motiverar att sådana standarder lämnas ut i samband med en ansökan om tillgång till handlingar som en enskild, såsom stiftelsen, har ingett med stöd av denna förordning. Även om det antas att dessa standarder skyddas av immateriella rättigheter ska nämnda intresse anses väga tyngre än sådana rättigheter, som i förekommande fall åberopas av det berörda standardiseringsorganet, i enlighet med rätten till tillgång till handlingar. Sistnämnda rättighet säkerställs i artikel 15.3 första stycket FEUF och stadfästs i artikel 42 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den genomförs även genom nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2024, Public.Resource.Org och Right to Know/kommissionen m.fl., C‑588/21 P, EU:C:2024:201, punkterna 84 och 85).
40 I den mån unionslagstiftaren inför skyldigheter som har ett samband med standarder såsom de enligt punkterna 33 och 38 ovan och avser att skydda motsvarande intressen för enskilda, såsom människors hälsa, ankommer det på unionen att bära de kostnader som är förenade med att säkerställa tillgång till den officiella och autentiska versionen av dessa standarder. Frågan huruvida tillgången till innehållet i dessa standarder sker med hjälp av logistiska, administrativa och tekniska medel från unionen eller medlemsstaterna saknar relevans.
41 I förevarande fall är det utrett att samtliga parter i det nationella målet, genom tillgången till de nationella NEN-ISO-standarderna, har haft tillgång till och fått en god kännedom om innehållet i den officiella och autentiska versionen av de ISO-standarder som det hänvisas till i artikel 4.1 i direktiv 2014/40. De har således haft möjlighet att på lämpligt sätt åberopa dessa ISO-standarder vid de behöriga nationella domstolarna.
42 Härav följer att en enskild som, i likhet med stiftelsen, har haft tillgång till innehållet i den officiella och autentiska versionen av dessa ISO-standarder inte kan åberopa andra mätmetoder än dem som föreskrivs i nämnda ISO-standarder, för att erhålla ett domstolsavgörande om att utsläppsnivåerna för ämnen i cigaretter som företag tillverkar eller släpper ut på marknaden i medlemsstaterna inte är förenliga med unionsrätten.
43 Den första frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 4.1 i direktiv 2014/40 ska tolkas så, att enskilda som har haft tillgång till innehållet i den officiella och autentiska versionen av de ISO-standarder som det hänvisas till i denna bestämmelse, inte kan åberopa den omständigheten att dessa standarder inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, för att uppnå att utsläppsnivåerna för tjära, nikotin och kolmonoxid ska mätas med andra metoder än dem som föreskrivs i nämnda standarder, varvid dessa standarder ska vara fritt tillgängliga inom ramen för en generell, faktisk, kostnadsfri och icke-diskriminerande ordning för tillgång.
44 Med hänsyn till svaret på den första frågan och till att samtliga parter i det nationella målet har haft tillgång till de aktuella ISO-standarderna, saknas det anledning att besvara den andra till den sjunde frågan.
45 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till EU-domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: nederländska.