Domstolens dom (tredje avdelningen) den 26 mars 2026
I mål C‑239/24 [Aurnois], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien) genom beslut av den 12 december 2023, som inkom till domstolen den 2 april 2024, i det förfarande som inletts av:
DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei, S. Rodin, N. Piçarra (referent) och N. Fenger, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: FP och LD, genom M. Alié, avocate, Procureur fédéral, genom A. d’Oultremont, magistrat fédéral, Tjeckiens regering, genom A. Pagáčová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av L. Fiandaca, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom J. Hottiaux och J. Vondung, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Primärrätt
Direktiv 2012/29
Belgisk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Förfarandet vid domstolen
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
Prövning av tolkningsfrågorna
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2.1 a i) i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 2012, s. 57).
2 Begäran har framställts i ett förfarande som inletts i Belgien av FP och LD mot flera ledare i Konungariket Saudiarabien avseende brott mot mänskligheten som de påstår ha begåtts mot deras syster, SX, som är saudisk medborgare och arbetar för kvinnors rättigheter.
3 I artikel 82.2 FEUF föreskrivs följande:
4 Skälen 3, 4, 13 och 50 i direktiv 2012/29 anger följande:
5 Enligt artikel 1.1 första stycket i direktiv 2012/29 är syftet med direktivet att säkerställa att brottsoffer får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan medverka i straffrättsliga förfaranden.
6 Artikel 2.1 i det direktivet innehåller följande definitioner:
7 I artikel 10 i loi du 17 avril 1878 contenant le titre préliminaire du code de procédure pénale (lag av den 17 april 1878 om [straffprocessrättens grunder] (Moniteur belge av den 25 april 1878, s. 1265), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad TPCPP), föreskrivs följande:
8 Den 2 december 2021 ingav FP och LD (nedan kallade klagandena) en anmälan till den federala åklagarmyndigheten mot flera ledare i Konungariket Saudiarabien för brott mot mänskligheten enligt den belgiska strafflagen. Brotten påstods ha begåtts mot deras syster, SX, som är saudisk medborgare och arbetar för kvinnors rättigheter. Klagandena kritiserade den saudiska regimens repressiva åtgärder inte bara mot deras syster utan även mot många andra personer som utsatts för godtyckliga och olagliga gripanden och frihetsberövanden, tortyr, omänsklig behandling, påtvingade försvinnanden och mord.
9 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att klagandena har hävdat att de inte bara är indirekta utan även direkta offer för de allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt som de påstår ha begåtts mot deras systers person. De kan nämligen, i egenskap av personer som står nära en person som är föremål för sådana kränkningar, drabbas av psykisk eller emotionell skada på grund av den psykologiska och traumatiska inverkan som kränkningarna har orsakat, samt ekonomisk förlust, bland annat vid arbetsoförmåga till följd av sådant trauma.
10 Klagandena har följaktligen gjort gällande att de är brottsoffer i den mening som avses i artikel 2.1 a i) i direktiv 2012/29 och att detta begrepp är inkluderat i begreppet person mot vilken en allvarlig överträdelse av internationell humanitär rätt har begåtts i den mening som avses i artikel 10 första stycket 1o bis TPCPP. Eftersom de påtalade gärningarna inträffade mellan åren 2018 och 2021, det vill säga efter det att klagandena hade registrerats som bosatta i Belgien, uppfyller de också kriterierna i sistnämnda bestämmelse för lagföring i Belgien av en annan person än en belgisk medborgare för gärningar som begåtts utanför landet.
11 Efter att ha mottagit den anmälan som nämns i punkt 8 ovan föreslog Procureur fédéral (nedan kallad den federala åklagaren) att brottmålsavdelningen vid Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien), som är den hänskjutande domstolen, skulle fastställa att belgisk domstol saknade behörighet och att åtalet inte kunde tas upp till prövning, i enlighet med artikel 10 fjärde stycket TPCPP. Enligt den federala åklagaren är villkoren i första stycket 1o bis i denna artikel inte uppfyllda när det gäller överträdelser som begåtts i Saudiarabien mot klagandenas syster. Den federala åklagaren vägrade således att tillerkänna dem ställning som personer mot vilka en allvarlig överträdelse av internationell humanitär rätt har begåtts, i den mening som avses i artikel 10 första stycket 1o bis TPCPP.
12 Den hänskjutande domstolen har förklarat att det följer av artikel 10 första stycket 1o bis TPCPP att belgiska domstolar kan ha behörighet med avseende på person i fråga om brott som begåtts utanför landet av en person som inte är belgisk medborgare när gärningarna i fråga dels utgör en allvarlig överträdelse av internationell humanitär rätt, dels har begåtts mot en person som är belgisk medborgare, har erkänd flyktingstatus i Belgien eller har varit bosatt i den medlemsstaten i minst tre år.
13 Den hänskjutande domstolen har konstaterat att SX, som är klagandenas syster, har utsatts för brott som vid första påseendet kan utgöra en allvarlig överträdelse av internationell humanitär rätt, men att hon vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna varken var belgisk medborgare, hade flyktingstatus i Belgien eller var bosatt där. Under dessa omständigheter är extraterritoriell behörighet för de belgiska domstolarna utesluten enligt artikel 10 första stycket 1o bis TPCPP.
14 Den hänskjutande domstolen har understrukit att artikel 10 första stycket 1o bis, som grund för de belgiska domstolarnas extraterritoriella behörighet, inte använder begreppet brottsoffer, direkt eller indirekt, utan begreppet person mot vilken en allvarlig överträdelse av internationell humanitär rätt har begåtts och som vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna är belgisk medborgare eller har erkänd flyktingstatus i Belgien och är varaktigt bosatt där. Den hänskjutande domstolen har preciserat att detta sistnämnda begrepp kräver en strikt anknytning till Belgien, för att förhindra att personer som etablerar sig i landet lämnar in anmälningar enbart i syfte att väcka talan vid belgisk domstol för brott som de påstår sig ha utsatts för utanför landet.
15 I den mån klagandena har gjort gällande dels att de ska kvalificeras som brottsoffer i den mening som avses i artikel 2.1 a i direktiv 2012/29, dels att detta begrepp ska förstås så, att det ingår i begreppet person mot vilken en allvarlig överträdelse av internationell humanitär rätt har begåtts, i den mening som avses i artikel 10 första stycket 1o bis TPCPP, anser den hänskjutande domstolen att tolkningen av artikel 2.1 a är nödvändig för att fastställa räckvidden av sistnämnda begrepp och följaktligen för att avgöra huruvida villkoren för att väcka åtal i Belgien är uppfyllda i förevarande fall.
16 Den har dock påpekat att Cour de cassation (Högsta domstolen, Belgien) i en dom av den 17 december 2003 slog fast att det inte finns någon regel i internationell rätt som ålägger Konungariket Belgien att utöva universell behörighet rörande brott mot mänskligheten. Den har också konstaterat att såväl artikel 5 i konventionen av den 10 december 1984 mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (United Nations Treaty Series, vol. 1465, s. 85, nr 24841 (1987)) som artikel 9 i den internationella konventionen av den 20 december 2006 för skydd av alla personer mot påtvingat försvinnande (United Nations Treaty Series, vol. 2716, s. 3, nr 48088 (2010)) ger konventionsstaterna en möjlighet att föreskriva passiv domstolsbehörighet när de finner det lämpligt.
17 Mot denna bakgrund beslutade Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
18 Genom en begäran om upplysningar av den 29 maj 2024 anmodade EU-domstolen den hänskjutande domstolen att precisera skälen till att den ansåg att det fanns ett samband mellan det nationella målet, avseende extraterritoriell behörighet enligt belgisk rätt för brott mot mänskligheten, och bestämmelserna i direktiv 2012/29.
19 Genom skrivelse som inkom till EU-domstolens kansli den 11 juli 2024 informerade den hänskjutande domstolen EU-domstolen om att den planerade att hålla en förhandling den 12 november 2024, för att i ett kontradiktoriskt förfarande låta parterna yttra sig över den fråga som EU-domstolen hade ställt. Den hänskjutande domstolen preciserade att den inte kunde besvara begäran om upplysningar förrän efter förhandlingen.
20 Den 12 juli 2024 beslutade EU-domstolens ordförande, efter att ha hört generaladvokaten och referenten, att vilandeförklara målet till dess att den hänskjutande domstolen hade besvarat nämnda begäran om upplysningar.
21 Den 29 januari 2025 översände den hänskjutande domstolen, som svar på samma begäran om upplysningar, skriftliga yttranden från klagandena och den federala åklagaren till EU-domstolen.
22 Den 5 februari 2025 beslutade EU-domstolens ordförande, efter att ha hört generaladvokaten och referenten, att till handlingarna i målet föra de handlingar som getts in av den hänskjutande domstolen, delge parterna och de berörda dessa handlingar tillsammans med begäran om upplysningar samt att återuppta förfarandet.
23 Den federala åklagaren har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning. Kommissionen hyser också tvivel om huruvida den kan tas upp till prövning.
24 Enligt den federala åklagaren finns det ingen bestämmelse i direktiv 2012/29 som reglerar villkoren för upptagande till prövning av åtal som väckts vid nationell domstol för brott som begåtts utanför det nationella territoriet. Artikel 2.1 a i) i direktivet, som tolkningsfrågorna rör, är därför inte tillämplig i det nationella målet. Under dessa omständigheter är det inte relevant för utgången i målet huruvida denna bestämmelse ska tolkas så, att en nära familjemedlem till ett offer för en allvarlig överträdelse av internationell humanitär rätt även kan kvalificeras som brottsoffer och därmed åtnjuta de rättigheter som anges i direktivet.
25 Kommissionen har påpekat att direktiv 2012/29 inte innehåller någon bestämmelse om fastställande av behörigheten för medlemsstaternas domstolar i brottmål och att direktivet bara är tillämpligt på straffrättsliga förfaranden för vilka en sådan behörighet redan har fastställts. Unionsrätten innehåller allmänt sett ingen bestämmelse som är relevant för tolkningen av en bestämmelse i nationell rätt som reglerar utövandet av extraterritoriell behörighet på det straffrättsliga området, såsom den som är aktuell i det nationella målet.
26 Kommissionen har dessutom grundat sina tvivel på huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning på den omständigheten att den hänskjutande domstolen, som svar på den begäran om upplysningar som nämns i punkt 18 ovan, inte uttryckligen har uttalat sig om skälen till att den anser att det finns ett samband mellan det nationella målet och bestämmelserna i direktivet, utan har nöjt sig med att översända klagandenas och den federala åklagarens skriftliga yttranden i frågan.
27 Domstolen noterar att enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
28 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarlagt om begreppet person mot vilken en allvarlig överträdelse av internationell humanitär rätt har begåtts, i den mening som avses i artikel 10 första stycket 1o bis TPCPP, ska förstås så, att det inkluderar begreppet brottsoffer såsom detta definieras i artikel 2.1 a i direktiv 2012/29, och som den hänskjutande domstolen har begärt ska tolkas för att den ska kunna avgöra om villkoren för att väcka åtal i Belgien är uppfyllda. För det fall att domstolen skulle finna att direktivet är tillämpligt i det nationella målet, har tolkningen av detta brottsofferbegrepp betydelse för utgången i målet.
29 Eftersom det inte på ett uppenbart sätt framgår att tolkningen av direktiv 2012/29 saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, så rör en invändning om att rättsakten inte är tillämplig i det nationella målet inte frågan om upptagande till sakprövning, utan prövningen av tolkningsfrågorna i sak (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 67, och dom av den 17 oktober 2024, FA.RO. Di YK & C., C‑16/23, EU:C:2024:886, punkt 48).
30 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2.1 a i) i direktiv 2012/29 ska tolkas så, att begreppet brottsoffer, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar nära familjemedlemmar till en person som har utsatts för en allvarlig överträdelse av internationell humanitär rätt, eller åtminstone de av dem som har lidit antingen en psykisk eller emotionell skada eller en ekonomisk förlust som en direkt följd av denna överträdelse.
31 Såsom har påpekats i punkt 28 ovan ska den hänskjutande domstolen, inom ramen för det mål som är anhängigt vid den, tolka en bestämmelse i nationell rätt, nämligen artikel 10 första stycket 1o bis TPCPP, som slår fast att nationella domstolar är behöriga att pröva allvarliga överträdelser av internationell humanitär rätt som begåtts utanför landet mot en person som är belgisk medborgare, som har flyktingstatus i Belgien eller som har varit bosatt i den medlemsstaten i minst tre år. Den hänskjutande domstolen vill i detta syfte få klarlagt om denna bestämmelse ska tolkas i enlighet med artikel 2.1 a i) i direktiv 2012/29.
32 I detta sammanhang ska det inledningsvis prövas huruvida direktiv 2012/29 är tillämpligt i ett mål som rör behörigheten för brottmålsdomstolar i en medlemsstat att pröva gärningar som begåtts utanför medlemsstaten, vilket skulle kunna påverka räckvidden av bestämmelser i nationell rätt som föreskriver en sådan behörighet.
33 Det ska inledningsvis erinras om att direktiv 2012/29 antogs med stöd av artikel 82.2 FEUF. Såsom framgår av skäl 3 i direktivet föreskriver den bestämmelsen i FEUF fastställande av i medlemsstaterna tillämpliga minimiregler för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension, särskilt vad gäller brottsoffers rättigheter, men också personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet och ömsesidig tillåtlighet av bevis mellan medlemsstaterna, såsom stadgas i artikel 82.2 a–c FEUF.
34 Det ska i detta hänseende påpekas att direktiv 2012/29, enligt sin titel, fastställer miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem. Skäl 4 i direktivet preciserar att direktivet syftar till att se över och komplettera de principer som fastställs i rambeslut 2001/220/RIF och till att ta betydande steg framåt när det gäller nivån av skydd för brottsoffer i hela unionen, framför allt inom ramen för straffrättsliga förfaranden.
35 Enligt artikel 1.1 första stycket i direktiv 2012/29 är syftet med direktivet att säkerställa att brottsoffer får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan medverka i straffrättsliga förfaranden.
36 I artikel 2.1 a i) i direktivet definieras brottsoffer som en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott. Begreppet inbegriper även, enligt artikel 2.1 a ii i direktivet, familjemedlemmar till en person vars död var en direkt följd av ett brott, och som har lidit skada av den personens död. Artikel 2.1 b i direktivet definierar familjemedlemmar som make eller maka, person som lever tillsammans med brottsoffret i en fast nära relation, i ett gemensamt hushåll och i ett stabilt och varaktigt förhållande, släktingar i rakt upp- eller nedstigande led, syskon och personer som är beroende av brottsoffret.
37 Direktiv 2012/29 anger en rad rättigheter som dessa brottsoffer ska åtnjuta i nationella straffrättsliga förfaranden. För det första, när det gäller information och stöd, fastställer direktivet bland annat en rätt att förstå och bli förstådd, rätt att få information vid den första kontakten med en behörig myndighet och rätt att erhålla information om det egna ärendet. För det andra föreskriver direktivet, vad gäller deltagande i straffrättsliga förfaranden, bland annat en rätt att höras och rätt till rättshjälp. För det tredje, när det gäller skyddet av brottsoffer, inbegripet brottsoffer med specifika behov och barn, garanterar direktivet en rätt att undvika kontakt mellan brottsoffer och förövaren samt rätt till skydd av privatlivet.
38 Endast skäl 13 i direktivet hänvisar till brottsoffer som utsatts för extraterritoriella överträdelser, och där preciseras att direktivet endast medför tillämpning av skyldigheterna enligt direktivet när det gäller straffrättsliga förfaranden som äger rum i unionen. En förutsättning för att dessa brottsoffer ska kunna beviljas rättigheter är således att medlemsstaterna har utövat sin behörighet att inleda straffrättsliga förfaranden. Såsom den federala åklagaren och kommissionen med rätta har påpekat i sina skriftliga yttranden är direktivet endast tillämpligt på straffrättsliga förfaranden för vilka en sådan behörighet redan har fastställts.
39 Detta konstaterande bekräftas av skäl 50 i direktivet, av vilket det framgår att direktivet inte påverkar medlemsstaternas behörighet att inleda straffrättsliga förfaranden och inte påverkar reglerna om domsrätt i straffrättsliga förfaranden, såsom dessa definieras i rambeslut 2009/948.
40 Mot bakgrund av det ovan anförda ska direktiv 2012/29 tolkas så, att direktivet inte är tillämpligt i ett mål om behörigheten för brottmålsdomstolar i en medlemsstat att pröva gärningar som begåtts utanför medlemsstatens territorium, och detta direktiv kan inte påverka räckvidden av bestämmelser i nationell rätt som föreskriver en sådan behörighet.
41 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: franska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.