Domstolens dom (tionde avdelningen) den 2 oktober 2025

I mål C‑391/24 [Nolgers], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av strafuitvoeringsrechtbank van de Nederlandstalige rechtbank van eerste aanleg Brussel (Straffverkställighetsdomstolen vid Nederländskspråkiga domstolen i första instans i Bryssel, Belgien) genom beslut av den 3 juni 2024, som inkom till domstolen den 4 juni 2024, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden D. Gratsias samt domarna E. Regan (referent) och B. Smulders, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Belgiens regering, genom L. Jans, C. Pochet och M. Van Regemorter, samtliga i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J. Langer, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom T. Franchoo, H. Leupold och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rambeslut 2008/909

Rambeslut 2008/947

Belgisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Förfarandet vid domstolen

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 2008, s. 102).

2 Begäran har framställts i ett förfarande avseende LZ:s ansökan om frigivning under övervakning.

3 I artikel 1 i rådets rambeslut 2008/909 av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), med rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

4 Artikel 3 i rambeslutet har rubriken Syfte och tillämpningsområde. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

5 I artikel 8 i rambeslutet, med rubriken Erkännande av domen och verkställighet av påföljden, föreskrivs följande i punkt 3:

6 Artikel 9 i rambeslutet har rubriken Skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

7 I skäl 3 i rambeslut 2008/947 anges följande:

8 Artikel 1 i rambeslutet har rubriken Syfte och tillämpningsområde. I punkterna 1–3 i den artikeln föreskrivs följande:

9 I artikel 2 i rambeslutet, med rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

10 Artikel 4 i rambeslutet har rubriken Typer av alternativa påföljder och övervakningsåtgärder. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

11 Artikel 9 i rambeslut 2008/947 har rubriken Anpassning av alternativa påföljder eller övervakningsåtgärder. I punkterna 1 och 3 i den artikeln föreskrivs följande:

12 Artikel 11 i rambeslutet har rubriken Skäl för att vägra erkännande och övervakning. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

13 I artikel 34bis i Strafwetboek (strafflagen) föreskrivs följande:

14 I artikel 56 i wet betreffende de externe rechtspositie van de veroordeelden tot een vrijheidsstraf en de aan het slachtoffer toegekende rechten in het raam van de strafuitvoeringsmodaliteiten [(lag om den externa rättsliga ställningen för personer som dömts till fängelse och om brottsoffrets rättigheter inom ramen för formerna för verkställigheten av straffet)] av den 17 maj 2006 (Belgisch Staatsblad, 15 juni 2006, s. 30455), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad WERV), föreskrivs följande:

15 Artikel 95/2 WERV har följande lydelse:

16 Artikel 95/7 WERV har följande lydelse:

17 I artikel 95/21 WERV föreskrivs följande:

18 LZ, som är nederländsk medborgare, dömdes den 2 december 2011 av Rechtbank van eerste aanleg van Antwerpen (Domstolen i första instans i Antwerpen, Belgien) till åtta års fängelse för våldtäkt mot sin underåriga dotter, som var yngre än fjorton år vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna, med den försvårande omständigheten att han var en släkting i rakt uppstigande led, samt för sedlighetsbrott mot nämnda underåriga dotter och en av hennes väninnor, för innehav och distribution av barnpornografiskt material och för framförande av hot. Även påföljden ställande under övervakning utdömdes av straffverkställighetsdomstolen för en period på tio år, med tillämpning av bland annat artikel 34bis i strafflagen.

19 Den 26 november 2013 ansökte LZ om att överföras till en kriminalvårdsanläggning i Nederländerna för att avtjäna resten av sitt straff där. De nederländska myndigheterna avslog hans ansökan med motiveringen att LZ inte hade tillräcklig anknytning till Nederländerna och att han inte fanns med i de kommunala företeckningarna i denna medlemsstat.

20 Den 27 augusti 2015 ingav LZ samma ansökan och tillade att han ville säkerställa sin återintegrering i Nederländerna. I sitt svar angav de nederländska myndigheterna att de var beredda att erkänna fängelsestraffet, men inte det ställande under övervakning som dömts ut av en straffverkställighetsdomstol, eftersom denna åtgärd inte har någon motsvarighet i nederländsk rätt. I praktiken skulle en överföring till Nederländerna ha lett till att LZ försattes på fri fot efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff, vilket innebar att en sådan överföring inte kunde äga rum.

21 Den 3 juli 2019 hade det åttaåriga fängelsestraff som LZ hade dömts till avtjänats och det ställande under övervakning som utdömts av straffverkställighetsdomstolen trädde i kraft.

22 I detta sammanhang ska strafuitvoeringsrechtbank van de Nederlandstalige rechtbank van eerste aanleg Brussel (Straffverkställighetsdomstolen vid Nederländskspråkiga domstolen i första instans i Bryssel, Belgien), som är den hänskjutande domstolen, besluta om frigivning under övervakning av LZ eller om han ska vara fortsatt frihetsberövad, i enlighet med artiklarna 95/2–95/30 WERV.

23 Den hänskjutande domstolen har preciserat att enligt artikel 95/21 WERV ska frihetsberövande av en dömd person som ställts under övervakning bestå när det föreligger en risk för att vederbörande begår allvarliga brott som skadar tredje mans fysiska eller psykiska integritet och det inte är möjligt att minska risken för detta genom att föreskriva särskilda villkor i samband med frigivning under övervakning.

24 I förevarande fall har nämnda domstol, med beaktande av bland annat en rapport som upprättats av den psykosociala avdelningen i det fängelse där LZ avtjänar sitt straff, bedömt att det finns en hög risk för att LZ kan begå allvarliga brott som skadar tredje mans psykiska eller fysiska integritet och att en långsiktig behandling på en sluten institution för LZ:s psykiska besvär är absolut nödvändig för att förhindra en sådan risk

25 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det inte har varit möjligt att genomföra denna behandling på en sluten institution i Belgien, eftersom LZ, som är nederländsk medborgare, inte har uppehållsrätt i Belgien och inte omfattas av den belgiska sjukförsäkringen, även om han alltid har varit bosatt i Belgien där han även är född.

26 I samband med kontakter med nederländska myndigheter för att undersöka möjligheten, i enlighet med LZ:s önskemål, att låta LZ genomgå nämnda behandling på en sluten institution i Nederländerna, angav dessa myndigheter den 29 januari 2024 att denna åtgärd utgör en frihetsberövande påföljd som inte kan erkännas och verkställas enligt rambeslut 2008/947.

27 Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida det med stöd av rambeslut 2008/947 är möjligt att ansöka om erkännande och verkställighet av en dom om frigivning under övervakning, med ett särskilt villkor om att den berörda personen ska genomgå en långsiktig behandling på en sluten institution. Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att den däremot inte vill få klarhet i räckvidden av rambeslut 2008/909, eftersom detta rambeslut enligt den hänskjutande domstolen saknar relevans i målet.

28 Eftersom LZ:s ansökan om frigivning under övervakning inte kunde genomföras vid den tidpunkt då nämnda domstol skulle avgöra målet, avslog den ansökan, samtidigt som den beslutade att nämnda ansökan skulle prövas på nytt när EU-domstolen hade besvarat tolkningsfrågan.

29 Mot denna bakgrund beslutade strafuitvoeringsrechtbank van de Nederlandstalige rechtbank van eerste aanleg Brussel (Straffverkställighetsdomstolen vid Nederländskspråkiga domstolen i första instans i Bryssel) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

30 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att målet ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol och i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

31 Den 18 juni 2024 beslutade domstolen, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att avslå ansökan, eftersom villkoren för skyndsamhet i artikel 107 inte var uppfyllda.

32 Utan att formellt framställa en invändning om rättegångshinder har den nederländska regeringen uttryckt tvivel om huruvida det finns ett samband mellan den tolkning av unionsrätten som begärts i tolkningsfrågan och de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att den ansökan om frigivning under övervakning som LZ ingav till den hänskjutande domstolen avslogs. Av denna anledning finns det inte längre något förfarande som för närvarande är anhängigt vid den hänskjutande domstolen avseende den talan som väckts vid den, eftersom den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga till EU-domstolen inför en senare prövning av denna ansökan.

33 Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. En begäran om förhandsavgörande är inte till för att möjliggöra rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor, utan för att tillgodose behov knutna till det faktiska avgörandet av ett mål. Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet vara nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken i det mål som är anhängigt vid den (dom av den 8 maj 2025, Zimir, C‑662/23, EU:C:2025:326, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

34 EU-domstolen har således vid upprepade tillfällen erinrat om att det framgår både av ordalydelsen och av systematiken i artikel 267 FEUF att förfarandet med förhandsavgörande förutsätter att ett mål verkligen är anhängigt vid den nationella domstolen och att den domstolen inom ramen för det målet kommer att meddela ett avgörande med beaktande av förhandsavgörandet (se, för ett likande resonemang, dom av den 8 maj 2025, Zimir, C‑662/23, EU:C:2025:326, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

35 EU-domstolen ska därför på eget initiativ kontrollera att det nationella målet fortfarande pågår (se, för ett likande resonemang, dom av den 8 maj 2025, Zimir, C‑662/23, EU:C:2025:326, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

36 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att även om den hänskjutande domstolen har avslagit LZ:s ansökan om frigivning under övervakning, har den även beslutat att denna ansökan ska prövas på nytt när den har erhållit ett svar på den tolkningsfråga som den har hänskjutit till EU-domstolen för förhandsavgörande.

37 Det ska följaktligen anses att det nationella målet fortfarande är anhängigt vid den hänskjutande domstolen och att ett svar från EU-domstolen på den ställda frågan ska beaktas vid antagandet av ett beslut i detta förfarande.

38 Under dessa omständigheter kan begäran om förhandsavgörande tas upp till prövning.

39 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida rambeslut 2008/947 ska tolkas så, att den behöriga myndigheten i den verkställande staten, på grundval av detta rambeslut, är skyldig att erkänna och verkställa en dom som har översänts till den av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och genom vilken det beslutas om frigivning under övervakning av en person som har avtjänat ett fängelsestraff, åtföljt av ett särskilt villkor om att denna person ska genomgå behandling för sina psykiska besvär på en sluten institution.

40 För att besvara denna fråga ska det prövas huruvida en sådan dom omfattas av tillämpningsområdet för nämnda rambeslut.

41 Artikel 1 i rambeslut 2008/947 avser, i enlighet med dess rubrik, dess mål och tillämpningsområde. Såsom framgår av artikel 1.1 i rambeslutet fastställs i rambeslutet bland annat regler enligt vilka en annan medlemsstat än den där personen har dömts ska erkänna domar och, i förekommande fall, övervakningsbeslut och övervaka de övervakningsåtgärder som påförts på grundval av en dom eller de alternativa påföljder innefattade i en sådan dom.

42 Enligt artikel 1.2 i rambeslutet ska detta endast tillämpas på erkännande av domar och, i förekommande fall, övervakningsbeslut enligt led a i denna punkt, på övertagande av ansvaret för alternativa påföljder och övervakningsåtgärder som avses i nämnda punkt b och, enligt punkt c, på alla andra beslut som har anknytning till besluten i a och b på sätt som beskrivs och föreskrivs i rambeslutet.

43 I artikel 2 i rambeslut 2008/947 definieras bland annat, i den mening som avses i nämnda rambeslut, begreppet dom i punkt 1 a, vilket avser ett beslut eller avgörande som fattats av en domstol i den utfärdande staten och som har vunnit laga kraft och innebär att en fysisk person har begått ett brott och, för det första, dömts till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd, om villkorlig frigivning har beviljats på grundval av den domen eller genom ett påföljande övervakningsbeslut, för det andra, en uppskjuten påföljd, för det tredje, en villkorlig påföljd, eller, för det fjärde, en alternativ påföljd. Enligt artikel 2.5 avses med övervakningsbeslut en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft och som fattats av en behörig myndighet i den utfärdande staten med en sådan dom som grund om beviljande av villkorlig frigivning eller om påförande av övervakningsåtgärder. De sistnämnda utgörs enligt punkt 7 i samma artikel av krav och anvisningar, vilka enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning påförs en fysisk person av en behörig myndighet i samband med en uppskjuten påföljd, en villkorlig påföljd eller en villkorlig frigivning. Mot bakgrund av de omständigheter som är aktuella i det nationella målet ska det dessutom påpekas att uttrycket villkorlig frigivning, i enlighet med punkt 6 i samma artikel, avser ett avgörande som har vunnit laga kraft och som fattats av en behörig myndighet eller som följer av nationell lagstiftning avseende förtida frigivning av en dömd person efter att en del av ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd har avtjänats, varvid en eller flera övervakningsåtgärder påförs.

44 Det framgår av de definitioner som anges i föregående punkt, samt av begreppen uppskjuten påföljd, villkorlig påföljd och alternativ påföljd i artikel 2.2, 2.3 och 2.4 i rambeslut 2008/947, att rambeslutets tillämpningsområde, enligt dess artikel 1.2, omfattar erkännande och verkställighet av domar som innebär att personer som har begått ett brott och dömts blir föremål för verkställighet av straff eller åtgärder som inte berövar dem deras frihet.

45 En sådan tolkning bekräftas av artikel 1.3 a, i vilken det preciseras att rambeslut 2008/947 inte är tillämpligt på verkställighet av brottmålsdomar varigenom ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd döms ut som omfattas av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/909. Domstolen har nämligen redan slagit fast att det framgår av denna bestämmelse att tillämpningsområdet för dessa två direktiv är ömsesidigt uteslutande (se, för ett liknande resonemang, dom av 5 oktober 2023, QS (Återkallande av verkställighet av villkorliga domar), C‑219/22, EU:C:2023:732, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

46 I artikel 3 i rambeslut 2008/909, som i enlighet med sin rubrik definierar dess syfte och tillämpningsområde, anges i punkt 1 att syftet med rambeslutet är att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom och verkställa påföljden. Begreppen dom respektive påföljd definieras i artikel 1 a respektive 1 b i nämnda rambeslut som dels ett beslut eller ett avgörande som fattats av en domstol i den utfärdande staten och som vunnit laga kraft och innebär att en fysisk person ådöms en påföljd, dels fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd som utdöms under en begränsad eller obegränsad tid på grund av en straffbar gärning efter ett straffrättsligt förfarande.

47 Enligt artikel 1.1 i rambeslut 2008/947, jämförd med artikel 1.3 a och skäl 3 i samma rambeslut, avser rambeslutet således ömsesidigt erkännande och verkställighet av icke frihetsberövande straff eller åtgärder, medan ömsesidigt erkännande och verkställighet av fängelsestraff eller andra frihetsberövande åtgärder omfattas av rambeslut 2008/909.

48 Denna tolkning av tillämpningsområdena för rambesluten 2008/909 och 2008/947 bekräftas av bestämmelserna i dessa rambeslut, vilka mer specifikt avser medicinska åtgärder.

49 Vad gäller rambeslut 2008/947 anges i artikel 4.1 k i rambeslutet att rambeslutet bland annat är tillämpligt på typer av alternativa påföljder eller övervakningsåtgärder som består i en skyldighet att underkasta sig sjukvård. Vad gäller de skäl för att vägra erkännande eller övervakning som den behöriga myndigheten i den verkställande staten kan åberopa, avser artikel 11.1 i) i rambeslutet domen eller, i förekommande fall, ett övervakningsbeslut som föreskriver en medicinsk/terapeutisk behandling som den verkställande staten, trots artikel 9, inte kan övervaka i enlighet med rättssystemet eller hälso- och sjukvårdssystemet i denna stat.

50 När det gäller rambeslut 2008/909 anges i skälen för att vägra erkännande och verkställighet, vilka anges i artikel 9 i rambeslutet, i enlighet med artikel 9.1 k i rambeslutet, en situation där den påföljd som ådömts innebär psykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller annan frihetsberövande åtgärd som, trots artikel 8.3, inte kan verkställas av den verkställande staten i enlighet med dess rättssystem eller hälso- och sjukvårdssystem. Härav följer att den vård som avses i denna bestämmelse består av frihetsberövande åtgärder.

51 Det följer av dessa bestämmelser att domar varigenom en medicinsk åtgärd vidtas omfattas antingen av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947, när den inte är frihetsberövande, eller av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/909, när den tvärtom är frihetsberövande.

52 En dom i vilken det i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten utdöms en frigivning under övervakning kan följaktligen bli föremål för en begäran om erkännande och verkställighet enligt rambeslut 2008/947, förutsatt att det villkor som är knutet till domen inte utgör en frihetsberövande åtgärd, eftersom en sådan dom omfattas av rambeslut 2008/909.

53 I förevarande fall ska det emellertid påpekas att mot bakgrund av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat om den planerade åtgärden och de överväganden som det redogjorts för i punkt 46 ovan, utgör en frigivning under övervakning av en person som avtjänat ett fängelsestraff, vilken vidtagits mot denna person inom ramen för ett ställande under övervakning av straffverkställighetsdomstolen, när åtgärden förenas med ett särskilt villkor om att den berörda personen ska genomgå behandling för sina psykiska besvär på en sluten institution, en åtgärd som utdömts på grund av ett brott som, på grund av detta särskilda villkors art, leder till att personen i fråga berövas sin frihet.

54 Följaktligen omfattas erkännande och verkställighet av en dom i vilken en sådan åtgärd utdöms inte av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947, utan av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/909.

55 Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Rambeslut 2008/947 ska tolkas så, att erkännande och verkställighet av en dom om frigivning under övervakning av en person som avtjänat ett fängelsestraff, förenad med ett särskilt villkor om att denna person ska genomgå behandling för sina psykiska besvär på en sluten institution, inte omfattas av tillämpningsområdet för detta rambeslut, vilket innebär att den behöriga myndigheten i den verkställande staten inte är skyldig att erkänna och verkställa en sådan dom med stöd av nämnda rambeslut.

56 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn