Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 30 oktober 2025

I mål C‑398/24 [Pome], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Riigikohus (Högsta domstolen, Estland) genom beslut av den 5 juni 2024, som inkom till domstolen den 6 juni 2024, i målet

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av F. Biltgen (referent), ordförande på första avdelningen, tillika tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna A. Kumin och S. Gervasoni, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: A, genom K. Tamm, vandeadvokaat, B, genom J. Tehver, vandeadvokaat, Estlands regering, genom M. Kriisa, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Noë och E. Randvere, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Förordning nr 1215/2012

Estnisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 25.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan A och B, två fysiska personer, angående behörighet för estnisk domstol att pröva ett yrkande om betalning av en skuld.

3 Skälen 4, 6, 15, 16, 19, 20 och 22 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

4 I artikel 15 i förordningen föreskrivs följande:

5 I artikel 19 i förordningen anges följande:

6 I artikel 23 i samma förordning stadgas följande:

7 Artikel 25.1 och 25.4 i förordningen föreskriver följande:

8 Artikel 104 i tsiviilkohtumenetluse seadustik (civilprocesslagen) av den 20 april 2005 (RT I 2005, 26, 197; 22/03/2024, 8) (nedan kallad civilprocesslagen) har följande lydelse:

9 Artikel 106.1 led 1 i civilprocesslagen har följande lydelse:

10 Från år 2020 bodde A och B tillsammans i Portugal. Den 3 maj 2022 förvärvade de en lägenhet med samäganderätt i lika andelar.

11 Den 27 augusti 2022 ingick A och B ett avtal enligt vilket A överlät sin andel av samäganderätten på 50 procent i lägenheten till B. I gengäld erkände B en skuld till A, vars belopp bland annat återspeglade den omständigheten att A hade bidragit till förvärvet och renoveringen av lägenheten med ett belopp på 150000 euro och att B hade gjort en vinst på detta belopp genom att förvärva ensam äganderätt till lägenheten.

12 Parterna kom överens om att avtalet skulle omfattas av estnisk materiell rätt och att tvister i samband med avtalet skulle lösas i godo och i god tro. Om parterna inte lyckades nå en överenskommelse skulle alla tvister som hade direkt eller indirekt samband med avtalet avgöras av Harju Maakohus (Förstainstansdomstolen i Harju, Estland).

13 Med stöd av denna prorogationsklausul väckte A den 23 oktober 2023 talan vid den domstolen mot B om betalning av en fordran.

14 Genom beslut av den 15 november 2023 avvisade Harju Maakohus (Förstainstansdomstolen i Harju) talan på grund av bristande territoriell behörighet. Den stödde sig på artikel 25.1 första meningen i förordning nr 1215/2012 för att pröva om avtalet om domstols behörighet var ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstat där den utpekade domstolen var belägen, det vill säga enligt estnisk rätt. Eftersom artikel 106.1 jämförd med artikel 104.1 i civilprocesslagen endast tillåter avtal om domstols behörighet om de avser de båda avtalsparternas närings- eller yrkesverksamhet, vilket inte är fallet här, fann nämnda domstol att prorogationsavtalet var ogiltigt.

15 A överklagade detta beslut till Tallinna Ringkonnakohus (Appellationsdomstolen i Tallinn, Estland). Vid den instansen gjorde han gällande att hänvisningen i artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 till en grund för ogiltigförklaring av avtalet om domstols behörighet som föreskrivs i den berörda medlemsstatens lagstiftning på materiell grund var en hänvisning till nationell materiell rätt och inte till processrätten, som artiklarna 104 och 106 i civilprocesslagen hör till.

16 Genom beslut av den 6 december 2023 ogillade Tallinna Ringkonnakohus (Appellationsdomstolen i Tallinn) överklagandet och fastställde beslutet från första instans. Den fann att för att avgöra om prorogationsklausulen är giltig på materiell grund enligt estnisk rätt ska inte bara estnisk materiell rätt beaktas, utan även artiklarna 104.1 och 106 i civilprocesslagen, vilka hänvisar till den typ av tvist som är i fråga, något som ingår i sakfrågan och inte är en formfråga.

17 A överklagade det beslutet till Riigikohus (Högsta domstolen, Estland), som är den hänskjutande domstolen. A anser att prorogationsklausulen i fråga är giltig, eftersom artikel 104.1 i civilprocesslagen inte kan tillämpas parallellt med förordning nr 1215/2012, då artikel 25 i förordningen endast hänvisar till nationell materiell rätt. B anser att prorogationsklausulen inte är giltig, enligt artiklarna 104.1 och 106.1 i civilprocesslagen.

18 Enligt den hänskjutande domstolen hänvisar artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012, såsom framgår av skäl 20 i förordningen, till lagstiftningen i medlemsstaten i dess helhet, inbegripet lagvalsreglerna. Lagvalsreglerna i estnisk rätt medger emellertid inte att parterna utesluter tillämpning av de bestämmelser som är tillämpliga på prorogationsavtal.

19 Den hänskjutande domstolen anser att det, för att kunna avgöra det nationella målet, är nödvändigt att få svar på frågan huruvida den omständigheten att giltigheten av ett avtal om domstols behörighet enligt estnisk rätt är beroende av att de fysiska personer som är parter i avtalet handlar inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet, såsom krävs enligt artiklarna 104.1 och 106.1 i civilprocesslagen, utgör en fråga om nämnda avtals giltighet på materiell grund, i den mening som avses i artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012. Enligt den hänskjutande domstolen framgår det varken av ordalydelsen i denna unionsrättsliga bestämmelse eller av EU-domstolens praxis huruvida begreppet ogiltighet på materiell grund även omfattar de villkor som föreskrivs i denna nationella lagstiftning.

20 Mot denna bakgrund beslutade Riigikohus (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

21 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att ett villkor som uppställs i nationell rätt i den medlemsstat där den av parterna avtalade behöriga domstolen är belägen, enligt vilket ett prorogationsavtal mellan fysiska personer endast är giltigt om tvisten i fråga har samband med dessa parters närings- eller yrkesverksamhet, utgör en grund för ogiltighet på materiell grund i den mening som avses i denna bestämmelse.

22 Domstolen erinrar inledningsvis om att i den mån förordning nr 1215/2012 upphävde och ersatte rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), vilken i sin tur ersatte konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt de successiva konventionerna om de nya medlemsstaternas anslutning till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen), är den tolkning som domstolen har gjort av bestämmelserna i de två sistnämnda rättsakterna även tillämplig på tolkningen av förordning nr 1215/2012, när dessa bestämmelser kan anses vara likvärdiga med bestämmelserna i den sistnämnda förordningen (dom av den 16 maj 2024, Toplofikatsia Sofia (Begreppet svarandens hemvist), C‑222/23, EU:C:2024:405, punkt 49 och där angiven rättspraxis). Domstolens tolkning av artikel 17 första stycket i Brysselkonventionen och artikel 23.1 i förordning nr 44/2001 gäller följaktligen även för artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012, eftersom sistnämnda bestämmelse i liknande eller till och med identiska ordalag återger innehållet i de förstnämnda bestämmelserna.

23 Enligt fast rättspraxis ska, vid tolkningen av en unionsbestämmelse, beaktas inte bara bestämmelsens lydelse utan också det sammanhang den förekommer i och det mål som eftersträvas med den rättsakt som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 9 oktober 2025, Cabris Investment, C‑540/24, EU:C:2025:766, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

24 Om parterna, oberoende av var de har hemvist, har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska enligt artikel 25.1 första meningen i förordning nr 1215/2012 endast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten.

25 Även om det framgår av ordalydelsen i artikel 25.1 första meningen i förordning nr 1215/2012 att ett prorogationsavtal kan förklaras ogiltigt enligt lagen i den medlemsstat vars domstol anges i avtalet, innehåller varken den artikeln eller någon annan bestämmelse i förordningen någon definition av begreppet ogiltigt på materiell grund.

26 Uttrycket materiell grund används, enligt dess normala betydelse i vanligt språkbruk, i domar och processhandlingar för att ange att domstolen, efter att ha undersökt frågorna om behörighet, form och upptagande till prövning, tar upp frågor som rör själva föremålet för förfarandet, det vill säga de sak- och rättsfrågor som domstolen ska avgöra på begäran av parterna (se, i detta avseende, dom av den 27 februari 2025, Società Italiana Lastre, C‑537/23, EU:C:2025:120, punkt 31).

27 Det ska dessutom påpekas att artikel 25.1 första meningen i förordning nr 1215/2012 endast stadgar en lagvalsregel genom att precisera vilken nationell lagstiftning som är tillämplig när det gäller frågan huruvida ett sådant avtal är ogiltigt på andra grunder enligt den nationella lagstiftningen, trots att samtliga giltighetsvillkor i denna artikel är uppfyllda (se, i detta avseende, dom av den 27 februari 2025, Società Italiana Lastre, C‑537/23, EU:C:2025:120, punkt 32).

28 Utöver hänvisningen till begreppet ogiltigt på materiell grund föreskriver artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 emellertid giltighetsvillkor för prorogationsavtal, bland vilka ingår både materiella villkor och olika villkor om formkrav för sådana avtal (se, i detta avseende, dom av den 7 juli 2016, Hőszig, C‑222/15, EU:C:2016:525, punkt 33 och där angiven rättspraxis, och dom av den 27 februari 2025, Società Italiana Lastre, C‑537/23, EU:C:2025:120, punkt 35).

29 För att ett avtal om domstols behörighet ska vara giltigt krävs således enligt artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 att det ingås antingen skriftligt, eller muntligt och skriftligen bekräftat, i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig, eller i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till.

30 Kravet i artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 på att ett prorogationsavtal ska uppfylla de materiella och formella krav som uppställs där gör det möjligt att säkerställa att de berörda parterna verkligen har lämnat sitt samtycke, i syfte att skydda den svagare avtalsparten för att undvika att prorogationsklausuler som den ena parten ensidigt har infört i kontraktet inte upptäcks (se, i detta avseende, dom av den 7 juli 2016, Hőszig, C‑222/15, EU:C:2016:525, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

31 Domstolen har i detta avseende slagit fast att giltigheten av en prorogationsklausul endast kan villkoras av att ett särskilt formkrav är uppfyllt om detta villkor är knutet till kraven i artikel 25 i förordning nr 1215/2012 och konventionsstaterna inte har frihet att föreskriva andra formkrav än de som föreskrivs i denna förordning (se, i detta avseende, dom av den 16 mars 1999, Castelletti, C‑159/97, EU:C:1999:142, punkterna 35 och 37). Domstolen har även preciserat att överväganden avseende anknytningen mellan den utpekade domstolen och det omtvistade förhållandet eller huruvida prorogationsavtalet är välgrundat saknar samband med dessa krav (se, i detta avseende, dom av den 8 februari 2024, Inkreal, C‑566/22, EU:C:2024:123, punkt 34).

32 Av detta följer att begreppet ogiltigt på materiell grund, som används i den sista delen av den första meningen i artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012, i och med att det med nödvändighet hänför sig till andra giltighetsvillkor än de som gäller för prorogationsavtal i denna förordning, avser de allmänna ogiltighetsgrunderna för ett avtal, det vill säga bland annat bristande samtycke, såsom misstag, vilseledande eller våld, och bristande rättshandlingsförmåga, grunder som föreskrivs i nationell rätt i den medlemsstat där det utpekade domstolen är belägen (se, i detta avseende, dom av den 27 februari 2025, Società Italiana Lastre, C‑537/23, EU:C:2025:120, punkt 36).

33 Denna slutsats stöds av tillkomsthistorien för den sista delen av den första meningen i artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012, som varken fanns med i artikel 23 i förordning nr 44/2001 eller i artikel 17 första stycket i Brysselkonventionen, och som syftade till att införa en harmoniserad bestämmelse om tillämplig lag i mål om prorogationsavtals materiella giltighet, för att garantera en likartad prövning oavsett vid vilken domstol talan väckts, vilket återspeglar de lösningar som fastställs i Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av behörig domstol (se, i detta avseende, dom av den 27 februari 2025, Società Italiana Lastre, C‑537/23, EU:C:2025:120, punkt 40). Den förklarande rapporten, som upprättats av professorerna Hartley och Dogauchi, hänvisar i punkterna 125 och 126, under rubriken materiella ogiltighetsgrunder, till allmänt erkända ogiltighetsgrunder såsom misstag, vilseledande, bedrägligt handlande, bristande behörighet och bristande rättshandlingsförmåga.

34 I förevarande fall kan det konstateras att det villkor som uppställs i estnisk rätt, enligt vilket ett prorogationsavtal mellan fysiska personer endast är giltigt om tvisten har samband med dessa personers närings- eller yrkesverksamhet, visserligen skulle kunna ha beröringspunkter med villkoret om de berörda personernas förmåga att ingå avtal. Det rör sig emellertid inte om ett klassiskt fall av bristande rättshandlingsförmåga hos en minderårig, eller en myndig som omfattas av särskilt skydd, utan hänvisar i själva verket till den typ av verksamhet – icke privat sådan – som bedrivs av de avtalsslutande parterna.

35 Det ska dessutom understrykas, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att denna nationella bestämmelse inte är allmänt tillämplig på avtalsförhållanden, utan det giltighetsvillkor som föreskrivs där är specifikt för prorogationsavtal. Detta villkor omfattas således inte av de allmänna ogiltighetsgrunder som avses i punkt 32 in fine ovan och skulle på sin höjd kunna ingå bland de villkor för giltighet som är specifika för sådana avtal, vilka emellertid, såsom framgår av punkterna 28–31 ovan, regleras uttömmande i artikel 25 i förordning nr 1215/2012.

36 Ett sådant villkor, som inte ingår bland de allmänna ogiltighetsgrunder som påverkar avtalsförhållandet mellan parterna, kan följaktligen inte omfattas av grunderna för ogiltighet på materiell grund i den mening som avses i artikel 25.1 första meningen i förordning nr 1215/2012.

37 Den tolkning som framgår av punkterna 30–36 i förevarande dom stöds av de mål som eftersträvas med artikel 25 i förordning nr 1215/2012, det vill säga att respektera parternas autonomi och att göra exklusiva prorogationsavtal effektivare, vilka anges i skälen 15, 19 och 22 i förordningen (dom av den 9 oktober 2025, Cabris Investment, C‑540/24, EU:C:2025:766, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

38 Artikel 25 i förordning nr 1215/2012 grundas på principen om partsautonomi (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 november 2020, DelayFix, C‑519/19, EU:C:2020:933, punkt 38), och det är i denna princips namn som den gemensamma partsviljan rättfärdigar att den domstol som parterna valt ges företräde framför en annan domstol som annars eventuellt hade varit behörig enligt förordning nr 1215/2012 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 26).

39 Att uppställa ett villkor i nationell rätt om att ett prorogationsavtal är ogiltigt om tvisten inte har samband med avtalsparternas närings- eller yrkesverksamhet skulle strida mot partsautonomin.

40 Denna tolkning är dessutom förenlig med syftet bakom förordning nr 1215/2012, vilket, såsom framgår av bland annat skälen 4, 6, 15 och 16 i förordningen, är att göra reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område enhetligare i en unionsrättsakt som är bindande och direkt tillämplig. Unionslagstiftaren har velat anta behörighetsbestämmelser som uppfyller kravet på förutsebarhet och överskådlighet i syfte att stärka rättssäkerheten och underlätta en korrekt rättskipning (se, i detta avseende, dom av den 27 februari 2025, Società Italiana Lastre, C‑537/23, EU:C:2025:120, punkt 38).

41 Domstolen har i detta avseende vid upprepade tillfällen slagit fast att det, för att främja dessa mål, särskilt det som avser rättssäkerheten, är nödvändigt att stärka rättsskyddet för personer som är etablerade i unionen, genom att göra det möjligt för käranden att enkelt identifiera den domstol vid vilken talan kan väckas och för svaranden att rimligen förutse vid vilken domstol vederbörande kan komma att stämmas (se, i detta avseende, dom av den 27 februari 2025, Società Italiana Lastre, C‑537/23, EU:C:2025:120, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

42 Den rättssäkerhet som garanteras genom förordning nr 1215/2012 skulle emellertid äventyras om det vore möjligt för en nationell lagstiftare att införa ytterligare giltighetsvillkor som är specifika för prorogationsavtal och som bland annat avser sambandet med den typ av verksamhet som parterna i fråga bedriver.

43 Av vad som anförts följer att den hänskjutna tolkningsfrågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att ett villkor som uppställs i nationell rätt i den medlemsstat där den av parterna avtalade behöriga domstolen är belägen, enligt vilket ett prorogationsavtal mellan fysiska personer endast är giltigt om tvisten i fråga har samband med dessa parters närings- eller yrkesverksamhet, utgör inte en grund för ogiltighet på materiell grund i den mening som avses i denna bestämmelse.

44 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: estniska.

2 Det förevarande målets namn är ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.