Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 16 maj 2024

I mål C‑222/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 7 april 2023, som inkom till domstolen den 7 april 2023, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei (referent), J.-C. Bonichot, S. Rodin och L.S. Rossi, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Europeiska kommissionen, genom S. Noë och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 1215/2012

Förordning 2020/1784

Bulgarisk rätt

ZGR

KMChP

GPK

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första, den andra och den tredje frågan

Inledande synpunkter

Den första frågan

Den andra och den tredje frågan

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 18 första stycket och artikel 21 FEUF, artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 4.1, artikel 5.1 och artikel 62.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), samt artikel 7 och artikel 22.1 och 22.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1784 av den 25 november 2020 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) (EUT L 405, 2020, s. 40).

2 Begäran har framställts i ett förfarande för utfärdande av ett betalningsföreläggande som inletts av Toplofikatsia Sofia EAD, som är leverantör av värmeenergi, mot V.Z.A., som är kund och gäldenär, avseende ett penningbelopp som motsvarar värdet på den värme som levererats för gäldenärens lägenhet i Sofia (Bulgarien).

3 I skälen 13 och 15 i förordning nr 1215/2012 anges följande:

4 I artikel 4 i förordningen föreskrivs följande:

5 I artikel 5.1 i denna förordning föreskrivs följande:

6 I artikel 7 led 1 i samma förordning föreskrivs följande:

7 Artikel 62 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

8 I artikel 1 i förordning 2020/1784, med rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande:

9 I artikel 7 i förordningen, med rubriken Hjälp med adressförfrågningar, föreskrivs följande:

10 I artikel 22 i förordningen, med rubriken Svarandes utevaro, föreskrivs följande:

11 I artikel 90.1 i Zakon za grazhdanskata registratsia (folkbokföringslagen, DV nr 67 av den 27 juli 1999), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZGR), föreskrivs följande:

12 I artikel 93 ZGR föreskrivs följande:

13 I artikel 94 ZGR föreskrivs följande:

14 I artikel 96.1 ZGR anges följande:

15 I artikel 4 i Kodeks na mezhdunarodnoto chastno pravo (lagen om internationell privaträtt, DV nr 42 av den 17 maj 2005), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad KMChP), föreskrivs följande:

16 I artikel 48.7 KMChP föreskrivs följande:

17 I artikel 38 i Grazhdanski protsesualen kodeks (civilprocesslagen, DV nr 59 av den 20 juli 2007), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad GPK), med rubriken Delgivningsadress, föreskrivs följande:

18 I artikel 40 GPK, med rubriken Mottagare av rättegångshandlingar, föreskrivs följande:

19 I artikel 41 GPK, med rubriken Informationsskyldighet, föreskrivs följande:

20 I artikel 53 GPK, med rubriken Delgivning av utlänningar som är bosatta i landet, föreskrivs följande:

21 I artikel 410 GPK, med rubriken Ansökan om utfärdande av ett föreläggande om att vidta åtgärder, föreskrivs följande:

22 I artikel 411 GPK, med rubriken Utfärdande av ett föreläggande om att vidta åtgärder, föreskrivs följande:

23 Toplofikatsia Sofia är ett bolag bildat enligt bulgarisk rätt som distribuerar värmeenergi. Den 6 mars 2023 ansökte bolaget om betalningsföreläggande mot V.Z.A., som är bulgarisk medborgare, vid Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen.

24 Bolaget begärde att den berörda personen skulle betala ett belopp på 700,61 bulgariska leva (BGN) (cirka 358 euro), på grund av att denne, som var ägare till en lägenhet belägen i Sofia i ett samägt flerfamiljshus, inte hade betalat fakturan för sin värmeenergiförbrukning under perioden från den 15 september 2020 till den 22 februari 2023 för lägenheten.

25 Den hänskjutande domstolen har preciserat att V.Z.A. ännu inte är part i det nationella målet och att så kommer att ske först efter det att det begärda betalningsföreläggandet har utfärdats, under förutsättning att denna domstol är behörig att pröva ansökan om betalningsföreläggande.

26 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det framgår av de efterforskningar som gjorts ex officio i det nationella målet, i enlighet med de skyldigheter som åligger domstolen enligt bulgarisk rätt, att V.Z.A. sedan år 2000 är registrerat i det nationella folkbokföringsregistret med fast adress i Sofia. Den 6 mars 2010 angav emellertid V.Z.A. sin aktuella adress i en annan medlemsstat än Bulgarien. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att det enligt bulgarisk rätt inte är tillåtet att uppge en fullständig aktuell adress utomlands.

27 Den hänskjutande domstolen har även hänvisat till ett bindande tolkningsbeslut från Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) av den 18 juni 2014 (nedan kallat beslutet av den 18 juni 2014), avseende de fall av vägran att utfärda ett föreläggande som avses i artikel 411.2 leden 4 och 5 i GPK.

28 Enligt beslutet av den 18 juni 2014 ska det vad gäller en ansökan om utfärdande av ett föreläggande med stöd av artikel 411 GPK kontrolleras huruvida det finns en fast adress eller vanlig vistelseort i Bulgarien vid tidpunkten för delgivningen av det utfärdade föreläggandet, trots att utfärdandet av ett sådant föreläggande, i enlighet med leden 4 och 5 i punkt 2 i denna artikel, ska vägras om det inte finns någon fast adress eller vanlig vistelseort i Bulgarien.

29 Enligt beslutet av den 18 juni 2014 ska en domstol, när den finner att ett föreläggande har utfärdats mot en gäldenär som inte har en fast adress i Bulgarien, ex officio ogiltigförklara föreläggandet. Om det däremot konstateras att gäldenären inte har sin vanliga vistelseort i Bulgarien kan det utfärdade föreläggandet inte ogiltigförklaras av den domstol som utfärdade föreläggandet. I det sistnämnda fallet ska den domstolen, vid delgivningen av föreläggandet, kontrollera huruvida gäldenären har en fast adress i Bulgarien och, om så är fallet, att föreläggandet anses ha delgetts på rätt sätt, antingen genom delgivning till en person i gäldenärens hushåll eller genom att ett anslag har satts upp. Det är följaktligen endast möjligt att åberopa tillämpningen av artikel 411.2 led 5 GPK genom överklagande.

30 Den hänskjutande domstolen har angett att beslutet av den 18 juni 2014 meddelades innan artikel 411.1 GPK ändrades på så sätt att den domstol vid vilken ansökan getts in hädanefter är skyldig att ex officio pröva sin territoriella behörighet, bland annat mot bakgrund av gäldenärens fasta adress.

31 Enligt den hänskjutande domstolen följer det av artikel 411 GPK, såsom den tolkats av Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen), att ett betalningsföreläggande alltid ska utfärdas mot en gäldenär som är bulgarisk medborgare och vars fasta adress fortfarande är registrerad i Bulgarien, även om gäldenären har en adress i utlandet som också är angiven i folkbokföringsregistret. En sådan tolkning skulle emellertid kunna undergräva regeln i artikel 5.1 i förordning nr 1215/2012, enligt vilken talan mot en gäldenär med hemvist i en medlemsstat i princip endast får väckas vid domstol i den medlemsstaten.

32 Den hänskjutande domstolen har även påpekat att bulgariska medborgares fasta adress enligt artikel 93 ZGR förblir belägen i Bulgarien och kan inte ändras vid flytt till en annan medlemsstat. Detta utgör ett hinder för bulgariska medborgare att utöva sin rätt till fri rörlighet och val av bosättningsort, vilken garanteras i artikel 21 FEUF.

33 Dessutom skulle bulgariska medborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet potentiellt befinna sig i en situation av omvänd diskriminering på grund av nationalitet, i strid med artikel 18 FEUF. Enligt artikel 53 i GPK ska nämligen medborgare i andra medlemsstater i Europeiska unionen vilka är stadigvarande bosatta i Bulgarien delges på den adress som de har uppgett till migrationsmyndigheterna. När de inte längre är bosatta i Bulgarien är bulgariska domstolar inte längre behöriga i förhållande till dem, med tillämpning av kriteriet om domstols behörighet på grund av hemvist. Bulgariska medborgare kan däremot inte upphäva registreringen av sin fasta adress och är fortfarande skyldiga att ha en adressat som är beredd att ta emot delgivning för deras räkning i Bulgarien.

34 Enligt den hänskjutande domstolen följer det dessutom av artikel 94.3 ZGR, jämförd med artikel 93.2 ZGR, att en bulgarisk medborgare inte kan registrera en exakt adress utanför Bulgarien, eftersom den enda uppgift som myndigheten noterar i detta avseende är uppgiften om den stat till vilken medborgaren har flyttat. Detta är skälet till att det i artikel 4 KMChP fastställs att svarandens vanliga vistelseort är ett behörighetskriterium i de internationellt privaträttsliga förhållanden för vilka unionsrätten inte är tillämplig.

35 I detta sammanhang önskar den hänskjutande domstolen för det första få klarhet i huruvida artikel 5.1 i förordning nr 1215/2012 utgör hinder för att fastställa den internationella behörigheten för en domstol som mottagit en ansökan om betalningsföreläggande med beaktande av begreppet hemvist, såsom detta följer av de nationella bestämmelser som är relevanta i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har preciserat att även om det inte kan uteslutas att den kan grunda sin internationella behörighet på artikel 7 led 1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2012, är frågan om fastställande av hemvist fortfarande relevant, eftersom det avtal som ligger till grund för fordran avser leverans av värmeenergi till en fastighet som är belägen i Sofia.

36 Den hänskjutande domstolen önskar vidare få klarhet i huruvida förbudet för en domstol, enligt beslutet av den 18 juni 2014, att grunda sig på gäldenärens aktuella adress för att fastställa att denne inte har hemvist i Bulgarien är förenligt med artikel 18 FEUF, eftersom detta förbud utgör omvänd diskriminering.

37 Eftersom det enligt nationell rätt inte är möjligt att fastställa gäldenärens adress utanför Bulgarien, önskar den hänskjutande domstolen slutligen få klarhet i huruvida den i detta avseende kan grunda sig på möjligheten enligt artikel 7 i förordning 2020/1784 att begära hjälp från den berörda medlemsstaten.

38 Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

39 Det framgår av fast rättspraxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. En begäran om förhandsavgörande är inte till för att möjliggöra rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor, utan för att tillgodose behov knutna till det faktiska avgörandet av ett mål (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

40 Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet vara nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken i det mål som är anhängigt vid den (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

41 Domstolen har således erinrat om att det av såväl ordalydelsen som systematiken i artikel 267 FEUF framgår att förfarandet med förhandsavgörande bland annat förutsätter att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen och att den nationella domstolen inom ramen för detta mål ska meddela ett avgörande med avseende på vilket förhandsavgörandet kan beaktas (dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

42 I förevarande fall är den hänskjutande domstolen skyldig att ex officio kontrollera sin behörighet att utfärda ett betalningsföreläggande i enlighet med artikel 411.1 GPK. Den hänskjutande domstolen har i detta syfte hänskjutit fyra frågor till EU-domstolen om tolkningen av förordningarna nr 1215/2012 och 2020/1784 samt tolkningen av artikel 18 första stycket FEUF, artikel 21 FEUF och artikel 47 andra stycket i stadgan.

43 Vad för det första gäller den begärda tolkningen av artikel 47 andra stycket i stadgan, framgår det inte på något sätt av begäran om förhandsavgörande att denna tolkning tillgodoser ett objektivt behov för det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 januari 2024, G. m.fl. (Utnämning av domare vid allmänna domstolar i Polen), C‑181/21 och C‑269/21, EU:C:2024:1, punkt 65 och där angiven rättspraxis). Den hänskjutande domstolen har nämligen varken angett vilket samband som den anser föreligga mellan denna bestämmelse och det nationella målet eller skälen till att en tolkning av nämnda bestämmelse är nödvändig för att avgöra det nationella målet.

44 Vad för det andra gäller den begärda tolkningen av artikel 22 i förordning 2020/1784, ska det påpekas att denna artikel, såsom framgår av dess rubrik, reglerar den nationella domstolens skyldigheter för det fall svaranden inte inställer sig. Denna artikel är tillämplig när stämningsansökan eller motsvarande handling redan har översänts till en annan medlemsstat för delgivning och avser ett kontradiktoriskt förfarande som äger rum efter det förfarande som är aktuellt vid den hänskjutande domstolen, i vilket gäldenären ännu inte har blivit part. Artikel 22 i förordning 2020/1784 utgår således från en premiss som endast är hypotetisk i förevarande fall, nämligen att svaranden inte har inställt sig.

45 Härav följer att begäran om förhandsavgörande, i den mån den avser tolkningen av artikel 47 andra stycket i stadgan och artikel 22.1 och 22.2 i förordning 2020/1784, inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet och därför inte kan tas upp till sakprövning.

46 Vad för det första gäller tolkningen av de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1215/2012 uppkommer inledningsvis frågan huruvida det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning, eftersom det för dess tillämpning krävs att det finns en anknytning till ett annat land. Även om den berörda gäldenären i förevarande fall ännu inte är part i det nationella målet, har ansökan om betalningsföreläggande inte desto mindre framställts mot denna gäldenär som har hemvist i en annan medlemsstat, vilket utgör en tillräcklig anknytning till ett annat land för att förordningen ska vara tillämplig.

47 Vad för det andra gäller tolkningen av artikel 18 FEUF ska det erinras om att denna artikel endast kan tillämpas fristående i fall som omfattas av unionsrätten för vilka det inte har föreskrivits några särskilda regler om icke-diskriminering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2011, Missionswerk Werner Heukelbach, C‑25/10, EU:C:2011:65, punkt 18, och dom av den 28 september 2023, Ryanair/kommissionen, C‑321/21 P, EU:C:2023:713, punkt 98 och där angiven rättspraxis).

48 Vad gäller den problematik som de ställda frågorna i huvudsak avser, nämligen skillnaden mellan metoderna för att fastställa hemvist beroende på om det rör sig om bulgariska medborgare eller utländska medborgare som är bosatta i Bulgarien, föreskrivs i artikel 4.2 i förordning nr 1215/2012 ett förbud mot diskriminering i den mån denna bestämmelse förbjuder varje skillnad i behandling på grund av nationalitet vad gäller tillämpningen av de behörighetsregler som införts genom denna förordning. Det saknas således anledning att tillämpa artikel 18 FEUF självständigt och följaktligen saknas det också anledning att tolka den separat.

49 För det tredje ska det erinras om att i den mån förordning nr 1215/2012 upphävde och ersatte rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), vilken i sin tur ersatte konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt de successiva konventionerna om de nya medlemsstaternas anslutning till denna konvention, är den tolkning som domstolen har gjort av bestämmelserna i de två sistnämnda rättsakterna även tillämplig på tolkningen av förordning nr 1215/2012, när dessa bestämmelser kan anses vara likvärdiga med bestämmelserna i den sistnämnda förordningen (dom av den 9 juli 2020, Verein für Konsumenteninformation, C‑343/19, EU:C:2020:534, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

50 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 62.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken medborgare i en medlemsstat som är bosatta i en annan medlemsstat ska anses ha hemvist på en adress som fortfarande är registrerad i den förstnämnda medlemsstaten.

51 Det ska inledningsvis påpekas att begreppet hemvist är väsentligt i systematiken i förordning nr 1215/2012, eftersom det utgör det allmänna anknytningskriteriet för att fastställa internationell behörighet enligt artikel 4.1 i förordningen, som hänvisar till svarandens hemvist oavsett dennes medborgarskap (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Corman-Collins, C‑9/12, EU:C:2013:860, punkterna 22 och 23).

52 Såsom framgår av Jenardrapporten om konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 59, 1979, s. 1), vars kommentarer till motiveringen av valet av hemvistkriteriet även gäller för tolkningen av förordning nr 1215/2012, har unionslagstiftarens val att ge detta kriterium företräde framför medborgarskapskriteriet föranletts av behovet av att underlätta en enhetlig tillämpning av behörighetsreglerna för att undvika skilda behörighetsregler beroende på om tvisterna rör medborgare i en fördragsslutande stat, eller en medborgare i en fördragsslutande stat och en utländsk medborgare, eller två utländska medborgare.

53 I likhet med konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område och förordning nr 44/2001 innehåller förordning nr 1215/2012 inte någon definition av begreppet hemvist. I artikel 62.1 i sistnämnda förordning hänvisas således till den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där talan har väckts för att avgöra huruvida en part har hemvist i den medlemsstaten. I artikel 62.2 i sistnämnda förordning föreskrivs att om en part inte har hemvist i den medlemsstat där talan har väckts, ska domstolen, för att avgöra om parten har hemvist i en annan medlemsstat, tillämpa den medlemsstatens lag.

54 Medlemsstaterna är således i princip behöriga att fastställa en fysisk persons hemvist enligt deras egen lagstiftning.

55 Det följer emellertid av fast rättspraxis att tillämpningen av nationella bestämmelser inte får undergräva en unionsakts ändamålsenliga verkan. Såsom domstolen har slagit fast med avseende på förordning nr 44/2001, som är en rättspraxis som kan överföras på tolkningen av förordning nr 1215/2012, får tillämpningen av en medlemsstats förfaranderegler inte undergräva effektiviteten hos det system som föreskrivs i den senare förordningen genom att de principer som fastställs däri åsidosätts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2009, Apostolides, C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

56 Såsom framgår av punkt 51 ovan grundar sig det system som införts genom förordning nr 1215/2012 på unionslagstiftarens val att grunda de enhetliga behörighetsreglerna på kriteriet svarandens hemvist och inte på kriteriet svarandens medborgarskap. Såsom kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande kan en medlemsstat följaktligen inte ändra detta grundläggande val genom att tillämpa nationella bestämmelser enligt vilka dess medborgare måste ha hemvist i den medlemsstaten.

57 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att det i bulgarisk rätt görs åtskillnad mellan medborgarnas fasta och aktuella adress.

58 Varje bulgarisk medborgare har en enda fast adress i Bulgarien som motsvarar den adress som är registrerad i folkbokföringsregistret och som alltid kvarstår inom denna medlemsstats territorium. Bulgariska medborgare som är bosatta utomlands och som inte kan styrka en permanent adress i Bulgarien ska automatiskt skrivas in i folkbokföringsregistret i distriktet Sredets i staden Sofia. Den aktuella adressen motsvarar däremot den adress där den berörda personen är bosatt. För bulgariska medborgare som är bosatta utomlands består denna adress i folkbokföringsregistret av namnet på den stat där de bor, utan att det, enligt den hänskjutande domstolen, finns någon möjlighet för dessa medborgare att registrera en exakt adress utanför Bulgarien. Såsom den hänskjutande domstolen har angett är bulgariska medborgare således skyldiga att ha en fast adress i Bulgarien, oberoende av var dessa medborgare faktiskt är bosatta.

59 Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, likställer den bulgariska lagstiftningen, såsom den beskrivits av den hänskjutande domstolen, bulgariska medborgares hemvist med deras fasta adress som fortfarande är belägen sig i Bulgarien, oberoende av om de är bosatta i Bulgarien eller utomlands, och tillåter inte dessa medborgare att registrera en fullständig adress i en annan medlemsstat, även om de är stadigvarande bosatta där och således kan anses ha hemvist i den sistnämnda medlemsstaten enligt den lagstiftning i den sistnämnda medlemsstaten som är tillämplig i enlighet med artikel 62.2 i förordning nr 1215/2012.

60 Det ska även preciseras att det ankommer enbart på den hänskjutande domstolen att fastställa räckvidden av begreppet hemvist i nationell rätt. I den mån en nationell lagstiftning automatiskt kopplar detta begrepp till en permanent, obligatorisk och ibland fiktiv adress som är registrerad för alla medborgare i den berörda medlemsstaten, undergräver en sådan lagstiftning den ändamålsenliga verkan av förordning nr 1215/2012, eftersom den innebär att kriteriet hemvist, som ligger till grund för de behörighetsregler som införts genom denna förordning, ersätts med nationalitetskriteriet.

61 Under dessa omständigheter saknas anledning att pröva frågan huruvida artikel 21 FEUF även utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i föregående punkt.

62 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 62.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken medborgare i en medlemsstat som är bosatta i en annan medlemsstat ska anses ha hemvist på en adress som fortfarande är registrerad i den förstnämnda medlemsstaten.

63 Av fast rättspraxis följer att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 30 januari 2024, Direktor na Glavna direktsia Natsionalna politsia pri MVR – Sofia, C‑118/22, EU:C:2024:97, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

64 I förevarande fall har den andra och den tredje frågan, som ska prövas tillsammans, sitt ursprung i att den hänskjutande domstolen, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, anser sig vara skyldig, i enlighet med artikel 411 GPK, såsom den tolkats i beslutet av den 18 juni 2014, att utfärda ett betalningsföreläggande mot en gäldenär, som är bulgarisk medborgare, vars fasta adress är belägen i Bulgarien, trots att det finns rimliga skäl att anta att gäldenären, vid tidpunkten för ansökan om betalningsföreläggande, hade hemvist i en annan medlemsstat och att domstolen därför inte skulle ha internationell behörighet att pröva en sådan ansökan, i enlighet med artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012.

65 Enligt den hänskjutande domstolen kan det inte uteslutas att den kan grunda sin behörighet på en annan bestämmelse, nämligen artikel 7 led 1 b andra strecksatsen i förordningen, som återfinns i avsnitt 2 i kapitel II i denna. Den hänskjutande domstolen önskar emellertid få klarhet i huruvida artikel 5.1 i nämnda förordning utgör hinder för en skyldighet för den att utfärda ett betalningsföreläggande mot en gäldenär vars aktuella adress är belägen i en annan medlemsstat. I detta sammanhang önskar den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida det datum då den berörda gäldenären registrerade en aktuell adress är relevant.

66 Den hänskjutande domstolen ska följaktligen anses ha ställt den andra och den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 och artikel 5.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att de utgör hinder för att en nationell lagstiftning, såsom den tolkats i nationell rättspraxis, ger en domstol i en medlemsstat behörighet att utfärda ett betalningsföreläggande mot en gäldenär när det finns rimliga skäl att anta att gäldenären har hemvist i en annan medlemsstat.

67 Såsom det har erinrats om i punkt 51 i förevarande dom fastställs i artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012 den allmänna behörighetsregel som ligger till grund för förordningen, nämligen regeln om svarandens hemvist, oberoende av svarandens medborgarskap.

68 Enligt artikel 5.1 i förordning nr 1215/2012 får talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i kapitel II i förordningen. Dessa avsnitt innehåller särskilda behörighetsbestämmelser, bestämmelser om behörighet vid försäkringstvister, konsumenttvister och tvister om anställningsavtal samt bestämmelser om exklusiv behörighet och bestämmelser om avtal om domstols behörighet.

69 Det framgår av dessa avsnitt att det endast är möjligt att anse att en domstol i en medlemsstat har internationell behörighet att pröva ett mål mot en svarande som har hemvist i en annan medlemsstat i situationer som regleras i dessa avsnitt.

70 I förevarande fall bör den hänskjutande domstolen kunna utfärda ett betalningsföreläggande mot en gäldenär, för det fall det finns rimliga skäl att anta att denne vid tidpunkten för ansökan om betalningsföreläggande hade hemvist i en annan medlemsstat än Bulgarien, om den kan grunda sin behörighet att pröva en sådan ansökan på någon av behörighetsreglerna i avsnitten 2–7 i förordning nr 1215/2012.

71 De omständigheter som ska beaktas vid fastställandet av behörigheten är således de som förelåg den dag då den aktuella ansökan om betalningsföreläggande gavs in.

72 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 4.1 och artikel 5.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att de utgör hinder för att en nationell lagstiftning, såsom den tolkats i nationell rättspraxis, ger en domstol i en medlemsstat behörighet att utfärda ett betalningsföreläggande mot en gäldenär när det finns rimliga skäl att anta att denne hade hemvist i en annan medlemsstat vid den tidpunkt då ansökan om betalningsföreläggande gavs in, i andra situationer än de som avses i avsnitten 2–7 i kapitel II i förordningen.

73 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7 i förordning 2020/1784 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en domstol i en medlemsstat, som är behörig att utfärda ett betalningsföreläggande mot en gäldenär när det finns rimliga skäl att anta att gäldenären har hemvist i en annan medlemsstat, vänder sig till de behöriga myndigheterna och använder de medel som denna andra medlemsstat tillhandahåller för att identifiera gäldenärens adress för delgivning av betalningsföreläggandet.

74 Det ska inledningsvis påpekas att om den hänskjutande domstolen finner att den är behörig att pröva det nationella målet på grundval av en av behörighetsbestämmelserna i avsnitten 2–7 i kapitel II i förordning nr 1215/2012 och följaktligen att den har rätt att utfärda ett betalningsföreläggande mot den berörda gäldenären, även om denne har hemvist i en annan medlemsstat, är den skyldig att delge gäldenären detta betalningsföreläggande.

75 Det följer av domstolens praxis att delgivningen av en rättegångshandling, i de fall där den person som ska delges har hemvist i utlandet, i princip omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2020/1784 och den ska ske med de medel som införs genom förordningen, med undantag för bland annat den situationen att adressatens hemvist eller vanliga vistelseort är okänd (se, analogt, dom av den 19 december 2012, Alder, C‑325/11, EU:C:2012:824, punkterna 24 och 25).

76 I den senare situationen föreligger emellertid, enligt artikel 1.2 i nämnda förordning, som hänvisar till artikel 7 i samma förordning, en skyldighet att bistå med att fastställa adressen till adressaten för den handling som ska delges.

77 Enligt artikel 7 i förordning 2020/1784 ska, när adressen till en person som ska delges en rättegångshandling eller annan handling i en annan medlemsstat är okänd, denna andra medlemsstat bistå med att finna denna adress, antingen genom att utse myndigheter till vilka de sändande organen kan lämna förfrågningar i detta syfte, eller genom att tillåta adressförfrågningar angående personer som ska delges direkt till folkbokföringsregister eller andra offentligt tillgängliga databaser med hjälp av ett standardformulär som finns på den europeiska e-juridikportalen eller genom att tillhandahålla detaljerad information, via den europeiska e‑juridikportalen, om hur adresserna till personer som ska delges kan hittas.

78 En domstol i en medlemsstat som ska delge en rättegångshandling eller en annan handling i en annan medlemsstat kan följaktligen använda alla medel som står till förfogande enligt artikel 7 i förordning 2020/1784 för att fastställa adressen till den person som ska delges.

79 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 7 i förordning 2020/1784 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en domstol i en medlemsstat, som är behörig att utfärda ett betalningsföreläggande mot en gäldenär när det finns rimliga skäl att anta att gäldenären har hemvist i en annan medlemsstat, vänder sig till de behöriga myndigheterna och använder de medel som denna andra medlemsstat tillhandahåller för att identifiera gäldenärens adress för delgivning av betalningsföreläggandet.

80 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.