Domstolens dom (femte avdelningen) den 30 oktober 2025

I mål C‑402/24 [Sewel] angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) genom beslut av den 23 maj 2024, som inkom till domstolen den 10 juni 2024, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún (referent), samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias och B. Smulders, generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: BL, genom M. Posner och M. Stickler-Posner, Rechtsanwälte, Greklands regering, genom V. Baroutas och M. Tassopoulou, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Delaude och B.-R. Killmann, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk rätt

BGB

KSchG

SGB III

ArbGG

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3, 4 och 6 i rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT L 225, 1998, s. 16), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1794 av den 6 oktober 2015 (EUT L 263, 2015, s. 3) (nedan kallat direktiv 98/59).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan BL och Dr. A, i egenskap av konkursförvaltare för Luftfahrtgesellschaft Walter mbH. Målet rör frågan om huruvida uppsägningen av BL, inom ramen för planerade kollektiva uppsägningar, är giltig.

3 Skälen 2 och 12 i direktiv 98/59 har följande lydelse:

4 I artikel 1.1 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:

6 I artikel 3.1 första och fjärde styckena anges följande:

7 Artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 98/59 har följande lydelse:

8 I artikel 6 i direktivet föreskrivs följande:

9 I 134 § Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) (nedan kallad BGB) föreskrivs följande:

10 I 4 § i Kündigungsschutzgesetz (lagen om skydd mot uppsägning utan saklig grund) (nedan kallad KSchG), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, anges följande:

11 I 17 § KSchG föreskrivs följande:

12 18 § punkterna 1 och 2 KSchG har följande lydelse:

13 I 20 § punkt 1 KSchG föreskrivs följande:

14 I 2 § punkt 3 i Sozialgesetzbuch, Drittes Buch (bok III i lagen om social trygghet), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad SGB III), föreskrivs följande:

15 I 38 § SGB III föreskrivs följande:

16 I 45 § Arbeitsgerichtsgesetz (lagen om arbetsdomstolar) (nedan kallad ArbGG) anges följande, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet:

17 BL arbetade sedan år 2012 som befälhavare, för bolaget Luftfahrtgesellschaft Walter mbH, som hade cirka 348 anställda.

18 Den 15 juni 2020 inledde detta bolag, med stöd av 17 § punkt 2 KSchG, ett samrådsförfarande med personalföreträdarna för befälhavarna för att dessa befälhavare skulle sägas upp.

19 Den 30 juni 2020 beslutade bolaget i fråga att med omedelbar verkan upphöra med verksamheten.

20 Den 1 juli 2020 inleddes ett insolvensförfarande mot samma bolag. Dr. A utsågs till konkursförvaltare.

21 Samma dag anmälde Dr. A de planerade kollektiva uppsägningarna till den behöriga myndigheten. Anmälan bifogades inget slutligt yttrande från företrädarna för arbetstagarna. Vad vidare gäller möjligheten, som föreskrivs i andra hand i nationell rätt, att bifoga en redogörelse för hur samrådet framskrider, angav denna anmälan endast att samrådsförfarandet hade inletts och att det skulle fortsätta, dock utan att lämna några uppgifter om innehållet i de diskussioner som ägde rum inom ramen för detta förfarande.

22 Denna myndighet bekräftade mottagandet av anmälan om de planerade kollektiva uppsägningarna och angav att den uteslutande bekräftade mottagandet av de handlingar som åtföljde anmälan.

23 I början av juli 2020 sade Dr. A upp kabinpersonalen och markpersonalen, för vilka ingen arbetstagarrepresentation hade inrättats.

24 Genom skrivelse av den 29 juli 2020 sade han även upp de anställningsavtal som hade ingåtts med BL och andra befälhavare inom ramen för en plan om kollektiva uppsägningar som skulle träda i kraft inom tre månader.

25 Den 17 augusti 2020 väckte BL talan vid Arbeitsgericht Berlin (Arbetsdomstolen i Berlin, Tyskland) och yrkade dels att uppsägningen av hans anställningsavtal skulle ogiltigförklaras, dels att anställningsförhållandet skulle bestå. Till stöd för sin talan gjorde BL bland annat gällande att det samrådsförfarande som föreskrivs i KSchG inte hade iakttagits.

26 Genom beslut av den 30 september 2020 förklarade sig denna domstol sakna behörighet att pröva talan och återförvisade målet till Arbeitsgericht Düsseldorf (Arbetsdomstolen i Düsseldorf, Tyskland).

27 Genom dom av den 26 november 2020 ogillade sistnämnda domstol BL:s talan med motiveringen att detta samrådsförfarande och förfarandet för anmälan av de planerade kollektiva uppsägningarna hade iakttagits i vederbörlig ordning.

28 Genom dom av den 28 oktober 2021 ogillade Landesarbeitsgericht Düsseldorf (Arbetsöverdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) BL:s överklagande av sistnämnda dom.

29 BL överklagade denna dom till Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen), som är den hänskjutande domstolen. Målet tilldelades denna domstols sjätte avdelning (nedan kallad sjätte avdelningen).

30 Denna avdelning har påpekat att utgången i det nationella målet beror på huruvida ett åsidosättande av skyldigheten att anmäla planerade kollektiva uppsägningar i vederbörlig ordning med nödvändighet medför att uppsägningen av det aktuella anställningsavtalet blir ogiltig, i avsaknad av en sanktionsåtgärd enligt nationell rätt, för det fall de planerade kollektiva uppsägningarna inte har anmälts eller för det fall dessa har anmälts på ett felaktigt eller ofullständigt sätt. Avdelningen har i detta avseende angett att enligt dess egen praxis är den sanktion som tillämpas vid åsidosättande av denna skyldighet att uppsägningen av de berörda anställningsavtalen är ogiltig, i enlighet med 134 § BGB.

31 Den hänskjutande domstolen har således preciserat att denna sanktionsåtgärd som vidtas med stöd av nämnda bestämmelse får till följd att anställningsförhållandet fortsätter, vilket innebär att arbetstagarens lön utbetalas till dess att arbetsgivaren på nytt säger upp dennes anställningsavtal efter att ha inlett ett nytt överläggnings- och anmälningsförfarande, under förutsättning att tröskelvärdena i artikel 17.1 KSchG har uppnåtts.

32 Sjätte avdelningen har emellertid påpekat att den inte har för avsikt att upprätthålla denna praxis, eftersom ogiltighetssanktionen, trots att den är förenlig med principen om ändamålsenlig verkan, strider mot proportionalitetsprincipen, dels genom att underlåtenheten att underrätta den behöriga myndigheten om de planerade kollektiva uppsägningarna inte skulle påverka arbetsgivarens vilja att säga upp det individuella anställningsavtalet, dels genom att en sådan sanktionsåtgärd begränsar arbetsgivarens utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av uppsägningen av anställningsavtalen, i strid med den rättspraxis som följer av domen av den 21 december 2016, AGET Iraklis ( C‑201/15, EU:C:2016:972, punkt 31).

33 Med hänsyn till 45 § i ArbGG är en ändring av rättspraxis emellertid endast tänkbar om andra avdelningen vid Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) (nedan kallad andra avdelningen) samtycker till en sådan ändring, eftersom det även enligt denna avdelnings praxis följer att en felaktig anmälan av planerade kollektiva uppsägningar eller underlåtenhet att anmäla dessa medför att uppsägningen av de berörda anställningsavtalen blir ogiltig.

34 Det framgår av beslutet om hänskjutande att stora avdelningen vid denna domstol, i enlighet med 45 § punkt 2, avgör målet när en avdelning önskar avvika från en annan avdelnings eller stora avdelningens beslut i en rättsfråga. Enligt 45 § punkt 3 kan ett hänskjutande till stora avdelningen endast tas upp till prövning om den avdelning som har fattat det beslut som en annan avdelning önskar avvika från, på begäran av sistnämnda avdelning, har förklarat att den vidhåller sin rättsliga ståndpunkt.

35 Sjätte avdelningen har angett att den inledde detta interna samrådsförfarande genom en begäran om klarlägganden till andra avdelningen den 14 december 2023, varefter denna andra avdelning, i mål C‑134/24, Tomann, hänsköt en begäran om förhandsavgörande avseende tolkningen av artiklarna 3 och 4 i direktiv 98/59 till EU-domstolen.

36 I denna begäran om förhandsavgörande vill den andra avdelningen få klarhet i vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av den uppsägning av anställningsavtal som skett i avsaknad av en sådan anmälan av de planerade kollektiva uppsägningarna som föreskrivs i direktivet, i synnerhet arbetsgivarens skyldighet att vidta en sådan anmälan.

37 Sjätte avdelningen anser att det, trots nämnda begäran om förhandsavgörande från andra avdelningen, även är nödvändigt att vända sig till domstolen i förevarande mål för att få kännedom om de rättsliga följderna, inte av att de planerade kollektiva uppsägningarna inte har anmälts, såsom är fallet i mål C‑134/24, Tomann, utan som i förevarande fall av en felaktig eller ofullständig anmälan.

38 Den sjätte avdelningen har i detta avseende påpekat att det följer av fast rättspraxis att en begäran om förhandsavgörande från EU-domstolen i enlighet med artikel 267 andra stycket FEUF endast är möjligt om en tvist är anhängig vid den hänskjutande domstolen och om förfarandet i fråga är avsett att leda till ett rättsligt avgörande.

39 Sjätte avdelningen vill emellertid få klarhet i huruvida andra avdelningen var behörig att begära förhandsavgörande från domstolen, eftersom den tvist som är föremål för nämnda interna samrådsförfarande inte är anhängig vid andra avdelningen, utan vid sjätte avdelningen. Inom ramen för samma interna samrådsförfarande tillfrågas den andra avdelningen således på ett abstrakt sätt, vilket framgår av att det inte finns något kontradiktoriskt förfarande vid den. Svaret från andra avdelningen sker inte heller inom ramen för ett förfarande som är avsett att leda till ett rättsligt avgörande, eftersom målet vid den nationella domstolen inte har anhängiggjorts vid den.

40 Det är således endast sjätte avdelningen som är behörig att begära förhandsavgörande från domstolen, eftersom det interna samrådsförfarandet endast utgör ett villkor för att ett hänskjutande till stora avdelningen vid Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) ska kunna tas upp till sakprövning enligt 45 § i ArbGG.

41 I avsaknad av ett svar från domstolen avseende tolkningen av artikel 3, artikel 4.1–4.3 och artikel 6 i direktiv 98/59, kan andra avdelningen emellertid inte besvara den begäran om förtydligande som framställts inom ramen för det interna samrådsförfarandet, i den mening som avses i 45 § punkt 3 i ArbGG, vilket motiverar att sjätte avdelningen hänskjuter en begäran om förhandsavgörande till domstolen för tolkning av direktiv 98/59.

42 Sjätte avdelningen har ställt den första frågan i förevarande mål, som liknar den fjärde frågan i mål C‑134/24, Tomann, för det första, för att få klarhet i huruvida, mot bakgrund av domen av den 13 juli 2023, G GmbH ( C‑134/22, EU:C:2023:567, punkt 34 och följande punkter), syftet med det förfarande för anmälan av planerade kollektiva uppsägningar till den behöriga myndigheten som föreskrivs i artikel 3 i direktiv 98/59, vilket är att de kollektiva uppsägningarna ska föregås av information till denna myndighet, kan anses ha uppnåtts när denna myndighet inte har invänt mot att anmälan är ofullständig och således låter förstå att den anser sig ha tillräckligt underlag för att fullgöra sin uppgift att inom de tidsfrister som föreskrivs i artikel 4 i direktivet söka lösningar på de problem som uppstår till följd av de planerade kollektiva uppsägningarna.

43 För det andra vill den sjätte avdelningen få klarhet i huruvida det mål som eftersträvas med artikel 3 i nämnda direktiv även kan anses ha uppnåtts när det i en nationell bestämmelse som rör sysselsättningsfrämjande åtgärder, såsom 2 § SGB III, föreskrivs att arbetsgivaren ska samarbeta med den behöriga myndigheten för att undvika eller begränsa arbetslöshetssituationer, även om denna bestämmelse inte omfattas av de bestämmelser om förfarandet för kollektiva uppsägningar som formellt har införlivats genom 17 § och följande paragrafer KSchG och/eller när det i nationell rätt föreskrivs att den nationella arbetsmarknadsmyndigheten är skyldig att ex officio utreda ett förfarande för kollektiva uppsägningar.

44 Sjätte avdelningen har ställt den andra frågan, som motsvarar de tre första frågorna i mål C‑134/24, Tomann, och som har ställts för det fall den första frågan i förevarande mål ska besvaras nekande, för att få klarhet i huruvida det mål som eftersträvas med artikel 3 i direktiv 98/59 kan anses uppfyllt när anmälan av planerade kollektiva uppsägningar, som är ofullständig eller obefintlig, kan rättas, kompletteras eller åtgärdas efter det att arbetstagaren har informerats om uppsägningen.

45 Sjätte avdelningen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i förhållandet mellan artikel 4.1 första stycket och artikel 6 i direktiv 98/59, särskilt tillämpningsområdet för artikel 6 med avseende på artikel 4.1 första stycket, i vilken det föreskrivs en karensperiod, vilken skulle kunna anses utgöra en sanktion vid felaktig anmälan eller underlåtenhet att anmäla planerade kollektiva uppsägningar.

46 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende bland annat påpekat att det i nämnda artikel 4.1 första stycket inte föreskrivs någon sanktion för fel som påverkar förfarandet för anmälan av planerade kollektiva uppsägningar. Den karensperiod som föreskrivs där utgör inte en sanktion, utan syftar till att göra det möjligt för den behöriga myndigheten att finna lösningar på de problem som uppstår till följd av de planerade kollektiva uppsägningarna. I annat fall skulle artikel 6 i direktivet inte ha någon självständig betydelse för anmälningsförfarandet.

47 Den sanktion som är tillämplig på fel som påverkar förfarandet för anmälan av planerade kollektiva uppsägningar ska således föreskrivas av den nationella lagstiftaren inom ramen för bestämmelserna om främjande av sysselsättningen. Mot bakgrund av artikel 6 i direktivet och i avvaktan på att lagstiftaren ingriper för att föreskriva en sådan sanktion, ankommer det på de behöriga domstolarna att fastställa sanktionen.

48 Mot denna bakgrund beslutade sjätte avdelningen vid Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

49 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3 i direktiv 98/59 ska tolkas så, att syftet med att anmäla planerade kollektiva uppsägningar till den behöriga myndigheten kan anses vara uppnått när denna myndighet inte har gjort några invändningar mot en felaktig eller ofullständig anmälan och således anser sig ha tillräckligt underlag för att söka lösningar på de problem som de planerade kollektiva uppsägningarna ger upphov till inom den frist som föreskrivs i artikel 4.1, första stycket i detta direktiv och när det i den nationella lagstiftningen föreskrivs att arbetsgivaren ska samarbeta med nämnda myndighet för att undvika eller begränsa arbetslöshetssituationer och/eller att den nationella arbetsmarknadsmyndigheten är skyldig att på eget initiativ utreda ett förfarande för kollektiva uppsägningar.

50 Vad gäller den första frågans första del ska det inledningsvis erinras om att direktivets huvudsakliga syfte är att kollektiva uppsägningar ska föregås av överläggningar med arbetstagarrepresentanterna och information till den behöriga myndigheten (dom av den 13 juli 2023, G GmbH, C‑134/22, EU:C:2023:567, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

51 Härav följer att så snart som de kvantitativa och tidsmässiga villkoren för tillämpning av direktivet, vilka anges i artikel 1 i direktivet, är uppfyllda, ska varje arbetsgivare som överväger att vidta kollektiva uppsägningar iaktta två processuella skyldigheter.

52 För det första är arbetsgivaren enligt artikel 2 i detta direktiv skyldig att förse arbetstagarrepresentanterna med information och överlägga med dem. Dessa överläggningar ska enligt artikel 2.2 i direktivet i varje fall omfatta olika möjligheter att undvika kollektiva uppsägningar eller att minska antalet berörda arbetstagare samt att lindra konsekvenserna av uppsägningarna genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder i synnerhet i syfte att bistå med omplacering eller omskolning av övertaliga arbetstagare. I synnerhet ska arbetsgivaren enligt artikel 2.3 första stycket i direktivet i god tid under överläggningarna förse dem med all relevant information, och skriftligen anmäla i varje fall de upplysningar som anges i led b i nämnda bestämmelse.

53 För det andra, enligt artikel 3.1 i detta direktiv, ska arbetsgivarna skriftligen anmäla alla planerade kollektiva uppsägningar till den behöriga myndigheten.

54 En sådan anmälan ska i enlighet med artikel 3.1 fjärde stycket i direktivet innehålla all relevant information beträffande de planerade kollektiva uppsägningarna och de i artikel 2 föreskrivna överläggningarna med arbetstagarrepresentanterna, i synnerhet skälen till uppsägningarna, antalet arbetstagare som berörs av uppsägningarna, antalet arbetstagare som normalt sysselsätts samt den tidsperiod under vilken uppsägningarna skall verkställas.

55 I artikel 4.1 första stycket i direktiv 98/59 föreskrivs att sådana planerade kollektiva uppsägningar som har anmälts till den behöriga myndigheten, tillsammans med den relevanta information som nämns i föregående punkt, får verkställas tidigast 30 dagar efter anmälan. Enligt punkt 2 i denna artikel ska denna myndighet använda sig av denna frist för att söka lösningar på de problem som uppstår till följd av de planerade kollektiva uppsägningarna.

56 Anmälningsskyldigheten ska således göra det möjligt för denna myndighet att, på grundval av all den information som arbetsgivaren har lämnat, undersöka möjligheterna att, genom åtgärder som är anpassade till de förhållanden som kännetecknar arbetsmarknaden och den ekonomiska verksamhet som de kollektiva uppsägningarna ingår i, begränsa de negativa följderna av uppsägningarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, G GmbH, C‑134/22, EU:C:2023:567, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

57 I artikel 4.1 första stycket garanteras således en minimitid som myndigheten måste kunna förfoga över för att vidta de åtgärder som avses i föregående punkt (dom av den 27 januari 2005, Junk, C‑188/03, EU:C:2005:59, punkt 51).

58 Av detta följer att för det fall arbetsgivaren inte har underrättat den behöriga myndigheten om de planerade kollektiva uppsägningarna i enlighet med sina skyldigheter enligt direktiv 98/59 och denna myndighet inte förfogar över all användbar information som gör det möjligt att finna lösningar på de problem som de planerade kollektiva uppsägningarna ger upphov till, kan direktivets huvudsakliga syfte inte anses ha uppnåtts.

59 I förevarande fall, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, förefaller det av handlingarna som domstolen förfogar över att anmälan av kollektiva uppsägningar som gjordes av Dr. A. den 1 juli 2020, vilket angetts i punkt 21 i förevarande dom, var felaktig eller ofullständig, eftersom den inte innehöll all relevant information som avses i artikel 3.1 fjärde stycket i direktivet.

60 Den omständigheten att den behöriga myndigheten begränsade sig till att bekräfta mottagandet av denna felaktiga eller ofullständiga anmälan, utan att för den skull uttala sig om huruvida denna var förenlig med bestämmelserna i samma direktiv, kan uppenbarligen inte leda till slutsatsen att nämnda anmälan ändå uppfyller kraven i direktivet.

61 Denna myndighet har visserligen inte till uppgift att undersöka den individuella situationen för var och en av de arbetstagare som berörs av de planerade kollektiva uppsägningarna. Eftersom myndighetens agerande emellertid syftar till att få en helhetsbild av de planerade kollektiva uppsägningarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, G GmbH, C‑134/22, EU:C:2023:567, punkt 37), skulle en felaktig eller ofullständig anmälan hindra myndigheten från att fullgöra sin uppgift att söka lösningar på de problem som de planerade kollektiva uppsägningarna ger upphov till enligt artikel 4.2 i direktiv 98/59.

62 Vad gäller den andra delen av den första frågan framgår det redan av övervägandena i punkterna 51–55 ovan att ingen arbetsgivare kan befrias från de processuella skyldigheter som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket och artikel 4.1 första stycket i direktivet enbart genom att en ursprungligen felaktig eller ofullständig anmälan, som den behöriga myndigheten har gjort på eget initiativ med stöd av tillämplig nationell lagstiftning, rättas till.

63 Domstolen konstaterar för det första att en sådan rättelse kan strida mot artikel 4.1 första stycket i nämnda direktiv, jämförd med artikel 3.1 första och fjärde styckena i samma direktiv, av vilken det framgår att den 30-dagarsfrist som där anges börjar löpa först efter det att arbetsgivaren har anmält planerade kollektiva uppsägningar till den behöriga myndigheten i enlighet med dessa bestämmelser.

64 För det andra kan den tid som den behöriga myndigheten måste avsätta för att ex officio vidta nödvändiga åtgärder för en sådan rättelse hindra denna myndighet från att utnyttja hela 30-dagarsfristen för att söka lösningar på de problem som de planerade kollektiva uppsägningarna ger upphov till, i enlighet med artikel 4.2 i samma direktiv.

65 Av detta följer att en nationell lagstiftning som befriar varje arbetsgivare från dess skyldighet enligt direktiv 98/59 att i vederbörlig ordning anmäla alla planerade kollektiva uppsägningar till den behöriga myndigheten kan undergräva denna skyldighets ändamålsenliga verkan, även om denna lagstiftning i övrigt gör det möjligt för denna myndighet att finna lösningar på de problem som uppstår till följd av de kollektiva uppsägningar som avses i artikel 4.2.

66 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 3 i direktiv 98/59 ska tolkas så, att syftet med att anmäla planerade kollektiva uppsägningar till den behöriga myndigheten inte kan anses vara uppnått när denna myndighet inte har gjort några invändningar mot en felaktig eller ofullständig anmälan och således anser sig ha tillräckligt underlag för att söka lösningar på de problem som de planerade kollektiva uppsägningarna ger upphov till inom den frist som föreskrivs i artikel 4.1, första stycket i detta direktiv och när det i den nationella lagstiftningen föreskrivs att arbetsgivaren ska samarbeta med nämnda myndighet för att undvika eller begränsa arbetslöshetssituationer och/eller att den nationella arbetsmarknadsmyndigheten är skyldig att på eget initiativ utreda ett förfarande för kollektiva uppsägningar.

67 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3 i direktiv 98/59 ska tolkas så, att syftet med att anmäla de planerade kollektiva uppsägningarna till den behöriga myndigheten kan anses vara uppfyllt när en felaktig eller utebliven anmälan av sådana planerade kollektiva uppsägningar kan rättas, kompletteras eller åtgärdas efter det att den berörda arbetstagaren har informerats om att hans eller hennes anställningsavtal har sagts upp.

68 EU-domstolen är enligt fast rättspraxis i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när den fråga som ställts avser tolkningen eller giltigheten av en unionsbestämmelse, såvida det inte är uppenbart att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på frågan (dom av den 19 december 2024, Credit Suisse Securities (Europe), C‑601/23, EU:C:2024:1048, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

69 I förevarande fall framgår av handlingarna i målet att Dr. A. inte försökte rätta, komplettera eller åtgärda den felaktiga eller ofullständiga anmälan om planerade kollektiva uppsägningar av den 1 juli 2020.

70 Det är således uppenbart att den tolkning av artikel 3 i direktiv 98/59 som den hänskjutande domstolen har begärt är hypotetisk och att den hänskjutande domstolen följaktligen i själva verket har anmodat EU-domstolen att avge ett rådgivande yttrande, i strid med dess uppdrag inom ramen för det samarbete mellan domstolar som inrättats genom artikel 267 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

71 Härav följer att den andra frågan inte kan tas upp till prövning.

72 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6 i direktiv 98/59 ska tolkas så, att den omständigheten att den frist på 30 dagar som föreskrivs i artikel 4.1 första stycket i direktivet inte löper vid en felaktig eller ofullständig anmälan av planerade kollektiva uppsägningar utgör en åtgärd för att säkerställa att anmälningsskyldigheten i artikel 3.1 första stycket i direktivet iakttas, i den mening som avses i nämnda artikel 6.

73 Det ska inledningsvis understrykas att frågan om förhållandet mellan artikel 4.1 första stycket och artikel 6 i samma direktiv bland annat uppkommer när anmälan av planerade kollektiva uppsägningar är felaktig eller ofullständig, vilket motiverar att den frist på 30 dagar som föreskrivs i den förstnämnda bestämmelsen inte börjar löpa så länge som en anmälan i enlighet med direktiv 98/59 inte har gjorts.

74 I artikel 6 i samma direktiv föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att arbetstagarrepresentanterna och/eller arbetstagarna har tillgång till administrativa och/eller rättsliga förfaranden för att genomdriva skyldigheter enligt detta direktiv.

75 Det framgår av ordalydelsen i denna artikel att medlemsstaterna är skyldiga att införa förfaranden som gör det möjligt att säkerställa att de skyldigheter som föreskrivs i direktivet iakttas. I den mån denna skyldighet inte utvecklas närmare, ankommer det däremot på medlemsstaterna att reglera formerna för dessa förfaranden (dom av den 16 juli 2009, Mono Car Styling, C‑12/08, EU:C:2009:466, punkt 34).

76 I nämnda artikel 6 fastställs emellertid inte exakt vilka åtgärder som medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva vid åsidosättande av de processuella skyldigheter som föreskrivs i direktivet, utan medlemsstaterna ges frihet att välja vilka åtgärder som är lämpliga för att uppnå det mål som eftersträvas med direktivet, beroende på de olika situationer som kan uppstå, varvid det ska preciseras att dessa åtgärder ska säkerställa ett effektivt och ändamålsenligt domstolsskydd i enlighet med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och ha en faktisk avskräckande verkan (dom av den 5 oktober 2023, Brink’s Cash Solutions, C‑496/22, EU:C:2023:741, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

77 Det ska emellertid erinras om att även om direktiv 98/59 endast säkerställer en partiell harmonisering av bestämmelserna om skydd för arbetstagare vid kollektiva uppsägningar, kan den omständigheten att en sådan harmonisering är begränsad inte medföra att direktivets bestämmelser förlorar sin ändamålsenliga verkan (dom av den 16 juli 2009, Mono Car Styling, C‑12/08, EU:C:2009:466, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

78 Även om det ankommer på medlemsstaterna att utforma de förfaranden som gör det möjligt att säkerställa att skyldigheterna enligt direktivet iakttas, får denna utformning emellertid inte medföra att direktivets bestämmelser förlorar sin ändamålsenliga verkan (dom av den 16 juli 2009, Mono Car Styling, C‑12/08, EU:C:2009:466, punkt 36).

79 I artikel 4.1 första stycket i direktiv 98/59 anges att planerade kollektiva uppsägningar som har anmälts till den behöriga myndigheten får verkställas tidigast 30 dagar efter anmälan enligt artikel 3.1, utan att de bestämmelser som gäller individuella rättigheter beträffande besked om uppsägning därigenom åsidosätts. Av detta följer att artikel 4.1 första stycket endast ska anses föreskriva den rättsliga följden av att arbetsgivaren inte iakttar sina skyldigheter att korrekt anmäla de planerade kollektiva uppsägningarna vad gäller de berörda arbetstagarnas och deras företrädares rättigheter inom ramen för förfarandet för kollektiva uppsägningar.

80 Artikel 6 i direktiv 98/59 har emellertid ett annat syfte. Den syftar till att säkerställa iakttagandet av de processuella skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv, bland annat den skyldighet som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket i direktivet, enligt vilken arbetsgivaren är skyldig att skriftligen i vederbörlig ordning anmäla alla planerade kollektiva uppsägningar till den behöriga myndigheten. Syftet med denna artikel är således att säkerställa den ändamålsenliga verkan av bestämmelserna i direktivet genom att vidta effektiva, ändamålsenliga och proportionerliga nationella åtgärder.

81 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den enda nationella åtgärd som den hänskjutande domstolen anser sig kunna tillämpa i förevarande fall, för det fall arbetsgivaren inte iakttar sina skyldigheter inom ramen för förfarandet för anmälan av planerade kollektiva uppsägningar, består i att uppsägningstiden avbryts med en period som motsvarar den som föreskrivs i artikel 4.1 första stycket i samma direktiv, vilket leder till att de berörda arbetstagarnas anställningsförhållande förlängs.

82 Såsom framgår av punkterna 79 och 80 ovan har emellertid den 30-dagarsfrist som föreskrivs i artikel 4.1 första stycket i direktiv 98/59 och de nationella åtgärder som antagits med tillämpning av artikel 6 i direktivet, vilka syftar till att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt detta direktiv, olika syften.

83 Av detta följer att den omständigheten att uppsägningstiden tillfälligt upphör att löpa under en period som motsvarar 30-dagarsfristen, för det fall att planerade kollektiva uppsägningar har anmälts till den behöriga myndigheten på ett felaktigt eller ofullständigt sätt, fram till dess att en anmälan i enlighet med nämnda direktiv har gjorts, inte kan ersätta den rättsliga följden av att arbetsgivaren inte har iakttagit sina skyldigheter att korrekt anmäla de planerade kollektiva uppsägningarna enligt artikel 4.1 första stycket. Medlemsstaterna befrias inte heller från skyldigheten att vidta en effektiv, ändamålsenlig och proportionerlig åtgärd som kan förmå arbetsgivaren att iaktta den anmälningsskyldighet som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket i samma direktiv, och därigenom säkerställa den ändamålsenliga verkan av direktivets bestämmelser, såsom bland annat ersättning till de berörda arbetstagarna.

84 Mot denna bakgrund ska den tredje frågan bevaras på följande sätt: Artikel 6 i direktiv 98/59 ska tolkas så, att den omständigheten att den frist på 30 dagar som föreskrivs i artikel 4.1 första stycket i direktivet inte löper vid en felaktig eller ofullständig anmälan av planerade kollektiva uppsägningar inte utgör en åtgärd för att säkerställa att anmälningsskyldigheten i artikel 3.1 första stycket i direktivet iakttas, i den mening som avses i nämnda artikel 6.

85 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.