Domstolens dom (femte avdelningen) den 29 januari 2026

I mål C‑431/24 [Multan], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, sammanträdesort Roermond, Nederländerna) genom beslut av den 20 juni 2024, som inkom till domstolen den 20 juni 2024, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna J. Passer, E. Regan (referent), D. Gratsias och B. Smulders, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: W, genom N.C. Blomjous, advocaat, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J.M. Hoogveld, båda i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, av A. Azema, M. Debieuvre, A. Katsimerou och F. van Schaik, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2008/115

Direktiv 2013/32

Nederländsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 5 och 13.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EU av den 16 december 2008 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 348, 2008, s. 98), artiklarna 23.1 och 46.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) samt artiklarna 4, 19.2 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan W och Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (statssekreterare med ministerlika befogenheter vid ministeriet för rättsliga frågor och säkerhetsfrågor, Nederländerna) (nedan kallad Staatssecretaris). Målet rör frågan om vilka uppgifter som ska ställas till W:s förfogande och beaktas av den domstol som prövar det överklagande som W har gett in avseende ett beslut om avslag på en av W ingiven ansökan om internationellt skydd och ett beslut om återvändande.

3 Artikel 5 i direktiv 2008/115, med rubriken ’Non-refoulement’, barnets bästa, familjeliv och hälsotillstånd, har följande lydelse:

4 Artikel 13 i nämnda direktiv har rubriken Rättsmedel. I artikel 13.1 föreskrivs följande:

5 Skälen 3 och 12 i direktiv 2013/32 har följande lydelse:

6 Artikel 23 i direktivet har rubriken Räckvidden för rättsligt bistånd och biträde. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

7 Artikel 30 i direktivet, med rubriken Insamling av uppgifter om enskilda ärenden, har följande lydelse:

8 Artikel 46 i samma direktiv, som har rubriken Rätt till ett effektivt rättsmedel och återfinns i kapitel V i direktivet, innehåller följande bestämmelser:

9 I artikel 8:29 i Algemene wet bestuursrecht (förvaltningslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad Awb), föreskrivs följande:

10 Klaganden i det nationella målet föddes år 1986, är kristen och kommer från Pakistan. Han hade fram till ankomsten till Nederländerna varit bosatt i sitt ursprungsland. Den 31 augusti 2014 lämnade klaganden in en första ansökan om internationellt skydd i Nederländerna. Beslutet om avslag på ansökan innehöll ett beslut om återvändande med angivande av en tidsfrist för frivillig avresa.

11 Den 26 november 2016 utfärdades en fatwa mot klaganden. Fatwan innehöll en uppmaning till alla troende att döda klaganden och klagandens syster, samt namnen på klaganden, klagandens syster och deras far, samt en angivelse av den ort där dessa var bosatta i Pakistan. I fatwan angavs också att klaganden hade ett kabelföretag och att han via sin kanal ville bedriva kristen mission. Likaså innehöll fatwan namnet på den mufti som hade utfärdat den, och en uppmaning att skicka kopior av fatwan till ordförandena för alla moskéer och koranskolor på klagandens bosättningsort.

12 Den 21 november 2018 ingav klaganden i det nationella målet ytterligare en ansökan om internationellt skydd. Till grund för denna nya ansökan åberopade han, precis som han gjort vid den första ansökan, att han var kristen och blott av detta skäl fruktade förföljelse i Pakistan. Han uppgav också att han hade bedrivit evangelisationsverksamhet i Pakistan, att en fatwa hade utfärdats mot honom av denna anledning och att han för närvarande bedrev evangelisationsverksamhet i Nederländerna. Till stöd för sin berättelse lämnade han vissa försäkringar, gav in en kopia av fatwan (som vidimerats av en domstol i Pakistan) och företedde ytterligare handlingar.

13 Den 26 juni 2020 begärde Staatssecretaris att Minister van Buitenlandse Zaken (utrikesministern, Nederländerna) skulle låta upprätta en individuell promemoria (nedan kallad den individuella promemorian). Staatssecretaris hade formulerat ett antal frågor för att kunna fastställa om den berörda tredjelandsmedborgaren var i behov av internationellt skydd. Utrikesministern lät genomföra en utredning i utlänningens ursprungsland för att besvara dessa frågor.

14 Den hänskjutande domstolen har angett att det följer av praxis från Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) att om den individuella promemorian förmedlar uppgifter på ett opartiskt, objektivt och öppet sätt, har Staatssecretaris rätt att förlita sig på att dessa uppgifter är korrekta när den fattar ett beslut, såvida det inte finns konkreta bevis som ger anledning att betvivla uppgifternas riktighet.

15 Den 12 mars 2021 lät utrikesministern anteckna resultaten från utredningen i den individuella promemorian och ställa dem till förfogande för Staatssecretaris. Utrikesministern anmodade även Staatssecretaris att tillställa klaganden i det nationella målet eller klagandens ombud denna individuella promemoria och en maskad version av de handlingar som utgjort underlag för denna, nämligen en promemoria av den 2 juli 2020, ställd till chefen för Konungariket Nederländernas ambassad i Pakistan, och en odaterad utredningsrapport från denne (nedan kallade stöddokumenten).

16 Den hänskjutande domstolen har även preciserat att resultaten av denna utredning har varit föremål för en så kallad REK-kontroll, utförd av Team Onderzoek en Expertise Land en Taal (Teamet för utredning och expertis om land och språk) (nedan kallat TOELT), som är knutet till Immigratie- en Naturalisatiedienst (Immigrations- och naturalisationsmyndigheten, Nederländerna). I enlighet med de kriterier som är tillämpliga på denna kontroll bedömer TOELT de individuella promemoriorna utifrån principen att den berörda personens identitet inte får röjas för myndigheterna i ursprungslandet, vilka förutsätts ligga bakom förföljelsen, och att det under utredningen inte får nämnas att den genomförs på de nederländska myndigheternas vägnar. Om den individuella promemorian i fråga uppfyller ett antal villkor betecknas den som expertutlåtande, som den myndighet som ansvarar för prövningen av ansökan om internationellt skydd har rätt att lägga till grund för sitt beslut. I det aktuella fallet angav TOELT, vars skrivelse bifogades den individuella promemorian och de maskade stöddokumenten, att man efter granskningen av dessa handlingar hade kommit fram till att promemorian hade upprättats med omsorg och att den var begriplig både vad gäller innehåll och förfarande.

17 Genom beslut av den 31 maj 2022 avslog Staatssecretaris ansökan om internationellt skydd såsom uppenbart ogrundad. Detta beslut inbegriper ett beslut om återvändande utan tidsfrist för frivillig avresa och ett inreseförbud för en period av två år.

18 Klaganden i det nationella målet överklagade detta beslut till Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, sammanträdesplats Roermond, Nederländerna) – den hänskjutande domstolen – och gjorde bland annat gällande att Staatssecretaris hade åsidosatt den unionsrättsliga principen om iakttagande av rätten till försvar genom att inte ge honom fullständig tillgång till stöddokumenten.

19 Den 9 januari 2023 begärde den hänskjutande domstolen att utrikesministern skulle låta tillställa den stöddokumenten. Den 23 januari 2023 lät ministern skicka in stöddokumenten i den omaskerade versionen till den hänskjutande domstolen och ingav en ansökan med stöd av artikel 8:29 punkt 1 Awb. Ministern angav i sin ansökan att det fanns tungt vägande skäl för att vissa delar av dessa handlingar endast skulle finnas tillgängliga för den hänskjutande domstolen.

20 Den 23 februari 2023 meddelade en annan avdelning vid den hänskjutande domstolen än den där prövningen av målet i sak pågår ett beslut med stöd av artikel 8:29 punkt 3 Awb. I detta beslut slogs det fast att det var motiverat att tillgången till stöddokumenten skulle förbehållas den hänskjutande domstolen. Till skäl för detta angavs att vissa av de intressen som utrikesministern hade åberopat – nämligen, för det första, källskyddet, för det andra, skyddet för de metoder och tekniker som använts inom ramen för utredningen, för det tredje, skyddet för privatlivet för en tredje part som inte var inblandad i utredningen och, för det fjärde, förhindrandet av all oproportionerlig skada – vägde tyngre än klagandens intresse av att få ta del av den fullständiga versionen av dessa handlingar.

21 Den 9 mars 2023 bereddes parterna i det nationella målet, i enlighet med bestämmelserna i Awb, tillfälle att lämna sitt samtycke till att den dömande sammansättning som skulle pröva lagenligheten av beslutet om internationellt skydd i det nationella målet fick ta del av de omaskerade stöddokumenten. Den 23 mars 2023 meddelade Staatssecretaris att denne tillät att den dömande sammansättningen fick beakta stöddokumenten vid prövningen av målet, medan klaganden i det nationella målet angav att han för tillfället inte gav sitt samtycke, eftersom han ansåg att det förfarande som föreskrivs i artikel 8:29 Awb stred mot unionsrätten.

22 Den hänskjutande domstolen anser att det förfarande som föreskrivs i artikel 8:29 Awb, såsom det tolkats av de nederländska domstolarna, är oförenligt med artikel 23.1 i direktiv 2013/32, såsom den bestämmelsen tolkats av EU-domstolen i domen av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. ( C‑159/21, EU:C:2022:708). Eftersom det inte har vidtagits tillräckliga åtgärder för att säkerställa att rätten till försvar iakttas, vilket krävs enligt artikel 23.1 andra stycket b i det direktivet, har villkoret i den bestämmelsen nämligen inte uppfyllts. Detta förfarande säkerställer inte heller att villkoret i artikel 23.1 andra stycket a i direktivet alltid uppfylls. Det förhåller sig nämligen så, att trots att det i sistnämnda bestämmelse föreskrivs att den behöriga domstolen ska ha tillgång till de relevanta uppgifterna, så har den domstolen, för att kunna bedöma lagenligheten av beslutet avseende ansökan om internationellt skydd, i enlighet med nederländsk lagstiftning endast tillgång till den fullständiga versionen av de stöddokument som ligger till grund för den individuella promemorian om parterna samtycker till detta. Det framgår för övrigt av bestämmelsens ordalydelse och syfte att tillgången till dessa uppgifter är ovillkorlig och således inte kan vara beroende av parternas samtycke.

23 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det sätt på vilket den individuella promemorian utarbetades, och således det sätt på vilket utrikesministern lät genomföra utredningen för att besvara Staatssecretaris frågor, ingår bland de uppgifter som omfattas av artikel 23.1 i direktiv 2013/32. I det fallet ska den behöriga domstolen och den som ansöker om internationellt skydd få tillgång till dessa uppgifter på det sätt som föreskrivs i artikel 23.1 andra stycket a och b i direktivet. Denna fråga behöver besvaras eftersom sättet på vilket de nationella myndigheterna har genomfört utredningen i sig kan medföra en risk för åsidosättande av principen om non-refoulement.

24 I förevarande fall är det inte myndigheterna i ursprungsstaten utan en andlig ledare och dennes anhängare som klaganden i det nationella målet känner fruktan för. Detta betyder att en garanti för att det inte har förekommit någon kontakt med dessa myndigheter inte automatiskt innebär att utredningen har genomförts i enlighet med de direktiv som är tillämpliga på utredningar i samband med asylärenden. Lika lite kan den omständigheten att det inte har avslöjats att utredningen har ägt rum med anledning av en ansökan om internationellt skydd som klaganden lämnat in i Nederländerna garantera att skälen till denna utredning inte har blottlagts.

25 Eftersom utrikesministeriet inte är en beslutande myndighet i den mening som avses i artikel 2 f i direktiv 2013/32, kan det dessutom vara så att det inom ministeriet inte finns tillräcklig sakkunskap för att man på ett adekvat sätt ska kunna bedöma den risk för ett åsidosättande av principen om non-refoulement som följer av den omständigheten att ministeriets egen utredning kan ha gett upphov till en sådan risk för klaganden.

26 Dessutom skulle det skydd som ges i artikel 46.1 i direktiv 2013/32 och i artiklarna 4 och 47 i stadgan inte vara helt säkerställt om iakttagandet av rätten till försvar inte omfattade det sätt på vilket informationen i akten samlades in och erhölls.

27 För det fall EU-domstolen skulle finna att artikel 23.1 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att information om hur uppgifterna i akten för den person som ansöker om internationellt skydd har samlats in och erhållits inte ingår bland informationen i akten, i den mening som avses i denna bestämmelse, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den måste kunna få tillgång till denna typ av uppgifter och kunna ta del av dem med stöd av artiklarna 5 och 13 i direktiv 2008/115.

28 Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, med sammanträdesort i Roermond) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

29 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 23.1 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 46 i samma direktiv och mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att det inom ramen för ett överklagande till en nationell domstol som ska pröva lagenligheten av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd och ett beslut om återvändande avseende den tredjelandsmedborgare som har lämnat in ansökan, ska anses att information om hur värdmedlemsstatens myndigheter har genomfört en utredning i tredjelandsmedborgarens ursprungsland för att kontrollera huruvida ansökan är välgrundad, omfattas av begreppet information i sökandens akt som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut, i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket innebär att den som ansöker om internationellt skydd och den behöriga domstolen måste ges tillgång till denna information på det sätt som föreskrivs i artikel 23.1 andra stycket a och b i direktivet.

30 I det aktuella fallet anser den hänskjutande domstolen att en risk för att principen om non-refoulement åsidosätts för den berörda tredjelandsmedborgaren kan ha uppkommit till följd av det sätt på vilket utrikesministerns utredning har genomförts i tredjelandsmedborgarens ursprungsland. Enligt den hänskjutande domstolen kan den, om den inte har möjlighet att bereda sig tillgång till informationen om på vilket sätt denna utredning har genomförts, inte heller ha full möjlighet att bedöma nämnda risk, och i slutändan frågan huruvida tredjelandsmedborgaren kan utvisas till sitt ursprungsland. Den hänskjutande domstolen har understrukit att utrikesministern låter utarbeta en utredningsrapport för varje individuell promemoria som denne låter upprätta, vilket innebär att informationen om hur utredningen i det nationella målet har gått till i princip finns tillgänglig.

31 Det ska i detta hänseende erinras om att principen om non-refoulement garanteras som en grundläggande rättighet i artikel 18 i stadgan, jämförd med artikel 33 i Genèvekonventionen, och i artikel 19.2 i stadgan (dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

32 Artikel 19.2 i stadgan, jämförd med artikel 4 i stadgan, innehåller ett absolut förbud mot att en person – oberoende av den berörda personens eget uppträdande – avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling (dom av den 6 juli 2023, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott), C‑663/21, EU:C:2023:540, punkt 36, och dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 36).

33 Det framgår av skälen 3 och 12 i direktiv 2013/32 att huvudsyftet med direktivet är att ytterligare utveckla miniminormerna för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av internationellt skydd inom ramen för skapandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem, grundat på Genèvekonventionen, med iakttagande av principen om non-refoulement och på så sätt säkerställa att ingen skickas tillbaka till en plats där denne riskerar att på nytt bli utsatt för förföljelse.

34 Artikel 23.1 i direktiv 2013/32 genomför rätten till tillgång till akten i ärenden avseende ansökningar om internationellt skydd. I den bestämmelsen föreskrivs att den juridiska rådgivare som bistår eller företräder en sökande ska ha tillgång till den information i sökandens akt som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut (dom av den 1 december 2022, Bundesrepublik Deutschland (Tillgång till akten i asylärende), C‑564/21, EU:C:2022:951, punkt 34).

35 Det ska i detta sammanhang påpekas att den omständigheten att en risk för åsidosättande av principen om non-refoulement kan följa av det sätt på vilket en nationell myndighet genomför en utredning i ursprungslandet för en person som ansöker om internationellt skydd bekräftas av artikel 30 i direktiv 2013/32. Där föreskrivs det uttryckligen i led b att medlemsstaterna vid insamling av uppgifter om enskilda ärenden inte får inhämta uppgifter från den eller de påstådda aktörer som bedriver förföljelse eller orsakar allvarlig skada på ett sätt som skulle leda till att dessa aktörer får direkt information om att en ansökan har lämnats in av sökanden i fråga, och som skulle äventyra den fysiska integriteten hos sökanden eller hos personer i beroendeställning, eller skulle äventyra friheten och säkerheten för hans eller hennes familjemedlemmar som bor kvar i ursprungslandet.

36 I linje med detta föreskrivs i artikel 30 a i direktiv 2013/32 att medlemsstaterna, vid insamling av uppgifter om enskilda ärenden, inte får röja uppgifter om enskilda ansökningar om internationellt skydd, eller det faktum att en ansökan har lämnats in, till den eller de påstådda aktörer som bedriver förföljelse eller orsakar allvarlig skada.

37 En person som ansöker om internationellt skydd måste kunna göra gällande sin rätt till skydd mot ett sådant röjande genom att hänvisa till relevanta omständigheter som hänger samman med det sätt på vilket utredningen genomfördes i hans eller hennes ursprungsland. Likaså måste den nationella domstol som ska pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd kunna kontrollera att medlemsstaterna har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 30 a i direktiv 2013/32.

38 Av det ovan anförda följer att information i stöddokumenten, däribland den i det nationella målet aktuella utredningsrapporten, ska betraktas som information i sökandens akt som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut, i den mening som avses i artikel 23.1 i direktiv 2013/32, i den mån informationen är av betydelse dels för den berörda personens tillgång därtill för att fullt ut kunna utöva sin rätt till försvar med avseende på beslutet att avslå hans eller hennes ansökan om internationellt skydd, dels för den bedömning som den domstol som har att pröva ett överklagande av ett sådant beslut ska göra av huruvida artikel 30 i direktivet och, i slutändan, principen om non-refoulement har iakttagits.

39 Det ska tilläggas att även om den beslutande myndigheten i förevarande fall inte har haft fullständig och direkt tillgång till denna information, så ingår den icke desto mindre i sökandens akt som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut i den mening som avses i artikel 23.1 första stycket i direktiv 2013/32. Denna omständighet fråntar nämligen ingalunda denna information dess betydelse för säkerställandet av effektiviteten hos tredjelandsmedborgarens överklagande av beslutet att avslå dennes ansökan om internationellt skydd, eller för möjliggörandet av den hänskjutande domstolens bedömning av huruvida principen om non-refoulement har iakttagits. Den hänskjutande domstolens skyldighet att beakta samtliga omständigheter som kan vara av betydelse för dess kommande beslut gäller följaktligen också informationen i stöddokumenten, däribland den utredningsrapport som är aktuell i det nationella målet, som i princip även ska ha ställts till tredjelandsmedborgarens förfogande.

40 Den tolkning som gjorts i punkterna 38 och 39 ovan stöds av artikel 46.3 i direktiv 2013/32 och av artikel 47 i stadgan.

41 För det första kan det konstateras att artikel 46 i direktiv 2013/32, i enlighet med dess rubrik, avser rätten till ett effektivt rättsmedel för personer som ansöker om internationellt skydd. I artikel 46.1 föreskrivs att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot beslut som rör deras ansökan. I artikel 46.3 i direktivet anges hur långt denna rätt sträcker sig, och där preciseras att de medlemsstater som är bundna av direktivet ska se till att domstolen, åtminstone den förstainstansdomstol som prövar ett överklagande av ett beslut angående en ansökan om internationellt skydd, gör en full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv [2011/95] (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2025, Barouk, C‑283/24, EU:C:2025:236, punkt 24).

42 Enligt fast rättspraxis ger adjektivet full, som anges i artikel 46.3 i direktivet, stöd för tolkningen att den berörda domstolen är skyldig att pröva bland annat de omständigheter som den beslutande myndigheten har beaktat eller borde ha beaktat (se dom av den 3 april 2025, Barouk, C‑283/24, EU:C:2025:236, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

43 Av detta följer att den nationella domstolen måste kunna pröva information om det sätt på vilket utredningen har genomförts i den berörda tredjelandsmedborgarens ursprungsland, när den domstolen anser att denna information är av betydelse för en fullständig bedömning av risken för ett åsidosättande av principen om non-refoulement.

44 För det andra inbegriper rätten till en rättvis rättegång, som garanteras i artikel 47 andra stycket i stadgan, iakttagandet av rätten till försvar, som enligt detta andra stycke innebär en möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas. Rätten till försvar ska iakttas i alla förfaranden som inleds mot en person och som kan leda till en rättsakt som går denne emot. Rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet utgör i sin tur en nödvändig följd av att rätten till försvar utövas på ett ändamålsenligt sätt (dom av den 1 december 2022, Bundesrepublik Deutschland (Tillgång till akten i asylärende), C‑564/21, EU:C:2022:951, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

45 Domstolen har slagit fast att när en rättsakt går någon emot ska den personen ha möjlighet att undersöka samtliga handlingar som ingår i utredningsärendet och som kan vara relevanta för vederbörandes försvar, och att det inte kan vara så att den myndighet som har fattat detta beslut ensam ska avgöra vilka handlingar som kan vara till nytta för detta ändamål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2022, Bundesrepublik Deutschland (Tillgång till akten i asylärende), C‑564/21, EU:C:2022:951, punkterna 38 och 39 samt där angiven rättspraxis). Utövandet av denna rätt kan emellertid begränsas med iakttagande av de villkor som föreskrivs i artikel 52.1 i stadgan.

46 Vad gäller följderna av att sådan information som den som är aktuell i det nationella målet ska betraktas som information i sökandens akt som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut i den mening som avses i artikel 23.1 första stycket i direktiv 2013/32, konstaterar EU-domstolen följande. Det framgår, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, av själva ordalydelsen i artikel 23.1 i direktivet, att en domstol som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd ska ha tillgång till samtliga uppgifter som kan vara av betydelse för dess avgörande, även om röjandet av vissa av dessa uppgifter, när det gäller sökanden, begränsas med tillämpning av det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse.

47 Domstolen har nämligen understrukit att den berörda personens och den behöriga domstolens tillgång till akten utgör två separata och kumulativa krav och att domstolens möjlighet att få tillgång till akten inte kan ersätta den berörda personens eller dennes rådgivares tillgång till akten (dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl., C‑159/21, EU:C:2022:708, punkterna 57 och 59).

48 Vad gäller den berörda personens eller dennes rådgivares tillgång till akten framgår det av fast rättspraxis att de grundläggande rättigheterna – såsom rätten till försvar enligt stadgans artikel 47, inbegripet rätten att få tillgång till handlingar som är relevanta för försvaret – inte utgör absoluta rättigheter; de kan begränsas, under förutsättning att begränsningarna faktiskt svarar mot de mål av allmänintresse som eftersträvas med den aktuella åtgärden och att de inte, i förhållande till det eftersträvade målet, medför ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i de på detta sätt garanterade rättigheterna (dom av den 1 december 2022, Bundesrepublik Deutschland (Tillgång till akten i asylärende), C‑564/21, EU:C:2022:951, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

49 Artikel 23.1 i direktiv 2013/32 ligger i linje med detta, då det i denna bestämmelse uttryckligen föreskrivs att medlemsstaterna får göra undantag från sökandens rätt att få tillgång till akten i vissa specifika fall, nämligen fall där offentliggörande av uppgifter eller källor skulle äventyra den nationella säkerheten, säkerheten för de organisationer eller den eller de personer som tillhandahöll uppgifterna eller säkerheten för den eller de personer som uppgifterna hänför sig till eller där utredningar i samband med medlemsstaternas behöriga myndigheters behandling av ansökningar om internationellt skydd eller medlemsstaternas internationella relationer skulle äventyras. I sådana fall ska medlemsstaterna, enligt artikel 23.1 andra stycket a i direktivet, ge de myndigheter som avses i kapitel V i direktivet – det vill säga de domstolar som prövar ett sådant överklagande som det som är aktuellt i det nationella målet – tillgång till uppgifterna eller källorna, och enligt artikel 23.1 andra stycket b i samma direktiv, fastställa förfaranden i nationell rätt som garanterar att sökandens rätt till försvar iakttas.

50 Vad gäller de sistnämnda förfarandena får medlemsstaterna, enligt artikel 23.1 tredje stycket i direktiv 2013/32, i synnerhet bevilja juridiska rådgivare eller andra rådgivare som genomgått säkerhetskontroll tillgång till uppgifterna eller källorna i fråga, i den mån uppgifterna är relevanta för prövningen av ansökan eller beslutet om att återkalla internationellt skydd.

51 Domstolen finner att det – i förekommande fall med förbehåll för de uppgifter som enligt berörd myndighet ska behandlas konfidentiellt, av sådana mål av allmänintresse som det erinras om ovan i punkt 49 – ska konstateras att sökandens ombud ska beredas tillgång till samtliga handlingar som kan vara relevanta för utgången av det rättsliga förfarandet, och som lagts fram vid behörig domstol, för att göra det möjligt för denne att avhandla dessa inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande. Detta är nödvändigt för att det fullt ut ska gå att garantera att sökandens rätt till försvar iakttas och att överklagandet till domstolen är effektivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2022, Bundesrepublik Deutschland (Tillgång till akten i asylärende), C‑564/21, EU:C:2022:951, punkterna 41–43 och 56 samt där angiven rättspraxis).

52 Vad gäller frågan huruvida det föreligger legitima mål som hindrar att vissa uppgifter som kan vara relevanta lämnas ut till sökanden, har EU-domstolen slagit fast följande. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det föreligger sådana mål och den ska därvid eftersträva en balans mellan sökandens rätt till försvar och de åberopade målen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2022, Bundesrepublik Deutschland (Tillgång till akten i asylärende), C‑564/21, EU:C:2022:951, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

53 När ett eller flera mål anses utgöra grund för att inte lämna ut informationen till sökanden så hänvisas det direkt i 2013/32, närmare bestämt i direktivets artikel 23.1 tredje stycket, till en möjlighet att bevilja juridiska rådgivare eller andra rådgivare till sökanden vilka genomgått säkerhetskontroll tillgång till denna information, så att medlemsstaterna kan fullgöra sin skyldighet att säkerställa att sökandens rätt till försvar iakttas. Det framgår emellertid av ordalydelsen i denna bestämmelse, och särskilt av användningen av uttrycket i synnerhet, att denna möjlighet endast nämns som ett exempel, och att den således inte är den enda möjlighet som medlemsstaterna kan begagna sig av för att iaktta artikel 23.1 andra stycket b i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl., C‑159/21, EU:C:2022:708, punkt 42).

54 Eftersom direktiv 2013/32 inte föreskriver på vilket sätt medlemsstaterna ska säkerställa att den berörda personens rätt till försvar iakttas när dennes rätt att få tillgång till akten begränsas med tillämpning av artikel 23.1 andra stycket i direktivet, är det på medlemsstaterna det ankommer att föreskriva de konkreta formerna för de förfaranden som är nödvändiga för detta ändamål, dock under förutsättning att de bland annat säkerställer iakttagandet av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl., C‑159/21, EU:C:2022:708, punkterna 43 och 44).

55 EU-domstolen har i detta avseende slagit fast följande. Även om medlemsstaterna med stöd av artikel 23.1 andra stycket i direktiv 2013/32 sålunda kan neka den berörda personen direkt tillgång till samtliga uppgifter i akten, bland annat med hänsyn till den nationella säkerheten, kan denna bestämmelse inte, utan att bland annat rätten till ett effektivt rättsmedel åsidosätts, tolkas så, att de behöriga myndigheterna tillåts försätta personen i en situation där varken personen själv eller dennas rådgivare på ett ändamålsenligt sätt kan få kännedom om det väsentliga innehållet i de avgörande uppgifter som tillförts akten, i förekommande fall inom ramen för ett särskilt förfarande för att bevara den nationella säkerheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl., C‑159/21, EU:C:2022:708, punkt 53).

56 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 23.1 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 46 i samma direktiv och mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att det inom ramen för ett överklagande till en nationell domstol som ska pröva lagenligheten av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd och ett beslut om återvändande avseende den tredjelandsmedborgare som har lämnat in ansökan, ska anses att information om hur värdmedlemsstatens myndigheter har genomfört en utredning i tredjelandsmedborgarens ursprungsland för att kontrollera huruvida ansökan är välgrundad, omfattas av begreppet information i sökandens akt som ligger eller kommer att ligga till grund för ett beslut, i den mening som avses i denna bestämmelse, när den kan vara relevant för nämnda domstols bedömning av huruvida principen om non-refoulement har iakttagits. Härav följer att den som ansöker om internationellt skydd och den behöriga domstolen måste ges tillgång till denna information på det sätt som föreskrivs i artikel 23.1 andra stycket a och b i direktivet.

57 Såsom framgår av punkt 27 ovan har den hänskjutande domstolen endast bett om ett svar på den andra frågan för det fall EU-domstolen besvarar den första frågan nekande.

58 Eftersom EU-domstolen har besvarat den första frågan jakande, saknas anledning att besvara den andra frågan.

59 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.