Domstolens dom (nionde avdelningen) den 23 oktober 2025
I mål C‑466/24 [Venshova], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Administrativen sad – Varna (Förvaltningsdomstolen i Varna, Bulgarien) genom beslut av den 18 juni 2024, som inkom till domstolen den 2 juli 2024, i målet
DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi (referent) samt domarna N. Jääskinen och R. Frendo, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Europeiska kommissionen, genom A. C. Becker, G. Koleva och M. Salyková, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning (EU) nr 1306/2013
Förordning nr 1307/2013
Delegerad förordning (EU) nr 640/2014
Förordning 2021/2115
Bulgarisk rätt
ZPZP
Förordning nr 5 av den 27 februari 2009
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
Huruvida den första frågan kan upptas till prövning
Prövning i sak
Den andra frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av följande bestämmelser:
2 Denna begäran har framställts i ett mål mellan LQ, en fysisk person, och Zamestnik izpalnitelen direktor na Darzhaven fond Zemedelie (vice verkställande direktör för den statliga jordbruksfonden, Bulgarien) (nedan kallad DFZ) angående DFZ beslut att minska det ekonomiska stöd som LQ ansökt om för regleringsåret 2021 inom ramen för flera stödordningar och åtgärder för arealbaserade direktstöd, samt att ålägga LQ sanktioner på grund av att arealer deklarerats för högt.
3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 2013, s. 549, och rättelser i EUT L 327, 2017, s. 83, EUT L 168, 2016, s. 19 samt EUT L 130, 2016, s. 7–8), upphävdes med verkan från och med den 1 januari 2023 genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2116 av den 2 december 2021 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av förordning (EU) nr 1306/2013 (EUT L 435, 2021, s. 187, och rättelse i EUT L 29, 2022, s. 45). Enligt artikel 104 i förordning 2021/2116 ska artiklarna 59, 63, 64, 67, 68, 74 och 77 i förordning nr 1306/2013 fortsätta att tillämpas på utgifter som har uppkommit och utbetalningar som gjorts för stödordningar enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 av den 17 december 2013 om regler för direktstöd för jordbrukare inom de stödordningar som ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 637/2008 och rådets förordning (EG) nr 73/2009 (EUT L 347, 2013, s. 608, och rättelse i EUT L 130, 2016, s. 9) med avseende på kalenderåret 2022 och dessförinnan. Eftersom den stödansökan som är aktuell i det nationella målet avser regleringsåret 2021, är förordning nr 1306/2013 tillämplig i förevarande fall.
4 I artikel 59 i förordning nr 1306/2013, med rubriken Allmänna principer för kontroller, föreskrivs följande i punkt 1:
5 I artikel 63 i förordningen, med rubriken Felaktiga utbetalningar och administrativa sanktioner, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
6 Artikel 64.4 i förordning nr 1306/2013, med rubriken Tillämpning av administrativa sanktioner, har följande lydelse:
7 Kapitel 2, med rubriken Integrerat administrations- och kontrollsystem, i avdelning V i förordningen innehåller artikel 67.1 och 67.2, som har följande lydelse:
8 Artikel 68.1 i förordning nr 1306/2013 har följande lydelse:
9 Artikel 72.1 i förordningen har följande lydelse:
10 I artikel 74.1 i förordningen föreskrivs följande:
11 Artikel 77 i nämnda förordning, med rubriken Tillämpning av administrativa sanktioner, har följande lydelse:
12 Förordning nr 1307/2013 upphävdes med verkan från och med den 1 januari 2023 genom förordning 2021/2115. Enligt artikel 154.2 i förordning 2021/2115 ska förordning nr 1307/2013 emellertid fortsätta att tillämpas på stödansökningar som avser ansökningsår som inleds före den 1 januari 2023. Eftersom den stödansökan som är aktuell i det nationella målet avser regleringsåret 2021, är förordning nr 1307/2013 tillämplig i förevarande fall.
13 Skäl 2 i förordning nr 1307/2013 har följande lydelse:
14 I artikel 5 i förordningen föreskrivs följande:
15 I artikel 32 i förordning nr 1307/2013 föreskrivs följande:
16 I artikel 33 i denna förordning, med rubriken Deklaration av stödberättigande hektar, föreskrivs följande i punkt 1:
17 I artikel 36 i förordning nr 1307/2013, som särskilt reglerar systemet för enhetlig arealersättning, föreskrivs följande i punkterna 2 och 5:
18 I artikel 48 i förordning nr 1307/2013, som innehåller allmänna bestämmelser för stöd till områden med naturliga begränsningar, föreskrivs följande:
19 Delegerad förordning nr 640/2014 upphävdes med verkan från och med den 1 januari 2023 genom kommissionens delegerade förordning (EU) 2022/1172 av den 4 maj 2022 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2116 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet inom den gemensamma jordbrukspolitiken samt tillämpningen och beräkningen av administrativa sanktioner för grundvillkor (EUT L 183, 2022, s. 12, och rättelse i EUT L 28, 2016, s. 18). Enligt artikel 13 i delegerad förordning 2022/1172 ska dock delegerad förordning nr 640/2014 fortsätta att tillämpas på stödansökningar om direktstöd som lämnats in före den 1 januari 2023. Med hänsyn till tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet är delegerad förordning nr 640/2014 således tillämplig i förevarande fall.
20 I skälen 2 och 19 i delegerad förordning nr 640/2014 anges följande:
21 I artikel 19a i delegerad förordning nr 640/2014, med rubriken Administrativa sanktioner vid för hög deklaration av arealer för ordningen för grundstöd, systemet för enhetlig arealersättning, ordningen för omfördelningsstöd, ordningen för unga jordbrukare, stöd till områden med naturliga begränsningar, ordningen för småbrukare, stöd inom ramen för Natura 2000 och ramdirektivet för vatten samt stöd till områden med naturliga eller andra särskilda begränsningar, föreskrivs följande:
22 I artikel 4.4 a i förordning 2021/2115 anges följande:
23 I artikel 41 i Zakon za podpomagane na zemedelskite proizvoditeli (lagen om stöd till ägare av jordbruksföretag) (DV nr 58 av den 22 maj 1998), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZPZP), föreskrivs följande:
24 I artikel 43 ZPZP föreskrivs följande:
25 I artikel 2 i naredba nr 5 za usloviyata i reda za podavane na zayavlenia po shemi i merki za direktni plashtania (förordning nr 5 om villkoren och förfarandet för att lämna in ansökningar inom ramen för ordningar och åtgärder för direktstöd) av den 27 februari 2009 (DV nr 22 från år 2009), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:
26 LQ lämnade in en ansökan om ekonomiskt stöd för regleringsåret 2021 på grundval av flera stödordningar och åtgärder för arealbaserade direktstöd som finansieras med medel från Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ), Europeiska fonden för landsbygdsutveckling inom jordbruket (Ejflu) och Republiken Bulgariens statsbudget.
27 Genom skrivelse av den 13 januari 2023 underrättade DFZ LQ om att stöd hade beviljats och att stödet skulle utbetalas på grundval av de arealer som deklarerats för regleringsåret 2021. I skrivelsen angavs att de stödbelopp som LQ hade ansökt om inom ramen för stödsystemet för områden med naturliga begränsningar, systemet för enhetlig arealersättning och stödet för jordbruksmetoder med gynnsam inverkan på klimatet och miljön hade minskats och att sanktioner hade ålagts på grund av att arealer hade deklarerats för högt.
28 LQ överklagade skrivelsen till Administrativen sad – Varna (Förvaltningsdomstolen i Varna, Bulgarien) och hävdade att den saknade motivering, vilket inte gjorde det möjligt att förstå på grundval av vilka faktiska omständigheter som beslutet hade fattats och att den behöriga myndigheten hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.
29 Det framgår av beslutet om hänskjutande att minskningen av de stödbelopp som LQ ansökt om fattades på grundval av resultaten av en administrativ kontroll av arealernas stödberättigande, vilken genomfördes i enlighet med artikel 74 i förordning nr 1306/2013, artiklarna 28 och 29 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 809/2014 av den 17 juli 2014 om regler för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet, landsbygdsutvecklingsåtgärder och tvärvillkor (EUT L 227, 2014, s. 69), samt artikel 37.2 ZPZP, varvid de uppgifter som fanns tillgängliga i registren i IAKS jämfördes med uppgifterna i databasen hos det bulgariska ministeriet för jordbruk, livsmedel och skogsbruk.
30 Vid denna kontroll slogs det fast att de arealer som hade deklarerats i LQ:s stödansökan för regleringsåret 2021 var större än de arealer för vilka den rättsliga grunden för användning hade registrerats enligt den nationella lagstiftningen.
31 För de arealer som angavs i LQ:s stödansökan, vilka ansågs vara icke stödberättigande eller för högt deklarerade, ålades LQ en sanktion enligt artikel 19a i delegerad förordning nr 640/2014.
32 LQ har gjort gällande att den skrivelse av den 13 januari 2023 som nämns i punkt 27 ovan inte innehåller någon hänvisning till att de uppgifter som LQ lämnat i sin stödansökan eventuellt inte stämmer överens med de uppgifter som DFZ använde vid sina kontroller. Närmare bestämt innehåller denna skrivelse inte någon information som gör det möjligt att dra slutsatsen att administrativa kontroller har genomförts och den anger inte heller vilka felaktigheter i stödansökan som konstaterats.
33 DFZ har gjort gällande att de jordbruksarealer som deklarerats i stödansökan enligt artikel 41.3 ZPZP måste vara tillgängliga för jordbrukarna per den 31 maj det berörda kalenderåret, vilket kan fastställas genom att den rättsliga grunden för användning av dessa arealer registreras.
34 I förevarande fall har DFZ hävdat att DFZ beslutade att minska de stödbelopp som LQ hade beviljats och att vidta sanktionsåtgärder i enlighet med denna bestämmelse, eftersom LQ i sin stödansökan hade deklarerat en större areal än den som hade konstaterats vid de administrativa kontrollerna. DFZ har i detta avseende preciserat att DFZ, genom en skrivelse av den 8 juni 2023, först hade informerat LQ om att det saknades uppgifter om den rättsliga grunden för användning av det skifte med nummer 78519-1127-22-1 som LQ hade hänvisat till i stödansökan för områden med naturliga begränsningar. Vad gäller LQ:s stödansökan enligt systemet för enhetlig arealersättning har DFZ gjort gällande att skiftet med nummer 001182-8-1-1 inte har de egenskaper som krävs för motsvarande stöd. Slutligen har DFZ, i en skrivelse av den 30 oktober 2023, påpekat för LQ att administrativa sanktioner hade ålagts just på grund av en skillnad som hade konstaterats mellan den deklarerade arealen och den areal som uppmättes vid kontrollerna.
35 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som artikel 41.3 och 41.4 ZPZP eller för en praxis från den behöriga nationella förvaltningsmyndigheten att neka jordbrukare stöd för arealer för vilka de inte har registrerat den rättsliga grunden för användning i de databaser som är avsedda för detta ändamål, inom de tidsfrister som föreskrivs i nationell rätt.
36 Vad gäller artikel 19a i delegerad förordning nr 640/2014, på grundval av vilken DFZ påförde LQ sanktioner, har den hänskjutande domstolen påpekat att denna delegerade förordning, även om den upphävdes med verkan från och med den 1 januari 2023, fortsätter att tillämpas på stödansökningar avseende direktstöd som lämnats in före detta datum, såsom är fallet i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har emellertid konstaterat att den konsoliderade versionen av den delegerade förordningen inte längre innehåller nämnda artikel 19a. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida denna bestämmelse ska anses ha varit i kraft vid den tidpunkt då LQ påfördes sanktioner, det vill säga den 13 januari 2023.
37 Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad – Varna (Förvaltningsdomstolen i Varna) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
38 Enligt Europeiska kommissionen framstår det som oklart huruvida den första frågan kan tas upp till prövning, eftersom de faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att EU-domstolen ska kunna ge ett användbart svar på den fråga som ställts till den inte klart framgår av beslutet om hänskjutande. Den hänskjutande domstolen har nämligen varken tydligt redogjort för de faktiska omständigheterna eller återgett de relevanta nationella bestämmelserna, särskilt de nationella bestämmelser som föreskriver en skyldighet att registrera den rättsliga grunden för användning av jordbruksmark. Den hänskjutande domstolen har enligt kommissionen inte heller preciserat varför den anser att det är nödvändigt att tolka artikel 4.4 i förordning 2021/2115, artikel 28 i genomförandeförordning nr 908/2014 samt artiklarna 18 och 19 i förordning nr 640/2014.
39 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Det framgår av fast rättspraxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (dom av den 27 april 2023, Castorama Polska och Knor, C‑628/21, EU:C:2023:342, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
40 Det ska härvidlag erinras om att det, inom ramen för detta förfarande, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. Av detta följer att frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 29 juli 2024, LivaNova, C‑713/22, EU:C:2024:642, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
41 I förevarande fall riktar sig talan i det nationella målet, såsom framgår av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen, mot DFZ skrivelse av den 13 januari 2023. I denna skrivelse informerade DFZ LQ om nedsättningen av de belopp som LQ hade ansökt om för regleringsåret 2021 enligt flera stödordningar och åtgärder för arealbaserade direktstöd och om att sanktioner hade påförts på grund av att arealer hade deklarerats för högt.
42 DFZ minskade beloppet för det ekonomiska stöd som LQ hade ansökt om med motiveringen att det, efter en kontroll av huruvida arealerna var stödberättigande, vilken gjordes på grundval av en jämförelse mellan de uppgifter som LQ hade lämnat i sin stödansökan och uppgifterna i systemet hos ministeriet för jordbruk, livsmedel och skogsbruk, hade fastställts att LQ, såsom krävs enligt artikel 41.3 och 41.4 ZPZP, inte hade registrerat den rättsliga grunden för användning av samtliga de jordbruksskiften som avsågs i stödansökan.
43 Det framstår således som klart att den första frågan avser en situation där den datoriserade databasen hos ministeriet för jordbruk, livsmedel och skogsbruk inte innehåller några uppgifter om den rättsliga grunden för användning av ett skifte som berörs av LQ:s ansökan om ekonomiskt stöd för regleringsåret 2021.
44 I förevarande fall innehåller begäran om förhandsavgörande, i motsats till vad kommissionen har hävdat, en redogörelse för saken i det nationella målet och för de relevanta faktiska omständigheterna samt innehållet i de aktuella nationella bestämmelserna, däribland artikel 41.3 och 41.4 ZPZP.
45 I begäran om förhandsavgörande anges dessutom de skäl som föranlett den hänskjutande domstolen att begära en tolkning av unionslagstiftningen. Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att EU-domstolens befintliga praxis avser andra faktiska omständigheter än de som är aktuella i det nationella målet och en annan nationell lagstiftning än den som är aktuell i det nationella målet.
46 Härav följer att den första frågan kan tas upp till prövning.
47 Av fast rättspraxis följer att det inom ramen för det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2023, Groenland Poultry, C‑169/22, EU:C:2023:638, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
48 I förevarande fall avser den första frågan artikel 4.4 i förordning 2021/2115, i vilken begreppet stödberättigande hektar definieras för interventionstyper i form av direktstöd.
49 Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande lämnade LQ in en ansökan om ekonomiskt stöd för regleringsåret 2021 på grundval av flera stödordningar och åtgärder för arealbaserade direktstöd som finansierats av EGFJ, Ejflu och Republiken Bulgariens statsbudget.
50 Härav följer att det endast är bestämmelserna i förordning nr 1307/2013 som kan tillämpas i materiellt hänseende (ratione materiae) på det nationella målet. Enligt artikel 1.2 respektive artikel 154 i förordning 2021/2115 ska nämligen dels denna förordning tillämpas på unionsstöd som finansieras av EGFJ och Ejflu för de interventioner som anges i en strategisk plan, inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, som utarbetats av en medlemsstat och godkänts av kommissionen för perioden 1 januari 2023–31 december 2027, dels förordning nr 1307/2013 fortsätta att tillämpas på stödansökningar som avser ansökningsår som inleds före den 1 januari 2023.
51 Eftersom den påstådda underlåtenheten att registrera den rättsliga grunden för användning av ett av LQ:s skiften, enligt uppgifterna i beslutet om hänskjutande, avser stödansökan enligt stödsystemet för områden med naturliga begränsningar, är artikel 48 i förordning nr 1307/2013, i vilken de allmänna reglerna för stödordningen för sådana områden fastställs, relevant för den första frågan.
52 I artikel 48.1 och 48.3 hänvisas till de bestämmelser som är tillämpliga på ordningen för grundstöd och systemet för enhetlig arealersättning, för att identifiera de arealer som omfattas av tillämpningsområdet för stödet för områden med naturliga begränsningar och för att fastställa stödvillkoren.
53 I förevarande fall avser den första frågan huvudsakligen jordbrukarnas bevisbörda för att styrka att de jordbruksskiften som de deklarerat i sin stödansökan faktiskt stod till deras förfogande vid den tidpunkt då stödansökan lämnades in. Det framgår dessutom av uppgifterna i beslutet om hänskjutande att LQ lämnade in en stödansökan enbart enligt systemet för enhetlig arealersättning, utan att ansöka om stöd enligt ordningen för grundstöd. Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i hur artiklarna 32.2 a, 36.2 och 36.5 i förordning nr 1307/2013 ska tolkas. I dessa bestämmelser definieras vad som avses med stödberättigande hektar och däri uppställs villkoret att jordbrukaren ska förfoga över de hektar som [deklareras i stödansökan] vid ett datum som fastställs av medlemsstaten.
54 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 32.2 a, 36.2 och 36.5 i förordning nr 1307/2013 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning eller nationell praxis enligt vilken en jordbrukare kan nekas rätt till stöd för arealer för vilka jordbrukaren har ingått ett nyttjanderättsavtal för det aktuella året, när detta avtal, som utgör den rättsliga grunden för användning av dessa arealer, inte har registrerats i den datoriserade databas som är avsedd för detta ändamål och inom de tidsfrister som föreskrivs i nationell rätt.
55 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2024, Agrarmarkt Austria, C‑350/23, EU:C:2024:771, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
56 I detta hänseende ska det, för det första, erinras om att begreppet stödberättigande hektar i artikel 32.2 a i förordning nr 1307/2013 definieras som all jordbruksareal i jordbruksföretaget … som används för jordbruksverksamhet eller, om arealen även används för annan verksamhet än jordbruksverksamhet, som huvudsakligen används för jordbruksverksamhet.
57 Enligt lydelsen i artikel 36.2 och 36.5 i denna förordning ska den enhetliga arealersättningen beviljas på årsbasis för varje stödberättigande hektar som jordbrukaren har deklarerat i enlighet med artikel 72.1 första stycket a i förordning nr 1306/2013. Utom vid force majeure eller exceptionella omständigheter ska jordbrukaren förfoga över dessa hektar vid ett datum som fastställs av medlemsstaten, dock senast det datum som i medlemsstaten fastställts för ändring av den stödansökan som avses i artikel 72.1 i förordningen.
58 Det framgår av dessa bestämmelser jämförda med varandra att jordbrukaren, för att det ansökta stödet ska beviljas, faktiskt måste använda och förfoga över de arealer som angetts i stödansökan.
59 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket dessa bestämmelser ingår, ska det påpekas att förordning nr 1307/2013 fastställer de bestämmelser som är tillämpliga på stödordningar, särskilt bestämmelserna om direktstöd till jordbrukare, däribland de bestämmelser som avser villkoren för att få tillgång till sådant stöd.
60 Domstolen konstaterar att artiklarna 32.2 a, 36.2 och 36.5 i förordning nr 1307/2013 ingår i de delar av förordningen som rör genomförandet av ordningen för grundstöd och systemet för enhetlig arealersättning. Eftersom stöd enligt dessa stödordningar beviljas jordbrukare efter aktivering av en stödrättighet per stödberättigande hektar, är det nödvändigt att fastställa hur många stödberättigande hektar jordbrukaren förfogar över för att dessa ordningar ska kunna genomföras på ett korrekt sätt, eftersom detta gör det möjligt att kontrollera att villkoren för att bevilja stödet är uppfyllda och eftersom antalet stödberättigande hektar utgör grunden för beräkningen av det stödbelopp som ska betalas ut till den jordbrukare som har ansökt om stödet.
61 Definitionen av begreppet stödberättigande hektar i artikel 32.2 a i förordningen, även om den ingår i den del av förordningen som rör genomförandet av ordningen för grundstöd, är, såsom anges i denna bestämmelse, relevant i denna avdelning, vilken omfattar artikel 36 i samma förordning.
62 Vad för det tredje gäller de mål som eftersträvas med förordning nr 1307/2013, ska dessa fastställas mot bakgrund av de uppgifter som följer av den delade förvaltningen av unionens medel med medlemsstaterna inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.
63 Det ska i detta hänseende erinras om att ett av de viktigaste kraven för reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken som genomförs genom förordning nr 1307/2013, såsom det anges i skäl 2 i denna förordning, är att minska den administrativa bördan.
64 Det framgår emellertid tydligt av unionslagstiftningen om skydd av unionens finansiella intressen, om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken och om IAKS att medlemsstaterna har till uppgift att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att IAKS genomförs korrekt. Av denna lagstiftning framgår även att medlemsstaterna bland annat ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de transaktioner som finansieras av unionen verkligen äger rum och följer reglerna samt för att förhindra och beivra oegentligheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl., C‑375/08, EU:C:2010:365, punkt 75).
65 För detta ändamål ska medlemsstaterna, i enlighet med artiklarna 63, 64 och 77 i förordning nr 1306/2013, vilken, såsom framgår av artikel 5 i förordning nr 1307/2013, har ett nära samband med sistnämnda förordning, ålägga administrativa sanktioner som ska vara proportionella och avpassas med hänsyn till den upptäckta överträdelsens allvar, omfattning, varaktighet och upprepning, och som kan bestå av en minskning av stödbeloppet eller stödet, en utbetalning av ett belopp som beräknas på grundval av den kvantitet och/eller period som berörs av överträdelsen, innehållanden eller återkallande av ett godkännande, erkännande eller godkännande, eller återkallande av rätten att delta i eller få stöd från den berörda stödordningen eller stödåtgärden eller en annan åtgärd.
66 Vidare ska medlemsstaterna enligt artiklarna 67–73 i förordning nr 1306/2013 inrätta och förvalta ett IAKS som är tillämpligt på de stödordningar som förtecknas i bilaga I till förordning nr 1307/2013 och som bland annat omfattar ett identifieringssystem för jordbruksskiften och registrering av stödansökningar och stödanspråk. Huvudsyftet är att kontrollera äktheten hos de transaktioner som finansieras genom unionens budget inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och deras överensstämmelse med kriterierna för stödberättigande eller stödåtgärder samt att förbättra effektiviteten och uppföljningen av unionsstödet, särskilt genom att underlätta förebyggandet av oegentligheter och bedrägerier samt tillämpningen av lämpliga sanktioner.
67 Det finns således ingenting i delegerad förordning nr 640/2014 som kan anses hindra medlemsstaterna, i syfte att säkerställa ett korrekt genomförande av denna delegerade förordning, att anta nationella bestämmelser som kräver att jordbrukaren, när denne lämnar in en stödansökan via den datoriserade databas som är avsedd för detta ändamål, till stöd för denna ansökan anger de rättsliga grunderna för användning av de jordbruksskiften som identifierats som stödberättigande hektar för att vara berättigad till den ansökta stödåtgärden och för beräkningen av stödbeloppet.
68 Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de verifikationer och den bevisning som man kan kräva att en stödsökande inkommer med angående den areal som anges i dennes ansökan (dom av den 17 december 2020, Land Berlin (Stödrättigheter knutna till den gemensamma jordbrukspolitiken), C‑216/19, EU:C:2020:1046, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Vid utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning får medlemsstaterna precisera vilken bevisning som ska ges in till stöd för en stödansökan. Det kan därvid bland annat hänvisas till sedvanan i landet inom jordbrukssektorn avseende nyttjande och användning av grovfoderareal och till vilken dokumentation som ska ges in angående denna användning (dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl., C‑375/08, EU:C:2010:365, punkt 82).
69 Medlemsstaternas utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning måste emellertid i detta sammanhang iaktta de mål som eftersträvas med den aktuella unionslagstiftningen och de allmänna principerna i unionsrätten, såsom proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2019, Azienda Agricola Barausse Antonio e Gabriele, C‑348/18, EU:C:2019:545, punkt 57, och dom av den 7 april 2022, Avio Lucos, C‑116/20, EU:C:2022:273, punkt 63).
70 Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att i varje enskilt fall kontrollera om dessa principer har iakttagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl.,, C‑375/08, EU:C:2010:365, punkt 89), följer det av fast rättspraxis att EU-domstolen är behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som gör det möjligt för den domstolen att pröva en sådan fråga om förenlighet i syfte att kunna döma i det mål som anhängiggjorts vid den (dom av den 11 juni 2020, Subdelegación del Gobierno en Guadalajara, C‑448/19, EU:C:2020:467, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
71 Vad gäller rättssäkerhetsprincipen, som domstolen beaktar på området för stöd som utbetalas till jordbrukare, särskilt när det rör sig om bestämmelser om administrativa sanktioner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 april 2024, Kaszamás, C‑79/23, EU:C:2024:329, punkt 59 och där angiven rättspraxis), bör det erinras om att denna princip inte bara kräver att unionslagstiftningen ska göra det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de åläggs genom bestämmelsen. Enskilda ska nämligen på ett otvetydigt sätt kunna få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och kunna vidta åtgärder i enlighet därmed (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 25 juli 2018, Teglgaard och Fløjstrupgård, C‑239/17, EU:C:2018:597, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
72 Domstolen har slagit fast att proportionalitetsprincipen kräver att de medel som genomförs genom en bestämmelse är ägnade att uppnå det eftersträvade målet och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål Proportionalitetsprincipen ska iakttas både av unionslagstiftaren och av nationella lagstiftare och av de nationella domstolarna vid tillämpning av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2010, Pontini m.fl., C‑375/08, EU:C:2010:365, punkt 87).
73 Såsom framgår av punkterna 65–67 ovan krävs det enligt unionslagstiftningen om IAKS, om skydd av unionens finansiella intressen och om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken att lämpliga nationella åtgärder vidtas för att säkerställa att IAKS genomförs korrekt och att de stödordningar som finansieras av unionen verkligen äger rum och följer reglerna. I detta avseende, och i den mån detta är relevant i det nationella målet, ska det påpekas att artikel 72.1 c i förordning nr 1306/2013 innehåller en uppräkning av de uppgifter som ska anges i stödansökan eller stödanspråket. Det anges närmare att dessa ansökningar, utöver de uppgifter som ska ingå i dem enligt nämnda förordning, även kan omfattas av krav på ytterligare uppgifter som den behöriga medlemsstaten ställer, vilket bidrar till att säkerställa att rättssäkerhets- och proportionalitetsprinciperna iakttas.
74 I förevarande fall har, såsom kommissionen har påpekat, en sådan nationell bestämmelse som den som är tillämplig i det nationella målet, det vill säga artikel 41.3 och 41.4 ZPZP, ett sådant syfte, i det att den bland annat syftar till att förhindra att jordbrukare på ett otillbörligt sätt kan dra nytta av annans mark i syfte att kringgå unionsbestämmelserna om stödsystem. Vidare förefaller en sådan nationell bestämmelse, som kräver att den rättsliga grunden för användning av de jordbruksskiften som anges i stödansökan ska registreras hos de behöriga myndigheterna på den ort där dessa skiften är belägna, inte innebära att jordbrukare som ansöker om stöd åläggs en skyldighet som kan vara svårt att fullfölja.
75 Härav följer, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet, att villkoret i den aktuella nationella lagstiftningen, nämligen att en giltig handling ska uppvisas för utbetalning av stöd, uppfyller de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen, utan att, i enlighet med proportionalitetsprincipen, gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med denna lagstiftning.
76 Av det ovan anförda följer att den första frågan ska besvaras på följande sätt. Artiklarna 32.2 a, 36.2 och 36.5 i förordning nr 1307/2013 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning eller nationell praxis enligt vilken en jordbrukare kan nekas rätt till stöd för arealer för vilka jordbrukaren har ingått ett nyttjanderättsavtal för det aktuella året, när detta avtal, som utgör den rättsliga grunden för användning av dessa arealer, inte har registrerats i den datoriserade databas som är avsedd för detta ändamål och inom de tidsfrister som föreskrivs i nationell rätt, under förutsättning att de mål som eftersträvas med de aktuella unionsbestämmelserna och de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen, iakttas.
77 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 49.1 tredje meningen i stadgan är tillämplig på en sådan sanktion som den som påförs en jordbrukare med stöd av artikel 19a i delegerad förordning nr 640/2014, i en situation där den sistnämnda bestämmelse var i kraft när stödansökan lämnades in och då sanktionen påfördes, men där bestämmelsen, vid tidpunkten för prövningen av överklagandet av sanktionen, hade utgått i den konsoliderade versionen av den delegerade förordningen, vilken, även om den upphävdes med verkan från och med den 1 januari 2023, fortsätter att tillämpas på ansökningar som lämnats in före denna tidpunkt i enlighet med artikel 13 i delegerad förordning 2022/1172.
78 Inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som har införts genom artikel 267 FEUF ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 17 oktober 2024, FA.RO. di YK & C., C‑16/23, EU:C:2024:886, punkt 33).
79 Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av en unionsbestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 17 oktober 2024, FA.RO. di YK & C., C‑16/23, EU:C:2024:886, punkt 34).
80 Det ska inledningsvis erinras om att delegerad förordning 2022/1172 upphävde delegerad förordning nr 640/2014 och att det av artikel 13 i den förstnämnda delegerade förordningen framgår att den andra delegerade förordningen fortsätter att tillämpas på sådana stödansökningar avseende direktstöd som lämnats in före den 1 januari 2023. Härav följer att eftersom den nu aktuella stödansökan ingavs år 2021, fortsätter artikel 19a i delegerad förordning nr 640/2014 att vara tillämplig i tiden (ratione temporis) på det nationella målet, trots att denna delegerade förordning upphävdes med verkan från och med den 1 januari 2023. Den omständigheten att sanktionen påfördes efter det att delegerad förordning nr 640/2014 hade upphävts, saknar betydelse i detta avseende.
81 Domstolen konstaterar vidare att artikel 19a, i motsats till vad den hänskjutande domstolen har uppgett, fortfarande ingår såväl i den version av delegerad förordning nr 640/2014 som är tillämplig i tiden (ratione temporis) på det nationella målet som i den senaste konsoliderade versionen av denna delegerade förordning innan den upphävdes.
82 Under dessa omständigheter utgör den andra frågan, i det att den grundas på ett felaktigt antagande, ett hypotetiskt problem i den mening som avses i rättspraxis (se punkt 79 ovan) och den kan följaktligen inte tas upp till prövning (se, analogt, dom av den 16 januari 2025, Stangalov, C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 60 och där angiven rättspraxis).
83 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: bulgariska.
2 Det förevarande målets namn är ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn..