Domstolens dom (första avdelningen) den 30 april 2026

I mål C‑544/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Mokestinių ginčų komisija prie Lietuvos Respublikos Vyriausybės (Skattetvistnämnden vid Republiken Litauens regering) genom beslut av den 9 augusti 2024, som inkom till domstolen den 12 augusti 2024, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen, domstolens vice ordförande T. von Danwitz (referent) samt domaren A. Kumin, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Nekilnojamojo turto valdymas BUAB, genom P. Gruodis, advokatas, Litauens regering, genom K. Dieninis, V. Kazlauskaitė-Švenčionienė och E. Kurelaitytė, samtliga i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Carlin och J. Jokubauskaitė, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 13 november 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EUF-fördraget

Stadgan

Mervärdesskattedirektivet

Litauisk rätt

Republiken Litauens lag om mervärdesskatt

Skatteförvaltningslagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Den första frågan

Den andra frågan

Frågan huruvida artikel 49.3 i stadgan är tillämplig

Frågan huruvida den allmänna proportionalitetsprincipen är tillämplig

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 325 FEUF och av artikel 273 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet), jämförda med artiklarna 49 och 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Nekilnojamojo turto valdymas BUAB, som är ett bolag bildat enligt litauisk rätt (nedan kallat bolaget), och Valstybinė mokesčių inspekcija prie Lietuvos Respublikos finansų ministerijos (Nationella skatteinspektionen vid Republiken Litauens finansministerium) (nedan kallad skattemyndigheten). Målet rör skattemyndighetens beslut att avslå bolagets ansökan om eftergift av dröjsmålsränta på obetalda mervärdesskattebelopp och av skattetillägg.

3 I artikel 325.1 och 325.2 FEUF föreskrivs följande:

4 I artikel 49.3 i stadgan föreskrivs följande:

5 I artikel 50 i stadgan anges följande:

6 I artikel 2.1 i mervärdesskattedirektivet anges vilka transaktioner som ska vara föremål för mervärdesskatt.

7 Artikel 273 i mervärdesskattedirektivet har följande lydelse:

8 I artikel 123 i Lietuvos Respublikos pridėtinės vertės mokesčio įstatymas (Republiken Litauens lag om mervärdesskatt) av den 5 mars 2002 (Žin., 2002, nr 35–1271), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, med rubriken Åsidosättande av bestämmelserna för betalning av mervärdesskatt, anges i punkt 1 att personer som åsidosätter bestämmelserna i denna lag är skyldiga att betala dröjsmålsränta i enlighet med de villkor som föreskrivs i Lietuvos Respublikos mokesčių administravimo įstatymas (Republiken Litauens lag om skatteförvaltning) av den 13 april 2004 (Žin., 2004, nr 63–2243), i dess lydelse, med verkan från och med den 1 maj 2023, enligt lag nr XIV–1658 av den 13 december 2022 (nedan kallad skatteförvaltningslagen).

9 I artikel 7 i skatteförvaltningslagen, med rubriken Principen om likabehandling av skattskyldiga, föreskrivs följande i punkt 1:

10 I artikel 8 i denna lag, med rubriken Den skatterättsliga legalitetsprincipen och generalitetsprincipen, föreskrivs följande:

11 I artikel 95 i nämnda lag, med rubriken Metoder för att säkerställa fullgörande av skattskyldighet, anges i punkt 1 led 1 att dröjsmålsränta är en av dessa metoder.

12 Artikel 96 i samma lag, med rubriken Dröjsmålsränta, har följande lydelse:

13 I artikel 97 i skatteförvaltningslagen, med rubriken Tidpunkt då dröjsmålsränta börjar löpa, anges i punkt 2 följande:

14 Artikel 98 i denna lag har rubriken Dröjsmålsräntans löptid. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

15 I artikel 99 i nämnda lag, med rubriken Beräkning av dröjsmålsräntan, föreskrivs följande i punkt 1:

16 Artikel 100 i samma lag, som har rubriken Eftergift av dröjsmålsränta, har följande lydelse:

17 I artikel 141 i skatteförvaltningslagen, med rubriken Eftergift av skattetillägg, föreskrivs följande:

18 Skattemyndigheten genomförde en skatterevision hos bolaget för att kontrollera att beräkningen, deklarationen och betalningen av den mervärdesskatt som bolaget var skyldigt att betala för perioden från den 1 december 2012 till den 31 december 2016 var korrekt. Efter denna kontroll upprättade skattemyndigheten en revisionsrapport i vilken den konstaterade att bolaget hade åsidosatt artikel 58.1 och artikel 64.2 i Republiken Litauens lag om mervärdesskatt, i den del bolaget hade gjort avdrag för mervärdesskatt på fakturor utan rättsverkan och hade medverkat i transaktioner som ingick i ett mervärdesskattebedrägeri.

19 Genom beslut av den 4 september 2018, varigenom denna rapport bekräftades, fastställde skattemyndigheten den ytterligare mervärdesskatt som bolaget skulle betala till 6517901,36 euro och dröjsmålsräntan på obetalda mervärdesskattebelopp till 2431505,31 euro. Bolaget påfördes även ett skattetillägg på 1862257 euro.

20 Bolaget överklagade skattemyndighetens beslut till Mokestinių ginčų komisija prie Lietuvos Respublikos Vyriausybės (Skattetvistnämnden vid Republiken Litauens regering), som genom beslut av den 10 december 2018 fastställde nämnda beslut.

21 Genom dom av den 30 maj 2019 ogillade Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius, Litauen) det överklagande som bolaget hade ingett mot det beslut som fattats av Mokestinių ginčų komisija prie Lietuvos Respublikos Vyriausybės (Skattetvistnämnden vid Republiken Litauens regering) den 10 december 2018.

22 Bolaget överklagade då till Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen, Litauen) och yrkade att detta beslut och skattemyndighetens beslut av den 4 september 2018 skulle upphävas.

23 Genom dom av den 9 september 2020 ogillade Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen, Litauen) överklagandet och fastställde domen från Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius).

24 Den 18 januari 2021 vände sig bolaget till skattemyndigheten med en ansökan om eftergift av den dröjsmålsränta och det skattetillägg som det hade påförts.

25 Genom beslut av den 16 mars 2021 avslog skattemyndigheten bolagets ansökan om eftergift av dröjsmålsräntan och skattetillägget. Dröjsmålsräntan på av bolaget obetalda mervärdesskattebelopp uppgick vid denna tidpunkt till 2835125,75 euro. Skattemyndigheten konstaterade att bolaget inte uppfyllde något av villkoren i artikel 141.1 i skatteförvaltningslagen och att det inte heller hade visat att det förelåg särskilda omständigheter som motiverade att de i artikel 8.1 i samma lag föreskrivna kriterierna om rimlighet och skälighet tillämpades.

26 Eftersom bolaget inte hade fullgjort de ytterligare skatteförpliktelser som det påförts avseende mervärdesskatt, fastställdes den sammanlagda dröjsmålsränta som avsågs i skattemyndighetens beslut av den 4 september 2018, och som hade fortsatt att löpa under hela skattekontrollförfarandet och under domstolsförfarandet, det vill säga mellan den 26 januari 2013 och den 4 april 2021, till 3150660,79 euro. Skattetillägget fastställdes till 1838812,44 euro.

27 Den 11 april 2024 ingav bolaget en ny ansökan om eftergift av dröjsmålsräntan och skattetillägget. Bolaget begärde i detta avseende eftergift av den repressiva delen av dröjsmålsräntan, det vill säga den del som överstiger det belopp som garanterar ersättning till staten och som motsvarar två tredjedelar av det totala räntebeloppet. Enligt bolaget är det uppenbart att denna del av dröjsmålsräntan, som bär drag av sanktion, är oproportionerlig i en situation motsvarande den som bolaget befinner sig i, där dröjsmålsräntan har beräknats retroaktivt för hela perioden från och med den tidpunkt då skatten eller avgiften skulle ha betalats fram till den 4 april 2021, vilket således även omfattar den tid under vilken skattekontrollförfarandet och domstolsförfarandet har pågått. Denna del av dröjsmålsräntan har dessutom karaktär av straffrättslig påföljd, i det att ytterligare sju procentenheter har lagts till referensräntan.

28 Skattemyndigheten avslog denna nya eftergiftsansökan genom beslut av den 13 maj 2024 och anförde i skälen för beslutet följande. Dröjsmålsräntan har beräknats i enlighet med skatteförvaltningslagens krav. Denna lag ger nämligen inte bolaget någon möjlighet att befrias från skyldigheten att betala dröjsmålsränta av andra skäl än de som anges i artikel 100.1 i densamma. Metoderna för beräkning av dröjsmålsräntan fastställs i nämnda lag på ett tvingande sätt och skattemyndigheten ska fatta ett beslut om dröjsmålsränta inom de gränser som fastställs i samma lag. Enligt relevant nationell rättspraxis är dröjsmålsränta dessutom ett instrument som syftar till att säkerställa att skyldigheten att betala en skatt eller avgift uppfylls och påförande av sådan ränta kan inte anses utgöra en straffrättslig påföljd. Skattemyndigheten är förhindrad att bifalla bolagets ansökan och att tillämpa en annan räntesats än den som föreskrivs i skatteförvaltningslagen, eftersom detta skulle strida mot principen om likabehandling av skattskyldiga personer, vilken stadfästs i artikel 7 i skatteförvaltningslagen.

29 Den 4 juni 2024 väckte bolaget talan vid Mokestinių ginčų komisija prie Lietuvos Respublikos Vyriausybės (Skattetvistnämnden vid Republiken Litauens regering), som är hänskjutande domstol i förevarande mål, och yrkade att skattemyndighetens beslut av den 13 maj 2024 skulle upphävas.

30 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det av de uppgifter som skattemyndigheten har lämnat framgår att det under skatterevisionsförfarandet hade beslutats att en förundersökning om misstänkt brott skulle inledas mot bolaget i egenskap av juridisk person. Denna brottmålsprocess pågår emellertid fortfarande och bolaget har inte fällts till ansvar för brott. Någon påföljd har i detta skede således inte heller dömts ut mot bolaget inom ramen för denna brottmålsprocess.

31 Den hänskjutande domstolen har, med stöd av fast praxis från Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen, Litauen), påpekat att det främsta syftet med dröjsmålsräntan är att säkerställa att de skattskyldiga fullgör sina skatteförpliktelser och att den först och främst är avsedd att täcka statens utgifter och inte att bestraffa den berörda personen. Dröjsmålsräntan har emellertid ett repressivt inslag, som beräknas genom en ökning av den del som bär drag av kompensation och är knuten till kostnaden för statsskulden (nedan kallad referensräntan). Referensräntan baseras på avkastningen på statsobligationer, och dröjsmålsräntan beräknas genom att öka referensräntan med sju procentenheter.

32 Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen bland annat få klarhet i huruvida artiklarna 96–99 i skatteförvaltningslagen är förenliga med artikel 325 FEUF och artikel 273 i mervärdesskattedirektivet, jämförda med artikel 49.3 och artikel 50 i stadgan, i den mån dessa nationella bestämmelser inte säkerställer samordning mellan det administrativa förfarandet för påförande av dröjsmålsränta och en eventuell straffrättslig lagföring, så att den ytterligare pålaga som följer av en kumulering av dessa förfaranden begränsas till vad som är absolut nödvändigt och att de samlade påföljderna motsvarar den konstaterade överträdelsens allvar. I dessa nationella bestämmelser föreskrivs i synnerhet inte några begränsningar av dröjsmålsräntans repressiva del vid utdömandet av straffrättsliga påföljder i fall där de gärningar som har föranlett att dröjsmålsränta påförs även aktualiserar straffrättslig lagföring.

33 Mot denna bakgrund beslutade Mokestinių ginčų komisija prie Lietuvos Respublikos Vyriausybės (Skattetvistnämnden vid Republiken Litauens regering) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen:

34 Den litauiska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande inte till någon del kan tas upp till prövning, eftersom de frågor som har ställts av den hänskjutande domstolen inte har något samband med saken i det nationella målet.

35 Den litauiska regeringen har påpekat att betalningskravet avseende dröjsmålsränta och skattetillägg som påförts bolaget genom skattemyndighetens beslut av den 4 september 2018 har fastställts genom en lagakraftvunnen dom från Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen, Litauen) som meddelades den 9 september 2020. Skattskyldigheten har således fastställts genom ett lagakraftvunnet avgörande som inte kan överklagas. Saken i det nationella målet avser följaktligen endast villkoren för att beviljas befrielse från skyldigheten att betala dröjsmålsränta i enlighet med tillämplig nationell rätt.

36 Enligt EU-domstolens fasta praxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 12 oktober 2023, KBC Verzekeringen, C‑286/22, EU:C:2023:767, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

37 I förevarande fall har bolaget överklagat skattemyndighetens beslut av den 13 maj 2024, genom vilket skattemyndigheten avslog dennes begäran om befrielse från skyldigheten att betala dröjsmålsränta på obetalda mervärdesskattebelopp och det skattetillägg som bolaget påförts. Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den ordning för påförande av dröjsmålsränta som föreskrivs i skatteförvaltningslagen är förenlig med artikel 325 FEUF och artikel 273 i mervärdesskattedirektivet, jämförda med artikel 49.3 och artikel 50 i stadgan.

38 En ordning av det slag som inrättats genom artiklarna 95–99 i skatteförvaltningslagen, som innebär att dröjsmålsränta ska utgå på obetalda mervärdesskatteskatteskulder, får anses utgöra en tillämpning av bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet, närmare bestämt artikel 273 i direktivet, i och med att syftet med den aktuella ordningen är att säkerställa uppbörden av mervärdesskatt som inte har betalats i enlighet med de övriga bestämmelserna i nämnda direktiv.

39 Dessutom framgår det inte på ett uppenbart sätt av handlingarna i målet att den begärda tolkningen av artikel 273 i nämnda direktiv inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att frågeställningen är hypotetisk. Eftersom den andra tolkningsfrågan i huvudsak avser iakttagandet av proportionalitetsprincipen vid skattemyndighetens beräkning av dröjsmålsräntan på obetalda mervärdesskattebelopp och frågan hur länge sådan ränta ska utgå, förefaller denna fråga vara relevant för att avgöra det nationella målet.

40 Under dessa förutsättningar, och eftersom EU-domstolen har tillgång till alla de faktiska och rättsliga omständigheter som den behöver för att ge ett användbart svar på tolkningsfrågorna, ska begäran om förhandsavgörande tas upp till prövning.

41 Europeiska kommissionen har bestritt att den första frågan kan tas upp till prövning och har gjort gällande att tillämpningen av principen ne bis in idem, som garanteras i artikel 50 i stadgan, förutsätter att det föreligger en situation där det beträffande samma brott har gjorts ett slutligt ställningstagande i skuldfrågan, genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande. I förevarande fall är emellertid den straffrättsliga lagföringen mot bolaget ännu inte avslutad och det har således inte slutligt tagits ställning i skuldfrågan genom dom eller motsvarande. I det nationella målet är således bis-villkoret inte uppfyllt, vilket innebär att den hänskjutande domstolen inte behöver ett svar på den första frågan för att avgöra det nationella målet.

42 Vad gäller artikel 50 i stadgan erinrar EU-domstolen inledningsvis om följande. Förfaranden avseende mervärdesskattebrott som syftar till att säkerställa en riktig uppbörd av mervärdesskatt och till att förebygga bedrägeri (såsom de förfaranden som är aktuella i det nationella målet) utgör en tillämpning av mervärdesskattedirektivet och följaktligen en tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. De bestämmelser i nationell rätt som reglerar sådana förfaranden omfattas således av stadgans tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2017, Orsi och Baldetti, C‑217/15 och C‑350/15, EU:C:2017:264, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

43 Det ska emellertid även erinras om att en förutsättning för att principen ne bis in idem ska vara tillämplig är att det beträffande samma brott har gjorts ett slutligt ställningstagande i skuldfrågan, genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande. Det följer nämligen av EU‑domstolens praxis att syftet med principen ne bis in idem är att förhindra att ett företag beträffande samma brottsliga gärning på nytt hålls ansvarigt eller att ett [nytt] förfarande … inleds mot det, vilket förutsätter att företagets ansvar redan har prövats genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande som innebär ett slutligt ställningstagande i skuldfrågan. Artikel 50 i stadgan tar således specifikt sikte på en upprepning av ett förfarande som avgjorts genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande rörande samma faktiska gärning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2019, Powszechny Zakład Ubezpieczeń na Życie, C‑617/17, EU:C:2019:283, punkterna 29 och 32, och beslut av den 20 maj 2021, ENR Grenelle Habitat m.fl., C‑88/20, EU:C:2021:407, punkt 33).

44 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att bolaget, efter ett administrativt förfarande för skatterevision, ålades att betala dröjsmålsränta på sina obetalda mervärdesskatteskulder samt att det påfördes skattetillägg. Vidare framgår att den straffrättsliga lagföringen mot bolaget avseende samma gärningar ännu inte är avslutad och att bolagets ansvar för dessa gärningar inte har prövats genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande som innebär ett slutligt ställningstagande i skuldfrågan.

45 Det ska påpekas att artikel 50 i stadgan innebär ett förbud mot att det för samma gärning åläggs flera påföljder av straffrättslig karaktär i olika förfaranden med sådant syfte (dom av den 20 mars 2018, Menci, C‑524/15, EU:C:2018:197, punkt 35). Artikeln reglerar emellertid inte situationen för en person som beträffande en och samma skattebrottsliga gärning är föremål för både ett administrativt förfarande och straffrättslig lagföring, så länge det inom ramen för denna brottmålsprocess – vilken, i likhet med den nu aktuella, är fristående och självständig i förhållande till det administrativa förfarandet – inte har skett någon prövning av personens ansvar för gärningen genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande som innebär ett slutligt ställningstagande i skuldfrågan. Vid sådana förhållanden finner EU‑domstolen att artikel 50 i stadgan inte är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.

46 Det ska i detta sammanhang erinras om att när de unionsbestämmelser som en tolkningsfråga avser inte är tillämpliga på omständigheterna i det nationella målet och således inte är relevanta för utgången i detsamma, ska det anses att det begärda förhandsavgörandet inte är nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken och att denna fråga således inte kan tas upp till prövning i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2025, Swiftair, C‑701/23, EU:C:2025:237, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

47 Den hänskjutande domstolens första fråga kan följaktligen inte tas upp till prövning.

48 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 325 FEUF och artikel 273 i mervärdesskattedirektivet, jämförda med artikel 49.3 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en skyldighet att betala dröjsmålsränta på obetalda mervärdesskatteskulder och att dröjsmålsräntan ska utgå med ett bestämt belopp som inte tar hänsyn till arten av och allvaret i den lagöverträdelse som skattemyndigheten har konstaterat, utan att det finns några bestämmelser som ger skattemyndigheten möjlighet att minska någon del av detta belopp och tillämpa en räntesats som är lägre än den som föreskrivs i denna lagstiftning eller att avstå från att fastställa en del av nämnda belopp.

49 I förevarande fall beror den hänskjutande domstolens tvivel om tolkningen av unionsrätten på att den i målet aktuella nationella lagstiftningen gör det möjligt att vid utebliven eller försenad betalning av en skatt eller avgift kumulativt påföra både dröjsmålsränta, som ska utgå med ett belopp som även innehåller en repressiv del, och skattetillägg.

50 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i dels i vilken mån den dröjsmålsränta på obetalda mervärdesskattebelopp som bolaget har påförts till följd av en skatterevision ska anses vara av straffrättslig karaktär, i den mening som avses i artikel 49.3 i stadgan, dels huruvida en sådan nationell lagstiftning är förenlig med proportionalitetsprincipen, såsom den tolkas inom ramen för tillämpningen av artikel 325 FEUF och artikel 273 i mervärdesskattedirektivet.

51 Enligt domstolens fasta praxis avseende tolkningen av artikel 50 i stadgan, som i tillämpliga delar gäller även för artikel 49.3 i stadgan, är tre kriterier relevanta för bedömningen av huruvida en sanktion är av straffrättslig karaktär. Kriterierna avser för det första den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen i nationell rätt, för det andra överträdelsens art och för det tredje arten av och strängheten i den sanktion som den enskilde kan åläggas (dom av den 20 mars 2018, Menci, C‑524/15, EU:C:2018:197, punkt 26 och där angiven rättspraxis, och dom av den 22 mars 2022, bpost, C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

52 Det följer dessutom av denna rättspraxis att även när det gäller överträdelser som inte kvalificeras som straffrättsliga i nationell rätt, kan en sådan karaktär emellertid följa av överträdelsens art i sig och av strängheten i den sanktion som den kan medföra (dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning), C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

53 Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att utifrån dessa kriterier bedöma huruvida påförandet av dröjsmålsränta på obetalda mervärdesskattebelopp är av straffrättslig karaktär, i den mening som avses i artikel 49.3 i stadgan, kan EU-domstolen emellertid, när den meddelar ett förhandsavgörande, bidra med preciseringar för att vägleda den hänskjutande domstolen vid dess bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 2018, Menci, C‑524/15, EU:C:2018:197, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

54 Vad beträffar det första kriteriet, avseende frågan hur överträdelsen kvalificeras enligt nationell rätt, framgår det både av lydelsen av artikel 95.1 i skatteförvaltningslagen och av relevant nationell rättspraxis, i synnerhet praxis från Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen, Litauen), att påförande av dröjsmålsränta på obetalda skatteskulder vid utebliven eller försenad betalning av en skatt eller avgift inte betraktas som en sanktion av straffrättslig karaktär. Det framgår dessutom av handlingarna i målet att beslut om påförande av sådan dröjsmålsränta fattas inom ramen för ett administrativt förfarande. Även om det i litauisk rätt även förekommer skatterättsliga överträdelser som kan bli föremål för straffrättslig lagföring, utdöms eventuella påföljder med anledning av detta i så fall inom ramen för en fristående och självständig brottmålsprocess.

55 Vad gäller det andra kriteriet, avseende överträdelsens art, innebär detta att det ska prövas om sanktionen bland annat har ett repressivt syfte. Av detta följer att en sanktion som har ett repressivt syfte är av straffrättslig karaktär, och att enbart den omständigheten att den även har ett preventivt syfte inte är ägnad att frånta sanktionen dess kvalificering som straffrättslig påföljd. Straffrättsliga påföljder är nämligen till sin natur sådana att de tjänar både ett repressivt och ett preventivt syfte. Däremot är en åtgärd som inskränker sig till att kompensera för den skada som vållats genom den aktuella överträdelsen inte av straffrättslig karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 2018, Menci, C‑524/15, EU:C:2018:197, punkt 31, och dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning), C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 89).

56 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande och av de skriftliga yttranden som getts in i målet vid EU-domstolen att enligt skatteförvaltningslagen har påförandet av dröjsmålsränta dels en preventiv karaktär, genom att skapa incitament för de skattskyldiga att betala mervärdesskatten inom den föreskrivna fristen eller så snart som möjligt efter utgången av denna frist, vilket även bidrar till att säkerställa en riktig uppbörd av mervärdesskatten, dels en kompensatorisk karaktär, eftersom dröjsmålsräntan är avsedd att kompensera för den ekonomiska skada som uppkommer för staten till följd av utebliven eller försenad inbetalning av en skatt eller avgift.

57 Det ska i detta hänseende understrykas att EU-domstolen redan har slagit fast att påförandet av dröjsmålsränta dels är av preventiv karaktär, genom skapa incitament för de skattskyldiga att fullgöra skatteförpliktelsen så snart som möjligt efter utgången av de föreskrivna fristerna, dels har karaktär av kompensation, eftersom denna ränta syftar till att kompensera för de ekonomiska förluster som staten har lidit till följd av utebliven eller försenad inbetalning av en skatt eller avgift (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 oktober 2022, Direktor na Direktsia Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika, C‑1/21, EU:C:2022:788, punkterna 89–91 och där angiven rättspraxis).

58 Det framgår även av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) att dröjsmålsränta inte i första hand syftar till att straffa skattskyldiga personer för att förhindra att det påtalade beteendet upprepas, utan främst till att ekonomiskt gottgöra en skada, det vill säga en ekonomisk skada som är kopplad till den tid som förflutit och till att skatten har betalats in för sent (Europadomstolen, 6 oktober 2009, Poniatowski mot Frankrike (beslut), CE:ECHR:2009:1006DEC002949408). Enligt denna rättspraxis finns det således inte någon straffrättslig koppling vare sig till ett förfarande för påminnelse om skatt eller till ett förfarande för efterbeskattning som endast syftar till att driva in hela det skattebelopp som skulle ha betalats och inte innebär att den skattskyldige åläggs att betala ytterligare belopp, Någon sådan koppling finns inte heller till ett förfarande för påförande av dröjsmålsränta. Detta gäller oavsett hur dessa förfaranden kvalificeras enligt nationell rätt eller hur stora belopp det rör sig om (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 17 maj 2016, Société Oxigène Plus mot Frankrike (beslut), CE:ECHR:2016:0517DEC007695911, §§ 45 och 46 samt där angiven rättspraxis).

59 Mot bakgrund av nu angiven praxis från Europadomstolen finner EU‑domstolen att påförandet av dröjsmålsränta på obetalda mervärdesskattebelopp, såsom den som är aktuell i det nationella målet, inte kan anses utgöra en repressiv åtgärd.

60 Vad gäller det tredje kriteriet, avseende strängheten i sanktionen, förefaller dröjsmålsränta av nu aktuellt slag – utifrån vad som framkommit i målet vid EU-domstolen – inte vara så betungande att den ska anses vara av straffrättslig karaktär. Vad särskilt gäller den omständigheten att, såsom bolaget har påstått i det nationella målet, dröjsmålsräntan innehåller en repressiv del med hänsyn till att den beräknas genom att öka referensräntan med sju procentenheter, ska det påpekas att detta påstående grundar sig på en tolkning av den tillämpliga nationella lagstiftningen som skiljer sig från den som den hänskjutande domstolen har redogjort för. Det framgår nämligen inte av begäran om förhandsavgörande att den nu aktuella dröjsmålsräntan skulle vara av repressiv karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2018, Nidera, C‑387/16, EU:C:2018:121, punkt 35).

61 Enligt EU-domstolens praxis syftar dröjsmålsräntan under alla omständigheter till att kompensera följderna av att en betalningsfrist har överskridits och till att kompensera för att den skattskyldige på ett otillbörligt sätt har dragit fördel av att inte betala en skatteskuld i rätt tid, men inte till att beivra denna underlåtenhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2024, Network One Distribution, C‑506/23, EU:C:2024:1003, punkt 32).

62 Det framgår även av ovan i punkt 58 redovisad praxis från Europadomstolen att åtgärder av liknande slag som de som de är aktuella i det nationella målet, oavsett hur stort belopp en därigenom ålagd betalningsskyldighet uppgår till, inte har bedömts ha en tillräcklig grad av stränghet för att anses vara av straffrättslig karaktär.

63 Mot bakgrund av det ovan anförda, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, förefaller den dröjsmålsränta som är aktuell i det nationella målet inte uppfylla något av de ovan i punkt 51 angivna tre kriterierna för att kunna anse att en åtgärd är av straffrättslig karaktär. Vid denna avsaknad av straffrättslig karaktär kan det därmed inte bli aktuellt att bedöma nämnda dröjsmålsränta mot bakgrund av artikel 49.3 i stadgan.

64 Även om en åtgärd av det slag som är aktuellt i det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 49.3 i stadgan, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida en sådan åtgärd är förenlig med proportionalitetsprincipen. EU-domstolen är behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen de tolkningsdata som är användbara för denna prövning. Proportionalitetsprincipen, som är en allmän princip i unionsrätten, ska nämligen iakttas av medlemsstaterna när de tillämpar unionsrätten, och detta även när det inte har skett någon harmonisering av unionslagstiftningen i fråga om tillämpliga sanktioner (dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

65 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 325 FEUF och artikel 273 i mervärdesskattedirektivet, jämförda med proportionalitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som innehåller bestämmelser om hur dröjsmålsränta som ska utgå på obetalda mervärdesskatteskulder ska beräknas, vilka inte tar hänsyn till arten och allvaret i den överträdelse som skattemyndigheten har konstaterat och inte ger skattemyndigheten möjlighet – förutom i vissa uttömmande angivna fall – att tillämpa en lägre räntesats än den lagstadgade dröjsmålsräntan eller att avstå från att beräkna en del av dröjsmålsräntan eller att befria en beskattningsbar person från skyldigheten att betala sådan ränta.

66 Enligt EU-domstolens fasta praxis krävs det, för att proportionalitetsprincipen ska anses ha iakttagits, att den aktuella åtgärden är ägnad att på ett konsekvent och systematiskt sätt säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, varvid de vållade olägenheterna inte får vara oproportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2022, Cilevičs m.fl., C‑391/20, EU:C:2022:638, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

67 Vad särskilt gäller administrativa eller repressiva åtgärder som är tillåtna enligt en nationell lagstiftning, får dessa inte gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (dom av den 24 februari 2022, Agenzia delle dogane e dei monopoli och Ministero dell’Economia e delle Finanze, C‑452/20, EU:C:2022:111, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

68 I förevarande fall ska det inledningsvis erinras om att det bland annat följer av artiklarna 2 och 273 i mervärdesskattedirektivet, jämförda med artikel 4.3 FEU och artikel 325.1 FEUF, att varje medlemsstat är skyldig att vidta de lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder som krävs för att mervärdesskatt inom dess territorium ska kunna uppbäras i sin helhet, samt för att bekämpa mervärdesskattebedrägerier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 2018, Menci, C‑524/15, EU:C:2018:197, punkt 18).

69 Det framgår av fast rättspraxis att artikel 273 i mervärdesskattedirektivet, med undantag för de begränsningar som där föreskrivs, inte anger vilka villkor eller skyldigheter som medlemsstaterna får föreskriva, och den ger således medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller tillvägagångssättet för att säkerställa att mervärdesskatt inom deras territorium ska kunna uppbäras i sin helhet, samt för att bekämpa mervärdesskattebedrägerier (dom av den 13 oktober 2022, Direktor na Direktsia Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika, C‑1/21, EU:C:2022:788, punkt 69).

70 Dessutom föreskrivs i artikel 325.1 och 325.2 FEUF en skyldighet för medlemsstaterna att bekämpa olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen genom åtgärder som ska vara avskräckande och effektiva, och i synnerhet en skyldighet att vidta samma åtgärder för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, som medlemsstaterna vidtar för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot deras egna ekonomiska intressen (dom av den 1 oktober 2020, Úrad špeciálnej prokuratúry, C‑603/19, EU:C:2020:774, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

71 För detta ändamål ska medlemsstaterna se till att överträdelser av unionsrätten beivras enligt regler motsvarande de materiella regler och handläggningsregler som gäller för överträdelser av liknande art och svårhetsgrad enligt nationell rätt, varvid de har möjlighet att välja vilka sanktioner som ska åläggas. Sanktionerna ska dock under alla omständigheter vara effektiva, stå i rimlig proportion till överträdelsen samt vara avskräckande (dom av den 2 maj 2018, Scialdone, C‑574/15, EU:C:2018:295, punkt 28 och där angiven rättspraxis,).

72 Vad gäller det nu aktuella fallet kan konstateras att den i artiklarna 95–99 i skatteförvaltningslagen angivna regeln om skyldighet att betala dröjsmålsränta på obetalda mervärdesskattebelopp innebär att dröjsmålsränta börjar löpa vid utebliven eller försenad betalning av en skatt eller avgift. Denna regel bidrar därmed till uppbörden av mervärdesskattebelopp som inte har betalats av en beskattningsbar person inom de tvingande tidsfrister som föreskrivs i mervärdesskattedirektivets bestämmelser.

73 Eftersom syftet med den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är att säkerställa en riktig uppbörd av mervärdesskatt och/eller att förhindra mervärdesskattebedrägerier, eftersträvar den ett legitimt mål som erkänns i unionsrätten. EU-domstolen har nämligen redan slagit fast att påförande av dröjsmålsränta bidrar till att förhindra att deklarerade mervärdesskattebelopp inte betalas inom den föreskrivna fristen, i enlighet med medlemsstaternas skyldighet, enligt bland annat artikel 273 i mervärdesskattedirektivet och artikel 325.1 FEUF, att vidta de lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder som krävs för att mervärdesskatt inom deras respektive territorier ska kunna uppbäras i sin helhet och för att förhindra mervärdesskattebedrägerier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 oktober 2022, Direktor na Direktsia Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika, C‑1/21, EU:C:2022:788, punkterna 88, 89 och 92 samt där angiven rättspraxis).

74 Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att tolka och tillämpa nationell rätt, att slutgiltigt bedöma huruvida regeln om skyldighet att betala dröjsmålsränta av nu aktuellt slag är lämplig, nödvändig och proportionerlig för att uppnå det legitima mål som eftersträvas, kan EU‑domstolen emellertid bidra med preciseringar för att vägleda den hänskjutande domstolen vid denna bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, Agenzia delle dogane e dei monopoli och Ministero dell’Economia e delle Finanze, C‑452/20, EU:C:2022:111, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

75 Vad först gäller frågan huruvida en sådan åtgärd är ägnad att på ett sammanhängande och systematiskt sätt säkerställa att de legitima mål som eftersträvas uppnås, ska det påpekas att påförandet av dröjsmålsränta bidrar till att förhindra att deklarerade mervärdesskattebelopp inte betalas inom den föreskrivna fristen. En sådan åtgärd bidrar således till iakttagandet av den ovan i punkt 68 angivna skyldigheten, som innebär att varje medlemsstat ska vidta de lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder som krävs för att mervärdesskatt inom dess territorium ska kunna uppbäras i sin helhet och för att förhindra mervärdesskattebedrägerier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 oktober 2022, Direktor na Direktsia Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika, C‑1/21, EU:C:2022:788, punkt 71).

76 Påförande av dröjsmålsränta förefaller således vara en lämplig åtgärd för att uppnå de mål som eftersträvas med den nu aktuella nationella lagstiftningen.

77 Vad därefter gäller frågan huruvida nämnda åtgärd är nödvändig, erinrar domstolen om vikten av att bekämpa bedrägerier, i enlighet med artikel 325 FEUF och artikel 273 i mervärdesskattedirektivet, och medlemsstaternas skyldighet att vidta effektiva åtgärder för att uppnå målet att säkerställa en riktig uppbörd av mervärdesskatten och att förhindra bedrägerier i enlighet med samma bestämmelser.

78 I detta avseende genomför skatteförvaltningslagen bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet, vilket är bindande för Republiken Litauen och syftar till att effektiva åtgärder mot mervärdesskattebedrägerier ska kunna vidtas i syfte att förmå den beskattningsbara personen att fullgöra sina skattemässiga skyldigheter i rätt tid och att täcka de kostnader som har uppkommit för skattemyndigheten på grund av att den beskattningsbara personen inte har fullgjort dessa skyldigheter i tid. Detta i syfte att kompensera för den skada som uppkommer för staten till följd av underlåten skatteinbetalning.

79 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande är syftet med påförande av dröjsmålsränta att skapa incitament för de skattskyldiga att prioritera fullgörandet av sina skatteförpliktelser, för att inte riskera att skatteskulden ökar stegvis med betalningsdröjsmålets längd. I avsaknad av sådana åtgärder skulle en skattskyldig person inte ha några särskilda incitament för att fullgöra sina skatteförpliktelser i tid och skulle då kunna prioritera andra affärstransaktioner. Avsaknaden av dröjsmålsränta gynnar personer som inte fullgör sina skatteförpliktelser i tid även på det sättet att de får tillgång till ytterligare likvida medel samt en ekonomisk fördel genom att det faktiska värdet av deras skatteskuld minskar över tid.

80 Av detta följer att den nu aktuella nationella lagstiftningen, och den däri angivna bestämmelsen om påförande av dröjsmålsränta, framstår som nödvändig för att uppnå det legitima mål som den eftersträvar, mot bakgrund av det sammanhang i vilket denna lagstiftning ingår.

81 Vad slutligen gäller frågan huruvida den aktuella åtgärden är proportionerlig i strikt mening, ska bland annat följande påpekas. Den litauiska lagstiftaren har infört bestämmelser om påförande av dröjsmålsränta som innebär att storleken på denna ränta beräknas utan hänsyn till arten och allvaret av den överträdelse som skattemyndigheten har konstaterat samt att skattemyndigheten inte har möjlighet att minska någon del av den lagstadgade dröjsmålsräntan, och tillämpa en lägre räntesats än denna, eller att avstå från att beräkna en del av dröjsmålsräntan. Det ska i detta sammanhang prövas huruvida de olägenheter som orsakas av den nu aktuella nationella lagstiftningen inte är orimliga i förhållande till de legitima mål som den eftersträvar, det vill säga en effektiv uppbörd av mervärdesskatt och bedrägeribekämpning.

82 För det första framgår det av beslutet om hänskjutande att bestämmelserna i nationell rätt om beräkning av dröjsmålsränta är tillämpliga på alla skattskyldiga personer i fall där skattemyndigheten vid en skatterevision konstaterar utebliven eller försenad inbetalning av en skatt eller avgift som är deklarationspliktig och inte har deklarerats eller som inte är deklarationspliktig och inte har beräknats. Dröjsmålsräntan fastställs i princip på ett klart och öppet sätt i enlighet med objektiva kriterier och på grundval av en beräkningsmetod som föreskrivs i skatteförvaltningslagen. I denna lag avgränsas även skattemyndighetens beslutanderätt i fråga om fastställande av dröjsmålsränta.

83 Med hänsyn till bland annat den aktuella åtgärdens preventiva karaktär, i det att den syftar till att skapa incitament för de skattskyldiga att fullgöra sina skatteförpliktelser i tid och att täcka de kostnader som uppkommer för skattemyndigheten på grund av att de skattskyldiga inte har fullgjort sina skatteförpliktelser i tid, förefaller fastställandet av en på förhand fastställd räntesats för beräkningen av dröjsmålsräntan inte vara en oproportionerlig åtgärd för att säkerställa att dröjsmålsräntan får avsedd verkan. Detta mot bakgrund av de mål som eftersträvas med den nu aktuella nationella lagstiftningen.

84 EU-domstolen finner, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 55 i sitt förslag till avgörande, att den omständigheten att dröjsmålsräntan utgår schablonmässigt, och att det inte finns några möjligheter att anpassa dess storlek till omständigheterna i det enskilda fallet, inte i sig kan anses innebära att åtgärden är oproportionerlig. I och med att storleken på dröjsmålsräntan är fastställd i den nu aktuella nationella lagstiftningen, och att skattemyndigheten inte har möjlighet – förutom i vissa uttömmande angivna fall – att tillämpa en lägre räntesats, skyddas de skattskyldiga mot godtyckliga beslut av skattemyndigheten samtidigt som alla skattskyldiga behandlas lika.

85 En sådan schablonmässigt fastställd dröjsmålsränta innebär dessutom att det blir möjligt för både borgenärer och gäldenärer att exakt förutse storleken på belopp som de kan komma att ha rätt till respektive vara skyldiga att betala, vilket även tillgodoser kravet på rättssäkerhet. Om skattemyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning inte var avgränsat, så skulle följden kunna bli en omotiverad skillnad i behandling mellan skattskyldiga personer som skattemässigt befinner sig i en jämförbar situation.

86 För det andra ska det påpekas att tiden som dröjsmålsräntan utgår är kopplad till den tidpunkt då den skattskyldige fullgör den aktuella skatteförpliktelsen eller då denna eventuellt upphör att gälla, vilket innebär att det i hög grad är den skattskyldiges eget agerande som avgör hur mycket denne totalt sett kommer att behöva betala i dröjsmålsränta. När en skattskyldig som inte fullgjort en skatteförpliktelse i tid åläggs skyldighet att betala dröjsmålsränta, står den därmed följande ekonomiska bördan i proportion till hur länge den skattskyldige dröjer med att betala den obetalda skatteskuld som föranlett påförandet av dröjsmålsränta. Dröjsmålsränta som ett medel för att säkerställa att skatteförpliktelser fullgörs i rätt tid är följaktligen i princip inte en lösning som är orimligt betungande för de skattskyldiga.

87 Den omständigheten att den aktuella dröjsmålsräntan, såsom bolaget har gjort gällande i målet vid den nationella domstolen, har beräknats retroaktivt för hela perioden från och med den tidpunkt då skatten eller avgiften skulle ha betalats in, vilket således även omfattar den tid under vilken skatterevisionsförfarandet och domstolsförfarandet pågått, föranleder inte någon annan bedömning. Om utgången av domstolsförfarandet blir att den aktuella skatteförpliktelsen slutgiltigt fastställs, är det logiskt att den tid som detta förfarande pågått beaktas vid beräkningen av dröjsmålsräntan. Annars skulle ju den berörda skattskyldiga personen få en likviditetsfördel jämfört med andra skattskyldiga personer som har fullgjort sina skatteförpliktelser i tid.

88 Vad vidare gäller bolagets påstående om att det begärt eftergift av den del av dröjsmålsräntan som överstiger det belopp som garanterar ersättning till staten, ska följande påpekas. Även om kompensationsräntan i vissa fall kan överstiga den faktiska förlusten för staten, så är detta i så fall endast en följd av att denna typ av ränta utgår schablonmässigt och till sin natur inte är avsedd att återspegla de förluster som faktiskt har uppkommit, utan de förluster som, enligt den nationella lagstiftarens bedömning, kan tänkas uppkomma för staten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2018, Nidera, C‑387/16, EU:C:2018:121, punkt 36).

89 För det tredje är det enligt artikel 100.1 i skatteförvaltningslagen möjligt att helt eller delvis efterge upplupen (beräknad) men obetald (ej influten) dröjsmålsränta om villkoren i denna bestämmelse är uppfyllda. Sådan eftergift kan bland annat beviljas när något av de skäl som anges i artikel 141.1 i denna lag konstaterats vara för handen. Dessa skäl avser bland annat fall där en skattskyldig kan visa att den aktuella överträdelsen inte har begåtts avsiktligen eller där överträdelsen av skattelagstiftningen beror på omständigheter som ligger utanför den skattskyldiges kontroll samt omständigheter som denne inte hade förutsett och inte heller hade kunnat förutse, eller där det rör sig om en enstaka handling som, även om den strider mot bestämmelserna i denna lag, inte skadar statens finansiella intressen.

90 För det fjärde ska det påpekas att det vid bedömningen av huruvida åtgärder som har ett repressivt syfte är proportionerliga visserligen krävs att hänsyn tas till omständigheter som arten och allvaret av den överträdelse av en skatteförpliktelse som skattemyndigheten har konstaterat eller till andra omständigheter, såsom det särskilda sammanhang i vilket överträdelsen begicks och dess eventuella samband med andra pågående förfaranden. Påförande av dröjsmålsränta på obetalda mervärdesskattebelopp är dock en åtgärd av preventiv karaktär, och den syftar, såsom har påpekats i punkt 79 ovan, till att skapa incitament för de skattskyldiga att ge prioritet till att fullgöra sina skatteförpliktelser i tid, för att inte riskera att skatteskulden ökar stegvis med betalningsdröjsmålets längd.

91 Det sagda innebär följande. En nationell lagstiftning av nu aktuellt slag, i vilken det fastställs hur dröjsmålsräntan ska beräknas, utan att det finns bestämmelser som ger skattemyndigheten möjlighet att tillämpa en lägre räntesats än den lagstadgade dröjsmålsräntan eller att avstå från att beräkna en del av denna ränta, förefaller inte vara orimlig med hänsyn till det mål som eftersträvas med dröjsmålsräntan. Den omständigheten att skattemyndigheten inte – förutom i vissa uttömmande angivna fall – kan befria en skattskyldig från skyldigheten att betala dröjsmålsränta föranleder inte någon annan bedömning.

92 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 325 FEUF och artikel 273 i mervärdesskattedirektivet, jämförda med proportionalitetsprincipen, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som innehåller bestämmelser om hur dröjsmålsränta som ska utgå på obetalda mervärdesskattebelopp ska beräknas, vilka inte tar hänsyn till arten och allvaret i den överträdelse som skattemyndigheten har konstaterat och inte ger skattemyndigheten möjlighet – förutom i vissa uttömmande angivna fall – att tillämpa en lägre räntesats än den lagstadgade dröjsmålsräntan eller att avstå från att beräkna en del av dröjsmålsräntan eller att befria en beskattningsbar person från skyldigheten att betala sådan ränta.

93 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: litauiska.