Domstolens dom (femte avdelningen) den 5 mars 2026
I mål C‑564/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland) genom beslut av den 9 april 2024, som inkom till domstolen den 20 augusti 2024, i målet
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún (referent) samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias och B. Smulders, generaladvokat: A. Biondi, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Tjeckiens regering, genom M. Smolek, S. Šindelková och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och I. Rubene, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 18 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Tysk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första och den andra frågan
Den tredje frågan
Den fjärde frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2 led 7, 9.1, 14.4 a och 14.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Eisenberger Gerüstbau GmbH, ett företag bildat enligt tysk rätt, och JK, angående betalning av en ersättning för detta företags tillhandahållande och montering av byggnadsställningar.
3 I skälen 4, 5, 7, 14, 17, 20 och 57 i direktiv 2011/83 anges följande:
4 Artikel 1 i detta direktiv har följande lydelse:
5 I artikel 2 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
6 I artikel 3.5 i samma direktiv föreskrivs följande:
7 I artikel 4 i direktiv 2011/83 föreskrivs följande:
8 Artikel 6.1 i detta direktiv har följande lydelse:
9 I artikel 9 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
10 I artikel 10 i samma direktiv föreskrivs följande:
11 I artikel 11.1 i direktiv 2011/83 föreskrivs följande:
12 I artikel 12 i detta direktiv anges följande:
13 I artikel 13.1 första stycket i nämnda direktiv föreskrivs följande:
14 I artikel 14 i samma direktiv föreskrivs följande:
15 Artikel 15 i direktiv 2011/83 har följande lydelse:
16 Artikel 24.1 i detta direktiv har följande lydelse:
17 I 242 § Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) (nedan kallad BGB) föreskrivs följande:
18 I 312c § BGB föreskrivs följande:
19 I 357 § BGB föreskrivs följande:
20 Eisenberger Gerüstbau hyr yrkesmässigt ut byggnadsställningar som företaget monterar och därefter demonterar för sina kunders räkning. JK, som arbetar som federal tjänsteman i Tyskland, är ägare till en fastighet i Berlin som är bebyggd med ett flerbostadshus med flera våningsplan.
21 År 2020 beslutade JK att bygga ut vindsvåningen i huset för att kunna använda den till privatbostäder. Tillbyggnaden omfattade uppförandet av två nya våningsplan och sammanlagt fyra bostäder. För detta ändamål gav JK en arkitekt i uppdrag att planera och övervaka entreprenaden (nedan kallad arkitekten). Arkitekten skulle även upprätta kravspecifikationer för de nödvändiga entreprenadarbetena, inhämta anbud från specialiserade företag och därefter medverka till ingåendet av avtal genom att upprätta avtalsutkast. Inom ramen för sitt uppdrag överlämnade arkitekten bland annat en kravspecifikation till Eisenberger Gerüstbau avseende tillhandahållande och montering av byggnadsställningar och anmodade Eisenberger Gerüstbau att inkomma med ett anbud på denna grund. Eisenberger Gerüstbau godtog kravspecifikationen och försåg den med enhetspriser och ett preliminärt totalpris på 45663,18 euro brutto, undertecknade densamma den 24 april 2020 och återsände den till arkitekten.
22 Arkitekten valde ut Eisenberger Gerüstbau i egenskap av specialiserat företag för att tillhandahålla och montera byggnadsställningarna. Arkitekten utarbetade ett utkast till avtal, som grundade sig på anbudet av den 24 april 2020, och översände detta utkast till båda parter, det vill säga Eisenberger Gerüstbau och JK, per e‑post den 14 december 2020. Detta utkast innehöll ingen information om JK:s ångerrätt. Eisenberger Gerüstbau undertecknade avtalsutkastet oförändrat den 14 december 2020 och översände det till JK. JK undertecknade avtalsutkastet den 15 december 2020 och återsände exemplaret undertecknat av båda parter till Eisenberger Gerüstbau per post (nedan kallat det berörda avtalet).
23 Den 1 januari 2021 skickade Eisenberger Gerüstbau ett utkast till tillägg till det berörda avtalet via e‑post till JK. Tillägget avsåg två ytterligare mobila byggnadsställningar till en kostnad av 7730 euro brutto för montering, demontering och underhåll av denna utrustning under fyra veckor samt tilläggshyra på 517,65 euro brutto per vecka från och med den femte veckan som utrustningen tillhandahölls. JK undertecknade utkastet till avtalstillägg och skickade det tillbaka till Eisenberger Gerüstbau via e‑post den 22 januari 2021. I januari 2021 började Eisenberger Gerüstbau montera byggnadsställningarna.
24 Den 26 januari 2021 ställde Eisenberger Gerüstbau byggnadsställningarna till JK:s förfogande för att utföra de planerade arbetena på den aktuella byggnaden. Fram till slutet av maj 2021 betalade JK sammanlagt 95937,84 euro till Eisenberger Gerüstbau, på grundval av delfakturor som utställdes av företaget.
25 I en skrivelse till Eisenberger Gerüstbau av den 7 december 2021 förklarade JK att hon frånträdde sina viljeförklaringar beträffande ingåendet av avtalet och tilläggsavtalet, vägrade göra några fler betalningar och krävde återbetalning av de delbelopp hon redan erlagt uppgående till nämnda belopp. I december 2021 hade samtliga byggnadsarbeten som JK planerat och för vilka byggnadsställningar var nödvändiga färdigställts. På begäran av JK demonterades byggnadsställningarna den 20 december 2021.
26 Eisenberger Gerüstbau väckte talan mot JK vid Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin, Tyskland) och yrkade betalning av den ersättning som ännu inte hade erlagts vid tidpunkten för stämningsansökan, det vill säga ett belopp om 101000,25 euro, som bolaget ansåg sig ha rätt till enligt avtalet om uppförande av byggnadsställningar. Inom ramen för detta förfarande väckte JK genkäromål och yrkade återbetalning av de delbetalningar som gjorts med ett belopp om 95937,84 euro.
27 Genom dom av den 19 maj 2023 ogillade Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin) talan och biföll genkäromålet i dess helhet.
28 Eisenberger Gerüstbau överklagade denna dom till Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen.
29 Den hänskjutande domstolen anser att det berörda avtalet, som ingåtts med hjälp av arkitekten, i egenskap av förhandlingsagent, inte omfattas av tillämpningsområdet för 312c § punkt 1 BGB, vilken införlivar artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83 med tysk rätt.
30 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende preciserat att Eisenberger Gerüstbau, å ena sidan, och JK och arkitekten, å andra sidan, förvisso kommunicerade uteslutande med medel för distanskommunikation, nämligen via post eller e‑post, fram till den tidpunkt då avtalet ingicks, men att det förhållandet att JK anlitade arkitekten, som är en näringsidkare, för att utarbeta avtalet innebär att det skydd som avses i 312c § BGB inte är tillämpligt.
31 Enligt förarbetena till 312c § BGB och praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) är syftet med denna bestämmelse, som även grundar sig på skäl 37 i direktiv 2011/83, att skydda konsumenter som inte kan undersöka den aktuella varan eller tjänsten innan avtalet ingås och som inte kan erhålla ytterligare information i detta avseende.
32 Det föreligger emellertid inte någon underlåtenhet att informera konsumenten i ett sådant fall som det som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen, där konsumenten har anlitat en näringsidkare i egenskap av förhandlingsagent, varvid denna näringsidkare har tillräcklig kunskap vad gäller de varor och tjänster som avtalet avser och står till konsumentens förfogande för att besvara eventuella frågor i detta hänseende.
33 Konsumenten har under alla omständigheter inte någon rätt att frånträda ett avtal när en näringsidkare som agerar som förhandlingsagent definierar föremålet för tjänsten och endast tar kontakt med den näringsidkare som är motpart i avtalet med konsumenten för att klargöra vissa avtalsvillkor.
34 Om konsumenten inte har rätt att frånträda sin viljeförklaring om att ingå huvudavtalet, kan denna rätt inte heller tillerkännas med avseende på kompletterande avtal eller tilläggsavtal som hänför sig till detta avtal.
35 För det fall JK ändå skulle medges rätt att frånträda det berörda avtalet i förevarande fall, anser den hänskjutande domstolen att Eisenberger Gerüstbau inte har rätt till ersättning för den tillhandahållna tjänsten och, i enlighet med 357 § punkt 8 BGB och artikel 14.4 a och 14.5 i direktiv 2011/83, inte heller rätt till någon värdeersättning.
36 Den hänskjutande domstolen anser att den omständigheten att en konsument, som har frånträtt ett avtal under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, vägrar att betala någon värdeersättning till den näringsidkare som var konsumentens avtalspart skulle kunna strida mot principen om tro och heder.
37 Den hänskjutande domstolen frågar sig dock om denna bedömning är förenlig med domen av den 17 maj 2023, DC (Frånträde efter avtalets fullgörande) ( C‑97/22, EU:C:2023:413), i vilken EU-domstolen slog fast att artikel 14.4 a och 14.5 i direktiv 2011/83 ska tolkas på så sätt att en konsument inte är skyldig att betala för tjänster som tillhandahållits enligt ett avtal som ingåtts utanför fasta affärslokaler, när den berörda näringsidkaren inte har gett konsumenten den information som avses i artikel 14.4 a i) i direktivet och konsumenten har utövat sin ångerrätt efter det att avtalet har fullgjorts.
38 Mot denna bakgrund beslutade Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
39 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att den omständigheten att en konsument, före och vid ingåendet av ett avtal mellan konsumenten och en näringsidkare, bistås av en annan näringsidkare som konsumenten själv har valt, vilken har initierat kontakten mellan konsumenten och den första näringsidkaren och utövat inflytande över väsentliga delar av avtalets innehåll, är relevant för kvalificeringen av avtalet som ett distansavtal i den mening som avses i denna bestämmelse.
40 EU-domstolen erinrar inledningsvis om att tre kumulativa villkor måste vara uppfyllda enligt denna bestämmelse för att ett avtal ska kunna kvalificeras som ett distansavtal. För det första ska avtalet ingås mellan en konsument och en näringsidkare, i den mening som avses i definitionerna i artikel 2 leden 1 respektive 2 i direktiv 2011/83. För det andra ska avtalet ingås med stöd av ett organiserat system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans. För det tredje ska avtalet ingås utan att näringsidkaren och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande, och avtalsförhållandet mellan parterna ska uppkomma enbart med utnyttjande av ett eller flera medel för distanskommunikation fram till och med den tidpunkt då avtalet ingås.
41 Det framgår inte entydigt av begäran om förhandsavgörande vilka av dessa villkor som den hänskjutande domstolen hyser tvivel om. Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att JK och arkitekten, å ena sidan, och Eisenberger Gerüstbau, å andra sidan, endast kommunicerade med hjälp av medel för distanskommunikation, det vill säga via post eller e‑post, fram till dess att avtalet ingicks. Av detta framgår att den anser att det tredje av dessa villkor är uppfyllt. Det är således endast de två första villkoren som ska prövas.
42 För det första ska det prövas om en sådan person som JK, som äger en tomt som är bebyggd med ett flerbostadshus med flera våningsplan och som har anlitat en näringsidkare, nämligen Eisenberger Gerüstbau, för att bygga till två nya våningsplan med totalt fyra bostäder, ska betraktas som konsument i fråga om det berörda avtalet.
43 Enligt artikel 2 led 1 i direktiv 2011/83 avses med konsument varje fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten.
44 Enligt fast rättspraxis syftar direktiv 2011/83 till att säkerställa en hög skyddsnivå för konsumenter, vilka i förhållande till näringsidkare har en svagare ställning, eftersom konsumenterna måste anses vara mindre informerade, ekonomiskt svagare och juridiskt mindre erfarna än sina avtalsparter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 2019, slewo, C‑681/17, EU:C:2019:255, punkt 32, och dom av den 14 maj 2020, NK (Utkast till ett enfamiljshus), C‑208/19, EU:C:2020:382, punkt 39).
45 Begreppet konsument i artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), vilket motsvarar begreppet konsument i artikel 2 led 1 i direktiv 2011/83, har en objektiv karaktär och är oberoende av de konkreta kunskaper som den berörda personen kan ha, eller den information som denna person faktiskt förfogar över (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2015, Costea, C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 21, och dom av den 8 maj 2025, Pielatak, C‑410/23, EU:C:2025:325, punkt 36).
46 För att kontrollera huruvida den berörda personen kan kvalificeras som konsument, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, ska den nationella domstolen beakta samtliga omständigheter i det enskilda fallet som kan visa för vilket ändamål varan eller tjänsten har förvärvats, bland annat arten av den vara eller tjänst som avtalet avser (dom av den 8 juni 2023, YYY (Begreppet konsument), C‑570/21, EU:C:2023:456, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
47 Det framgår av den redogörelse som lämnats av den hänskjutande domstolen att den vill få klarhet i huruvida den omständigheten att JK biträddes av en annan näringsidkare som hon själv valt, i förevarande fall en arkitekt, som utövade inflytande över väsentliga delar av innehållet i det berörda avtalet, är relevant för kvalificeringen av JK som konsument.
48 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 29 i sitt förslag till avgörande kan den omständigheten att en konsument, såsom i det nationella målet, biträddes av en näringsidkare, i förevarande fall en arkitekt, i samband med förhandlingar om och ingående av ett avtal mellan konsumenten och en annan näringsidkare, inte påverka det förhållandet att konsumenten befinner sig i underläge – såsom anges i punkt 44 ovan – i förhållande till den sistnämnda näringsidkaren. Detta gäller även om den näringsidkare som bistått konsumenten initierade kontakten mellan konsumenten och den andra näringsidkaren och utövade ett inflytande över innehållet i avtalet.
49 Vidare ska, såsom det har erinrats om i punkt 45 ovan, begreppet konsument i artikel 2 led 1 i direktiv 2011/83, tolkas objektivt och oberoende av de konkreta kunskaper som den berörda personen kan ha eller den information som denna person faktiskt förfogar över. Den omständigheten att en sådan person har biståtts av en näringsidkare kan således inte påverka personens ställning som konsument och innebär inte heller att det berörda avtalet ska anses ha ett näringssyfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2015, Costea, C‑110/14, EU:C:2015:538, punkterna 21 och 25–27).
50 För det andra, för det fall den hänskjutande domstolen anser att JK ska anses ha ingått det avtal som är aktuellt i det nationella målet i egenskap av konsument, ska det prövas huruvida ett sådant avtal, mot bakgrund av de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har redogjort för i sin begäran om förhandsavgörande avseende formerna för ingåendet av avtalet mellan JK och Eisenberger Gerüstbau och det biträde som gavs av den arkitekt som JK anlitade i detta sammanhang, ska anses ha ingåtts med stöd av ett organiserat system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans, i den mening som avses i artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83.
51 I skäl 20 i direktivet anges att begreppet organiserat system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans bör omfatta system som erbjuds av en tredje man, annan än näringsidkaren, men används av näringsidkaren, såsom en webbplattform, men det bör inte omfatta fall där webbplatserna endast ger information om näringsidkaren, dennes varor och/eller tjänster samt dennes kontaktuppgifter.
52 I förevarande fall konstaterar domstolen, såsom även generaladvokaten har påpekat i punkt 33 i sitt förslag till avgörande, att handlingarna i målet inte innehåller några uppgifter om ett organiserat system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans som inrättats av Eisenberger Gerüstbau. De faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har redogjort för tyder emellertid på att det berörda avtalet inte ingicks med stöd av ett sådant system. Det framgår nämligen av dessa omständigheter att avtalet ingicks på grundval av ett avtalsutkast som utarbetats uteslutande på JK:s ansvar och i vilket det angavs exakt vilka tjänster JK ville anlita Eisenberger Gerüstbau för att utföra samt att utkastet skickades per e‑post till detta företag för underskrift och att företaget undertecknade avtalet utan att göra några ändringar. Även om det antas att nämnda företag förfogade över ett organiserat system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans, förefaller det inte som om att det berörda avtalet i det nationella målet ingicks med stöd av ett sådant system, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
53 Mot denna bakgrund ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att den omständigheten att en konsument, före och vid ingåendet av ett avtal mellan konsumenten och en näringsidkare, bistås av en annan näringsidkare som konsumenten själv har valt, vilken har initierat kontakten mellan konsumenten och den första näringsidkaren och utövat inflytande över väsentliga delar av avtalets innehåll, inte är relevant för kvalificeringen av avtalet som ett distansavtal i den mening som avses i denna bestämmelse.
54 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att när parterna i ett avtal som inte kan kvalificeras som ett distansavtal, i den mening som avses i denna bestämmelse, enbart med utnyttjande av medel för distanskommunikation ingår ett tilläggsavtal avseende kompletterande prestationer av underordnad betydelse i förhållande till de prestationer som föreskrivs i det ursprungliga avtalet, utgör detta tilläggsavtal ett distansavtal i den mening som avses i nämnda bestämmelse.
55 För att kunna besvara denna fråga bör det inledningsvis erinras om att ett biavtal i artikel 2 led 15 i direktiv 2011/83 definieras som ett avtal genom vilket konsumenten förvärvar varor eller tjänster i samband med ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler, när dessa varor levereras eller dessa tjänster tillhandahålls av näringsidkaren eller av en tredje part på grundval av en överenskommelse mellan den tredje parten och näringsidkaren.
56 I artikel 15 i direktivet fastställs hur utövandet av ångerrätten med avseende på ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler påverkar biavtal.
57 Direktivet innehåller emellertid inte några särskilda bestämmelser om den rättsliga kvalificeringen, såsom distansavtal, av ett avtal om ändring av ett annat avtal, som inte rättsligt har kunnat kvalificeras som ett distansavtal.
58 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen, för att avgöra huruvida ett avtal om ändring av ett annat avtal ska anses utgöra ett distansavtal, i den mening som avses i artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83, pröva huruvida de villkor som avses i punkt 40 ovan är uppfyllda med avseende på avtalet om ändring, i förevarande fall tilläggsavtalet till det berörda avtalet.
59 Den tredje frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att när parterna i ett avtal som inte kan kvalificeras som ett distansavtal, i den mening som avses i denna bestämmelse, enbart med utnyttjande av medel för distanskommunikation ingår ett tilläggsavtal avseende kompletterande prestationer av underordnad betydelse i förhållande till de prestationer som föreskrivs i det ursprungliga avtalet, utgör detta tilläggsavtal ett distansavtal i den mening som avses i nämnda bestämmelse, under förutsättning att de villkor som föreskrivs i bestämmelsen är uppfyllda.
60 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2011/83 ska tolkas så, att en näringsidkare kan göra gällande att en konsument har utövat ångerrätten på ett sätt som innebär missbruk när konsumenten har frånträtt ett distansavtal mot slutet av ångerfristen, efter det att den förlängts i enlighet med artikel 10.1 i direktivet, vid en tidpunkt då de prestationer som är föremål för avtalet och som är av sådan art att de inte kan återgå redan har fullgjorts.
61 I detta hänseende anges det i artikel 6.1 h i direktiv 2011/83 att en näringsidkare, innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal, klart och tydligt ska ge konsumenten information om villkoren, tidsfristen och förfarandena för att utöva ångerrätten, i enlighet med artikel 11.1 i direktivet, samt standardblanketten för utövande av ångerrätten enligt bilaga I B till direktivet.
62 Vidare föreskrivs det i artikel 9.1 i direktiv 2011/83 att konsumenten, utom i de fall då de undantag som avses i artikel 16 är tillämpliga, ska ha rätt att inom 14 dagar frånträda ett distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler utan att behöva ange några skäl och utan några andra kostnader än de som anges i artiklarna 13.2 och 14 i direktivet.
63 Enligt artikel 9.2 a i direktiv 2011/83 ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 10 i direktivet, den ångerfrist som avses i artikel 9.1 i direktivet, vad gäller tjänsteavtal, löpa ut 14 dagar räknat från den dag då avtalet ingicks.
64 En underlåtenhet att lämna den information som avses i artikel 6.1 h i direktivet medför emellertid, i enlighet med artikel 10.1 i direktivet, att ångerfristen förlängs med 12 månader från och med den ursprungliga ångerfristens utgång.
65 Dessutom föreskrivs det i artikel 14.4 a i) i direktivet att konsumenten inte ska stå för några kostnader för tjänsterna om näringsidkaren har underlåtit att lämna den information som avses i artikel 6.1 h eller j i samma direktiv.
66 I enlighet med artikel 14.5 i direktiv 2011/83 ska konsumenten inte heller, med undantag för vad som föreskrivs i artiklarna 13.2 och 14 i direktivet, ådra sig något ansvar till följd av utövandet av sin ångerrätt.
67 EU-domstolen konstaterar inledningsvis att tolkningsfrågan grundar sig på antagandet att JK uppfyller villkoren för att utöva ångerrätten enligt artikel 9 i direktiv 2011/83, jämförd med artikel 10.1 i samma direktiv.
68 Det ska därför prövas om en näringsidkare kan göra gällande att en konsuments utövande av ångerrätten utgör missbruk för det fall konsumenten, såsom JK, frånträder ett distansavtal under ångerfristen, efter det att denna förlängts i enlighet med artikel 10.1 i direktiv 2011/83, när prestationer – vilka är av sådan art att de inte kan återgå – redan har fullgjorts av näringsidkaren i enlighet med avtalet.
69 I detta hänseende har domstolen slagit fast att tillämpningen av unionsbestämmelser inte kan utsträckas till att omfatta sådana förfaranden som genomförs i syfte att erhålla förmåner enligt unionsrätten genom bedrägeri eller missbruk (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 282).
70 För att det ska kunna fastställas att det är fråga om rättsmissbruk krävs dels att det föreligger vissa objektiva förhållanden, av vilka det – trots att de villkor som uppställs i unionsrätten formellt sett är uppfyllda – framgår att syftet med de berörda unionsbestämmelserna inte har uppnåtts, dels att det föreligger en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsrätten genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla den (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 285).
71 För att fastställa att det föreligger rättsmissbruk fordras det att den nationella domstolen beaktar samtliga omständigheter i det aktuella fallet, däribland omständigheter som uppkommit efter det agerande som påstås ha utgjort missbruk (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 286).
72 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med nationella bestämmelser om bevisning, i den mån detta inte undergräver unionsrättens verkan, pröva huruvida rekvisiten för rättsmissbruk, såsom de angetts i punkt 70 ovan, är uppfyllda i det nationella målet. EU-domstolen kan emellertid när den meddelar ett förhandsavgörande i förekommande fall lämna vissa klargöranden för att vägleda den hänskjutande domstolen vid dess tolkning (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 287).
73 När det gäller frågan huruvida det föreligger en sådan objektiv omständighet som påvisar ett rättsmissbruk, vilken avses i punkt 70 ovan, framgår det av artikel 1 i direktiv 2011/83, jämförd med skälen 4, 5 och 7 i direktivet, att syftet med direktivet är att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att konsumentinformationen och konsumenternas säkerhet garanteras i transaktionerna med näringsidkarna. Direktivet syftar till att konsumenterna ska åtnjuta ett omfattande skydd genom att de ges vissa rättigheter, bland annat på området för distansavtal, däribland ångerrätten. Det mål som unionslagstiftaren eftersträvar är att motverka att användning av medel för distanskommunikation leder till en minskning av den information som tillhandahålls konsumenten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2019, Walbusch Walter Busch, C‑430/17, EU:C:2019:47, punkterna 34 och 35).
74 I synnerhet syftar artikel 9 i direktiv 2011/83 till att göra det möjligt för konsumenten att välja det avtal som bäst motsvarar hans eller hennes behov och att således avstå från verkningarna av ett avtal som, efter det att det ingåtts, inom den betänketid som föreskrivs för att utöva ångerrätten, visar sig inte motsvara konsumentens behov. I linje med detta är syftet med artikel 10.1 i direktivet att säkerställa att konsumenten får information om villkoren, tidsfristen och förfarandena för att utöva ångerrätten samt standardblanketten för utövande av ångerrätten och att bestraffa den näringsidkare som inte lämnar denna information till konsumenten (se, analogt, dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 288).
75 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 54–56 i sitt förslag till avgörande eftersträvas samma syften även med artikel 14.4 a i) i direktiv 2011/83, jämförd med artikel 14.5 i samma direktiv, enligt vilken en konsument som inte har fått den information som avses i artikel 6.1 h i direktivet inte ska stå för några kostnader till följd av utövandet av ångerrätten.
76 Domstolen har, vad gäller ångerrätten enligt artikel 14.1 i direktiv 2008/48, för att näringsidkaren ska avskräckas från att åsidosätta sina skyldigheter gentemot konsumenten enligt det direktivet, slagit fast att om näringsidkaren inte har lämnat den information som avses i artikel 10 i detta direktiv till konsumenten och konsumenten beslutar sig för att frånträda kreditavtalet efter fristen på fjorton dagar efter det att avtalet ingåtts, så kan näringsidkaren inte göra gällande att konsumenten har missbrukat sin ångerrätt, även om den tid som förflutit mellan avtalets ingående och konsumentens frånträdande är betydande (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkterna 126 och 127, och dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkterna 289 och 290).
77 Av liknande skäl kan det inte anses att enbart det förhållandet att konsumenten utövar sin ångerrätt enligt artikel 9.1 i direktiv 2011/83 mot slutet av ångerfristen, efter det att den förlängts i enlighet med artikel 10.1 i direktivet, i sig räcker för att styrka en sådan objektiv omständighet.
78 I förevarande fall är det emellertid inte bara så att konsumenten har utövat sin ångerrätt mot slutet av den frist som således förlängts med tolv månader från och med utgången av den ursprungliga ångerfristen, utan avtalet har dessutom, såsom påpekats i punkt 52 ovan och såsom generaladvokaten har noterat i punkt 61 i sitt förslag till avgörande, ingåtts på grundval av ett utkast som konsumenten på eget ansvar låtit utarbeta av en mellanhand som konsumenten själv valt och i enlighet med mellanhandens anvisningar vad gäller de exakta prestationer som näringsidkaren förväntades fullgöra; ett utkast som näringsidkaren därefter undertecknat utan ändringar.
79 I ett sådant fall kan det inte uteslutas att konsumentens utövande av sin ångerrätt inte är förenligt med de syften som avses i punkt 73 ovan.
80 Dessa omständigheter talar för att det föreligger en objektiv omständighet, vilket dock i sista hand ska prövas av den hänskjutande domstolen, som visar att konsumenten, i förevarande fall JK, har gjort sig skyldig till rättsmissbruk genom att frånträda distansavtalet.
81 Om så är fallet måste den hänskjutande domstolen pröva huruvida konsumenten uppfyller det subjektiva rekvisitet, vilket – trots de tvivel som den hänskjutande domstolen har uttryckt – är ett villkor som måste vara uppfyllt för att det ska anses vara fråga om rättsmissbruk i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 69 och 70 ovan. I detta hänseende kan det vara relevant om det finns omständigheter som tyder på att konsumenten bestämde tidpunkten för utövandet av denna rätt enkom i syfte att kunna dra full nytta av den prestation som näringsidkaren hade fullgjort i sin helhet eller nästan helt och hållet, samtidigt som konsumenten undviker att bli skyldig att betala någon som helst ersättning som vederlag för denna prestation.
82 Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2011/83 ska tolkas så, att en näringsidkare – i ett fall då en konsument har frånträtt ett distansavtal mot slutet av ångerfristen, efter det att den förlängts i enlighet med artikel 10.1 i direktivet, vid en tidpunkt då de prestationer som är föremål för avtalet och som är av sådan art att de inte kan återgå redan har fullgjorts – kan göra gällande att konsumenten, på grund av dennes eget beteende, har utövat ångerrätten på ett sätt som innebär missbruk, om det av samtliga omständigheter framgår dels att konsumenten inte utövade sin ångerrätt i enlighet med de syften som eftersträvas med direktivet med avseende på information till konsumenten och säkerhet vid transaktioner med näringsidkaren, dels att konsumenten genom sitt beteende avsåg att på ett otillbörligt sätt uppnå en fördel, till nackdel för näringsidkaren.
83 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: tyska.