ext/celex/62024CJ0629

Preliminär utgåva

SVDOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 4 juni 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Transport – Förordning (EG) nr 392/2009 – Transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss – Artikel 2 – Tillämpningsområde – Artikel 3 – Skadeståndsansvar och försäkring – Artikel 7 – Information till passagerare – Atenkonventionen om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods – Artikel 3 – Transportörens ansvar för en passagerares dödsfall eller personskada – Artiklarna 6 och 7 – Ansvarsbegränsning – Direktiv 90/314/EEG – Paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang – Artikel 5 – Researrangörens ansvar för det korrekta fullgörandet av resepaketet – Kryssning – Personskada som resenär ådrar sig ombord på ett fartyg – Begränsning av ersättning i enlighet med internationella konventioner ”

I mål C‑629/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) genom beslut av den 15 maj 2024, som inkom till domstolen den 25 september 2024, i målen

MH

mot

Costa Crociere SpA,

Axyme Selàrl, i egenskap av likvidator för bolaget Blue Passion,

Generali IARD SA, i egenskap av försäkringsgivare åt bolaget Blue Passion,

Hiscox Insurance Company Ltd,

Caisse primaire d’assurance maladie (CPAM) de Paris,

och

Costa Crociere SpA,

mot

DI,

DM, i eget namn och i egenskap av arvinge till DI,

Croisière Club SAS,

Hiscox Insurance Company Ltd,

Caisse primaire d’assurance maladie (CPAM) du Puy-De-Dôme,

Hiscox SA, i egenskap av ansvarsförsäkringsgivare åt Croisière Club SAS,

WT, i egenskap av arvinge till DI,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias och B. Smulders (referent),

generaladvokat: R. Norkus,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– MH, genom N. Boullez, avocat,

– Costa Crociere SpA, genom G. Valdelièvre, avocat,

– Hiscox Insurance Company Ltd, genom G. Thouvenin, avocat,

– DM, i eget namn och i egenskap av arvinge till DI, och WT, i egenskap av arvinge till DI, genom F. Rocheteau, avocat,

– Croisière Club SAS och Hiscox SA, i egenskap av ansvarsförsäkringsgivare åt Croisière Club SAS, genom D. Le Prado, avocat,

– Frankrikes regering, genom B. Herbaut och B. Travard, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom S. Delaude, M. Noll-Ehlers och N. Yerrell, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 4 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande handlar om hur artikel 2, artikel 3.1 och artikel 7 första stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss (EUT L 131, 2009, s. 24) ska tolkas när en sjötransportör genomför en kryssning som utgör en paketresa i den mening som avses i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, 1990, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan MH och å andra sidan Costa Crociere SpA, Axyme Selàrl, i egenskap av konkursförvaltare åt bolaget Blue Passion, Generali IARD SA, i egenskap av försäkringsgivare åt bolaget Blue Passion, Hiscox Insurance Company Ltd och Caisse primaire d’assurance maladie (CPAM) de Paris (nedan kallat MH-målet), och ett mål mellan å ena sidan Costa Crociere och å andra sidan DI, DM, i eget namn och i egenskap av arvinge till DI, Croisière Club SAS, Hiscox Insurance Company Ltd, Caisse primaire d’assurance maladie (CPAM) du Puy-De-Dôme, Hiscox SA, i egenskap av ansvarsförsäkringsgivare åt Croisière Club SAS och WT (nedan kallat Costa Crociere-målet). Målen inleddes till följd av personskador som MH och DI ådragit sig under kryssningar med ett fartyg tillhörande Costa Crociere. Kryssningarna hade sålts till dem av resebyråerna Blue Passion och Croisière Club som paketresor.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 392/2009

3 I artikel 1 i förordning nr 392/2009, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”1. I denna förordning fastställs gemenskapsbestämmelserna om skadeståndsansvar och försäkring för passagerarbefordran till sjöss såsom anges i relevanta bestämmelser i

a) 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods i dess ändrade lydelse enligt protokollet från 2002 (nedan kallad Atenkonventionen), som återges i bilaga I, …

…”

4 I förordningens artikel 2, med rubriken ”Tillämpningsområde”, stadgas följande:

”Denna förordning ska tillämpas på varje internationell befordran i den mening som avses i artikel 1.9 i Atenkonventionen och på befordran till sjöss i en enda medlemsstat ombord på fartyg som är av klass A- och B-typ i enlighet med artikel 4 i [rådets direktiv 98/18/EG av den 17 mars 1998 om säkerhetsbestämmelser och säkerhetsnormer för passagerarfartyg (EGT L 144, 1998, s. 1)], om

a) fartyget för en medlemsstats flagg eller är registrerat i en medlemsstat, eller

b) befordringsavtalet har träffats i en medlemsstat, eller

c) avgångs- eller bestämmelseorten enligt befordringsavtalet är belägen i en medlemsstat.

Medlemsstaterna får tillämpa denna förordning på befordran till sjöss i en enda medlemsstat.”

5 I artikel 3 i förordningen, med rubriken ”Skadeståndsansvar och försäkring”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Skadeståndsansvaret gentemot passagerare, deras resgods och fordon samt reglerna om försäkring eller annan ekonomisk säkerhet ska regleras av denna förordning och av artiklarna 1 och 1a, artikel 2.2, artiklarna 3–16 och artiklarna 18, 20 och 21 i Atenkonventionen enligt bilaga I och bestämmelserna i [Internationella sjöfartsorganisationens (IMO:s)] riktlinjer enligt bilaga II.”

6 I artikel 7 i samma förordning, med rubriken ”Information till passagerare”, föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar researrangörers skyldigheter som fastställs i [direktiv 90/314], ska transportören och/eller den utförande transportören se till att passagerarna får tillräcklig och tydlig information om sina rättigheter enligt denna förordning.

När transportavtalet har ingåtts i en medlemsstat ska denna information tillhandahållas vid samtliga försäljningsställen, inbegripet vid telefon- och internetförsäljning. Om avgångshamnen ligger i en medlemsstat ska denna information tillhandahållas före avgången. I alla andra fall ska denna information tillhandahållas åtminstone vid avgången. I den utsträckning som informationskravet enligt denna artikel har fullgjorts antingen av transportören eller den utförande transportören, ska den andre inte vara skyldig att informera. Informationen ska tillhandahållas på det lämpligaste sättet.

För att uppfylla informationskravet i denna artikel ska transportören och den utförande transportören använda en översikt av bestämmelserna i denna förordning som utarbetats av [Europeiska] kommissionen och offentliggjorts.”

7 I artikel 12 i förordning nr 392/2009, med rubriken ”Ikraftträdande”, föreskrivs följande:

”Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

Den ska tillämpas från och med den dag då Atenkonventionen träder i kraft för gemenskapen och i vilket fall som helst senast från den 31 december 2012.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.”

8 Bilaga I till förordningen, med bestämmelser i Atenkonventionen om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods som är relevanta för tillämpningen av denna förordning (nedan kallad bilaga I), innehåller konventionens artikel 1 med rubriken ”Definitioner”. Där föreskrivs följande:

”I denna konvention har följande begrepp nedan angivna innebörd:

1) a) Med transportör förstås en person som har träffat ett befordringsavtal eller på vars vägnar ett befordringsavtal har träffats, oavsett om befordran utförs av bortfraktaren själv eller av en utförande transportör.

b) Med utförande transportör förstås den som, utan att vara avtalande transportör, i egenskap av ägare eller befraktare av ett fartyg eller i egenskap av redare, faktiskt utför hela befordran eller en del av denna.

c) Med transportör som faktiskt utför hela befordran eller en del av den förstås den utförande transportören eller transportören, i den mån den sistnämnde faktiskt utför befordran.

2) Med befordringsavtal förstås ett avtal, träffat av en transportör eller på dennes vägnar, om befordran till sjöss av en passagerare och, i förekommande fall, hans resgods.

…

8) befordran omfattar följande perioder:

a) I fråga om passagerare och hans handresgods, den tid under vilken passageraren och/eller hans handresgods är ombord på fartyget eller under in eller utskeppning och den tid under vilken passageraren och hans resgods transporteras till sjöss från land till fartyget eller omvänt, om kostnaden för en sådan transport omfattas av biljettpriset eller om det för denna transport använda fartyget har ställts till passagerarens förfogande av transportören. Såvitt angår passageraren omfattar befordran emellertid inte den tid under vilken denne befinner sig i en hamnterminal eller stationsanläggning eller på kaj eller i eller på en annan hamnanläggning.

…

9) Med internationell befordran förstås varje befordran där, enligt befordringsavtalet, avgångsorten och bestämmelseorten är belägna i två skilda stater, eller i en och samma stat, om fartyget enligt befordringsavtalet eller fastställd turlista ska anlöpa hamn i en annan stat under resan.

…”

9 I artikel 3 i bilaga I, med rubriken ”Transportörens ansvar”, föreskrivs följande:

”1. Transportören ska vara ansvarig för skada som uppstått som följd av dödsfall eller personskada som drabbat en passagerare till följd av en sjöfartsolycka, i den mån skadan beträffande denna passagerare vid en och samma händelse inte överstiger 250 000 beräkningsenheter, såvida inte transportören bevisar att olyckan

a) orsakades av krigshandling, fientligheter, inbördeskrig, uppror eller av naturhändelse av osedvanlig karaktär, som inte har kunnat undvikas och vars följder inte har kunnat förhindras, eller

b) i sin helhet har vållats av tredje man genom handling eller underlåtenhet med avsikt att orsaka skada.

Transportören ska även vara ansvarig i den omfattning skadan överstiger den beloppsgräns som angivits ovan, om inte transportören visar att den händelse som orsakade skadan inte uppkom genom fel eller försummelse av transportören.

2. Transportören ska vara ansvarig för skada som uppstått som följd av dödsfall eller personskada som drabbat en passagerare på grund av någon annan händelse än en sjöfartsolycka, om den händelse som orsakade skadan berodde på fel eller försummelse av transportören. Bevisbördan för fel eller försummelse ska ligga på käranden.

…

5. Vid tillämpningen av denna artikel avses med

a) sjöfartsolycka : förlisning, kantring, sammanstötning eller strandning, explosion eller brand i fartyget eller fel i fartyget,

b) fel eller försummelse av transportören : termen inbegriper även fel eller försummelse av transportörens medhjälpare som handlar inom ramen för uppdragets fullgörande,

c) fel i fartyget : funktionsoduglighet, brist eller åsidosättande av tillämpliga säkerhetsföreskrifter i fråga om någon del av fartyget eller i dess utrustning vid användning för utrymning, evakuering eller passagerares ombord eller ilandstigning, eller vid användning för framdrivning, styrning, säker navigering, förtöjning, ankring, angörande av eller avgång från kaj eller ankringsplats, eller skadekontroll efter vattenfyllning, eller vid användning för sjösättning av livräddningsredskap, och

d) skada : beteckningen inbegriper inte straffliknande skadestånd (så kallade exemplary or punitive damages).

6. Transportörens ansvar enligt denna artikel avser endast skada som härrör från händelser som har inträffat under befordran. Bevisbördan för att den händelse som orsakat skadan har inträffat under befordran och omfattningen av skadan ska ligga på käranden.

…”

10 I artikel 6 i bilaga I, med rubriken ”Medvållande”, föreskrivs följande:

”Om transportören visar att en passagerares död eller personskada eller förlust av eller skada på dennes resgods förorsakades av passageraren själv eller att denne medverkade till det, kan den domstol som handlägger målet, i överensstämmelse med dess nationella lag, helt eller delvis befria transportören från ansvarighet.”

11 I artikel 7 i bilaga I, med rubriken ”Ansvarsbegränsning för dödsfall och personskada ”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Transportörens ansvar enligt artikel 3 för en passagerares död eller personskada ska inte i något fall överstiga 400 000 beräkningsenheter per passagerare vid en och samma händelse. Om skadeståndet enligt domstolslandets lag ska betalas ut i form av periodiska utbetalningar får det kapitaliserade värdet inte överstiga denna gräns.”

12 Artikel 9 i bilaga I, med rubriken ”Beräkningsenheter och omräkning”, har följande lydelse:

”1. Med beräkningsenhet avses i denna konvention en särskild dragningsrätt enligt Internationella valutafondens bestämmelser. De belopp som avses i artiklarna 3.1, 4a.1 och 7.1 och artikel 8 ska räknas om till domstolslandets nationella valuta på grundval av valutans kurs i förhållande till den särskilda dragningsrätten den dag då domen meddelades eller den dag som parterna har kommit överens om. För fördragsslutande stater som är medlemmar av Internationella valutafonden beräknas värdet av den nationella valutan uttryckt i särskilda dragningsrätter enligt den beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner. För fördragsslutande stater som inte är medlemmar av Internationella valutafonden beräknas värdet av den nationella valutan uttryckt i särskilda dragningsrätter på det sätt som staten i fråga bestämmer.

2. Stater som inte är medlemmar av Internationella valutafonden och vars lagstiftning inte tillåter att punkt 1 tillämpas får vid statens ratifikation, godtagande eller godkännande av eller anslutning till konventionen, eller när som helst därefter, lämna en förklaring om att den beräkningsenhet som avses i punkt 1 ska motsvara 15 guldfranc. En guldfranc enligt denna punkt motsvarar 65,5 milligram guld av 0,900 finhet. Omräkningen från guldfranc till nationell valuta ska ske enligt den berörda statens lag.

3. Beräkningen enligt punkt 1 sista meningen och omräkningen enligt punkt 2 ska göras på ett sådant sätt att de belopp som anges i artiklarna 3.1, 4a.1 och 7.1 och artikel 8 får ett realvärde i den fördragsslutande statens nationella valuta som så långt möjligt är lika med vad som skulle ha blivit fallet om beräkningen gjorts enligt de tre första meningarna i punkt 1. En fördragsslutande stat ska underrätta generalsekreteraren om vilken beräkningsmetod som staten tillämpar enligt punkt 1, eller om resultatet av omräkningen enligt punkt 2 när staten deponerar sitt ratifikations-, antagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument avseende denna konvention samt när staten ändrar beräknings- eller omräkningsmetod.”

13 I artikel 13 i bilaga I, med rubriken ”Förlust av rätten till ansvarsbegränsning”, föreskrivs följande:

”1. Transportören har inte rätt att åberopa de ansvarsgränser som föreskrivs i artiklarna 7 och 8 och i artikel 10.1 om det visas att han, genom egen handling eller underlåtenhet, har orsakat skadan uppsåtligen eller hänsynslöst och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

2. Transportörens eller den utförande transportörens medhjälpare eller andra som de anlitat för befordran har inte rätt att åberopa dessa ansvarsgränser om det visas att de, genom egen handling eller underlåtenhet, har orsakat skadan uppsåtligen eller hänsynslöst och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.”

14 I artikel 14 i bilaga I, med rubriken ”Grunden för skadeståndskrav”, föreskrivs följande:

”Talan angående skadestånd i anledning av att en passagerare avlidit eller åsamkats kroppsskada eller i anledning av förlust av eller skada på resgods får inte väckas mot transportören eller den utförande transportören annat än enligt denna konvention.”

Förordning (EG) nr 1177/2010

15 I artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 334, 2010, s. 1) föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

t) kryssning : en transport till sjöss eller på inre vattenvägar som bedrivs enbart i nöjes- eller rekreationssyfte, kompletterad med inkvartering och andra tjänster och som varar mer än två övernattningar ombord,

…”

Direktiv 90/314

16 I nittonde skälet i direktiv 90/314 angavs följande:

”I de fall arrangören och/eller återförsäljaren är ansvarig för brister vid fullgörande av avtalet, bör detta ansvar begränsas enligt de internationella konventioner som gäller för sådana tjänster, särskilt Warszawakonventionen av 1929 om internationella lufttransporter, Bernkonventionen av 1961 om järnvägstransporter, Atenkonventionen … och Pariskonventionen av 1962 om hotellvärdars ansvar. I fråga om annan skada än personskada bör det dessutom vara möjligt att begränsa ansvaret i det enskilda avtalet, dock förutsatt att sådana begränsningar inte är oskäliga.”

17 I artikel 1 i direktivet föreskrevs följande:

”Avsikten med detta direktiv är att inbördes närma medlemsstaternas lagar och andra författningar om resepaket som säljs eller bjuds ut till försäljning inom gemenskapens territorium.”

18 I artikel 2 i direktivet föreskrevs följande:

”I detta direktiv avses med:

1) Resepaket : en i förväg ordnad kombination av minst två av följande komponenter som säljs eller bjuds ut till försäljning till ett totalpris, om tjänsten varar längre än ett dygn eller inkluderar övernattning:

a) Transport.

b) Inkvartering.

c) Andra turisttjänster som inte är direkt knutna till transport eller inkvartering och som utgör en väsentlig del av resepaketet.

…”

19 I artikel 5 i samma direktiv föreskrevs följande:

”1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att se till att den arrangör och/eller återförsäljare som är part i avtalet är ansvarig för att åtagandena enligt avtalet fullgörs på ett korrekt sätt, oavsett om dessa skall fullgöras av arrangören eller återförsäljaren eller av andra leverantörer av tjänster. Detta ansvar skall inte inverka på arrangörens eller återförsäljarens rätt att kräva ersättning av dessa övriga leverantörer av tjänster.

2. Vad gäller den skada som förorsakas konsumenten på grund av att avtalet inte fullgörs, skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att arrangören eller återförsäljaren är ansvariga såvida avtalsbrottet inte orsakas av fel som vare sig begåtts av dem själva eller av någon annan leverantör av tjänster därför att

– avtalsbrottet är orsakat av konsumenten,

– avtalsbrottet är orsakat av tredje man utan anknytning till de avtalade tjänsterna och har inte kunnat förutses eller undvikas,

– avtalsbrottet beror på force majeure enligt definitionen i artikel 4.6 [första stycket] b ii eller på en händelse som arrangören eller återförsäljaren eller leverantören av tjänsten inte kunnat förutse eller undvika även om de hade iakttagit vederbörlig aktsamhet.

I de fall som anges i andra och tredje strecksatsen ovan skall arrangören eller återförsäljaren omedelbart bistå en konsument i svårigheter.

I fråga om skador som uppkommer till följd av att de tjänster som ingår i resepaketet inte utförs eller utförs felaktigt, får medlemsstaterna tillåta att ersättningen begränsas i enlighet med internationella konventioner på detta område.

I fråga om andra skador än personskador som uppkommer till följd av att de tjänster som ingår i resepaketet inte utförs eller utförs felaktigt, får medlemsstaterna tillåta att ersättningen begränsas i avtalet. Sådan begränsning får inte vara oskälig.

3. Förutom vad som sägs i punkt 2 fjärde stycket får inga undantag från bestämmelserna i punkt 1 och 2 förekomma i avtalet.

…”

Fransk rätt

20 Direktiv 90/314 har införlivats med fransk rätt genom code du tourisme (lagen om turism). I artikel L. 211-1 i denna lag, i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad lagen om turism), föreskrivs följande:

”I.- Detta kapitel är tillämpligt på fysiska eller juridiska personer, oavsett villkoren för ersättning till dessa, som ägnar sig åt eller medverkar vid verksamhet som består i att anordna eller sälja följande:

a) Resor eller vistelser för individer eller grupper.

b) Tjänster som kan tillhandahållas i samband med resor eller vistelser, bland annat utfärdande av färdbevis, rumsbokning på hotell eller logianläggningar för turister och utfärdande av logi- eller restaurangkuponger.

…”

21 I artikel L. 211-2 i lagen om turism föreskrivs följande:

”Med resepaket för turister avses tillhandahållandet av en tjänst

1° till följd av en i förväg ordnad kombination av minst två verksamheter som avser transport, inkvartering eller andra turisttjänster som inte är direkt knutna till transport eller inkvartering och som utgör en väsentlig del av resepaketet,

2° som varar längre än ett dygn eller inkluderar övernattning, och

3° som säljs eller bjuds ut till försäljning till ett totalpris.”

22 I artikel L. 211-16 i lagen om turism föreskrivs följande:

”Varje fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt sådan verksamhet som nämns i artikel L. 211-1 har ett strikt ansvar gentemot köparen för att åtagandena enligt avtalet fullgörs på ett korrekt sätt, oavsett om avtalet har ingåtts på distans och om dessa åtaganden ska fullgöras av personen själv eller av andra leverantörer av tjänster, med begränsning till den ersättning som föreskrivs i internationella konventioner. Detta ansvar ska inte inverka på personens rätt att väcka talan mot dessa andra leverantörer av tjänster.

Personen kan dock helt eller delvis undgå ansvar genom att lägga fram bevis för att avtalsbrottet är orsakat av köparen eller för att avtalsbrottet är orsakat av tredje man utan anknytning till de avtalade tjänsterna och inte har kunnat förutses eller undvikas, eller för att avtalsbrottet beror på force majeure.”

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

MH-målet

23 Den 18 januari 2017 bokade MH en kryssning för 12 038 euro hos resebyrån Blue Passion. Kryssningen skulle gå mellan Valparaiso (Chile) och Melbourne (Australien) och genomföras med ett fartyg tillhörande Costa Crociere, under perioden 15 februari–17 mars 2017. Natten mellan den 17 och 18 februari 2017 steg MH upp ur sängen utan att tända ljuset, varefter hon ramlade omkull och ådrog sig en fraktur på överarmsbenets huvud. Efter olyckan fördes hon tillbaka till det franska fastlandet för att få vård.

24 I juli 2017 väckte MH skadeståndstalan mot Blue Passion och Costa Crociere vid Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike). Hiscox Insurance, som är försäkringsgivare åt dessa bolag, tilläts att inträda i rättegången som intervenient.

25 I dom av den 24 oktober 2019 fann nämnda domstol att Blue Passion och Costa Crociere var ansvariga till 20 procent för de skador som MH åsamkats till följd av fallet, och att hon själv delvis bar ansvaret för att hon ramlat omkull, eftersom hon vid olyckstillfället inte hade tänt ljuset. Med tillämpning av artikel L. 211-2 och följande artiklar i lagen om turism ålade nämnda domstol Blue Passion och Costa Crociere att tillsammans med Hiscox Insurance solidariskt utge ersättning för den skada som MH lidit till ett belopp på 2 041,53 euro.

26 Den 22 september 2020 försattes Blue Passion i likvidation.

27 Costa Crociere överklagade domen av den 24 oktober 2019 till Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike), som i sin dom av den 17 november 2022 slog fast att MH ensam bar ansvaret för olyckan på grund av att hon inte hade tänt ljuset i rummet före fallet, och att Blue Passion därmed inte kunde anses ha gjort sig skyldigt till avtalsbrott med tillämpning av artikel L. 211-1 och följande artiklar i lagen om turism. Dessutom fann domstolen att Costa Crociere inte heller kunde hållas ansvarigt för olyckan enligt förordning nr 392/2009 och Atenkonventionen, eftersom det inte hade framkommit några uppgifter om kryssningsfartygets rörelser eller försummelser från Costa Crocieres sida som skulle ha orsakat MH:s fall. Appellationsdomstolen upphävde följaktligen underinstansens dom.

28 MH överklagade appellationsdomstolens dom till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), som är hänskjutande domstol i förevarande mål, och hävdade att appellationsdomstolens hade gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att underlåta att tillämpa artiklarna L. 211-2 och L. 211-16 i lagen om turism, och i stället tillämpa bestämmelserna i förordning nr 392/2009 och Atenkonventionen.

Costa Crociere -målet

29 Den 11 februari 2016 köpte DM för 1 782 euro en paketresa för sin hustru DI och sig själv från resebyrån Croisière Club. Resan bestod av en kryssning i den grekiska övärlden med avgång från Marseille (Frankrike) och fem anlöp, som skulle genomföras med ett fartyg tillhörande Costa Crociere mellan den 30 mars och den 11 april 2016.

30 Den 30 mars 2016 ramlade DI omkull och ådrog sig en fraktur på vänstra överarmsbenets huvud efter att ha stött ihop med en okänd person när hon försökte ta för sig av den buffé som serverades ombord på kryssningsfartyget, som då fortfarande låg förtöjt i Marseilles hamn.

31 DM och DI, som därför aldrig deltog i kryssningen, väckte talan om skadestånd mot Costa Crociere och Croisière Club vid Tribunal judiciaire de Nanterre (Förstainstansdomstolen i Nanterre, Frankrike). Hiscox Insurance, som är försäkringsgivare åt Croisière Club, inträdde i rättegången som intervenient i första instans.

32 Den 22 oktober 2020 fann denna domstol att Costa Crociere och Croisière Club var skadeståndsskyldiga och ålade dem, samt Hiscox Insurance, att utge olika belopp till DI och DM som ersättning för den skada som dessa lidit. Costa Crociere, Croisière Club och Hiscox Insurance överklagade domen till Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles, Frankrike).

33 Appellationsdomstolen fastställde den 14 februari 2023 den överklagade domen med tillämpning av artikel L. 211-1 och följande artiklar i lagen om turism.

34 Costa Crociere överklagade appellationsdomstolens dom till den hänskjutande domstolen, och hävdade att appellationsdomstolen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att underlåta att tillämpa förordning nr 392/2009 och Atenkonventionen och genom att slå fast att Costa Crociere var ansvarigt för den skada som DM och DI lidit med tillämpning av artikel L. 211-1 och följande artiklar i lagen om turism.

Överväganden som är gemensamma för de två nationella målen

35 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det råder oenighet mellan de ovannämnda appellationsdomstolarna, liksom även inom en del av doktrinen, om huruvida förordning nr 392/2009 är tillämplig på kryssningar som har karaktären av ett resepaket i den mening som avses i direktiv 90/314.

36 Enligt det ena synsättet regleras skadeståndsansvaret för arrangörer av kryssningar som säljs i form av paketresor av de ansvarsregler som införts genom direktiv 90/314. I förordning nr 392/2009 sägs nämligen ingenting om att det ska göras undantag från de enhetliga regler om strikt ansvar för arrangören eller återförsäljaren som införts genom direktivet. Direktivet syftar dessutom till att stärka konsumentskyddet. Förordningen avser endast avtal som uteslutande rör passagerarnas befordran till sjöss, och hänvisningen i förordningens artikel 7 till direktiv 90/314 gäller endast researrangörernas skyldigheter i fråga om information till passagerarna och ingalunda det ansvarssystem som föreskrivs i detta direktiv.

37 Enligt det andra synsättet regleras skadeståndsansvaret för arrangörer av kryssningar som säljs i form av paketresor av det ansvarssystem som föreskrivs i förordning nr 392/2009. För detta talar det faktum att det i artikel 14 i Atenkonventionen, till vilken det hänvisas i artikel 3 i denna förordning, föreskrivs att talan angående skadestånd i anledning av att en passagerare avlidit eller åsamkats kroppsskada eller i anledning av förlust av eller skada på resgods inte får väckas mot transportören eller den utförande transportören annat än enligt denna konvention, det faktum att det inte finns någon bestämmelse i förordningen som utesluter kryssningar från dess tillämpningsområde samt det faktum att artikel 7 i samma förordning hänvisar till direktiv 90/314.

38 Dessutom finns det röster i en del av doktrinen som menar att det ska göras åtskillnad beroende på om den olycka som drabbat en passagerare som deltar i en kryssning hänför sig till själva befordran som sådan, i vilket fall transportörens skadeståndsansvar omfattas av det system som införts genom Atenkonventionen, eller till en turisttjänst som tillhandahålls i samband med denna befordran och som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 90/314.

39 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska [artiklarna 2, 3.1 och 7 första stycket] i förordning [nr 392/2009] och bilaga I till denna förordning tolkas så, att de reglerar skadeståndsansvaret för en sjötransportör som genomför en kryssning som har karaktären av ett resepaket i den mening som avses i rådets direktiv [90/314]?

2) För det fall fråga 1 besvaras jakande, reglerar dessa bestämmelser i förordning [nr 392/2009] skadeståndsansvaret för en sådan transportör endast när personskadan är hänförlig till befordran till sjöss?”

Prövning av tolkningsfrågorna

40 EU-domstolen påpekar inledningsvis att det framgår av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 18 december 2025, SACD m.fl., C‑182/24, EU:C:2025:979, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

41 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen ställt två frågor, som kompletterar varandra, för att få klarhet i vilka regler som är tillämpliga vad gäller skadeståndsansvar när en passagerare på ett kryssningsfartyg ådrar sig en personskada ombord på detta fartyg. En kryssning kan nämligen kvalificeras både som ett resepaket, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 90/314, och som ”befordran till sjöss” enligt artikel 2 i förordning nr 392/2009, och de ansvarssystem som föreskrivs i artikel 5 i direktivet och i artikel 3 i förordningen, jämförd med bilaga I till samma förordning, skiljer sig åt.

42 Av detta följer att den hänskjutande domstolen ska anses ha ställt sina två frågor, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 och artikel 7 första stycket i, och bilaga I till, förordning nr 392/2009 samt artikel 5 i direktiv 90/314 ska tolkas så, att när en kryssning har karaktären av ett resepaket i den mening som avses i artikel 2 led 1 i detta direktiv, så regleras skadeståndsanspråk avseende en personskada som en passagerare har ådragit sig under befordran till sjöss, i den mening som avses i artikel 2 i förordningen, ombord på kryssningsfartyget, av denna förordnings regler om skadeståndsansvar för den sjötransportör som genomför kryssningen med nämnda fartyg.

43 Enligt artikel 1 i direktiv 90/314 är avsikten med direktivet att inbördes närma medlemsstaternas lagar och andra författningar om resepaket som säljs eller bjuds ut till försäljning inom Europeiska unionens territorium. Det framgår av artikel 2 i direktiv 90/314 att direktivet avser sådana avtal som ingås mellan en konsument å ena sidan och en arrangör eller återförsäljare å andra sidan beträffande ett resepaket, det vill säga avtal om försäljning till ett totalpris av en tjänst som varar längre än ett dygn eller inkluderar övernattning, och som kombinerar minst två av de tre komponenterna transport, inkvartering och andra turisttjänster som inte är direkt knutna till transport eller inkvartering och som utgör en väsentlig del av resepaketet.

44 Av detta följer att när en kryssning – som i artikel 3 t i förordning nr 1177/2010 definieras som en transport till sjöss eller på inre vattenvägar som bedrivs enbart i nöjes- eller rekreationssyfte, kompletterad med inkvartering och andra tjänster och som varar mer än två övernattningar ombord – säljs till en konsument för ett totalpris, så ska denna försäljning anses gälla ett resepaket i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 90/314 och således regleras av detta direktiv.

45 Det ska härvid framhållas att som en del av den tillnärmning av lagstiftning som nämns i artikel 1 i direktiv 90/314 innehåller direktivet bindande bestämmelser om inomobligatoriskt ansvar för paketresearrangörer i förhållande till konsumenter som har ingått paketreseavtal med dessa. Bland annat anges i artikel 5.1 i direktiv 90/314 att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att den arrangör eller återförsäljare som är part i avtalet är ansvarig gentemot konsumenten för att åtagandena enligt avtalet fullgörs på ett korrekt sätt, oavsett om dessa ska fullgöras av dem själva eller av andra leverantörer av tjänster, och i artikel 5.2 första stycket i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att arrangören eller återförsäljaren är ansvarig för den skada som förorsakas konsumenten på grund av att avtalet inte fullgörs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2021, Kuoni Travel, C‑578/19, EU:C:2021:213, punkterna 34 och 35).

46 Arrangörens och återförsäljarens ansvar i förhållande till konsumenten är dock inte obegränsat.

47 Enligt artikel 5.2 första stycket i direktiv 90/314 är arrangören och återförsäljaren nämligen inte ansvariga för avtalsbrott om avtalsbrottet är orsakat av konsumenten, avtalsbrottet är orsakat av tredje man utan anknytning till de avtalade tjänsterna och inte har kunnat förutses eller undvikas, eller avtalsbrottet beror på force majeure eller på en händelse som arrangören inte kunnat förutse eller undvika.

48 Det framgår dessutom av artikel 5.2 tredje stycket i direktiv 90/314, jämförd med nittonde skälet i samma direktiv, att medlemsstaterna får tillåta att ersättningen till konsumenten till följd av att de tjänster som ingår i resepaketet inte utförs eller utförs felaktigt, begränsas i enlighet med internationella konventioner på detta område, däribland Atenkonventionen.

49 Vad gäller sistnämnda begränsning av ersättningen till en konsument ska det, för det första, påpekas att denna begränsning är tillämplig på varje ”transportör”, som i artikel 1.1 i konventionen definieras som en person som har träffat ett befordringsavtal eller på vars vägnar ett befordringsavtal har träffats, oavsett om befordran utförs av bortfraktaren själv eller av en utförande transportör, det vill säga en person som utan att vara bortfraktaren faktiskt utför hela befordran eller en del av denna.

50 För det andra ska det påpekas att denna konvention begränsar den ersättning som en passagerare eller dennes rättsinnehavare kan begära av en transportör i fall av personskada eller dödsfall som inträffat under befordran till sjöss.

51 I artikel 3 i konventionen föreskrivs i synnerhet olika regler för transportörens ansvar beroende på om det är en sjöfartsolycka – som i denna artikel definieras som förlisning, kantring, sammanstötning eller strandning, explosion eller brand i fartyget eller fel i fartyget – som är orsaken till en passagerares dödsfall eller personskada, eller inte.

52 När det gäller skada som uppstått som följd av dödsfall eller personskada som drabbat en passagerare till följd av en sjöfartsolycka föreskrivs det i artikel 3.1 i samma konvention att transportören ska vara ansvarig i den mån skadan beträffande denna passagerare vid en och samma händelse inte överstiger 250 000 beräkningsenheter. Enligt artikel 9 i konventionen avses med beräkningsenheter särskilda dragningsrätter enligt Internationella valutafondens (IMF:s) bestämmelser. Om den skada som passageraren lidit inte överstiger denna gräns på 250 000 beräkningsenheter, kan transportören undgå ansvar endast genom att bevisa att sjöfartsolyckan orsakades av krigshandling, fientligheter, inbördeskrig, uppror eller av naturhändelse av osedvanlig karaktär, som inte har kunnat undvikas och vars följder inte har kunnat förhindras, eller i sin helhet har vållats av tredje man genom handling eller underlåtenhet med avsikt att orsaka olyckan. Transportören ska även vara ansvarig om skadan överstiger gränsen på 250 000 beräkningsenheter, om inte transportören visar att sjöfartsolyckan inte uppkom genom fel eller försummelse av transportören.

53 Däremot gäller att om den skada som är en följd av dödsfall eller personskada som drabbat en passagerare har uppstått på grund av någon annan händelse än en sjöfartsolycka, ska transportören enligt vad som föreskrivs i artikel 3.2 och 3.5 i Atenkonventionen endast vara ansvarig om den person som begär ersättning bevisar att den händelse som orsakade skadan berodde på fel eller försummelse av transportören eller transportörens medhjälpare som handlar inom ramen för uppdragets fullgörande.

54 I artiklarna 6 och 7.1 i denna konvention föreskrivs dessutom en begränsning av transportörens ansvar vid dödsfall eller personskada som drabbat en passagerare oavsett om dödsfallet eller skadan orsakats av en sjöfartsolycka eller av någon annan händelse. Enligt artikel 6 kan nämligen den domstol som handlägger målet helt eller delvis befria transportören från ansvarighet om transportören visar att en passagerares död eller personskada förorsakades av passageraren själv eller att denne medverkade till det. Enligt artikel 7.1 ska transportörens ansvar för en passagerares död eller personskada inte i något fall överstiga 400 000 beräkningsenheter per passagerare vid en och samma händelse. I artikel 13.1 i nämnda konvention föreskrivs emellertid att det inte föreligger någon rätt att åberopa de ansvarsgränser som föreskrivs i artikel 7.1 om det visas att transportören, genom egen handling eller underlåtenhet, har orsakat skadan uppsåtligen eller hänsynslöst och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

55 För det tredje konstaterar domstolen att, medan det i artikel 5.2 tredje stycket i direktiv 90/314 endast föreskrivs en möjlighet för medlemsstaterna att, i enlighet med internationella konventioner, begränsa konsumentens ersättning för skador som uppkommer till följd av att de tjänster som ingår i ett resepaket inte utförs eller utförs felaktigt, så är den begränsning av transportörens ansvar som anges i Atenkonventionen, och som nämns ovan i punkterna 48–54, bindande för alla medlemsstater åtminstone från och med den 31 december 2012.

56 Såsom anges i artikel 1.1 i förordning nr 392/2009 fastställs genom denna förordning nämligen EU-regler om skadeståndsansvar för passagerarbefordran till sjöss som är grundade på relevanta bestämmelser i Atenkonventionen, som återges i bilaga I till förordningen. I artikel 3.1 i förordningen preciseras att skadeståndsansvaret regleras i artiklarna 1 och 1a, artikel 2.2, artiklarna 3–16 och artiklarna 18, 20 och 21 i Atenkonventionen, som tagits in i bilaga I till förordningen. Vidare anges i artikel 12 andra stycket i förordning nr 392/2009 dessutom att denna förordning ska tillämpas senast från och med den 31 december 2012.

57 Dessutom gäller att när en transportör är tjänsteleverantör åt en arrangör av en kryssning som sålts till en konsument som en paketresa, så måste också arrangören – som i enlighet med artikel 5 i direktiv 90/314 kan hållas ansvarig gentemot konsumenten om transportörens befordran till sjöss inte utförs eller utförs felaktigt – mot bakgrund av artikel 5.1 in fine och artikel 5.2 tredje stycket och i ljuset av nittonde skälet i direktivet kunna omfattas av de begränsningar av skadeståndsansvaret som gäller för transportören i förhållande till en passagerare enligt Atenkonventionen när denna konvention är tillämplig på en sådan befordran.

58 Av detta följer att medlemsstaterna, sedan den 31 december 2012 om inte tidigare, inte längre har någon möjlighet att fritt begränsa arrangörers skadeståndsansvar för passagerarbefordran till sjöss, med beaktande av de begränsningar av skadeståndsansvaret som föreskrivs i Atenkonventionen för en transportör som sköter en sådan befordran, utan är skyldiga att begränsa arrangörens skadeståndsansvar i enlighet med konventionen. Det innebär att de begränsningar av transportörens skadeståndsansvar som föreskrivs i nämnda konvention och nämns i punkterna 48–54 i förevarande dom, är tillämpliga på den ersättning som arrangören är skyldig att utge till en konsument för skador till följd av att vissa tjänster inte utförts eller utförts felaktigt under en kryssning som sålts till konsumenten som ett resepaket.

59 Det är emellertid viktigt att framhålla att en sådan kryssning omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 392/2009. Det bör i detta avseende påpekas att förordningen, enligt vad som anges i artikel 2, bland annat är tillämplig på all internationell befordran – som enligt artikel 1 led 9 i Atenkonventionen ska förstås som varje befordran där, enligt befordringsavtalet, avgångsorten och bestämmelseorten är belägna i två skilda stater, eller i en och samma stat, om fartyget enligt befordringsavtalet eller fastställd turlista ska anlöpa hamn i en annan stat under resan – om fartyget för en medlemsstats flagg eller är registrerat i en medlemsstat, eller befordringsavtalet har träffats i en medlemsstat, eller avgångs- eller bestämmelseorten enligt befordringsavtalet är belägen i en medlemsstat.

60 Vidare anges i artikel 3.6 i Atenkonventionen, som är tillämplig enligt artikel 3.1 i förordning nr 392/2009, att de regler om transportörens ansvar som föreskrivs i konventionen endast avser skada som härrör från händelser som har inträffat under befordran. Befordran ska enligt artikel 1 led 8 a i nämnda konvention, som också är tillämplig enligt artikel 3.1 i förordning nr 392/2009, förstås som den tid under vilken passageraren är ombord på fartyget eller under in- eller utskeppning och den tid under vilken passageraren transporteras till sjöss från land till fartyget eller omvänt, om kostnaden för en sådan transport omfattas av biljettpriset eller om det för denna transport använda fartyget har ställts till passagerarens förfogande av transportören, bortsett från den tid under vilken passageraren befinner sig i en hamnterminal eller stationsanläggning eller på kaj eller i eller på en annan hamnanläggning.

61 Härav följer att varje yrkande om ersättning på grund av dödsfall eller personskada som drabbat en passagerare under befordran till sjöss omfattas av det ansvarssystem som föreskrivs i Atenkonventionen. Eftersom passagerarbefordran i nämnda konvention definieras som den tid under vilken passageraren är ombord på fartyget, kan frågan om vilket ansvarssystem som blir tillämpligt vid ett dödsfall eller en personskada som äger rum ombord på ett fartyg inte vara beroende av om det avtalsbrott som orsakat dödsfallet eller personskadan, på grund av att vissa tjänster inte utförts eller utförts felaktigt, snarare avsåg transport, än logi eller rekreation ombord på fartyget. För samtliga typer av avtalsbrott avseende tjänster ombord på ett kryssningsfartyg, under en befordran, som har lett till dödsfall eller personskada för en passagerare gäller att arrangören gentemot passageraren kan åberopa de begränsningar av skadeståndsansvaret som enligt Atenkonventionen kan göras gällande av transportören, utan någon åtskillnad beroende på om det rör sig om tjänster avseende transport, eller tjänster avseende logi eller rekreation ombord.

62 Eftersom artikel 7 i förordning nr 392/2009 föreskriver att transportören, utan att det påverkar researrangörernas informationsskyldigheter enligt direktiv 90/314, ska se till att passagerarna får tillräcklig och tydlig information om sina rättigheter enligt denna förordning, åtminstone i form av en översikt över förordningens bestämmelser, finner domstolen dessutom att passagerarna på ett kryssningsfartyg måste informeras om det ansvarssystem som är tillämpligt om dödsfall eller personskada inträffar ombord på fartyget.

63 Mot bakgrund av det ovan anförda framhåller domstolen att när, såsom i förevarande fall, en konsument som har köpt ett resepaket för en kryssning som omfattas av artikel 2 led 1 i direktiv 90/314 drabbas av personskada under den tid då han eller hon befinner sig ombord på kryssningsfartyget och anser att skadan beror på att resepaketavtalet inte har fullgjorts, så har denna konsument möjlighet att framställa två typer av skadeståndskrav.

64 För det första kan konsumenten framställa skadeståndskrav mot kryssningsarrangören i enlighet med artikel 5 i direktiv 90/314.

65 Mot sådana skadeståndskrav kan kryssningsarrangören dock göra gällande de begränsningar av en transportörs ersättning till passagerare som föreskrivs i artiklarna 3 och 7 i Atenkonventionen, vilka är bindande för medlemsstaterna i enlighet med artikel 3 i förordning nr 392/2009 jämförd med artikel 5.2 tredje stycket i direktiv 90/314, såsom angetts i punkterna 55–58 i förevarande dom, och vilka vid dödsfall eller personskada går längre än begränsningarna i artikel 5.2 första stycket i direktivet.

66 I det förevarande fallet ankommer det således på den hänskjutande domstolen att i MH-målet och Costa Crociere-målet avgöra om den personskada som drabbat MH och DI ombord på kryssningsfartygen orsakats av en sjöfartsolycka i den mening som avses i artikel 3.5 i Atenkonventionen och, för det fall den inte har det, om MH och DI har bevisat att den händelse som orsakade skadan berodde på fel eller försummelse av transportören eller transportörens medhjälpare som handlat inom ramen för uppdragets fullgörande.

67 För det andra kan en sådan konsument som avses ovan i punkt 63 framställa skadeståndskrav med stöd av förordning nr 392/2009 och Atenkonventionen direkt mot den transportör som faktiskt har genomfört konsumentens befordran till sjöss, även om transportören inte är den som har arrangerat kryssningen.

68 Eftersom det i artikel 14 i Atenkonventionen, som är tillämplig på medlemsstaterna enligt artikel 3.1 i förordning nr 392/2009, föreskrivs att talan angående skadestånd för bland annat kroppsskada inte får väckas mot transportören annat än enligt denna konvention, kommer transportören att kunna göra gällande de ansvarsbegränsningar som föreskrivs i artiklarna 3 och 7 i nämnda konvention.

69 Om en kryssningspassagerare framställer båda typerna av skadeståndskrav ska den ersättning som erhållits till följd av det ena kravet beaktas vid fastställandet av den ersättning som det andra skadeståndskravet avser, så att det undviks att passageraren genom att framställa båda dessa skadeståndskrav erhåller en ersättning som överstiger den ersättning som motsvarar den uppkomna skadan.

70 Mot bakgrund av det ovan anförda ska de hänskjutna tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artikel 3.1 och artikel 7 första stycket i, och bilaga I till, förordning nr 392/2009 samt artikel 5 i direktiv 90/314 ska tolkas så, att när en kryssning har karaktären av ett resepaket i den mening som avses i artikel 2 led 1 i detta direktiv, så regleras skadeståndsanspråk avseende en personskada som en passagerare har ådragit sig under befordran till sjöss, i den mening som avses i artikel 2 i förordningen, ombord på kryssningsfartyget, av denna förordnings regler om skadeståndsansvar för den sjötransportör som genomför kryssningen med nämnda fartyg.

Rättegångskostnader

71 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 3.1 och artikel 7 första stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss, och bilaga I till förordningen, samt artikel 5 i direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang

ska tolkas så,

att när en kryssning har karaktären av ett resepaket i den mening som avses i artikel 2 led 1 i detta direktiv, så regleras skadeståndsanspråk avseende en personskada som en passagerare har ådragit sig under befordran till sjöss, i den mening som avses i artikel 2 i förordningen, ombord på kryssningsfartyget, av denna förordnings regler om skadeståndsansvar för den sjötransportör som genomför kryssningen med nämnda fartyg.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.