Förslag till avgörande av generaladvokat rimvydas norkus fördraget den 4 september 2025

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 131, 2009, s. 24.

3 EGT L 158, 1990, s. 59; svensk specialutgåva område 6, volym 3, s. 53.

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 334, 2010, s. 1).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1).

6 La loi fixant les conditions d’exercice des activités relatives à l’organisation et à la vente de voyages ou de séjours (lagen om villkor för verksamhet avseende anordnande och försäljning av resor eller vistelser) (JORF av den 14 juli 1992, text nr 160).

7 La loi de développement et de modernisation des services touristiques (lagen om utveckling och modernisering av turisttjänster) (JORF av den 24 juli 2009, text nr 169).

8 Atenkonventionen om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, som undertecknades i Aten den 13 december 1974 och trädde i kraft den 28 april 1987 (United Nations Treaty Series, vol. 1463, 1987, s. 19, nr 24817; nedan kallad Atenkonventionen).

9 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, som undertecknades i London den 1 november 2002 och trädde i kraft den 23 april 2014 (United Nations Treaty Series, vol. 3283).

10 Se punkt 29 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

11 Se punkt 64 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

12 Enligt fast rättspraxis utgör internationella avtal, som har ingåtts av Europeiska unionen i enlighet med bestämmelserna i fördragen, för Europeiska unionens vidkommande, akter som har antagits av dess institutioner. Dessa avtal är därför en integrerad del av unionens rättsordning, från och med dagen för deras ikraftträdande. I artikel 216.2 FEUF framgår följande: Avtal som ingås av [Europeiska] unionen ska vara bindande för unionens institutioner och medlemsstaterna. Därtill följer av artikel 19.3 b FEU och av artikel 267 första stycket b att domstolen, utan undantag, ska vara behörig att meddela förhandsavgöranden angående giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutas av unionens institutioner, vilket inkluderar internationella avtal som har ingåtts av Europeiska unionen (se dom av den 30 april 1974, Haegeman/Belgien, 181/73, EU:C:1974:41, punkterna 5 och 6, dom av den 30 maj 2006, kommissionen/Irland, C‑459/03), EU:C:2006:345, punkt 82, och dom av den 22 november 2017, Aebtri, C‑224/16, EU:C:2017:880, punkt 50). Om ett internationellt avtal uttryckligen nämns i eller biläggs till en förordning ska avtalets bestämmelser behandlas som direkt tillämplig unionsrätt.

13 Se, för ett liknande resonemang, artikel 3 i Atenkonventionen. Se även Delebecque, P., Droit maritime, 14:e upplagan, Dalloz, Paris, 2020, s. 690.

14 Se språkversionerna på danska (et fælles sæt regler), nederländska (een uniforme regeling), franska (un ensemble unique de règles), tyska (einheitliche Regeln), irländska (sraith amháin rialacha), italienska (un’unica serie di norme), lituaiska (bendrą taisyklių … rinkinį), polska (jednolitego zbioru zasad), rumänska (unui set unic de norme) och spanska (un conjunto único de normas).

15 Det är, i det sammanhanget, anmärkningsvärt att Förenade kungarikets Högsta domstol konstaterade följande: i likhet med många internationella konventioner om internationell befordran och transport, syftar Atenkonventionen till att, inom sitt tillämpningsområde, skapa en internationell kodex som ersätter de olika inhemska bestämmelserna i de stater som har anslutit sig till den genom enhetliga internationella bestämmelser. (se, dom meddelad av Förenade kungarikets Högsta domstol den 17 oktober 2018, Warner mot Scapa Flow Charters, mål nr (2018) UKSC 52, punkt 13) (min kursivering).

16 Se dom av den 18 mars 2021, Kuoni Travel ( C‑578/19, EU:C:2021:213, punkt 45), i vilken domstolen fastslog att arrangörens ansvar, enligt artikel 5 i direktiv 90/314, för att en paketresetjänst utförs felaktigt eller inte utförs, ska tolkas extensivt med hänsyn till att direktivet syftar till att säkerställa ett starkt konsumentskydd, och omfattar ansvar för bristande fullgörande av tredje man i egenskap av tjänsteleverantör.

17 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet Leitner ( C‑168/00, EU:C:2001:476, punkt 29 och följande punkter). Chapman, M., Prager, S., och Harding, J., Saggerson on Travel Law and Litigation, 5:e upplagan, Wildy, Simmonds & Hill Publishing, London 2013, s. 339. Författarna menar att direktiv 90/314, utöver allmänt skadestånd för sveda och värk, omfattar skadestånd för att resenären inte har kunnat njuta av sin semester om den har förstörts eller äventyrats av en personskada som arrangören är ansvarig för.

18 Ramming, K., Die Haftung des Reiseveranstalters für Personen- und Gepäckschäden bei Schiffsbeförderungen, Recht der Transportwirtschaft, nr 9, 2017, s. 322 och 347. Författaren menar att det kan finnas överlappningar mellan lagstiftningen avseende resepaket å ena sidan och lagstiftningen avseende passagerarbefordran å andra sidan. Författaren påpekar icke desto mindre att förutsättningarna för skadeståndsansvar skiljer sig åt och måste prövas oberoende av varandra.

19 Bokareva, O., Claims for personal injuries by cruise ship passengers under international and EU regimes, Codification of Maritime Law - Challenges, Possibilities and Experience, 1:a upplagan, Informa Law from Routledge, London 2019, s. 201. Författaren hävdar att både förordning nr 392/2009 och direktiv 90/314 i princip borde vara tillämpliga med tanke på att en kryssning inte bara omfattar transporttjänster utan även ytterligare komponenter, såsom logi, måltider och fritidsaktiviteter. Enligt författaren skapar de två gällande systemen en situation i vilken det inte är lätt för en kärande eller dennes advokat att på förhand bedöma vilken ordning som gäller, eftersom det, till stor del, kan bero på det forum som har valts.

20 Dom av den 2 september 2021 (C‑570/19, EU:C:2021:664, punkt 158).

21 Dom av den 26 mars 2020 (C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 35).

22 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1).

23 Dom av den 17 oktober 2024 (C‑650/23 och C‑705/23, EU:C:2024:903, punkt 39 och 40).

24 I, till exempel, skäl 16 i förordning nr 261/2004 konstateras följande: I sådana fall då en paketresa ställs in av andra orsaker än att flygningen ställs in bör denna förordning inte tillämpas. Vidare innehåller artiklarna 2 och 3 i direktiv 90/314 bestämmelser som anger dess materiella tillämpningsområde och juridiska definitioner, vilket gör det enklare att tillämpa denna rättsakt. Slutligen föreskrivs i artikel 8.2 i förordning nr 261/2004 att de rättigheter som förutses i [p]unkt 1 a [även skall] gälla passagerare vars flygning ingår i ett paket, med undantag av rätten till återbetalning, om denna rättighet regleras i direktiv 90/314.

25 Dom av den 7 december 2010 (C‑585/08 och C‑144/09, EU:C:2010:740, punkterna 45 och 46).

26 För det första är det materiella tillämpningsområdet för direktiv 90/314 större än för förordning nr 392/2009, eftersom det omfattar hela spektrumet av de tjänster som erbjuds inom ramen för ett paketreseavtal. För det andra gör tillvägagångssättet med minimal harmonisering, som ligger till grund för direktiv 90/314, det möjligt för medlemsstater att anta eller vidmakthålla strängare konsumentskyddsregler. Det skiljer sig i det avseendet från dess efterföljare, direktiv 2015/2302, som har ett tillvägagångssätt med maximal harmonisering. Franska lagstiftare tycks, i Code du tourisme, ha utnyttjat befogenheten som följer av direktiv 90/314, när den införde ett system med strikt ansvar (responsabilité de plein droit) för arrangören (se, särskilt, Delebecque, P., Droit maritime, 14:e upplagan, Dalloz, Paris 2020, s. 698).

27 Se, i detta avseende, Le Tourneau, P. och Bloch, C., Contrat de transport, Répertoire de droit civil, Dalloz, Paris, 2021, s. 36, punkt 222.

28 Se punkt 32 i detta förslag till avgörande.

29 Tonner, K., Die Kreuzfahrt als Pauschalreise, die Haftung nach dem Athener Übereinkommen 2002 und die Fahrgastrechte im Schiffsverkehr, ReiseRecht aktuell, volym 21, nr 5, De Gruyter Brill, 2013, s. 212. Författaren menar att även om de många akter som är tillämpliga på kryssningar tillhandahåller resenärer ett lämpligt rättsligt skydd, så kommer den fördelen med en betydande komplexitet. Bestämmelserna för paketresor och passagerarbefordran till sjöss är, i synnerhet, inte välkoordinerade.

30 Se punkt 36 i detta förslag till avgörande.

31 Se, i detta avseende, Bokareva, O., Claims for personal injuries by cruise ship passengers under international and EU regimes, Codification of Maritime Law - Challenges, Possibilities and Experience, 1:a upplagan, Informa Law from Routledge, London, 2019, s. 203.

32 Det kan inte uteslutas att olyckor som leder till kroppsskador under vissa omständigheter faller inom en gråzon, eftersom de inträffar ombord på ett kryssningsfartyg i samband med tjänster som tillhandahålls inom ramen för ett paketresearrangemang. Klassificeringen av sådana olyckor kan följaktligen inte alltid visa sig vara enkel i praktiken. För att illustrera detta, kan man föreställa sig följande situationer: matförgiftning eller allergiska reaktioner (om fartyget inte uppfyller standarder för hygien- eller livsmedelssäkerhet); medicinsk felbehandling av medicinsk personal ombord (fel i behandling eller diagnosställning som leder till kroppsskada); olyckor som inträffar under fritidsaktiviteter ombord. I detta avseende ska det noteras att sådana scenarier, i konsumentens intresse, bör omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 90/314, i enlighet med den metod som presenteras i detta förslag till avgörande (se punkterna 78 och 79 i detta förslag till avgörande).

33 Se punkt 36 i detta förslag till avgörande.

34 Se punkt 54 i detta förslag till avgörande.

35 Tonner, K., Die Kreuzfahrt als Pauschalreise, die Haftung nach dem Athener Übereinkommen 2002 und die Fahrgastrechte im Schiffsverkehr, ReiseRecht aktuell, volym 21, nr 5, De Gruyter Brill, 2013, s. 206.

36 Se, analogt, dom av den 16 juli 2015, CHEZ Razpredelenie Bulgaria ( C‑83/14, EU:C:2015:480, punkt 71).

37 Se punkt 68 i detta förslag till avgörande.

38 Se punkt 54 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

39 Det är en funktion som domstolen, på ett konsekvent sätt, har utfört tidigare, vilket framgår av dess rättspraxis (se dom av den 15 mars 2012, Pereničová och Perenič ( C‑453/10, EU:C:2012:144, punkterna 43 och 47), dom av den 25 november 2021, StWL Städtische Werke Lauf a.d. Pegnitz ( C‑102/20, EU:C:2021:954, punkterna 69 och 75) och dom en i målet Primera Air Scandinavia, punkt 38).