Domstolens dom (tionde avdelningen) den 29 januari 2026

I mål C‑668/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale di Milano (Domstolen i Milano, Italien) genom beslut av den 7 oktober 2024, som inkom till domstolen den 11 oktober 2024, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J. Passer samt domarna D. Gratsias och B. Smulders (referent), generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Eliz Erkut Duygu, genom F. Andretta, E. Casali och L. De Andreis, avvocati, Fondazione Teatro alla Scala di Milano, genom G. Brambilla, A. Giussani, L. Molteni och A. Rampolla, avvocati, Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av L. Fiandaca och A. Giovannini, avvocati dello Stato, Europeiska kommissionen, genom S. Delaude och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Italiensk rätt

Lagdekret nr 64 av den 30 april 2010

Lagdekret nr 91 av den 8 augusti 2013

Lagstiftningsdekret nr 81/2015

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av klausulerna 4 och 5 i ramavtalet om visstidsarbete, vilket ingicks den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet) och vilket är bilagt rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Eliz Erkut Duygu, balettdansös, och Fondazione Teatro alla Scala di Milano (Stiftelsen Teatro alla Scala di Milano, Italien) (nedan kallad stiftelsen). Målet rör hur anställningsförhållandet mellan dessa parter ska kvalificeras. Det aktuella anställningsförhållandet följer av på varandra följande visstidsanställningskontrakt som ingåtts mellan åren 2016 och 2019.

3 Följande anges i artikel 2 första stycket i direktiv 1999/70:

4 Punkt 8 i de allmänna övervägandena i ramavtalet har följande lydelse:

5 Ramavtalets klausul 4, med rubriken Principen om icke-diskriminering, har följande lydelse:

6 Klausul 5 i ramavtalet har rubriken Bestämmelser för att förhindra missbruk och lyder som följer:

7 I artikel 3.6 i decreto-legge n. 64 – Disposizioni urgenti in materia di spettacolo e attività culturali (lagdekret nr 64 om brådskande bestämmelser om scenkonst och kulturverksamhet), av den 30april 2010 (GURI nr 100 av den 30 april 2010), efter ändringar omvandlat till legge n. 100 (lag nr 100) av den 29 juni 2010 (GURI nr 150 av den 30 juni 2010, s. 2), föreskrivs, för det första, att artikel 3.4 och 3.5 i legge n. 426 – Provvedimenti straordinari a sostegno delle attività musicali (lag nr 426 om extraordinära åtgärder till stöd för musikalisk verksamhet), av den 22 juli 1977 (GURI nr 206 av den 28 juli 1977), ska fortsätta att tillämpas på opera- och konserthusstiftelser, oberoende av om de omvandlas till privaträttsliga subjekt. Det föreskrivs vidare att artikel 1.01 och 1.2 i decreto legislativo n. 368 – Attuazione della direttiva 1999/70/CE relativa all’accordo quadro sul lavoro a tempo determinato concluso dall’UNICE, dal CEEP e dal CES (lagstiftningsdekret nr 368, om införlivande av direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP), av den 6 september 2001 (GURI nr 235, av den 9 oktober 2001) inte ska gälla för opera- och konserthusstiftelser.

8 Artikel 11 i decreto-legge n. 91 – Disposizioni urgenti per la tutela, la valorizzazione e il rilancio dei beni e delle attività culturali e del turismo (lagdekret nr 91 av den 8 augusti 2013 om brådskande bestämmelser om skydd, tillvaratagande och främjande av tillgångar och verksamhet inom kultur- och turismsektorerna) av den 8 augusti 2013 (GURI nr 186 av den 9 augusti 2013), omvandlat, med ändringar, till legge n. 112 (lag nr 112) av den 7 oktober 2013 (GURI nr 236 av den 8 oktober 2013, s. 1), med rubriken Brådskande bestämmelser om ekonomisk rekonstruktion av opera- och konserthusstiftelser och om främjande av det nationella systemet för musik av högsta kvalitet, föreskriver följande i punkt 19:

9 Den hänskjutande domstolen har preciserat att de aktuella anställningskontrakten delvis har ingåtts i enlighet med den ursprungliga versionen av decreto legislativo n. 81 – Disciplina organica dei contratti di lavoro e revisione della normativa in tema di mansioni, a norma dell’articolo 1, comma 7, della legge 10 dicembre 2014, n. 183 (lagstiftningsdekret nr 81 – Systematisk reglering av anställningskontrakt och översyn av lagstiftningen om sysselsättningsskyldigheter, enligt artikel 1.7 i lag nr 183 av den 10 december 2014) av den 15 juni 2015 (ordinarie tillägg till GURI nr 144 av den 24 juni 2015) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 81/2015), och delvis enligt detta lagstiftningsdekret, i dess lydelse enligt lagdekret nr 87 av den 12 juli 2018, omvandlat till lag nr 96 av den 9 augusti 2018 (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 81/2015, i ändrad lydelse).

10 I artikel 19 i lagstiftningsdekret nr 81/2015 föreskrevs följande:

11 I artikel 21 i nämnda lagstiftningsdekret föreskrevs följande:

12 Artikel 29.3 i detta lagstiftningsdekret hade följande lydelse:

13 Enligt den hänskjutande domstolen utgör sistnämnda bestämmelse en fortsättning på den tidigare bestämmelsen, det vill säga artikel 11.4 i lagstiftningsdekret nr 368 av den 6 september 2001. Enligt denna artikel ska de regler som föreskrivs i artiklarna 4 och 5 i sistnämnda lagstiftningsdekret – om tidsbegränsningar för respektive av vilka skäl kontrakt om visstidsanställning får ingås, samt om omvandling av kontraktet till ett tillsvidareanställningskontrakt för det fall bestämmelserna inte iakttogs – inte tillämpas på konstnärlig och teknisk personal vid stiftelser för musikproduktion.

14 I artikel 19 i lagstiftningsdekret nr 81/2015 i ändrad lydelse föreskrevs följande:

15 Artikel 21 i lagstiftningsdekret nr 81/2015, i ändrad lydelse, hade följande lydelse:

16 Sökanden i målet vid den nationella domstolen, Eliz Erkut Duygu, arbetade som balettdansös i stiftelsens balettensemble inom ramen för flera olika kontrakt mellan åren 2014 och 2019. Efter ett första kontrakt om visstidsanställning från den 4 november 2014 till den 18 januari 2015 som elev, ingick hon, efter ett urvalsförfarande, närmare bestämt en serie på varandra följande kontrakt i egenskap av egenföretagare mellan den 16 augusti 2016 och den 9 juli 2019.

17 Eliz Erkut Duygu ansåg att hon permanent ingick i stiftelsens personalstyrka och att hon hade utfört sitt arbete på samma sätt som den tillsvidareanställda personalen och väckte därför talan vid den hänskjutande domstolen, Tribunale di Milano (Domstolen i Milano, Italien). Hon gjorde där gällande att de kontrakt som hon ingått med stiftelsen i egenskap av egenföretagare var rättsstridiga. Hon yrkade att arbetsrelationen skulle fastställas vara ett anställningsförhållande och att hon skulle återinsättas i tjänst, med hänvisning till att de på varandra följande visstidsanställningskontrakten utgjorde missbruk.

18 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den tvist som den ska pröva ska ses mot bakgrund av ett antal andra förfaranden som inletts av andra dansare vid stiftelsen, vilka Tribunale di Milano (domstolen i Milano) redan har avgjort. I en situation som i faktiskt hänseende är jämförbar med situationen i förevarande mål, fann nämnda domstol att de kontrakt som ingåtts mellan stiftelsen och dansarna i egenskap av egenföretagare var rent fiktiva och att dessa kontrakt användes som ett medel för att kringgå tillämplig lagstiftning, och konstaterade att arbetsrelationen skulle fastställas som ett anställningsförhållande. Det beslutades emellertid inte att arbetstagarna skulle återinsättas i tjänst, eftersom möjligheten att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt genom att omvandla dem till tillsvidareanställningskontrakt har uteslutits och detta på grundval av en inriktning i rättspraxis som för första gången slogs fast av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) i plenum under år 2023. Högsta domstolen har således ändrat sin tidigare praxis, som tenderade att erkänna ett fullständigt skydd för anställningsförhållanden vid missbruk av tidsbegränsade anställningsavtal även inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser.

19 Den hänskjutande domstolen anser att detta motiverar att begära att EU-domstolen meddelar ett förhandsavgörande gällande tolkningen av unionsrätten. Den hänskjutande domstolen är medveten om att en fråga som i allt väsentligt är jämförbar med den som ställs i förevarande mål prövades av EU-domstolen i domen av den 25 oktober 2018, Sciotto ( C‑331/17, EU:C:2018:859) (nedan kallad domen Sciotto). Till följd av den domen har den italienska lagstiftaren inte desto mindre antagit decreto-legge n. 59 (lagdekret nr 59) av den 28 juni 2019, omvandlat till legge n. 81 – Misure urgenti in materia di personale delle fondazioni lirico sinfoniche (lag nr 81 om brådskande åtgärder avseende personal vid opera- och konserthusstiftelser) av den 8 september 2019 (nedan kallat lagdekret nr 59). Vidare har Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) ändrat sin praxis, vilket innebär att det finns anledning att på nytt fråga EU-domstolen huruvida den nationella lagstiftning som är tillämplig på de anställningskontrakt som är aktuella i det nationella målet, såsom den tolkats av nämnda högsta domstol, är förenlig med unionsrätten.

20 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende inledningsvis preciserat att de kontrakt som är aktuella i det nationella målet delvis ingicks enligt lagstiftningsdekret nr 81/2015 och delvis enligt lagstiftningsdekret nr 81/2015 i ändrad lydelse.

21 Den hänskjutande domstolen har även angett att inget av dessa kontrakt omfattas av lagdekret nr 59. Denna nya lagstiftning, som antogs för att göra den nationella rätten förenlig med de principer som kommer till uttryck i domen i målet Sciotto, är inte tillämplig i tidsmässigt hänseende (ratione temporis), eftersom den infördes efter det att Eliz Erkut Duygu hade ingått det sista kontraktet.

22 Den hänskjutande domstolen har vidare understrukit att det i den nationella lagstiftningen, såvitt gäller visstidsanställningskontrakt inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser, visserligen alltid föreskrivits ett system som undantar dessa enheter från det allmänna system som är tillämpligt på andra ekonomiska sektorer. Alla bestämmelser som förbjuder rekrytering med stöd av tillsvidareanställningskontrakt av skäl som rör kontroll av de offentliga utgifterna har i ledande nationell rättspraxis dock inte ansetts utgöra hinder för att ingå ett tillsvidareanställningsförhållande vid bevisat missbruk av visstidsanställningskontrakt.

23 Således har en inriktning i rättspraxis utvecklats för att skydda arbetstagarnas rättsliga ställning och därmed göra det möjligt att ingå ett tillsvidareanställningskontrakt, även vid ett förbud mot rekrytering av tillsvidareanställda arbetstagare. I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen hänvisat till dom nr 6547/2014 från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) och dom nr 260/2015 från Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien).

24 Denna tidigare rättspraxis, enligt vilken visstidsanställningskontrakt skulle omvandlas till ett tillsvidareanställningskontrakt, ändrades emellertid till följd av domen i målet Sciotto.

25 Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har nämligen, i sina domar nr 5542/2023 och 5556/2023, slagit fast att omvandling av en visstidsanställning till en tillsvidareanställning inte ingår bland de påföljder som föreskrivs i den nationella lagstiftning som är tillämplig på opera- och konserthusstiftelser. Högsta domstolen slog fast att det i nationell rätt, som kompensation för missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt, föreskrivs en minimiersättning på mellan 2,5 och 12 månadslöner för att ersätta en påstådd skada som betecknas som gemenskapsskada, utan att det påverkar möjligheten att fastställa att det föreligger en större skada.

26 Den hänskjutande domstolen har preciserat att Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) i dessa domar uttryckligen tog upp frågan huruvida dess praxis var förenlig med de principer som EU-domstolen slog fast i domen Sciotto. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om denna förenlighet, eftersom EU-domstolen i den domen tydligt tycks ha angett att omvandlingen av visstidsanställning till tillsvidareanställning är den enda åtgärd som kan säkerställa att klausul 5 i ramavtalet iakttas vid missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt.

27 Den hänskjutande domstolen anser dessutom att EU-domstolen har gett uttryck för en horisontell bindande verkan av icke-diskrimineringsprincipen. Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har emellertid visat sig föga mottaglig för denna princip. I de domar som nämns i punkt 25 ovan slog Högsta domstolen fast att förhållandet mellan arbetstagaren och opera- och konserthusstiftelserna inte är jämförbart med förhållandet för anställda vid andra privata arbetsgivare, med hänsyn till dessa förhållandens särskilda karaktär, vilken hänger samman med att dessa stiftelser huvudsakligen är offentliga, trots att de omvandlats till privaträttsliga enheter. Förhållandet mellan arbetstagaren och en sådan stiftelse liknar således snarare ett kontraktsbaserat anställningsförhållande inom den offentliga sektorn.

28 Enligt den hänskjutande domstolen kan den omständigheten att ett privat organ eftersträvar offentliga mål eller delvis drar nytta av offentlig finansiering inte anses påverka dess privata karaktär. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang påpekat att EU-domstolen i sin dom i målet Sciotto fann att arbetsgivarens offentliga eller privata karaktär inte i sig motiverar ett mindre omfattande skydd för arbetstagaren.

29 Den hänskjutande domstolen har slutligen påpekat att den diskriminering mellan visstidsanställda inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser och visstidsanställda inom andra sektorer, som Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har ansett inte föreligga i de domar som nämns i punkt 25 ovan, har uttryckligen erkänts och kritiserats av EU-domstolen i punkt 71 i domen Sciotto.

30 Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Milano (Domstolen i Milano) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

31 Stiftelsen och den italienska regeringen har för det första gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.

32 De har för det första anfört att den hänskjutande domstolen inte har redogjort för sambandet mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet och att den har lämnat en bristfällig redogörelse för de relevanta omständigheterna i målet. Den exakta varaktigheten av vart och ett av de anställningskontrakt som är aktuella i det nationella målet nämns således inte, och den allmänna hänvisningen till den tvist i vilken det nationella målet ingår gör det inte möjligt att förstå huruvida det föreligger ett missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt. Stiftelsen har dessutom påpekat att anställningsförhållandet mellan stiftelsen och Eliz Erkut Duygu grundar sig på ett kollektivavtal i vilket det föreskrivs en maximal tidsgräns för arbetet på 60 månader, vilket är tillåtet enligt artikel 19 i lagstiftningsdekret nr 81/2015. Den omständigheten att klausulerna 4 och 5 i ramavtalet skulle kunna utgöra hinder för den allmänna lagstiftning som är tillämplig inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser saknar således all relevans i det nationella målet, eftersom risken för missbruk av denna typ av kontrakt på grund av avsaknaden av en övre sammanlagd tidsgräns för anställningsförhållandet, som inspirerat domen i målet Sciotto, inte på något sätt kan uppstå i förevarande fall.

33 Vidare innehåller beslutet om hänskjutande inte en tillräckligt precis beskrivning av den nationella rättsliga ramen för tvisten, varken vad gäller relevant rättspraxis eller relevanta bestämmelser. Den hänskjutande domstolen har således inte på ett fullständigt sätt redogjort för innehållet i de domar från de högsta domstolarna som den åberopar, och inte heller för EU-domstolens praxis. Den hänskjutande domstolen har dessutom endast delvis hänvisat till artikel 29 i lagstiftningsdekret nr 81/2015, i vilken det i punkt 4 föreskrivs att denna artikel ska tillämpas [u]tan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 36 i lagstiftningsdekret nr 165 [av den 30 mars 2001, med rubriken Allmänna bestämmelser om organisationen av arbetet inom den offentliga förvaltningen (GURI nr 106 av den 9 maj 2001, ordinarie tillägg nr 112)]. Sistnämnda artikel, såsom den tolkats i de domar från Corte suprema de cassazione (Högsta domstolen) som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, var tillämplig vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet. Enligt denna artikel har den berörda arbetstagaren rätt till ersättning för den skada som uppkommit till följd av det arbete som utförts i strid med de tvingande bestämmelser om visstidsanställningskontrakt som är tillämpliga inom denna sektor och om lättnad av bevisbördan för den skada som lidits. Chefen för den enhet där arbetstagaren är anställd ska dessutom anses ansvarig för den ekonomiska skada som staten åsamkas om han uppsåtligen har åsidosatt tillämpliga bestämmelser om visstidsanställningskontrakt eller gjort sig skyldig till grov oaktsamhet. Samma chef ska inte heller få någon resultatbonus och ett sådant åsidosättande ska beaktas vid förnyelsen av hans kontrakt.

34 Den hänskjutande domstolen har slutligen begärt att EU-domstolen ska pröva en fråga som den redan har avgjort i domen Sciotto och i domen av den 7 mars 2018, Santoro ( C‑494/16, EU:C:2018:166).

35 EU-domstolen konstaterar härvid följande. Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. Eftersom det enbart är den nationella domstolen som är behörig att tolka och tillämpa nationell rätt, ankommer det på EU-domstolen att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande (se dom av den 15 maj 2003, Salzmann, C‑300/01, EU:C:2003:283, punkt 31, och dom av den 28 januari 2025, ASG 2, C‑253/23, EU:C:2025:40, punkterna 56 och 57 och där angiven rättspraxis). En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 14 november 2024, S (Ändring av den dömande sammansättningen), C‑197/23, EU:C:2024:956, punkt 43, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

36 Begäran om förhandsavgörande ska dessutom uppfylla kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler och ska därför bland annat innehålla en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen av de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.

37 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen tagit ställning till hur de kontrakt som är aktuella i det nationella målet ska kvalificeras. Den hänskjutande domstolen påpekade nämligen att den, i samband med en liknande faktisk situation som den som är aktuell i förevarande fall, hade slagit fast att de kontrakt som ingåtts med stiftelsen av egenföretagare var rent fiktiva och att de på varandra följande kontrakten utgjorde missbruk, samt att ett sådant missbruk inte kunde beivras genom att dessa kontrakt omvandlades till tillsvidareanställningskontrakt. Genom att understryka att nämnda avtal åtminstone är potentiellt fiktiva och utgör missbruk, har denna domstol under eget ansvar lämnat en redogörelse för de relevanta omständigheterna i det nationella målet och för sambandet mellan unionsbestämmelserna och tillämplig nationell lagstiftning samt sambandet mellan den begärda tolkningen av unionsrätten och de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet.

38 Vidare framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen har avfärdat den eventuella relevansen av ett kollektivavtal som stiftelsen har nämnt som grund för det aktuella anställningsförhållandet enligt artikel 19 i lagstiftningsdekret nr 81/2015. Det ska nämligen påpekas att den hänskjutande domstolen, utöver kvalificeringen av de aktuella avtalen, som avses i föregående punkt, har hänvisat till artikel 29 i detta lagstiftningsdekret, enligt vilken bestämmelserna i artikel 19.1–19.3 i dekretet inte är tillämpliga på konstnärlig och teknisk personal vid stiftelser för musikalisk produktion, såsom stiftelsen.

39 Genom att uttrycka sina tvivel om förenligheten mellan klausulerna 4 och 5 i ramavtalet och den nationella lagstiftning som är tillämplig på de omständigheter som är aktuella i målet, såsom den tolkats av en nationell högsta domstol, har den hänskjutande domstolen angett skälen till att den undrar över tolkningen av dessa unionsrättsliga bestämmelser. Den har således uppfyllt de krav som stadgas i artikel 94 i rättegångsreglerna.

40 När det gäller frågan huruvida en nationell rättspraxis eller lagstiftning som det hänvisas till i beslutet om hänskjutande är korrekt eller uttömmande, har den hänskjutande domstolen i förevarande fall visserligen inte lämnat några exakta hänvisningar till en nationell bestämmelse som är tillämplig i det nationella målet och i vilken det föreskrivs en möjlighet att, såsom sanktionsåtgärd, hålla ledningen ansvarig vid grov oaktsamhet eller avsiktlig överträdelse av nationella bestämmelser om visstidsanställning. Det framgår emellertid av redogörelsen för Corte suprema di cassaziones (Högsta domstolen) domar nr 5542/2023 och 5556/2023 att den anser att en sådan regel var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet. Eftersom det således inte är uteslutet att denna regel ingår i den lagstiftning som är tillämplig på de anställningskontrakt som är aktuella i det nationella målet, förfogar EU-domstolen över tillräckliga uppgifter om de rättsliga och faktiska omständigheterna för att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar. Härav följer även att tolkningsfrågan i detta avseende inte är hypotetisk.

41 Vad slutligen gäller påståendet att EU-domstolen redan har avgjort den ställda frågan så finns det anledning att erinra om följande. Enligt artikel 267 FEUF har en nationell domstol en mycket vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga till EU-domstolen, om den bedömer att det i ett mål som pågår vid den har uppkommit frågor som kräver ett avgörande avseende tolkningen av unionsrätten. Att det föreligger fast rättspraxis avseende en viss unionsrättslig fråga kan således förvisso föranleda EU-domstolen att meddela ett beslut med stöd av artikel 99 i rättegångsreglerna, men förekomsten av sådan fast rättspraxis påverkar inte på något sätt frågan huruvida en begäran om förhandsavgörande kan upptas till prövning för det fall en nationell domstol beslutar att inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning begära ett sådant avgörande av EU-domstolen med stöd av nämnda artikel 267 (dom av den 19 juni 2025, Bulgarian posts, C‑785/23, EU:C:2025:462, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

42 För det andra anser den italienska regeringen och kommissionen att tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning i den del den avser klausul 4 i ramavtalet. Det följer nämligen av domstolens praxis att denna bestämmelse inte kan åberopas inom ramen för en påstådd särbehandling mellan visstidsanställda.

43 Det ska i detta hänseende påpekas att den hänskjutande domstolen genom sin begäran om förhandsavgörande inte har ifrågasatt en ogynnsam behandling av visstidsanställda i förhållande till tillsvidareanställda som befinner sig i en jämförbar situation, utan en skillnad i behandling mellan olika kategorier av visstidsanställda beroende på inom vilken ekonomisk sektor de utövar sin yrkesverksamhet, det vill säga visstidsanställda inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser och arbetstagare inom andra sektorer.

44 Domstolen har emellertid redan slagit fast att eventuella skillnader i behandling mellan vissa kategorier av visstidsanställda inte omfattas av icke-diskrimineringsprincipen i ramavtalet, eftersom denna princip har genomförts och konkretiserats genom detta avtal endast vad gäller skillnader i behandling mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda som befinner sig i en jämförbar situation (dom av den 13 januari 2022, MIUR och Ufficio Scolastico Regionale per la Campania, C‑282/19, EU:C:2022:3, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

45 Punkt 71 i domen Sciotto, som den hänskjutande domstolen uttryckligen har hänvisat till för att motivera sin tolkningsfråga avseende klausul 4, ändrar inte denna rättspraxis. Även om det i denna punkt nämns en potentiell diskriminering mellan visstidsanställda inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser och arbetstagare inom andra sektorer, går det nämligen inte att därav dra slutsatsen att en sådan diskriminering, om den antas vara styrkt, omfattas av klausul 4 i ramavtalet. I denna punkt anges nämligen endast att arbetstagare inom andra sektorer, efter omvandling av deras anställningskontrakt, kan bli jämförbara tillsvidareanställda i den mening som avses i denna klausul. Det framgår däremot inte av nämnda punkt att en skillnad i behandling mellan olika kategorier av visstidsanställda, beroende på inom vilken ekonomisk sektor de utövar sin yrkesverksamhet, omfattas av klausul 4.

46 Härav följer att klausul 4 i ramavtalet är tillämplig i det nationella målet. Tolkningsfrågan kan därför tas upp till sakprövning.

47 Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida klausul 5 i ramavtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av en nationell högsta domstol, enligt vilken de allmänna bestämmelser som reglerar anställningsförhållanden och som syftar till att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt genom automatisk omvandling av sådana kontrakt till kontrakt om tillsvidareanställning inte är tillämpliga på sektorn för opera- och konserthusstiftelser och enligt vilken lagstiftning det, såsom sanktionsåtgärder mot missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt inom denna sektor, föreskrivs dels en möjlighet att bevilja ett minimibelopp som ersättning för den lidna skadan, där skadan kan styrkas via presumtioner, utan att det påverkar möjligheten att erhålla ersättning för en större skada, dels en möjlighet att hålla ledningen för dessa stiftelser ansvariga vid grov oaktsamhet eller avsiktlig överträdelse av den nationella lagstiftningen om dessa kontrakt.

48 Enligt fast rättspraxis avser klausul 5 i ramavtalet åtgärder för att förebygga missbruk som uppstår genom användning av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden. I nämnda klausul 5 föreskrivs inte några särskilda påföljder för fall där missbruk har konstaterats. I ett sådant fall ankommer det på de nationella myndigheterna att vidta åtgärder som inte bara ska vara proportionerliga, utan även tillräckligt effektiva och avskräckande för att säkerställa att de bestämmelser som har antagits med stöd av ramavtalet ges full verkan (dom av den 8 maj 2019, Rossato och Conservatorio di Musica F.A. Bonporti, C‑494/17, EU:C:2019:387, punkt 27 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 13 juni 2024, DG de la Función Pública, Generalitat de Catalunya och Departamento de Justicia de la Generalitat de Catalunya, C‑331/22 och C‑332/22, EU:C:2024:496, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

49 Härav följer att när på varandra följande visstidsanställningar har missbrukats, måste det finnas möjlighet att vidta en åtgärd som ger effektiva och likvärdiga garantier för arbetstagarnas skydd, för att på lämpligt sätt beivra missbruket och undanröja följderna av att unionsrätten har åsidosatts. Det framgår nämligen av själva lydelsen av artikel 2 första stycket i direktiv 1999/70, som ramavtalet utgör en bilaga till, att medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att när som helst kunna garantera de resultat som åläggs genom detta direktiv (dom av den 13 juni 2024, DG de la Función Pública, Generalitat de Catalunya et Departamento de Justicia de la Generalitat de Catalunya, C‑331/22 och C‑332/22, EU:C:2024:496, punkt 69).

50 Det är härvid viktigt att erinra om att det enligt fast rättspraxis inte är obligatoriskt att vid missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt omvandla dessa till ett tillsvidareanställningskontrakt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2024, Consejería de Presidencia, Justicia e Interior de la Comunidad de Madrid m.fl., C‑59/22, C‑110/22 och C‑159/22, EU:C:2024:149, punkt 124 och där angiven rättspraxis). Domstolen har särskilt slagit fast såvitt avser en nationell lagstiftning som är tillämplig inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser att ramavtalet inte stadgar någon allmän skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva en sådan omvandling (se, för ett liknande resonemang, domen Sciotto, punkt 59).

51 Klausul 5 i ramavtalet utgör således inte i sig hinder för att medlemsstaterna behandlar missbruk av på varandra följande visstidsanställningar olika beroende på om anställningskontrakten eller anställningsförhållandena har ingåtts med privata eller offentliga arbetsgivare (dom av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166, punkt 42).

52 På samma sätt är det inte i sig förbjudet att tillämpa olika regler på en viss ekonomisk sektor på grund av de speciella förhållanden som råder där (se, för ett liknande resonemang, domen Sciotto, punkterna 46–48). Hänvisning kan härvid göras till punkt 8 i de allmänna övervägandena i ramavtalet där det anges att visstidsanställningskontrakt är en kännetecknande anställningsform inom vissa branscher, yrken och verksamheter som kan passa både arbetsgivare och arbetstagare.

53 Av detta följer att klausul 5 i ramavtalet i princip inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som, inom den specifika sektorn för opera- och konserthusstiftelser, förbjuder en automatisk omvandling av ett visstidsanställningskontrakt till ett tillsvidareanställningskontrakt om det förstnämnda kontraktet missbrukas.

54 Med tillämpning av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 48 och 49 ovan ska det emellertid påpekas att för att en nationell lagstiftning som, inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser, förbjuder att missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt beivras genom att sådana kontrakt omvandlas till ett tillsvidareanställningskontrakt, ska anses vara förenlig med ramavtalet, måste den berörda medlemsstatens nationella rättsordning på detta område innehålla en annan effektiv åtgärd för att förhindra och, i förekommande fall, beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt (se, för ett liknande resonemang, domen Sciotto, punkt 60, och dom av den 22 februari 2024, Consejería de Presidencia, Justicia e Interior de la Comunidad de Madrid m.fl., C‑59/22, C‑110/22 och C‑159/22, EU:C:2024:149, punkt 127 och där angiven rättspraxis).

55 Då det inte ankommer på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser eller av nationell rättspraxis, åligger uppgiften att kontrollera om nationell rätt innehåller en sådan åtgärd i stället de behöriga nationella domstolarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2024, DG de la Función Pública, Generalitat de Catalunya et Departamento de Justicia de la Generalitat de Catalunya, C‑331/22 och C‑332/22, EU:C:2024:496, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

56 EU-domstolen kan emellertid när den avger ett förhandsavgörande i förekommande fall bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dennas bedömning av den lagstiftning som är aktuell i det berörda målet (dom av den 8 maj 2019, Rossato et Conservatorio di Musica F.A. Bonporti, C‑494/17, EU:C:2019:387, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

57 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen i sin tolkningsfråga hänvisat till en nationell lagstiftning som föreskriver två olika åtgärder för att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt, nämligen dels en möjlighet att erhålla ersättning för den skada som lidits, dels en möjlighet att hålla ledningen för berörda opera- och konserthusstiftelser ansvarig vid grov oaktsamhet eller avsiktlig överträdelse av den nationella lagstiftningen om visstidsanställningskontrakt.

58 Vad för det första gäller den ersättning som arbetstagaren kan erhålla, så framgår det av beslutet om hänskjutande att det i den lagstiftning som är tillämplig på de aktuella anställningskontrakten, såsom den tolkats av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), föreskrivs att ersättning ska erläggas för den lidna skadan, vilken utgör en presumerad skada som fastställs med hänvisning till ett minimibelopp och ett maximibelopp, utan att detta påverkar möjligheten att lägga fram bevis för att det föreligger en större skada. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang påpekat att det i nationell rätt garanteras en minimiersättning på mellan 2,5 och 12 månadslöner.

59 Domstolen finner för det första att en sådan lagstiftning, enligt vilken den skadelidande arbetstagaren ska ersättas för en skada som fastställs genom presumtioner, utan att det påverkar möjligheten att visa att det föreligger en större skada, kan utgöra en effektiv åtgärd för att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt. EU-domstolen har i detta sammanhang redan slagit fast, med hänsyn till den naturliga svårigheten att bevisa att en möjlighet gått förlorad, att en presumtion som syftar till att garantera att en arbetstagare – som till följd av missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt förlorat en anställningsmöjlighet – ges möjlighet att undanröja följderna av ett sådant åsidosättande av unionsrätten uppfyller effektivitetskravet (dom av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166, punkt 50).

60 Det framgår emellertid inte av beslutet om hänskjutande vilka begränsningar som fastställs i denna nationella lagstiftning för möjligheten att använda sig av visstidsanställningskontrakt i fråga om en övre tidsgräns eller övre sammanlagd tidsgräns för användningen av sådana kontrakt. Enligt den nationella lagstiftning som är tillämplig i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) på de kontrakt som är aktuella i det nationella målet, vilken den hänskjutande domstolen har hänvisat till, kan artiklarna 19–21 i lagstiftningsdekret nr 81/2015 och lagstiftningsdekret nr 81/2015, i ändrad lydelse – i vilka det föreskrevs en tidsgräns för ett visstidsanställningskontrakt respektive villkoren för förlängning av giltighetstiden för ett sådant kontrakt – inte tillämpas på opera- och konserthusstiftelser.

61 Såsom kommissionen har påpekat är det, i ett lagstiftningssammanhang där det inte föreskrivs några tidsbegränsningar eller villkor för förnyelse eller förlängning av visstidsanställningskontrakt, svårt att visa att användningen av sådana kontrakt utgör missbruk, trots att det är nödvändigt att visa detta för att kunna begära ersättning för skadan. Härav följer att fastställandet av dessa tidsgränser och villkor, såsom framgår av lagdekret nr 59, vilket emellertid inte är tillämpligt i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) i det nationella målet, i stor utsträckning kan bidra till effektiviteten av de bestämmelser som föreskriver en bevislättnad för denna skada och följaktligen till effektiviteten av skyddsåtgärden för den arbetstagare som utsatts för missbruk genom på varandra följande visstidsanställningskontrakt.

62 Vad för det andra gäller beräkningen av ersättningsbeloppet har domstolen redan slagit fast att principen om full ersättning för den skada som lidits och proportionalitetsprincipen innebär att medlemsstaterna, i ett fall såsom det nu aktuella, ska tillhandahålla tillräcklig ersättning som inte bara är symbolisk, utan att för den skull gå utöver vad som kan betraktas som en fullständig gottgörelse (dom av den 13 juni 2024, DG de la Función Pública, Generalitat de Catalunya et Departamento de Justicia de la Generalitat de Catalunya, C‑331/22 och C‑332/22, EU:C:2024:496, punkt 83).

63 Av domstolens praxis följer att en nationell åtgärd som fastställer en övre gräns för den ersättning som kan beviljas i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet inte kan anses möjliggöra vare sig en proportionerlig och effektiv gottgörelse i fall av missbruk som överstiger ett visst antal år, eller en lämplig och fullständig ersättning för den skada som följer av sådant missbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2024, DG de la Función Pública, Generalitat de Catalunya et Departamento de Justicia de la Generalitat de Catalunya, C‑331/22 och C‑332/22, EU:C:2024:496, punkt 81). Såsom kommissionen har påpekat kommer en åtgärd som föreskriver en sådan övre gräns för den ersättning som kan beviljas nämligen inte att ha en avskräckande verkan för en arbetsgivare när det högsta ersättningsbeloppet har uppnåtts.

64 I förevarande fall framgår det, såsom angetts i punkt 58 ovan, av beslutet om hänskjutande att den nationella lagstiftning som är tillämplig på de aktuella anställningskontrakten, såsom den tolkats av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), dels garanterar en minimiersättning som uppgår till mellan 2,5 och 12 månadslöner, dels inte tycks föreskriva någon övre gräns, eftersom arbetstagaren har möjlighet att bevisa att skadan är större.

65 I den mån denna lagstiftning gör det möjligt för den nationella domstolen att bevilja en lämplig och fullständig ersättning för den skada som lidits, genom att lagstiftningen tillåter att det föreskrivna minimibeloppet överskrids om det fastställs att skadan är större, kan den anses utgöra en proportionerlig och därmed effektiv åtgärd för att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt. Dessutom kan avsaknaden av en övre gräns dessutom bidra till att åtgärden får en avskräckande verkan, eftersom den kan uppmuntra arbetsgivarna att begränsa användningen av på varandra följande visstidsanställningskontrakt, att iaktta den övre tidsgränsen för dessa kontrakt och att upphöra med förnyelser eller förlängningar som överskrider denna varaktighet.

66 Eftersom frågan huruvida en sådan ersättning är proportionerlig och avskräckande beror på de särskilda omständigheterna i det konkreta fall som den nationella domstolen ska pröva, ska det i detta sammanhang påpekas att kommissionen har framhållit att den italienska lagstiftaren under år 2024 ändrade artikel 36.5 i lagstiftningsdekret nr 165/2001 av den 30 mars 2001, vilket lett till en höjning av det ersättningsbelopp som kan beviljas vid missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt. En arbetstagare som utsatts för ett sådant missbruk har nämligen rätt till ersättning på mellan 4 och 24 månadslöner av den senaste referenslönen, utan att detta påverkar arbetstagarens rätt att bevisa att han eller hon har lidit en större skada. I detta sammanhang hänvisade kommissionen även till en dom från Tribunale di Cuneo (Domstolen i Cuneo, Italien) av den 24 september 2024, i vilken bland annat händelser som inträffat innan bestämmelsen trädde i kraft beivrades med tillämpning av de belopp som fastställts i denna bestämmelse, i ändrad lydelse.

67 För det andra, i den mån det i den lagstiftning som är tillämplig på de aktuella anställningskontrakten, såsom den tolkats av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), utöver möjligheten att erhålla ersättning för den skada som lidits, även föreskrivs en bestämmelse enligt vilken ledningen eller ledarna för den berörda opera- och konserthusstiftelsen kan hållas ansvariga för den ekonomiska skada som staten lidit till följd av åsidosättandet av de bestämmelser om visstidsanställningskontrakt som är tillämpliga inom denna sektor, när denna överträdelse är avsiktlig eller beror på grov oaktsamhet från ledningens sida – vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, mot bakgrund av vad som angetts i punkt 40 i förevarande dom – ska det påpekas att domstolen redan slagit fast att det faktum att den nationella lagstiftningen ålägger myndigheterna att från ansvariga chefer återkräva ersättning som betalats ut till arbetstagarna med anledning av åsidosättandet av dessa bestämmelserna dock bara utgör en av flera åtgärder som är avsedda att förebygga och beivra missbruk av visstidsanställningar, och det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida detta ansvarsutkrävande är en tillräckligt effektiv och avskräckande åtgärd för att säkerställa att de bestämmelser som antagits med stöd av ramavtalet får full verkan (domen Sciotto, punkt 63).

68 I förekommande fall ska den hänskjutande domstolen, vid bedömningen av huruvida så är fallet, beakta den omständighet som stiftelsen och den italienska regeringen har gjort gällande, och som denna domstol även ska kontrollera, att det i den lagstiftning som är tillämplig på de aktuella anställningskontrakten, förutom möjligheten att hålla den berörda chefen personligen ansvarig för den ekonomiska skada som staten lidit, även föreskrivs att nämnde chef inte ska beviljas någon resultatbonus och/eller att detta ansvar ska beaktas vid förnyelsen av vederbörandes eget kontrakt. Sådana åtgärder utgör nämligen kompletterande åtgärder som kan ha en betydande avskräckande verkan, på grund av de negativa effekter missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt kan medföra på yrkeskarriären och, i förekommande fall, på den personliga förmögenheten för den chef som är ansvarig för ett sådant missbruk.

69 För det fall den hänskjutande domstolen skulle finna att de åtgärder för att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden som föreskrivs i den lagstiftning som är tillämplig på de aktuella anställningskontrakten, såsom den tolkats av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), inte kan anses utgöra effektiva åtgärder i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 54 ovan, ska den domstolen i möjligaste mån se till att nationell rätt tolkas på ett sätt som säkerställer att direktiv 1999/70 får full verkan och att en lösning som är förenlig med direktivets syfte nås.

70 Det ska i detta sammanhang erinras om att klausul 5 i ramavtalet inte är ovillkorlig och tillräckligt precis för att ha direkt effekt. En sådan bestämmelse, som saknar denna verkan, kan dock inte åberopas av en enskild inför en nationell domstol i ett mål som rör unionsrätten i syfte att en bestämmelse i nationell rätt som strider mot unionsrätten inte ska tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkterna 79 och 80 och där angiven rättspraxis).

71 Det framgår emellertid av fast rättspraxis att de nationella domstolarna vid tillämpningen av nationell rätt är skyldiga att i möjligaste mån tolka denna mot bakgrund av det aktuella direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i direktivet och därmed följa artikel 288 tredje stycket FEUF. Den nationella domstolens skyldighet att beakta ett direktivs innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas av allmänna rättsprinciper, särskilt av principerna om rättssäkerhet och förbud mot retroaktiv lagstiftning, och kan inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem (dom av den 13 juni 2024, DG de la Función Pública, Generalitat de Catalunya et Departamento de Justicia de la Generalitat de Catalunya, C‑331/22 och C‑332/22, EU:C:2024:496, punkterna 102–104 och där angiven rättspraxis).

72 I ett sådant fall ankommer det på de nationella domstolarna att göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av dess erkända tolkningsmetoder, för att säkerställa att relevanta nationella bestämmelser i möjligaste mån tolkas på ett sätt som är förenligt med klausul 5 i ramavtalet. De nationella domstolarna ska även tillämpa nationell rätt så att missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt beivras på lämpligt sätt och att följderna av åsidosättandet av unionsrätten undanröjs, för att säkerställa att direktiv 1999/70 ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2024, DG de la Función Pública, Generalitat de Catalunya och Departamento de Justicia de la Generalitat de Catalunya, C‑331/22 och C‑332/22, EU:C:2024:496, punkterna 105 och 107).

73 Mot denna bakgrund ska den ställda frågan besvaras på följande sätt. Klausul 5 i ramavtalet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av en nationell högsta domstol, enligt vilken de allmänna bestämmelser som reglerar anställningsförhållanden och som syftar till att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt genom automatisk omvandling av sådana kontrakt till kontrakt om tillsvidareanställning inte är tillämpliga på sektorn för opera- och konserthusstiftelser och enligt vilken lagstiftning det, såsom sanktionsåtgärder mot missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt inom denna sektor, föreskrivs dels en möjlighet att bevilja ett minimibelopp som ersättning för den lidna skadan, där skadan kan styrkas via presumtioner, utan att det påverkar möjligheten att erhålla ersättning för en större skada, dels en möjlighet att hålla ledningen för dessa stiftelser ansvariga vid grov oaktsamhet eller avsiktlig överträdelse av den nationella lagstiftningen om dessa kontrakt. Detta gäller under förutsättning att dessa åtgärder, på ett effektivt sätt, gör det möjligt att beivra det konstaterade missbruket, vilket det ankommer på den nationella domstolen att bedöma. Om den aktuella domstolen anser att dessa åtgärder inte gör det möjligt att på ett sådant sätt beivra missbruk av visstidsanställningskontrakt inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser, ankommer det på samma domstol att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med denna klausul för att säkerställa att direktiv 1999/70 ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte.

74 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.