Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 12 februari 2026

I mål C‑680/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Wojewódzki Sąd Administracyjny w Warszawie (Vojvodskapsförvaltningsdomstolen i Warszawa, Polen) genom beslut av den 4 september 2024, som inkom till domstolen den 15 oktober 2024, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei, samt domarna S. Rodin och N. Piçarra (referent), generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: WizzAir Hungary Légiközlekedési Kft., genom L.M. Wyszomirski, adwokat, Polens regering, genom B. Majczyna och D. Lutostańska, båda i egenskap av ombud, Irlands regering, genom M. Browne, Chief State Solicitor, S. Finnegan och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av C. Toland, SC., och C. Ó Néill, BL, Europeiska kommissionen, genom R. Álvarez Vinagre och B. Sasinowska, båda i egenskap av ombud, Polskie Porty Lotnicze SA, genom A. Łaba, radca prawny,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Polsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den andra frågan

Den första frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 led 3, artikel 6.2 och 6.5 första stycket a och andra stycket samt artikel 11.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/12/EG av den 11 mars 2009 om flygplatsavgifter (EUT L 70, 2009, s. 11).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan WizzAir Hungary Légiközlekedési Kft (nedan kallat WizzAir), ett lufttrafikföretag med säte i Budapest (Ungern), och Prezes Urzędu Lotnictwa Cywilnego (ordföranden för den civila luftfartsmyndigheten, Polen) (nedan kallad luftfartsmyndighetens ordförande), angående lagenligheten av ett beslut genom vilket myndigheten avslog WizzAirs ansökan om att få delta i förfarandet för att ändra flygplatsavgifternas nivå eller struktur med avseende på flygplatsen Chopin i Warszawa (Polen) (nedan kallad Chopin-flygplatsen).

3 Skälen 2 och 11–13 i direktiv 2009/12 har följande lydelse:

4 I artikel 2, med rubriken Definitioner, i detta direktiv föreskrivs följande:

5 I artikel 3, med rubriken Icke-diskriminering, i direktivet anges följande:

6 I artikel 6, med rubriken Samråd och rättsmedel, i samma direktiv föreskrivs följande:

7 I artikel 7 i direktiv 2009/12, med rubriken Insyn, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

8 I artikel 11 i samma direktiv, med rubriken Den oberoende tillsynsmyndigheten, föreskrivs följande i punkterna 1 och 7:

9 Artikel 77.1 och 77.2 i ustawa – Prawo lotnicze (luftfartslagen) av den 3 juli 2002, i dess konsoliderade lydelse (Dz. U. av år 2019, pos. 1580) (nedan kallad luftfartslagen) har följande lydelse:

10 I artikel 77d i denna lag föreskrivs följande:

11 Den 31 juli 2019 mottog luftfartsmyndighetens ordförande, som är oberoende tillsynsmyndighet i den mening som avses i artikel 11.1 i direktiv 2009/12, en ansökan om godkännande av en ändring av flygplatsavgifterna för Chopin-flygplatsen. Ansökan ingavs av Polskie Porty Lotnicze SA (nedan kallat PPL), Chopin-flygplatsens ledningsenhet, i den mening som avses i artikel 2 led 2 i direktivet. Denna ansökan åtföljdes av handlingar som styrkte de samråd som hade ägt rum vid ett möte den 15 maj 2019 med 65 lufttrafikföretag som kvalificerats som fasta användare av Chopin-flygplatsen, i den mening som avses i artikel 77.1 och 77.2 i luftfartslagen.

12 Den 18 juli 2019 ansökte WizzAir, som är användare av Chopin-flygplatsen, i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktiv 2009/12, hos luftfartsmyndighetens ordförande om att få delta i förfarandet för ändring av taxan för flygplatsavgifterna för Chopin-flygplatsen.

13 Genom beslut av den 31 oktober 2019 (nedan kallat det omtvistade beslutet) godkände luftfartsmyndighetens ordförande vissa ändringar av nämnda taxa och underkände andra ändringar. Efter att ha konstaterat att WizzAir inte uppfyllde villkoren i den tillämpliga nationella lagstiftningen beslutade myndigheten att inte låta WizzAir delta i det aktuella förfarandet och delgav endast PPL detta beslut.

14 Wizzair överklagade detta beslut till Wojewódzki Sąd Administracyjny w Warszawie (Vojvodskapsförvaltningsdomstolen i Warszawa, Polen), som är den hänskjutande domstolen. Luftfartsmyndighetens ordförande gjorde vid denna domstol gällande att överklagandet inte kunde tas upp till prövning eller, i andra hand, att det var ogrundat, eftersom WizzAir saknade berättigat intresse i ärendet om godkännande av ändringarna av de aktuella flygplatsavgifterna.

15 Genom dom av den 19 augusti 2020 ogiltigförklarade nämnda domstol det omtvistade beslutet på grund av formfel, med motiveringen att det grundade sig på bevisning som endast delvis hade översatts till polska. Ordföranden för luftfartsmyndigheten och PPL överklagade denna dom.

16 Genom dom av den 24 april 2024 upphävde Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen) den överklagade domen och återförvisade målet till den hänskjutande domstolen, med motiveringen att den domen inte gav något entydigt svar med avseende på den bevisning som var nödvändig för att bedöma det omtvistade beslutets lagenlighet eller på den specifika bevisning i målet som inte hade översatts till polska.

17 Till följd av denna återförvisning konstaterade den hänskjutande domstolen följande:

18 Den hänskjutande domstolen söker klarhet i huruvida den oberoende tillsynsmyndigheten, när den fastställer eller godkänner ändringar av flygplatsavgifternas nivå eller struktur inom ramen för det obligatoriska förfarande enligt nationell rätt som avses i artikel 6.5 första stycket a i direktiv 2009/12, är skyldig att hålla de samråd som föreskrivs i artikel 11.7 i direktivet.

19 Den hänskjutande domstolen anser att en sådan fråga ska besvaras jakande, även om det enligt artikel 6.5 första stycket a i direktiv 2009/12 är tillåtet att med avseende på det obligatoriska förfarandet enligt nationell rätt inte tillämpa artikel 6.3 i direktivet, som avser ändringar av flygplatsavgifternas nivå eller struktur som flygplatsens ledningsenhet har beslutat om och som uttryckligen hänvisar till artikel 11 i direktivet. Enligt den hänskjutande domstolen syftar den samrådsskyldighet som föreskrivs i artikel 11.7 bland annat till att säkerställa insyn i detta förfarande och är inte endast tillämplig i det fall som föreskrivs där.

20 Den hänskjutande domstolen vill vidare få klarhet i huruvida artikel 6.2 i direktiv 2009/12, jämförd med artikel 2 led 3 i samma direktiv, utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken samråd ska ske endast med lufttrafikföretag som utgör fasta användare av [en flygplats], såsom de definieras i artikel 77.2 i luftfartslagen, och inte med varje flygplatsanvändare, såsom den definieras i nämnda artikel 2 led 3, när flygplatsens ledningsenhet beslutar att ändra systemet för flygplatsavgifter eller deras nivå.

21 Den hänskjutande domstolen ställer sig positiv till att även denna fråga besvaras jakande, men har påpekat att det inte finns någon bestämmelse i direktiv 2009/12 som gör det möjligt att göra åtskillnad mellan flygplatsanvändare beroende på hur ofta de använder den berörda flygplatsen, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 77.2 i luftfartslagen.

22 Mot denna bakgrund har Wojewódzki Sąd Administracyjny w Warszawie (Vojvodskapsförvaltningsdomstolen i Warszawa, Polen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

23 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 3 i direktiv 2009/12 ska tolkas så, att begreppet flygplatsanvändare i den artikeln utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken flygplatsens ledningsenhet, vid ändringar av systemet för flygplatsavgifter eller deras nivå i enlighet med artikel 6.2 i direktivet, endast är skyldig att samråda med fasta flygplatsanvändare, såsom dessa definieras i den nationella lagstiftningen.

24 För det första definieras begreppet flygplatsanvändare i artikel 2 led 3 i direktiv 2009/12 som varje fysisk eller juridisk person som med flyg transporterar passagerare, post och/eller gods, till eller från den berörda flygplatsen. Då det är fråga om ett unionsrättsligt begrepp som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar ska det ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2025, Galte, C‑63/24, EU:C:2025:292, punkt 28).

25 Det ska påpekas att användningen i ordalydelsen i artikel 2 led 3 av uttrycket varje fysisk eller juridisk person som med flyg transporterar passagerare, post och/eller gods, till eller från den berörda flygplatsen vittnar om unionslagstiftarens avsikt att utan begränsningar inkludera samtliga dessa personer i detta begrepp. Samråd ska således ske med samtliga dessa personer vid ändringar av systemet för flygplatsavgifter eller deras nivå som avses i artikel 6.2 i direktiv 2009/12.

26 För det andra bekräftas denna bokstavstolkning av artikel 2 led 3 av en kontextuell tolkning av denna bestämmelse.

27 Principen om icke-diskriminering som garanteras i artikel 3 i direktiv 2009/12, jämförd med skäl 11 i samma direktiv, utgör hinder för en tolkning av artikel 2 led 3 i direktivet enligt vilken denna bestämmelse gör det möjligt att utesluta vissa av de lufttrafikföretag som transporterar passagerare, post och/eller gods till eller från den berörda flygplatsen, i vissa fall på grundval av diskriminerande kriterier som fastställts på nationell nivå.

28 Således ska samråd ske med samtliga flygplatsanvändare, med den vida definition som de getts i artikel 2 led 3 i direktivet, i enlighet med artikel 6.2 i direktivet vad gäller förslag från flygplatsens ledningsenhet som syftar till att ändra systemet för flygplatsavgifter eller deras nivå, så att flygplatsanvändarna och flygplatsens ledningsenhet i möjligaste mån kan komma överens om dessa ändringar.

29 Vidare kan en begränsning av det samråd som ska ske vid ändringar av systemet för flygplatsavgifter eller deras nivå och följaktligen en begränsning av tillgången till information om dessa ändringar till en mer begränsad krets av flygplatsanvändare, enligt diskriminerande kriterier, även strida mot principen om öppenhet som garanteras i artikel 7.1 i direktiv 2009/12, jämförd med skäl 13 i samma direktiv. Enligt artikel 7.1 är flygplatsens ledningsenhet nämligen skyldig att ge varje flygplatsanvändare, varje gång sådana samråd ska hållas, information om vilket underlag som använts för fastställandet av systemet eller nivån på alla avgifter som tas ut vid varje flygplats av flygplatsens ledningsenhet.

30 Såsom domstolen har slagit fast är principerna om öppenhet och icke-diskriminering nära förbundna, eftersom iakttagandet av den första principen gör det möjligt för flygplatsanvändarna att upptäcka överträdelser av den andra principen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 2019, Deutsche Lufthansa, C‑379/18, EU:C:2019:1000, punkt 49).

31 Vidare såsom Irland har påpekat i sitt skriftliga yttrande, skulle det – om flygplatsens ledningsenhet gavs rätt att endast samråda med de viktigaste lufttrafikföretagen – riskera att gynna dessa lufttrafikföretag vid fastställandet av flygplatsavgifternas struktur och kunna utgöra ett hinder för nya aktörer och ha skadlig inverkan på en icke snedvriden konkurrens mellan lufttrafikföretagen.

32 Vidare framgår det av artikel 7.2 i direktiv 2009/12 att det enda villkor som en flygplatsanvändare, i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktivet, ska uppfylla för att flygplatsens ledningsenhet ska hålla samråd med denne, i enlighet med artikel 6.2 i direktivet, är, såsom den polska regeringen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, iakttagandet av skyldigheten, som även följer av principen om öppenhet, att före varje samråd förse ledningsenheten med uppgifter om bland annat trafikprognoser, sammansättningen och användningen av dess flotta, dess utvecklingsprojekt och dess behov såvitt avser den berörda flygplatsen.

33 För det tredje stöds denna kontextuella tolkning av artikel 2 led 3 i direktiv 2009/12 även av direktivets syfte, vilket bland annat anges i skäl 2 i direktivet, nämligen att inrätta en gemensam ram för att reglera de väsentliga aspekterna av flygplatsavgifter och sättet för fastställande av dem, samt grundläggande krav i relationen mellan flygplatsernas ledningsenheter och flygplatsanvändare, för att förhindra att dessa enheter befinner sig i en privilegierad ställning i förhållande till dessa användare med den risk för missbruk som följer därav (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2011, Luxemburg/parlamentet och rådet, C‑176/09, EU:C:2011:290, punkt 66). Detta syfte skulle nämligen äventyras om artikel 2 led 3 tolkades så, att den nationella lagstiftaren från begreppet flygplatsanvändare kan undanta fysiska eller juridiska personer som med flyg transporterar passagerare, post och/eller gods till eller från den berörda flygplatsen.

34 Av det anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 2 led 3 i direktiv 2009/12 ska tolkas så, att begreppet flygplatsanvändare som definieras i den artikeln utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken flygplatsens ledningsenhet, vid ändringar av systemet för flygplatsavgifter eller deras nivå i enlighet med artikel 6.2 i direktivet, endast är skyldig att samråda med fasta flygplatsanvändare, såsom dessa definieras i den nationella lagstiftningen.

35 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 11.7 i direktiv 2009/12, jämförd med punkt 1 i samma artikel, artikel 2 led 3 samt artikel 6.2 och 6.5 andra stycket i samma direktiv, ska tolkas så, att när den oberoende tillsynsmyndigheten, på förslag av flygplatsens ledningsenhet, fastställer eller godkänner ändringar av systemet för flygplatsavgifter eller deras nivå inom ramen för ett obligatoriskt förfarande enligt nationell rätt, är denna myndighet skyldig att samråda med flygplatsanvändarna, såsom dessa definieras i artikel 2 led 3.

36 Det framgår av artikel 11.7 i direktiv 2009/12 att när en oberoende tillsynsmyndighet, inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 6.1–6.4 i direktivet, i egenskap av överklagandeinstans prövar skälen till en ändring av systemet för flygplatsavgifter eller deras nivå, som har beslutats av en flygplats ledningsenhet utan att de skälen har varit föremål för en överenskommelse mellan ledningsenheten och flygplatsanvändarna, i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktivet, ska denna myndighet ges tillgång till nödvändig information bland annat av flygplatsanvändarna och vara skyldig att samråda med dem, så att ett slutgiltigt bindande beslut kan antas så snart som möjligt och i alla händelser inom fyra månader efter det att den förelagts ärendet.

37 Flygplatsanvändarna är nämligen berörda parter i den mening som avses i artikel 11.7 i direktiv 2009/12 och kan i denna egenskap vid domstol göra gällande de rättigheter som följer av artiklarna 3, 6 och 7 i direktivet, i vilka det även föreskrivs skyldigheter för flygplatsens ledningsenhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 2019, Deutsche Lufthansa, C‑379/18, EU:C:2019:1000, punkt 58).

38 Den hänskjutande domstolens tvivel om huruvida artikel 11.7 i direktiv 2009/12 är tillämplig inom ramen för det obligatoriska förfarande enligt nationell rätt som avses i artikel 6.5 första stycket a i direktivet följer av hänvisningen till nämnda artikel 11 i artikel 6.3 i direktivet. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat är artikel 6.3 inte tillämplig på det obligatoriska förfarandet enligt nationell rätt, på grund av det val som den polska lagstiftaren i förevarande fall har gjort med stöd av artikel 6.5 första stycket a i samma direktiv.

39 Enligt det obligatoriska förfarande enligt nationell rätt som avses i artikel 6.5 första stycket a är det den oberoende tillsynsmyndigheten och inte flygplatsens ledningsenhet som, genom ett bindande beslut, ska fastställa eller godkänna flygplatsavgifterna eller deras högsta nivå samt ändringar av flygplatsavgifternas nivå eller struktur.

40 Såsom WizzAir och Europeiska kommissionen har påpekat i sina skriftliga yttranden är artikel 11.7 i direktiv 2009/12 tillämplig på ett förfarande där det, till skillnad från det obligatoriska förfarandet enligt nationell rätt, är flygplatsens ledningsenhet som i princip fastställer eller godkänner systemet för flygplatsavgifter och ändringarna av detta. Den oberoende tillsynsmyndigheten ska endast ingripa som överklagandeinstans för det fall en tvist uppstår på grund av att flygplatsanvändarna inte accepterar flygplatsens ledningsenhets beslut om ändring av systemet för flygplatsavgifter eller deras nivå, för att pröva de skäl som denna enhet har anfört för att motivera en sådan ändring i förhållande till flygplatsanvändarnas argument, såsom föreskrivs i artikel 6.3 i direktiv 2009/12, med hänvisning till artikel 11 i direktivet.

41 I motsats till vad Irland och PPL har gjort gällande i sina skriftliga yttranden, följer det emellertid inte på något sätt av detta att den oberoende tillsynsmyndigheten, inom ramen för ett sådant obligatoriskt förfarande enligt nationell rätt som avses i artikel 6.5 första stycket a i direktivet, är befriad från skyldigheten att samråda med en flygplatsanvändare, i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktivet, bland annat när denne vid denna myndighet gör gällande att den på ett diskriminerande sätt har uteslutits från de samråd som föreskrivs i artikel 6 i direktivet.

42 Det följer nämligen för det första av artikel 11.1 i direktiv 2009/12, jämförd med skäl 12 i samma direktiv, att den oberoende tillsynsmyndigheten åtminstone ska utföra de uppgifter som den tilldelas enligt artikel 6 i direktivet, att opartiskheten i beslutsfattandet iakttas och att direktivet tillämpas korrekt och effektivt. Nämnda myndighet ska dessutom säkerställa att icke-diskrimineringsprincipen i enlighet med artikel 3 första meningen i samma direktiv iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 2019, Deutsche Lufthansa, C‑379/18, EU:C:2019:1000, punkt 43).

43 Det ansvar som således tilldelats den oberoende tillsynsmyndigheten kan emellertid inte variera beroende på om denna myndighet agerar inom ramen för det förfarande för godkännande eller ändring av flygplatsavgifter som föreskrivs i artikel 6.1–6.4 i direktiv 2009/12, eller inom ramen för ett sådant obligatoriskt förfarande enligt nationell rätt som avses i artikel 6.5 första stycket a i direktivet. Den bestämmelsen ger endast medlemsstaterna befogenhet att besluta att inte tillämpa punkterna 3 och 4 i artikel 6 på sistnämnda förfarande.

44 För det andra framgår det av artikel 6.5 andra stycket i direktiv 2009/12 att de obligatoriska nationella förfaranden som avses i denna punkt, samt de villkor och kriterier som används vid tillämpningen av den punkten, ska vara relevanta, objektiva, icke-diskriminerande och öppna.

45 Närmare bestämt ska dessa nationella förfaranden vara förenliga med artikel 6.1 och 6.2 i direktiv 2009/12 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 2019, Deutsche Lufthansa, C‑379/18, EU:C:2019:1000, punkt 45), enligt vilken medlemsstaterna ska se till att det inrättas ett obligatoriskt förfarande för regelbundna samråd mellan flygplatsanvändarna och flygplatsens ledningsenhet, bland annat vad gäller tillämpningen av systemet för flygplatsavgifter, och när så är möjligt, se till att flygplatsens ledningsenhet och flygplatsanvändarna är överens om ändringar av systemet för flygplatsavgifter eller deras nivå.

46 Artikel 11.7 i direktiv 2009/12, jämförd med punkt 1 i samma artikel, samt artikel 6.2 och 6.5 andra stycket i samma direktiv, ska följaktligen tolkas så, att när den oberoende tillsynsmyndigheten, inom ramen för ett obligatoriskt förfarande enligt nationell rätt, har mottagit en ansökan från flygplatsens ledningsenhet om godkännande av ändringar av flygplatsavgifternas nivå eller struktur, är den skyldig att samråda med alla flygplatsanvändare, i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktivet, med vilka flygplatsens ledningsenhet inte har hållit samråd angående dessa ändringar, i strid med artikel 6.2 i samma direktiv. I detta avseende saknar det betydelse att den oberoende tillsynsmyndigheten, inom ramen för det tillämpliga förfarandet enligt nationell rätt, agerar i egenskap av organ som är exklusivt behörigt att ändra nivån eller strukturen på de aktuella flygplatsavgifterna och inte i egenskap av överklagandeinstans.

47 Genom det samråd som den oberoende tillsynsmyndigheten är skyldig att hålla enligt dessa bestämmelser kan den utöva en effektiv kontroll av huruvida det föregående samrådsförfarande som genomförts av flygplatsens ledningsenhet är lagenligt och förenligt med de grundläggande kraven i direktiv 2009/12, det vill säga på icke-diskriminering, öppenhet och samråd med flygplatsanvändarna, i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktivet, vilka är fullt tillämpliga på det obligatoriska förfarandet enligt nationell rätt för fastställande eller godkännande av flygplatsavgifter, samt på ändringar av flygplatsavgifternas nivå eller struktur.

48 I detta sammanhang ska det även preciseras, i likhet med vad den polska regeringen har gjort i sitt skriftliga yttrande, att artikel 6.1 och 6.2 i direktiv 2009/12, i enlighet med principerna om god förvaltningssed och proportionalitet, ska tolkas så, att den oberoende tillsynsmyndigheten inte är skyldig att samråda i syfte att, i enlighet med det tillämpliga förfarandet i nationell rätt, godkänna de ändringar av flygplatsavgifternas nivå eller struktur som flygplatsens ledningsenhet har lagt fram. Detta gäller under förutsättning att myndigheten för detta ändamål har tillgång till nödvändig information från bland annat flygplatsanvändare, i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktivet, och att flygplatsens ledningsenhet vederbörligen har samrått med dessa användare, i enlighet med artikel 6.2 i direktivet, jämförd med principerna om icke-diskriminering och öppenhet.

49 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att det omtvistade beslutet antogs av luftfartsmyndighetens ordförande, i egenskap av oberoende tillsynsmyndighet, i den mening som avses i artikel 11.1 i direktiv 2009/12, efter det obligatoriska förfarande enligt nationell rätt som ger denne exklusiv befogenhet att ändra flygplatsavgifternas nivå eller struktur på förslag av flygplatsens ledningsenhet. Denna enhet höll samråd med 65 lufttrafikföretag som kvalificerats som fasta användare av Chopin-flygplatsen, i den mening som avses i artikel 77.2 i luftfartslagen, trots att 137 enheter, däribland WizzAir, enligt de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen, vid tidpunkten för antagandet av detta beslut identifierades som flygplatsanvändare i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktivet.

50 Det omtvistade beslutet ska således ha antagits utan att flygplatsens ledningshet höll föregående samråd med WizzAir vid utarbetandet av de förslag till ändring av flygplatsavgifternas nivå eller struktur vad beträffar Chopin-flygplatsen som skulle läggas fram för den oberoende tillsynsmyndigheten och inte heller denna myndighet höll något samråd med WizzAir vid godkännandet av dessa ändringar. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta.

51 Av det anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 11.7 i direktiv 2009/12, jämförd med punkt 1 i samma artikel, artikel 2 led 3 samt artikel 6.2 och 6.5 andra stycket i samma direktiv, ska tolkas så, att när den oberoende tillsynsmyndigheten, på förslag av flygplatsens ledningsenhet, fastställer eller godkänner ändringar av systemet för flygplatsavgifter eller deras nivå inom ramen för ett obligatoriskt förfarande enligt nationell rätt, är denna myndighet skyldig att samråda med flygplatsanvändarna, såsom dessa definieras i artikel 2 led 3, med vilka flygplatsens ledningsenhet inte hållit samråd i vederbörlig ordning vid utarbetandet av det förslaget.

52 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.