Domstolens dom (andra avdelningen) den 5 februari 2026

I mål C‑718/24 [Aleb], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia stad, Bulgarien) genom beslut av den 9 oktober 2024, som inkom till domstolen den 22 oktober 2024, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: NP, genom T.A. Iliev, advokat, Bulgariens regering, genom S. Ruseva och T. Tsingileva, båda i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna och D. Lutostańska, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Azéma, M. Debieuvre och I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2011/95/EU

Direktiv 2013/32

Bulgarisk rätt

ZUB

Beslut nr 247

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra tolkningsfrågan

Den tredje och den fjärde frågan

Inledande synpunkter

Den fjärde frågan

Den tredje frågan

Den femte frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 33.2 c och artikel 38 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60), jämförda med skäl 46 i samma direktiv.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan den syriska medborgaren NP och Predsedatel na Darzhavna agentsia za bezhantsite (ordföranden för Bulgariens nationella flyktingmyndighet) (nedan kallad DAB). Målet rör lagenligheten av den sistnämndas beslut att avslå NP:s ansökan om internationellt skydd.

3 I artikel 2 f i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9) föreskrivs följande:

4 I artikel 15 c i detta direktiv föreskrivs följande:

5 I skälen 18, 43, 44 och 46 i direktiv 2013/32 anges följande:

6 Kapitel II i direktiv 2013/32, med rubriken Grundläggande principer och garantier, innehåller artiklarna 6–30.

7 Kapitel III i nämnda direktiv har rubriken Förfaranden i första instans och innehåller artiklarna 31–43.

8 I artikel 32 i nämnda direktiv, som har rubriken Ogrundade ansökningar, föreskrivs följande:

9 Artikel 33 i direktiv 2013/32, med rubriken Ansökningar som inte kan tas upp till prövning, har följande lydelse:

10 I artikel 38 i direktiv 2013/32, med rubriken Begreppet säkert tredjeland, föreskrivs följande i punkterna 1–4:

11 Kapitel V i direktiv 2013/32, med rubriken Överklagande, innehåller artikel 46, med rubriken Rätten till ett effektivt rättsmedel. I punkterna 1 och 3 i denna artikel föreskrivs följande:

12 I artikel 9.1 i Zakon za ubezhishteto i bezhantsite (lagen om asyl och flyktingar) (DV nr 54 av den 31 maj 2002), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZUB), föreskrivs följande:

13 I artikel 13.1 led 14, 13.4 och 13.5 ZUB föreskrivs följande:

14 Artikel 98.1 och 98.2 ZUB har följande lydelse:

15 I artikel 99 ZUB föreskrivs följande:

16 Punkt 1 led 9 i tilläggsbestämmelserna till ZUB innehåller följande definition:

17 Punkt 2 i Republiken Bulgariens ministerråds beslut nr 247 av den 3 april 2024 om antagande av förteckningen över säkra ursprungsländer och förteckningen över säkra tredjeländer för personer som ansöker om skydd (nedan kallat beslut nr 247) har följande lydelse:

18 NP, som är syrisk medborgare och ensamkommande barn, lämnade den 2 november 2023 in en ansökan om internationellt skydd i Bulgarien.

19 Vid intervjun den 1 december 2023 bekräftade NP att han hade bott i provinsen Aleppo (Syrien) och att han hade lämnat den två till tre månader tidigare med två av sina bröder på grund av kriget. NP hade vistats i Turkiet i ungefär en månad innan han olagligen reste in i Bulgarien. Hans bröder hade stannat kvar i Turkiet, där även tre av hans systrar bodde tillsammans med sina respektive makar.

20 Genom beslut av den 18 juni 2024 avslog DAB:s ordförande NP:s ansökan genom att neka honom såväl flyktingstatus som humanitär status. Enligt DAB:s ordförande var NP, även om han inte uppfyllde villkoren för att betraktas som flykting, likväl utsatt för ett verkligt hot mot sitt liv eller sin person på grund av den interna väpnade konflikten och det urskillningslösa våldet i Syrien. DAB:s ordförande ansåg emellertid att Republiken Turkiet var ett säkert tredjeland i vilket NP tryggt kunde bosätta sig. NP hade nämligen bott i Turkiet under en månad utan fara för sin säkerhet och flera av hans syskon bodde fortfarande där. Han hade en laglig möjlighet att registrera sig hos de turkiska myndigheterna och att legalisera sin vistelse, vilket han inte hade gjort. I detta sammanhang drog DAB:s ordförande av information från offentligt tillgängliga källor slutsatsen att statslösa personer och flyktingar från Syrien, som anlänt till Turkiet på grund av händelser i Syrien efter den 28 april 2011, åtnjöt tillfälligt skydd från den turkiska regeringen. Personer som åtnjuter detta skydd kan inte tvingas återvända till Syrien. Dessutom tillgodoses deras grundläggande behov.

21 NP överklagade beslutet av den 18 juni 2024 till Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia stad, Bulgarien), som är hänskjutande domstol.

22 Som svar på en begäran om upplysningar från den hänskjutande domstolen informerade DAB:s ordförande för det första nämnda domstol om att DAB tillämpade beslut nr 247, enligt vilket Republiken Turkiet ansågs vara ett säkert tredjeland. För det andra uppgav nämnda ordförande att DAB inte hade utvecklat några metoder i enlighet med artikel 38.2 b i direktiv 2013/32. För det tredje medgav ordföranden att NP inte uttryckligen hade informerats om möjligheten att bestrida tillämpningen av begreppet säkert tredjeland i hans fall eller förekomsten av en anknytning till det berörda tredjelandet.

23 I detta sammanhang anser den hänskjutande domstolen att den behöver få klarhet i hur bestämmelserna i direktiv 2013/32 om begreppet säkert tredjeland ska tolkas. Artikel 38 i direktivet har nämligen inte införlivats fullt ut med den bulgariska rättsordningen och detta begrepp tillämpas på olika sätt på nationell nivå.

24 Närmare bestämt vill den hänskjutande domstolen till att börja med få klarhet i huruvida bestämmelserna i nämnda direktiv gör det möjligt att avslå en ansökan om internationellt skydd med tillämpning av nämnda begrepp inom ramen för ett ordinarie förfarande enligt kapitel III i samma direktiv, och detta när den behöriga myndigheten vid prövningen i sak av ansökan har konstaterat att sökanden uppfyller villkoren för att beviljas status som subsidiärt skyddsbehövande. Den hänskjutande domstolen har preciserat att praxis från Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen, Bulgarien) tillåter detta.

25 Den hänskjutande domstolen vill därefter få klarhet i hur villkoren för att tillämpa begreppet säkert tredjeland i artikel 38.2 a och b i direktiv 2013/32 ska förstås. Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att medlemsstaterna enligt artikel 38.2 b i direktivet är skyldiga att utveckla och genomföra metoder för att säkerställa att detta begrepp kan tillämpas på ett enskilt land eller en enskild sökande. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida detta begrepp kan tillämpas när det, såsom i det nationella målet, inte föreskrivs några sådana metoder i nationell rätt, i förekommande fall på grundval av information som härrör från källor som är tillgängliga för allmänheten och en sådan rättsakt från den verkställande makten som beslut nr 247. Den hänskjutande domstolen har för det andra konstaterat att det i bulgarisk rätt inte föreskrivs några kriterier som gör det möjligt att anse att sökanden har en anknytning till det berörda tredjelandet som gör att det skulle vara rimligt för denne att resa till det landet, och att dessa kriterier inte heller preciseras i artikel 38.2 a i direktiv 2013/32. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida denna bestämmelse innebär en skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva sådana kriterier i sin nationella rätt.

26 Slutligen vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilken domstolsprövning som krävs. Enligt artikel 38.2 c i direktiv 2013/32 ska medlemsstaterna ge en sökande möjlighet att inför domstol invända mot att sökanden har en anknytning till ett tredjeland som anses vara säkert för honom eller henne. I bulgarisk rätt föreskrivs emellertid inte någon sådan domstolsprövning. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida den, inom ramen för prövningen av ett överklagande av ett beslut som grundar sig på begreppet säkert tredjeland, är skyldig att förklara sig behörig och pröva huruvida det föreligger en sådan anknytning, och detta med stöd av denna bestämmelse.

27 Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia stad) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

28 Det ska inledningsvis erinras om att det följer av fast rättspraxis att det förfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (se beslut av den 26 januari 1990, Falciola, C‑286/88, EU:C:1990:33, punkt 7, och dom av den 15 april 2021, État belge (Omständigheter som hänför sig till tiden efter beslutet om överföring), C‑194/19, EU:C:2021:270, punkt 21).

29 Enligt fast rättspraxis ankommer det inom ramen för detta samarbetsförfarande på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (se dom av den 17 juli 1997, Krüger, C‑334/95, EU:C:1997:378, punkterna 22 och 23, dom av den 28 november 2000, Roquette Frères, C‑88/99, EU:C:2000:652, punkt 18, och dom av den 3 juni 2025, Kinsa, C‑460/23, EU:C:2025:392, punkt 34).

30 Mot bakgrund av denna rättspraxis ska den första och den andra frågan, vilka i huvudsak överlappar varandra, prövas tillsammans. I den mån som den andra frågan avser definitionen i nationell rätt av metoder för tillämpning av begreppet säkert tredjeland, sammanfaller den dessutom med den tredje frågan, som rör dessa metoder. Det är därför inte nödvändigt att behandla denna aspekt inom ramen för den andra frågan.

31 Den första och den andra frågan ska således förstås så, att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 33.2 c och artikel 38 i direktiv 2013/32 ska tolkas på så sätt att den avvisningsgrund som anges i artikel 33.2 c i direktivet måste tillämpas vid prövningen i sak av en ansökan om internationellt skydd och att en ansökan som prövas i sak kan avslås utan att den förklarats uppenbart ogrundad eller omöjlig att ta upp till sakprövning med motiveringen att ett tredjeland betraktas som ett säkert tredjeland för sökanden, och detta trots att den behöriga myndigheten har konstaterat att sökanden uppfyller de villkor för att beviljas internationellt skydd som föreskrivs i direktiv 2011/95.

32 Det ska i detta hänseende erinras om att medlemsstaterna enligt artikel 33.1 i direktiv 2013/32, utöver de fall då en ansökan inte prövas enligt förordning nr 604/2013, inte behöver pröva om sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt direktiv 2011/95, om en ansökan inte anses kunna tas upp till prövning enligt denna artikel. Artikel 33.2 i direktiv 2013/32 innehåller en uttömmande uppräkning av de fall i vilka medlemsstaterna får anse att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning (dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 76, och dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 29).

33 Bland dessa situationer återfinns, i artikel 33.2 c i direktivet, den situationen att ett tredjeland betraktas som ett säkert tredjeland för sökanden enligt artikel 38 i direktivet.

34 Det framgår således av själva ordalydelsen i artikel 33.1 och 33.2 c i direktiv 2013/32 att medlemsstaterna inte är skyldiga att kontrollera huruvida den berörda sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt direktiv 2011/95 när ett tredjeland betraktas som ett säkert tredjeland för denna sökande (se, analogt, dom av den 22 februari 2022, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd), C‑483/20, EU:C:2022:103, punkt 24).

35 Denna tolkning överensstämmer med syftet med artikel 33.2 i direktiv 2013/32, vilket, såsom framgår av skäl 43 i direktivet, är att lätta på medlemsstaternas skyldighet att pröva varje ansökan om internationellt skydd genom att definiera i vilka situationer en sådan ansökan inte kan tas upp till prövning (dom av den 17 mars 2016, Mirza, C‑695/15 PPU, EU:C:2016:188, punkt 43, dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 30, och dom av den 18 juni 2024, Bundesrepublik Deutschland (Verkan av ett beslut om beviljande av flyktingstatus), C‑753/22, EU:C:2024:524, punkt 50).

36 Härav följer att prövningen av den avvisningsgrund som anges i artikel 33.2 c i direktiv 2013/32 är avsedd att föregå prövningen i sak av en ansökan om internationellt skydd och således inte nödvändigtvis behöver göras i samband med denna prövning. Denna tolkning gör sig gällande i ännu högre grad mot bakgrund av syftet med detta direktiv, vilket anges i skäl 18 däri, enligt vilket bland annat de som ansöker om internationellt skydd har ett intresse av att beslut om sådana ansökningar fattas så fort som möjligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning utförs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Elliniko Symvoulio gia tous Prosfyges och Ypostirixi Prosfygon sto Aigaio, C‑134/23, EU:C:2024:838, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

37 I avsaknad av bestämmelser med motsatt innebörd i direktiv 2013/32 innebär ovanstående överväganden på samma sätt att en ansökan om internationellt skydd kan avvisas på en av de grunder som anges i artikel 33.2 i direktivet i ett fall där villkoren för att bevilja internationellt skydd i förekommande fall är uppfyllda, eller till och med efter det att den beslutande myndigheten har gjort en prövning i sak av behovet av skydd.

38 Den tolkning som gjorts i punkterna 36 och 37 ovan stöds av det sammanhang i vilket artikel 33 i direktiv 2013/32 ingår.

39 Det ska i detta hänseende understrykas att denna artikel, som reglerar fall i vilka en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning, föregås av artikel 32 i direktivet, vilken avser ogrundade ansökningar. Enligt artikel 32.1 i nämnda direktiv får medlemsstaterna endast anse en ansökan som ogrundad om den beslutande myndigheten har konstaterat att sökanden inte har rätt till internationellt skydd enligt direktiv 2011/95. Enligt artikel 32.2 i direktiv 2013/32 kan en ansökan dessutom anses vara uppenbart ogrundad, om den definieras på detta sätt i nationell lagstiftning, när någon av de omständigheter som förtecknas i artikel 31.8 i direktivet är tillämplig. Dessa omständigheter omfattar inte de grunder för avvisning som anges i artikel 33.2 i nämnda direktiv.

40 En jämförelse av artiklarna 32 och 33 i direktiv 2013/32 visar således att unionslagstiftaren otvetydigt har velat göra en tydlig åtskillnad mellan grunderna för att avvisa en ansökan om internationellt skydd och grunderna för att avslå en sådan ansökan i sak. Denna åtskillnad återkommer för övrigt i artikel 46.1 a i) och ii) i direktivet, som avser rätten till ett effektivt rättsmedel mot beslut i vilka en ansökan om internationellt skydd anses vara ogrundad respektive beslut om att en sådan ansökan inte kan tas upp till prövning.

41 Av detta följer att det enligt artikel 32 i direktiv 2013/32 är först efter det att ansökan om internationellt skydd har prövats i sak som denna ansökan, om det faller sig så, kan avslås såsom ogrundad eller uppenbart ogrundad. Tillämpningen av en avvisningsgrund, i den mening som avses i artikel 33.2 i direktivet, kan däremot endast leda till att ansökan avvisas, och detta oberoende av en sådan prövning av densamma.

42 I förevarande fall förefaller det framgå av de uppgifter om nationell rätt som EU-domstolen har tillgång till att det i artikel 13.1 led 14 ZUB föreskrivs att en ansökan om internationellt skydd ska avslås som uppenbart ogrundad när utlänningen kommer från ett säkert tredjeland, det vill säga på grund av en avvisningsgrund, i den mening som avses i artikel 33.2 i direktiv 2013/32, i strid med de krav som följer av artiklarna 32 och 33 i direktivet. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att uttala sig om nationell rätt, att pröva om så är fallet.

43 Mot bakgrund av ovanstående skäl ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 33.2 c och artikel 38 i direktiv 2013/32 ska tolkas på så sätt att

44 Eftersom den tredje och den fjärde frågan avser tolkningen av artikel 38.2 i direktiv 2013/32 ska det inledningsvis erinras om att det framgår av artikel 38 i detta direktiv att tillämpningen av begreppet säkert tredjeland, i det sammanhang som avses i artikel 33.2 c i direktivet, förutsätter att villkoren i punkterna 1–4 i nämnda artikel 38 är uppfyllda.

45 För det första krävs det enligt artikel 38.1 i direktiv 2013/32 att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna är övertygade om att det berörda tredjelandet iakttar de principer som uttryckligen anges i denna bestämmelse.

46 För det andra framgår det av artikel 38.2 i direktivet att begreppet säkert tredjeland ska tillämpas i enlighet med bestämmelser i nationell rätt. Till att börja med ska dessa bestämmelser bland annat inbegripa bestämmelser enligt vilka sökanden måste ha en anknytning till det berörda tredjelandet som gör att det skulle vara rimligt för denne att resa till det landet. De ska vidare inbegripa bestämmelser om vilka metoder de behöriga myndigheterna ska använda för att säkerställa att begreppet säkert tredjeland kan tillämpas på ett enskilt land eller en enskild sökande, med preciseringen att sådana metoder ska inbegripa att i varje enskilt fall bedöma huruvida landet är säkert för en enskild sökande och/eller att på nationell nivå fastställa länder som i allmänhet betraktas som säkra. Slutligen ska bestämmelserna inbegripa bestämmelser som, i enlighet med internationell rätt, gör det möjligt att genom en enskild prövning fastställa huruvida det berörda tredjelandet är säkert för en enskild sökande som ansöker om internationellt skydd, och vilka gör det möjligt för sökanden att överklaga dels tillämpningen av begreppet säkert tredjeland med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter, dels bedömningen att sökanden har en anknytning till detta land.

47 För det tredje ska en medlemsstat som genomför ett beslut endast på grundval av begreppet säkert tredjeland, enligt artikel 38.3 och 38.4 i nämnda direktiv, informera sökanden om detta och förse sökanden med en handling på tredjelandets språk som underrättar myndigheterna i det landet om att ansökan inte har prövats i sak. Medlemsstaterna ska se till att en sådan sökande kan inleda ett förfarande i enlighet med de grundläggande principer och garantier som föreskrivs i kapitel II i direktivet, om tredjelandet nekar honom eller henne tillstånd att resa in på dess territorium.

48 Villkoren i artikel 38 i direktiv 2013/32 är kumulativa, vilket innebär att grunden för avvisning i artikel 33.2 c i detta direktiv inte kan tillämpas när ett av dessa villkor inte är uppfyllt (dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

49 Det är mot bakgrund av dessa inledande synpunkter som domstolen i tur och ordning ska pröva den fjärde och därefter den tredje frågan, vilka avser led a respektive led b i artikel 38.2 i direktiv 2013/32.

50 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 38.2 a i direktiv 2013/32 ska tolkas på så sätt att medlemsstaterna är skyldiga att i sin nationella rätt föreskriva kriterier som gör det möjligt att fastställa att den som ansöker om internationellt skydd har en anknytning till det berörda tredjelandet.

51 Såsom det erinras om i punkt 46 ovan föreskrivs i denna bestämmelse att tillämpningen av begreppet säkert tredjeland är beroende av bestämmelser i nationell rätt enligt vilka sökanden måste ha en anknytning till det berörda tredjelandet som gör att det skulle vara rimligt för denne att resa till det landet.

52 Det följer således av nämnda bestämmelse, tolkad mot bakgrund av skäl 44 i direktiv 2013/32, att det ankommer på medlemsstaterna att i sin nationella rätt fastställa den nödvändiga anknytning som en person som ansöker om internationellt skydd ska ha till ett säkert tredjeland. I detta syfte, och i avsaknad av en definition av begreppet anknytning i direktivet, ska medlemsstaterna fastställa relevanta kriterier för att fastställa en sådan anknytning.

53 I detta avseende framgår det också av skäl 44 att denna anknytning måste vara tillräcklig för att det ska vara rimligt för sökanden att resa till det landet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 46).

54 Domstolen har slagit fast att den omständigheten att en person som ansöker om internationellt skydd har transiterat genom ett tredjeland inte i sig kan utgöra ett giltigt skäl för att anse att sökanden rimligen skulle kunna återvända till det landet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C‑564/18, EU:C:2020:218, punk 47).

55 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida anknytning, i den mening som avses i artikel 38.2 a i direktiv 2013/32, definieras i bulgarisk rätt, varvid det ska påpekas att punkt 1 led 9 i tilläggsbestämmelserna till ZUB tyder på att förekomsten av en sådan anknytning i bulgarisk rätt fastställs genom ett kriterium som avser den sökandes vistelse i det berörda tredjelandet. Om så är fallet ankommer det också på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar den berörda sökandens eventuella tidigare vistelse i det aktuella tredjelandet, såsom vistelsens varaktighet och skälen för vistelsen samt förekomsten av nära familjemedlemmar till sökanden i detta tredjeland, fastställa huruvida en sådan vistelse är tillräcklig för att anse att sökanden har en sådan anknytning till tredjelandet att sökanden rimligen skulle kunna återvända till det landet.

56 Mot bakgrund av ovanstående skäl ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 38.2 a i direktiv 2013/32 ska tolkas på så sätt att medlemsstaterna är skyldiga att i sin nationella rätt föreskriva kriterier som gör det möjligt att fastställa att den som ansöker om internationellt skydd har en anknytning till det berörda tredjelandet, med preciseringen att anknytningen ska vara tillräcklig för att det ska vara rimligt för sökanden att resa till det landet.

57 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 38.2 b i direktiv 2013/32 ska tolkas på så sätt att den beslutande myndigheten får tillämpa begreppet säkert tredjeland på grundval av information från offentligt tillgängliga källor och ett beslut av ett verkställande organ genom vilket en förteckning över säkra tredjeländer upprättas, utan att det i nationell rätt föreskrivs några metoder i den mening som avses i denna bestämmelse.

58 Till att börja med, såsom det erinras om i punkt 46 ovan, beror tillämpningen av begreppet säkert tredjeland enligt artikel 38.2 b i direktiv 2013/32 på bestämmelser i nationell rätt om vilka metoder de behöriga myndigheterna ska använda för att säkerställa att begreppet säkert tredjeland kan tillämpas på ett enskilt land eller en enskild sökande. Dessa metoder ska dessutom inkludera en bedömning i varje enskilt fall av huruvida landet är säkert för en enskild sökande och/eller fastställelse på nationell nivå av länder som i allmänhet betraktas som säkra.

59 Det följer således av själva ordalydelsen i denna bestämmelse, särskilt av hänvisningen till nationell rätt, och av uttrycket och/eller i nämnda bestämmelse, att den ger medlemsstaterna möjlighet att välja mellan olika metoder för att tillämpa begreppet säkert tredjeland, vilket det ankommer på medlemsstaterna att definiera i sin nationella rätt. Medlemsstaterna kan följaktligen i princip föreskriva antingen en bedömning i varje enskilt fall av huruvida landet är säkert för en person som ansöker om internationellt skydd, eller fastställa länder som i allmänhet betraktas som säkra, eller välja en kombination av dessa två metoder.

60 Vad mer specifikt gäller den metod som består i att fastställa länder som i allmänhet betraktas som säkra, har domstolen slagit fast att artikel 38 i direktiv 2013/32, jämförd med skälen 44 och 46 i samma direktiv, tillåter att en medlemsstat, genom en rättsakt med allmän giltighet, fastställer att ett land är säkert i allmänhet för vissa personer som ansöker om internationellt skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Elliniko Symvoulio gia tous Prosfyges och Ypostirixi Prosfygon sto Aigaio, C‑134/23, EU:C:2024:838, punkterna 43–45).

61 Enligt skäl 46 i direktivet bör medlemsstaterna dessutom, vid tillämpningen av begreppet säkert tredjeland, antingen från fall till fall eller genom att fastställa sådana länder genom akter med allmän giltighet, bland annat ta hänsyn till riktlinjer och handledningar och information om ursprungsländer och åtgärder, inbegripet rapporteringsmetoden från Europeiska unionens asylbyrå (AUEA), som ersatt Easo, gällande framläggande av informationsrapporter om ursprungsländer, samt relevanta riktlinjer från UNHCR.

62 Denna icke uttömmande förteckning över information omfattar information som har den gemensamma egenskapen att den är tillgänglig för allmänheten. Medlemsstaterna ska således anses ha rätt att vid tillämpningen av begreppet säkert tredjeland beakta information från offentligt tillgängliga källor.

63 Härav följer att det i princip inte finns något som hindrar att den beslutande myndigheten tillämpar begreppet säkert tredjeland på grundval av information från offentligt tillgängliga källor och ett beslut av den verkställande myndigheten genom vilket, i enlighet med nationell rätt, en förteckning över säkra tredjeländer upprättas.

64 Artikel 38.2 c i direktiv 2013/32 måste emellertid också beaktas. Enligt denna bestämmelse ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser som gör det möjligt att genom en enskild prövning fastställa huruvida det berörda tredjelandet är säkert för en enskild sökande av internationellt skydd. Dessa bestämmelser ska säkerställa att sökanden kan överklaga tillämpningen av begreppet säkert tredjeland med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter och invända mot förekomsten av en anknytning till tredjelandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Elliniko Symvoulio gia tous Prosfyges och Ypostirixi Prosfygon sto Aigaio, C‑134/23, EU:C:2024:838, punkt 44).

65 Även om en medlemsstat, i enlighet med artikel 38.2 b i direktiv 2013/32, vad gäller metoderna för tillämpning av begreppet säkert tredjeland, väljer att fastställa säkra tredjeländer genom en rättsakt med allmän giltighet, ankommer det följaktligen också på medlemsstaten att, i enlighet med artikel 38.2 b och c i direktivet, fastställa de metoder som ska tillämpas för att i varje enskilt fall, med hänsyn till de särskilda omständigheterna för den som ansöker om internationellt skydd, bedöma huruvida det aktuella tredjelandet uppfyller villkoren för att betraktas som säkert för sökanden, samt en möjlighet för nämnda sökande att invända mot förekomsten av en anknytning i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 48).

66 Mot bakgrund av ovanstående skäl ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 38.2 b och c i direktiv 2013/32 ska tolkas på så sätt att den beslutande myndigheten får tillämpa begreppet säkert tredjeland på grundval av information från offentligt tillgängliga källor och ett beslut av den verkställande myndigheten genom vilket en förteckning över säkra tredjeländer upprättas, under förutsättning att det i nationell rätt även fastställs metoder som ska tillämpas för att i varje enskilt fall, med hänsyn till de särskilda omständigheterna för den som ansöker om internationellt skydd, bedöma huruvida det aktuella tredjelandet uppfyller villkoren för att betraktas som säkert för sökanden, samt en möjlighet för nämnda sökande att invända mot förekomsten av en anknytning, i den mening som avses i artikel 38.2 a i direktivet.

67 Det ska inledningsvis erinras om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF kan EU-domstolen behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (se dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 44).

68 Den omständigheten att den hänskjutande domstolen i sina frågor formellt sett har hänvisat till vissa bestämmelser i unionsrätten utgör nämligen inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, genom att från samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 26, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 45).

69 I förevarande fall noterar domstolen att den femte frågan formellt sett endast avser tolkningen av artikel 38.2 c i direktiv 2013/32. Det framgår emellertid otvetydigt av skälen till begäran om förhandsavgörande och av själva lydelsen av denna fråga att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i vilka följder rätten till ett effektivt domstolsskydd har för en person som ansöker om internationellt skydd vars ansökan har avslagits på grund av att det finns ett säkert tredjeland för honom eller henne.

70 För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska således även bestämmelserna i artikel 46.1 och 46.3 i direktivet samt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) om rätten till ett effektivt domstolsskydd beaktas.

71 Under dessa omständigheter ska den femte frågan förstås så, att den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 38.2 c samt artikel 46.1 och 46.3 i direktiv 2013/32, jämförda med artikel 47 i stadgan, ska tolkas på så sätt att den nationella domstol som ska pröva ett överklagande av ett beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd med hänvisning till den avvisningsgrund som avser säkert tredjeland, vilken föreskrivs i artikel 33.2 c i detta direktiv, ska pröva huruvida sökanden har en anknytning till det berörda tredjelandet, i den mening som avses i artikel 38.2 a i direktivet, och detta även om dess nationella rätt inte ger den någon sådan behörighet.

72 I detta hänseende erinrar EU-domstolen om att enligt artikel 46.1 i direktiv 2013/32 har sökande av internationellt skydd rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot beslut som fattas om deras ansökan. I artikel 46.3 i direktivet anges vad rätten till ett effektivt rättsmedel omfattar. Där preciseras att de medlemsstater som är bundna av direktivet ska se till att den domstol till vilken beslutet angående den aktuella ansökan om internationellt skydd har överklagats gör en full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv [2011/95] (dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

73 Det framgår vidare av EU-domstolens praxis att de egenskaper som det rättsmedel som föreskrivs i artikel 46 i direktiv 2013/32 måste ha ska fastställas i enlighet med artikel 47 i stadgan, i vilken principen om ett effektivt domstolsskydd bekräftas. Artikel 47 i stadgan är emellertid tillräcklig i sig och behöver inte tydliggöras genom unionsrättsliga eller nationella bestämmelser för att enskilda ska ges en rättighet som kan åberopas som sådan. Det kan således inte förhålla sig annorlunda med artikel 46.3 i detta direktiv, jämförd med artikel 47 i stadgan (dom av den 4 oktober 2024, Ministerstvo vnitra České republiky, Odbor azylové a migrační politiky, C‑406/22, EU:C:2024:841, punkt 86, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 77).

74 Domstolen har dessutom slagit fast att även när det rör sig om ett överklagande av ett beslut om avvisning av en ansökan om internationellt skydd, så är den domstol som handlägger ett sådant överklagande skyldig att göra en full omprövning och en prövning av det aktuella behovet, på det sätt som avses i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 (dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 66). Orden i förekommande fall, som ingår i den del av meningen som lyder däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv [2011/95], visar nämligen att den fulla omprövning och den prövning av det aktuella behovet, som det ankommer på den berörda domstolen att göra, inte nödvändigtvis måste inkludera en materiell prövning av behovet av internationellt skydd. Denna prövning kan således avse frågan huruvida ansökan om internationellt skydd kan tas upp till prövning, när den nationella rätten tillåter detta med tillämpning av artikel 33.2 i direktiv 2013/32 (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 115, och dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 67).

75 Vad särskilt gäller ett överklagande av ett beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd med hänvisning till den avvisningsgrund som avser säkert tredjeland, vilken föreskrivs i artikel 33.2 c i direktiv 2013/32, är den domstol som har att pröva ett sådant överklagande, inom ramen för den fulla omprövning och den prövning av det aktuella behovet som det ankommer på den att göra, bland annat skyldig att kontrollera huruvida det berörda tredjelandet kan betraktas som ett säkert tredjeland för den berörda sökanden av internationellt skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 68).

76 Vid denna prövning ska denna domstol noggrant pröva huruvida vart och ett av de kumulativa villkor som ska vara uppfyllda för att denna grund för avvisning ska kunna tillämpas, såsom de villkor som anges i artikel 38 i direktiv 2013/32, är uppfyllt, genom att vid behov anmoda den myndighet som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd att lägga fram samtliga handlingar och faktiska omständigheter som kan vara relevanta, och se till att sökanden – innan domstolen meddelar avgörande – har beretts tillfälle att framföra sina synpunkter på huruvida skälet för att inte ta upp ansökan till prövning är tillämpligt på vederbörandes särskilda situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkterna 121 och 124, och dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 69).

77 Förekomsten av en anknytning, i den mening som avses i artikel 38.2 a i direktiv 2013/32, utgör ett av dessa kumulativa villkor. I artikel 38.2 c i direktivet krävs för övrigt att varje sökande av internationellt skydd, vars ansökan avslås på grund av att det finns ett säkert tredjeland för honom eller henne, ska ha rätt att invända mot sin anknytning till detta tredjeland i enlighet med den första av dessa bestämmelser.

78 Vad gäller det nationella målet ankommer det således på den hänskjutande domstolen att bland annat pröva huruvida NP har en anknytning till Republiken Turkiet. Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinras om i punkt 73 ovan ska den hänskjutande domstolen göra denna prövning även för det fall, såsom den anger i begäran om förhandsavgörande, bulgarisk rätt inte ger den sådan behörighet.

79 Mot bakgrund av ovanstående skäl ska den femte frågan besvaras enligt följande. Artikel 38.2 c samt artikel 46.1 och 46.3 i direktiv 2013/32, jämförda med artikel 47 i stadgan, ska tolkas på så sätt att den nationella domstol som ska pröva ett överklagande av ett beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd med hänvisning till den avvisningsgrund som avser säkert tredjeland, vilken föreskrivs i artikel 33.2 c i detta direktiv, ska pröva huruvida sökanden har en anknytning till det berörda tredjelandet, i den mening som avses i artikel 38.2 a i direktivet, och detta även om dess nationella rätt inte ger den någon sådan behörighet.

80 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.