Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 17 mars 2016

I mål C‑695/15 PPU, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Debreceni Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság (förvaltnings- och arbetsdomstolen i Debrecen, Ungern) genom beslut av den 18 december 2015, som inkom till domstolen den 23 december 2015, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz samt domarna C. Lycourgos, E. Juhász, C. Vajda (referent) och K. Jürimäe, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 22 februari 2016,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Shiraz Baig Mirza, genom R. Miskolczi, B. Pohárnok, T. Fazekas och G. Győző, ügyvédek, Bevándorlási és Állampolgársági Hivatal, genom Á. Szép, i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom Z. Fehér och G. Koós, båda i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller och T. Henze, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M. de Ree, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Condou-Durande och A. Tokár, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 8 mars 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Dublin III‑förordningen

Direktiv 2013/32

Ungersk rätt

Lagen om rätt till asyl

Regeringsdekretet av den 21 juli 2015

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarande för brådskande mål

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3.3 och 18.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III‑förordningen).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Shiraz Baig Mirza och Bevándorlási és Állampolgársági Hivatal (immigrations- och medborgarskapskontoret, nedan kallat kontoret) angående kontorets beslut att avslå hans ansökan om internationellt skydd och avlägsna honom från Ungern.

3 I skäl 12 i Dublin III‑förordingen anges följande:

4 Artikel 1 i den förordningen definierar syftet med förordningen på följande sätt:

5 Artikel 3 i samma förordning, som har rubriken Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd, föreskriver följande:

6 Artikel 7 i förordningen har rubriken Kriteriernas rangordning. I artikel 7.2 anges följande:

7 Artikel 18 i förordningen, med rubriken Den ansvariga medlemsstatens skyldigheter, har följande lydelse:

8 Artikel 26 i förordningen har rubriken Meddelande av ett beslut om överföring. Artikel 26.1 stadgar följande:

9 I artikel 27.1 i förordningen, under rubriken Rättsmedel, föreskrivs följande:

10 Artikel 28 i direktiv 2013/32 har rubriken Förfarande om sökanden implicit återkallar eller avstår från sin ansökan. Artikel 28.1 och 28.2 har följande lydelse:

11 Artikel 33 i direktiv 2013/32, med rubriken Ansökningar som inte kan tas upp till prövning, stadgar följande:

12 Artikel 38 i detta direktiv har rubriken Begreppet säkert tredjeland. Artikel 38.2 och 38.5 föreskriver följande:

13 Artikel 39.1–39.3 och 39.7 i direktivet föreskriver följande, under rubriken Begreppet europeiska säkra tredjeländer:

14 Artikel 46 i direktivet har rubriken Rätten till ett effektivt rättsmedel. I artikel 46.1 och 46.3 stadgas följande:

15 2 § i 2007 års lag nr LXXX om rätt till asyl (menedékjogról szóló 2007. évi LXXX. törvény, Magyar Közlöny 2007/83) (nedan kallad lagen om rätt till asyl) har följande lydelse:

16 Enligt 45 § punkt 5 lagen om rätt till asyl gäller följande:

17 I 51 § punkterna 1, 2 och 4 lagen om rätt till asyl föreskrivs följande:

18 53 § lagen om rätt till asyl har följande lydelse:

19 I 2 § i regeringsdekret 191/2015. (VII. 21.) om fastställande på nationell nivå av säkra ursprungsländer och säkra tredjeländer (191/2015. (VII. 21.) Kormányrendelet a nemzeti szinten biztonságosnak nyilvánított származási országok és biztonságos harmadik országok meghatározásáról) (nedan kallat regeringsdekretet av den 21 juli 2015) föreskrivs följande:

20 I 3 § punkt 2 i regeringsdekretet av den 21 juli 2015 föreskrivs följande:

21 Shiraz Baig Mirza, som är pakistansk medborgare, reste olagligen in i Ungern från Serbien i augusti 2015. Han ingav den 7 augusti 2015 en första ansökan om internationellt skydd i Ungern. Under det förfarande som hade inletts med anledning av denna ansökan lämnade han den anvisade vistelseorten. Genom beslut av den 9 oktober 2015 avskrev kontoret ansökningsärendet, eftersom Shiraz Baig Mirza ansågs implicit ha återkallat sin ansökan i enlighet med artikel 28.1 b i direktiv 2013/32.

22 Han påträffades senare i Tjeckien medan han var på väg till Österrike. De tjeckiska myndigheterna anmodade Ungern att återta honom. Ungern godtog denna framställan i enlighet med artikel 18.1 c i Dublin III‑förordningen.

23 Enligt den hänskjutande domstolen framgår det inte av handlingarna i målet att de tjeckiska myndigheterna upplysts om ungerska bestämmelser och praxis innebärande att den berördes ansökan om internationellt skydd skulle bli föremål för en förhandsprövning av huruvida asylansökan kan prövas i sak, vilken kunde utmynna i ett beslut att skicka klaganden till Serbien, som i egenskap av kandidatland för medlemskap i Europeiska unionen fanns på förteckningen över säkra tredjeländer i den ungerska lagstiftningen.

24 Efter det att Shiraz Baig Mirza återtagits av Ungern ingav han, den 2 november 2015, en andra ansökan om internationellt skydd i Ungern.

25 Den ansökan behandlades i ett andra förfarande om beviljande av internationellt skydd under vilket den berörde togs i förvar.

26 Han hördes i samband med detta andra förfarande den 2 november 2015. Därvid upplyste kontoret honom om att hans ansökan om internationellt skydd skulle kunna komma att avvisas om han inte visade att Serbien med hänsyn till hans personliga situation inte kunde anses vara ett säkert tredjeland. Han meddelade i sitt svar att han inte var i säkerhet i Serbien.

27 I beslut av den 19 november 2015 avvisade kontoret ansökan, med motiveringen att det i fråga om den berörde finns ett säkert tredjeland, det vill säga Serbien, som betecknas som säkert tredjeland i 2 § regeringsdekretet av den 21 juli 2015. Enligt beslutet hade den berörde haft möjlighet att visa att Serbien i hans fall inte var ett säkert tredjeland, vilket han inte hade gjort. Kontoret beslutade därför om åtgärder för återsändande och avlägsnande av sökanden.

28 Shiraz Baig Mirza överklagade det beslutet till den hänskjutande domstolen och gjorde gällande att han inte ville återsändas till Serbien, eftersom han inte skulle vara i säkerhet där.

29 Mot denna bakgrund beslutade Debreceni Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság (förvaltnings- och arbetsdomstolen i Debrecen, Ungern) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

30 Den hänskjutande domstolen har lämnat in en ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

31 Den har motiverat sin ansökan bland annat med att Shiraz Baig Mirza fram till den 1 januari 2016 var tagen i förvar i samband med förfarandet om ansökan om internationellt skydd, en åtgärd som kan förlängas av behörig nationell domstol.

32 Den 6 januari 2016 informerade den hänskjutande domstolen EU-domstolen, på den senares begäran, om att åtgärden förlängts fram till det slutliga avgörandet av Shiraz Baig Mirzas ansökan om internationellt skydd eller, om inget sådant avgörande meddelats den 1 mars 2016, fram till detta datum. Det kan tilläggas att det framgår av de upplysningar som den hänskjutande domstolen lämnat till EU-domstolen att förvaret skulle kunna förlängas ytterligare efter den 1 mars 2016 i upp till 60 dagar, och att den sammanlagda förvarstiden kan uppgå till högst sex månader.

33 I detta hänseende påpekar domstolen för det första att denna begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av Dublin III‑förordningen, som omfattas av avdelning V – ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – i tredje delen i EUF-fördraget. Begäran kan således handläggas inom ramen för förfarandet för brådskande mål.

34 Vad vidare gäller kriteriet att saken är brådskande, ska det enligt domstolens praxis beaktas att den berörde för närvarande är frihetsberövad och att frågan om huruvida han ska vara fortsatt i förvar är beroende av utgången i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom Lanigan, C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 23). Den berördes situation ska bedömas så som den ser ut den dag ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål prövas (se, för ett liknande resonemang, dom N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 40).

35 I förevarande fall är det ostridigt att Shiraz Baig Mirzas den dagen var frihetsberövad. Huruvida han ska fortsätta att hållas i förvar beror på utgången i det nationella målet, som rör lagligheten av att avslå hans ansökan om internationellt skydd. Det framgår också av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har lämnat att förvaret av den berörde har beslutats inom ramen för förfarandet för prövning av denna ansökan.

36 Under dessa omständigheter beslutade domstolen (fjärde avdelningen), på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, den 11 januari 2016, att bifalla ansökan från den hänskjutande domstolen om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.

37 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i om artikel 3.3 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att rätten att skicka en person som har ansökt om internationellt skydd till ett säkert tredjeland även kan utövas av en medlemsstat efter det att denna medlemsstat enligt nämnda förordning och i ett återtagandeförfararande har samtyckt till att ansvara för prövningen av en ansökan om internationellt skydd som har getts in av en sökande som har lämnat nämnda medlemsstat innan vederbörandes första ansökan om internationellt skydd har prövats i sak.

38 Domstolen erinrar för det första om att enligt artikel 1 i Dublin III‑förordningen är syftet med förordningen att fastställa kriterier och mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in i en av medlemsstaterna av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person.

39 Dublin III‑förordningen innehåller inga regler som utgör hinder för att en sökande skickas till ett säkert tredjeland varken före eller efter det att det har fastställts vilken medlemsstat som är ansvarig medlemsstat, då förordningen begränsar sig till att fastställa kriterier och mekanismer för vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt skydd.

40 Såsom den tyska regeringen påpekade under förhandlingen föreskrivs i artikel 3.3 i förordningen, som inte innehåller några tidsmässiga begränsningar, att varje medlemsstat behåller rätten att skicka en person som har ansökt om internationellt skydd till ett säkert tredjeland. Denna rätt tillkommer enligt bestämmelsens ordalydelse varje medlemsstat och ska tillämpas om inte annat följer av de bestämmelser och garantier som föreskrivs i direktiv [2013/32].

41 Det framgår dessutom av skäl 12 i Dublin III‑förordningen att direktiv 2013/32 bör vara tillämpligt vid sidan om bestämmelserna om rättssäkerhetsgarantier som regleras enligt denna förordning och utan att det påverkar tillämpningen av dessa, om inte annat följer av begränsningarna för tillämpningen av det direktivet.

42 I det gemensamma europeiska asylsystem som Dublin III‑förordningen och direktiv 2013/32 utgör en del av, kan begreppet säkert tredjeland tillämpas av samtliga medlemsstater, oavsett om det är fråga om den medlemsstat som har utpekats som ansvarig för prövningen av ansökan om internationellt skydd enligt kriterierna i kapitel III i Dublin III‑förordningen eller om någon annan medlemsstat, med stöd av artikel 3.3 i förordningen.

43 Vad för det andra mera specifikt beträffar artikel 33 i direktiv 2013/32, där den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i huruvida en medlemsstat har möjlighet att skicka en person som har ansökt om internationellt skydd till ett säkert tredjeland, efter det att det i överensstämmelse med Dublin III‑förordningen har fastställts att denna medlemsstat ansvarar för prövningen av nämnda ansökan, kan det konstateras att denna artikel, vars syfte är att underlätta bördan för den medlemsstat som ansvarar för prövningen av en ansökan om internationellt skydd genom att ange vissa situationer där en sådan ansökan inte kan tas upp till prövning, inte på något sätt begränsar tillämpningsområdet för den rätt att skicka en sådan sökande till ett säkert tredjeland som avses i artikel 3.3 i förordningen.

44 Formuleringen [u]töver de fall då en ansökan inte prövas enligt [Dublin III‑förordningen] i artikel 33.1 i direktiv 2013/32 möjliggör inte någon annan slutsats.

45 Denna formulering avser nämligen de situationer som kan uppstå utöver de situationer som föreskrivs i nämnda förordning, såsom överföring av en person som har ansökt om internationellt skydd till den ansvariga medlemsstat som föreskrivs i artikel 26.1 i samma förordning, i vilka ansökningarna om internationellt skydd inte prövas. Nämnda formulering i direktivet begränsar således inte tillämpningsområdet för artikel 3.3 i Dublin III‑förordningen.

46 Den omständigheten att en medlemsstat har samtyckt till att ansvara för prövningen av en ansökan om internationellt skydd med tillämpning av Dublin III‑förordningen utgör således inte hinder för att denna medlemsstat därefter skickar sökanden till ett säkert tredjeland.

47 Denna slutsats påverkas inte av den skyldighet som följer av artikel 18.2 andra stycket i förordningen enligt vilken medlemsstaterna [ska] säkerställa att prövningen av ansökan slutförs.

48 Domstolen erinrar härvidlag om att nämnda bestämmelse enbart preciserar vissa av den ansvariga medlemsstatens skyldigheter, bland annat medlemsstatens skyldighet att säkerställa att ansökan om internationellt skydd slutförs, men den avser inte rätten att skicka en sökande till ett säkert tredjeland.

49 Artikel 18 i Dublin III‑förordningen begränsar således inte tillämpningsområdet för artikel 3.3 i förordningen, särskilt vad beträffar en medlemsstat som i ett återtagandeförfarande har samtyckt till att ansvara för prövningen av en ansökan om internationellt skydd, vilken har ingetts av en sökande som har lämnat nämnda medlemsstat innan det fattats ett beslut i sak i första instans.

50 En motsatt tolkning av artikel 18.2 i Dublin III‑förordningen skulle innebära att det infördes ett undantag från artikel 3.2 i förordningen då en medlemsstat som återtar en sökande enligt artikel 18.1 c i nämnda förordning skulle berövas rätten att skicka denna sökande till ett säkert tredjeland. I nämnda artikel 3.3 hänvisas emellertid inte till ett sådant undantag och detta undantag kan inte motiveras med hänvisning till något av de syften som ska uppnås med Dublin III‑förordningen.

51 Om det inte var tillåtet för en medlemsstat att utöva den rätt som föreskrivs i artikel 3.3 i Dublin III‑förordningen under sådana omständigheter som föreligger i det nationella målet skulle det medföra att en sökande som utan att invänta ett slutligt beslut med anledning av sin ansökan reser till en annan medlemsstat än den där vederbörande lämnat in sin ansökan – om vederbörande återtogs av den ansvariga medlemsstaten – skulle befinna sig i en fördelaktigare situation än den som vederbörande skulle befinna sig i om han eller hon hade inväntat att prövningen av ansökan slutfördes i den ansvariga medlemsstaten.

52 En sådan tolkning skulle innebära en risk för att tredjelandsmedborgare och statslösa personer som har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en medlemsstat, uppmuntras till att bege sig till andra medlemsstater och skulle leda till precis de sekundära rörelsemönster som Dublin III‑förordningen syftar till att motverka genom att införa enhetliga mekanismer och kriterier för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig medlemsstat.

53 Den första frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 3.3 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att rätten att skicka en person som har ansökt om internationellt skydd till ett säkert tredjeland även kan utövas av en medlemsstat efter det att denna medlemsstat enligt nämnda förordning och i ett återtagandeförfarande har samtyckt till att ansvara för prövningen av en ansökan om internationellt skydd som har ingetts av en sökande som har lämnat nämnda medlemsstat innan vederbörandes första ansökan om internationellt skydd har prövats i sak.

54 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i om artikel 3.3 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den utgör hinder för att skicka en person som har ansökt om internationellt skydd till ett säkert tredjeland när den medlemsstat som verkställer överföringen av sökanden till den ansvariga medlemsstaten under återtagandeförfarandet inte har fått upplysningar om vare sig sistnämnda medlemsstats lagstiftning om återsändande av sökande till säkra tredjeländer eller den praxis som behöriga myndigheter i denna medlemsstat tillämpar på området.

55 Den hänskjutande domstolen har i detta mål hänvisat till att det i ungersk rätt har införts en presumtion för att ansökningar om internationellt skydd som inges av sökande som har rest in i Ungern från Serbien, som enligt denna lagstiftning anses som ett säkert tredjeland, och som inte har ingett en ansökan om internationellt skydd i detta tredjeland, ska avvisas.

56 Domstolen erinrar härvidlag först om att Dublin III‑förordningen inte, i ett återtagandeförfarande, ålägger den ansvariga medlemsstaten en skyldighet att upplysa den medlemsstat som verkställer överföringen om innehållet i sin nationella lagstiftning om återsändande av sökande till ett säkert tredjeland eller om sin administrativa praxis på området.

57 Det kan konstateras att nationell lagstiftning och praxis avseende begreppet säkert tredjeland saknar betydelse för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen och för överföringen av berörd sökande till denna medlemsstat.

58 Domstolen erinrar vidare om att även om direktiv 2013/32 enligt dess artikel 38.5 kräver att medlemsstaterna regelbundet ska underrätta kommissionen om tredjeländer på vilka begreppet säkra tredjeländer tillämpas, ålägger direktivet inte den ansvariga medlemsstaten att, när den återtar en sökande, upplysa den medlemsstat som verkställer överföringen om sin lagstiftning om säkra tredjeländer eller om den praxis som dess behöriga myndigheter tillämpar på detta område.

59 Det kan slutligen konstateras att den omständigheten att den ansvariga medlemsstaten inte har upplyst den medlemsstat som verkställer överföringen om sin lagstiftning om säkra tredjeländer och sin administrativa praxis på området, inte kränker sökandens rätt till effektiva rättsmedel mot beslutet om överföring och beslutet med anledning av ansökan om internationellt skydd.

60 Vad beträffar beslutet om överföring framgår det av artikel 27 i Dublin III‑förordningen att en sökande ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller ett beslut om överföring.

61 Då den ansvariga medlemsstaten i ett förfarande om återtagande av en sökande inte är skyldig att upplysa den överförande medlemsstaten om sin lagstiftning på området – enligt vilken det föreligger en presumtion för att en ansökan om internationellt skydd från en sökande som har rest in i den ansvariga medlemsstaten från ett säkert tredjeland, vilket definieras som sådant i nämnda lagstiftning, inte ska prövas – kan den omständigheten att sådana upplysningar inte har lämnats således inte kränka sökandens rättigheter.

62 Vad vidare beträffar beslutet angående ansökan om internationellt skydd har sökanden i den ansvariga medlemsstaten enligt artikel 46 i direktiv 2013/32 rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol i denna medlemsstat som möjliggör för honom eller henne att överklaga ett beslut som fattats med tillämpning av nationella bestämmelser om säkra tredjeländer med stöd av artikel 38 eller 39 i direktivet med beaktande av vederbörandes individuella situation.

63 Den andra frågan ska således bevaras enligt följande. Artikel 3.3 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att skicka en person som har ansökt om internationellt skydd till ett säkert tredjeland när den medlemsstat som verkställer överföringen av nämnda sökande till den ansvariga medlemsstaten under återtagandeförfarandet inte har fått upplysningar om vare sig sistnämnda medlemsstats lagstiftning om återsändande av sökande till säkra tredjeländer eller den praxis som behöriga myndigheter i denna medlemsstat tillämpar på området.

64 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i om artikel 18.2 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd som har ingetts av en sökande som har återtagits ska återuppta i det skede där prövningen avbröts av behöriga myndigheter i den ansvariga medlemsstaten.

65 Domstolen erinrar härvidlag om att artikel 18.2 andra stycket i förordningen kräver att den ansvariga medlemsstaten ska säkerställa att prövningen av en ansökan om internationellt skydd slutförs. Bestämmelsen ålägger däremot inte denna medlemsstat att återuppta prövningen av ansökan om internationellt skydd i ett visst skede av handläggningen.

66 Föreskriften i artikel 18.2 andra stycket i Dublin III‑förordningen om att sökanden har rätt att begära att prövningen av hans eller hennes ansökan om internationellt skydd slutförs, oavsett om detta sker i det förfarande som avbrutits eller i ett nytt förfarande, som inte ska behandlas som en efterföljande ansökan, syftar nämligen till att säkerställa att hans eller hennes ansökan handläggs enligt de krav som gäller för handläggningen av en första ansökan i första instans enligt direktiv 2013/92. Bestämmelsen syftar däremot varken till att ange hur förfarandet ska återupptas i en sådan situation eller att beröva den ansvariga medlemsstaten möjligheten att avvisa ansökan.

67 I artikel 28.2 sista stycket i direktiv 2013/32 föreskrivs uttryckligen att medlemsstaterna får föreskriva att den beslutande myndigheten i första instans ska kunna återuppta prövningen av ansökningar om internationellt skydd i det skede där prövningen av ansökan avbröts, utan att medlemsstaterna dock är skyldiga att göra detta.

68 Den tredje frågan ska således bevaras enligt följande. Artikel 18.2 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den i en situation där en person som har ansökt om internationellt skydd har återtagits inte kräver att prövningen av vederbörandes ansökan ska återupptas i det skede där den avbröts.

69 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: ungerska.