Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 3 september 2020

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 (EUT L 326, 2005, s. 13).

3 Den hänskjutande domstolen har förenat dessa mål.

4 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31, nedan kallad Dublin III-förordningen). Se skäl 41 i förordningen.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

6 Rådets förordning av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

8 EUT L 304, 2004, s. 12.

9 Dom av den 19 mars 2019 ( C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219) (nedan kallad domen Ibrahim).

10 I den ursprungliga lydelsen av tolkningsfrågan omnämns direktiv 2011/95. Det tycks dock röra sig om ett skrivfel, mot bakgrund av de förklaringar som har getts i punkt 11 i beslutet om hänskjutande, där den hänskjutande domstolen har nämnt det omarbetade förfarandedirektivet 2011/95 och hänvisat till artikel 33.2 a i nämnda direktiv. Det omarbetade förfarandedirektivet är dock direktiv 2013/32, och artikel 33.2 a hör till det direktivet och inte till direktiv 2011/95.

11 Se ovan punkt 16.

12 Se domen Ibrahim.

13 Som framgår av skäl 5 syftar direktiv 2004/83 till att föreskriva bestämmelser om flyktingstatus och andra former av skydd som erbjuder en lämplig status för den som behöver ett sådant skydd. Vad gäller personer som åtnjuter skydd som subsidiärt skyddsbehövande har domstolen slagit fast att direktiv 2004/83 syftar till att ge ett skydd i medlemsstaterna som är analogt med det skydd flyktingar ges (se dom av den 24 april 2018, MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr) ( C‑353/16, EU:C:2018:276, punkt 55).

14 Min kursivering.

15 Min kursivering.

16 Artikel 2 i direktiv 2005/85 innehåller ett antal definitioner, däribland begreppet stanna kvar i medlemsstaten, vilket definieras som att stanna kvar på den medlemsstats territorium där asylansökan har lämnats in eller håller på att prövas, inbegripet vid gränsen eller i denna medlemsstats transitzoner.

17 I leden d och e föreskrivs att sökanden har rätt att stanna kvar i den berörda medlemsstaten.

18 Enligt min mening ska uttrycket av andra skäl i leden d och e anses avse fallet då subsidiärt skydd tidigare har beviljats respektive fallet då rätten att stanna kvar på medlemsstatens territorium har beviljats bland annat av humanitära skäl.

19 Se artikel 2 h i direktiv 2011/95.

20 Se fotnoterna 6 och 4 ovan.

21 Detta system omfattar, förutom Dublin II-förordningen, i synnerhet följande tre direktiv: direktiv 2004/83, det så kallade skyddsgrundsdirektivet, vilket fastställer de minimikrav som ska vara uppfyllda för att beviljas flyktingstatus eller subsidiärt skydd och som anger de rättigheter som följer med detta, direktiv 2005/85, det så kallade förfarandedirektivet, vilket avser enbart flyktingstatus och rör beviljande eller återkallande av flyktingstatus, och rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, 2003, s. 18), det så kallade mottagandedirektivet, vilket fastställer minimiregler för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna.

22 Detta system omfattar, förutom Dublin III-förordningen, i synnerhet tre direktiv som utgör en omarbetning av de direktiv som nämnts i fotnot 21 ovan, nämligen direktiv 2011/95 (omarbetning av skyddsgrundsdirektivet), direktiv 2013/32 (omarbetning av förfarandedirektivet) respektive Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96) (omarbetning av mottagandedirektivet).

23 Dessa datum är den 19 juni 2012 respektive den 13 februari 2013. De inföll innan Dublin III-förordningen och direktiv 2013/32 trädde i kraft den 20 juli 2013 och innan Dublin III-förordningen började tillämpas den 1 januari 2014.

24 I artikel 16.1 i Dublin II-förordningen fastställs bland annat de fall då den ansvariga medlemsstaten ska vara skyldig att återta en asylsökande och pröva dennes asylansökan. I artikel 16.1 e föreskrivs att denna skyldighet gäller i fråga om en tredjelandsmedborgare vars asylansökan har avslagits och som utan tillstånd befinner sig i en annan medlemsstat. Såsom kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande i förevarande mål, är denna bestämmelse bland annat tillämplig om den första medlemsstaten har beviljat subsidiärt skydd, men inte har beviljat flyktingstatus. I artikel 20 i denna förordning anges på vilka villkor detta återtagande ska verkställas, och i artikel 20.1 d föreskrivs att det ska ske en överföring av sökanden till den första medlemsstaten. Enligt kommissionen var det, med hänsyn till denna möjlighet att överföra tredjelandsmedborgaren och att den första medlemsstaten återtar asylsökanden, inte nödvändigt att även i direktiv 2005/85 föreskriva en grund för avvisning i en sådan situation.

25 Se domen Ibrahim, punkt 74. Domstolen prövade således de andra tolkningsfrågorna i det målet, vilka syftade till att klargöra genomförandet av artikel 33 i direktiv 2013/32.

26 Se, för ett liknande resonemang, domen Ibrahim, punkterna 74 och 78.

27 Den 20 juli 2013 (se artikel 49 första stycket i Dublin III-förordningen och artikel 54 i direktivet 2013/32).

28 I målen Ibrahim lämnades asylansökan in i den andra medlemsstaten den 29 november 2013 och framställan om återtagande den 22 januari 2014.

29 Se, beträffande Dublin II-systemet, dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 79), som nämner målet att undvika forum shopping av asylsökande och, vad beträffar Dublin III-systemet, dom av den 17 mars 2016, Mirza ( C‑695/15 PPU, EU:C:2016:188, punkt 52).

30 Se, bland annat, skäl 13 i direktiv 2013/32.

31 Se, för ett liknande resonemang vad beträffar Dublin III-systemet, dom av den 17 mars 2016, Mirza ( C‑695/15 PPU, EU:C:2016:188, punkterna 41 och 42), och se fotnoterna 21 och 22 ovan.

32 Se beslut av den 5 april 2017, Ahmed ( C‑36/17, EU:C:2017:273, punkt 41), och domen Ibrahim, punkt 78.

33 Se beslut av den 5 april 2017, Ahmed ( C‑36/17, EU:C:2017:273, punkt 39), och domen Ibrahim, punkterna 79 och 80.

34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 78, 79 och 83), och domen Ibrahim, punkterna 83–85.

35 I artikel 18.1 b i Dublin III-förordningen föreskrivs att den ansvariga medlemsstaten ska vara skyldig att på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta en sökande vars ansökan är under prövning och som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd. Denna bestämmelse är således tillämplig bland annat om den första medlemsstaten har påbörjat prövningen av en ansökan om internationellt skydd och tredjelandsmedborgaren har rest till en andra medlemsstat medan hans eller hennes ansökan var under prövning. I artikel 18.1 d i förordningen föreskrivs att den ansvariga medlemsstaten ska vara skyldig att på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta en tredjelandsmedborgare eller en statslös person vars ansökan har avslagits och som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd. Denna bestämmelse är således tillämplig bland annat om den första medlemsstaten har avslagit ansökan om internationellt skydd och tredjelandsmedborgaren inger en ny ansökan till den andra medlemsstaten. I båda fallen kan den andra medlemsstaten anmoda den första medlemsstaten att återta tredjelandsmedborgaren (i enlighet med artiklarna 23 och 24 i Dublin III-förordningen) och om denna medlemsstat samtycker till att återta tredjelandsmedborgaren ska den andra medlemsstaten meddela tredjelandsmedborgaren beslutet att överföra honom eller henne till den ansvariga medlemsstaten (i enlighet med artikel 26 i Dublin III-förordningen).

36 Se beslut av den 5 april 2017, Ahmed ( C‑36/17, EU:C:2017:273, punkterna 27 och 28).

37 I detta skäl anges att Förenade kungariket och Irland har meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av Dublin III-förordningen, i enlighet med artiklarna 3 och 4a.1 i protokoll nr 21 om dessa båda medlemsstaters ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa.

38 Se ovan fotnot 24.

39 Jag noterar för övrigt att artikel 25.2 i direktiv 2005/85, till skillnad från lydelsen i artikel 33.2 i direktiv 2013/32, inte begränsar uppräkningen av grunder för avvisning genom användningen av ordet endast. Jag anser att lydelsen i nämnda artikel 25.2 således gör det möjligt för den nationella lagstiftaren, i en sådan asymmetrisk situation som den i vilken Irland befinner sig, att göra en vidare tolkning av dessa grunder.

40 Se, bland annat, skäl 1 i Dublin II-förordningen och i direktiv 2005/85 samt skäl 2 i Dublin III-förordningen och i direktiv 2013/32.

41 För att det ska anses styrkt att det är fråga om sådant missbruk är det nödvändigt att bland annat undersöka huruvida den berörda personen har försökt att erhålla en förmån som följer av unionsbestämmelserna genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla den (se, bland annat, dom av den 16 oktober 2012, Ungern/Slovakien ( C‑364/10, EU:C:2012:630, punkt 58), och dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 54)).