Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 30 september 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

4 Rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12).

5 Beslutet om hänskjutande nämner inte uttryckligen artikel 7 i stadgan utan hänför till principen om familjesammanhållning. Under alla omständigheter ankommer det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte ska tolkningsfrågorna bedömas mot bakgrund av samtliga bestämmelser i fördraget och i sekundärrätten som kan vara relevanta i förhållande till dessa, inbegripet unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i beslutet om hänskjutande (dom av den 29 oktober 2015, Nagy ( C‑583/14, EU:C:2015:737, punkt 21) och dom av den 11 april 2019, Repsol Butano och DISA Gas ( C‑473/17 och C‑546/17, EU:C:2019:308, punkt 38)).

6 Se dom av den 6 juni 2013, MA m.fl. ( C‑648/11, EU:C:2013:367, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

7 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).

8 Se dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa) ( C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 29).

9 Se dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( C 297/17, C 318/17, C 319/17 och C 438/17, nedan kallad domen Ibrahim m.fl., EU:C:2019:219, punkt 58). Denna valfria karaktär leder nödvändigtvis till möjliga åtskillnader mellan medlemsstaternas lagstiftningar när det gäller mekanismen för att avvisa ansökningar om internationellt skydd.

10 Det ska erinras om att undantaget i denna bestämmelse enligt fast rättspraxis ska tolkas restriktivt (dom av den 29 april 2004, Kapper ( C‑476/01, EU:C:2004:261, punkt 72), dom av den 12 november 2009, TeliaSonera Finland ( C‑192/08, EU:C:2009:696, punkt 40) och dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi ( C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 87)).

11 Se dom av den 17 mars 2016, Mirza ( C‑695/15 PPU, EU:C:2016:188, punkt 43).

12 Se domen Ibrahim m.fl., punkt 77.

13 Se, analogt, beträffande Dublin II-förordningen, dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 79).

14 Se dom av den 17 mars 2016, Mirza ( C‑695/15 PPU, EU:C:2016:188, punkt 52) och dom av den 10 december 2020, Minister for Justice and Equality (Ansökan om internationellt skydd i Irland), ( C‑616/19, EU:C:2020:1010, punkterna 51 och 52).

15 Se skäl 13 i direktiv 2011/95 och, per analogi med rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13), dom av den 10 december 2020, Minister for Justice and Equality (Ansökan om internationellt skydd i Irland) ( C‑616/19, EU:C:2020:1010, punkterna 51 och 52).

16 Se skäl 13 i direktiv 2013/32.

17 Vidare följer det av domen Ibrahim m.fl. (punkt 98) att medlemsstaterna, för att fastställa om en tredjelandsmedborgare uppfyller kraven för att åtnjuta internationellt skydd, i enlighet med artikel 4.3 i direktiv 2011/95, ska göra en individuell bedömning av varje ansökan om internationellt skydd.

18 Se dom av den 16 juli 2020, Addis ( C‑517/17, EU:C:2020:579, punkterna 46–48).

19 Av beslutet om hänskjutande följer att målet vid den nationella domstolen inte omfattas av en sådan situation, vilken avses i artikel 33.2 d och i artikel 40 i direktiv 2013/32. EU-domstolen angav i domen av den 9 september 2020, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides, (Avvisning av en efterföljande ansökan – Överklagandefrist) ( C‑651/19, EU:C:2020:681, punkt 58), att varje efterföljande ansökan om internationellt skydd föregås av en första ansökan som slutgiltigt har fått avslag. Den behöriga myndigheten har i samband med den första ansökan gjort en uttömmande prövning för att fastställa huruvida den berörda sökanden uppfyller villkoren för att beviljas internationellt skydd.

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Addis ( C‑517/17, EU:C:2020:579, punkterna 55 och 59).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Addis ( C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 64).

22 Se domen Ibrahim m.fl., punkt 101, och beslut av den 13 november 2019, Hamed och Omar ( C‑540/17 och C‑541/17, ej publicerat, EU:C:2019:964, punkt 43).

23 Se, för ett liknande resonemang, domen Ibrahim m.fl., punkterna 83–86, och beslut av den 13 november 2019, Hamed och Omar ( C‑540/17 och C‑541/17, ej publicerad, EU:C:2019:964, punkt 41).

24 Denna slutsats bekräftas av användningen av ordet bland annat i punkt 83 i domen Ibrahim m.fl.

25 I domen Ibrahim m.fl. (punkterna 95–100), prövade domstolen för övrigt en eventuell överträdelse av denna bestämmelse bestående i att en medlemsstat systematiskt, utan någon egentlig prövning, inte beviljade flyktingstatus till sökande av internationellt skydd som uppfyller kraven i kapitel II och III i direktiv 2011/95. Även om domstolen ansåg att denna behandling inte kunde anses vara förenlig med de skyldigheter som följer av artikel 18 i stadgan, fann den dock att andra medlemsstater med tillämpning av artikel 33.2 a i direktiv 2013/32, tolkad mot bakgrund av principen om ömsesidigt förtroende, får avvisa den nya ansökan som gjorts. I ett sådant fall ankommer det på den medlemsstat som har beviljat subsidiärt skydd att återuppta förfarandet för beviljande av flyktingstatus.

26 Rätten till skydd för familjelivet garanteras i artikel 8 i Europakonventionen och enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) är familjesammanhållning en väsentlig rätt för flyktingar (Europadomstolens dom av den 10 juli 2014, Tanda-Muzinga mot Frankrike, CE:ECHR:2014:0710JUD000226010, § 75). EU-domstolen har, i dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 53), preciserat att även om en rätt för utlänningar att resa in till eller uppehålla sig på ett visst lands territorium i och för sig inte följer av Europakonventionen som en grundläggande rättighet kan det innebära intrång i den i artikel 8.1 i konventionen angivna rätten till respekt för familjelivet att utestänga en person från ett land där hans nära anhöriga bor.

27 Se, för ett liknande resonemang, domen Ibrahim m.fl., punkt 97, och dom av den 23 maj 2019, Bilali ( C‑720/17, EU:C:2019:448, punkt 54).

28 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Ahmedbekova ( C‑652/16, EU:C:2018:514, punkt 51) och förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour avgörande i målet Bundesrepublik Deutschland (Sammanhållande av familjen) ( C‑91/20, EU:C:2021:384, punkt 66).

29 Se dom av den 16 juli 2020, État belge (Familjeåterförening – Underårigt barn) ( C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

30 Beaktandet av barnets bästa utgör för övrigt en övergripande fråga för alla rättsliga instrument som utgör det gemensamma europeiska asylsystemet.

31 Konventionen om barnets rättigheter, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling i dess resolution 44/25 av den 20 november 1989, trädde i kraft den 2 september 1990. Den är bindande för alla medlemsstater och erkänner också principen om skydd för familjeliv. Den grundar sig på erkännandet, som uttrycks i sjätte skälet, att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö. I artikel 9 i denna konvention föreskrivs att konventionsstaterna ska säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja (punkt 1) och att de ska iaktta rätten för det barn som är skilt från sina båda föräldrar eller från en av dem att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, parlamentet/rådet ( C 540/03, EU:C:2006:429, punkt 57).

32 Se, analogt, dom av den 5 oktober 2010, McB. ( C‑400/10 PPU, EU:C:2010:582, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

33 Se dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

34 Som komplement kan det vidare även hänvisas till skäl 17 och artikel 17.2 i förordning nr 604/2013 av vilka följer att varje medlemsstat bör kunna frångå ansvarskriterierna, särskilt om det föreligger humanitära eller ömmande skäl, för att sammanföra familjemedlemmar, släktingar eller andra närstående och pröva en ansökan om internationellt skydd som den staten har mottagit eller som lämnats in i en annan medlemsstat, även om de inte skulle vara ansvariga för prövningen enligt de bindande kriterierna i denna förordning.

35 Se domen Ibrahim m.fl., punkt 84.

36 Se, analogt, dom av den 16 juli 2020, Addis ( C‑517/17, EU:C:2020:579, punkterna 49 och 53).

37 Se, analogt, dom av den 24 juni 2015, T. ( C‑373/13, EU:C:2015:413, punkt 68).

38 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova ( C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 68).

39 Det bör preciseras att uppfyllandet av dessa tre krav kan visa sig otillräckligt om den aktuella personen berörs av en av de situationer som medför undantag från beviljandet av internationellt skydd som föreskrivs i kapitlen III och V i direktiv 2011/95. Vidare anges i artikel 23.4 i denna rättsakt att medlemsstaterna får vägra, inskränka eller återkalla de förmåner som avses i artikel 23.1 och 23.2 med hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen.

40 Direktiv 2011/95 har inte till syfte att skydda familjeband som har skapats efter den asylsökandes inresa till mottagarmedlemsstaten. Detta skiljer direktivet från direktiv 2003/86 som även är tillämpligt på familjerelationer som skapats efter referenspersonens inresa till den berörda medlemsstatens territorium (se artikel 2 d i direktiv 2003/86).

41 C‑91/20, EU:C:2021:384, punkt 55.

42 Detta sistnämnda krav utgör en ny skillnad i förhållande till de bestämmelser om familjeåterförening som infördes genom direktiv 2003/86, eftersom det i artikel 5.3 i detta sistnämnda direktiv föreskrivs att ansökan om familjeåterförening, utom i undantagsfall, ska lämnas in när familjemedlemmarna vistas utanför den medlemsstat på vars territorium referenspersonen vistas.

43 Med andra ord kan den berörda familjemedlemmen inte beviljas ett maximalt skydd, eftersom det inte har visats att denne löper risk för förföljelse eller allvarliga hot, med vederbörande kan, för att säkerställa upprätthållandet av familjesammanhållningen med den person som har beviljats skydd, åtnjuta olika fördelar vilket försätter honom eller henne i en situation som liknar den som gäller för den som beviljats skydd.

44 Se, för ett liknande resonemang, domen Ibrahim m.fl., punkterna 84 och 85.

45 Det ska påpekas att kommissionen, i punkt 39 i sitt yttrande, har medgett att artikel 23.2 i direktiv 2011/95 inte är tillämplig mot bakgrund av att klaganden i det nationella målet har flyktingstatus. Även motparten i det nationella målet har medgett detta. Den italienska regeringen har däremot (i punkt 27 i sitt yttrande) gjort gällande att även om klaganden i det nationella målet inte kan beviljas flyktingstatus (då denna redan har erkänts i en annan medlemsstat), kan klaganden i det nationella målet under alla omständigheter beviljas uppehållstillstånd i den stat där hans underåriga dotter har beviljats subsidiärt skydd liksom de övriga fördelar som föreskrivs i artikel 23.2 i direktiv 2011/95. Om detta påstående, som inte är tillräckligt motiverat, ska anses vara välgrundat, skulle detta innebära att det kan anses att beviljandet av flyktingstatus för klaganden skulle kunna beaktas av de belgiska myndigheterna för att avvisa den andra ansökan om internationellt skydd på grundval av artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 och samtidigt motivera en tillämpning av artikel 23.2 i direktiv 2011/95 med hänsyn till att han inte uppfyller villkoren för att beviljas sådan status, vilket kan förefalla motsägelsefullt.

46 Se dom av den 12 december 2019, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Familjeåterförening–Syster till en flykting) C‑519/18, EU:C:2019:1070, punkterna 34 och 58).

47 Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12).

48 Se dom av den 1 mars 2016, Alo och Osso ( C‑443/14 och C‑444/14, EU:C:2016:127, punkt 32) och dom av den 13 september 2018, Ahmed ( C‑369/17, EU:C:2018:713, punkt 42). Det ska understrykas att kommissionen, år 2011, genom en Grönbok om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Europeiska unionen (direktiv 2003/86/EG) (KOM/2011/0735 slutlig) startade en debatt om en eventuell reform av detta direktiv. En av diskussionspunkterna rörde just frågan om uteslutandet av subsidiärt skydd från direktivet tillämpningsområde. Trots stödet från ett flertal internationella organisationer, gjordes ingen omarbetning av detta direktiv med införande av personer som beviljats subsidiärt skydd i tillämpningsområdet för detta.

49 Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter uttryckte tveksamhet beträffande huruvida uteslutandet av personer som beviljats subsidiärt skydd från bestämmelserna i direktiv 2003/86 var förenligt med Europakonventionen (Genomföra rätten till familjeåterförening för flyktingar i Europa, Tematiskt dokument, 2017). Europadomstolen fastställde, när den avgjorde huruvida föreskrivandet av en karensperiod på tre år för att beviljas familjeåterförening för personer som beviljats subsidiärt eller tillfälligt skydd var förenlig med artikel 8 i Europakonventionen, att denna bestämmelse hade åsidosatts, i dom av den 9 juli 2021, M.A mot Danmark (CE:ECHR:2021:0709JUD000669718). Europadomstolen underströk emellertid att situationen för personer som beviljats subsidiärt skydd inte är densamma som situationen för flyktingar (§ 153) och att medlemsstaterna förfogar över ett brett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller åtnjutande av familjeåterförening för personer som beviljats subsidiärt skydd (§ 155). Europadomstolen har således inte ifrågasatt åtskillnaden mellan de två typerna av skyddsstatus.

50 Se dom av den 7 november 2018, K och B ( C‑380/17, EU:C:2018:877, punkt 33) och dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 34). Beträffande fastställande i doktrinen av en restriktiv tolkning av direktiv 2003/86, se Peers S., EU Justice and Home Affairs Law (Volume 1: EU Immigration and Asylum Law), fjärde upplagan, OUP, Oxford 2016, s. 402.

51 I artikel 5.1 i direktiv 2003/86 föreskrivs att medlemsstaterna ska avgöra om en ansökan om inresa och vistelse för familjeåterförening ska lämnas in av referenspersonen eller av dennes familjemedlemmar.

52 Situationen förefaller särskilt komplex, eftersom han enligt överklagandet bor med sin underåriga dotter, sin sambo (syrisk flykting) hos vilken hans dotter placerats i familjehem, deras gemensamma barn och sambons barn.

53 Europadomstolen har erkänt att familjeliv kan existera inom en syskonskara och har angett att en uppdelning av syskon bör undvikas, inom ramen för förfaranden för placering av barn, eftersom en sådan kan strida mot barnets bästa (Europadomstolens dom av den 18 februari 1991, Moustaquim mot Belgien (CE:ECHR:1991:0218JUD001231386, § 36) och dom av den 6 april 2010, Mustafa och Armağan Akın mot Turkiet, CE:ECHR:2010:0406JUD000469403, § 19).

54 Den österrikiska lagstiftning som införlivar direktiv 2013/32 föreskriver att en asylansökan ska avvisas om ett internationellt skydd har beviljats av en annan medlemsstat. (§ 4a Bundesgesetz über die Gewährung von Asyl (Asylgesetz 2005–- AsylG 2005) tillgänglig på följande adress (på tyska): https://www.ris.bka.gv.at/GeltendeFassung.wxe?Abfrage=Bundesnormen&Gesetzesnummer=20004240.

55 Se artiklarna 13 och 15 i direktiv 2003/86. I domen av den 14 mars 2019, Y. Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med [familjeåterförening]) ( C‑557/17, EU:C:2019:203, punkt 47) fann domstolen att det av direktivets mål, såsom det framgår av skäl 4, och en samlad läsning av detta direktiv, bland annat artiklarna 13.3 och 16.3, följer att så länge familjemedlemmar inte har förvärvat någon självständig uppehållsrätt med stöd av artikel 15 i detta direktiv är uppehållsrätten en rättighet som härrör från den berörda referenspersonen, och som är avsedd att främja dennes integrering.

56 I artiklarna 29, 30 och 32 i direktiv 2011/95 föreskrivs flera rättigheter och skyldigheter till förmån för personer som beviljats internationellt skydd som inte nämns i direktiv 2003/86 för referenspersonens familjemedlemmar, nämligen tillgång till socialförsäkring, hälsovård och bostad. De sistnämnda åtnjuter en rätt att få tillträde till anställning eller egen företagsverksamhet med tillämpning av artikel 14 i direktiv 2003/86 men medlemsstaterna får ange en tidsgräns på tolv månader innan de tillåter utövandet av sådan verksamhet och begränsa sådant tillträde för ogifta myndiga barn.

57 Se dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkterna 46 och 56).

58 COM (2014) 210 final, punkt 6.2, s. 25 och 26.

59 Dessutom har, med hänsyn till svårigheterna i samband med flyktingkrisen år 2015, vissa medlemsstater, såsom Förbundsrepubliken Tyskland och Konungariket Sverige, tillfälligt begränsat möjligheten till familjeåterförening för personer som beviljats subsidiärt skydd (Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening, av den 29 mars 2019, COM(2019) 162 final, s. 4, UNHCR The Essential Right to Family Unity of Refugees and Others in Need of International Protection in the Context of Family Reunification, s. 142–145 och Réaliser le droit au regroupement familial des réfugiés en Europé, tematiskt dokument publicerat av Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, 2017, sidorna 32–34).

60 Klaganden i det nationella målet befinner sig således uppenbarligen på en medlemsstats territorium utan att uppfylla villkoren för inresa, uppehälle eller vistelse i denna stat och vistas, enbart av detta skäl, således olagligt där, även om han innehar ett giltigt uppehållstillstånd i en annan medlemsstat på grund av att han där har beviljats flyktingstatus. Han ska således ofördröjligen återvända till den andra medlemsstaten i enlighet med artikel 6.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98)och kan, i förekommande fall, med tvång överföras till denna med stöd av den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där han vistas (dom av den 24 februari 2021, M m.fl. (Överföring till en medlemsstat) ( C‑673/19, EU:C:2021:127, punkterna 30, 33 och 45–48)).

61 Se dom av den 9 november 2010, B och D ( C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661), punkterna 116–118), och dom av den 23 maj 2019, Bilali ( C‑720/17, EU:C:2019:448, punkt 61).

62 Det är visserligen sannolikt att beviljandet av en sådan status, i praktiken, kan förebygga att en ansökan om internationellt skydd lämnas in i familjens mottagarmedlemsstat eller medföra att den dras tillbaka.

63 Klaganden i det nationella målet vistas, sedan 2016, i Belgien och bor under samma tak som sin underåriga dotter. Denna situation utmärker obestridligen förekomsten av ett familjeliv, såsom Europadomstolen har krävt i sin praxis avseende artikel 8 i Europakonventionen, varvid ska påpekas att begreppet familjeliv kan omfatta förhållandet mellan ett barn fött inom eller utom äktenskap och dess fader, oavsett huruvida modern finns i hushållet eller inte, och att det skydd som denna bestämmelse garanterar omfattar alla medlemmar i familjen (Europadomstolens dom av den 3 oktober 2014, Jeunesse mot Nederländerna (CE:ECHR:2014:1003JUD001273810, § 117)).

64 Europadomstolens dom av den 3 oktober 2014, Jeunesse/Nederländerna (CE:ECHR:2014:1003JUD001273810, § 109 och 118).

65 Det följer vidare av skäl 16 och artikel 16 i förordning nr 604/2013 att förekomsten av ett beroendeförhållande mellan en sökande av internationellt skydd och vissa av hans eller hennes familjemedlemmar, för att säkerställa full respekt för principen om familjens enhet och hänsyn till barnets bästa, utgör ett bindande ansvarskriterium.

66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien) ( C‑82/16, EU:C:2018:308, punkt 52).

67 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 59).

68 Av domen av den 14 mars 2019, Y. Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med [familjeåterförening]) ( C‑557/17, EU:C:2019:203, punkt 54) följer att myndigheterna kan beakta hur länge barnet och dess förälder har varit bosatta i mottagarmedlemsstaten, barnets ålder då det anlände till denna medlemsstat och huruvida det eventuellt har vuxit upp och fått sin utbildning där, samt huruvida barnet och föräldern har familjeband, ekonomiska, sociala och kulturella band med den medlemsstaten.

69 Se, analogt, dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien) ( C‑82/16, EU:C:2018:308, punkterna 71–73).

70 Se dom av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626, punkterna 48 och 49).

71 Enligt artikel 32 i direktiv 2013/32 får medlemsstaterna, om inte annat följer av artikel 27 i detta angående återkallelse av ansökan, endast anse en ansökan som ogrundad om den beslutande myndigheten har konstaterat att sökanden inte har rätt till internationellt skydd enligt direktiv 2011/95. En ansökan får även anses vara uppenbart ogrundad, enligt bestämmelserna i artikel 31.8 b kombinerad med artikel 32.2 i direktiv 2013/32, om den definieras på detta sätt i nationell lagstiftning, vilket kan vara fallet när ansökan om internationellt skydd framställs av en person som är medborgare i ett säkert ursprungsland.

72 I detta hänseende förefaller inte den belgiska regeringens yttrande relevant (punkterna 36, 37, 56, 58 och 61 i yttrandet) enligt vilket ett erkännande av status avseende internationellt skydd endast är förbehållet personer som uppfyller villkoren för detta, vilket inte är fallet med tredjelandsmedborgare som klaganden i det nationella målet som redan åtnjuter en sådan status som beviljats i en annan medlemsstat, vilken skyddar honom från förföljelse och allvarliga skada.

73 Se dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) ( C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 97).

74 Se dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 89).

75 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 maj 2019, Bilali ( C‑720/17, EU:C:2019:448, punkt 36).

76 Se dom av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova ( C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 68). Domstolen preciserade nämligen i den domen att artikel 3 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att en medlemsstat får – för det fall internationellt skydd beviljas en familjemedlem – utvidga detta skydd till att även avse andra familjemedlemmar under vissa förutsättningar. Domstolen fann vidare att en ansökan om internationellt skydd inte kan bifallas i sig av det skälet att en familjemedlem till sökanden har en välgrundad fruktan för förföljelse eller löper en verklig risk att lida allvarlig skada. Däremot ska man ta i beaktande de hot som finns mot sökandens familjemedlem för att avgöra om sökanden på grund av sin familjeanknytning till den hotade personen själv hotas av förföljelse eller allvarlig skada.

77 Se dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 et C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 79).

78 Se dom av den 25 juli 2018, A ( C‑404/17, EU:C:2018:588, punkt 30).

79 Domen Ibrahim m.fl. och beslut av den 13 november 2019, Hamed och Omar ( C‑540/17 och C‑541/17, ej publicerad, EU:C:2019:964).

80 Vägledning och riktlinjer för de förfaranden och kriterier som ska tillämpas vid bestämning av flyktingars status enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll om flyktingars status, december 2011, HCR/1P/4/ENG/REV. 3, punkt 116.

81 Förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour, Bundesrepublik Deutschland (Upprätthållande av familjesammanhållning) ( C‑91/20, EU:C:2021:384, punkt 108).