Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 7 september 2017

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31), nedan kallad Dublin III-förordningen.

3 Det vill säga ett effektivare system för fastställande av vilken medlemsstat som ska ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd, påskyndade av behandlingen av asylansökningar, undvikande av forumshopping, sekundära rörelsemönster och missbruk som består i att en mängd asylansökningar inges, men även för garanterande av de rättigheter som sökande har samt skapande av balans mellan medlemsstaternas ansvar och solidaritet i syfte att undvika att flyktingar skickas från en medlemsstat till en annan (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Sharpston i målet Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:186, punkt 37), som citerar domen av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 78 och 79)).

4 Nedan kallad stadgan.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

7 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 (Dublin III-förordningen) om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it- system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 180, 2013, s. 1).

8 EUT, L 348, 2008, s. 98.

9 Konvention angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951.

10 Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 om ändring av förordning (EG) nr 1560/2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 39, 2014, s. 1).

11 Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 2003, s. 3).

12 BGB1. 2008 I, s. 1798.

13 BGB1. 1960 I, s. 686.

14 EGT L 239, 2000, s. 13.

15 I målet Ahmed i vilket beslut meddelades den 5 april 2017 ( C‑36/17, EU:C:2017:273) har liknande frågor bedömts. Detsamma gäller i viss mån det pågående målet Shiri, C‑201/16.

16 Svaret på denna fråga kommer att upplysa den nationella domstolen i den andra fråga som ska besvaras angående räckvidden av en domstolsprövning av överföringsbeslutet. Därför är det lämpligt att först lösa den frågan.

17 Dessa beslut kan inte betraktas som självständiga.

18 Se, för ett liknande resonemang, analogt, förslag till avgörande av generaladvokat Trstenjak i målet Kastrati m.fl. ( C‑620/10, EU:C:2012:10, punkt 29 och följande punkter), som skiljer mellan två faser, nämligen avgörandet av vilken medlemsstat som har ansvaret och den egentliga prövningen av ansökan om internationellt skydd, vilken underförstått ankommer på den medlemsstat som har ansvaret. I den meningen är syftet med Dublin III-förordningen inte att förutsättningarna för beviljande eller avslag på en asylansökan fastställs där. Denna förordning innebär enbart en fördelning av medlemsstaternas skyldigheter gentemot varandra i samband med prövningen av ansökningar om internationellt skydd.

19 Se dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkterna 42 och 44).

20 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Sharpston i målet Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:186, punkt 77 och följande punkter), och dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 53).

21 Se dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkterna 51 och 52).

22 Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 7 juni 2016, Karim ( C‑155/15, EU:C:2016:410, punkt 26).

23 Se dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkterna 47–51), dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 45).

24 Se dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkt 51).

25 Min kursivering.

26 Det är lämpligt att hålla isär dessa båda faser, vilket domstolen anmodades att göra i förslaget till avgörande av generaladvokat Kokott i målet Mirza ( C‑695/15 PPU, EU:C:2016:146, punkt 42).

27 Den första fasen i det nationella målet inbegriper de asylansökningar som Hasan i ingav i Italien den 4 september 2014, sedan i Tyskland den 29 oktober 2014, och hans överföring till Italien i augusti 2015. Den andra fasen börjar vid den tidpunkt då den berörde återvände till Förbundsrepubliken Tyskland. Under denna andra fas ingav Hasan inte någon ny asylansökan i Tyskland och hans överklagande av överföringsbeslutet av den 30 januari 2015 är fortfarande anhängigt.

28 Även om det inte rent faktiskt ledde till att hans asylansökan prövades av den ansvariga medlemsstaten.

29 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 17 mars 2016, Mirza ( C‑695/15 PPU, EU:C:2016:188, punkt 47 och följande punkter). Se även, Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet av den 6 april 2016 för en reform av det gemensamma asylsystemet och ökade möjligheter till laglig inresa till Europa COM(2016) 197 final, som föreslår avskräckande åtgärder som kan göra det möjligt att förmå flyktingar att avstå från sekundära rörelsemönster och/eller att införa påföljder för dessa. Se även, förslag till Europaparlamentets och rådets förordning av den 13 juli 2016 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet och om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning, COM(2016) 466 final.

30 Den hänskjutande domstolen har nämligen frågat domstolen vilka bestämmelser som ska tillämpas på den berörde, för det fall varken artikel 23 eller artikel 24 i förordningen är tillämplig.

31 Artikel 24.4 i Dublin III-förordningen innebär att det endast är vid ett slutgiltigt avslag på en asylansökan som framställts av den berörde som direktiv 2008/115 kan tillämpas på honom. Eftersom Hasans asylansökan i det aktuella fallet inte har prövats i sak, kan detta direktiv inte betraktas som tillämpligt på honom. Prövningen av de frågor som formulerats av den hänskjutande domstolen, utanför denna hypotes, ska således avvisas eftersom denna förordning är den enda lagtext som kan tillämpas. Enligt nämnda förordning och artikel 9 i direktiv 2013/32 har en asylsökande nämligen rätt att stanna kvar i den medlemsstat i vilken han ingett sin ansökan till dess att hans ansökan har avgjorts, åtminstone i första instans. Om denna rätt att stanna kvar emellertid inte kan likställas med ett uppehållstillstånd, kan en sökande dock inte anses vistas olagligt i den medlemsstat där han lämnat in sin ansökan om internationellt skydd, när han väntar på utgången av det förfarande som rör hans asylansökan, åtminstone till dess att hans ansökan avslås i första instans (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Mengozzi i målet Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2017:467, punkterna 53‑55), och dom av den 30 maj 2013, Arslan ( C‑534/11, EU:C:2013:343, punkterna 44‑49)). I skäl 9 i direktiv 2008/115 anges på samma sätt att en tredjelandsmedborgare som har ansökt om asyl i en medlemsstat inte [bör] anses vistas olagligt på den medlemsstatens territorium förrän ett beslut om avslag på asylansökan eller ett beslut om upphävande av personens rätt till vistelse som asylsökande har trätt i kraft (se, för ett liknande resonemang, även förslag till avgörande av generaladvokat Wathelet i målet Arslan ( C‑534/11, EU:C:2013:52, punkterna 62‑64)).

32 Den omständigheten att han befinner sig i Tyskland som är den ursprungligen anmodande medlemsstaten, kan inte få den verkan att den ytterst noggranna uppföljningen av det förfarande som fastställts i bestämmelserna i Dublin III‑förordningen misslyckas.

33 Se, för ett liknade resonemang, domstolens beslut av den 5 april 2017, Ahmed ( C‑36/17, EU:C:2017:273, punkt 26).

34 De övriga situationer som den nationella domstolen har tagit upp vilka syftar till att den ska erhålla klargöranden av andra CEAS-bestämmelser, måste betraktas som hypotetiska och de saknar relevans för lösningen av det aktuella fallet. De ska avföras även om dessa bestämmelser i en annan faktisk situation skulle vara tillämpliga på samma sätt som jag kommer att föreslå när det gäller artikel 24 i Dublin III-förordningen. Den femte frågan, ska likaledes avföras då den i samma mån verkar sakna relevans för lösningen av det aktuella fall som förelagts av den hänskjutande domstolen.

35 I det aktuella fallet har Hasans ansökan avvisats i Tyskland och den har ännu inte avgjorts i Italien.

36 Se mitt förslag till avgörande i målet Khir Amayry ( C‑60/16, EU:C:2017:147, punkt 37).

37 Se mitt förslag till avgörande i målet Khir Amayry ( C‑60/16, EU:C:2017:147, punkterna 43 och 54).

38 Se analogt, mitt förslag till avgörande i målet Khir Amayry ( C‑60/16, EU:C:2017:147, punkt 71 och följande punkter).

39 Se mitt förslag till avgörande i målet Khir Amayry ( C‑60/16, EU:C:2017:147, punkt 66) och analogt, dom av den 29 januari 2009, Petrosian ( C‑19/08, EU:C:2009:41, punkt 32 och följande punkter).

40 Min kursivering.

41 Se, för ett liknande resonemang och analogt, förslag till avgörande av generaladvokat Trstenjak i målet Kastrati m.fl. ( C‑620/10, EU:C:2012:10, punkt 44 och följande punkter), och dom av den 17 mars 2016, Mirza ( C‑695/15 PPU, EU:C:2016:188, punkt 47 och följande punkter).

42 Se förslag till avgörande av generaladvokat Sharpston i målet Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:186, punkt 39).

43 Här ska direktiv 2013/32 beaktas som syftar till att begränsa risken för sekundära rörelsemönster och bilaga X till förordning nr 1560/2003 som syftar till att informera sökandena om deras skyldighet att stanna kvar på den medlemsstats territorium som ansvarar för prövningen av deras ansökningar. Sedan ska det erinras om skäl 18 i direktiv 2013/32, där det anges att det ligger i såväl medlemsstaternas som de som ansöker om internationellt skydds intresse att beslut om internationellt skydd fattas så snart som möjligt. Härigenom skulle alla tolkningar kunna främjas som gör det möjligt att avskräcka sökandena från att ägna sig åt sekundära rörelsemönster.