Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 14 september 2017

I mål C‑18/16, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rechtbank Den Haag zittingsplaats Haarlem (Domstolen i Haag, kansliort Haarlem, Nederländerna) genom beslut av den 13 januari 2016, som inkom till domstolen samma dag, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz (referent) samt domarna E. Juhász, C. Vajda, K. Jürimäe och C. Lycourgos, generaladvokat: E. Sharpston, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Nederländernas regering, genom M. Bulterman och M. Noort, båda i egenskap av ombud, Belgiens regering, genom M. Jacobs och C. Pochet, båda i egenskap av ombud, Estlands regering, genom K. Kraavi-Käerdi, i egenskap av ombud, Irlands regering, genom E. Creedon, L. Williams och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, Europaparlamentet, genom T. Lukácsi och R. van de Westelaken, båda i egenskap av ombud, Europeiska unionens råd, genom M. Chavrier, F. Naert och K. Pleśniak, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Condou-Durande, H. Krämer och G. Wils, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 4 maj 2017 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Europakonventionen

Unionsrätt

Stadgan

Direktiv 2011/95/EU

Direktiv 2013/32/EU

Direktiv 2013/33

Nederländsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och giltighetsfrågan

Förfarandet vid domstolen

Prövning av giltighetsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.3 första stycket a och b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan K. och Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (statssekreteraren med ministerlika befogenheter för säkerhetsfrågor och justitiefrågor). Målet rör förvarstagandet av K.

3 Artikel 5 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), har rubriken Rätt till frihet och säkerhet. I artikel 5.1 föreskrivs följande:

4 I artikel 6, med rubriken Rätt till frihet och säkerhet, i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) föreskrivs följande:

5 I artikel 52 i stadgan, med rubriken Rättigheternas och principernas räckvidd och tolkning, anges följande:

6 Artikel 4, med rubriken Bedömning av fakta och omständigheter, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9) har följande lydelse:

7 I artikel 2, med rubriken Definitioner, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) föreskrivs följande:

8 I artikel 9, med rubriken Rätt att stanna kvar i medlemsstaten under prövningen av ansökan, i direktivet föreskrivs följande i punkt 1:

9 I punkt 1 i artikel 13, med rubriken Skyldigheter för sökande, i samma direktiv föreskrivs följande:

10 Skälen 2, 12, 15, 17, 20 och 35 i direktiv 2013/33 har följande lydelse:

11 I artikel 2, med rubriken Definitioner, i direktiv 2013/33 föreskrivs följande:

12 I artikel 8 i direktiv 2013/33, med rubriken Förvar, föreskrivs följande:

13 Artikel 9, med rubriken Garantier för sökande som tas i förvar, i direktiv 2013/33 har följande lydelse:

14 I artikel 8 i Vreemdelingenwet 2000 (2000 års lag om utlänningar, nedan kallad utlänningslagen) föreskrivs följande:

15 Artikel 28 i utlänningslagen har följande lydelse:

16 I artikel 59b i utlänningslagen föreskrivs följande:

17 K., som är tredjelandsmedborgare, ankom till flygplatsen Amsterdam Schiphol (Nederländerna) den 30 november 2015 med flyg från Wien (Österrike). Hans avsikt var att flyga vidare till Edinburgh (Förenade kungariket) samma dag.

18 Granskningen av hans pass före ombordstigningen på planet till Edinburgh väckte misstankar om att han använt ett falskt pass och han togs därför i provisoriskt förvar.

19 Den 15 december 2015 avvisade brottmålsdomstolen det åtal som hade väckts mot K. Genom ett beslut om omedelbart försättande på fri fot av den 16 december 2015 förordnades om att försätta honom på fri fot.

20 Den 17 december 2015 ansökte K. om asyl. Genom beslut samma dag togs han i förvar med stöd av artikel 59b.1 a och b i utlänningslagen, vilken införlivar artikel 8.3 första stycket a och b i direktiv 2013/33. Beslutet grundades på den omständigheten att förvar var nödvändigt för att fastställa hans identitet eller nationalitet samt för att kunna fastställa de faktorer som var nödvändiga för att kunna pröva hans ansökan, då det förelåg en risk för att han skulle avvika.

21 Den 17 december 2015 överklagade K. beslutet att ta honom förvar, och han begärde samtidigt skadestånd.

22 Vid förhandlingen inför den hänskjutande domstolen den 28 december 2015 hördes K. om sin asylansökan, dock utan att det fattades något beslut i frågan. Vid tidpunkten för beslutet om hänskjutande hade det inte fattats något beslut om återvändande.

23 K. har i det nationella målet hävdat att artikel 8.3 första stycket a och b i direktiv 2013/33 strider mot artikel 5 i Europakonventionen och således mot artikel 6 i stadgan.

24 Den hänskjutande domstolen har erinrat on den likhet som föreligger mellan det nationella målet och det mål som ledde fram till dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84) vilket avsåg giltigheten av artikel 8.3 första stycket e i detta direktiv,

25 Den hänskjutande domstolen önskar således, av samma skäl som de vilka Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) angav i det mål som ledde fram till nämnda dom, få klarhet i giltigheten av artikel 8.3 första stycket a och b i samma direktiv mot bakgrund av artikel 6 i stadgan.

26 I likhet med Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) anser Rechtbank Den Haag zittingsplaats Haarlem (Domstolen i Haag, kansliort Haarlem) att enligt förklaringarna till stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17), motsvarar de rättigheter som föreskrivs i artikel 6 de rättigheter som garanteras av artikel 5 i Europakonventionen, och de har i enlighet med artikel 52.3 i stadgan samma innebörd och samma räckvidd. Härav följer att de lagliga begränsningarna av dessa rättigheter inte får överskrida de gränser som sätts genom lydelsen av artikel 5 i Europakonventionen:

27 Den hänskjutande domstolen påpekar vidare att enligt punkt 29 i Europadomstolens dom av den 22 september 2015, Nabil m.fl. mot Ungern (CE:ECHR:2015:0922JUD006211612), är ett frihetsberövande med stöd av andra delen av meningen i artikel 5.1 f i Europakonventionen enbart motiverad så länge ett förfarande som rör utvisning eller utlämning pågår. Om detta förfarande inte slutförs med tillräcklig skyndsamhet kan förvaret inte längre motiveras med stöd av artikel 5.1 f i Europakonventionen. I det nationella målet pågår för närvarande inte något förfarande för utvisning eller utlämning.

28 Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Den Haag zittingsplaats Haarlem (Domstolen i Haag, kansliort Haarlem) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

29 Den 1 februari 2016 meddelade den hänskjutande domstolen EU-domstolen att den genom dom av den 25 januari 2016 hade bifallit K:s överklagande av det då gällande försvarsbeslutet och förordnat att denna åtgärd skulle upphöra samma dag.

30 Avdelningen har på begäran av den hänskjutande domstolen prövat huruvida det är nödvändigt att i det aktuella fallet tillämpa förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler. Avdelningen beslutade den 1 februari 2016, efter att ha hört generaladvokaten, att inte bifalla denna begäran.

31 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att utverka domstolens prövning av giltigheten av artikel 8.3 första stycket a och b i direktiv 2013/33 mot bakgrund av artikel 6 i stadgan.

32 Domstolen erinrar inledningsvis om, i likhet med vad som bekräftas i artikel 6.3 FEU, att även om de grundläggande rättigheterna i Europakonventionen ingår i unionsrätten som allmänna principer och även om artikel 52.3 i stadgan föreskriver att rättigheterna i Europakonventionen ska ges samma innebörd och räckvidd som de som garanteras av konventionen utgör Europakonventionen inte något rättsligt instrument som formellt införlivats med unionsrätten så länge som inte unionen har anslutit sig till denna konvention (dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 44, och dom av den 5 april 2017, Orsi och Baldetti, C‑217/15 och C‑350/15, EU:C:2017:264, punkt 15 och där angiven rättspraxis). Giltigheten av artikel 8.3 första stycket a och b i direktiv 2013/33 ska således prövas enbart utifrån grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 46 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 juli 2016, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl., C‑543/14, EU:C:2016:605, punkt 23).

33 Domstolen konstaterar härvidlag att enligt artikel 8.3 första stycket a och b i samma direktiv får en sökande av internationellt skydd tas i förvar i syfte att bestämma eller bekräfta sökandens identitet eller nationalitet eller i syfte att fastställa de faktorer som ansökan grundas på, som inte skulle kunna klargöras utan att ta den sökande i förvar, särskilt om det finns en risk för att sökanden avviker. Genom att tillåta en sådan åtgärd utgör denna bestämmelse en begränsning av rätten till frihet i artikel 6 i stadgan.

34 Enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga vara föreskriven i lag och vara förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

35 Domstolen erinrar härvidlag om att begränsningen av friheten enligt artikel 8.3 första stycket a och b i direktiv 2013/33 föreskrivs i en lagstiftningsakt från unionen och att den inte påverkar det väsentliga innehållet i rätten till frihet i artikel 6 i stadgan. Artikel 8.3 första stycket a och b i direktivet ifrågasätter nämligen inte skyddet för nämnda rättighet och innebär – som framgår av bestämmelsens ordalydelse och av skäl 15 i direktivet – att medlemsstaterna endast har möjlighet att ta en asylsökande i förvar på grund av personens individuella beteende och i de undantagsfall som avses i nämnda bestämmelse, vilka dessutom omgärdas av villkoren i artiklarna 8 och 9 i nämnda direktiv (se, analogt, dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 51 och 52).

36 Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 56 och 58 i sitt förslag till avgörande framgår det av artikel 78 FEUF att ett väl fungerande gemensamt europeiskt asylsystem som bygger på kriterier som är gemensamma för medlemsstaterna utgör ett mål av allmänintresse som erkänns av Europeiska unionen. Detta system bidrar, vidare, enligt skäl 2 i direktiv 2013/33, till att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som är öppet för dem som av olika omständigheter tvingas söka skydd i unionen på laglig väg. En åtgärd som grundas på de skäl som anges i artikel 8.3 första stycket a och b i detta direktiv bygger på målsättningen att säkerställa ett väl fungerande europeiskt asylsystem genom att det gör det möjligt att identifiera personer som söker internationellt skydd och kontrollera om dessa uppfyller villkoren för att ha rätt till sådant skydd och därmed undvika att de olovligen uppehåller sig i unionen.

37 När det gäller frågan huruvida ingreppet är proportionerligt ska det erinras om att i enlighet med domstolens fasta praxis innebär proportionalitetsprincipen att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna, varvid de vållade olägenheterna inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 54 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 juni 2016, Pesce m.fl., C‑78/16 och C‑79/16, EU:C:2016:428, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

38 Vid bedömningen av om detta ingrepp är proportionerligt ska det, enligt artikel 13.1 i direktiv 2013/32 beaktas att den som ansöker om internationellt skydd har en skyldighet att samarbeta med de behöriga myndigheterna, bland annat för att fastställa deras identitet, deras nationalitet samt skälen för ansökan vilket innebär att i den utsträckning det är möjligt tillhandahålla styrkande handlingar och i förekommande fall lämna de förklaringar och upplysningar som begärs.

39 Under sådana omständigheter innebär förvarstagande av den sökande för att fastställa eller bekräfta vederbörandes identitet eller nationalitet eller för att fastställa de faktorer som ansökan om internationellt skydd grundas på och som inte skulle kunna erhållas utan förvaret, särskilt när det finns risk för att den sökande avviker, att sökanden hålls till de nationella myndigheternas förfogande, bland annat för att de ska kunna höra vederbörande, vilket medverkar till att undvika de sekundära förflyttningar som avses i skäl 12 i direktiv 2013/33 och som Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) syftar till att motverka (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2016, Mirza, C‑695/15 PPU, EU:C:2016:188, punkt 52). Härav följer att denna åtgärd till sin art är lämplig för att säkerställa ett väl fungerande gemensamt europeiskt asylsystem och således medverka till att uppnå det mål som eftersträvas med artikel 8.3 första stycket a och b i detta direktiv, såsom det har angetts i punkt 36 i denna dom.

40 Vad beträffa frågan huruvida det kan anses vara nödvändigt med en sådan befogenhet som medlemsstaterna tillerkänns genom denna bestämmelse att ta en sökande i förvar understryker domstolen, med beaktande av hur betydelsefull den rätt till frihet som stadfästs i artikel 6 i stadgan är och vilket allvarligt ingrepp i denna som en sådan förvarsåtgärd innebär, att begränsningar av utövandet av nämnda rättighet ska inskränkas till vad som är strängt nödvändigt (dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

41 Det framgår av såväl ordalydelsen och sammanhanget som tillkomsten av artikel 8 i direktiv 2013/33 att denna befogenhet förutsätter att samtliga villkor som syftar till att strängt avgränsa användandet av denna åtgärd ska vara uppfyllda.

42 För det första uppräknas nämligen uttömmande i artikel 8.3 första stycket i direktiv 2013/33 de skäl som kan göra det befogat att ta någon i förvar, och vart och ett av dessa skäl motsvarar ett specifikt behov och är självständigt i förhållande till de övriga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 59). Det framgår av ordalydelsen i artikel 8.3 första stycket a i direktivet att en sökande endast får tas i förvar om han inte uppgett sin identitet eller nationalitet eller om identitetshandlingarna inte möjliggör att identifiera honom, trots vederbörandes skyldighet att samarbeta. Det framgår även av artikel 8.3 första stycket b att en sökande endast får tas i förvar om vissa faktorer som ansökan grundas på inte skulle kunna klargöras utan att ta en sökande i förvar, särskilt om det finns en risk för att sökanden avviker

43 Vidare föreskrivs det i artikel 8.3 andra stycket i direktiv 2013/33 att grunderna för förvar ska fastställas i nationell rätt. Det ska härvid erinras om att när bestämmelserna i ett direktiv ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning vid utformningen av de åtgärder för införlivande som ska anpassas efter de olika situationer som kan uppkomma, ankommer det på medlemsstaterna att vid genomförandet av dessa åtgärder inte endast tolka sin nationella rätt på ett sätt som står i överensstämmelse med det aktuella direktivet, utan även se till att de inte grundar sig på en tolkning av direktivet som skulle stå i strid med de grundläggande rättigheterna eller med andra allmänna unionsrättsliga principer (dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

44 Domstolen har redan tidigare uttalat att övriga punkter i artikel 8 i direktiv 2013/33 innehåller väsentliga begränsningar i medlemsstaternas befogenhet att ta någon i förvar. Det framgår nämligen av artikel 8.1 i nämnda direktiv att medlemsstaterna inte får hålla en person i förvar av enbart det skälet att han eller hon ansöker om internationellt skydd. I artikel 8.2 i direktivet föreskrivs vidare att ett beslut om förvar endast kan fattas om detta visar sig nödvändigt på grundval av en individuell bedömning av ett ärende, och om mindre ingripande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt. I artikel 8.4 i direktiv 2013/33 föreskrivs att medlemsstaterna ska säkerställa att bestämmelser om alternativ till förvar, till exempel regelbunden rapportering till myndigheterna, ställande av en finansiell säkerhet eller en skyldighet att uppehålla sig på en angiven ort, fastställs i nationell rätt (se dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 61).

45 Likaså föreskrivs i artikel 9.1 i direktiv 2013/33 att en sökande endast ska hållas i förvar så kort tid som möjligt, och bara så länge grunderna i artikel 8.3 är tillämpliga. Därutöver kan, enligt artikel 9.2–9.5 i direktivet, beslut om förvar endast fattas om viktiga garantier avseende förfarandet och rättslig prövning är uppfyllda. Sålunda framgår det av artikel 9.2 och 9.4 i direktivet att de faktiska och rättsliga skäl som ett beslut om förvar grundar sig på ska anges skriftligen i beslutet, och att sökanden ska få del av viss information på ett språk som han eller hon förstår eller rimligtvis kan förväntas förstå. I artikel 9.3 och 9.5 i samma direktiv preciseras formerna för den rättsliga prövning av förvarsbeslutets laglighet som medlemsstaterna är skyldiga att inrätta (se dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 62).

46 Domstolen har för det tredje konstaterat att det framgår av de grunder för förvar som föreskrivs i artikel 8.3 första stycket a–c i direktiv 2013/33 och som är baserad på rekommendationer från Europarådets ministerkommitté om åtgärder för kvarhållande av asylsökande av den 16 april 2003 och av Förenta Nationernas flyktingkommissariats (UNHCR) riktlinjer av den 26 februari 1999 om tillämpliga kriterier och normer för kvarhållande av asylsökande, i deras lydelse från år 2012, att förvar utgör en undantagsåtgärd som endast får tillgripas som en sista lösning, i fall där det har fastställts att detta är nödvändigt, rimligt och proportionellt i förhållande till ett legitimt syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 63).

47 Begränsningarna i rätten till frihet i artikel 6 i stadgan som överförts till artikel 8.3 första stycket a och b i detta direktiv förefaller inte heller orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Domstolen erinrar härvidlag om att artikel 8.3 första stycket a och b förutsätter en avvägning mellan det eftersträvade syftet av allmänintresse, det vill säga ett väl fungerande gemensamt europeiskt asylsystem som möjliggör att kunna bevilja internationellt skydd till sökande som verkligen har behov av sådant skydd och att kunna avslå ansökningarna från dem som inte uppfyller villkoren, å ena sidan, och det ingrepp i deras rätt till frihet som förvarsåtgärden innebär, å andra sidan.

48 Även om ett väl fungerande gemensamt europeiskt asylsystem kräver att behöriga nationella myndigheter förfogar över upplysningar om identitet och nationalitet hos den som ansöker om internationellt skydd och de faktorer som ansökan grundas på kan denna bestämmelse enbart utgöra motivering för att vidta förvarsåtgärder om dessa myndigheter på förhand och i varje enskilt fall har visat att åtgärderna är proportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen. En sådan prövning innebär att det ska säkerställas att samtliga villkor som anges i punkterna 44–46 i denna dom är uppfyllda, bland annat, och i varje enskilt fall, att tagande i förvar enbart används som en sista utväg. Det ska vidare säkerställas att förvaret alltid har en så kort varaktighet som möjligt.

49 Mot bakgrund av vad som har anförts ovan finner domstolen att unionslagstiftaren vid antagandet av artikel 8.3 första stycket a och b i direktiv 2013/33 har respekterat den korrekta balansen mellan, å ena sidan, sökandens rätt till frihet och, å andra sidan, kraven att kunna identifiera vederbörande eller fastställa hans nationalitet eller de faktorer som ansökan grundas på, vilket är en förutsättning för ett väl fungerande gemensamt europeiskt asylsystem.

50 Domstolen erinrar slutligen om, i de fall som stadgan innehåller rättigheter som motsvarar de rättigheter som garanteras av Europakonventionen, att artikel 52.3 i stadgan syftar till att trygga det nödvändiga sammanhanget mellan rättigheterna i stadgan och de motsvarande rättigheter som säkerställs genom Europakonventionen, utan att detta inkräktar på unionsrätten och Europeiska unionens domstols autonomi (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, JZ, C‑294/16 PPU, EU:C:2016:610, punkt 50 och där angiven rättspraxis). Vid tolkningen av artikel 6 i stadgan ska således hänsyn tas till artikel 5.1 i Europakonventionen. Unionslagstiftaren har vid antagandet av artikel 8.3 första stycket a och b i direktiv 2013/33 emellertid inte åsidosatt den skyddsnivå som ges i artikel 5.1 f i Europakonventionen.

51 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att även om den hänskjutande domstolen frågar sig om betydelsen av andra delen av meningen i artikel 5.1 f i Europakonventionen med avseende på artikel 8.3 första stycket a och b anges inte några omständigheter i nämnda begäran som möjliggör att omständigheterna i det nationella målet skulle omfattas av denna bestämmelse i Europakonventionen eller på vilket sätt Europadomstolens dom av den 22 september 2015, Nabil m.fl. mot Ungern (CE:ECHR:2015:0922JUD006211612), skulle kunna påverka prövningen av artikel 8.3 första stycket a och b i detta mål. Tvärtom innebär påpekandet i nämnda begäran att det inte fattats något beslut om återvändande avseende sökanden i det nationella målet att det förefaller uteslutet att det pågår ett förfarande för utvisning eller utlämning som rör honom i den mening som avses i andra delen av meningen.

52 Vad beträffar garantin i första delen av meningen i artikel 5.1 f i Europakonventionen, enligt vilken ingen får berövas friheten utom när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att förhindra att han obehörigen reser in i landet, såsom denna mening har tolkats av Europadomstolen, erinrar domstolen om att denna garanti inte utgör hinder för att nödvändiga förvarsåtgärder vidtas mot tredjelandsmedborgare som ansöker om internationellt skydd, under förutsättning att en sådan åtgärd är laglig och utövas på villkor som är förenliga med målsättningen att skydda den enskilde mot godtycke (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 29 januari 2008, Saadi mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2008:0129JUD001322903, § 64–74, och Europadomstolens dom av den 26 november 2015, Mahamed Jama mot Malta, CE:ECHR:2015:1126JUD001029013, § 136–140).

53 Såsom framgår av resonemangen avseende giltighetsprövningen av artikel 8.3 första stycket a och b i direktiv 2013/33 mot bakgrund av artikel 52.1 i stadgan, uppfyller artikel 8.3 första stycket a och b i direktiv 2013/33, vars innebörd är strikt reglerad med hänsyn till det sammanhang som bestämmelsen ingår i, dessa krav.

54 Det följer av samtliga ovan angivna omständigheter att frågan ska besvaras enligt följande. Giltighetsprövningen av artikel 8.3 första stycket a och b i direktiv 2013/33, som skett mot bakgrund av artiklarna 6 samt 52.1 och 52.3 i stadgan, har inte visat på någon omständighet som kan påverka giltigheten av denna bestämmelse.

55 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.