Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 29 november 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Artikel 2 c i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EGT L 251, 2003, s. 12) definierar referensperson på följande sätt: en tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i en medlemsstat och som ansöker om familjeåterförening eller vars familjemedlemmar ansöker om familjeåterförening för att förenas med honom/henne.

3 Stb. 2000, nr 495.

4 Dessa föreskrifter har ersatts av Werkinstructie 2016/17 (interna arbetsföreskrifter nr 2016/17).

5 2000 års cirkulärskrivelse om utlänningar preciserar i punkt C2/4 att den underårige också kan vara ett barn som står under förmyndarskap med vilken referenspersonen har faktiska familjeband.

6 Se i detta avseende invandrings- och naturaliseringsmyndighetens förklaringar The family reunification procedure for holders of an asylum residence permit , tillgängliga på följande Internetadress: https://ind.nl/Documents/GHA_Engels.pdf (p. 6, part 1, step 3).

7 Redogörelsen för omständigheterna i detta förslag bygger även på uppgifter som lämnats i det nationella målet och som EU-domstolen har tillgång till.

8 Nedan kallad statssekreteraren.

9 Rapport med information om ursprungsland, Eritrea, landstudie, maj 2015: https://coi.easo.europa.eu/administration/easo/PLib/Easo-Eritrea-Country-Focus-FR.pdf ENGELSK https://coi.easo.europa.eu/administration/easo/PLib/Easo-Eritrea-CountryFocus_EN_May2015.pdf. Statssekreteraren har uttryckligen hänvisat till denna rapport i skrivelser som skickats till referenspersonen. Skrivelserna har bifogats yttrandet till EU-domstolen. Se, beträffande inrättandet av Easo, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 av den 19 maj 2010 om inrättande av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor (EUT L 132, 2010, s. 11).

10 Skäl 10 och artikel 4.2 och 4.3 i direktivet anger att medlemsstaterna kan bevilja familjeåterförening för släktingar i rakt uppstigande led, ogifta myndiga barn, ogift eller registrerad partner, vid polygami, samt under vissa omständigheter underåriga barn till en annan maka eller till referenspersonen.

11 Det framgår av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet med riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening, (COM(2014) 210 final) (nedan kallad riktlinjerna) att varje ansökan ska åtföljas av skriftliga bevis samt att nödvändigheten av att hålla samtal eller genomföra andra undersökningar ska bedömas från fall till fall vid en individuell bedömning av ansökan (punkt 3.2, s. 10).

12 Enligt artikel 16.1 b och c i direktivet får medlemsstaterna avslå en ansökan om rätt till inresa och uppehållstillstånd för familjeåterförening om referenspersonen och dennes familjemedlemmar inte har, eller inte längre har, ett faktiskt äktenskaps- eller familjeliv eller om det konstateras att referenspersonen eller den ogifta partnern visar sig vara gift eller har en stadigvarande relation med en annan person. I enlighet med punkt 2 i denna bestämmelse får ansökan likaså avslås om det fastställs att falska eller vilseledande uppgifter givits, bedrägliga eller förfalskade handlingar har använts, bedrägeri eller annan olaglig handling är för handen eller äktenskapet, partnerskapet eller adoptionen har ägt rum enbart för att göra det möjligt för berörd person att resa in eller bosätta sig i en medlemsstat.

13 Se angående detta kommissionens grönbok om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Europeiska unionen (direktiv 2003/86), (KOM(2011) 735 slutlig), särskilt punkt 4.2 Andra frågor med anknytning till asyl (s. 7) och riktlinjerna, särskilt punkt 6.1.2. (s. 23 och 24). Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, den 10 juli 2014, Mugenzi mot Frankrike (CE:ECHR:2014:0710JUD005270109, § 54).

14 Detta krav ligger även i linje med praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna; se Europadomstolen den 10 juli 2014, Tanda-Muzinga mot Frankrike (CE:ECHR:2014:0710JUD000226010, § 79).

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 april 2018, A och S ( C‑550/16, EU:C:2018:248, punkterna 42 et 45).

16 Enligt artikel 5.2 i direktiv 2003/86 får medlemsstaterna hålla samtal med referenspersonen och familjemedlemmarna samt genomföra varje annan undersökning som de anser nödvändig. Kommissionen understryker i punkt 6.1.2. i riktlinjerna att andra bevis för familjeband kan bestå av sökandens skriftliga eller muntliga uttalanden, samtal med familjemedlemmar eller utredningar av situationen utomlands. Uttalandena kan därefter verifieras med hjälp av annan bevisning såsom audiovisuellt material, fysiska handlingar såsom examensbevis eller bevis på penningförsändelser. Kommissionen understryker att för det fall allvarliga tvivel kvarstår efter bedömning av andra bevis, eller det finns tydliga indikationer på en avsikt att vilseleda, får DNA-provtagning användas som en sista utväg. DNA-provtagningar kan inte bekräfta relationen mellan personer i en utvidgad familj eller för en person för vilken vederbörande, särskilt vid adoption, har försörjningsansvar (s. 23).

17 Se angående detta rekommendation nr R(99)23 från Europarådets ministerkommitté om familjeåterförening för flyktingar och andra personer som har behov av internationellt skydd, antagen den 15 september 1999.

18 Se i detta avseende förklaring nr 24 från flyktingkommissariatets exekutiva programkommitté, antagen vid det 32:a mötet, tillgänglig på följande internetadress: http://www.unhcr.org/publications/legal/41b041534/compilation-conclusions-adopted-executive-committee-international-protection.html (s. 43).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2006, Europaparlamentet mot Europeiska unionens råd ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 59) och dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 79).

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

21 Kommissionen har i riktlinjerna för övrigt preciserat att i samhällets och de legitima sökandenas intresse är det nödvändigt att medlemsstaterna vidtar strikta åtgärder mot missbruk eller bedrägeri avseende rättigheter som ges enligt direktiv 2003/86 (se i synnerhet punkt 7.3 Missbruk och vilseledande, s. 27).

22 Domstolen har fastställt att det kan det vara lättare för en medlemsstat än för den sökande att få tillgång till vissa typer av handlingar (se angående detta, dom av den 22 november 2012, M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 66).

23 Se i detta hänseende dom meddelad av Europadomstolen, den 10 juli 2014, Tanda-Muzinga mot France (CE:ECHR:2014:0710JUD000226010, § 69).

24 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

25 Se dom av den 14 september 2017, K. ( C‑18/16, EU:C:2017:680, punkt 38).

26 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

27 Se dom av den 25 januari 2018, F ( C‑473/16, EU:C:2018:36, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

28 Se i detta avseende punkterna 6.1.2. och 7.4. i riktlinjerna från kommissionen.

29 Se dom av den 4 mars 2010, Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117) där domstolen ansett att artikel 17 i direktiv 2003/86 utgör hinder mot nationell lagstiftning som ger behörig nationell myndighet befogenhet att avslå en ansökan om familjeåterförening utan att göra en konkret bedömning av sökandens situation. Domstolen slår fast att det står i strid med direktivet att införa nationell lagstiftning som fastställer en lägsta inkomstnivå och som innebär att ansökningar om familjeåterförening avslås om inkomsten understiger den nivån, oberoende av en konkret prövning av varje sökandes situation (punkt 48).

30 Jag hänvisar i detta avseende, genom en analog tillämpning, till kriterier fastställda av domstolen i dom av den 5 april 2016, Aranyosi et Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198), avseende information som nationella myndigheter ska grunda sig på för att bedöma brister inom kriminalvården i en medlemsstat. Dessa kriterier förefaller av desto större anledning (a fortiori) tillämpliga om det rör sig om att bedöma den verksamhet som en stats folkbokföringsmyndighet utför.

31 Artikel 4.5 c i direktiv 2011/95 anger att när medlemsstaterna tillämpar principen att det är den sökandes skyldighet att styrka sin ansökan om internationellt skydd, och den sökandes uppgifter inte kan styrkas av skriftliga eller andra bevis, ska sådana uppgifter inte behöva bekräftas om … sökandens uppgifter befinns vara sammanhängande och rimliga och [inte] strider … mot tillgänglig specifik och allmän information som rör den sökandes ärende (min kursivering).

32 Se artikel 4 a och b i förordning nr 439/2010.

33 Se hänvisning till denna rapport i fotnot 9 ovan.