Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 30 april 2020

1 Originalspråk: franska.

2 Carlier, J.-Y, Droit d’asile et des réfugiés. De la protection aux droits, Recueil des cours, Académie de droit international de La Haye, vol. 332, 2008 (Leiden/Boston: Martinus Nijhoff Publishers), s. 9–354, särskilt s. 34.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96).

5 United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, no 2545 (1954).

6 Europeiska unionen är däremot inte avtalsslutande part i denna konvention.

7 EUT L 348, 2008, s. 98.

8 EUT L 180, 2013, s. 31.

9 BOE nr 10 av den 12 januari 2000, s. 1139.

10 BOE nr 299 av den 12 december 2009, s. 104986.

11 BOE nr 263 av den 31 oktober 2009, s. 90860.

12 BOE nr 74 av den 26 mars 2014, s. 26531.

13 Bambara är ett av de nationella språken i Mali.

14 Det framgår av VL:s svar på domstolens frågor att han efter att ha ansökt om internationellt skydd vid [den hänskjutande domstolen] placerades i förvar i Barranco Seco och direktavvisades den 9 januari 2020, utan att upplysas om sin rätt att utnyttja det förfarande som föreskrivs i spansk lagstiftning och i direktiven. Av beslutet om hänskjutande av den 20 januari 2020 framgår dock tydligt att VL hade frihetsberövats och att en tjänsteman vid den lokala utlännings- och gränspolisen, innan VL överfördes till förvarsanläggningen, hade inställt sig vid domstolen i San Bartolomé de Tirajana för att på order av domstolen delge [VL] att det hade fastställts en tid för en intervju angående hans ansökan om internationellt skydd.

15 Dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

16 Se skäl 60 i direktiv 2013/32 och skäl 35 i direktiv 2013/33. Se, för ett liknande resonemang, punkt 45 i förevarande förslag till avgörande.

17 Se dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

18 Vad gäller förhållandet mellan sekundärrätten om asylrätt och artikel 18 i stadgan, se den Heijer, M., Article 18 , The EU Charter of Fundamental Rights. A Commentary, Peers, S., m.fl. (eds.), Hart Publishing, Oxford, 2014, s. 519–541, särskilt punkt 18.41.

19 Se Europeiska rådet i Tammerfors den 15–16 oktober 1999. Ordförandeskapets slutsatser. Tillgängliga på https://www.europarl.europa.eu/summits/tam_sv.htm.

20 I sin gemensamma förklaring i samband med Genèvekonventionens och/eller protokollets femtioårsjubileum medgav de fördragsslutande staterna att principen om non-refoulement, vars tillämplighet stadfästs i internationell sedvanerätt var central i det internationella systemet för skydd av flyktingar, Förenta nationerna, dok. HCR/MMSP/2001/09 av den 16 januari 2002. Se även Declaration of the States Parties to the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugee som antogs vid ministermötet den 12–13 december 2001, HCR/MMSP/2001/10, tillgänglig på www.unhcr.org. Beträffande erkännandet av principen om non-refoulement som en princip i internationell sedvanerätt, se Lauterpacht, E., och Bethlehem, D., The Scope and Content of the Principle of Non-Refoulement, i E. Feller, m.fl. (dir.), Refugee Protection in International Law, Cambridge University Press, 2003, s. 87–177, särskilt s. 149 och 163: [the principle of non-refoulement in customary law] allows of no limitation or exception. Se, för ett liknande resonemang, Goodwin-Gill, G.S., och McAdam, J., The Refugee in International Law, tredje upplagan, Oxford University Press, s. 345–354, särskilt s. 347, Mikołajczyk, B., Osoby ubiegające się o status uchodźcy: ich prawa i standardy traktowania, Katowice 2004, s. 110–117, Łachacz, O., Zasada non-refoulement w międzynarodowym prawie uchodźczym –wyczaj międzynarodowy czy też peremptoryjna norma prawa międzynarodowego?, Problemy Współczesnego Prawa Międzynarodowego, Europejskiego i Porównawczego, vol. XV, A.D. MMXVII, s. 134–142, Ineli-Ciger, M., och Skordas, A., Temporary protection, i Max Planck Encyclopedias of Public International Law [MPIL], R. Wolfrum (ed.), online på http://opil.ouplaw.com (senast uppdaterad: oktober 2019), punkt 23: Today, prevailing scholarly opinion holds that the principle of non-refoulement has become a customary norm. För en annan uppfattning, se Carlier, J.-Y, anfört arbete, s. 123.

21 Se, bland annat, Allain, J., The Jus Cogens Nature of Non-refoulement, i F. Picod och S. Van Drooghenbroeck (dir.), International Journal of Refugee Law, vol. 13, 2001, s. 533–538, och Jaumotte, J., Article 19. Protection en cas d’éloignement, d’expulsion et d’extradition, Charte des droits fondamentaux de l’Union européenne. Commentaire article par article, Bruylant, 2018, s. 445–467, särskilt s. 466: La valeur de norme de jus cogens du principe de non-refoulement, combinée à son caractère absolu, permet donc de considérer que doit être écartée toute norme contraire à ce principe. Se, även, Advisory Opinion on the Extraterritorial Application of Non-Refoulement Obligations under the 1951 Convention relating to the Status of Refugees and its 1967 Protocol, UNHCR, Genève, den 26 januari 2007.

22 Se punkt 8 i förevarande förslag till avgörande. Principen om non-refoulement tillämpas även som en del av förbudet mot tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. Artikel 3 i 1984 års konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling har följande lydelse: Ingen konventionsstat skall utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat i vilken det finns grundad anledning att tro att han skulle vara i fara att utsättas för tortyr, United Nations Treaty Series, A/RES/39/46 av den 10 december 1984.

23 Se artikel 28.2 i direktiv 2013/32.

24 Se punkt 65 i förevarande förslag till avgörande.

25 Även om principen om non-refoulement skapar en rätt att inte avvisas går det inte att med stöd av [artikel 33 i Genèvekonventionen] dra slutsatsen att en flykting i det enskilda fallet kan invända mot en stat som inte erbjuder honom eller henne asyl. Se Bodart, S, Article 18. Droit d’asile , Charte des droits fondamentaux de l’Union européenne. Commentaire article par article, op. cit., s. 415–443, s. 439. Se, även, den Heijer, M., Rijpma, J. och Spijkerboer, T., Coercion, Prohibition, and Great Expectations: The Continuing Failure of the Common European Asylum Failure, Common Market Law Review, Vol. 53, s. 607–642, särskilt s. 617.

26 Se dom av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

27 Se, bland annat, dom av den 17 november 1983, Merck ( 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12), och dom av den 26 februari 2019, Rimšēvičs och ECB/Lettland ( C‑202/18 och C‑238/18, EU:C:2019:139, punkt 45).

28 Enligt åklagarmyndigheten innebär dock inte det motsatta förhållandet ett åsidosättande av rättigheterna för den som ansöker om internationellt skydd, eftersom tredjelandsmedborgaren i förvarsanläggningen får relevant information för att kunna ansöka om ett sådant skydd. Åklagarmyndigheten har dessutom gjort gällande att undersökningsdomaren måste kunna fatta beslut om att ta en sökande av internationellt skydd i förvar i enlighet med artikel 8.3 a och 8.3 b i direktiv 2013/32.

29 Min kursivering.

30 Se bland annat den spanska språkversionen (otras autoridades), den tyska språkversionen anderen Behörden), den engelska språkversionen (other authorities). den italienska språkversionen (altre autorità), den polska språkversionen (innych organów), den portugisiska språkversionen (outras autoridades) och den rumänska språkversionen (altor autorități).

31 Min kursivering. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2018, Hasan ( C‑360/16, EU:C:2018:35, punkt 76).

32 Se punkterna 24–26 i förevarande förslag till avgörande. Enligt den spanska regeringen hade VL inte uttryckt en önskan om att ansöka om internationellt skydd när han fick humanitär hjälp i polisens lokaler den 13 december 2019. Det framgår emellertid av åklagarmyndighetens svar på EU-domstolens frågor att rätten att ansöka om internationellt skydd inte ingår bland de rättigheter som en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet informeras om när han eller hon tas i förvar.

33 Det framgår däremot av beslutet om hänskjutande, och av den utsaga som gjordes inför undersökningsdomaren den 14 december 2019, att det var inom ramen för denna utsaga som VL, i närvaro av en tolk med kunskaper i språket bambara, i enlighet med artikel 6 i direktiv 2013/32 informerades om sin rätt att ansöka om internationellt skydd och att han med hjälp av denna tolk uttryckte sin önskan om att ansöka om ett sådant skydd.

34 Se punkterna 25 och 26 i förevarande förslag till avgörande.

35 Enligt min mening är det uppenbart att när tredjelandsmedborgare som olagligen försöker resa in i en medlemsstat tas i förvar kan informationen om deras rättigheter, och deras möjligheter att ansöka om internationellt skydd vid denna myndighet, inte anses ha tillhandahållits på ett effektivt sätt om personerna när de tas i förvar inte biträds av en tolk på ett språk som de förstår.

36 Jag anser att det är viktigt att erinra om att det av detta skäl även framgår att [n]är sökanden[a] befinner sig på medlemsstatens territorialvatten bör de få landstiga och få ansökan prövad i enlighet med detta direktiv. Se Trevisanut, S, The Principle of Non-Refoulement at Sea and the Effectiveness of Asylum Protection, Max Planck Yearbook of United Nations Law, 2008, s. 210. Se, även, UNHCR och IMO, Rescue at Sea, A guide to Principles and Practice as Applied to Migrants and Refugees, 2015, tillgänglig på https://www.unhcr.org.

37 Se fotnot 34 i förevarande förslag till avgörande.

38 Min kursivering.

39 Dom av den 25 januari 2018, Hasan ( C‑360/16, EU:C:2018:35, punkt 76).

40 Dom av den 12 november 2019, Haqbin ( C‑233/18, EU:C:2019:956, punkt 33). Se, även, skäl 11 i direktiv 2013/33. I samband med tolkningen av direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EGT L 31, 2003, s. 18), se dom av den 27 februari 2014, Saciri m.fl. ( C‑79/13, EU:C:2014:103, punkt 35), och dom av den 27 september 2012, Cimade och GISTI ( C‑179/11, EU:C:2012:594, punkt 42). Jag erinrar vidare om att EU-domstolen har slagit fast följande: Medlemsstaternas skyldighet att se till att materiella mottagningsvillkor finns tillgängliga för sökandena är emellertid inte absolut. Unionslagstiftaren har nämligen, i artikel 20 i direktiv 2013/33, som återfinns i kapitel III i direktivet – båda med rubriken Inskränkning eller indragning av materiella mottagningsvillkor – angett under vilka omständigheter sådana villkor kan inskränkas eller dras in. Dom av den 12 november 2019, Haqbin ( C‑233/18, EU:C:2019:956, punkt 35).

41 Det framgår av skäl 8 i direktiv 2013/33 att [f]ör att säkerställa att sökande behandlas lika i hela unionen bör detta direktiv vara tillämpligt under alla stadier och på alla typer av förfaranden som avser ansökningar om internationellt skydd, på alla platser och anläggningar där sökande tas emot och så länge som de får uppehålla sig på medlemsstaternas territorium i egenskap av sökande.

42 Det framgår således av kommissionens ändrade förslag att formuleringarna i artikel 6 i direktivet har förtydligats i förhållande till formuleringarna i det ursprungliga förslaget, genom att det i fråga om ansökan om internationellt skydd infördes en tydligare distinktion mellan begreppen göra och ge in … ansökningar. Jag konstaterar i detta avseende att uttrycket ge in i den slutliga versionen av denna bestämmelse ersattes med uttrycket lämna in. Se artikel 6.1 tredje stycket och artikel 6.2 i direktiv 2013/32.

43 Vad gäller frågan huruvida rätten att göra en ansöka om internationellt skydd ska kunna utövas utan tidsbegränsning, även vid massiv tillströmning av tredjelandsmedborgare som önskar lämna in en sådan ansökan, se mål C‑808/18, kommissionen/Ungern, som ännu inte avgjorts av domstolen.

44 I den franska versionen av artikel 6.1 i direktiv 2013/32 används verbet présenter I andra språkversioner används liknande uttryck. Se, särskilt, den spanska språkversionen (formule), den tyska språkversionen (stellt), den engelska språkversionen (makes), den italienska språkversionen (presenti), den polska språkversionen (występuje), den portugisiska språkversionen (apresenta) och den rumänska språkversionen (înaintată).

45 Min kursivering.

46 KOM(2011) 319 slutlig, s. 8. Se även bilagan till detta förslag, s. 3: I enlighet med punkt 2 ska medlemsstaterna tillhandahålla en faktisk möjlighet att ge in en ansökan så snart som möjligt, oberoende av eventuella praktiska begränsningar i enlighet med punkt 1, till var och en som vill ansöka om skydd. Min kursivering.

47 Enligt doktrinen kan den omständigheten att det i artikel 6.1 i direktiv 2013/32 inte hänvisas till nationell rätt när en sökande i egentlig mening gör en ansökan kopplas till den omständigheten att unionslagstiftaren ansett att uttryckandet av en önskan om att ansöka om internationellt skydd inte kräver någon administrativ formalitet. Se, bland annat, Vedsted-Hansen, J., Asylum Procedures Directive 2013/32/EU, EU Immigration and Asylum Law: A Commentary, Kay Hailbronner och Daniel Thym (eds), andra upplagan, C.H. Beck/Hart/Nomos, 2016, s. 1281–1381, särskilt, s. 1305.

48 KOM(2011) 319 slutlig, bilagan, s. 3. Vad gäller ersättandet av uttrycket ge in med uttrycket lämna in, se fotnot 42 i förevarande förslag till avgörande.

49 En motsvarighet till yttrycket enregistrer, som används i den franska språkversionen av artikel 6.1 i direktiv 2013/32 används även i den spanska språkversionen (registro), den tyska språkversionen (Registrierung), den engelska språkversionen (registering), den italienska språkversionen (registrare), den polska språkversionen (rejestracj), den portugisiska språkversionen (registo) och den rumänska språkversionen (înregistreze).

50 Se artikel 6.1 första respektive andra stycket i direktiv 2013/32. Jag erinrar om att enligt artikel 6.5 i detta direktiv får medlemsstaterna besluta att tidsfristen ska förlängas från tre eller sex arbetsdagar till tio arbetsdagar om ett stort antal tredjelandsmedborgare ansöker om internationellt skydd samtidigt, och det i praktiken är mycket svårt att respektera den tidsfrist som föreskrivs i artikel 6.1 i detta direktiv.

51 KOM(2011) 319 slutlig, s. 8. Se artikel 6 i kommissionens ändrade förslag, s. 28.

52 Det ska tilläggas att den registrering som föreskrivs i artikel 6.1 i direktiv 2013/32 ska sättas i relation till medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 6.1 i direktiv 2013/33 att inom tre dagar efter det att ansökan om internationellt skydd lämnats in förse sökanden med ett dokument utfärdat i hans eller hennes eget namn som styrker hans eller hennes rättsliga ställning som sökande. Den registrering som krävs enligt artikel 6.1 i direktiv 2013/32 gör det således lättare för medlemsstaterna att iaktta skyldigheten att utfärda detta intyg inom den frist på tre dagar som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2013/33.

53 I den franska språkversionen av artikel 6.2 i direktiv 2013/32 används verbet introduire. Andra språk använder liknande uttryck, se exempelvis den spanska språkversionen (presentarla), den tyska språkversionen (förmlich zu stellen), den engelska språkversionen (to lodge), den italienska språkversionen (inoltrarla), den polska språkversionen (złożyć) och den rumänska språkversionen (a depune). Se artikel 6.1 tredje stycket och artikel 6.2–6.4 i direktiv 2013/32.

54 Artikel 6.4 i direktiv 2013/32 utgör ett undantag från regeln i artikel 6.3 i direktivet, det vill säga möjligheten för medlemsstaterna att ställa som krav att ansökningar om internationellt skydd ska lämnas in personligen och/eller på en angiven plats.

55 Min kursivering.

56 Dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 103). Det ska preciseras, vilket domstolen gjorde i punkt 101 i den domen, att artikel 6.4 i direktiv 2013/32 och artikel 20.2 i förordning nr 604/2013 avser två olika förfaranden med egna krav och som bland annat vad gäller tidsfrister regleras av två olika regelverk, såsom föreskrivs i artikel 31.3 i detta direktiv.

57 Se, även, skäl 27 i direktiv 2013/32.

58 Min kursivering.

59 Se punkt 83 i förevarande förslag till avgörande.

60 Dom av den 25 januari 2018, Hasan ( C‑360/16, EU:C:2018:35, punkt 76).

61 Se, bland annat, dom av den 10 april 1984, von Colson och Kamann ( 14/83, EU:C:1984:153, punkt 26), dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 110), och dom av den 14 maj 2019, CCOO ( C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 68).

62 Se punkt 26 i förevarande förslag till avgörande.

63 Rådets direktiv av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13).

64 Notera att i den franska språkversionen av artikel 2 b och artikel 3.1 i direktiv 2013/32 har uttrycket introduite, som användes i artikel 2 b och artikel 3.1 i direktiv 2005/85, ersatts med uttrycket presentée. Se punkterna 78–89 i förevarande förslag till avgörande.

65 Dom av den 30 maj 2013, Arslan ( C‑534/11, EU:C:2013:343, punkt 49).

66 Se skäl 60 i direktiv 2013/32 och punkt 45 i förevarande förslag till avgörande.

67 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 51), och dom av den 26 september 2018, Belastingdienst/Toeslagen (Överklagandets suspensiva verkan) ( C‑175/17, EU:C:2018:776, punkt 31).

68 Se, även, artikel 19.2 i stadgan och punkterna 38–46 i förevarande förslag till avgörande.

69 Vad gäller principen om non-refoulement se mina överväganden i punkterna 38–47 i förevarande förslag till avgörande

70 Se, vad gäller direktiv 2005/85, dom av den 30 november 2009, Kadzoev ( C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741, punkt 45), och dom av den 30 maj 2013, Arslan ( C‑534/11, EU:C:2013:343, punkt 52). Jag erinrar om att det i artikel 4.2 i direktiv 2008/115 föreskrivs att detta direktiv inte [ska] påverka tillämpningen av eventuella förmånligare bestämmelser för tredjelandsmedborgaren i gemenskapens regelverk om invandring och asyl.

71 Se punkterna 90–99 i förevarande förslag till avgörande.

72 Se artikel 15 i detta direktiv.

73 Dom av den 14 september 2017, K. ( C‑18/16, EU:C:2017:680, punkt 44).

74 Även om det i artikel 8.3 andra stycket i direktiv 2013/33 föreskrivs att grunderna för förvar ska fastställas i nationell rätt erinrar jag om att när bestämmelserna i ett direktiv ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning vid utformningen av de åtgärder för införlivande som ska anpassas efter de olika situationer som kan uppkomma, ankommer det på medlemsstaterna att vid genomförandet av dessa åtgärder inte endast tolka sin nationella rätt på ett sätt som står i överensstämmelse med det aktuella direktivet, utan även att se till att de inte grundar sig på en tolkning av direktivet som skulle stå i strid med de grundläggande rättigheterna eller med andra allmänna unionsrättsliga principer (dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

75 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 59), och dom av den 14 september 2017, K. ( C‑18/16, EU:C:2017:680, punkt 42).

76 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 61), och dom av den 14 september 2017, K. ( C‑18/16, EU:C:2017:680, punkt 44).

77 Se punkterna 63–64 i förevarande förslag till avgörande

78 Dom av den 30 maj 2013, Arslan ( C‑534/11, EU:C:2013:343, punkt 62).

79 Se i detta sammanhang, bland annat, Peek, M., och Tsourdi, E., Asylum Reception Conditions Directive 2013/33/EU, i EU Immigration and Asylum Law: A Commentary, anfört arbete s. 1381–1477, särskilt, s. 1415.

80 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 56), och dom av den 14 september 2017, K. ( C‑18/16, EU:C:2017:680, punkt 40).