Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 25 juli 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 180, 2013, s. 60.

3 EUT L 337, 2011, s. 9.

4 United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 50, nr 2545 (1954).

5 EUT L 326, 2005, s. 13.

6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31). Se även rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1) (nedan kallad Dublin II-förordningen).

7 De faktiska omständigheterna i mål C‑319/17 liknar i allt väsentligt dem i begäran om förhandsavgörande i mål C‑297/17. Skälen och tolkningsfrågorna är dessutom identiska med dem i begäran om förhandsavgörande i mål C‑297/17.

8 Bushra, Mohammad och Ahmad Ibrahim.

9 Den hänskjutande domstolen har påpekat att unionslagstiftaren i artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 i själva verket har utvidgat den möjlighet som föreskrevs redan i artikel 25.2 a i direktiv 2005/85, att inte pröva en asylansökan i sak, genom att nu göra det möjligt för medlemsstaterna att inte ta upp en asylansökan till prövning om en annan medlemsstat har beviljat subsidiärt skydd. (Se punkt 15 i begäran om förhandsavgörande i mål C‑297/17). Vid den gemensamma förhandlingen den 8 maj 2018 ifrågasatte Förenade kungarikets regering den hänskjutande domstolens tolkning av artikel 25.2 a i direktiv 2005/85. Förenade kungarikets regering anförde i synnerhet att artikel 3.3 i direktiv 2005/85 innebär att en medlemsstat som använder sig av ett gemensamt förfarande för asylansökningar och ansökningar om subsidiärt skydd ska tillämpa detta direktiv under hela förfarandet. Förenade kungarikets regering gjorde gällande att artikel 25.2 a i direktiv 2005/85 under de omständigheterna ska tolkas så, att en medlemsstat får anse att en asylansökan inte ska prövas i sak om en annan medlemsstat har beviljat subsidiärt skydd. Jag ställer mig inte bakom den tolkningen. Utöver den omständigheten att artikel 25.2 a i direktiv 2005/85 uttryckligen avser flyktingstatus, anser jag att Förenade kungarikets regering blandar ihop förfarandet för beviljande av flyktingstatus eller subsidiärt skydd i medlemsstaterna med flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande.

10 Enligt punkt 43 i dom av den 17 mars 2016, Mirza ( C‑695/15 PPU, EU:C:2016:188), är syftet med artikel 33 i direktiv 2013/32 att underlätta bördan för den medlemsstat som ansvarar för prövningen av en ansökan om internationellt skydd genom att ange vissa situationer där en sådan ansökan inte kan tas upp till prövning. Grunden för att inte pröva en ansökan i artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 ger medlemsstaterna en möjlighet att inte ta upp en ansökan om internationellt skydd till prövning.

11 Direktiv 2005/85 upphävdes den 21 juli 2015 genom artikel 53 i direktiv 2013/32.

12 Den hänskjutande domstolen har påpekat att 29 § 1 stycket 2 punkten i asyllagen visserligen uppfyller villkoren i artikel 33.2 a i direktiv 2013/32, men i detta avseende är oförenlig med artikel 25.2 a i direktiv 2005/85. Enligt den sistnämnda bestämmelsen får medlemsstaterna neka att pröva en asylansökan … om … en annan medlemsstat har beviljat flyktingstatus.

13 Den polska regeringen har anfört att en jämförelse av de båda bestämmelserna, det vill säga artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 och artikel 25.2 a i direktiv 2005/85, direkt visar att medlemsstaternas befogenheter att inte ta upp en ansökan till prövning utvidgats genom direktiv 2013/32. Den polska regeringen har framhållit att en ansökan numera kan nekas prövning både när sökanden har beviljats flyktingstatus i en annan medlemsstat och när sökanden har beviljats subsidiärt skydd. Samma regering menar att direktiv 2005/85 däremot innebar att en ansökan endast kunde nekas prövning om sökanden hade beviljats flyktingstatus i en annan medlemsstat.

14 Enligt artikel 51.1 i direktiv 2013/32 skulle artikel 33 i direktivet ha införlivats senast den 20 juli 2015. Direktiv 2005/85 upphörde dessutom att gälla den 21 juli 2015, i enlighet med artikel 53 i direktiv 2013/32. I de nationella målen beviljades subsidiärt skydd och inlämnades ansökningarna om beviljande av flyktingstatus före den 20 juli 2015.

15 Se artikel 52 i rådets ståndpunkt (EU) nr 7/2013 vid första behandlingen inför antagandet av ett Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning), vilken antogs av rådet den 6 juni 2013 (C 179 E, s. 27).

16 Mot bakgrund av att artikel 52 första stycket andra meningen i direktiv 2013/32 är bindande, kan den tidsmässiga räckvidden (ratione temporis) av artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 och av artikel 25.2 a i direktiv 2005/85 inte fastställas genom nationella bestämmelser som 77 § 1 stycket i asyllagen.

17 Kommissionen anser att bestämmelserna i direktiv 2013/32 och de nationella genomförandebestämmelserna endast skulle kunna tillämpas på ansökningar som lämnats in före den 20 juli 2015 om de är gynnsammare för asylsökanden än bestämmelserna i direktiv 2005/85 och att de därmed var förenliga med principen om förmånligare bestämmelser i artikel 5 i direktiv 2005/85. Enligt kommissionen är det således enbart i dessa fall som formuleringen eller ett tidigare datum skulle kunna ha en praktisk betydelse. Vid förhandlingen den 8 maj 2018 påpekade Magamadovs advokat (C‑438/17) att formuleringen eller ett tidigare datum avsåg ett tidigare införlivande av direktiv 2013/32.

18 Dublin III-förordningen trädde i kraft den 1 januari 2014.

19 29 § 1 stycket 2 punkten i asyllagen.

20 Enligt den hänskjutande domstolen skulle Förbundsrepubliken Tyskland då nämligen kunna (bli) internationellt ansvarig enligt Dublinbestämmelserna för att i sak pröva och avgöra en (efterföljande) ansökan om asyl som syftar till ett (stärkt) skydd som flykting, vilken ansökan landet inte skulle vara tvungen att pröva i sak eller avgöra enligt den bestämmelse genom vilken artikel 33.2 a i direktiv 2013/32/EU införlivats retroaktivt. Formuleringen i artikel 33.1 i direktiv 2013/32/EU, som enbart avser Dublin III-förordningen, skulle kunna tala för att bestämmelsen i varje fall inte kan tillämpas i fall som fortfarande till fullo omfattas av Dublin II-förordningen. (Punkt 16 i begäran om förhandsavgörande i mål C‑438/17).

21 Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga mot bakgrund av den omständigheten att Magamadovs asylansökan av den 19 juni 2012 lämnades in innan direktiv 2013/32 trädde i kraft, i motsats till asylansökningarna i målen C‑297/17, C‑318/17 och C‑319/17, vilka lämnades in den 29 november 2013. Enligt artikel 54 i direktiv 2013/32 trädde direktivet i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Direktiv 2013/32 offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 29 juni 2013.

22 I punkt 42 i beslut av den 5 april 2017, Ahmed ( C‑36/17, EU:C:2017:273) slog domstolen fast att [b]estämmelserna och principerna i [Dublin III-förordningen], vilka direkt eller indirekt reglerar fristerna för framställan om återtagande, är inte tillämpliga i en situation … i vilken en tredjelandsmedborgare har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en medlemsstat efter det att vederbörande beviljats subsidiärt skydd i en annan medlemsstat. I det beslutet avgjorde domstolen emellertid inte frågan huruvida medlemsstaterna har rätt att välja antingen att inte pröva en asylansökan enligt Dublin III-förordningen eller att inte pröva den enligt artikel 33.2 a i direktiv 2013/32.

23 Kommissionen menar att förklaringen till frågan är den omständigheten att tysk rätt föreskriver, i 29 § 1 stycket 1 punkten a i asyllagen, en grund för att neka prövning av en ansökan när en annan medlemsstat är ansvarig, enligt bestämmelserna i [Dublin III-förordningen], för prövningen av asylansökan (punkt 22 i kommissionens yttrande) (min kursivering).

24 Sökandena i de nationella målen i målen C‑297/17, C‑318/17 och C‑319/17 anser att Dublin-förordningen inte längre kan vara tillämplig när den ansvariga medlemsstaten enligt Dublin II-förordningen, som i det nu aktuella fallet, har vägrat att ta emot den berörda personen. Den tyska regeringen anser att Dublin III‑förordningen inte längre är tillämplig när en flykting redan har beviljats internationellt skydd. Den tyska regeringen anser att artikel 33.2 i direktiv 2013/32 innebär att det finns en skillnad mellan de båda fall då en asylansökan inte ska prövas i sak. I det ena fallet ska ansökan inte prövas enligt bestämmelserna i Dublin III-förordningen, i det andra ska ansökan nekas prövning på de grunder som anges i artikel 33.2 i direktivet. Enligt denna regering finns det därmed ingen konkurrens mellan bestämmelserna och inte heller något fritt val.

25 Se dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl., ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 59 och där angiven rättspraxis). Förbudet mot omänsklig och förnedrande behandling i artikel 4 i stadgan motsvarar enligt domstolen förbudet i artikel 3 i Europakonventionen, och enligt artikel 52.3 i stadgan ska det i detta avseende ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen (dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 67). Av artikel 15.2 i Europakonventionen framgår dessutom att inga undantag från artikel 3 i Europakonventionen får göras. Domstolen har också bekräftat att rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna avseende artikel 3 i Europakonventionen ska beaktas vid tolkningen av artikel 4 i stadgan (dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 68).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 78–80).

27 Se dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 81).

28 Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

29 CE:ECHR:2011:0121JUD003069609.

30 Det finns anledning att notera att Europadomstolen vid sin prövning av mottagningsvillkoren för dem som ansöker om internationellt skydd i Grekland tog hänsyn till de grekiska myndigheternas skyldigheter enligt rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, 2003, s. 18), i vilket fastställs normer för mottagande av dem som ansöker om internationellt skydd (Europadomstolen, 21 januari 2011, M.S. S. mot Belgien och Grekland, CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, punkt 263).

31 Europadomstolen fann i sin dom att en situation av uttalat materiellt armod kunde föranleda problem med avseende på artikel 3 i Europakonventionen. Europadomstolen fann vidare att asylsökanden i fråga befunnit sig i en särskilt allvarlig situation. Europadomstolen framhöll att [sökanden hade förklarat att han] under flera månader levt i fullständig misär och inte hade kunnat tillgodose något av sina mest grundläggande behov, såsom att ha mat för dagen, kunna tvätta sig och ha någonstans att bo. Han var dessutom ständigt rädd för att bli angripen och bestulen och hade inga som helst utsikter om att få det bättre (Europadomstolen, 21 januari 2011, M.S. S. mot Belgien och Grekland, CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, § 252–254). I 263 § i denna dom slog Europadomstolen fast att de grekiska myndigheterna inte tagit vederbörlig hänsyn till sökandens utsatthet i egenskap av asylsökande och ska hållas ansvariga, på grund av sin passivitet, för de förhållanden han befann sig i under flera månader, då han var hemlös, utblottad, inte kunde sköta sin hygien och helt saknade möjligheter att tillgodose sina grundläggande behov. Europadomstolen anser att sökanden utsatts för en omänsklig behandling som vittnar om bristande respekt för hans värdighet och att denna situation utan tvivel har fått honom att känna rädsla och ångest eller känslor av underlägsenhet och förtvivlan. Europadomstolen anser att sådana existensvillkor, i kombination med den långa perioden av osäkerhet och den totala avsaknaden av utsikter om en förbättrad situation, har nått gränsen för det allvar som krävs enligt artikel 3 i [Europakonventionen].

32 Se dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 82).

33 Dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 84).

34 I detta mål fann domstolen att det inte fanns några allvarliga skäl att anta att det förelåg systematiska brister i asylförfarandet och mottagningsvillkoren för asylsökande i den ansvariga medlemsstaten. Domstolen slog emellertid fast att det inte kunde uteslutas att överföringen av en asylsökande vars hälsotillstånd var särskilt allvarligt i sig kunde leda till att sökanden utsattes för en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, oavsett kvaliteten på mottagandet och den vård som var tillgänglig i den medlemsstat som var ansvarig för prövningen av ansökan. Domstolen fann att då det förelåg sådana omständigheter att överföringen av en asylsökande med en särskilt allvarlig psykisk eller fysisk sjukdom medförde en verklig och konstaterad risk för en avsevärd och irreversibel försämring av den asylsökandes hälsa, utgjorde denna överföring en omänsklig och förnedrande behandling i den mening som avsågs i nämnda artikel. Domstolen angav att det ankom på myndigheterna i den överförande medlemsstaten och i förekommande fall på domstolarna i den staten, att undanröja varje allvarligt tvivel angående överföringens inverkan på den berörda personens hälsotillstånd genom att vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder för att överföringen skulle äga rum under förhållanden som på ett lämpligt sätt och i tillräcklig mån garanterade den aktuella personens hälsotillstånd. För det fall vidtagandet av nämnda försiktighetsåtgärder, med hänsyn till den asylsökandes särskilt allvarliga hälsotillstånd, inte utgjorde en tillräcklig åtgärd för att garantera att överföringen inte medförde en verklig risk för en avsevärd och irreversibel försämring av vederbörandes hälsotillstånd, ankom det på myndigheterna i den berörda medlemsstaten att skjuta upp överföringen av den berörda personen under den tid som hans eller hennes tillstånd inte medgav en sådan överföring. Dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkterna 71, 73 och 96).

35 Jag vill framhålla att Europadomstolen i domen av den 4 november 2014, Tarakhel mot Schweiz, CE:ECHR:2014:1104JUD002921712, slog fast att det för att kontrollera om en överföring av en sökande av internationellt skydd enligt Dublinsystemet utgjorde en omänsklig eller förnedrande behandling, fanns anledning att undersöka om det mot bakgrund av den allmänna situationen i mottagandet av asylsökande i den ansvariga medlemsstaten och sökandenas särskilda situation fanns allvarliga och konstaterade skäl att tro att sökandena vid ett återsändande till Italien riskerade att behandlas på ett sätt som stred mot artikel 3 i Europakonventionen. Europadomstolen slog fast att situationen i Italien vid den relevanta tidpunkten inte på något vis kunde jämföras med situationen i Grekland vid tidpunkten för Europadomstolens dom av den 21 januari 2011, M.S. S. mot Belgien och Grekland, CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, och att omständigheterna i det målet inte kunde bedömas på samma sätt som dem i Europadomstolens dom av den 21 januari 2011, M.S. S. mot Belgien och Grekland, CE:ECHR:2011:0121JUD003069609. Europadomstolen slog emellertid fast att artikel 3 i Europakonventionen skulle åsidosättas om sökandena (ett par med sex underåriga barn som var berättigade till ett särskilt skydd med hänsyn till att de hade särskilda behov och var mycket sårbara), sändes tillbaka till Italien utan att de schweiziska myndigheterna först hade erhållit en individuell garanti från de italienska myndigheterna dels om ett omhändertagande som var anpassat till barnens ålder, dels om att familjen inte skulle splittras.

36 Se dom av den 16 februari 2017, C. K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 93).

37 Min kursivering.

38 Se, analogt, dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 64–69).

39 Dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 78–80).

40 Enligt artikel 288 FEUF är medlemsstaterna nämligen skyldiga att uppnå ett visst resultat.

41 Se Europadomstolen, 21 januari 2011, M.S. S. mot Belgien och Grekland, CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, 254 §.

42 Se artikel 26 i direktiv 2011/95. Se även artiklarna 17–19 i Genèvekonventionen.

43 Se artikel 27 i direktiv 2011/95 och artikel 22 i Genèvekonventionen.

44 Se artikel 29 i direktiv 2011/95. I enlighet med artikel 29.2 i direktiv 2011/95 får medlemsstaterna [g]enom undantag från den allmänna regel som fastställs i punkt 1 … begränsa det sociala stödet till personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande till att gälla endast grundläggande förmåner som då ska tillhandahållas på samma nivåer och på samma villkor som för medborgare. Se även artiklarna 23 och 24 i Genèvekonventionen.

45 Se artikel 30 i direktiv 2011/95. Se även artikel 24 i Genèvekonventionen.

46 Se även artikel 21 i Genèvekonventionen.

47 När det gäller tillgång till bostad.

48 Den hänskjutande domstolen har inte lämnat några uppgifter om att de som är berättigade till internationellt skydd i Bulgarien diskrimineras, i synnerhet när det gäller sociala förmåner, i förhållande till medborgarna.

49 Min kursivering.

50 Det ska framhållas att ett åsidosättande av artikel 20 och följande artiklar i direktiv 2011/95 kan föranleda en talan om fördragsbrott mot den berörda medlemsstaten enligt artikel 258 FEUF. De berörda kan dessutom göra gällande sina rättigheter enligt artikel 20 och följande artiklar i direktiv 2011/95 vid nationella domstolar och förvaltningar.

51 Se artikel 15 i direktiv 2011/95.

52 EUT L 348, 2008, s. 98.

53 Det rör sig om en möjlighet.

54 I artikel 3 i direktiv 2011/95, med rubriken Förmånligare bestämmelser, anges nämligen att [m]edlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare bestämmelser för att fastställa vem som ska betraktas som flykting eller som en person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för att fastställa innebörden av internationellt skydd, förutsatt att de är förenliga med detta direktiv.

55 Se artikel 24 i direktiv 2011/95.

56 Se artikel 29 i direktiv 2011/95.

57 I artikel 78.1 FEUF anges följande: Unionen ska utforma en gemensam politik avseende asyl, subsidiärt skydd och tillfälligt skydd i syfte att erbjuda en lämplig status till alla tredjelandsmedborgare som har behov av internationellt skydd och att säkerställa principen om non-refoulement. Denna politik ska överensstämma med Genèvekonventionen av den 28 juli 1951, med protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning och med andra tillämpliga fördrag. Min kursivering. I artikel 78.2 FEUF föreskrivs följande: Vid tillämpning av punkt 1 ska Europaparlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet besluta om åtgärder om ett gemensamt europeiskt asylsystem som omfattar a) en enhetlig asylstatus för tredjelandsmedborgare som ska gälla i hela unionen, b) en enhetlig status för subsidiärt skydd för de tredjelandsmedborgare som, utan att beviljas europeisk asyl, har behov av internationellt skydd. Min kursivering.

58 I punkt 51 i domen av den 17 december 2015, Tall ( C‑239/14, EU:C:2015:824), slog domstolen fast att [d]e egenskaper som det rättsmedel som föreskrivs i artikel [46 i direktiv 2013/32] måste ha ska följaktligen fastställas i enlighet med artikel 47 i stadgan, i vilken principen om ett effektivt domstolsskydd bekräftas och enligt vilken var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i nämnda artikel.

59 Min kursivering.

60 Se, analogt, dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 78).

61 Se dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 79).

62 Det är också viktigt att understryka att rätten till asyl inte är begränsad till principen om non-refoulement, vilket framgår av de rättigheter som ska medges enligt artikel 20 och följande artiklar i direktiv 2011/95.

63 Se, analogt, dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 82 och 84).

64 Sökandena i de nationella målen i målen C‑297/17, C‑318/17 och C‑319/17 anser att det framgår av artikel 49.2 i Dublin III-förordningen att förordningen endast är tillämplig på ansökningar om internationellt skydd som lämnats in efter den 1 januari 2014. Förbehållet om att Dublin III-förordningen är tillämplig på alla framställningar om återtagande efter den 1 januari 2014, oavsett när framställan gjordes, betyder inte … att Dublin III-förordningen då gäller i sin helhet, vilket skulle strida mot den entydiga bestämmelsen i artikel 49.2, och inte heller att fristerna för en framställan om återtagande ska iakttas även om Dublin II-förordningen fortfarande gäller i övrigt. I Dublin II-förordningen föreskrevs ingen tidsfrist i detta avseende. Den tyska regeringen anser inte att den femte frågan behöver besvaras, mot bakgrund av svaren på den hänskjutande domstolens andra tolkningsfrågor. Kommissionen anser att ändamålet med den femte tolkningsfrågan har gått förlorat i dubbel bemärkelse, mot bakgrund av [domstolens svar] på den första och den andra frågan, och kommissionen anser därför att det är högst osannolikt att domstolen behöver pröva den. Den franska och den polska regeringen har inte yttrat sig om denna tolkningsfråga.