Domstolens dom (stora avdelningen) den 3 april 2025

I mål C‑743/24 [Alchaster II], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Supreme Court (Högsta domstolen, Irland) genom beslut av den 22 oktober 2024, som inkom till domstolen den 24 oktober 2024, i ett förfarande rörande verkställighet av arresteringsorder utfärdade mot

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, C. Lycourgos (referent), M.L. Arastey Sahún, D. Gratsias och M. Gavalec samt domarna A. Arabadjiev, I. Ziemele, J. Passer, Z. Csehi, O. Spineanu-Matei, B. Smulders, M. Condinanzi och R. Frendo, generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenböck,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 21 januari 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: MA, genom M. Lynam, SC, S. Brittain, BL, och C. Mulholland, solicitor, Minister for Justice and Equality och Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, samt D. Curley, S. Finnegan och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av J. Fitzgerald, SC, och A. Hanrahan, SC, Förenade kungarikets regering, genom S. Fuller, i egenskap av ombud, biträdd av V. Ailes och J. Pobjoy, barristers, och J. Eadie, KC, Europeiska kommissionen, genom H. Leupold, F. Ronkes Agerbeek och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 13 februari 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Europakonventionen

Unionsrätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Förfarandet vid domstolen

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 49.1 andra meningen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts inom ramen för verkställigheten i Irland av fyra arresteringsorder som rättsliga myndigheter i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har utfärdat mot MA för lagföring.

3 I artikel 7.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), föreskrivs följande:

4 Handels- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan (EUT L 149, 2021, s. 10) (nedan kallat handels- och samarbetsavtalet) innehåller bland annat en tredje del, med rubriken Brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete, i vilken artiklarna 522–702 återfinns.

5 I artikel 524 i handels- och samarbetsavtalet föreskrivs följande:

6 I artikel 604 i handels- och samarbetsavtalet föreskrivs följande:

7 I artikel 613.2 i handels- och samarbetsavtalet anges följande:

8 Den 26 november 2021 utfärdade en District Judge (distriktsdomare) vid en av Magistrates’ Courts of Northern Ireland (förstainstansdomstol i Nordirland, Förenade kungariket) fyra arresteringsorder mot MA för terroristbrott som hade begåtts mellan den 18 och den 20 juli 2020 i Nordirland (Förenade kungariket). Det första av dessa brott kan leda till ett fängelsestraff på upp till tio år, medan de övriga tre brotten kan leda till ett tidsbestämt fängelsestraff, ett förlängt fängelsestraff, ett fängelsestraff på obestämd tid eller ett livstidsstraff.

9 Genom dom av den 24 oktober 2022 samt beslut av den 24 oktober och den 7 november 2022 beslutade High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) att MA skulle överlämnas till Förenade kungariket och avslog hans begäran om att prövningstillstånd skulle begäras från Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland).

10 Genom beslut av den 17 januari 2023 beviljade Supreme Court (Högsta domstolen, Irland), tillika hänskjutande domstol i detta mål, MA prövningstillstånd med avseende på nämnda dom och nämnda beslut från High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland).

11 MA har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att ett överlämnande av honom till Förenade kungariket är oförenligt med den straffrättsliga legalitetsprincipen, eftersom en eventuell villkorlig frigivning av honom, för det fall att han döms till fängelse, regleras av bestämmelser i Förenade kungariket som har antagits efter det att de brott för vilka han åtalats hade begåtts. Dessa nya bestämmelser är strängare än de bestämmelser som var tillämpliga vid den tidpunkt då dessa brott begicks.

12 Efter att ha underkänt MA:s argument om en risk för åsidosättande av artikel 7 i Europakonventionen, fann den hänskjutande domstolen att det rådde osäkerhet om huruvida det var nödvändigt att dessutom pröva huruvida det föreligger en risk för åsidosättande av artikel 49.1 i stadgan och, i förekommande fall, hur denna prövning skulle gå till. Den 7 mars 2024 beslutade den följaktligen att vilandeförklara målet och ställa en fråga till EU-domstolen om tolkningen av handels- och samarbetsavtalet.

13 I domen av den 29 juli 2024, Alchaster ( C‑202/24, EU:C:2024:649), besvarade EU-domstolen denna fråga genom att slå fast att artiklarna 524.2 och 604 c i handels- och samarbetsavtalet, jämförda med artikel 49.1 i stadgan, ska tolkas så, att en verkställande rättslig myndighet, i ett fall där en person som avses i en arresteringsorder utfärdad på grundval av det avtalet har gjort gällande en risk för att nämnda artikel 49.1 kan komma att åsidosättas vid ett överlämnande till Förenade kungariket på grund av att det efter tidpunkten för det påstådda begåendet av det brott som personen har lagförts för har gjorts en ändring i villkoren för villkorlig frigivning till nackdel för nämnda person, ska göra en självständig prövning av huruvida en sådan risk föreligger innan den beslutar om verkställigheten av arresteringsordern i en situation där denna rättsliga myndighet redan har funnit att det inte föreligger någon risk för åsidosättande av artikel 7 i Europakonventionen, på grundval av de garantier i fråga om efterlevnad av Europakonventionen som Förenade kungariket allmänt erbjuder och på grundval av möjligheten för den aktuella personen att väcka talan vid Europadomstolen. Efter att ha gjort denna prövning får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa arresteringsordern endast om den, efter att ha krävt att få kompletterande uppgifter och ytterligare garantier av den utfärdande rättsliga myndigheten, förfogar över objektiva, tillförlitliga, precisa och vederbörligen uppdaterade uppgifter som visar att det finns en verklig risk för att själva omfattningen av det straff som var tillämpligt den dag då det ifrågavarande brottet begicks har ändrats på så sätt att det faktiska straffet blir strängare än det som ursprungligen gällde.

14 Mot bakgrund av detta svar begärde den hänskjutande domstolen, med tillämpning av artikel 613.2 i handels- och samarbetsavtalet, att myndigheterna i Förenade kungariket skulle överlämna kompletterande upplysningar om de bestämmelser i Förenade kungariket som är tillämpliga på MA för det fall att MA döms för ett eller flera av de brott för vilka han står åtalad. En District Judge (distriktsdomare) vid en av Magistrates’ Courts of Northern Ireland (förstainstansdomstol i Nordirland) besvarade denna begäran den 17 september 2024.

15 På grundval av bland annat detta svar har den hänskjutande domstolen angett att enligt den lagstiftning som var tillämplig i Nordirland vid tidpunkten för de brott som är aktuella i det nationella målet, skulle den domstol som dömde till ett tidsbestämt fängelsestraff fastställa en period under vilken villkorlig frigivning kan beviljas som inte fick överstiga hälften av det utdömda straffet och vid vars utgång den dömde skulle friges villkorligt.

16 Enligt den nya lagstiftning som är tillämplig i Nordirland från och med den 30 april 2021, inbegripet för brott som begåtts före detta datum, består ett tidsbestämt fängelsestraff för ett specificerat terrorbrott (specified terrorism offence) av en lämplig period av frihetsberövande, som fastställs av domstolen, och en ytterligare period på ett år, under vilken den dömda personen kan beviljas villkorlig frigivning, varvid den sammanlagda längden av dessa perioder inte får överstiga det maximala fängelsestraff som är tillämpligt. Denna person kan dessutom friges villkorligt efter att ha avtjänat två tredjedelar av den lämpliga perioden av frihetsberövande, under förutsättning att Parole Commissioners (frigivningsnämnden, Förenade kungariket) inte anser att det är nödvändigt att nödvändigt att den berörda personen hålls frihetsberövad för att skydda allmänheten.

17 Den hänskjutande domstolen har preciserat att MA:s anmärkningar uteslutande avser ändringar av lagstiftningen om tidsbegränsade fängelsestraff, vilket innebär att bestämmelserna om villkorlig frigivning av en person som dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff, ett förlängt fängelsestraff, ett fängelsestraff på obestämd tid eller ett livstidsstraff inte är relevanta i det nationella målet.

18 Den hänskjutande domstolen anser att det finns en verklig möjlighet att MA döms till ett tidsbestämt fängelsestraff för det fall att han överlämnas till Förenade kungariket. Den hänskjutande domstolen har angett att den maximala strafftid som är tillämpligt för det första brottet i fråga i det nationella målet har fastställts till tio år, men den har även påpekat att ändringarna av det system för villkorlig frigivning som är aktuellt i det nationella målet bland annat innebär att personer som dömts till ett sådant straff för ett särskilt terrorbrott kommer att förbli frihetsberövade under längre tid.

19 MA och Minister for Justice and Equality (justitie- och jämställdhetsministern, Irland) är oense i frågan huruvida dessa ändringar är förenliga med den straffrättsliga legalitetsprincipen, eftersom de innebär de kan anses upphäva en ordning där villkorlig frigivning skedde automatiskt. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida nämnda ändringar ändå kan anses avse enbart verkställighet av straff eller om de tvärtom ska anses retroaktivt ändra själva omfattningen av den påföljd som MA riskerar om han överlämnas till Förenade kungariket.

20 Mot denna bakgrund beslutade Supreme Court (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

21 Genom beslut av den 26 november 2024, MA ( C‑743/24, EU:C:2024:983), beslutade domstolens ordförande att förevarande begäran om förhandsavgörande skulle handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler.

22 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 49.1 andra meningen i stadgan ska tolkas så, att det utgör ett strängare straff att, gentemot en person som kan komma att dömas till ett tidsbestämt fängelsestraff, tillämpa ett system enligt vilket denna person måste ha avtjänat minst två tredjedelar av detta fängelsestraff innan vederbörande kan beviljas villkorlig frigivning, varvid en sådan frigivning förutsätter att en specialiserad myndighet anser att det inte längre är nödvändigt att den berörda personen hålls frihetsberövad för att skydda allmänheten och att samma person med nödvändighet kommer att bli föremål för villkorlig frigivning ett år före slutdatumet för det utdömda straffet, trots att denna person, enligt de bestämmelser som var tillämpliga vid den tidpunkt då de aktuella brotten antas ha begåtts, automatiskt hade beviljats villkorlig frigivning efter att ha avtjänat hälften av detta straff.

23 I artikel 49.1 andra meningen i stadgan föreskrivs att ett strängare straff inte får utmätas än det som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks.

24 Det följer av domstolens praxis att artikel 49 i stadgan åtminstone medför samma garantier som dem som föreskrivs i artikel 7 i Europakonventionen, vilken är den artikel som i enlighet med artikel 52.3 i stadgan ska beaktas som lägsta tillåtna skyddsnivå (dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

25 Eftersom den fråga som ställts avser tillämpningen av ändringar av ett system med villkorlig frigivning på en person som har dömts till ett tidsbegränsat fängelsestraff för ett brott som begåtts innan dessa ändringar trädde i kraft, ska det erinras om att det följer av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att det vid tillämpning av artikel 7 i Europakonventionen måste göras åtskillnad mellan åtgärder som väsentligen utgör straff och åtgärder som rör verkställigheten eller tillämpningen av ett straff. En åtgärd vars beskaffenhet och syfte rör straffeftergift eller en ändring av systemet för villkorlig frigivning utgör därvid inte en integrerande del av straffet, i den mening som avses i nämnda artikel 7 (Europadomstolen, 21 oktober 2013, Del Río Prada mot Spanien, CE:ECHR:2013:1021JUD004275009, § 83, och dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 94).

26 I praktiken är det inte alltid enkelt att skilja mellan en åtgärd som utgör ett straff och en åtgärd som avser verkställigheten av ett straff. För att kunna avgöra huruvida en åtgärd enbart rör de närmare omständigheterna för verkställigheten av straffet eller tvärtom påverkar straffets omfattning, är det därför nödvändigt att i varje enskilt fall se närmare på vad det utmätta eller tillämpliga straffet i verkligheten innebar i den inhemska rättsordningen vid den ifrågavarande tidpunkten, eller, med andra ord, att slå fast vilken straffets inneboende beskaffenhet var (Europadomstolen, 21 oktober 2013, Del Río Prada mot Spanien, CE:ECHR:2013:1021JUD004275009, §§ 85 och 90, och dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 95).

27 I detta hänseende har Europadomstolen bekräftat att den omständigheten att tidpunkten då villkorlig frigivning är möjlig har flyttats fram, efter det att en fällande dom har meddelats, kan anses medföra att frihetsberövandet blir strängare är en omständighet som är att hänföra till verkställigheten av straffet och inte till själva straffet, varför det inte är möjligt att med ledning av denna omständighet dra slutsatsen att det faktiskt utdömda straffet blir strängare än det som hade utmätts av den domstol som hade prövat målet (Europadomstolen, 31 augusti 2021, Devriendt mot Belgien, CE:ECHR:2021:0831DEC003556719, § 29), och dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 96).

28 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har dock även slagit fast att det strider mot artikel 7 i Europakonventionen att retroaktivt tillämpa en åtgärd som består i att omvandla ett livstidsstraff som kan omvandlas till ett tidsbegränsat fängelsestraff till ett livstidsstraff som inte kan omvandlas till ett tidsbegränsat fängelsestraff (Europadomstolen, 10 november 2022, Kupinskyy mot Ukraina, CE:ECHR:2022:1110JUD000508418, §§ 56 och 64).

29 En åtgärd som avser verkställigheten av ett straff är således oförenlig med artikel 49.1 andra meningen i stadgan endast om den innebär en retroaktiv ändring av själva omfattningen av det straff som var tillämpligt den dag då det antas att det aktuella brottet begicks, med resultatet att det faktiska straffet blir strängare än det som ursprungligen var tillämpligt. Så är under inga omständigheter fallet med en åtgärd som enbart innebär en senareläggning av tidpunkten då villkorlig frigivning är möjlig, men det kan förhålla sig annorlunda exempelvis med en åtgärd som i allt väsentligt innebär att möjligheten till villkorlig frigivning avskaffas eller med en åtgärd som tillsammans med andra åtgärder leder till att den inneboende beskaffenheten hos det straff som ursprungligen var tillämpligt blir strängare (dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 97).

30 Av det ovan anförda följer att den omständigheten att det i en nationell lagstiftning, när det gäller brott som begåtts före dess ikraftträdande, föreskrivs en möjlighet att förlänga den period av ett fängelsestraff som med nödvändighet måste ha avtjänats innan ett beslut om villkorlig frigivning kan fattas, inte i sig kan anses utgöra ett åsidosättande av artikel 49.1 andra meningen i stadgan.

31 Den hänskjutna frågan avser emellertid ändringar av ett system för villkorlig frigivning som går längre än att endast senarelägga tidpunkten då den frihetsberövade kan komma i fråga för sådan frigivning. Det specifika med dessa ändringar är att de är riktade mot en regel enligt vilken villkorlig frigivning ska beviljas automatiskt när halva straffet har avtjänats. Ändringarna innebär således att denna regel ersätts av ett system enligt vilket villkorlig frigivning är beroende av att en specialiserad myndighet gör en bedömning av den dömdes farlighet, efter det att en förutbestämd del av straffet har avtjänats, varvid denna villkorliga frigivning ska ske senast ett år före slutdatumet för det utdömda straffet.

32 En sådan ändring medför visserligen i sig en skärpning av frihetsberövandet. Denna ändring skapar således en osäkerhet om vid vilken tidpunkt den villkorliga frigivningen av en dömd person kommer att ske. I vissa fall kan detta innebära att en sådan frigivning inte kommer att ske förrän under det sista året av det straff som utdömts, trots att denna person, inom ramen för det regelverk som var tillämpligt vid den tidpunkt då de aktuella brotten antas ha begåtts, var säker på att automatiskt omfattas av detta system vid en tidigare tidpunkt än det sistnämnda året.

33 Det framgår emellertid av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 27 och 29 ovan att den omständigheten att en ändring av systemet för villkorlig frigivning medför en skärpning av frihetsberövandet inte nödvändigtvis ska anses innebära att det föreskrivs ett strängare straff, i den mening som avses i artikel 49.1 andra meningen i stadgan.

34 Detta övervägande följer av uppdelningen mellan å ena sidan begreppet straff, det vill säga den påföljd som har utdömts eller som kan utdömas, och å andra sidan åtgärder avseende verkställighet eller tillämpning av straffet. Det gäller inte bara senareläggningen av tidpunkten då den frihetsberövade kan komma i fråga för villkorlig frigivning, utan även ändringar av andra villkor för beviljande av villkorlig frigivning eller av de förfaranderegler som gäller för beviljande av villkorlig frigivning.

35 I den mån dessa ändringar inte i sak upphäver möjligheten till en sådan frigivning och inte leder till en skärpning av det tillämpliga straffets art i förhållande till vad som gällde vid den tidpunkt då de aktuella brotten antas ha begåtts, innebär det inte ett åsidosättande av artikel 49.1 andra meningen i stadgan att dessa ändringar tillämpas på brott som hade begåtts innan ändringarna trädde i kraft.

36 Vad gäller det första av dessa två villkor ska det understrykas att en sådan ändring som den som avses i punkt 31 ovan inte leder till att möjligheten till villkorlig frigivning upphävs, vare sig enligt lag eller i praktiken.

37 En sådan ändring innebär å ena sidan att möjligheten att förordna om villkorlig frigivning av den dömda personen bibehålls, beroende på bedömningen av denna persons farlighet, när den tröskel för att kunna beviljas villkorlig frigivning som fastställs i relevanta nationella bestämmelser har uppnåtts.

38 Det framgår inte av handlingarna i målet att frigivningsnämnden kan utöva sina befogenheter på ett sätt som i praktiken kan leda till att möjligheten till en sådan frigivning upphävs, eftersom dessa befogenheter inte omfattas av lämpliga rättssäkerhetsgarantier, inbegripet vad gäller handläggningstiden för ansökningar om villkorlig frigivning.

39 Efter en sådan ändring som den som avses i punkt 31 ovan måste den villkorliga frigivningen under alla omständigheter enligt lag ske ett år före slutdatumet för det utdömda straffet, vilket innebär att det inte kan anses att straffet hädanefter systematiskt och i sin helhet måste avtjänas i fängelse.

40 Vad gäller det andra villkoret, som det har erinrats om i punkt 35 ovan, framgår det inte att en sådan ändring som den som avses i punkt 31 ovan ingår i en rad åtgärder som leder till att den inneboende arten av det straff som ursprungligen var tillämpligt skärps.

41 Det ska i detta hänseende påpekas att en sådan ändring inte förlänger det maximala fängelsestraff som kan utdömas för ett brott vars verkställighet omfattas av bestämmelserna om villkorlig frigivning till följd av nämnda ändring. Det framgår för övrigt av beslutet om hänskjutande att den maximala strafftiden för det första brottet i det nationella målet fortfarande är tio år.

42 Längden på det fängelsestraff som utdöms av brottmålsdomstolen utgör, såväl enligt den sistnämnda ordningen som enligt de bestämmelser om villkorlig frigivning som var tillämpliga vid den tidpunkt då de aktuella brotten antas ha begåtts, den längsta tid under vilken den dömda personen slutgiltigt kan vara frihetsberövad.

43 De regler om villkorlig frigivning som avses i den ställda frågan innebär nämligen, oavsett vilken ordning som gäller, att den person som har beviljats en sådan frigivning på nytt kan sättas i fängelse, inom ramen för den återstående delen av det fängelsestraff som fastställdes när han eller hon dömdes, om personens beteende motiverar att frigivningen återkallas. Ingetdera av dessa system garanterar således att den berörda personen kommer att kunna leva i frihet under en förutbestämd del av det fängelsestraff som utdöms av brottmålsdomstolen.

44 När det gäller villkoren för villkorlig frigivning till följd av en sådan ändring som den som avses i punkt 31 ovan, utgör kriteriet avseende den dömda personens farlighet, såsom denna bedöms vid tidpunkten för den eventuella villkorliga frigivningen, ett vanligt kriterium i kriminalvårdspolitiken, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 96 i sitt förslag till avgörande. Ett sådant kriterium förutsätter att det görs en framåtblickande bedömning av den dömda personens sannolika framtida beteende mot bakgrund av dennes situation efter det att denna person har avtjänat en väsentlig del av sitt fängelsestraff. Det innebär således att det ska göras en bedömning som är av en annan art än den som ursprungligen gjordes vid avkunnandet av den fällande domen. Detta kriterium är således knutet till verkställigheten av straffet.

45 I detta hänseende framgår det inte av handlingarna i målet att frigivningsnämnden har en rent diskretionär befogenhet som går utöver befogenheten att bedöma den dömdes farlighet efter det att denne har avtjänat en betydande del av sitt fängelsestraff. I synnerhet framgår det inte av handlingarna i målet att denna nämnd skulle kunna grunda sig på kriminalpolitiska överväganden som är oberoende av denna bedömning.

46 Under dessa omständigheter kan varken den omständigheten att sådana ändringar av bestämmelserna om villkorlig frigivning som de som är aktuella i det nationella målet endast avser vissa kategorier av dömda personer, eller de skäl som ligger till grund för dessa ändringar, innebära att dessa ändringar är oförenliga med artikel 49.1 andra meningen i stadgan. Denna omständighet och dessa skäl saknar nämligen betydelse för ändringarnas inverkan på dessa personers objektiva situation, vilket innebär att de inte i sig kan leda till slutsatsen att dessa ändringar medför att ett strängare straff tillämpas på nämnda personer.

47 Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 49.1 andra meningen i stadgan ska tolkas så, att det inte utgör ett strängare straff att, gentemot en person som kan komma att dömas till ett tidsbestämt fängelsestraff, tillämpa ett system enligt vilket denna person måste ha avtjänat minst två tredjedelar av detta fängelsestraff innan vederbörande kan beviljas villkorlig frigivning, varvid en sådan frigivning förutsätter att en specialiserad myndighet anser att det inte längre är nödvändigt att den berörda personen hålls frihetsberövad för att skydda allmänheten och att samma person med nödvändighet kommer att bli föremål för villkorlig frigivning ett år före slutdatumet för det utdömda straffet, trots att denna person, enligt de bestämmelser som var tillämpliga vid den tidpunkt då de aktuella brotten antas ha begåtts, automatiskt hade beviljats villkorlig frigivning efter att ha avtjänat hälften av detta straff.

48 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: engelska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.