Domstolens dom (nionde avdelningen) den 16 april 2026

I mål C‑752/24 [Jangielak], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) genom beslut av den 30 oktober 2024, som inkom till domstolen samma dag, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi samt domarna R. Frendo (referent) och A. Kornezov, generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: mBank SA, genom A. Cudna-Wagner, radca prawny, och B. Miąskiewicz, adwokat, KŁ och JŁ, genom I. Gabrysiak och J. Kmieć, adwokaci, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Portugals regering, genom A. Pimenta och A. Rodrigues, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och B. Sasinowska, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Polsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Tolkningsfrågan

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) samt av effektivitetsprincipen, proportionalitetsprincipen och rätten att få sin sak prövad i domstol.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, mBank SA, som är en bank, och, å andra sidan, KŁ och JŁ, som är två konsumenter. Målet rör indrivning av en fordran som följer av att ett avtal om hypotekslån är ogiltigt på grund av de oskäliga villkoren i detta avtal.

3 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

4 I artikel 7.1 i direktivet föreskrivs följande:

5 Artikel 58.1 i ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. 2024, position 1061), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), har följande lydelse:

6 I artikel 118 i denna lag föreskrivs följande:

7 I artikel 123.1 led 1 i nämnda lag föreskrivs följande:

8 I artikel 124.1 och 124.2 i samma lag föreskrivs följande:

9 I artikel 3851.1 och 3851.2 i civillagen anges följande:

10 I artikel 405 i denna lag föreskrivs följande:

11 Artikel 410.1 och 410.2 i nämnda lag har följande lydelse:

12 I september 2008 ingick KŁ och JŁ ett låneavtal med mBank, vilket var indexerat mot schweiziska franc (CHF), enligt vilket mBank betalade ut ett belopp på 226000 polska zloty (PLN) (cirka 53000 euro) till dem.

13 Eftersom de båda konsumenterna ansåg att avtalet innehöll oskäliga villkor yrkade de att låneavtalet skulle ogiltigförklaras inom ramen för en grupptalan som väcktes vid Sąd Okręgowy w Łodz (Regiondomstolen i Łódź, Polen) genom en inlaga som delgavs mBank den 28 september 2017. Sammansättningen av den grupp som KŁ och JŁ anslöt sig till fastställdes genom beslut av Sąd Okręgowy w Łodz (Regiondomstolen i Łódź) den 13 mars 2018.

14 Den 13 december 2021 väckte mBank talan mot KŁ och JŁ vid Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen), som är den hänskjutande domstolen. Banken har yrkat att konsumenterna, om låneavtalet skulle förklaras ogiltigt till följd av grupptalan, ska förpliktas att återbetala det utbetalade lånebeloppet jämte lagstadgad dröjsmålsränta, till banken, med stöd av artikel 405 i civillagen, jämförd med artikel 410.1 i samma lag.

15 KŁ och JŁ menar att detta yrkande ska ogillas och gör bland annat gällande att mBanks fordran är preskriberad. De har understrukit att banken har yrkat att de ska förpliktas att betala denna fordran, för det fall låneavtalet skulle förklaras ogiltigt inom ramen för grupptalan, och att banken följaktligen inte gör gällande sin fordran direkt vid den domstol vid vilken talan har väckts. Den omständigheten att mBank har framställt sin talan medför således inte att preskriptionstiden för dess fordran avbryts, i den mening som avses i artikel 123.1 i civillagen.

16 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det inte i sig råder tvivel huruvida mBank har en fordran, men menar att det, för att avgöra det nationella målet, är av vikt att fastställa huruvida preskriptionstiden för denna fordran faktiskt avbröts genom att mBank väckte talan om återbetalning.

17 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende förklarat att enligt praxis från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) börjar den treåriga preskriptionstiden för näringsidkarens fordran löpa det datum då konsumenten för första gången, gentemot näringsidkaren, bestred att han eller hon är bunden av avtalsvillkoren. I förevarande fall rör det sig om det datum då Sąd Okręgowy w Łodzi (Regiondomstolen i Łódź) fattade beslut om fastställande av sammansättningen av gruppen i grupptalan mot mBank, det vill säga den 13 mars 2018.

18 Om den omständigheten att mBank den 13 december 2021 väckt talan om återbetalning kan anses utgöra en grund för preskriptionsavbrott, i den mening som avses i artikel 123.1 led 1 i civillagen, så är mBanks fordran således inte preskriberad, i den mening som avses i artikel 118 i civillagen. Om däremot, såsom KŁ och JŁ hävdar, ingivandet av denna ansökan inte på ett giltigt sätt avbröt preskriptionstiden, så skulle mBanks fordran nu vara preskriberad.

19 Den hänskjutande domstolen har understrukit att mBank i samband med grupptalan har gjort gällande att det aktuella låneavtalet inte innehåller några oskäliga villkor, vilket innebär att talan om ogiltigförklaring ska ogillas. I målet vid den nationella domstolen har banken emellertid yrkat att konsumenterna ska förpliktas att återbetala det utbetalade lånebeloppet jämte dröjsmålsränta för det fall att avtalet förklaras ogiltigt, med vetskap om att denna fråga kommer att avgöras inom ramen för den grupptalan som dessa konsumenter är parter i.

20 Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 93/13 utgör hinder för att bankens talan om återbetalning avbryter preskriptionstiden för bankens fordran.

21 Den hänskjutande domstolen har påpekat att detta yrkande ger upphov till en osäker situation för konsumenten, som är tvungen att försvara sig mot bankens talan, samtidigt som konsumenten har ett intresse av att medge detta yrkande och utan dröjsmål återbetala det utbetalda lånebeloppet, för att undvika att förpliktas att betala ränta och kostnader för det fall yrkandet om ogiltigförklaring av låneavtalet skulle ogillas inom ramen för grupptalan.

22 Den hänskjutande domstolen anser vidare att mBanks agerande motiveras av behovet av att avbryta preskriptionstiden för dess fordran innan förfarandet avseende grupptalan har avslutats, eftersom denna frist började löpa den 13 mars 2018. Näringsidkaren får inte fråntas möjligheten att på ett effektivt sätt göra gällande sin fordran och därmed sin rätt att få sin sak prövad i domstol. Enligt samma domstol skulle en sådan betydande begränsning av näringsidkarens processuella rättigheter kunna gå utöver syftet att skydda konsumenten och därmed strida mot proportionalitetsprincipen.

23 Rättssäkerhetsprincipen kräver dessutom i varje enskilt fall en enhetlig tolkning av artikel 123.1 led 1 i civillagen, på så sätt att en talan om verkställande av en prestation under alla omständigheter avbryter preskriptionstiden.

24 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:

25 KŁ och JŁ samt den polska regeringen gör gällande att, i motsats till vad som anges i beslutet om hänskjutande, så började, enligt nationell rättspraxis, preskriptionstiden för mBanks fordran löpa den dag då de förstnämndas talan om ogiltigförklaring av låneavtalet inom ramen för grupptalan delgavs mBank, nämligen den 28 september 2017. Den fordran som är föremål för tvisten i det nationella målet var således preskriberad redan när banken väckte talan om återbetalning, vilket innebär att den ställda frågan är hypotetisk och således inte kan tas upp till prövning.

26 Det är i detta sammanhang tillräckligt att erinra om att enligt fast rättspraxis ankommer det på EU-domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom denna bakgrund har angetts i beslutet om hänskjutande. En begäran om förhandsavgörande kan således inte prövas mot bakgrund av den tolkning av nationell rätt som förespråkats av en medlemsstats regering i en medlemsstat eller av en part i det nationella målet (dom av den 21 december 2021, Trapza Peiraois, C‑243/20, EU:C:2021:1045, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

27 I förevarande fall framgår det emellertid av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen anser att preskriptionstiden för mBanks fordran, med tillämpning av nationella regler, började löpa från det datum då, inom ramen för grupptalan, det beslutades om sammansättningen av den grupp som KŁ och JŁ hade anslutit sig till, nämligen den 13 mars 2018, och att mBanks fordran därför ännu inte hade preskriberats den dag då mBank väckte sin talan om återbetalning, nämligen den 13 december 2021.

28 Under dessa omständigheter är den ställda frågan inte hypotetisk och den kan således tas upp till prövning.

29 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 93/13 och effektivitetsprincipen, med beaktande av rätten att få sin sak prövad i domstol samt proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en tolkning i rättspraxis av en nationell bestämmelse enligt vilken en näringsidkares ingivande av en ansökan om återbetalning av det penningbelopp som har tillhandahållits inom ramen för ett låneavtal som är föremål för ett separat förfarande som inletts av konsumenten i syfte att detta avtal ska ogiltigförklaras på grund av oskäliga villkor i detsamma, avbryter preskriptionstiden för näringsidkarens fordran, innan sistnämnda förfarande slutgiltigt har avslutats.

30 Den hänskjutande domstolen har angett att den treåriga preskriptionstiden för mBanks rätt att göra gällande rätt till återbetalning med anledning av att låneavtalet förklarats ogiltigt, på grund av mBanks passivitet, har löpt ut innan något avgörande rörande konsumentens talan om ogiltigförklaring av detta avtal har meddelats. Vidare skulle den omständigheten att mBank har väckt talan om återbetalning tvinga konsumenterna att försvara sig, trots att mBank, inom ramen för detta ogiltighetsförfarande, som fortfarande är anhängigt, har yrkat att avtalet ska förklaras vara giltigt.

31 Domstolen erinrar inledningsvis om att medlemsstaterna enligt artikel 7.1 i direktiv 93/13 är skyldiga att säkerställa att det i deras nationella rättsordningar finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.

32 Vidare följer det av fast rättspraxis att ett avtalsvillkor som har förklarats vara oskäligt i princip inte ska anses aldrig ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten. En domstols fastställelse av att ett sådant villkor är oskäligt måste således i princip alltid göra det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om det oskäliga avtalsvillkoret inte hade förelegat, i synnerhet genom att det finns en rätt till återbäring av de prestationer som näringsidkaren felaktigt har erhållit till konsumentens nackdel på grundval av det oskäliga villkoret (dom av den 15 juni 2023, Bank M (Följder av att avtalet ogiltigförklaras) ( C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 65 och där angiven rättspraxis). Detsamma gäller i de fall då konstaterandet att villkor i ett avtal som har ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare är oskäliga inte bara leder till att dessa villkor blir ogiltiga utan även till att avtalet i dess helhet blir ogiltigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Bank M (Följder av att avtalet ogiltigförklaras) ( C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

33 Eftersträvandet av detta syfte att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten hade befunnit sig i om ett eller flera oskäliga villkor inte hade förelegat ska emellertid ske med iakttagande av proportionalitetsprincipen, vilken utgör en allmän princip i unionsrätten, som kräver att den nationella lagstiftning som genomför unionsrätten inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet (dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

34 Proportionalitetsprincipen skulle emellertid åsidosättas om återställande av försutten tid skulle uteslutas i förhållande till näringsidkaren. Återbetalningsskyldigheten, som följer av att ett låneavtal som innehåller oskäliga villkor ogiltigförklaras, ska således anses vara ömsesidig, varvid banken emellertid inte har rätt att av konsumenten begära ersättning som går utöver återbetalning av det kapitalbelopp som utbetalts i samband med fullgörandet av avtalet jämte betalning av dröjsmålsränta enligt lagstadgad räntesats från och med dagen för betalningsanmodan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2023, mBank (Konsumentförklaring), C‑140/22, EU:C:2023:965, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

35 De restituerande effekter som följer av ogiltigförklaringen av ett låneavtal som innehåller oskäliga villkor, vilket även motiverar bankens krav på återbetalning, gör det dessutom möjligt att säkerställa att skyddet för de rättigheter som garanteras i unionens rättsordning inte medför en obehörig vinst för konsumenten (se, analogt, dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl., C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 94).

36 Det ska slutligen erinras om att enligt rättspraxis innebär principen om parternas likställdhet i processen – som är en naturlig följd av själva begreppet rättvis rättegång och som syftar till att säkerställa jämvikten mellan parterna i målet – en skyldighet att ge varje part en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak på villkor som inte ger den ena parten väsentliga nackdelar gentemot motparten (dom av den 28 juli 2016, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl., C‑543/14, EU:C:2016:605, punkt 40 och där angiven rättspraxis), inbegripet, i förevarande fall, genom att näringsidkaren väcker en talan om återbetalning, vilken är separat i förhållande till ett parallellt förfarande om ogiltigförklaring av ett låneavtal som innehåller oskäliga villkor, i syfte att avbryta preskriptionen av dennes fordran.

37 En sådan talan hindrar nämligen i princip inte konsumenterna från att utöva sin rätt att återfå de prestationer som näringsidkaren felaktigt har tillskansat sig på grundval av oskäliga villkor, utan bidrar även till att återställa den rättsliga och faktiska situation som dessa konsumenter skulle ha befunnit sig i om dessa villkor inte hade förelegat.

38 Vad beträffar rättssäkerhetsprincipen följer det av fast rättspraxis att denna princip avser att säkerställa att rättsliga situationer och förhållanden är förutsebara (dom av den 16 oktober 2019, Agrárminiszter, C‑490/18, EU:C:2019:863, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Denna princip utgör således inte hinder för en nationell bestämmelse, såsom artikel 123.1 led 1 i civillagen, enligt vilken en ansökan om verkställighet av en prestation under alla omständigheter avbryter preskriptionstiden för rätten till denna prestation.

39 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att för det fall att preskriptionstid för näringsidkarens fordran avbryts genom att näringsidkaren väcker en separat talan om återbetalning innan det förfarande som avser den talan om ogiltigförklaring som dessförinnan har väckts av konsumenterna vid en annan domstol har avslutats, är konsumenterna skyldiga att inkomma med ett svaromål och, för det fall att de förlorar i tvisten, att betala dröjsmålsränta och rättegångskostnader inom ramen för det förfarande som näringsidkaren har inlett.

40 Vad gäller den preskriptionstid som är tillämplig på näringsidkarens fordran på återbetalning erinrar domstolen om att det följer av fast rättspraxis att i avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området ska det i varje medlemsstats rättsordning antas regler för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 93/13 i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande interna förhållanden (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 14 december 2023, Getin Noble Bank (Preskriptionstid vid talan om avtals återgång), C‑28/22, EU:C:2023:992, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

41 Domstolen har i detta avseende slagit fast att processuella regler som gör att konsumenten drabbas av för höga kostnader kan få till följd att konsumenten avhålls från att, på ett ändamålsenligt sätt, intervenera i försvaret av sina rättigheter vid den domstol vid vilken näringsidkaren har väckt talan (se, för ett likande resonemang, dom av den 7 april 2022, Caixabank, C‑385/20, EU:C:2022:278, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

42 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, i den mån det är möjligt, tillämpa nationell rätt, inbegripet de processuella regler som i förekommande fall gör det möjligt att vilandeförklara förfarandet avseende näringsidkarens talan om återbetalning i avvaktan på att förfarandet avseende den av konsumenterna dessförinnan väckta talan om ogiltigförklaring av låneavtalet slutgiltigt har avgjorts, så att de följder som enligt nationell rätt följer av att mBank avbryter preskriptionstiden för sin fordran innan det har fastställts huruvida låneavtalet är ogiltigt på grund av de oskäliga villkoren i detsamma, inte strider mot syftet med direktiv 93/13, nämligen att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. Den hänskjutande domstolen ska dessutom se till att de kostnader som konsumenterna blir skyldiga att betala, om de förlorar målet i samband med den talan om återbetalning som banken väckte innan avtalet ogiltigförklarades, inte är så oproportionerligt höga att konsumenterna avskräcks från att göra gällande sina rättigheter enligt direktivet.

43 Vad gäller den omständigheten, som den hänskjutande domstolen har framhållit, att konsumenten skulle tvingas inkomma med svaromål i ett förfarande avseende näringsidkarens talan om återbetalning, ska det påpekas att den omständigheten, som dessutom syftar till att säkerställa den kontradiktoriska principen, inte i sig får medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som konsumenten har enligt unionsrätten.

44 Mot bakgrund av ovanstående skäl ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.1 i direktiv 93/13 och effektivitetsprincipen ska, med beaktande av rätten att få sin sak prövad i domstol samt proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen, ska tolkas så, att de i princip inte utgör hinder för en tolkning i rättspraxis av en nationell bestämmelse enligt vilken en näringsidkares ingivande av en ansökan om återbetalning av det penningbelopp som har tillhandahållits inom ramen för ett låneavtal som är föremål för ett separat förfarande som inletts av konsumenten i syfte att detta avtal ska ogiltigförklaras på grund av oskäliga villkor i detsamma, avbryter preskriptionstiden för näringsidkarens fordran, innan sistnämnda förfarande slutgiltigt har avslutats, under förutsättning att den nationella domstolen, med beaktande av nationell rätt i dess helhet, vidtar alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det inte blir orimligt svårt eller omöjligt för konsumenten att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13.

45 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.