Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 9 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)

den 9 juli 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser – Artikel 3 – Parternas val – Artikel 6 – Anställningsavtal – Tvingande bestämmelser i den lag som skulle ha varit tillämplig om inget lagval gjorts – Fastställande av denna lag – Anställningsavtalet har närmare anknytning till ett annat land – Bedömningskriterier – Närmare anknytning som, vid fullgörande av ett anställningsavtal, följer av parternas val av tillämplig lag på avtalet ”

I mål C‑768/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) genom beslut av den 23 oktober 2024, som inkom till domstolen den 6 november 2024, i målet

Hortis GRC SA,

mot

JA,

France Travail Île-de-France, tidigare Pôle emploi Île-de-France,

meddelar

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden F. Schalin samt domarna M. Gavalec och Z. Csehi (referent),

generaladvokat: N. Emiliou,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Hortis GRC SA, genom J.-J. Gatineau och V. Rebeyrol, avocats,

– JA, genom I. Goulet och F. Rocheteau, avocats,

– France Travail Île-de-France, genom N. Boullez, avocat,

– Frankrikes regering, genom B. Dourthe, F. du Couëdic och T. Lechevallier, samtliga i egenskap av ombud,

– Tjeckiens regering, genom A. Pagáčová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom J. Hottiaux och S. Noë, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.2 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1) (nedan kallad Romkonventionen).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Hortis GRC SA, ett aktiebolag bildat enligt schweizisk rätt och med säte i Schweiz, och å andra sidan JA, en av bolagets tidigare anställda, och France Travail Île-de-France, tidigare Pôle emploi Île-de-France. Målet gäller uppsägningen av bolagets anställningsavtal med JA.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Romkonventionen

3 I artikel 3.1 i Romkonventionen föreskrivs följande:

”På ett avtal tillämpas den lag som parterna har valt. Lagvalet måste vara uttryckligt eller med rimlig säkerhet framgå av avtalsvillkoren eller av övriga omständigheter. Genom sitt val kan parterna ange tillämplig lag för hela avtalet eller för endast en del av det.”

4 I konventionens artikel 6, som har rubriken ”Individuella anställningsavtal”, föreskrivs följande:

”1. Oavsett bestämmelserna i artikel 3 skall parternas val av tillämplig lag i ett anställningsavtal inte medföra att den anställde berövas det skydd som tillförsäkras honom enligt tvingande regler i den lag som enligt punkt 2 skulle tillämpas om inget lagval gjorts.

2. Oavsett bestämmelserna i artikel 4 skall ett anställningsavtal i avsaknad av lagval enligt artikel 3 vara underkastat

a) lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete, även om han tillfälligt är sysselsatt i ett annat land,

eller

b) om den anställde inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land, lagen i det land där det verksamhetsställe genom vilket han anställdes är beläget,

om det inte av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land, i vilket fall avtalet skall vara underkastat lagen i det landet.”

Rom I ‑ förordningen

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6 och rättelse i EUT L 309, 2009, s. 87) (nedan kallad Rom I‑förordningen) har ersatt Romkonventionen. Enligt artikel 28 i denna förordning ska den tillämpas på avtal som ingås den 17 december 2009 eller senare.

6 I artikel 8 i Rom I‑förordningen, med rubriken ”Individuella anställningsavtal”, föreskrivs följande:

”1. Ett individuellt anställningsavtal ska underkastas den lag som parterna valt i enlighet med artikel 3. Ett sådant lagval får dock inte medföra att den anställde berövas det skydd som tillförsäkras den anställde genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt punkterna 2, 3 och 4 i denna artikel.

2. När parterna inte har valt en lag som ska vara tillämplig på det individuella anställningsavtalet, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där eller, om detta saknas, från vilket den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Det land där arbetet vanligen utförs ska inte anses ha ändrats när arbetstagaren tillfälligtvis utför sitt arbete i ett annat land.

3. Om den lag som ska tillämpas inte kan fastställas enligt punkt 2, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där det företag som har anställt arbetstagaren är beläget.

4. Om det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkterna 2 eller 3, ska lagen i detta andra land tillämpas.”

Fransk rätt

7 I artikel 44 i code du travail (arbetslagen) föreskrivs följande:

”Uppsägning av personliga skäl ska anses motiverad under de förutsättningar som anges i detta kapitel.

Den ska vara grundad på ett sakligt och seriöst skäl.”

8 I artikel L1232–2 i arbetslagen föreskrivs följande:

”En arbetsgivare som avser att säga upp en arbetstagare ska, innan beslut fattas, kalla vederbörande till ett förberedande samtal.

Kallelsen ska ske med rekommenderat brev eller genom personligt överlämnat brev mot mottagningskvitto. I skrivelsen ska syftet med kallelsen anges.

Det förberedande samtalet får äga rum tidigast fem arbetsdagar efter det att det rekommenderade brevet har delgivits eller kallelsen har överlämnats personligen.”

9 I L1232–3 i samma lag föreskrivs följande:

”Under det förberedande samtalet ska arbetsgivaren ange skälen till det planerade beslutet och inhämta arbetstagarens synpunkter.”

10 I artikel L1232–6 i samma lag föreskrivs följande:

”Om arbetsgivaren beslutar att säga upp en arbetstagare, ska arbetsgivaren underrätta denne om sitt beslut genom rekommenderat brev med mottagningsbevis.

Denna skrivelse ska innehålla en redogörelse för de skäl som arbetsgivaren åberopar.

Skrivelsen får sändas tidigast två arbetsdagar efter det planerade datumet för det förberedande samtalet inför uppsägningen, till vilket arbetstagaren har kallats

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

11 Hortis bedriver verksamhet som består i att tillhandahålla it-tjänster till företag. Den 1 september 2007 anställde bolaget JA, som är bosatt i Frankrike, i egenskap av direktör.

12 Anställningsavtalet mellan Hortis och JA reglerades av schweizisk lag. Under fullgörandet av detta avtal var JA bosatt och utövade sin yrkesverksamhet i Frankrike. Genom skrivelse av den 25 januari 2012 sades JA upp i enlighet med de uppsägningsformaliteter som fastställs i schweizisk rätt, i vilken det varken föreskrivs något förberedande samtal innan ett anställningsavtal sägs upp eller någon skyldighet att motivera uppsägningen.

13 JA bestred förfarandet och grunden för uppsägningen vid Conseil de prud’hommes de Paris (Arbetsdomstolen i Paris, Frankrike) som, efter att ha förklarat sig behörig att pröva tvisten, ogillade hans talan genom dom av den 7 juni 2016.

14 JA överklagade domen till Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) som, genom dom av den 29 januari 2020, bland annat förklarade att endast fransk rätt var tillämplig på tvisten med tillämpning av artikel 6 i Romkonventionen. Nämnda domstol slog vidare fast att uppsägningen skett utan sakliga och seriösa skäl och förpliktade Hortis att betala skadestånd till JA.

15 För att fastställa att fransk lag var tillämplig på uppsägningen av det aktuella anställningsavtalet fann Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) att det inte var möjligt att genom avtal avvika från denna lags bestämmelser om förberedande samtal inför uppsägning och skyldigheten att motivera uppsägningen, då arbetet utfördes i Frankrike. Eftersom det i schweizisk rätt varken föreskrivs något förberedande samtal inför uppsägningen eller krav på skriftlig motivering av uppsägningsbrevet, borde JA åtnjuta det skydd som föreskrivs i tvingande bestämmelser i fransk rätt, vilka är mer förmånliga vid uppsägning med hänsyn till de processrättsliga skyddsregler som de erbjuder.

16 Hortis överklagade domen från cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) av den 29 januari 2020 till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), som är hänskjutande domstol. Hortis har i detta sammanhang gjort gällande att cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) felaktigt underlät att pröva huruvida schweizisk lag inte var tillämplig på grund av att det anställningsavtal som är aktuellt i det nationella målet hade närmare anknytning till Schweiz, bland annat på grund av att JA erhöll en förmånlig lön i schweiziska franc (CHF) som betalades till ett schweiziskt bankkonto, JA:s anslutning till de schweiziska socialförsäkringskassorna, att JA omfattades av det förmånliga skattesystem som var tillämpligt på arbetstagare som arbetar i Schweiz samt att JA innehade en schweizisk e‑postadress och ett schweiziskt mobilnummer.

17 Hortis har även åberopat rättspraxis från Cour de cassation (Högsta domstolen). Bolaget har gjort gällande att om parterna har valt tillämplig lag för ett anställningsavtal och den domstol som har att pröva målet beslutar att inte tillämpa den lagen, måste denna domstol enligt nämnda rättspraxis fastställa dels att den lag som ska tillämpas är lagen på den plats där anställningsavtalet fullgjordes, dels att anställningsavtalet inte har närmare anknytning till ett annat land än det land där arbetet vanligtvis utfördes.

18 JA har inom ramen för detta överklagande hävdat följande. Den omständigheten att den anställde vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land är en särskilt betydelsefull anknytningsfaktor mellan avtalet och detta land, som det endast kan bortses ifrån om det finns mycket mer betydelsefulla anknytningsfaktorer till ett annat land. Enligt JA ska den rättspraxis från Cour de cassation (Högsta domstolen) som Hortis har åberopat tolkas så, att de domstolar som prövar målet i sak även ska pröva huruvida anställningsavtalet har närmare anknytning till ett annat land än Frankrike, när arbetstagaren vanligtvis arbetar i flera länder.

19 Den hänskjutande domstolen är osäker på tillämpligheten av de tvingande bestämmelserna i fransk lag, vilka ger ett starkare skydd än bestämmelserna i schweizisk lag, med hänsyn dels till att Hortis och JA uttryckligen har valt schweizisk lag för att reglera det aktuella anställningsavtalet, dels till att JA vanligtvis utförde sitt arbete i Frankrike. Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i huruvida den, med tillämpning av artikel 6.2, sista ledet, i Romkonventionen, ska undersöka huruvida avtalet har närmare anknytning till Schweiz, även med beaktande av de band som följer av parternas val av tillämplig lag vid fullgörandet av avtalet. Om så är fallet önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den ska underlåta att tillämpa bestämmelserna i fransk rätt.

20 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 6 in fine i [Romkonventionen] tolkas så, att i den situationen att parterna har valt vilken lag som ska gälla för ett anställningsavtal ska den nationella domstolen med tillämpning av sista ledet i denna artikel avstå från att tillämpa tvingande bestämmelser i den lag som den anställde har yrkat ska tillämpas och som enligt punkt 2 i denna artikel skulle vara tillämplig om inget lagval hade gjorts, vilka ger ett bättre skydd än bestämmelserna i den lag som parterna har valt, om det av de samlade omständigheterna framgår att nämnda avtal har en närmare anknytning till det land vars lag parterna har valt för anställningsavtalet?

2) Om den första frågan ska besvaras jakande, är den nationella domstolen skyldig att beakta den närmare anknytning som vid fullgörandet av anställningsavtalet följer av parternas lagval eller ska den avstå från att beakta denna anknytning när det gäller att avgöra huruvida tvingande bestämmelser i ett annat lands lag som arbetstagaren har gjort gällande är tillämpliga enligt artikel 6.2 i Romkonventionen?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

21 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.2, sista ledet, i Romkonventionen ska tolkas så, att när parterna väljer vilken lag som ska tillämpas på ett anställningsavtal ska den nationella domstolen ge denna lag företräde och underlåta att tillämpa tvingande bestämmelser, som ger ett starkare skydd, i den lag som arbetstagaren har begärt ska tillämpas, trots att denna lag, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt artikel 6.2 a och b för det fall anställningsavtalet, med hänsyn till samtliga omständigheter, har närmare anknytning till det land vars lag parterna har valt som tillämplig lag på avtalet.

22 Domstolen erinrar inledningsvis om att huvudregeln i artikel 3 i Romkonventionen är att den lag som parterna har valt ska tillämpas på ett avtal.

23 I artikel 6 i Romkonventionen föreskrivs emellertid särskilda lagvalsregler för individuella anställningsavtal som avviker från denna huvudregel, dels i punkt 1 i nämnda artikel 6, genom att parternas frihet att välja tillämplig lag begränsas, dels i punkt 2 i samma artikel 6, genom att kriterierna för att bestämma tillämplig lag fastställs i avsaknad av ett sådant lagval (dom av den 11 december 2025, Locatrans, C‑485/24, EU:C:2025:955, punkt 34).

24 Enligt artikel 6.1 i Romkonventionen ska parternas val i anställningsavtalet av tillämplig lag i enlighet med artikel 3 i samma konvention inte medföra att den anställde berövas det skydd som tillförsäkras honom enligt tvingande regler i den lag som enligt artikel 6.2 skulle tillämpas om inget lagval hade gjorts (dom av den 11 december 2025, Locatrans, C‑485/24, EU:C:2025:955, punkt 35).

25 I nämnda artikel 6.2 anges anknytningskriterierna för fastställande av lex contractus för anställningsavtalet, för det fall parterna inte har gjort något lagval. Det framgår emellertid av att det i artikel 6.1 i Romkonventionen hänvisas till artikel 6.2 i samma konvention att de kriterier som anges i sistnämnda bestämmelse även är relevanta när parterna har valt vilken lag som ska tillämpas på avtalet. Även i detta fall gör dessa kriterier det möjligt att fastställa vilken lag som är tillämplig, i syfte att säkerställa att arbetstagaren, i enlighet med artikel 6.1, skyddas av tvingande bestämmelser i den lag som är tillämplig enligt dessa kriterier. Tillämpningen av dessa kriterier kan således leda till tillämpning av en annan lag än den som avtalsparterna har valt (dom av den 11 december 2025, Locatrans , C‑485/24, EU:C:2025:955, punkt 36).

26 Närmare bestämt är de två anknytningskriterierna för anställningsavtalet som föreskrivs i artikel 6.2 a och 6.2 b i Romkonventionen, i första hand, det som avser det land där den anställde ”vanligtvis utför sitt arbete” och, i andra hand, för det fall det inte finns något sådant ställe, kriteriet avseende det land där ”det verksamhetsställe genom vilket han anställdes” är beläget (dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd, C‑384/10, EU:C:2011:842, punkt 26).

27 Enligt artikel 6.2, sista ledet, i Romkonventionen gäller att om det framgår av de samlade omständigheterna att anställningsavtalet har närmare anknytning till ett annat land än det land som har fastställts på grundval av de två anknytningskriterierna, ankommer det på den nationella domstolen att underlåta att tillämpa dessa kriterier och i stället tillämpa lagen i det andra landet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2013, Schlecker, C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 36).

28 Det framgår nämligen av EU-domstolens praxis att den nationella domstolen kan beakta andra omständigheter rörande anställningsförhållandet när de omständigheter som kan hänföras till det ena eller det andra av de två anknytningskriterier som anges i artikel 6.2 a och b i Romkonventionen visar att avtalet har närmare anknytning till en annan stat än den som tillämpningen av dessa två kriterier indikerar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2013, Schlecker, C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

29 Denna tolkning är förenlig med ordalydelsen i den nya bestämmelsen om lagvalsregler för anställningsavtal, som infördes genom Rom I‑förordningen, vilken dock inte är tillämplig i tidsmässigt hänseende ( ratione temporis ) i det nationella målet. Det anges nämligen i artikel 8.4 i den förordningen att om det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har närmare anknytning till ett annat land än det som anges i artikel 8.2 eller 8.3, ska lagen i det andra landet tillämpas (dom av den 12 september 2013, Schlecker, C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

30 Även om innehållet i artikel 8.2–8.4 i Rom I‑förordningen inte skiljer sig nämnvärt från innehållet i artikel 6.2 i Romkonventionen, så återspeglar dess struktur unionslagstiftarens vilja att genom användningen av olika stycken klargöra de olika stegen i det resonemang som den nationella domstolen ska föra för att fastställa tillämplig lag när parterna inte har gjort något lagval.

31 I förevarande fall avser den första frågan mer specifikt huruvida den nationella domstolen ska tillämpa bestämmelserna i lagen i ett land till vilket det berörda anställningsavtalet har närmare anknytning, under omständigheter där denna lag även är den som parterna har valt som tillämplig lag på avtalet.

32 Det ska i detta hänseende påpekas att uttrycket ”annat land” i artikel 6.2 sista ledet i Romkonventionen ska förstås med hänvisning till det ”land” som fastställs på grundval av ett av de två anknytningskriterier som anges i artikel 6.2 a och b. Ordalydelsen i dessa bestämmelser gör det således inte möjligt att utesluta att detta ”andra land” är det land vars lag parterna har valt i enlighet med artikel 3 i denna konvention.

33 Domstolen konstaterade vidare i punkt 63 i domen av den 11 december 2025, Locatrans (C‑485/24, EU:C:2025:955) att det således ”ankommer …på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida det, i enlighet med artikel 6.2 sista ledet i Romkonventionen, följer av samtliga omständigheter att det anställningsavtal som är aktuellt i det nationella målet har närmare anknytning till Frankrike än till Luxemburg, vars lag parterna har valt som tillämplig lag för avtalet…”. Av detta följer att domstolen uttryckligen har medgett att denna bestämmelse kan tvinga den hänskjutande domstolen att ge företräde åt den lag som parterna har valt som tillämplig lag på det berörda anställningsavtalet, när detta har närmare anknytning till det land vars lag sålunda har valts.

34 Domstolen har vidare preciserat att eftersom syftet med artikel 6 i Romkonventionen är att tillförsäkra den anställde ett adekvat skydd, ska nämnda bestämmelse säkerställa att det är lagen i det land till vilket anställningsavtalet har närmast anknytning som tillämpas på avtalet. En sådan tolkning behöver dock inte nödvändigtvis leda till att det i samtliga fall är den lag som är mest förmånlig för den anställde som tillämpas (dom av den 12 september 2013, Schlecker, C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 34). Tillämpningen av lagen i det land till vilket avtalet har närmare anknytning gör det med andra ord möjligt att säkerställa ett adekvat skydd för arbetstagaren, utan att denna lag nödvändigtvis är den som är mest förmånlig för honom.

35 För det fall det skulle framgå av samtliga omständigheter att det anställningsavtal som är aktuellt i det nationella målet har närmare anknytning till Schweiz, vars lag parterna har valt som tillämplig lag på avtalet, än till Frankrike, där JA vid fullgörandet av avtalet vanligtvis utförde sitt arbete, ska den hänskjutande domstolen, med tillämpning av artikel 6.2 sista ledet i Romkonventionen, underlåta att tillämpa tvingande bestämmelser i fransk lag som ger ett starkare skydd än bestämmelserna i schweizisk lag.

36 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.2 sista ledet i Romkonventionen ska tolkas så, att när parterna väljer vilken lag som ska tillämpas på ett anställningsavtal ska den nationella domstolen ge denna lag företräde och underlåta att tillämpa tvingande bestämmelser, som ger ett starkare skydd, i den lag som arbetstagaren har begärt ska tillämpas och som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt artikel 6.2 a och b för det fall anställningsavtalet, med hänsyn till samtliga omständigheter, har närmare anknytning till det land vars lag parterna har valt som tillämplig lag på avtalet.

Den andra frågan

37 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.2 sista ledet i Romkonventionen ska tolkas så, att för att avgöra huruvida tvingande bestämmelser i lagen i ett annat land än det som avses i artikel 6.2 a och b är tillämpliga, är den nationella domstolen skyldig att beakta den närmare anknytning som vid fullgörandet av ett anställningsavtal följer av parternas val av tillämplig lag på avtalet, eller om den ska underlåta att tillämpa dessa bestämmelser.

38 Det framgår av domstolens rättspraxis att den nationella domstolen, vid bedömningen av vilken anknytning ett anställningsavtal har till ett annat land än det där den berörde arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete eller till det land där det verksamhetsställe genom vilket han anställdes är beläget, ska beakta samtliga omständigheter som kännetecknar anställningsförhållandet. I detta avseende ska den nationella domstolen bedöma vilken eller vilka av dem som den anser vara av störst betydelse. Den nationella domstolen kan emellertid inte, automatiskt dra slutsatsen att regeln i artikel 6.2 a och b i Romkonventionen måste frångås redan på grund av att de övriga relevanta omständigheterna, utöver platsen där arbetet rent faktiskt utförs eller det land där det verksamhetsställe genom vilket han anställdes är beläget – genom sitt antal – pekar mot ett annat land (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2013, Schlecker, C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 40).

39 Domstolen har vidare slagit fast att bland de betydelsefulla anknytningsfaktorerna ska man framför allt beakta i vilket land den anställde erlägger skatt och avgifter hänförliga till sin inkomst av tjänst och i vilket land han eller hon omfattas av systemet för social trygghet samt olika system för pension och sjuk- och invaliditetsförsäkring. Den nationella domstolen ska vidare beakta samtliga omständigheter i målet, däribland parametrarna för fastställandet av lön eller andra anställningsvillkor (dom av den 12 september 2013, Schlecker, C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 41).

40 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de omständigheter som ska beaktas för att fastställa vilket land som har närmare anknytning till anställningsavtalet, i den mening som avses i artikel 6.2 sista ledet i Romkonventionen, även ska omfatta de omständigheter som vid fullgörandet av anställningsavtalet följer av parternas val av tillämplig lag för avtalet.

41 För att besvara frågan ska det inledningsvis påpekas att det framgår av denna bestämmelse att ”de samlade omständigheterna” ska beaktas vid bedömningen av huruvida ett anställningsavtal har närmare anknytning till ett annat land. Ordalydelsen i den aktuella bestämmelsen gör det således inte möjligt att från denna bedömning utesluta de omständigheter som vid fullgörandet av anställningsavtalet följer av den lag som parterna har valt som tillämplig lag på avtalet.

42 Domstolen erinrar därefter om att syftet med Romkonventionen som helhet är att höja nivån på rättssäkerheten genom att stärka förtroendet för stabiliteten i förbindelserna mellan avtalsparterna, vilket förutsätter att systemet för fastställande av tillämplig lag är tydligt och att lagen kan förutses med en viss grad av säkerhet. Tillämpningen av anknytningskriteriet i artikel 6.2 sista ledet i denna konvention måste därför, i enlighet med detta krav på rättssäkerhet och förutsägbarhet, grundas på objektiva faktorer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2025, Locatrans, C‑485/24, EU:C:2025:955, punkterna 61 och 62).

43 Parternas val av tillämplig lag för ett anställningsavtal kan således inte i sig utgöra ett kriterium som kan beaktas vid bedömningen av huruvida avtalet har närmare anknytning till ett annat land än det där den berörda arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete eller till det land där det verksamhetsställe genom vilket han anställdes är beläget.

44 Vad slutligen särskilt gäller syftet med artikel 6 i Romkonventionen, så är detta att säkerställa ett adekvat skydd för arbetstagaren. Denne har traditionellt sett ansetts vara den svagare parten i ett anställningsförhållande ur socio-ekonomisk synvinkel, med hänsyn till det subordinationsförhållande som kännetecknar ett sådant förhållande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2011, Koelzsch, C‑29/10, EU:C:2011:151, punkt 40). Syftet med denna artikel 6 är således att förebygga risken för att en arbetsgivare ålägger en arbetstagare tillämpning av en lag i ett land som inte har något objektivt samband med det faktiska avtalsförhållandet dem emellan.

45 För att säkerställa att en lag i ett land som bäst återspeglar verkligheten i parternas avtalsförhållande i ett anställningsavtal reglerar detta förhållande, ska samtliga objektiva omständigheter som kännetecknar ett sådant förhållande beaktas, inbegripet de omständigheter som följer av att avtalsparterna har valt vilken lag som ska tillämpas på avtalet.

46 Vid en sådan helhetsbedömning kan däremot den vikt som tillmäts det berörda anställningsförhållandets olika aspekter skilja sig åt. Det ankommer således på den nationella domstolen att göra en avvägning mellan var och en av dessa aspekter i förhållande till deras betydelse och relevans och att bedöma den eller dem som framstår som mest betydelsefulla, oberoende av deras antal. För att förhindra att arbetsgivaren utnyttjar anställningsavtalets anknytningskriterier bör den nationella domstolen bland annat pröva huruvida dessa omständigheter är en följd av en gemensam överenskommelse eller om arbetstagaren har påtvingats dem av arbetsgivaren.

47 I förevarande fall ankommer det således på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida det, i enlighet med artikel 6.2 sista ledet i Romkonventionen, följer av samtliga omständigheter att det anställningsavtal som är aktuellt i det nationella målet har närmare anknytning till Frankrike än till Schweiz. Vid denna prövning ska den hänskjutande domstolen beakta samtliga objektiva omständigheter som kännetecknar det aktuella anställningsförhållandet och göra en avvägning mellan dem för att fastställa det land vars lag bäst återspeglar det verkliga förhållandet.

48 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.2 sista ledet i Romkonventionen ska tolkas så, att vid bedömningen av huruvida ett anställningsavtal har närmare anknytning till ett annat land än det som avses i artikel 6.2 a och b, ska den nationella domstolen inom ramen för en helhetsbedömning beakta samtliga objektiva omständigheter som kännetecknar det aktuella anställningsförhållandet, inbegripet de omständigheter som vid fullgörandet av avtalet följer av parternas val av tillämplig lag för nämnda avtal. Vid denna helhetsbedömning ankommer det på den nationella domstolen att göra en lämplig avvägning mellan dessa aspekter.

Rättegångskostnader

49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

1) Artikel 6.2 sista ledet i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980,

ska tolkas så,

att när parterna väljer vilken lag som ska tillämpas på ett anställningsavtal ska den nationella domstolen ge denna lag företräde och underlåta att tillämpa tvingande bestämmelser, som ger ett starkare skydd, i den lag som arbetstagaren har begärt ska tillämpas och som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt artikel 6.2 a och b för det fall anställningsavtalet, med hänsyn till samtliga omständigheter, har närmare anknytning till det land vars lag parterna har valt som tillämplig lag på avtalet.

2) Artikel 6.2 sista ledet i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980,

ska tolkas så,

att vid bedömningen av huruvida ett anställningsavtal har närmare anknytning till ett annat land än det som avses i artikel 6.2 a och b, ska den nationella domstolen inom ramen för en helhetsbedömning beakta samtliga objektiva omständigheter som kännetecknar det aktuella anställningsförhållandet, inbegripet de omständigheter som vid fullgörandet av avtalet följer av parternas val av tillämplig lag för nämnda avtal. Vid denna helhetsbedömning ankommer det på den nationella domstolen att göra en lämplig avvägning mellan dessa aspekter.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.