Domstolens dom (andra avdelningen) den 9 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 9 juli 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Miljö – Direktiv 2001/42/EG – Bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan – Artikel 2 a – Begreppet ’planer och program’ – Artikel 3.2 a – Rättsakter som utarbetas för vissa sektorer och i vilka förutsättningarna anges för kommande tillstånd för projekt enligt bilagorna I och II till direktiv 2011/92/EU – Plan eller program för transporter, fysisk planering eller markanvändning – Förordning som fastställer villkoren för driften av parkeringsanläggningar – Rättsverkningarna av en nationell rättsakt som består om det inte gjorts någon miljökonsekvensbedömning – Villkor ”

I mål C‑771/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) genom beslut av den 23 oktober 2024, som inkom till domstolen den 7 november 2024, i målet

Fédération belge du stationnement ASBL,

Interparking SA

mot

Région de Bruxelles-Capitale,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi (referent),

generaladvokat: J. Kokott,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Fédération belge du stationnement ASBL och Interparking SA, genom O. Di Giacomo, B. Lombaert och R. Smal, avocats,

– Belgiens regering, genom S. Baeyens, P. Cottin och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av I.-S. Brouhns, G. Possoz och V. Thunis, avocats,

– Lettlands regering, genom J. Davidoviča och K. Pommere, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom I. Melo Sampaio och G. Wils, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 18 december 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (EGT L 197, 2001, s. 30).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Fédération belge du stationnement ASBL och Interparking SA och å andra sidan Région de Bruxelles-Capitale (Belgien), angående giltigheten av huvudstadsregionen Bryssels (Belgien) regerings förordning av den 25 februari 2021 om fastställande av de allmänna och specifika villkoren för driften av parkeringsanläggningar ( Moniteur belge av den 3 mars 2021, s. 18655) (nedan kallad förordningen av den 25 februari 2021).

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2001/42

3 I artikel 1 i direktiv 2001/42, som har rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att sörja för en hög nivå på skyddet av miljön och bidra till att integrera miljöaspekter i utarbetandet och antagandet av planer och program för att främja en hållbar utveckling, genom att säkerställa att en miljöbedömning genomförs i enlighet med detta direktiv för vissa planer och program som kan antas medföra betydande miljöpåverkan.”

4 Artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Definitioner”, innehåller en punkt a med följande lydelse:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) planer och program: planer och program, inklusive dem som samfinansieras av Europeiska gemenskapen, samt ändringar av dem

– som utarbetas och/eller antas av en myndighet på nationell, regional eller lokal nivå eller som utarbetas av en myndighet för att antas av parlamentet eller regeringen genom ett lagstiftningsförfarande och

– som krävs i lagar och andra författningar”.

5 I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Räckvidd”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1. En miljöbedömning, i enlighet med artiklarna 4–9 i detta direktiv skall utföras för planer och program som avses i punkterna 2–4 och som kan antas medföra betydande miljöpåverkan.

2. Om inte annat följer av punkt 3 skall en miljöbedömning utföras för alla planer och program

a) som utarbetas för jord- och skogsbruk, fiske, energi, industri, transporter, avfallshantering, vattenförvaltning, telekommunikationer, turism samt fysisk planering eller markanvändning och i vilka förutsättningarna anges för kommande tillstånd för projekt enligt bilagorna I och II till [rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, 1985, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226)] eller

…”

Direktiv 2011/92/EU

6 Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EUT L 26, 2012, s. 1) upphävdes direktiv 85/337. I artikel 1.2 a i direktiv 2011/92/EU föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) projekt:

– utförande av byggnads- eller anläggningsarbeten eller andra installationer eller arbeten,

– andra ingrepp i den naturliga omgivningen och i landskapet, inklusive mineralutvinning”.

7 Bilaga II till detta direktiv har rubriken ”Projekt som avses i artikel 4.2”. I punkt 10 b i denna bilaga nämns bland infrastrukturprojekten ”[p]rojekt för tätortsbebyggelse, inklusive byggande av shoppingcentrum och parkeringsplatser”.

Belgisk lagstiftning

8 I artikel 1 i förordningen av den 25 februari 2021 föreskrivs följande:

”Genom denna förordning införlivas till viss del Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/844 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda och av direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet (EUT L 156, 2018, s. 75).

Denna förordning är tillämplig på de parkeringsanläggningar som avses i punkt 68 i förordningen från huvudstadsregionen Bryssels regering av den 4 mars 1999 om fastställande av förteckningen över anläggningar i klass IB, IC, ID, II och III i enlighet med artikel 4 i förordningen av den 5 juni 1997 om miljötillstånd, samt på punkt 224 i beslutet av den 22 april 1999 om upprättande av den förteckning över anläggningar i klass IA som avses i artikel 4 i förordningen av den 5 juni 1997 om miljötillstånd.

…”

9 I förordningen av den 25 februari 2021 fastställs bland annat följande:

– Under ’allmänna villkor för driften av parkeringsanläggningar med och utan tak’ fastställs villkor för användning, utformning och skyltning, villkor för underhåll och kontroll, villkor för laddningsstationer för elfordon samt villkor för cykelparkering.

– Under ’särskilda villkor för driften av parkeringsanläggningar utan tak’ fastställs villkor för skötsel av vegetationen, användning av vägsalt och underhåll av infiltrationsstrukturer och artificiell belysning.

– Under ’särskilda villkor för driften av parkeringsanläggningar med tak’ fastställs villkoren för parkeringens utformning, säkerhet (bland annat förbud mot parkering av LPG-fordon, väggarnas brandmotstånd på parkeringen, förekomst av gasledningar, utgångar och utrymningsvägar, brandbekämpningsutrustning), skötsel av utrustningen, luftkvalitetsnormer samt mekanisk och naturlig ventilation.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

10 Den 2 juli 2020 antog huvudstadsregionen Bryssels regering vid första behandlingen ett förslag till förordning om allmänna villkor för driften av parkeringsanläggningar.

11 Den 6 juli 2020 anmäldes förslaget till Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 2015, s. 1).

12 Den 10 december 2020 antog huvudstadsregionen Bryssels regering, vid andra behandlingen, nämnda förslag.

13 Den 12 januari 2021 tog lagstiftningsavdelningen vid Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien), inom ramen för sitt yttrande över förslaget till förordning, upp frågan om inte förslaget borde bli föremål för en miljökonsekvensbedömning enligt artikel 3.2 a i direktiv 2001/42, jämförd med punkt 10 b i bilaga II till direktiv 2011/92. I detta yttrande uppmanades upphovsmännen till det aktuella förslaget att precisera på vilket sätt miljöskyldigheterna iakttas i förslaget eller, i förekommande fall, skälen till att de ansåg att de inte var tillämpliga på förslaget till förordning.

14 Den 25 februari 2021 antog huvudstadsregionen Bryssels regering den förordning som är aktuell i det nationella målet, utan att någon miljöbedömning i den mening som avses i artikel 3.2 a i direktiv 2001/42 dessförinnan hade genomförts.

15 Den 30 april 2021 väckte Fédération belge du stationnement och Interparking talan vid Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att förordningen skulle upphävas.

16 Fédération belge du stationnement och Interparking har vid denna domstol bland annat gjort gällande att nämnda förordning utgör en plan eller ett program som kan antas medföra betydande miljöpåverkan, i den mening som avses i direktiv 2001/42, och att den således, innan den antogs, borde ha blivit föremål för en miljöbedömning i enlighet med artikel 3.2 a i direktivet.

17 Huvudstadsregionen Bryssels regering anser däremot att förordningen av den 25 februari 2021 inte utgör en plan eller ett program i den mening som avses i nämnda direktiv. Tvingande lagstiftning, som innehåller bestämmelser som är tillämpliga vid upprepade tillfällen, såsom de som föreskrivs i denna förordning, kan endast anses omfattas av begreppen ”plan” eller ”program” om de har en planerings- eller programdimension, vilket inte är fallet här. I nämnda förordning planeras nämligen varken de områden där parkeringsanläggningar kan etableras i huvudstadsregionen Bryssel eller antalet tillåtna parkeringsplatser inom detta område. Förordningen kan inte heller anses utgöra en plan eller ett program, eftersom dess bestämmelser endast anger de tvingande regler som varje parkeringsanläggning ska följa under driftsfasen efter det att den har uppförts, och bestämmelserna bidrar inte till genomförandet eller uppförandet av ett projekt, i den mening som avses i direktiv 2001/42.

18 Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 3.2 a i direktiv 2001/42 tolkas så, att en sådan förordning som den angripna, i vilken det endast föreskrivs villkor för driften av parkeringsanläggningar utan att det däri fastställs regler för parkeringarnas lokalisering eller deras maximala antal, likväl ska anses utgöra en plan eller ett program inom sektorerna för transport, fysisk planering eller markanvändning?

2) Om den första frågan besvaras jakande, får en nationell domstol tillämpa en bestämmelse i sin nationella lagstiftning enligt vilken den har befogenhet att låta verkningarna bestå av en ogiltigförklarad förordning som avser villkoren för drift av parkeringsanläggningar inom en regions territorium under en begränsad tidsperiod, i syfte att göra det möjligt för den regionala myndigheten att genomföra en miljökonsekvensbedömning av dessa driftsvillkor innan förordningen eventuellt ändras?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

19 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.2 a i direktiv 2001/42 ska tolkas så, att en nationell lagstiftningen som fastställer villkoren för driften av parkeringsanläggningar utan att emellertid innehålla bestämmelser rörande parkeringarnas lokalisering eller deras maximala antal, måste bli föremål för en miljöbedömning.

20 Det ska inledningsvis erinras om att det följer av artikel 1 i direktiv 2001/42 att detta direktiv har till syfte att säkerställa en hög nivå på skyddet av miljön och bidra till att integrera miljöaspekter i utarbetandet och antagandet av planer och program för att främja en hållbar utveckling genom att säkerställa att en miljöbedömning genomförs i enlighet med detta direktiv för vissa planer och program som kan antas medföra betydande miljöpåverkan.

21 Mot bakgrund av syftet med direktiv 2001/42 som är att säkerställa en hög nivå på skyddet av miljön ska de bestämmelser som avgränsar dess tillämpningsområde och i synnerhet de som fastställer vilka rättsakter som omfattas av direktivet ges en vid tolkning (dom av den 22 mars 2012, Inter-Environnement Bruxelles m.fl., C‑567/10, EU:C:2012:159, punkt 37, och dom av den 22 februari 2022, Bund Naturschutz in Bayern, C‑300/20, EU:C:2022:102, punkt 44)

22 Enligt artikel 3.2 a i direktiv 2001/42 ska en miljöbedömning utföras för alla planer och program som uppfyller två kumulativa villkor, nämligen dels att de utarbetas för de sektorer som avses i denna bestämmelse och dels att de anger förutsättningarna för kommande tillstånd för projekt enligt bilagorna I och II till direktiv 2011/92.

23 Begreppet ”planer och program”, i den mening som avses i direktiv 2001/42, definieras i direktivet såsom att det kräver att två kumulativa villkor är uppfyllda. Det anges nämligen dels att de ska ha utarbetats och/eller antagits av en myndighet på nationell, regional eller lokal nivå eller ha utarbetats av en myndighet för att antas av parlamentet eller regeringen genom ett lagstiftningsförfarande, dels att de krävs i lagar eller andra författningar (dom av den 9 mars 2023, An Bord Pleanála m.fl. (Området St Teresa’s Gardens), C‑9/22, EU:C:2023:176, punkt 27 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2024, Friends of the Irish Environment (Project Ireland 2040), C‑727/22, EU:C:2024:825, punkt 24).

24 När det gäller det första villkoret så är detta uppfyllt, eftersom det framgår av den hänskjutande domstolens uppgifter att förordningen av den 25 februari 2021 har antagits av en regional myndighet, i förevarande fall huvudstadsregionen Bryssels regering.

25 Vad gäller det andra villkoret framgår det av domstolens fasta praxis att planer och program ska anses ”krävas”, i den mening som avses i och vid tillämpningen av direktiv 2001/42, när antagandet av den aktuella planen eller programmet regleras i nationella lagar eller författningar och det i lagarna och författningarna fastställs dels vilken myndighet som är behörig att anta planen eller programmet, dels förfarandet för planens eller programmets utarbetande (dom av den 22 mars 2012, Inter-Environnement Bruxelles m.fl., C‑567/10, EU:C:2012:159, punkt 31). Domstolen har således slagit fast att det, för att den ändamålsenliga verkan av artikel 2 a i direktiv 2001/42 ska kunna säkerställas, med hänsyn till dess syfte, ska anses vara fråga om en åtgärd som ”krävs” när behörigheten att anta åtgärden har sin rättsliga grund i en särskild bestämmelse, även om det inte föreligger någon skyldighet i egentlig mening att utarbeta denna åtgärd (dom av den 25 juni 2022, A m.fl. (Vindkraftverk i Aalter och Nevele), C‑24/19, EU:C:2020:503, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

26 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att förordningen av den 25 februari 2021, såsom framgår av dess ingress, antogs med stöd av artiklarna 6.1 första stycket, 10.2 och 63.3 andra stycket i beslutet av den 5 juni 1997 om miljötillstånd. Det andra villkoret i artikel 2 a andra strecksatsen i direktiv 2001/42 förefaller därför också vara uppfyllt.

27 Mot bakgrund av den hänskjutande domstolens frågor och i motsats till vad den belgiska regeringen har hävdat i sitt skriftliga yttrande, ska det tilläggas att artikel 2 a i direktiv 2001/42 inte kan tolkas så, att en rättsakt dessutom måste ha en planerings- eller programdimension för att omfattas av begreppet ”planer eller program” i den mening som avses i denna bestämmelse.

28 Den belgiska regeringen har i detta sammanhang grundat sig på en tolkning av begreppet ”planer och program” enligt vilken en rättsakt, för att omfattas av detta begrepp, måste innehålla bestämmelser om fysisk planering som fastställer de tillåtna användningsområdena för den aktuella infrastrukturen i ett område.

29 Domstolen konstaterar i detta avseende att begreppet ”planer och program” i artikel 2 a i direktiv 2001/42, med hänsyn till dess ordalydelse, endast definieras med hänvisning till två omständigheter, nämligen den myndighet från vilken rättsakten i fråga härrör och den rättsliga grund med stöd av vilken rättsakten har antagits.

30 Mot bakgrund av ordalydelsen i denna bestämmelse ska dessa två omständigheter anses vara uttömmande.

31 Denna bokstavstolkning av artikel 2 a i direktiv 2001/42 stöds av det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår och av direktivets systematik. Domstolen erinrar i detta avseende att artikel 3 i direktivet uppställer de villkor som en plan eller det berörda programmet, i den mening som avses i artikel 2 a i samma direktiv, måste uppfylla för att bli föremål för en miljöbedömning enligt direktiv 2001/42.

32 När det gäller punkt 2 a i nämnda artikel 3 ska det framhållas att denna bestämmelse räknar upp de sektorer för vilka planer och program utarbetas, däribland fysisk planering eller markanvändning, och det föreskrivs att planer och program ska ange förutsättningarna för kommande tillstånd för de projekt som förtecknas i bilagorna I och II till direktiv 2011/92.

33 Även om det framgår att vissa formella villkor fastställs i artikel 2 i direktiv 2001/42 för att en åtgärd ska omfattas av direktivets tillämpningsområde, fastställs de materiella villkor som måste vara uppfyllda för att åtgärden ska bli föremål för en miljöbedömning i artikel 3 i direktivet.

34 Denna bestämmelse skulle emellertid förlora sitt innehåll om begreppet ”planer och program”, i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2001/42, skulle tolkas så, att rättsakten måste ha ett visst materiellt innehåll, bland annat en planerings- eller programdimension som har samband med fysisk planering, för att omfattas av detta begrepp.

35 Denna tolkning stöds även av förarbetena till artikel 2 a i direktiv 2001/42, såsom framgår av punkterna 37–41 i generaladvokatens förslag till avgörande.

36 Denna tolkning gäller i än högre grad, eftersom ett sådant ytterligare villkor, som får till följd att direktivets tillämpningsområde begränsas, skulle strida mot principen som följer av ovan i punkt 21 angivna rättspraxis att de bestämmelser i direktivet som avgränsar direktivets tillämpningsområde, och särskilt de bestämmelser som innehåller definitioner av de rättsakter som avses i direktivet, ska ges en extensiv tolkning.

37 Vad vidare gäller frågan huruvida den rättsakt som är aktuell i det nationella målet är av allmän karaktär, erinrar domstolen om att den omständigheten att en åtgärd är av allmän karaktär inte hindrar att den kvalificeras som en plan eller ett program i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2001/42. Även om det av lydelsen i denna bestämmelse framgår att begreppet ”planer och program” kan omfatta normativa rättsakter som antagits genom lagar eller andra författningar, innehåller direktivet nämligen inte några särskilda bestämmelser om policyriktlinjer eller generella regleringar som skulle kräva en avgränsning i förhållande till planer och program, i den mening som avses i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2016, D’Oultremont m.fl., C‑290/15, EU:C:2016:816, punkterna 52 och 53, och dom av den 22 februari 2022, Bund Naturschutz in Bayern, C‑300/20, EU:C:2022:102, punkt 41).

38 Vad gäller de två villkor som anges i artikel 3.2 a i direktiv 2001/42, vilka det erinrats om i punkt 22 ovan, ska det påpekas att det första av dessa villkor, enligt vilket planer och program ska ”utarbetas för” de sektorer som anges i denna bestämmelse, är uppfyllt när planen eller programmet i fråga ”rör” eller ”avser” någon av dessa sektorer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2016, D’Oultremont m.fl., C‑290/15, EU:C:2016:816, punkt 44, och dom av den 22 februari 2022, Bund Naturschutz in Bayern, C‑300/20, EU:C:2022:102, punkt 49).

39 Det ska härvidlag preciseras att det, för att detta villkor ska vara uppfyllt, räcker att planen eller programmet i fråga hänför sig till endast en av dessa sektorer. Bland dessa sektorer ingår närmare bestämt transporter, fysisk planering eller markanvändning.

40 Vad gäller tolkningen av dessa begrepp ska det för det första påpekas att domstolen i sin dom av den 22 februari 2022, Bund Naturschutz in Bayern (C‑300/20, EU:C:2022:102), gjorde en extensiv tolkning av transporter när den fann att den förordning som var aktuell i det mål som avgjordes genom den domen, i den del den krävde tillstånd för framföra motorfordon utanför vägar, stigar och utrymmen som är öppna för allmän trafik eller parkera fordon på sådana platser, innehöll regler som avsåg verksamhet inom transportsektorn.

41 Individuell persontransport är emellertid i praktiken inte tänkbar utan parkeringsplatser, vilket innebär att dessa, i egenskap av infrastrukturkomponenter som är nödvändiga för transporter, omfattas av transportsektorn. Under dessa omständigheter kan den åtgärd som är aktuell i det nationella målet, i den mån den föreskriver särskilda regler för driften av parkeringsanläggningar, anses innehålla regler som avser verksamhet som bland annat omfattas av transportsektorn.

42 För det andra förutsätter begreppet fysisk planering eller markanvändning, såsom framgår av punkterna 63–65 i generaladvokatens förslag till avgörande, att det finns en bestämmelse som påverkar hur marken används.

43 I förevarande fall framgår det, med förbehåll för den bedömning som det uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att förordningen av den 25 februari 2021 innehåller bestämmelser som åtminstone avser transportsektorn, vilket innebär att det första villkoret i artikel 3.2 a i direktiv 2001/42 förefaller vara uppfyllt.

44 Vad gäller det andra villkoret i artikel 3.2 a i direktiv 2001/42 följer det av denna bestämmelse att detta villkor är uppfyllt dels när de aktuella planerna eller programmen anger förutsättningarna för kommande tillstånd för projekt, dels när projekten ingår bland de som räknas upp i bilagorna I och II till direktiv 2011/92 (dom av den 22 februari 2022, Bund Naturschutz in Bayern,C‑300/20, EU:C:2022:102, punkt 55).

45 När det gäller frågan huruvida en sådan rättsakt som förordningen av den 25 februari 2021 avser sådana projekt som räknas upp i bilagorna I och II till direktiv 2011/92, ska det påpekas att punkt 10 b i bilaga II till detta direktiv avser ”[p]rojekt för tätortsbebyggelse, inklusive byggande av shoppingcentrum och parkeringsplatser”.

46 Vad därefter avser frågan huruvida en sådan förordning definierar ramen för kommande tillstånd för projekt, ska det erinras om att en åtgärd enligt rättspraxis har denna karaktär när den, genom att fastställa regler och kontrollförfaranden som är tillämpliga på den berörda sektorn, fastställer en omfattande samling kriterier och former för utfärdande av tillstånd och genomförande av ett eller flera projekt som kan antas medföra betydande miljöpåverkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2016, D’Oultremont m.fl., C‑290/15, EU:C:2016:816, punkt 49, och dom av den 22 februari 2022, Bund Naturschutz in Bayern, C‑300/20, EU:C:2022:102, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

47 En sådan tolkning syftar till att säkerställa att föreskrifter som kan antas medföra betydande miljöpåverkan blir föremål för en miljöbedömning (dom av den 25 juni 2022, A m.fl. (Vindkraftverk i Aalter och Nevele), C‑24/19, EU:C:2020:503, punkt 68, och dom av den 22 februari 2022, Bund Naturschutz in Bayern, C‑300/20, EU:C:2022:102, punkt 61).

48 Kravet i artikel 3.2 a i direktiv 2001/42 på att planen eller programmet i fråga anger förutsättningarna för kommande tillstånd för projekt enligt bilagorna I och II till direktiv 2011/92 ska således anses vara uppfyllt när det i planen eller programmet fastställs en omfattande samling kriterier och former för utfärdande av tillstånd och genomförande av ett eller flera av dessa projekt, bland annat vad gäller plats, art, storlek och driftsförhållanden för sådana projekt eller tilldelning av resurser knutna till dessa projekt (dom av den 22 februari 2022, Bund Naturschutz in Bayern, C‑300/20, EU:C:2022:102, punkt 62).

49 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att förordningen av den 25 februari 2021 uteslutande avser driften av parkeringsanläggningar, utan att det fastställs några regler om parkeringarnas lokalisering och deras maximala antal.

50 Det ska i detta hänseende påpekas att en åtgärds planeringsmässiga eller programmässiga dimension inte utgör ett avgörande kriterium i den mening som avses i artikel 3.2 a i direktiv 2001/42. Skyldigheten att göra en miljöbedömning följer nämligen inte av att det föreligger en sådan dimension, utan av åtgärdens inverkan på miljön, eftersom åtgärden fastställer ramen inom vilken genomförandet av vissa projekt kan komma att beviljas tillstånd i framtiden.

51 Vad gäller förordningen av den 25 februari 2021 framgår det av handlingarna i målet att bland de regler som fastställts för driften av parkeringsanläggningar så kan reglerna om artificiell belysning och infiltrationsstrukturer för utomhusparkeringar samt kraven gällande laddstationer och cykelparkering påverka miljön. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida det andra villkoret i artikel 3.2 a i direktiv 2001/42 är uppfyllt på grund av dessa regler, krav eller andra bestämmelser i denna förordning. Den nationella domstolen ska särskilt pröva huruvida dessa regler och krav, med hänsyn till Brysselområdet, kan antas medföra betydande miljöpåverkan.

52 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 3.2 a i direktiv 2001/42 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som fastställer villkoren för driften av parkeringsanläggningar utan att emellertid innehålla några bestämmelser om parkeringarnas lokalisering eller deras maximala antal måste bli föremål för en miljöbedömning om den, dels, har utarbetats för transporter eller för fysisk planering eller markanvändning, och om den, dels, genom att fastställa regler och kontrollförfaranden som är tillämpliga på den berörda sektorn, fastställer en omfattande samling kriterier och former för utfärdande av tillstånd och genomförande av ett eller flera projekt som kan antas medföra betydande miljöpåverkan.

Den andra frågan

53 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att när det framgår att en miljöbedömning, i den mening som avses i direktiv 2001/42, borde ha genomförts före antagandet av en regleringsakt vars lagenlighet har ifrågasatts vid den hänskjutande domstolen, vilket innebär att denna rättsakt ska anses vara oförenlig med unionsrätten, så får den hänskjutande domstolen – på vissa villkor som det önskas klarhet i – låta verkningarna av nämnda rättsakt bestå för att göra det möjligt för den behöriga myndigheten att göra denna miljöbedömning och, i förekommande fall, ändra denna rättsakt.

54 Såsom har påpekats ovan i punkt 20 har direktiv 2001/42 till syfte att säkerställa en hög nivå på skyddet av miljön och bidra till att integrera miljöaspekter i utarbetandet och antagandet av planer och program för att främja en hållbar utveckling genom att säkerställa att en miljöbedömning genomförs i enlighet med detta direktiv för vissa planer och program som kan antas medföra betydande miljöpåverkan.

55 Eftersom direktivet inte innehåller några bestämmelser om följderna av ett åsidosättande av förfarandebestämmelserna i direktivet, ankommer det på medlemsstaterna att inom ramen för sin behörighet vidta nödvändiga allmänna eller särskilda åtgärder för att se till att alla ”planer” eller ”program” som kan ”medföra betydande miljöpåverkan”, i den mening som avses i direktivet, blir föremål för en miljöbedömning i enlighet med det förfarande och de kriterier som föreskrivs i direktivet (dom av den 25 juni 2022, A m.fl. (Vindkraftverk i Aalter och Nevele), C‑24/19, EU:C:2020:503, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

56 Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU är medlemsstaterna skyldiga att få de otillåtna följdverkningarna av en överträdelse av EU-rätten att upphöra. Av detta följer att behöriga nationella myndigheter, inklusive nationella domstolar vid vilka talan väckts mot en rättsakt i nationell rätt som har antagits i strid med unionsrätten, är skyldiga att inom ramen för sin behörighet vidta alla nödvändiga åtgärder för att avhjälpa underlåtenheten att göra en miljöbedömning. Detta kan till exempel bestå i att, när det gäller en ”plan” eller ett ”program” som antagits i strid med skyldigheten att göra en miljöbedömning, vidta åtgärder för att inhibera eller upphäva planen eller programmet samt att återkalla eller inhibera ett tillstånd som redan har lämnats för att därefter göra en sådan bedömning (dom av den 25 juni 2022, A m.fl. (Vindkraftverk i Aalter och Nevele), C‑24/19, EU:C:2020:503, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

57 Domstolen har emellertid redan slagit fast att en nationell domstol, med beaktande av att det föreligger tvingande miljöskyddshänsyn, i undantagsfall kan tillåtas att tillämpa en nationell lagstiftning som ger den behörighet att förordna att vissa verkningar av en nationell rättsakt vars antagningsförfarande inte är förenligt med direktiv 2001/42 ska bestå, när det finns en risk för att en ogiltigförklaring av denna rättsakt skapar ett rättsligt tomrum som är oförenligt med den berörda medlemsstatens skyldighet att vidta åtgärder för införlivande av en annan unionsrättsakt som syftar till att skydda miljön (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020A m.fl. (Vindkraftverk i Aalter och Nevele), C‑24/19, EU:C:2020:503, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

58 Dessutom kan ett eventuellt bibehållande av rättsverkningarna av dessa rättsakter i tiden endast omfatta den tidsperiod som är absolut nödvändig för att avhjälpa den konstaterade rättsstridigheten (dom av den 25 juni 2022, A m.fl. (Vindkraftverk i Aalter och Nevele), C‑24/19, EU:C:2020:503, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

59 Det framgår således av den rättspraxis som nämns i punkterna 57 och 58 ovan att när det framgår att en miljöbedömning, i den mening som avses i direktiv 2001/42, borde ha genomförts innan en nationell rättsakt vars lagenlighet ifrågasätts vid en nationell domstol antogs, vilket innebär att denna rättsakt ska anses vara oförenlig med unionsrätten, så får den nationella domstolen låta verkningarna av nämnda rättsakt bestå i syfte att ge den behöriga myndigheten möjlighet att genomföra denna miljöbedömning och, i förekommande fall, ändra denna rättsakt endast om den nationella rätten tillåter detta inom ramen för det mål som har anhängiggjorts vid den nationella domstolen och under förutsättning att detta är nödvändigt för att säkerställa införlivandet av en annan unionsrättsakt som syftar till att skydda miljön, såsom direktiv 2018/844, och endast under den tidsperiod som är absolut nödvändig för att avhjälpa denna rättstridighet.

60 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att förordningen av den 25 februari 2021 delvis införlivar direktiv 2018/844, vilket innebär att en ogiltigförklaring eller inhibition av förordningen skulle kunna skapa ett rättsligt tomrum. Även om det framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 57 ovan att ett sådant rättsligt tomrum, som är oförenligt med den berörda medlemsstatens skyldighet att vidta åtgärder för införlivande av ett direktiv, i princip kan motivera att en rättsakt som inte är förenlig med unionsrätten tillfälligt bibehålls, förutsätter detta att den rättsakt vars verkningar den hänskjutande domstolen avser att upprätthålla faktiskt införlivar direktivet.

61 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 93 i sitt förslag till avgörande kan det dessutom ifrågasättas huruvida upphävande eller inhibition av villkoren för att driva parkeringsanläggningar i förordningen av den 25 februari 2021 skapar ett rättsligt tomrum. I förekommande fall ankommer det således på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det, för beviljande av tillstånd för sådana projekt enligt bilagorna I eller II till direktiv 2011/92, faktiskt är möjligt att, även tillfälligt, återgå till en praxis som, enligt vad den belgiska regeringen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, existerade innan dessa driftsvillkor antogs, vilken innebar att de behöriga myndigheterna föreskrev de driftsvillkor som numera anges i en rättsakt med allmän giltighet i samband med varje enskilt tillstånd.

62 Mot bakgrund av ovanstående ska den andra frågan besvaras enligt följande. Unionsrätten ska tolkas så, att när det framgår att en miljöbedömning, i den mening som avses i direktiv 2001/42, borde ha genomförts innan en nationell rättsakt vars lagenlighet ifrågasätts vid en nationell domstol antogs, vilket innebär att denna rättsakt ska anses vara oförenlig med unionsrätten, så får den nationella domstolen låta verkningarna av nämnda rättsakt bestå i syfte att ge den behöriga myndigheten möjlighet att genomföra denna miljöbedömning och, i förekommande fall, ändra denna rättsakt endast om den nationella rätten tillåter detta inom ramen för det mål som har anhängiggjorts vid den nationella domstolen och under förutsättning att detta är nödvändigt för att säkerställa införlivandet av en annan unionsrättsakt som syftar till att skydda miljön, såsom direktiv 2018/844, och endast under den tidsperiod som är absolut nödvändig för att avhjälpa denna rättstridighet.

Rättegångskostnader

63 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan

ska tolkas så,

att en nationell lagstiftning som fastställer villkoren för driften av parkeringsanläggningar utan att emellertid innehålla några bestämmelser om parkeringarnas lokalisering eller deras maximala antal måste bli föremål för en miljöbedömning om den, dels, har utarbetats för transporter eller för fysisk planering eller markanvändning, och om den, dels, genom att fastställa regler och kontrollförfaranden som är tillämpliga på den berörda sektorn, fastställer en omfattande samling kriterier och former för utfärdande av tillstånd och genomförande av ett eller flera projekt som kan antas medföra betydande miljöpåverkan.

2) Unionsrätten ska tolkas så, att när det framgår att en miljöbedömning, i den mening som avses i direktiv 2001/42, borde ha genomförts innan en nationell rättsakt vars lagenlighet ifrågasätts vid en nationell domstol antogs, vilket innebär att denna rättsakt ska anses vara oförenlig med unionsrätten, så får den nationella domstolen låta verkningarna av nämnda rättsakt bestå i syfte att ge den behöriga myndigheten möjlighet att genomföra denna miljöbedömning och, i förekommande fall, ändra denna rättsakt endast om den nationella rätten tillåter detta inom ramen för det mål som har anhängiggjorts vid den nationella domstolen och under förutsättning att detta är nödvändigt för att säkerställa införlivandet av en annan unionsrättsakt som syftar till att skydda miljön, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/844 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda och av direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet, och endast under den tidsperiod som är absolut nödvändig för att avhjälpa denna rättstridighet.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.