Domstolens dom (tredje avdelningen) den 16 oktober 2025
Hänvisat till av
I mål C‑805/24 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 21 november 2024,
DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei (referent), S. Rodin, N. Piçarra, och N. Fenger, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser och bakgrund till tvisten
Förordning nr 269/2014
De restriktiva åtgärder som vidtagits mot klagandena
Den överklagade domen
Parternas yrkanden
Prövning av överklagandet
Den första grunden
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den andra grunden
Den andra grundens första del
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den andra grundens andra del
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Rättegångskostnader
1 Klagandena, Gennady Nikolayevich Timchenko och Elena Petrovna Timchenko, har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 11 september 2024, Timchenko och Timchenko/rådet ( T‑644/22, EU:T:2024:621) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandenas talan om ogiltigförklaring av artikel 1.4 i rådets förordning (EU) 2022/1273 av den 21 juli 2022 om ändring av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 194, 2022, s. 1) (nedan kallad den omtvistade förordningen), i den del artikel 9 i rådets förordning (EU) nr 269/2014 av den 17 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende ändras (EUT L 78, 2014, s. 6), genom att bland annat, i artikel 9.2, införa en skyldighet att inrapportera penningmedel och ekonomiska resurser för personer som är föremål för en restriktiv frysningsåtgärd.
2 Den faktiska och rättsliga bakgrunden till förevarande mål framgår av punkterna 2–16 i den överklagade domen. Den kan med avseende på förevarande förfarande sammanfattas och kompletteras på följande sätt.
3 Det nu aktuella målet rör de restriktiva åtgärder som Europeiska unionen har vidtagit sedan år 2014 som svar på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende.
4 Klagandena är föremål för sådana restriktiva åtgärder. Gennady Nikolayevich Timchenko är en affärsman och gift med Elena Petrovna Timchenko. Båda klagandena är ryska och finska medborgare.
5 I artikel 2 i förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) nr 476/2014 av den 12 maj 2014 (EUT L 137, 2014, s. 1) (nedan kallad förordning nr 269/2014), vars lydelse var densamma såväl vid tidpunkten för antagandet av de rättsakter som nämns ovan i punkt 7 som vid tidpunkten för antagandet av den omtvistade förordningen, föreskrivs följande:
6 Artikel 9 i förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt förordning nr 590/85, lyder i utdrag som följer.
7 År 2022 antog Europeiska unionens råd restriktiva åtgärder mot klagandena, däribland frysning av deras tillgångar och ekonomiska resurser, genom att lägga till deras namn i förteckningarna över personer, enheter och organ i bilagan till rådets beslut 2014/145/Gusp av den 17 mars 2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 16), och i bilaga I till förordning nr 269/2014. Dessa åtgärder vidtogs, vad gäller Gennady Nikolayevich Timchenko, genom rådets beslut (Gusp) 2022/337 av den 28 februari 2022 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 59, 2022, s. 1) och rådets genomförandeförordning (EU) 2022/336 av den 28 februari 2022 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 58, 2022, s. 1) och, vad gäller Elena Petrovna Timchenko, genom rådets beslut (Gusp) 2022/582 av den 8 april 2022 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 110, 2022, s. 55) och rådets genomförandeförordning (EU) 2022/581 av den 8 april 2022 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 110, 2022, s. 3). Därefter förlängde rådet de restriktiva åtgärder som vidtagits mot klagandena.
8 Genom ansökan av den 14 oktober 2022 väckte klagandena talan vid tribunalen och yrkade i huvudsak att artikel 1.4 i den omtvistade förordningen skulle ogiltigförklaras i den del den innebar en ändring av artikel 9.2 och 9.3 i förordning nr 269/2014. De gjorde bland annat gällande att rådet hade överskridit sina befogenheter enligt artikel 215.2 FEUF och även åsidosatt bland annat artikel 29 FEU genom att på detta sätt ändra artikel 9.2 i denna förordning för att bland annat införa en skyldighet för de fysiska personer som är upptagna i bilaga I till förordningen att till de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna inrapportera de penningmedel och ekonomiska resurser inom Europeiska unionen som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av dem (nedan kallad den omtvistade rapporteringsskyldigheten).
9 I punkt 65 i den överklagade domen slog tribunalen, med hänvisning till punkterna 56–64 i den överklagade domen, fast att eftersom den omtvistade rapporteringsskyldigheten omfattas av den befogenhet som rådet har för att genomföra ett beslut som antagits på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) med stöd av artikel 29 FEU, i förevarande fall beslut 2014/145, kunde rådet föreskriva denna skyldighet med stöd av en unionsförordning som antagits med stöd av artikel 215.2 FEUF, och detta oberoende av om det rör sig om en skyldighet att vidta en åtgärd som ålagts sådana personer som klagandena och denna skyldighet inte föreskrevs i beslut 2014/145 som sådant.
10 Närmare bestämt underkände tribunalen, i punkt 61 i den överklagade domen, klagandenas argument att den omtvistade rapporteringsskyldigheten omfattas av medlemsstaternas genomförandebefogenheter och utgjorde ett åsidosättande av artikel 24.2 FEU.
11 Efter att ha underkänt klagandenas övriga grunder ogillade tribunalen deras talan.
12 Klagandena har yrkat att domstolen ska
13 Rådet har yrkat att domstolen ska
14 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska
15 Till stöd för sitt överklagande åberopar sökandena två grunder, den första avser bristande motivering och den andra avser tribunalens felaktiga tillämpning och tolkning av artikel 215 FEUF samt den rättspraxis som följer av domen av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236).
16 I den första grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen inte i tillräcklig utsträckning motiverade den överklagade domen för att bemöta deras argument att rådet överskred sina befogenheter genom att föreskriva den omtvistade rapporteringsskyldigheten i artikel 9.2 i förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt den omtvistade förordningen. Grunden består av två delar.
17 I den första grundens första del har klagandena gjort gällande att tribunalen inte på ett klart och otvetydigt sätt angav huruvida den omtvistade rapporteringsskyldigheten utgör en restriktiv åtgärd som antagits med stöd av artikel 29 FEU och artikel 215 FEUF, såsom klagandena anser framgår av punkterna 56 och 62 i den överklagade domen, eller huruvida denna skyldighet utgör en åtgärd för genomförande eller verkställighet av restriktiva åtgärder, såsom klagandena anser framgår av punkt 60 i domen. Tribunalens resonemang är således tvetydigt vad gäller den rättsliga klassificeringen av denna skyldighet.
18 I den första grundens andra del har klagandena gjort gällande att tribunalen inte i tillräcklig utsträckning motiverade punkterna 57–60 i den överklagade domen, eftersom det i dess resonemang inte angavs vilken konkret rättslig grund som rådet kunde stödja sig på för att föreskriva den omtvistade rapporteringsskyldigheten. Tribunalen förklarade nämligen inte hur den kom fram till slutsatsen att rådet inte överskred sina befogenheter genom att föreskriva denna skyldighet, trots att det enligt artikel 215.2 FEUF endast är tillåtet för rådet att anta restriktiva åtgärder som redan föreskrivs i det relevanta Gusp-beslutet och att det enligt artikel 24 FEU ankommer på unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och medlemsstaterna att genomföra restriktiva åtgärder.
19 Rådet och kommissionen har bestritt klagandenas argument.
20 Det bör erinras om, i likhet med vad tribunalen gjorde i punkterna 51 och 52 i den överklagade domen, att rådet inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, med stöd av artikel 29 FEU, får anta beslut som anger unionens inställning till en särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär. En sådan inställning kan inbegripa restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 87 och 88, och dom av den 6 oktober 2020, Bank Refah Kargaran/rådet, C‑134/19 P, EU:C:2020:793, punkterna 41 och 44).
21 Vidare får rådet enligt artikel 215.2 FEUF besluta om restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som inte är stater, om detta föreskrivs i ett beslut som antagits i enlighet med kapitel 2 i avdelning V i EU-fördraget, där artikel 29 FEU ingår.
22 Med hänsyn till att restriktiva åtgärder får antas av rådet såväl inom ramen för ett Gusp-beslut med stöd av artikel 29 FEU som inom ramen för unionsrättsakter som antagits med stöd av artikel 215.2 FEUF, har domstolen, såsom tribunalen i huvudsak erinrade om i punkterna 53–55 i den överklagade domen, närmare angett hur fördelningen av rådets befogenheter ser ut mot bakgrund av dessa båda bestämmelser i fördragen.
23 De beslut som antas inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med stöd av artikel 29 FEU fastställer således unionens inställning vad gäller de restriktiva åtgärder som ska antas. I allmänhet ankommer det på rådet att med enhällighet definiera eller precisera föremålet för sådana åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 88 och 90).
24 När det gäller förordningar som antagits med stöd av artikel 215 FEUF är de, med hänsyn till deras syften och innehåll, knutna till dessa beslut och utgör ett verktyg för att ge dem verkan på unionsnivå. Denna bestämmelse – varigenom det inrättats en länk mellan de mål som eftersträvas med EU-fördraget på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och unionens agerande rörande ekonomiska åtgärder som omfattas av EUF-fördraget – gör det nämligen möjligt för rådet att, med kvalificerad majoritet och med beaktande av gemensamma förslag från unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionen, anta förordningar i syfte att genomföra det berörda Gusp-beslutet och därigenom ge verkan åt restriktiva åtgärder när dessa omfattas av tillämpningsområdet för EUF-fördraget och, i synnerhet, i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning därav i samtliga medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012, parlamentet mot rådet, C‑130/10, EU:C:2012:472, punkterna 72 och 76, och dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 88 och 90).
25 På grundval av denna rättspraxis angav tribunalen, i punkterna 56, 59 och 60 i den överklagade domen, jämförda med punkterna 63 och 65 i samma dom, att den omtvistade rapporteringsskyldigheten i artikel 9.2 i förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt den omtvistade förordningen, hade införts med stöd av artikel 215.2 FEUF och att den hade till syfte att genomföra ett beslut som antagits på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med stöd av artikel 29 FEU, det vill säga beslut 2014/145, för att säkerställa en enhetlig tillämpning inom unionen av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i detta beslut, i synnerhet för att förhindra strategier för att kringgå dessa åtgärder.
26 Det framgår av dessa punkter att tribunalen, mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 53–55 i den överklagade domen och som sammanfattats i punkterna 20–24 ovan, fann att den omtvistade rapporteringsskyldigheten inte var en restriktiv åtgärd som vidtagits med stöd av artikel 29 FEU och artikel 215.2 FEUF, utan en åtgärd som vidtagits enbart med stöd av sistnämnda bestämmelse och som syftar till att säkerställa en enhetlig tillämpning av den restriktiva åtgärd för frysning av penningmedel och ekonomiska resurser som föreskrivs i artikel 2 i beslut 2014/145 och som i huvudsak återges i artikel 2 i förordning nr 269/2014.
27 Därigenom identifierade tribunalen klart och tydligt dels, i punkt 60 i den överklagade domen, jämförd med punkt 56 i samma dom, den rättsliga grunden för den omtvistade rapporteringsskyldigheten, det vill säga artikel 215.2 FEUF, dels, i punkt 60 i samma dom, den rättsliga arten av denna skyldighet, det vill säga en åtgärd som syftar till att genomföra beslut 2014/145 för att säkerställa en enhetlig tillämpning av den restriktiva åtgärd för frysning av penningmedel och ekonomiska resurser som föreskrivs i detta beslut.
28 Tvärtemot vad klagandena har gjort gällande kan konstaterandet i punkt 62 i den överklagade domen, att enbart hänvisningen till restriktiva åtgärder i artikel 215.2 FEUF inte leder till att de åtgärder som föreskrivs i denna bestämmelse begränsas till skyldigheter att avstå från visst handlande, inte förstås så, att tribunalen kvalificerade den omtvistade rapporteringsskyldigheten som en restriktiv åtgärd och därmed motsade sitt konstaterande i punkt 60 i den domen att denna rapporteringsskyldighet avser genomförandet av en sådan åtgärd.
29 Ordalydelsen i artikel 215.2 FEUF innehåller visserligen endast uttrycket restriktiva åtgärder, och i punkt 56 i den överklagade domen, liksom i punkterna 63 och 65 i samma dom, konstaterar tribunalen att den omtvistade rapporteringsskyldigheten infördes enbart med stöd av denna bestämmelse i EUF-fördraget.
30 Detta innebär emellertid inte att denna skyldighet ovillkorligen ska kvalificeras som en restriktiv åtgärd. Såsom framgår av punkt 89 i domen av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236), som det hänvisas till i punkt 54 i den överklagade domen och som det erinrats om i punkt 24 ovan, kan de åtgärder som rådet vidtar i en förordning som antagits med stöd av nämnda bestämmelse syfta till att ge verkan åt restriktiva åtgärder som föreskrivs i ett Gusp-beslut när sådana åtgärder omfattas av EUF-fördragets tillämpningsområde och att de ska ges en enhetlig tillämpning i alla medlemsstater. I detta syfte kan rådet återge det väsentliga innehållet i Gusp-beslutet och tillföra definitioner eller preciseringar avseende tillämpningen av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i detta beslut.
31 Under dessa omständigheter och med beaktande av att rådet enligt artikel 26.2 andra stycket FEU ska säkerställa enhetlighet, konsekvens och effektivitet i unionens handlande på området för gemenskapens utrikes- och säkerhetspolitik, kan rådet i en sådan förordning vidta åtgärder för att säkerställa en enhetlig, konsekvent och effektiv tillämpning av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i ett Gusp-beslut, utan att dessa genomförandeåtgärder i sig utgör restriktiva åtgärder. Detta är emellertid just syftet med den omtvistade rapporteringsskyldigheten såsom utgörande en åtgärd som, vilket framgår av punkterna 59 och 60 i den överklagade domen, avser den restriktiva åtgärden frysning av penningmedel och ekonomiska resurser som föreskrivs i artikel 2 i beslut 2014/145 och som i huvudsak återges i artikel 2 i förordning nr 269/2014.
32 Genom att i punkt 62 i den överklagade domen slå fast att enbart en hänvisning till restriktiva åtgärder i artikel 215.2 FEUF inte leder till att de åtgärder som föreskrivs i denna bestämmelse begränsas till skyldigheter att avstå från att vidta åtgärder, förklarade tribunalen, såsom för övrigt uttryckligen framgår av den andra meningen i punkt 62 samt av punkt 63 i den domen, att en åtgärd som vidtas med stöd av artikel 215.2 FEUF kan, såsom i förevarande fall, innehålla en skyldighet att vidta åtgärder för att säkerställa en enhetlig tillämpning av en restriktiv åtgärd som föreskrivs genom ett Gusp-beslut.
33 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser de anmärkningar som anförts till stöd för den första grundens första del och till stöd för en del av den andra delen av denna grund, där det görs gällande att tribunalen har motsagt sig själv och inte i tillräcklig utsträckning motiverat sitt resonemang avseende den rättsliga grund som rådet kunde stödja sig på för att föreskriva den omtvistade rapporteringsskyldigheten.
34 Domstolen kan inte heller godta den anmärkning som anförts till stöd för den andra delgrunden, enligt vilken tribunalens resonemang avseende den rättsliga grunden för den omtvistade rapporteringsskyldigheten, i punkterna 57–60 i den överklagade domen, är otillräckligt motiverat på grund av att tribunalen inte beaktade det förhållandet att de restriktiva åtgärderna enligt artikel 24 FEU genomförs av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och medlemsstaterna.
35 I punkt 61 i den överklagade domen, vilken inte har bestritts inom ramen för den första grundens andra del, underkände nämligen tribunalen, genom att uttryckligen hänvisa till sitt resonemang och skälen i punkterna 57–60 i den överklagade domen, klagandenas argument avseende just åsidosättande av denna artikel i EU-fördraget och åsidosättandet av medlemsstaternas genomförandebefogenheter. Mot denna bakgrund kan tribunalen inte anses ha lämnat en otillräcklig motivering i detta avseende i den överklagade domen.
36 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.
37 I den andra grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen, på grund av en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 215 FEUF och domen av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236), i punkt 63 i den överklagade domen felaktigt slog fast att rådet kunde föreskriva den omtvistade rapporteringsskyldigheten i artikel 9.2 i förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt den omtvistade förordningen, och detta oavsett om denna dom ska förstås så, att den kvalificerar denna skyldighet som en restriktiv åtgärd (den andra grundens första del) eller som en åtgärd för genomförande eller verkställighet av en restriktiv åtgärd avseende frysning av penningmedel och ekonomiska resurser (den andra grundens andra del).
38 För det fall tribunalen skulle anses ha kvalificerat den omtvistade rapporteringsskyldigheten med en restriktiv åtgärd, anser klagandena att tribunalen i punkt 63 i den överklagade domen felaktigt slog fast att rådet kunde anta den med stöd av artikel 215.2 FEUF, trots att denna skyldighet inte uttryckligen föreskrevs i det relevanta Gusp-beslutet.
39 Artikel 215.2 FEUF utesluter nämligen möjligheten att anta ytterligare restriktiva åtgärder som skiljer sig från dem som föreskrivs i det berörda Gusp-beslutet. I beslut 2014/145 nämns emellertid inte den omtvistade rapporteringsskyldigheten. Vidare innebär själva arten av rapporteringsskyldigheten, som utgör en verklig skyldighet som de berörda personerna måste iaktta och som vid underlåtelse att inrapportera de aktuella uppgifterna kan anses som ett kringgående av restriktiva åtgärder och bli föremål för sanktioner, att den måste finnas angiven inte bara i den förordning i vilken nämnda skyldighet föreskrivs, utan även i det relevanta Gusp-beslutet, vilket antas enhälligt.
40 Rådet och kommissionen har bestritt sökandens argument.
41 Den andra grundens första del har formulerats för det fall tribunalen skulle ha kvalificerat den omtvistade rapporteringsskyldigheten som en restriktiv åtgärd. Det framgår emellertid av de skäl som angetts ovan i punkterna 26–32 att så inte var fallet. Klagandenas argument ska mot denna bakgrund underkännas såsom verkningslöst.
42 För det fall tribunalen skulle ha kvalificerat den omtvistade rapporteringsskyldigheten som en åtgärd för genomförande eller verkställighet av den restriktiva åtgärden frysning av penningmedel och ekonomiska resurser, vilken föreskrivs bland annat i artikel 2 i beslut 2014/145, har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkt 63 i den överklagade domen slog fast att rådet var behörigt att föreskriva en sådan skyldighet i förordning nr 269/2014. Tribunalen åsidosatte nämligen artikel 24 FEU, enligt vilken det, om artikel 291.2 FEUF inte tillämpas, ankommer på varje medlemsstat, och inte på rådet, att vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra de restriktiva åtgärder som föreskrivs i ett Gusp-beslut.
43 Klagandena har vidare, fortfarande med samma utgångspunkt, i sak gjort gällande att tribunalen, i punkterna 54–59 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning och tillämpning av domen av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236), vilket innebär att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att rådet var behörigt att föreskriva en sådan skyldighet i förordning nr 269/2014. Det framgår nämligen av denna dom att en förordning som antagits med stöd av artikel 215 FEUF endast utgör ett verktyg för att ge de restriktiva åtgärder som redan fastställts i ett Gusp-beslut direkt effekt och därmed ge dem bindande verkan, varvid de vid behov kan preciseras, men utan att andra åtgärder läggs till eller att de således fastställda åtgärdernas räckvidd ändras. Tribunalen utvidgade emellertid räckvidden av nämnda dom genom att ange att en sådan förordning inte bara ger verkan åt sådana restriktiva åtgärder, utan även genomför dem.
44 Rådet och kommissionen har bestritt dessa argument.
45 Vad för det första gäller klagandenas argument som sammanfattas i punkt 42 ovan, erinrar domstolen om att rådet, enligt artikel 24.1 andra stycket FEU och artikel 26.2 första stycket och 26.3 FEU, med enhällighet ska fatta de beslut som är nödvändiga för att fastställa och genomföra gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på grundval av de allmänna riktlinjer och strategiska riktlinjer som fastställts av Europeiska rådet. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska genomföras av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och av medlemsstaterna, i enlighet med fördragen och med utnyttjande av nationella resurser och unionens resurser.
46 Såsom tribunalen med rätta slog fast i punkt 61 i den överklagade domen, jämförd med punkterna 57–60 i samma dom, till vilka det hänvisas i punkt 61, har rådet – vilket även framgår av punkterna 30, 31 och 32 ovan – enligt artiklarna 24 och 26 FEU jämförd med artikel 215.2 FEUF befogenhet att genomföra beslut som antagits på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med stöd av artikel 29 FEU för att bland annat säkerställa en enhetlig, konsekvent och effektiv tillämpning i samtliga medlemsstater av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i sådana beslut, när dessa åtgärder omfattas av EUF-fördragets tillämpningsområde.
47 Genom att på detta sätt, med stöd av artikel 215.2 FEUF, anta en förordning som syftar till att genomföra ett Gusp-beslut, inkräktar rådet inte på något sätt på medlemsstaternas genomförandebefogenhet enligt artikel 24.1 andra stycket och artikel 26.3 FEU.
48 Emedan en sådan förordning syftar till att på unionsnivå ge verkan åt restriktiva åtgärder som föreskrivs i ett Gusp-beslut samtidigt som en enhetlig, konsekvent och effektiv tillämpning säkerställs, avser medlemsstaternas genomförandebefogenhet enligt dessa bestämmelser i EU-fördraget nämligen inte genomförandet av Gusp-beslut och tillämpningen av restriktiva åtgärder på unionsnivå, utan det genomförande av dessa åtgärder som åligger de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat på deras nationella territorium.
49 Detta gäller i än högre grad eftersom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, enligt själva ordalydelsen i artikel 26.3 FEU, ska genomföras av medlemsstaterna med utnyttjande av … unionens resurser. Detta innebär att medlemsstaterna ska säkerställa genomförandet av restriktiva åtgärder på sina respektive territorier med iakttagande av de åtgärder som rådet antagit med stöd av artikel 215.2 FEUF för att säkerställa en enhetlig, konsekvent och effektiv tillämpning på unionsnivå av de restriktiva åtgärder som fastställts inom ramen för Gusp-besluten.
50 I den mån klagandena anser att rådet inte kunde föreskriva den omtvistade rapporteringsskyldigheten i avsaknad av en genomförandebefogenhet som rådet skulle ha getts i den mening som avses i artikel 291.2 FEUF genom en förordning som antagits med stöd av artikel 215.2 FEUF, räcker det att påpeka följande. Restriktiva åtgärder och åtgärder som, såsom den omtvistade rapporteringsskyldigheten, syftar till att säkerställa en enhetlig, konsekvent och effektiv tillämpning på unionsnivå av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i ett Gusp-beslut kan visserligen antas med stöd av artikel 291.2 FEUF när en förordning som antagits med stöd av artikel 215 FEUF ger kommissionen eller rådet genomförandebefogenheter, men de kan även antas uteslutande på grundval av artikel 215 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet, C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 34).
51 Vad för det andra gäller klagandenas argument som sammanfattas i punkt 43 ovan, finner domstolen att tribunalen, i punkterna 54–59 i den överklagade domen, korrekt erinrade om och tillämpade den rättspraxis som följer av domen av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236). Såsom tribunalen har slagit fast, och såsom redan har angetts ovan i punkt 29, framgår det nämligen av punkterna 88–90 i domen av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236), att rådet har befogenhet att, inom ramen för en förordning som antagits med stöd av artikel 215.2 FEUF, vidta alla åtgärder, såsom den omtvistade rapporteringsskyldigheten, som syftar till att genomföra ett Gusp-beslut som antagits med stöd av artikel 29 FEU. Rådet kan i detta sammanhang säkerställa en enhetlig tillämpning på unionsnivå av de restriktiva åtgärder som fastställs i ett sådant beslut och som rådet i den berörda förordningen erinrar om eller till och med preciserar. Tvärtemot vad klagandena har hävdat har rådet därigenom varken lagt till någon ny restriktiv åtgärd eller ändrat räckvidden av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i Gusp-beslutet.
52 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del. Överklagandet ska således ogillas i sin helhet.
53 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.
54 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som i enlighet med artikel 184.1 i dessa rättegångsregler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
55 Rådet och kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska rådets och kommissionens yrkande bifallas.
1 Rättegångsspråk: franska.