Tribunalens dom (sjätte avdelningen i utökad sammansättning) den 2 juli 2025

I mål T‑289/24,

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen i utökad sammansättning) sammansatt av ordföranden J. Costeira samt domarna M. Kancheva, U. Öberg, P. Zilgalvis och E. Tichy-Fisslberger (referent), justitiesekreterare: handläggaren H. Eriksson,

efter det skriftliga förfarandet, däribland

tribunalens beslut av den 24 juni 2024 att bevilja sökandebolagens ansökan om skyndsam handläggning tribunalens skriftliga fråga till parterna och deras svar på denna fråga från tribunalens kansli den 25 och den 27 september 2024 sökandebolagens och kommissionen begäran om konfidentiell behandling, som gavs in den 25 oktober respektive den 4 november 2024

och efter förhandlingen den 6 mars 2025,

följande

Dom

Bakgrund

De aktuella enheterna

Den aktuella företagskoncentrationen

Begäran om hänskjutande till kommissionen

Det angripna beslutet

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Huruvida sökandebolagen får företrädas av en oberoende advokat

Den första grunden, avseende åsidosättande av de språkregler som ska tillämpas enligt förordning nr 1

Den andra grunden: Underlåtenhet att iaktta den frist på 15 arbetsdagar som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004

Tolkningen av begreppet kom till den berörda medlemsstatens kännedom

Utgångspunkten för fristen på 15 arbetsdagar i förevarande mål

Kommissionens kontroll av om fristen på 15 arbetsdagar har iakttagits

Det påstådda åsidosättandet av principerna om berättigade förväntningar och rättssäkerhet

Den tredje grunden: Åsidosättande av den frist som föreskrivs i artikel 22.2 första stycket i förordning nr 139/2004

Den fjärde grunden: Det angripna beslutet meddelades för sent

Den femte grunden: Åsidosättande av rätten till försvar, principen om parternas likställdhet i processen, lojalitetsprincipen och principen om berättigade förväntningar

Den sjätte grunden: Avsaknad av påverkan på handeln mellan medlemsstaterna

Den sjunde grunden: Avsaknaden av ett betydande hot mot konkurrensen i Luxemburg

Bedömningen av de horisontella effekterna

Bedömningen av de icke-horisontella effekterna

Den åttonde grunden: Kommissionens överväganden om hänskjutandets lämplighet var irrelevanta

Rättegångskostnader

1 Genom sin talan grundad på artikel 263 FEUF, har sökandebolagen Brasserie Nationale (tidigare Brasseries Funck-Bricher et Bofferding) och Munhowen SA yrkat ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut nr C(2024) 1788 final av den 14 mars 2024, som antagits med stöd av artikel 22.3 i rådets förordning nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT L 24, 2004, s. 1) och artikel 57 i EES-avtalet (nedan kallat det angripna beslutet), i vilket den biföll en begäran som hade framställts av Autorité de concurrence du Grand-Duché de Luxembourg (nedan kallad konkurrensmyndigheten i Luxemburg) om att undersöka Brasserie Nationales förvärv av fullständig kontroll över Boissons Heintz Sàrl (ärende M.11485 – Brasserie Nationale/Boissons Heintz).

2 Brasserie Nationale är ett luxemburgskt bolag som är verksamt inom tillverkning av öl och mineralvatten.

3 Munhowen, som är ett helägt dotterbolag till Brasserie Nationale, är ett luxemburgskt bolag verksamt inom grossisthandel med drycker i Luxemburg och närliggande regioner i Frankrike och Belgien.

4 Boissons Heintz, som har sitt säte i Luxemburg, är verksamt inom grossistdistribution av drycker i Luxemburg.

5 I ett pressmeddelande av den 31 januari 2024 tillkännagav Brasserie Nationale att en företagskoncentration hade genomförts, genom vilken detta bolag hade tagit fullständig kontroll över Boissons Heintz genom att Munhowen förvärvat samtliga aktier i bolaget (nedan kallad den aktuella koncentrationen).

6 Då omsättningen i bolaget inte var särskilt betydande, hade den aktuella koncentrationen ingen unionsdimension, i den mening som avses i artikel 1 i förordning nr 139/2004, och behövde således inte anmälas till kommissionen enligt artikel 4.1 i denna förordning.

7 Eftersom det inte finns något system för kontroll av företagskoncentrationer i Luxemburg, förelåg ingen sådan anmälningsskyldighet i denna medlemsstat. Den aktuella koncentrationen krävde inte heller någon anmälan i någon annan medlemsstat i Europeiska unionen eller i någon av de andra stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

8 Den 22 december 2023 kontaktade Brasserie Nationale konkurrensmyndigheten i Luxemburg för att upplysa den om att dess dotterbolag Munhowen avsåg förvärva Boissons Heintz.

9 Den 10 januari 2024 hölls ett sammanträde mellan sökandebolagen och konkurrensmyndigheten i Luxemburg.

10 Från den 17 januari 2024 ingav tredjeparter uppgifter om den aktuella koncentrationen till konkurrensmyndigheten i Luxemburg.

11 Den 25 januari 2024 begärde en av dessa tredjeparter att konkurrensmyndigheten i Luxemburg skulle ge in en begäran om hänskjutande av denna koncentration till kommissionen enligt artikel 22.1 i förordning nr 139/2004 och samtidigt ge den ytterligare uppgifter om koncentrationen.

12 Den 7 februari 2024 begärde konkurrensmyndigheten i Luxemburg, enligt artikel 22.1 i förordning nr 139/2004, att kommissionen skulle undersöka den aktuella företagskoncentrationen (nedan kallad begäran om hänskjutande). Denna begäran inkom till kommissionen samma dag.

13 Den 8 februari 2024 underrättade kommissionen, i enlighet med artikel 22.2 i förordning nr 139/2004 och artikel 6.3 i protokoll nr 24 till EES-avtalet, konkurrensmyndigheterna i de övriga medlemsstaterna och Europeiska frihandelssammanslutningens (Efta) övervakningsmyndighet om begäran om hänskjutande. Genom skrivelse av samma dag underrättade kommissionen Brasserie Nationale om begäran om hänskjutande och bad detta bolag att inkomma med ett yttrande (nedan kallad underrättelsen). Den 9 februari 2024 vidarebefordrade kommissionen, efter att ha erhållit sökandebolagens rättsliga ombuds adresser, denna underrättelse till dem via e‑postmeddelande.

14 Den 12 februari 2024 organiserades en videokonferens mellan kommissionen och sökandebolagen.

15 Den 14 februari 2024 sände kommissionen en franskspråkig översättning av underrättelsen till sökandebolagen.

16 Den 22 februari 2024 ingav Brasserie Nationale sitt skriftliga yttrande.

17 Vid en telefonkonferens med kommissionen den 26 februari 2024 begärde Brasserie Nationale att få tillgång till begäran om hänskjutande. Samma dag sände kommissionen den icke-konfidentiella versionen av denna begäran med dess bilagor till detta bolag. Till följd av kommissionens uppmaning ingav Brasserie Nationale ett ytterligare yttrande den 29 februari 2024.

18 Vid utgången av fristen den 29 februari 2024, hade ingen medlemsstat eller stat som är part i EES-avtalet ansökt om att få ansluta sig till begäran om hänskjutande.

19 Den 14 mars 2024 godtog kommissionen, genom det angripna beslutet, begäran om hänskjutande. Kommissionen underrättade samma dag Brasserie Nationale om detta.

20 För det första angav kommissionen att begäran om hänskjutande av den 7 februari 2024 hade framställts inom den frist på 15 arbetsdagar som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004. Kommissionen påpekade i detta hänseende att den aktuella koncentrationen meddelades konkurrensmyndigheten i Luxemburg tidigast den 17 januari 2024, det vill säga det datum då konkurrensmyndigheten för första gången erhöll relevanta uppgifter om denna företagskoncentration och dess effekter som gjorde det möjligt för den att, preliminärt, bedöma huruvida villkoren för en begäran om hänskjutande, enligt artikel 22.1 första stycket i denna förordning, var uppfyllda (punkterna 20 och 28–30 i det angripna beslutet).

21 För det andra, beträffande fastställandet av de relevanta marknaderna, identifierade kommissionen, i enlighet med sin tidigare beslutspraxis, dels marknaden för tillverkning och leverans av öl till försäljningskanalen för direktkonsumtion (nedan kallad kanalen CHR/on-trade) i Luxemburg, dels marknaden för grossistdistribution via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg. Vidare påpekade kommissionen att det inte kan uteslutas att grossistdistribution via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg utgjorde en särskild marknad (punkterna 43, 52 och 56 i det angripna beslutet).

22 För det tredje ansåg kommissionen att den aktuella koncentrationen kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna, eftersom den kunde medföra att de tillverkare av öl och andra drycker som var etablerade i andra medlemsstater och inte förfogade över någon distributionskanal genom kanalen CHR/on-trade i Luxembourg fråntogs tillgång till den luxemburgska marknaden (punkterna 63 och 69 i det angripna beslutet).

23 För det fjärde angav kommissionen, beträffande risken att konkurrensen i Luxemburg skulle påverkas påtagligt, att den aktuella koncentrationen riskerade att medföra icke-koordinerade effekter till följd av horisontella överlappningar på de luxemburgska marknaderna för grossistdistribution av drycker via kanalen CHR/on-trade (punkt 73 i det angripna beslutet) och grossistdistribution av öl via samma kanal (punkt 80 i det angripna beslutet).

24 Vidare ansåg kommissionen att den aktuella koncentrationen hotade att medföra en avskärmningsrisk för kunderna till följd av de icke-horisontella överlappningarna mellan, å ena sidan, den luxemburgska marknaden för produktion och leverans av öl via kanalen CHR/on-trade och, å andra sidan, de luxemburgska marknaderna för grossistdistribution av drycker (inklusive öl) via denna kanal samt den mindre omfattande och mer begränsade marknaden för grossistdistribution av öl i Luxemburg via denna kanal (punkt 84 i det angripna beslutet).

25 Kommissionen drog därav slutsatsen att den aktuella koncentrationen riskerade att påtagligt påverka konkurrensen på marknaden i det föregående ledet för tillverkning och leverans av öl via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg samt på marknaderna i det efterföljande ledet för grossistdistribution av samtliga drycker via denna kanal i Luxemburg (punkterna 88 och 89 i det angripna beslutet).

26 För det femte fann kommissionen, som underströk att den har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att godta en begäran om hänskjutande, att den aktuella koncentrationen lämpade sig för ett hänskjutande. Denna koncentration riskerar nämligen att påverka handeln mellan medlemsstaterna och hotar att påtagligt påverka konkurrensen på det luxemburgska territoriet (punkt 91 i det angripna beslutet). Vidare har Luxemburg inget system för kontroll av företagskoncentrationer. Denna koncentration och dess verkningar skulle således inte komma att bedömas enligt något annat system för kontroll av företagskoncentrationer (punkt 92 i det angripna beslutet). Kommissionen ansåg sig i övrigt vara väl placerad för att bedöma de aktuella marknaderna mot bakgrund av de verktyg och den erfarenhet som den har inom sektorerna för produktion och tillhandahållande av drycker (punkt 93 i det angripna beslutet). Dessutom var begäran om hänskjutande daterad endast några dagar efter genomförandet av denna företagskoncentration (punkt 94 i det angripna beslutet).

27 Sökandebolagen har, i huvudsak, yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet.

28 Kommissionen, som stöds av Anheuser-Busch InBev (nedan kallat AB InBev) och konkurrensmyndigheten i Luxemburg, har yrkat att tribunalen ska

29 Sökandebolagen har, till stöd för sin talan, anfört åtta grunder. Som första grund har de gjort gällande ett åsidosättande av de språkregler som är tillämpliga enligt rådets förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som ska användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT 17, 1958, s. 385; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 14). Den andra grunden gäller en underlåtenhet att iaktta den tidsfrist på 15 arbetsdagar som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004. Såvitt avser den tredje grunden har de åberopat ett åsidosättande av den frist som föreskrivs i artikel 22.2 första stycket i denna förordning. Den fjärde grunden rör att de angripna beslutet meddelades för sent. Den femte grunden avser ett åsidosättande av rätten till försvar, principen om parternas likställdhet i processen, rätten till en rättvis rättegång och principen om berättigade förväntningar. Som sjätte grund har sökandebolagen gjort gällande en avsaknad av påverkan på handeln mellan medlemsstaterna. Såvitt avser den sjunde grunden har de åberopat avsaknad av ett betydande hot mot konkurrensen i Luxemburg. Den åttonde grunden gäller att kommissionens överväganden om huruvida hänskjutandet var lämpligt saknar relevans.

30 Det ska erinras om att frågan om sökandebolagens företrädare utgör en fråga om ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas och får som sådan när som helst prövas av tribunalen ex officio (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 september 2013, ClientEarth/rådet, C‑573/11 P, ej publicerat, EU:C:2013:564, punkt 20, och beslut av den 30 maj 2018, PJ/EUIPO – Erdmann & Rossi (Erdmann & Rossi), T‑664/16, EU:T:2018:517, punkt 47).

31 I artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som enligt artikel 53 i samma stadga ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen, föreskrivs att sådana parter som inte omfattas av första och andra styckena i förstnämnda artikel ska företrädas av en advokat.

32 Syftet med att låta de parter som inte avses i artikel 19 första och andra styckena i stadgan företrädas av en advokat är dels att förhindra att privata parter själva uppträder inför domstol utan att anlita en mellanhand, dels att säkerställa att juridiska personer försvaras av någon som är tillräckligt oavhängig i förhållande till den juridiska person som denne företräder (dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 61, dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 63, och dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555 punkt 46).

33 Uppfattningen om advokatens roll i unionens rättsordning, som återspeglar medlemsstaternas gemensamma rättsliga traditioner och som utgör grund för artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol, är att advokaten är en medarbetare i rättvisans tjänst som helt oberoende och i rättvisans övergripande intresse ska biträda klienten i enlighet med dennes behov (se beslut av den 3 juni 2024, Trasta Komercbanka/ECB, C‑103/23 P, ej publicerat, EU:C:2024:483, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

34 I förevarande mål bekräftade Jean-Louis Schiltz, som hade undertecknat ansökan, vid förhandlingen, till svar på en muntlig fråga från tribunalen, att han är styrelseordförande för Brasserie Nationale. Detta antecknades i förhandlingsprotokollet. Denna ställning är emellertid inte förenlig med att företräda bolaget vid unionsdomstolarna (beslut av den 4 december 2014, ADR Center/kommissionen, C‑259/14 P, ej publicerat, EU:C:2014:2417, punkt 27. Se även dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 65). Detsamma gäller företrädare för Munhowen, som är ett helägt dotterbolag till Brasserie Nationale (se punkt 3 ovan) och vars intressen således i stor utsträckning överlappar detta bolags intressen. Det finns nämligen en risk att denna advokats uppfattning, i alla fall till en del, påverkas av hans ställning som styrelseordförande i Brasserie Nationale (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej och Polen/kommissionen, C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkt 25).

35 Således kunde Jean-Louis Schiltz, eftersom han inte uppfyllde de krav som föreskrivs i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, såsom de har tolkats i rättspraxis, inte företräda sökandebolagen vid tribunalen. Denna omständighet påverkar emellertid inte förevarande mål, eftersom sökandebolagen även, under hela förfarandet, har företrätts av en annan advokat som uppfyller dessa villkor.

36 Sökandebolagen har kritiserat att underrättelsen om begäran om hänskjutande har upprättats på engelska, vilket strider mot förordning nr 1 och innebär att förfarandet är ogiltigt redan från första början. Sökandebolagen anser att den omständigheten att kommissionen, från en viss tidpunkt, godtagit att förfarandet sker på franska och att den av artighet tillhandahållit en översättning av denna underrättelse, inte kan avhjälpa detta fel, utan tvärtom förstärker det. Detta gäller i än högre grad då kommissionen på nytt använde engelska den 14 maj 2024 i mottagningsbeviset avseende en ändrad fullmakt från en advokat. Dessutom har domstolen, i sin dom av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen ( C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677, punkt 209), understrukit betydelsen av vilket språk som används.

37 Kommissionen har svarat att eftersom konkurrensmyndigheten i Luxemburg hade godtagit engelska som rättegångsspråk, skedde de första kontakterna med sökandebolagen på detta språk. Från och med videokonferensen den 12 februari 2024, vid vilken sökandebolagen informerade kommissionen om att de önskade att all kommunikation skulle ske på franska, fortgick förfarandet helt på franska. Således sände kommissionen en fransk översättning av underrättelsen till sökandebolagen den 14 februari 2024. Kommissionen har påpekat att det angripna beslutet är helt avfattat på franska. Den anser att även om det skulle fastställas att det föreligger ett åsidosättande av artikel 3 i förordning nr 1, innebär inte detta att förfarandet är ogiltigt.

38 Det ska erinras om att det i artikel 3 i förordning nr 1 föreskrivs att skriftliga handlingar som någon av [unionens] institutioner ställer till en medlemsstat eller en person som lyder under en medlemsstats jurisdiktion skall avfattas på den statens språk.

39 Enligt artikel 22.2 första stycket i förordning nr 139/2004 ska kommissionen utan dröjsmål underrätta medlemsstaternas behöriga myndigheter och de berörda företagen om varje begäran som den har mottagit enligt artikel 22.1.

40 En sådan skriftlig underrättelse utgör en skriftlig handling, i den mening som avses i artikel 3.1 i förordningen. Den ska således vara riktad till de berörda företagen på det språk som är officiellt i den medlemsstat där den domstol vid vilken en talan mot dem ska väckas finns. Detta gäller även om konkurrensmyndigheten i denna medlemsstat har avsagt sig rätten att erhålla dessa rättegångshandlingar på detta språk.

41 I förevarande mål var underrättelsen, genom vilken kommissionen informerade Brasserie Nationale om begäran om hänskjutande (se punkt 13 ovan), emellertid avfattad på engelska, som inte är ett officiellt språk i Storhertigdömet Luxemburg, där detta bolag har sitt säte.

42 Således har kommissionen åsidosatt artikel 3 i förordning nr 1 genom att skicka en underrättelse på engelska till Brasserie Nationale.

43 Domstolen har emellertid slagit fast att användningen av det språk som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 1 inte utgör en väsentlig formföreskrift, i den mening som avses i artikel 263 FEUF, vars åsidosättande nödvändigtvis påverkar rättsenligheten av varje handling som skickas till en person på ett annat språk. Av denna rättspraxis följer att om en institution tillställer en person som lyder under en medlemsstats jurisdiktion en skriftlig handling som inte är avfattad på den statens språk, så blir förfarandet ogiltigt endast om detta tillvägagångssätt har inneburit skadliga konsekvenser för denna person i samband med det administrativa förfarandet (dom av den 9 juni 2016, CEPSA/kommissionen, C‑608/13 P, EU:C:2016:414, punkt 36).

44 Härav följer, tvärtemot vad sökandebolagen har gjort gällande, att det endast är för det fall användningen av engelska, i underrättelsen, har fått skadliga konsekvenser för detta bolag, som rättsenligheten av denna skrivelse – och därigenom rättsenligheten av det administrativa förfarandet – kan ifrågasättas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2016, CEPSA/kommissionen, C‑608/13 P, EU:C:2016:414, punkt 37).

45 Beträffande dessa skadliga konsekvenser, insisterade sökandebolagen vid förhandlingen på att den skada som de hade åsamkats bestod i att de, såsom tillhörande kategorin små- och mellanstora företag, som inte arbetar på engelska, hade konfronterats med ett förfarande som skedde på detta språk, vilket medförde att den frist som föreskrivs i artikel 22 i förordning nr 139/2004 inte kunde iakttas.

46 Denna önskan beaktades emellertid, från den tidpunkt då sökandebolagen informerade kommissionen om de, under nästan hela det administrativa förfarande som ledde fram till det angripna beslutet. I synnerhet hölls videokonferensen den 12 februari 2024, som hade till syfte att informera sökandebolagen om begäran om hänskjutande, på franska. Kommissionen skickade, den 14 februari 2024, det vill säga mindre än en vecka efter att den skickat underrättelsen och femton dagar efter utgången av den frist som föreskrivs i artikel 22.3 första stycket i förordning nr 139/2004, en fransk översättning av denna skrivelse till sökandebolagen (se punkt 15 ovan). Vidare ingav Brasserie Nationale, den 22 och den 29 februari 2024, sina yttranden på franska, vilket tillät bolaget att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt i detta administrativa förfarande. Det enda undantaget i detta hänseende utgörs av mottagningsbeviset av den 14 maj 2024, vilket var avfattat på engelska, men vilket inte som sådant innehåller någon väsentlig information.

47 Mot denna bakgrund har sökandebolagen inte styrkt att kommissionens användning, i förevarande mål, under det administrativa förfarandet av ett annat språk än de officiella språken i den medlemsstat där talan mot dem ska väckas har åsamkat dem någon skada, i den mening som avses i den rättspraxis till vilken hänvisas i punkterna 43 och 44 ovan.

48 Den omständigheten att underrättelsen och mottagningsbeviset av den 14 maj 2024 var avfattade på engelska berättigar således inte en ogiltigförklaring av det angripna beslutet.

49 Följaktligen kan talan inte bifallas på den första grunden.

50 Sökandebolagen har gjort gällande att begäran om hänskjutande inte har ingetts inom fristen på 15 arbetsdagar från att den aktuella företagskoncentrationen kom till den berörda medlemsstatens kännedom, vilket strider mot artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004. De har, i huvudsak, för det första gjort gällande att begreppet kom till den berörda medlemsstatens kännedom har tolkats alltför brett av kommissionen och konkurrensmyndigheten i Luxemburg. För det andra fick denna konkurrensmyndighet tillräcklig information om den aktuella företagskoncentrationen före det datum som fastställdes i det angripna beslutet. För det tredje har kommissionen inte, med skälig noggrannhet, kontrollerat att denna frist iakttagits av denna konkurrensmyndighet. För det fjärde medför godtagandet av begäran om hänskjutande ett åsidosättande om principerna om berättigade förväntningar och rättssäkerhet och står i strid med unionslagstiftarens vilja.

51 Kommissionen, AB InBev och konkurrensmyndigheten i Luxemburg har tillbakavisat dessa argument.

52 Enligt artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004 ska [e]n begäran [om hänskjutande] framställas inom 15 arbetsdagar från den dag då koncentrationen anmäldes eller, om någon anmälan inte krävs, på annat sätt kom till den berörda medlemsstatens kännedom.

53 Således anges i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004 som utgångspunkt för fristen på 15 arbetsdagar den dag då koncentrationen anmäldes eller, om någon anmälan inte krävs, den dag då denna företagskoncentration på annat sätt kom till den berörda medlemsstatens kännedom.

54 Det ska påpekas att det, eftersom det inte finns något system för kontroll av företagskoncentrationer i Luxemburg, inte krävdes någon anmälan av den aktuella företagskoncentrationen i denna medlemsstat. Således är utgångspunkten för fristen på 15 arbetsdagar, i förevarande mål, dagen då koncentrationen kom till den berörda medlemsstatens kännedom.

55 Sökandebolagen har anfört att lydelsen i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004, för det fall ingen anmälan krävs, endast föreskriver att företagskoncentrationen ska ha kommit till den berörda medlemsstatens kännedom, inte att den ska ha anmälts eller att några ytterligare eller kompletterande upplysningar ska ha lämnats. Den breda tolkning som kommissionen och konkurrensmyndigheten i Luxemburg har gjort av begreppet kom till den berörda medlemsstatens kännedom innebär, konkret, en rätt till passivitet för den nationella konkurrensmyndigheten.

56 I synnerhet har sökandebolagen bestritt tolkningen att för att en företagskoncentration ska ha kommit till den berörda medlemsstatens kännedom, i den mening som avses i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004, krävs en aktiv överföring av relevanta upplysningar i syfte att tillåta den nationella konkurrensmyndigheten att göra en preliminär bedömning av huruvida villkoren för en begäran om hänskjutande är uppfyllda. De anser att denna tolkning innebär att de berörda företagen, även om ingen anmälan krävs i den aktuella medlemsstaten, av försiktighet alltid aktivt ska vidta en åtgärd för att tillåta den nationella myndigheten att göra denna preliminära bedömning. Sökandebolagen anser att det rör sig om motsvarigheten till en anmälningsskyldighet som går längre än kraven i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004. Det ankommer på denna myndighet att göra en preliminär bedömning. Denna myndighet kan, när den informerats om en företagskoncentration, inte förhålla sig passiv och vänta på att parterna tillsänder den alla nödvändiga och ändamålsenliga uppgifter.

57 Kommission, AB InBev och konkurrensmyndigheten i Luxemburg har bestritt detta argument.

58 Vid tolkningen av begreppet kom till den berörda medlemsstatens kännedom, i den mening som avses i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004, ska tribunalen enligt fast rättspraxis göra en bokstavlig, kontextuell, teleologisk och historisk tolkning av artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004 (se dom av den 25 juni 2020, A m.fl. (Vindkraftverk i Aalter och Nevele), C‑24/19, EU:C:2020:503, punkt 37 och där angiven rättspraxis). I detta sammanhang ska hänsyn tas till den omständigheten att unionsrättens bestämmelser är avfattade på flera olika språk och att samtliga språkversioner äger vitsord, vilket kan göra det nödvändigt att jämföra de olika språkversionerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2021, Hessischer Rundfunk, C‑422/19 och C‑423/19, EU:C:2021:63, punkt 65, och dom av den 14 juli 2016, Lettland/kommissionen, T‑661/14, EU:T:2016:412, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

59 Inledningsvis, vad gäller bokstavstolkningen, överensstämmer inte de olika språkversionerna av artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004. Det följer bland annat av de formuleringar som används i den tyska, den engelska, den kroatiska, den spanska, den franska, den ungerska, den italienska, den nederländska och den portugisiska språkversionen av denna bestämmelse att kom till den berörda medlemsstatens kännedom ska utgöras av ett agerande, såsom en överföring. Den bulgariska språkversionen av denna bestämmelse antyder att vilken form av kännedom som helst räcker. Denna skillnad mellan språkversionerna innebär att artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004 ska tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2016, Borealis Polyolefine m.fl., C‑191/14, C‑192/14, C‑295/14, C‑389/14 och C‑391/14–C‑393/14, EU:C:2016:311, punkt 90, och dom av den 26 januari 2021, Hessischer Rundfunk, C‑422/19 och C‑423/19, EU:C:2021:63, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

60 Vidare, beträffande den historiska tolkningen, var användningen av uttrycket kom till medlemsstatens kännedom i denna bestämmelse nödvändig för att göra det möjligt för de medlemsstater som inte har en nationell lagstiftning om kontroll av koncentrationer att begära att kommissionen kontrollerar koncentrationer som kan få negativa effekter på deras territorium, när dessa koncentrationer även påverkar handeln mellan medlemsstater (dom av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen, C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677, punkt 164).

61 Utöver detta historiska perspektiv, gör denna tolkning inte heller det möjligt att klargöra lydelsen i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004. För det första motsvarar uttrycket kom till den medlemsstatens kännedom i artikel 22.4 i den ursprungliga versionen av rådets förordning (EES) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, 1989, s. 1), uttrycket kom till den berörda medlemsstatens kännedom i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004. För det andra är uttrycket bringas till den medlemsstats eller de medlemsstaters kännedom, såsom det infördes genom rådets förordning (EG) nr 1310/97 av den 30 juni 1997 om ändring av förordning nr 4064/89 (EGT L 180, 1997, s. 1) i artikel 22.4 i förordning nr 4064/89, lika oprecist och tvetydigt som uttrycket kom till den berörda medlemsstatens kännedom i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004. Dessutom är kommissionens tillkännagivande om hänskjutande av koncentrationsärenden (EUT C 56, 2005, s. 2) (nedan kallat tillkännagivandet om hänskjutande), i vilket fotnot 43 innehåller en tolkning av begreppet kom till medlemsstatens kännedom, som sökandebolagen har bestritt, inte relevant för den historiska tolkningen, eftersom detta tillkännagivande antogs efter antagandet av förordning nr 139/2004 och således inte kunde beaktas av unionslagstiftaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen, C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677, punkt 144).

62 Vidare, vad gäller den kontextuella tolkningen, ska det påpekas att artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004, i första ledet i meningen, innehåller en hänvisning till begäran [om hänskjutande]. Denna bestämmelse ska således tolkas mot bakgrund av artikel 22.1 första stycket i förordning nr 139/2004, som anger de förutsättningar under vilka en sådan begäras får framställas. Detta innebär att det för att en företagskoncentration ska anses ha kommit till den berörda medlemsstatens kännedom krävs att den berörda medlemsstaten har fått möjlighet att göra en preliminär bedömning av dessa förutsättningar och avgöra huruvida det är lämpligt att framställa en begäran om hänskjutande. Den omständigheten att en anmälan av en koncentration har gjorts respektive att denna har kommit till medlemsstatens kännedom utgör två alternativ som, enligt artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004, medför samma rättsliga konsekvenser, det vill säga att fristen på 15 arbetsdagar börjar löpa (se punkt 53 ovan), bekräftar denna tolkning. Detsamma gäller beträffande de övriga mekanismer för hänskjutande som anges i artikel 4.4 och 4.5 samt artikel 9 i förordning nr 139/2004 vilka, för att deras respektive frister ska börja löpa, föreskriver att antingen en kopia av anmälan eller en motiverad skrivelse ska ha skickats. Således ska en aktiv överföring av information ha skett som gör det möjligt att bedöma om villkoren för tillämpning av dessa mekanismer är uppfyllda. Denna tolkning bekräftas även av den omständigheten att utgångspunkten för de 15 arbetsdagarna för att framställa en ansökan om att ansluta sig till begäran om hänskjutande också är beroende av en aktiv överföring av upplysningar till de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, i enlighet med artikel 22.2 andra stycket i förordning nr 139/2004. Dessutom bekräftas den av att unionens system för kontroll av företagskoncentrationer allmänt grundar sig på principen om ett aktivt lämnande av relevanta upplysningar, såsom bland annat framgår av artikel 4.1, 4.2 och 10.1 första stycket i förordning nr 139/2004.

63 Mot denna bakgrund måste begreppet kom till den berörda medlemsstatens kännedom, i den mening som avses i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004, innefatta ett aktivt lämnande av upplysningar till den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten, som gör det möjligt för denna att göra en preliminär bedömning av de villkor som föreskrivs i artikel 22.1 första stycket i denna förordning.

64 Denna bedömning bekräftas även av en teleologisk tolkning av artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004.

65 Det framgår nämligen av skälen 11 och 14 i denna förordning att hänskjutande av koncentrationer bör ske på ett effektivt sätt, vilket utesluter att artikel 22.1 andra stycket i denna förordning kan tolkas så, att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna är skyldiga att aktivt söka upplysningar om koncentrationer som kan komma att undersökas enligt detta system. Detta mål om effektivitet skulle även påverkas om dessa myndigheter, för att iaktta fristen på 15 arbetsdagar, var tvungna att av försiktighet lämna in en begäran om hänskjutande, även när det inte var säkert att villkoren i artikel 22.1 första stycket i denna förordning var uppfyllda. Den tolkning som anges i punkt 63 ovan beaktar således den omständigheten att unionslagstiftaren har önskat säkerställa att koncentrationer kontrolleras inom tidsfrister som är förenliga med både kravet på god förvaltningssed och affärslivets krav (se dom av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen, C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677, punkt 204 och där angiven rättspraxis).

66 Den tolkning som anges i punkt 63 ovan är även motiverad av rättssäkerhetsprincipen, såsom den har åberopats av sökandebolagen, enligt vilken det krävs att en lagstiftning gör det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de därigenom åläggs. Enskilda ska nämligen på ett otvetydigt sätt kunna få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och kunna vidta åtgärder i enlighet därmed (se dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft, C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkterna 127 och 128 samt där angiven rättspraxis).

67 Denna tolkning säkerställer nämligen att utgångspunkten för den frist som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004 anges tydligt. Genom att till de behöriga myndigheterna lämna upplysningar som tillåter dem att göra en preliminär bedömning av de villkor som föreskrivs i första stycket i denna artikel, kan parterna i en företagskoncentration vara säkra på att denna frist har börjat löpa och att det inte längre går att lämna in någon begäran om hänskjutande efter utgången av den. Således garanteras att denna frist inte är beroende av oförutsebara och osäkra omständigheter, såsom tillgänglig offentlig information om en viss koncentration.

68 I motsats till vad sökandebolagen anser, har inte de behöriga myndigheterna, vilka inte ligger bakom utan är mottagare av den kännedom som avses i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004, någon kontroll över den frist som föreskrivs i denna bestämmelse. Däremot får parterna i koncentrationen, genom att tillräckligt föra över kännedom om de krav som avses i punkt 63 ovan, låta denna frist börja löpa. För det fall denna frist inte iakttas av dessa myndigheter, får dessa parter åberopa denna omständighet inom ramen för deras yttrande avseende begäran om hänskjutande vid kommissionen och, om kommissionen godtar denna begäran, vid unionsdomstolarna inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av det beslut genom vilket denna begäran godtagits. Således får dessa myndigheter inte godtyckligt fastställa när fristen börjar löpa, utan de är underställda objektiva kriterier som kan prövas av domstol.

69 Av detta följer, i enlighet med den tolkning som anges i punkt 63 ovan, att begreppet kom till den berörda medlemsstatens kännedom, i den mening som avses i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004, till sin form, ska utgöras av en aktiv överföring av relevanta upplysningar till den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten. Vidare ska innehållet omfatta tillräckliga upplysningar för att tillåta denna myndighet att göra en preliminär bedömning av de villkor som föreskrivs i första stycket i denna artikel.

70 Såsom kommissionen med fog har gjort gällande, ska således den frist på 15 arbetsdagar som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004 börja löpa vid den tidpunkt då alla dessa upplysningar har lämnats. Mot denna bakgrund är det irrelevant huruvida dessa upplysningar har lämnats av det berörda företaget eller av tredje man eller av någon annan källa.

71 I motsats till vad sökandebolagen har gjort gällande kan således de upplysningar som enbart avser förekomsten av en företagskoncentration inte medföra att denna frist börjar löpa. Enbart vetskapen om en företagskoncentration tillåter nämligen inte den behöriga myndigheten att göra en preliminär bedömning av villkoren för att artikel 22.1 första stycket i förordning nr 139/2004 ska vara tillämplig.

72 Vidare har sökandebolagen kritiserat det som de uppfattar som en påstådd rätt till passivitet. De menar att det krävs ett aktivt agerande från de berörda behöriga myndigheternas sida från den tidpunkt då de informerats om att en koncentration föreligger. Sökandebolagen hänför sig i detta sammanhang, såsom framgår av punkt 62 ovan, till en omständighet som inte omfattas av unionens system för kontroll av företagskoncentrationer i allmänhet eller av dess mekanismer för hänskjutande i synnerhet, i vilka det varken ankommer på kommissionen eller de nationella myndigheterna att aktivt söka upplysningar om företagskoncentrationer som kan komma att undersökas enligt detta system. En sådan tolkning är, på grund av den stora administrativa börda som den innebär, inte förenlig med det mål avseende effektivitet som nämns i punkt 65 ovan. Den skulle frånta den mekanism för hänskjutande som avses i artikel 22 i förordning nr 139/2004 dess ändamålsenliga verkan.

73 Slutligen godtar tribunalen inte sökandebolagens argument att tolkningen av artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004, såsom den anges i punkt 63 ovan, är att likställa med en anmälningsskyldighet.

74 I motsats till vad som föreskrivs i artikel 14.2 a i förordning nr 139/2004 beträffande underlåtelse att anmäla en koncentration, följer nämligen ingen sanktion av att en koncentration inte har kommit till den berörda medlemsstatens kännedom. Vidare finns det, såsom kommissionen har påpekat, inget krav angående på vilket sätt koncentrationen ska ha kommit till medlemsstatens kännedom. Det kan, exempelvis, röra sig om en enkel skrivelse som endast kort anger de uppgifter som gör det möjligt att göra en bedömning av de villkor som föreskrivs i artikel 22.1 första stycket i förordning nr 139/2004, såsom den berörda företagskoncentrationen, parterna i denna koncentration, de marknader som påverkas, inverkan på handeln mellan medlemsstater och inverkan på handeln mellan medlemsstaterna och på konkurrensen inom den berörda medlemsstatens territorium.

75 Således kan att koncentrationen kommit till medlemsstatens kännedom inte, varken till form eller till innehåll, likställas med att en obligatorisk anmälan har gjorts. En sådan anmälan kräver, enligt artikel 4 i kommissionens förordning (EU) 2023/914 av den 20 april 2023 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer och om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 802/2004 (EUT L 119, 2023, s. 22), ett tillhandahållande av fullständiga uppgifter, såsom de föreskrivs i de CO-formulär och förenklade CO-formulär som finns i bilagorna I och II till denna förordning, för att tillåta kommissionen att göra en slutgiltig bedömning av huruvida företagskoncentrationen är förenlig med den inre marknaden.

76 Vidare avser uttrycket kom till den berörda medlemsstatens kännedom i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004 i huvudsak koncentrationer som kan få negativa effekter i en medlemsstat som inte har en nationell lagstiftning om kontroll av koncentrationer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen, C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677, punkt 164), vilket för närvarande endast är fallet med Storhertigdömet Luxemburg. Följaktligen kan det konstateras att tillämpningsområdet för detta uttryck är begränsat.

77 Sökandebolagen anser att konkurrensmyndigheten i Luxemburg informerades tillräckligt före den 17 januari 2024, vilket är det datum som fastställts i det angripna beslutet. De har anfört att konkurrensmyndigheten i Luxemburg, i själva verket, redan den 10 januari 2024 var informerad om denna koncentration och i stånd att göra en preliminär bedömning.

78 För det första var denna koncentration nämligen väldigt enkel. För det andra hade konkurrensmyndigheten i Luxemburg förhört sig om sektorn för den storskaliga detaljhandeln i Luxemburg sedan år 2015, om sektorn för bryggerier och utskänkningsställen sedan år 2017 och, sedan år 2019 om relationerna mellan bryggerier, å ena sidan, och professionell hotellverksamhet, restauranger och kaféer (nedan kallad Horeca-sektorn), å den andra, särskilt med avseende på sökandebolagen och ett dotterbolag till AB InBev. Vidare hade denna myndighet erhållit ett stort antal användbara upplysningar från sökandebolagen och andra aktörer inom ramen för en utredning som pågått sedan år 2015. Dessa upplysningar tillät denna myndighet att göra en preliminär bedömning av den aktuella koncentrationen i början av år 2024. För det tredje har konkurrensmyndigheten i Luxemburg erkänt att den informerats om denna koncentration redan den 22 december 2023. För det fjärde publicerades tidningsartiklarna redan den 9 januari 2024. För det femte informerade Brasserie Nationale, vid ett möte som organiserats med konkurrensmyndigheten i Luxemburg den 10 januari 2024, denna myndighet om att dess dotterbolag Munhowen var på väg att förvärva Boissons Heintz.

79 Sökandebolagen har preciserat att konkurrensmyndigheten i Luxemburg, vid detta möte, informerades om att den aktuella koncentrationen skulle genomföras i slutet av januari 2024. De har kritiserat den omständigheten att denna myndighet knappt ställde några frågor om denna koncentration och inte tillkännagav någon konkret uppföljning, utan endast svarade att den skulle hålla kontakten med Munhowens advokater. Eftersom denna myndighet inte reagerade, genomförde parterna i den aktuella koncentrationen, tre veckor senare, det vill säga den 31 januari 2024, denna koncentration med överlåtelse av aktier och betalning av priset. Enligt sökandebolaget hade det varit enkelt, lämpligt och förenligt med principerna om rättssäkerhet och effektivitet för konkurrensmyndigheten i Luxemburg att kontakta Munhowens advokater mellan den 10 och den 30 januari 2024 i syfte att fortsätta med kommunikationen eller förklara att det fanns en svårighet.

80 Konkurrensmyndigheten i Luxemburg förhöll sig passiv och vidtog ingen aktiv åtgärd. Den framställde inte heller någon begäran om kompletterande upplysningar utöver den information som den redan förfogande över, utan väntade till dess att tredjeparter inkom med synpunkter. Enligt sökandebolagen framgår det av indikationer från konkurrensmyndigheten i Luxemburg att ett initiativ av ett företag som är en konkurrent till Brasserie National varit avgörande för begäran om hänskjutande. Konkurrensmyndigheten i Luxemburg lät således den frist på 15 arbetsdagar som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004 löpa ut utan att reagera.

81 Kommissionen, AB InBev och konkurrensmyndigheten i Luxemburg har bestritt detta argument.

82 För det första framgår av punkt 22 i det angripna beslutet och av punkt 16 i begäran om hänskjutande att Brasserie Nationale informerade konkurrensmyndigheten i Luxemburg den 22 december 2023 och därefter den 10 januari 2024 om att dess dotterbolag Munhowen avsåg förvärva Boissons Heintz. Sökandebolagen har emellertid inte visat att de upplysningar som Brasserie Nationale, vid dessa datum, hade lämnat till konkurrensmyndigheten i Luxemburg om att den aktuella företagskoncentrationen förelåg, enligt den tolkning som anges i punkt 69 ovan, innehöll tillräckliga uppgifter för att, preliminärt, kunna bedöma huruvida villkoren för att framställa en begäran om hänskjutande enligt artikel 22.1 första stycket i förordning nr 139/2004 var uppfyllda. Tvärtom framgår det av protokollet från mötet den 10 januari 2024, som finns i bilaga B.8 i kommissionens svarsinlaga, att sökandebolagens företrädare inte lämnade någon detaljerad uppgift om den aktuella koncentrationen och att konkurrensmyndigheten i Luxemburg angav att den inte hade tillräckliga uppgifter för att uttala sig om en begäran om hänskjutande enligt artikel 22 i förordning nr 139/2004, eller om en tillämpning av artikel 102 FEUF.

83 Sökandebolagen har inte heller visat att konkurrensmyndigheten i Luxemburg, före den 17 januari 2024, av tredjeparter eller någon annan källa erhöll några uppgifter som möjliggjorde en preliminär bedömning av de villkor som ska vara uppfyllda för att kunna framställa en begäran om hänskjutande enligt artikel 22.1 första stycket i förordning nr 139/2004. Sökandens argument grundar sig snarare på den felaktiga premissen att det ankom på konkurrensmyndigheten i Luxemburg att göra efterforskningar för att få den information som var nödvändig för att kunna göra en sådan preliminär bedömning. Såsom anges i punkterna 71 och 72 ovan var detta emellertid inte fallet.

84 Eftersom konkurrensmyndigheten i Luxemburg endast hade informerats om att en företagskoncentration förelåg och inte hade varit skyldig att aktivt eftersöka information om den aktuella koncentrationen och de berörda företagen, kan sökandebolagen inte klandra denna myndighet för att inte aktivt ha vidtagit någon åtgärd. Mot denna bakgrund är de tidningsartiklar som sökandebolagen har åberopat och den påstådda enkelheten i denna koncentration irrelevanta.

85 Rapporterna från de sektoriella utredningar som konkurrensmyndigheten i Luxemburg gjort inom sektorn för den storskaliga detaljhandeln och sektorerna för bryggerier och utskänkningsställen kunde vidare visserligen vara av nytta för bedömningen av vissa potentiella effekter av den aktuella koncentrationen på konkurrensen i Luxemburg. Det ska dock påpekas att dessa rapporter var från år 2019 och således av begränsad aktualitet. De omfattade inte heller alla de relevanta marknaderna, såsom de anges i punkt 21 ovan. Bland annat omfattade de inte grossistmarknaden för drycker via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg. Denna sistnämnda marknad var emellertid särskilt relevant för en preliminär analys av denna koncentration, eftersom både Munhowen och Boissons Heintz är verksamma inom grossisthandel med drycker i Luxemburg (se punkterna 3 och 4 ovan). På samma sätt var de uppgifter som konkurrensmyndigheten i Luxemburg erhållit inom ramen för andra undersökningar som gjorts sedan år 2015, såsom de som avsåg relationerna mellan bryggerierna och Horeca-sektorn i Luxemburg, inte helt uppdaterade och gällde endast i begränsad utsträckning denna marknad. Under alla omständigheter skulle dessa sektoriella utredningar och undersökningar, eftersom de inte avsåg denna koncentration, utan ytterligare efterforskningar inte ha varit tillräckliga för en preliminär analys av de villkor som ska uppfyllas för att framställa en begäran om hänskjutande enligt artikel 22.1 första stycket i förordning nr 139/2004.

86 I avsaknad av bevis på att alla relevanta upplysningar aktivt sändes till konkurrensmyndigheten i Luxemburg, före den 17 januari 2024, för en preliminär bedömning av villkoren i artikel 22.1 första stycket i förordning nr 139/2004, kan kommissionen således inte klandras för att, i punkt 28 i det angripna beslutet, ha fastställt detta datum som utgångspunkt för fristen på 15 arbetsdagar, såsom föreskrivs i andra stycket i denna artikel.

87 Sökandebolagen har gjort gällande att kommissionen har godtagit begäran om hänskjutande utan att, med rimlig noggrannhet, ha kontrollerat om fristen på 15 arbetsdagar, såsom den föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004, hade iakttagits av konkurrensmyndigheten i Luxemburg.

88 Kommission har bestritt detta argument.

89 Det ska påpekas att kommissionen, i punkterna 20–30 i det angripna beslutet, behandlade frågan om huruvida begäran om hänskjutande hade ingetts inom den frist på 15 arbetsdagar som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004.

90 Närmare bestämt beaktade kommissionen Brasserie Nationales synpunkter (punkt 23 i det angripna beslutet) och undersökte om det fanns bevis som styrkte att detta bolag, den 10 januari 2024, till konkurrensmyndigheten i Luxemburg hade lämnat relevanta och tillräckliga upplysningar som gjorde det möjligt för denna myndighet att göra en preliminär bedömning av de villkor som skulle uppfyllas för att framställa en begäran om hänskjutande enligt artikel 22.1 första stycket i förordning nr 139/2004 (punkt 24 i det angripna beslutet). Kommissionen kommunicerade även med denna myndighet beträffande de upplysningar som parterna i den aktuella koncentrationen hade lämnat. Kommissionen konstaterade att sökandebolagen inte hade lämnat konkreta upplysningar som möjliggjorde en bedömning av den aktuella koncentrationen och dess effekter på Luxemburgs territorium (punkt 25 och fotnot nr 23 i det angripna beslutet). Den har påpekat att sådana upplysningar lämnades, den 17 och den 25 januari 2024, av tredjeparter (punkt 27 i det angripna beslutet). Kommissionen drog därav slutsatsen att denna koncentration hade meddelats konkurrensmyndigheten i Luxemburg tidigast den 17 januari 2024 (punkt 28 i det angripna beslutet) varför begäran om hänskjutande av den 7 februari 2024 har framställts inom den frist på 15 arbetsdagar som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004 (punkt 29 i det angripna beslutet).

91 Följaktligen och under alla omständigheter kontrollerade kommissionen, i motsats till vad sökandebolagen har hävdat, huruvida konkurrensmyndigheten i Luxemburg hade framställt begäran om hänskjutande inom den frist på femton arbetsdagar som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004. Det är inte nödvändigt att fastställa vid vilket exakt datum fristen började löpa.

92 Enligt sökandebolagen innebär godtagandet av begäran om hänskjutande ett åsidosättande av principerna om berättigade förväntningar och rättssäkerhet. Det står i strid med en önskan om skyndsamhet hos unionslagstiftaren, som har föreskrivit en kort frist för att framställa en begäran om hänskjutande. Genom hänskjutandet ifrågasätts den aktuella koncentrationens giltighet i efterhand. Enligt domen av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen ( C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677, punkterna 206 och 207), ska varje tolkning av artikel 22 i förordning nr 139/2004 vara förenlig med principerna om effektivitet, förutsebarhet och rättssäkerhet. Att inte iaktta den frist som föreskrivs i denna bestämmelse innebär ett åsidosättande av principerna om effektivitet och rättssäkerhet.

93 Kommissionen har bestritt detta argument.

94 Det ska inledningsvis påpekas att artikel 22 i förordning nr 139/2004, såsom följer av dess punkt 4 första stycket, tillåter hänskjutande av en koncentration till kommissionen efter att den har genomförts. Således kan sökandebolagen, i avsaknad av en invändning om rättsstridighet riktad mot denna bestämmelse, inte klandra kommissionen för att ha tillämpat den på den aktuella koncentrationen på grund av att den redan har genomförts och inte längre kan ifrågasättas enligt nationell rätt.

95 I den mån sökandebolagen har åberopat rättssäkerhetsprincipen och unionslagstiftarens vilja, framgår det av punkterna 65–68 och 72 ovan att den tolkning som gjorts i det angripna beslutet och i punkt 69 ovan är riktig, mot bakgrund av denna princip och av målet avseende effektivitet och ändamålsenlig verkan i artikel 22 i förordning nr 139/2004. Vidare säkerställer den en kontroll av företagskoncentrationer inom en frist som är förenlig med både kraven avseende en god förvaltning och de som avser affärsliv.

96 Beträffande skyddet för berättigade förväntningar, räcker det att erinra om att det, för att ett åsidosättande av denna princip ska konstateras krävs att en av unionens institutioner, genom att ge en medborgare precisa garantier, har gett denne grundade förhoppningar. Sådana garantier utgörs, oavsett på vilket sätt de meddelas, av tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter (se dom av den 16 september 2021, FVE Holýšov I m.fl./kommissionen, C‑850/19 P, ej publicerad, EU:C:2021:740, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Sökandebolagen har emellertid inte styrkt att det föreligger någon garanti som de har getts av kommissionen. Denna institutions godtagande av begäran om hänskjutande, genom det angripna beslutet, kan således inte anses åsidosätta denna princip.

97 Således kan argumenten om ett påstått åsidosättande av principerna om berättigade förväntningar och rättssäkerhet samt unionslagstiftarens vilja och kontroll av den aktuella koncentrationen i efterhand inte godtas.

98 Mot denna bakgrund kan den andra grunden som helhet inte leda till bifall av talan.

99 Sökandebolagen anser att den omständigheten att de berörda bolagen informerades, på franska, om begäran om hänskjutande först den 14 februari 2024 och att de underrättades om denna begäran först den 26 februari 2024 utgör ett åsidosättande av artikel 22.2 i förordning nr 139/2004. De anser att information om denna begäran borde ha lämnats redan den 7 februari 2024 eller dagen därefter. Endast information på franska om begäran om hänskjutande kan anses utgöra en ändamålsenlig och giltig underrättelse.

100 Kommissionen har bestritt detta argument.

101 Det ska påpekas att enligt artikel 22.2 första stycket i förordning nr 139/2004 ska [k]ommissionen … utan dröjsmål underrätta medlemsstaternas behöriga myndigheter och de berörda företagen om varje begäran [om hänskjutande] som den har mottagit enligt punkt 1 [i denna artikel].

102 För att förstå den exakta räckvidden av denna skyldighet, behöver det undersökas vilket innehåll och vilken form den information som kommissionen ska lämna till de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och de berörda företagen ska ha. Vidare ska kravet på att denna information ska lämnas utan dröjsmål undersökas.

103 För det första, beträffande informationens innehåll, ska det sammanhang i vilket denna skyldighet ingår beaktas, genom en analys av sambandet mellan första och andra stycket i artikel 22.2 i förordning nr 139/2004. I andra stycket föreskrivs att [v]arje annan medlemsstat skall ha rätt att ansluta sig till den ursprungliga begäran inom 15 arbetsdagar från och med att den underrättats av kommissionen om den ursprungliga begäran. Den underrättelse som föreskrivs i första stycket i denna artikel har således till syfte att tillåta de behöriga myndigheterna i de övriga medlemsstaterna att framställa en begäran om att ansluta sig till den ursprungliga begäran. För att kunna framställa en sådan begäran, måste dessa myndigheter, liksom myndigheterna i den begärande medlemsstaten efter att begäran om hänskjutande kommit till dess kännedom enligt artikel 22.1 andra stycket i denna förordning (se punkt 69 ovan), vara i stånd att göra en preliminär bedömning av villkoren för en tillämpning av artikel 22.1 första stycket i denna förordning. I egenskap av myndighet i den begärande myndigheten förfogar den, för denna bedömning, över en frist på 15 arbetsdagar. Av detta följer att den underrättelse som nämns i artikel 22.2 första stycket i denna förordning ska innehålla alla väsentliga uppgifter i begäran om hänskjutande för att tillåta de behöriga myndigheterna i de övriga medlemsstaterna att bedöma huruvida en begäran om att ansluta sig till den ursprungliga begäran bör ges in.

104 Eftersom artikel 22.2 första stycket i förordning nr 139/2004 placerar de berörda företagen på samma nivå som [de övriga] medlemsstaternas myndigheter, ska kommissionen lämna samma upplysningar till dessa företag i syfte att göra det möjligt för dem att lämna sina synpunkter.

105 För det andra, vad gäller formen för en underrättelse avseende en begäran om hänskjutande, ska det påpekas att artikel 22.2 första stycket i förordning nr 139/2004 inte föreskriver något särskilt formkrav avseende en sådan underrättelse. Såsom kommissionen har gjort gällande kräver denna bestämmelse således inte att kommissionen ska sända en kopia av begäran om hänskjutande till de nationella myndigheterna eller berörda företagen, även om en sådan överföring kan göra det möjligt för den att uppfylla sin underrättelseskyldighet enligt denna bestämmelse.

106 För det tredje, vad gäller det tidskrav som föreskrivs i artikel 22.2 första stycket i förordning nr 139/2004, ska uttrycket utan dröjsmål anses betyda omedelbart, skyndsamt eller utan uppskjutande (dom av den 28 september 2022, Grieger/kommissionen, T‑517/21, ej publicerad, EU:T:2022:588, punkt 39).

107 I förevarande mål skickade kommissionen underrättelsen till Brasserie Nationale den 8 februari 2024, det vill säga dagen efter att den mottagit begäran om hänskjutande daterad den 7 februari 2024 (se punkterna 12 och 13 ovan). Denna skrivelse, som finns i bilaga A.6 i ansökan, innehåller en sammanfattning av skälen till varför konkurrensmyndigheten i Luxemburg ansåg att den aktuella koncentrationen påverkade handeln mellan medlemsstaterna och riskerade att påtagligt påverka konkurrensen inom Luxemburg samt, följaktligen, uppfyllde villkoren för en tillämpning av artikel 22.1 första stycket i förordning nr 139/2004.

108 Det rör sig om en underrättelse som skickats utan dröjsmål avseende begäran om hänskjutande, vilken, till form och innehåll, uppfyller kraven i artikel 22.2 första stycket i förordning nr 139/2004, såsom de anges i punkterna 103–106 ovan.

109 Såsom kommissionen har påpekat, är det irrelevant att begäran om förhandsavgörande, som inte behöver ha sänts för att dessa krav ska vara uppfyllda (se punkt 105 ovan), skickades till Brasserie Nationale först den 26 februari 2024. Det är inte heller nödvändigt att undersöka huruvida videokonferensen av den 12 februari 2024 (se punkt 14 ovan), i kombination med kontakterna den 8 och 9 februari 2024 (se punkt 13 ovan), medför att dessa krav är uppfyllda.

110 Underrättelsen avfattades visserligen på engelska, vilket utgör ett åsidosättande av artikel 3 i förordning nr 1 (se punkterna 39–42 ovan). Enligt den rättspraxis som anges i punkterna 43 och 44 ovan är det emellertid endast för det fall användningen av engelska, i underrättelsen, har inneburit skadliga konsekvenser för sökandebolagen som rättsenligheten av denna skrivelse – och därigenom rättsenligheten av det administrativa förfarandet – kan ifrågasättas. Såsom följer av punkterna 45–47 ovan, har sökandebolagen emellertid inte visat att denna användning av engelska har åsamkat dem skada inom ramen för det administrativa förfarandet.

111 Följaktligen kan talan inte bifallas på den tredje grunden.

112 Sökandebolagen har gjort gällande att underrättelsen av den 12 april 2024 om det angripna beslutet gjordes för sent.

113 Detta tillfredsställer inte den önskan om skyndsamhet som följer av artikel 22 i förordning nr 139/2004 enligt vilken en underrättelse ska vara ändamålsenlig för att tillåta de berörda företagen att inta sin ståndpunkt och agera. Vidare åsidosätter denna underrättelse, mer än en månad efter senaste datum för möjligheten att anta det angripna beslutet, denna bestämmelse och särskilt punkt 3, i vilken föreskrivs frister på 15 respektive 10 arbetsdagar. Enligt sökandebolagen får kommissionen inte, genom en försenad underrättelse av det angripna beslutet, förlänga dessa frister med ytterligare 20 arbetsdagar.

114 Kommissionen har tillbakavisat detta argument.

115 Inledningsvis ska det påpekas att artikel 22.3 andra stycket i förordning nr 139/2004 föreskriver att [k]ommissionen skall underrätta samtliga medlemsstater och de berörda företagen om sitt beslut [om begäran om hänskjutande]. Enligt denna bestämmelse får [den] kräva att en anmälan lämnas in enligt artikel 4 [i denna förordning].

116 Mot bakgrund av denna bestämmelse hade kommissionen, som den med fog har påpekat, endast en skyldighet att informera parterna i den aktuella koncentrationen om antagandet av det angripna beslutet. Enligt punkt 79 i underrättelsen om hänskjutandet, i vilken kommissionen sätter en gräns för sitt eget utrymme för skönsmässig bedömning (se dom av den 16 februari 2017, H&R ChemPharm/kommissionen, C‑95/15 P, ej publicerad, EU:C:2017:125, punkt 57), ska denna underrättelse ske genom en skrivelse till de aktuella företagen.

117 I förevarande mål underrättade kommissionen sökandebolagen om det angripna beslutet genom en skrivelse av den 14 mars 2024, det vill säga den dag då det antogs (se även punkt 19 ovan). Mot bakgrund av denna omedelbara underrättelse, har kommissionen iakttagit sin skyldighet enligt artikel 22.3 andra stycket i förordning nr 139/2004.

118 Vidare ska det påpekas att det angripna beslutet är riktat till konkurrensmyndigheten i Luxemburg och att sökandebolagen inte är mottagare av detta beslut.

119 Detta förklaras av att förfarandet för hänskjutande enligt artikel 22 i förordning nr 139/2004 är ett förfarande mellan medlemsstaterna och kommissionen. I motsats till de mekanismer för hänskjutande som föreskrivs i artikel 4.4 och 4.5 i denna förordning, är det medlemsstaterna och inte de berörda företagen som, genom att lämna in en begäran om hänskjutande enligt artikel 22.1 i denna förordning, påbörjar detta förfarande. Förfarandet avslutas, om denna begäran godtas, med ett beslut enligt artikel 22.3. Beslutet medför en överföring av behörigheten att pröva den koncentration som är föremål för denna begäran till kommissionen.

120 Det ska, i detta hänseende, anges att begreppet begäran av en medlemsstat, i den mening som avses i artikel 22.1 i förordning nr 139/2004, inte endast avser en begäran som framställs av en regering eller ett ministerium, utan det omfattar även en begäran som framställs av en nationell konkurrensmyndighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1999, Kesko/kommissionen, T‑22/97, EU:T:1999:327, punkt 86).

121 Enligt artikel 297.2 tredje stycket FEUF ska sådana beslut som anger till vem eller vilka de riktar sig delges den eller dem som de riktar sig till och får verkan genom denna delgivning.

122 Mot bakgrund av att det angripna beslutet uteslutande riktade sig till konkurrensmyndigheten i Luxemburg och inte till parterna i den aktuella koncentrationen, hade kommissionen således ingen skyldighet att delge dessa parter det angripna beslutet.

123 Eftersom sökandebolagen underrättades omedelbart efter antagandet av det angripna beslutet och detta beslut inte var riktat till dem, kan de följaktligen inte med framgång hävda att kommissionen hade en skyldighet att underrätta dem om detta beslut före den 12 april 2024.

124 Talan kan således inte bifallas på den fjärde grunden.

125 Sökandebolagen anser att de omständigheter som har åberopats inom ramen för den första till den fjärde grunden även utgör ett åsidosättande av rätten till försvar, principen om parternas likställdhet i processen, lojalitetsprincipen och principen om berättigade förväntningar. De har i synnerhet, med hänvisning till förslaget till avgörande av generaladvokaten Emiliou i de förenade målen Illumina och Grail/kommissionen ( C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:264, punkt 210), gjort gällande att konkurrensmyndigheten i Luxemburg, sedan den 10 januari 2024, hade kunnat höra och borde ha hört dem en gång till, särskilt efter att vid sammanträdet på detta datum ha angett att den var tillgänglig för ytterligare kommunikation. Vidare hade konkurrensmyndigheten i Luxemburg, mellan den 10 och den 31 januari 2024, kunnat förhindra att den aktuella koncentrationen genomfördes eller varna Brasserie Nationale.

126 Kommission har bestritt detta argument.

127 Inledningsvis ska det påpekas att sökandebolagens invändningar om att konkurrensmyndigheten i Luxemburg inte kontaktade dem och hörde dem en gång till och inte förhindrade genomförandet av den aktuella koncentrationen innan begäran om hänskjutande lämnades in, riktar sig mot denna konkurrensmyndighets agerande inom ramen för antagandet av denna begäran och inte mot kommissionens agerande.

128 Enligt artikel 263 FEUF är unionsdomstolarna emellertid inte är behöriga att avgöra om en åtgärd som vidtagits av en nationell myndighet är lagenlig (dom av den 3 december 1992, Oleificio Borelli/kommissionen, C‑97/91, EU:C:1992:491, punkt 9, och dom av den 15 december 1999, Kesko/kommissionen, T‑22/97, EU:T:1999:327, punkt 83).

129 Det ska även erinras om att när en begäran om hänskjutande har getts in till kommissionen enligt artikel 22.1 i förordning nr 139/2004, är den endast skyldig att vid ett första påseende kontrollera om det rör sig om en begäran om hänskjutande i den mening som avses i denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1999, Kesko/kommissionen, T‑22/97, EU:T:1999:327, punkt 84). Kommissionen ska således hålla sig till den begäran om hänskjutande som kommit in från en medlemsstat. Det ankommer inte på den att kontrollera huruvida denna begäran har gjorts i enlighet med tillämpliga processuella rättigheter, vars åsidosättande ska bestridas vid de nationella domstolarna.

130 Mot denna bakgrund kan rättsstridiga handlingar som konkurrensmyndigheten i Luxemburg eventuellt har begått i förfarandet som ledde fram till antagande av begäran om hänskjutande inte påverka det angripna beslutets laglighet. Således är sökandebolagens argument ogrundat i den del det avser sådana rättsstridiga handlingar.

131 Vidare ska det påpekas, såsom kommissionen har gjort, att artikel 22 i förordning nr 139/2004 inte medförde någon skyldighet för konkurrensmyndigheten i Luxemburg att höra eller underrätta sökandebolagen innan begäran om hänskjutande gavs in. Någon sådan skyldighet följer inte heller av förslaget till avgörande av generaladvokaten Emiliou i de förenade målen Illumina och Grail/kommissionen ( C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:264, punkt 210), i den del det har åberopats av sökandebolagen.

132 Däremot har de berörda företagen, eftersom de enligt artikel 22.2 första stycket i förordning nr 139/2004 ska underrättas om en begäran om hänskjutande enligt artikel 22.1, en rätt att höras under det administrativa förfarande som leder fram till antagandet av ett beslut om denna begäran enligt artikel 22.3 första stycket i denna förordning.

133 Det är, i förevarande mål, ostridigt att Brasserie Nationale underrättades om begäran om hänskjutande den 8 februari 2024 (se punkt 13 ovan) och att detta bolag inkom med sina synpunkter den 22 och den 29 februari 2024 (se punkterna 16 och 17 ovan). Brasserie Nationale hade således underrättats före antagandet av det angripna beslutet, som inträffade den 14 mars 2024, och hade flera tillfällen att ge sin ståndpunkt tillkänna under det administrativa förfarande som ledde fram till antagandet av detta beslut.

134 Vad gäller invändningen att konkurrensmyndigheten i Luxemburg hade kunnat förhindra att den aktuella koncentrationen genomfördes, ska det erinras om att denna invändning saknar grund (se punkterna 127–129 ovan). För det fall konkurrensmyndigheten i Luxemburg under alla omständigheter skulle tolka denna invändning så, har sökandebolagen gjort gällande att denna konkurrensmyndighet borde ha framställt begäran om hänskjutande tidigare för att, i enlighet med artikel 22.4 i förordning nr 139/2004, utlösa den skyldighet att skjuta upp förfarandet som föreskrivs i artikel 7 i denna förordning, räcker det att påpeka att den frist på 15 arbetsdagar som föreskrivs i artikel 22.1 andra stycket i förordning nr 139/2004 började löpa, tidigast, från den 17 januari 2024 och att konkurrensmyndigheten i Luxemburg således hade rätt att ge in denna begäran den 7 februari 2024 (se punkt 86 ovan).

135 Beträffande principen om berättigade förväntningar, följer av punkt 96 ovan att sökandebolagen inte har styrkt att kommissionen har gett dem precisa garantier som har gett dem grundade förhoppningar. Vad gäller de förklaringar som konkurrensmyndigheten i Luxemburg har gjort, kan dessa, under alla omständigheter, inte påverka det angripna beslutets laglighet (se punkt 129 ovan).

136 Beträffande de övriga invändningarna, har sökandebolagen inte förklarat på vilket sätt de argument som gjorts gällande inom ramen för den första till den fjärde grunden skulle vara relevanta avseende den femte grunden. Mot bakgrund av dessa vaga och obekräftade påståenden, kan dessa invändningar således inte godtas.

137 Följaktligen har sökandebolagen inte styrkt något åsidosättande av rätten till försvar eller av principen om parternas likställdhet i processen, lojalitetsprincipen eller principen om berättigade förväntningar.

138 Följaktligen kan talan inte bifallas på den femte grunden.

139 Sökandebolagen har hävdat att kommissionen har underlåtit att pröva huruvida handeln mellan medlemsstaterna kan påverkas av den aktuella företagskoncentrationen. Kommissionen har endast grundat sitt beslut på den konkurrenssituation som förelåg före koncentrationen och inte på de potentiellt negativa effekterna av denna koncentration. Enligt rättspraxis ska en bedömning av dessa effekter vara plausibel och grundad på den mest sannolika ekonomiska utveckling som kan följa av koncentrationen. En analys av denna kausalitet krävs även enligt kommissionens vägledning om tillämpning av den mekanism för hänskjutande av ärenden som anges i artikel 22 i [förordning nr 139/2004] för vissa kategorier av ärenden (EUT C 113, 2021, s. 1) (nedan kallad vägledningen om artikel 22).

140 I synnerhet har sökandebolagen, särskilt beträffande punkterna 58–61 i det angripna beslutet, kritiserat att det inte kan krävas att en koncentration ska leda till en förbättring av en otillfredsställande konkurrenssituation. Punkt 60 i det angripna beslutet är inte relevant, eftersom den endast nämner en aktuell statistisk uppgift, utan att dra någon slutsats av denna. Vad gäller punkt 62 i det angripna beslutet, anser sökandebolagen att importdelen endast betyder att den geografiska marknad som ska beaktas är Grande Région. Dessa bolag anser vidare att kommissionen inte har motiverat sitt påstående att den enhet som skulle bildas genom den aktuella koncentrationen skulle få en för stor marknadsandel. De har klandrat kommissionen för att inte, i det angripna beslutet, ha gjort någon åtskillnad mellan det förflutna och framtiden. I punkterna 64–66 i det angripna beslutet har den höga importandelen upprepats, utan att några konsekvenser av denna anges. Påståendet i punkt 67 i det angripna beslutet att de internationella tillverkarna är starkt beroende av nätverket och lokala tillgångar hos grossistsäljarna för att nå varje försäljningsställe i kanalen CHR/in-trade i Luxemburg är felaktigt och har inte vederlagts. Kommissionen har inte svarat på Brasserie Nationales argument att det inte förelåg något hinder för de internationella tillverkarna att träda in på den lokala marknaden inom Horeca-sektorn i Luxembourg. Enligt sökandebolagen bekräftas detta av att AB InBev, sedan denna koncentration genomfördes, har kunnat säga upp de handelsavtal genom vilka detta bolag var bundet till Boissons Heintz, för att utan svårighet få faktisk tillgång till denna marknad. Kommissionen, som sedan länge undersöker försäljningen av drycker och öl, har en skyldighet att svara på de argument som de berörda företagen har åberopat. Slutligen har sökandebolagen gjort gällande att punkterna 68 och 69 i det angripna beslutet endast hänför till den befintliga konkurrenssituationen.

141 Till svar på tribunalens fråga av den 6 september 2024, har sökandebolagen gjort gällande att domen av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen ( C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677), visar att en koncentration, för att omfattas av tillämpningsområdet för artikel 22 i förordning nr 139/2004, måste ha en unionsdimension.

142 Kommissionen och AB InBev har bestritt sökandebolagens argument.

143 Inledningsvis ska det påpekas att två materiella villkor måste vara uppfyllda för att en eller flera medlemsstater ska kunna hänskjuta en koncentration till kommissionen och för att denna institution ska kunna acceptera att undersöka den. Enligt artikel 22.1 och 22.3 i förordning nr 139/2004 krävs nämligen att den berörda koncentrationen dels påverkar handeln mellan medlemsstater, dels hotar att påtagligt påverka konkurrensen inom den medlemsstats eller de medlemsstaters territorium som framställer begäran.

144 Däremot ska en koncentration, i motsats till vad sökandebolagen anser, för att omfattas av denna bestämmelses tillämpningsområde, inte ha någon unionsdimension. Enligt artikel 22.1 första stycket i förordning nr 139/2004 får nämligen en begäran om hänskjutande avse en koncentration enligt definitionen i artikel 3 [i denna förordning] som inte har en [unions]dimension i den mening som avses i artikel 1 [i denna förordning].

145 Vad gäller det första materiella villkor som nämns i punkt 143 ovan, av vilket kommissionens tillämpning i det angripna beslutet är föremål för denna grund, finns det skäl att tolka detta villkor på samma sätt som inom ramen för artiklarna 101 och 102 FEUF (dom av den 15 december 1999, Kesko/kommissionen, T‑22/97, EU:T:1999:327, punkt 106).

146 Som anges i punkt 43 i tillkännagivandet om hänskjutande och som även anges i punkt 14 i vägledningen om artikel 22, som återkallades i kommissionens meddelande av den 2 december 2024 (EUT C, C/2024/7190, s. 1) till följd av domen av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen ( C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677), uppfyller en koncentration villkoret avseende påverkan på handeln mellan medlemsstaterna om den påtagligt kan påverka handelsmönstret mellan medlemsstater

147 Enligt rättspraxis framgår nämligen av karaktären av den kontroll av koncentrationer som infördes genom förordning nr 139/2004 att kommissionen är skyldig att göra en framtidsinriktad analys av effekterna av koncentrationen i fråga, och således, inom ramen för artikel 22 i denna förordning, de framtida effekterna på handeln mellan medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1999, Kesko/kommissionen, T‑22/97, EU:T:1999:327, punkt 107).

148 Närmare bestämt ska en koncentration anses påverka handeln mellan medlemsstaterna, om det på grundval av flera objektiva rättsliga och faktiska omständigheter, med tillräcklig grad av sannolikhet, är möjligt att förutse att detta direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, kan utöva inverkan på handeln mellan medlemsstaterna, på ett sådant sätt att förverkligandet av målen för den inre marknaden hindras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1999, Kesko/kommissionen, T‑22/97, EU:T:1999:327, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

149 Enligt rättspraxis påverkar en koncentration bland annat handeln mellan medlemsstater när den försvårar verksamheten eller tillträdet till marknaden för tillverkare och försäljare från andra medlemsstater eller hindrar konkurrenter från andra medlemsstater att etablera sig på marknaden i fråga. Om ett företag med dominerande ställning hindrar konkurrenters tillträde till marknaden, så är det oväsentligt om detta beteende endast har ägt rum inom en enda medlemsstats territorium när det kan återverka på handelsströmmarna och konkurrensen på den gemensamma marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1999, Kesko/kommissionen, T‑22/97, EU:T:1999:327, punkterna 104 och 105 och där angiven rättspraxis).

150 Vid utövandet av denna förhandskontroll av koncentrationer förfogar kommissionen över ett utrymme för skönsmässig bedömning i ekonomiska frågor vid tillämpningen av de materiella reglerna i förordning nr 139/2004, eftersom den måste göra ekonomiska framåtblickande analyser för att inom en förutsebar tidsperiod fastställa sannolikheten för en viss utveckling på den relevanta marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, kommissionen/CK Telecoms UK Investments, C‑376/20 P, EU:C:2023:561, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

151 Denna framåtblickande analys omfattas av det utrymme för skönsmässig bedömning i ekonomiska frågor som kommissionen förfogar över vid tillämpningen av de materiella reglerna i förordning nr 139/2004, där det föreskrivs att denna kontroll ska begränsas till en kontroll av att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga och att beslutet inte är behäftat med någon uppenbart oriktig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, kommissionen/CK Telecoms UK Investments, C‑376/20 P, EU:C:2023:561, punkt 84 och där angiven rättspraxis). Det ankommer i synnerhet inte på tribunalen att ersätta kommissionens ekonomiska bedömning med sin egen (se dom av den 23 maj 2019, KPN/kommissionen, T‑370/17, EU:T:2019:354, punkt 107 och där angiven rättspraxis).

152 Vad gäller bedömningen av de materiella villkor som föreskrivs i artikel 22.3 i förordning nr 139/2004, ska det påpekas att uttrycket om den anser i denna bestämmelse, som ännu inte förekom i artikel 22.3 i förordning nr 4064/89, även antyder att kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning vid denna analys, som den ska göra inom en frist på tio arbetsdagar på grundval av tillgänglig information. I artikel 22.3 i förordning nr 139/2004 föreskrivs nämligen att om kommissionen inte fattar beslut inom denna tidsfrist, så ska den anses ha fattat ett beslut om att undersöka koncentrationen i enlighet med begäran. Vidare ska kommissionen, eftersom den inte har någon skyldighet att aktivt eftersöka information om den berörda koncentrationen (se punkt 72 ovan), i huvudsak grunda sig analys på tillgängliga uppgifter, det vill säga på de upplysningar som översänts i begäran om hänskjutande vilken, vad den beträffar, grundar sig på en preliminär bedömning som gjorts av den begärande medlemsstaten (se punkt 69 ovan) och, i förekommande fall, i andra medlemsstaters begäran om att få ansluta sig till begäran om hänskjutande enligt artikel 22.2 andra stycket i förordning nr 139/2004 samt i de eventuella yttranden som de berörda företagen har gett in.

153 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva sökandebolagens argument och kontrollera om de visar att kommissionen har gjort en uppenbart felaktig bedömning vid sin analys av villkoret avseende inverkan på handeln mellan medlemsstaterna, såsom det föreskrivs i artikel 22.1 och 22.3 i förordning nr 139/2004.

154 För det första, vad gäller argumenten om den påstådda avsaknaden av en framåtblickande analys av de framtida effekterna av den aktuella koncentrationen på handeln mellan medlemsstaterna, ska det påpekas att kommissionen, efter att i punkterna 57–62 i det angripna beslutet ha angett de konstateranden som konkurrensmyndigheten i Luxemburg gjort och Brasserie Nationales synpunkter avseende villkoret om påverkan på handeln mellan medlemsstaterna, såsom det föreskrivs i artikel 22.1 och 22.3 i förordning nr 139/2004, i punkterna 63–69 i det angripna beslutet gjorde sin egen prövning av detta villkor.

155 Inledningsvis undersökte kommissionen de relevanta marknadernas struktur och särdrag. För det första angav den, i punkt 64 i det angripna beslutet, med beaktande av de upplysningar som konkurrensmyndigheten i Luxemburg hade lämnat, att importen från andra medlemsstater utgjorde en betydande del av grossistdistributionen av de drycker som såldes i Luxemburg, bland annat via kanalen CHR/on-trade och för öl. Vidare angav kommissionen, i punkterna 65 och 66 i det angripna beslutet, att betydelsen av importen via denna kanal, åtminstone för öl, även härrörde från den omständigheten att parterna i den aktuella koncentrationen sålde internationella och europeiska ölmärken i Luxemburg. Därefter analyserade kommissionen dessa parters marknadskraft. Den påpekade, i punkt 67 i det angripna beslutet, att dessa parters kumulerade marknadsandelar, på marknaden för grossistdistribution av drycker via denna kanal uppgick till cirka 80 procent och, vad specifikt beträffade grossistdistribution av öl via denna kanal, översteg 70 procent. Kommissionen tillade, också i denna punkt 67 i det angripna beslutet, att Brasserie Nationale var vertikalt integrerad bakåt i produktions- och leveranskedjan för öl och på väg att nå en marknadsdel på cirka 40–50 procent. Kommissionen drog av detta slutsatsen, också i denna punkt 67 i det angripna beslutet, att den marknadskraft som följde av detta på den vertikalt bundna marknaden skulle kunna skapa avskärmningsproblem, bland annat avseende tillträde för dryckestillverkare som är etablerade utanför Luxemburg och som saknar distributionskapacitet i denna medlemsstat, vilken var beroende av nätverket och grossistförsäljarnas lokala tillgångar. Slutligen konstaterade kommissionen, i punkterna 63 och 69 i det angripna beslutet, att den aktuella koncentrationen kunde komma att påverka handeln mellan medlemsstaterna eftersom den fråntog tillverkare av drycker, bland annat öl, som var etablerade i andra medlemsstater och inte förfogade över något distributionsnätverk via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg, tillgången till den luxemburgska marknaden.

156 Av detta följer att kommissionen gjorde en framåtblickande analys av de potentiella framtida effekterna av den aktuella koncentrationen på handeln mellan medlemsstaterna, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkterna 147 och 148 ovan. Dessa effekter understryks av uttrycken kan skapa och begreppet kan komma, såsom de har använts i punkterna 67 och 69 i det angripna beslutet. De rör, såsom anges i dessa punkter, avskärmningsproblem, bland annat beträffande tillgången till den luxemburgska marknaden, vilken präglas av betydelsen av import, av dryckestillverkare i andra medlemsstater utan kapacitet för distribution via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg. Effekterna följer av den stora kumulerade marknadskraft som parterna i den aktuella koncentrationen får på grossistmarknaden för drycker via denna kanal och av deras vertikala integration av tillverkning och leverans av öl.

157 Vidare ska tribunalen undersöka sökandebolagens argument med vilka de avser ifrågasätta grunderna för kommissionens analys av inverkan på handeln mellan medlemsstaterna, såsom den anges i punkt 155 ovan.

158 För det första ska det påpekas att kommissionen, i motsats till vad sökandebolagen har anfört, i punkterna 58–61 i det angripna beslutet, inte krävde att den aktuella koncentrationen skulle förbättra den befintliga situationen, utan endast framförde de konstateranden som konkurrensmyndigheten i Luxemburg gjort beträffande de relevanta marknadernas struktur och särdrag.

159 För det andra kan det konstateras att sökandebolagen visserligen har klandrat kommissionen för att inte ha dragit någon slutsats av den höga importandel, som nämns i punkterna 64–66 i det angripna beslutet. Kommissionen beaktade dock, underförstått men nödvändigtvis, denna omständighet, som rör strukturen och särdragen på grossistmarknaden för drycker via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg när den, i punkt 67 i det angripna beslutet, påtalade problemen med avskärmning från tillgången till marknaden för dryckestillverkare från andra medlemsstater som inte distributionskapacitet via denna kanal. Därmed beaktade den även den kumulerade marknadskraft som skulle tillkomma parterna i koncentrationen på denna marknad och deras vertikala integration. På samma sätt beaktade kommissionen denna omständighet i sin sammantagna bedömning, i punkt 69 i det angripna beslutet, vilket bekräftas i av den första delen av meningen i denna sist nämnda punkt, som har lydelsen Mot bakgrund av det ovan anförda.

160 För det tredje gjorde kommissionen, i motsats till vad sökandebolagen har hävdat, en åtskillnad mellan den befintliga konkurrenssituationen och framtiden, eftersom uttrycket kan skapa och begreppet kan komma, såsom de användes i punkterna 67 och 69 i det angripna beslutet, beskriver de potentiella framtida effekter som, enligt kommissionen, följer av den aktuella koncentrationen (se även punkt 156 ovan).

161 För det fjärde har sökandebolagen visserligen påstått att konstaterandet, i punkt 67 i det angripna beslutet, att de internationella tillverkarna är starkt beroende av nätverket och lokala tillgångar hos grossistsäljarna för att nå varje försäljningsställe i kanalen CHR/in-trade i Luxemburg är oriktigt och har vederlagts. Detta är dock endast ett påstående, som inte har styrkts. Vad gäller skrivelsen av den 22 februari 2024, som Brasserie Nationale riktade till kommissionen och som sökandebolagen har hänvisat till, bestrids i denna skrivelse endast, i dess punkt III.1, varje potential, även indirekt, att avskärma marknaden [för] Munhowen eller [koncernen Brasserie Nationale], utan att det preciseras några konkreta skäl till varför Brasserie Nationale anser att någon risk för avskärmning av marknaden inte skulle existera. Sökandebolagen kan således inte klandra kommissionen för att inte ha svarat på alla Brasserie Nationales argument. Under alla omständigheter hade kommissionen ingen skyldighet att svara på varje argument som detta bolag hade framfört i denna skrivelse. Ett sammantaget svar från kommissionen kan nämligen räcka för att den ska anses ha uppfyllt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2022, Feralpi/kommissionen, T‑657/19, EU:T:2022:691, punkt 533 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

162 För det femte säger argumentet om att AB InBev kunde ersätta sina handelsrelationer med Boissons Heintz efter att ha genomfört den aktuella koncentrationen ingenting om de svårigheter som denna koncentration kan medföra för andra tillverkare som önskar få tillgång till marknaden för grossistdistribution av drycker via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg, bland annat öl.

163 För det sjätte kan, eftersom kommissionen, i punkt 67 i det angripna beslutet angav att den kombinerade marknadsandelen för parterna i den aktuella koncentrationen i Luxemburg uppgick till cirka 80 procent på marknaden för grossistdistribution av drycker via kanalen CHR/on-trade och översteg 70 procent inom grossistdistribution av öl via samma kanal, sökandebolagen inte klandra kommissionen för att inte ha motiverat sina slutsatser beträffande marknadskraften för den enhet som skapats genom koncentrationen. Vidare ska det påpekas, vilket kommissionen också har gjort, att denna institution inte har påstått att nämnda enhet förfogar över alltför stora marknadsandelar.

164 För det sjunde, vad gäller argumentet att den höga importandelen signalerar att den geografiska marknad som ska beaktas är Grande Région, det vill säga Luxemburg och de angränsande tyska, belgiska och franska regionerna, anges i punkt 42 i kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i unionens konkurrenslagstiftning av den 22 februari 2024 (EUT C, C/2024/1645, s. 1), som har åberopats av kommissionen, att enbart förekomsten av import eller möjligheten att byta till import i ett visst geografiskt område inte nödvändigtvis [medför] att den geografiska marknaden utvidgas till att även omfatta det område från vilket produkterna exporterades eller kunde exporteras. Kunder i det område från vilket produkterna exporterades eller kunde exporteras kan ställas inför olika konkurrensvillkor jämfört med kunder i det område som importen levereras till. Detta innebär att om geografiska marknader i stor utsträckning definieras så att de omfattar exportområden och leveransområden för importerade varor kan detta leda till att man i den relevanta marknaden felaktigt inkluderar kunder som sannolikt inte skulle påverkas på samma sätt av det aktuella beteendet eller koncentrationen i fråga.

165 Kommissionen har styrkt att andra konkurrensvillkor föreligger genom att, i punkt 68 i det angripna beslutet, ha konstaterat att utbudsstrukturen i Luxemburg skilde sig från den i de angränsande länderna och att efterfrågan hade andra särdrag i förhållande till grannländerna. Sökandebolagen kan inte ifrågasätta detta konstaterande genom att endast påstå att det inte motsvarar verkligheten, utan att styrka detta.

166 Sökandebolagens argument ska tolkas så, att det avser att bestrida en eventuell inverkan på handeln mellan medlemsstater för det fall den relevanta geografiska marknaden skulle ha en nationell dimension, såsom har konstaterats i förevarande mål. Det räcker, i detta hänseende, att erinra om att en koncentration, enligt den rättspraxis som anges i punkt 149 ovan, till och med kan påverka handeln mellan medlemsstater när den försvårar verksamheten eller tillträdet till en sådan nationell marknad för tillverkare och försäljare från andra medlemsstater eller som hindrar konkurrenter från andra medlemsstater att etablera sig på marknaden i fråga.

167 Vidare har Brasserie Nationale självt, i punkt III.2 i sin skrivelse till kommissionen av den 22 februari 2024, erkänt att handeln mellan medlemsstaterna kan påverkas [av den aktuella koncentrationen] på grund av att den relevanta geografiska marknaden är Grande Région. Såsom framgår av punkt III.1 i denna skrivelse, anser Brasserie Nationale således endast att inverkan på handeln mellan medlemsstaterna grundar sig på andra skäl än dem som konkurrensmyndigheten i Luxemburg har anfört i sin begäran om hänskjutande.

168 Av detta följer att de argument som sökandebolagen har åberopat inte är av sådan art att de visar att en uppenbart felaktig bedömning har gjorts i kommissionens analys av inverkan på handeln mellan medlemsstaterna, såsom den anges i punkt 155 ovan.

169 I synnerhet har sökandebolagen inte lyckats ifrågasätta konstaterandet att importen motsvarade en betydande andel av grossistdistributionen av drycker som säljs i Luxemburg, bland annat via kanalen CHR/on-trade och närmare bestämt beträffande öl (punkterna 64–66 i det angripna beslutet). Detsamma gäller konstaterandet att den kumulerade marknadsandelen i Luxemburg för parterna i den aktuella koncentrationen, på marknaden för grossistdistribution av drycker via denna kanal, uppgick till cirka 80 procent och, specifikt beträffande grossistdistribution av öl via denna kanal, översteg 70 procent. Vidare har sökandebolagen inte bestritt att Brasserie Nationale var vertikalt integrerad bakåt i kedjan för tillverkning och leverans av öl, där den hade en marknadsandel på cirka 40–50 procent (punkt 67 i det angripna beslutet).

170 Mot bakgrund av dessa omständigheter, särskilt den stora kumulerade marknadskraften för parterna i den aktuella koncentrationen samt deras vertikala integration i tillverkning och leverans av öl, har kommissionen inte gjort någon uppenbart felaktig bedömning genom att, i punkt 67 i det angripna beslutet, ange att den aktuella koncentrationen skulle kunna försvåra tillgången till marknaden för grossistdistribution av drycker via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg, bland annat av öl, för tillverkare i andra medlemsstater som inte har något distributionsnätverk via denna kanal i Luxemburg. Mot bakgrund av den rättspraxis som nämns i punkt 149 ovan, gjorde kommissionen följaktligen ingen uppenbart felaktig bedömning när den, i punkt 69 i det angripna beslutet, drog slutsatsen att denna koncentration kunde komma att påverka handeln mellan medlemsstaterna.

171 Således kan talan inte bifallas på den sjätte grunden.

172 Sökandebolagen har gjort gällande att kommissionens bedömning av risken för en påtaglig inverkan på konkurrensen i Luxemburg inte är plausibel.

173 För det första, vad gäller horisontella effekter avseende marknaden för grossistdistribution av drycker via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg, har sökandebolagen, som erkänner den uppenbart stora marknadsandel som tillkommer den nya enheten till följd av den aktuella koncentrationen, gjort gällande att den relevanta frågan är huruvida denna marknadsandel kan medföra icke-samordnade effekter. Eftersom internationella grossistförsäljare inte har varit verksamma i Luxemburg, skulle den aktuella koncentrationen inte ändra denna situation eftersom den inte skulle skapa några nya hinder för inträde på marknaden. Det finns visserligen exklusiva avtal som binder Horeca-sektorn med bryggerierna avseende öl. Enligt sökanden har emellertid AB InBev, sedan denna koncentration genomfördes, utan svårighet kunnat kringgå denna nya enhet. Överlappningen mellan märkesportföljerna för parterna i den aktuella koncentrationen saknar relevans, eftersom varje annan distributör, för att existera på marknaden, måste kunna sälja dessa märken. Vad gäller avsaknaden av motverkande köparmakt för Horeca-sektorn, anser sökandebolagen att den aktuella koncentrationen inte förvärrar den föreliggande situationen. De har gjort gällande att kommissionen inte har styrkt att kostnaden på 500000 amerikanska dollar (USD) (cirka 435248 euro) för ett lager utgör ett hinder för en grossisthandlare av drycker för att träda in på marknaden. Kommissionen har inte gjort någon analys av lönsamheten eller beaktat möjligheten att leverera från lager belägna i Belgien eller Frankrike.

174 För det andra, vad gäller horisontella effekter avseende marknaden för distribution av öl via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg, har Brasserie Nationale bestritt avgränsningen av denna marknad och samtidigt förklarat att kommissionen i princip har rätt att utgå från denna avgränsning vid sin preliminära bedömning. Sökandebolagen har, i förlängningen av deras tidigare kritik, framhållit att den relevanta frågan, inom ramen för kontrollen av koncentrationer, inte är huruvida konkurrenssituationen skulle kunna förbättras, utan huruvida den aktuella koncentrationen påverkar konkurrensen i Luxemburg negativt. Denna kontroll kan således inte avhjälpa den konkurrenssituation som förelåg på marknaden före denna koncentration.

175 För det tredje har sökandebolagen, beträffande icke-horisontella effekter, bestritt kommissionens konstaterande att den aktuella koncentrationen riskerar att utesluta en viktig avsättningsmöjlighet för tillverkare och leverantörer. Kommissionen beaktade inte de befintliga alternativen till möjligheten för en ny distributör att etablera sig i Luxemburg och kapaciteten för distributörerna i Grande Région att leverera direkt till Luxemburg från lager nära gränsen. Detta bekräftas av att AB InBev fann en alternativ distributionskanal efter uppsägningen av ett av dess handelsavtal med Boissons Heintz. Sökandebolagen har anfört att det är AB InBev som har marknadskraften och vars agerande på ett påtagligt sätt kan påverka konkurrensen och inte en hypotetisk ökning av tillverkningen av Brasserie Nationale, som är ett bolag som tillhör kategorin små och medelstora företag. Enligt sökandebolagen är det inte sannolikt att brasserie Nationale kan öka sina priser utan att beakta konkurrenterna i föregående led på marknaden för leverans av öl, det vill säga internationella koncerner såsom AB InBev, Heineken och Carlsberg Group. Vidare har sökandebolagen gjort gällande att AB InBev inte har anledning att klaga över svårigheter att få tillgång till distributörerna, eftersom detta bolag, tack vare sin förköpsrätt, kunnat återförvärva 100 procent av aktierna i Boissons Heintz i vilket det innehade 10 procent av kapitalet fram till den 7 februari 2024.

176 Kommissionen och AB InBev har bestritt sökandebolagens argument.

177 Denna grund avser det andra materiella villkoret som föreskrivs i artikel 22.1 och 22.3 i förordning nr 139/2004, enligt vilket koncentrationen ska [hota] att påtagligt påverka konkurrensen inom den medlemsstats eller de medlemsstaters territorium som framställer begäran [om hänskjutande] (se punkt 143 ovan).

178 Det ska, i detta hänseende, påpekas att detta materiella villkor, till sin lydelse, skiljer sig från det kriterium som är relevant för att förklara en koncentration oförenlig med den inre marknaden, såsom föreskrivs i artikel 2.3 i förordning nr 139/2004. Närmare bestämt och i motsats till denna bestämmelse, grundar sig detta materiella villkor inte på ett påtagligt hinder för effektiv konkurrens, utan endast på ett hot om påtaglig inverkan på konkurrensen.

179 Denna skillnad förklaras av att ett beslut enligt artikel 22 i förordning nr 139/2004 endast har till syfte att, på grundval av tillgängliga upplysningar och inom en frist på 10 arbetsdagar, pröva en begäran om hänskjutande till kommissionen (se även punkt 152 ovan). Detta beslut kan således inte jämföras med ett beslut som, med tillämpning av artikel 2.2 och 2.3 i förordning nr 139/2004, avgör huruvida en koncentration är förenligt med den inre marknaden och påverkar inte heller ett sådant beslut.

180 Såsom framgår av punkt 44 i tillkännagivandet om hänskjutande uppfyller en koncentration således det andra materiella villkoret i artikel 22.1 och 22.3 i förordning nr 139/2004, när en preliminär analys kan visa att det finns en verklig risk för att transaktionen kan påverka konkurrensen i den eller de medlemsstater som har framställt begäran om hänskjutande negativt och därmed måste granskas närmare. Såsom även anges i denna punkt 44 kan sådana preliminära indikationer ha formen av prima facie-bevis för en eventuell påtaglig påverkan på konkurrensen, vilka dock inte föregriper resultatet av den fullständiga undersökningen.

181 Enligt den rättspraxis som nämns i punkterna 150 och 151 ovan, förfogar kommissionen, vid utövandet av denna förhandskontroll av koncentrationer över ett utrymme för skönsmässig bedömning i ekonomiska frågor vid tillämpningen av de materiella reglerna i förordning nr 139/2004, eftersom den måste göra ekonomiska framåtblickande analyser för att inom en förutsebar tidsperiod fastställa sannolikheten för en viss utveckling på den relevanta marknaden. Unionsdomstolarnas prövning ska således vara begränsad till en kontroll av den materiella riktigheten i de faktiska omständigheterna och av att kommissionen inte har gjort en uppenbart felaktig bedömning. Det ankommer inte på tribunalen att ersätta kommissionens ekonomiska bedömning med sin egen.

182 Som anges i punkt 152 ovan, förfogar kommissionen över ett utrymme för skönsmässig bedömning vid analysen av de materiella villkor som föreskrivs i artikel 22.3 i förordning nr 139/2004, som den ska göra inom en frist på tio arbetsdagar på grundval av tillgänglig information.

183 Det är mot denna bakgrund som tribunalen ska pröva de argument som sökandebolagen har framfört för att ifrågasätta kommissionens analys av villkoret avseende hot om påtaglig konkurrenspåverkan och kontrollera huruvida de har visat att kommissionen har gjort en uppenbart felaktig bedömning.

184 Inledningsvis framgår av punkt 12 i riktlinjerna för bedömning av horisontella koncentrationer enligt rådets förordning om kontroll av företagskoncentrationer (EUT C 31, 2004, s. 5) (nedan kallade riktlinjerna om horisontella koncentrationer), av vilka kommissionen är bunden i den mån de inte avviker från fördraget och förordning nr 139/2004 (se dom av den 7 juni 2013, Spar Österreichische Warenhandels/kommissionen, T‑405/08, ej publicerad, EU:T:2013:306, punkt 58 och där angiven rättspraxis), att för att bedöma de förutsebara effekterna av en koncentration på de relevanta marknaderna analyserar kommissionen koncentrationens eventuella konkurrenshämmande effekter, såsom samordnade och icke-samordnade effekter, och relevanta motverkande faktorer såsom köparmakt, i vilken omfattning inträdeshinder förekommer samt eventuella effektivitetsvinster som parterna gjort gällande.

185 Vad gäller marknaden för grossistdistribution av drycker via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg, drog kommissionen, i punkt 73 i det angripna beslutet, slutsatsen att den aktuella koncentrationen hotade att medföra icke-samordnade effekter till följd av horisontella överlappningar på denna marknad.

186 För det första påpekade kommissionen, i punkt 74 i det angripna beslutet, att den aktuella koncentrationen föreföll ge upphov till en stor kombinerad marknadsandel för parterna i denna koncentration, vilken uppgår till mellan 70 och 80 procent. Sökandebolagen medger visserligen att den enhet som skapats genom koncentrationen har en stor synbar marknadsandel. De anser emellertid att det finns anledning att fråga sig huruvida denna marknadsandel kan medföra icke-samordnade effekter. Såsom framgår av punkterna 26 och 27 i riktlinjerna om horisontella koncentrationer, utgör de kumulerade marknadsandelarna en viktig faktor för att fastställa sannolikheten för att en koncentration ska medföra sådana effekter. Vidar framgår av punkt 17 i dessa riktlinjer att en marknadsandel på 50 procent eller mer i sig kan vara bevis på en dominerande marknadsställning.

187 För det andra har sökandebolagen inte bestritt konstaterandet, i punkt 75 i det angripna beslutet, att deras konkurrenter, som innehade begränsade marknadsandelar, var och en på mindre än fem procent, inte föreföll kunna utöva ett konkurrenstryck på den enhet som skapats genom den aktuella koncentrationen och sannolikt skulle lämna marknaden den ena efter den andra. Sökandebolagen har inte heller bestritt att de internationella aktörerna, som kommissionen angav i denna punkt, inte var verksamma i Luxemburg. Dessa konstateranden visar att denna enhet har en betydligt större marknadsandel än sin största konkurrent och att det finns en risk att konkurrenstrycket elimineras. Enligt punkt 25 i riktlinjerna om horisontella koncentrationer är detta faktorer som ska beaktas. De kan inte påverkas av påståendet att avsaknaden av internationella aktörers verksamhet i Luxemburg utgör en situation som förblir oförändrad efter genomförandet av denna koncentration.

188 För det tredje, beträffande att kommission, i punkterna 76 och 77 i det angripna beslutet konstaterade att parterna i koncentrationen var nära konkurrenter som hade en betydande marknadskraft och vars varumärkesportföljer i stor utsträckning överlappade varandra, ska det påpekas att detta är en omständighet som ska beaktas, i enlighet med artikel 28 i riktlinjerna om horisontella koncentrationer. Såsom framgår av denna punkt 28, är det visserligen mindre troligt att en koncentration påtagligt kommer att hämma den effektiva konkurrensen om det finns en hög grad av utbytbarhet mellan de samgående företagens produkter och de produkter som levereras av konkurrerande tillverkare. Sökandebolagens vaga och icke-styrkta påstående att alla distributörer kan distribuera de stora internationella dryckesmärkena räcker inte för att visa att en sådan hög nivå av utbytbarhet föreligger, eller för att ifrågasätta överlappningen mellan Boissons Heintz och Munhowens portföljer, såsom den anges i punkt 76 i det angripna beslutet, som avser 31 varumärken, däribland luxemburgska öl- och mineralvattenvarumärken.

189 För det fjärde angav kommissionen, i punkt 78 i det angripna beslutet, att kunderna som bestod av cirka 2700 barer, hotell och restauranger inte föreföll ha en tillräcklig motverkande köparmakt för att stävja det marknadsinflytande som den enhet som skapas genom den aktuella koncentrationen får. Sökandebolagen kan inte med framgång ifrågasätta detta konstaterande genom att hävda att denna situation inte är ny och inte kommer att förvärras av denna koncentration. Kommissionen var nämligen skyldig att, enligt punkt 65 i riktlinjerna om horisontella koncentrationer, undersöka i vilken utsträckning denna enhets kunder kan motverka det ökade marknadsinflytande som denna koncentration riskerar att ge upphov till. Sökandebolagen har för övrigt inte bestritt denna ökning (se punkt 186 ovan). Enligt denna punkt 65 är det troligare att denna typ av motverkande köparmakt finns hos stora och sofistikerade kunder än hos mindre företag i en fragmenterad bransch. I punkt 67 i dessa riktlinjer preciseras att en fusion mellan två leverantörer kan försämra köparnas förhandlingsposition om den leder till att ett trovärdigt alternativ försvinner. Detta skulle kunna vara fallet i förevarande mål, eftersom det framgår av det angripna beslutet att denna koncentration kombinerar de marknadsandelar som de två största distributörerna på den relevanta marknaden har (punkterna 73 och 74 i det angripna beslutet). Dessa distributörer var tidigare nära konkurrenter med överlappande varumärkesportföljer (punkterna 76 och 77 i det angripna beslutet).

190 För det femte angav kommissionen, i punkt 79 i det angripna beslutet, att nya företag som skulle kunna träda in på marknaden mötte väsentliga inträdeshinder på marknaden för grossistdistribution i Luxemburg på grund av behovet av att göra stora investeringar, bland annat avseende lagerutrymmen som var mycket begränsade i Luxemburg. Att bygga sådana lager kunde kosta upp till 500000 USD (cirka 435248 euro) per år för en kapacitet på cirka 17000 hektoliter. En annan stor investering som krävdes var nödvändiga lastbilar.

191 Tribunalen konstaterar, i detta hänseende, att sökandebolagen har erkänt att kostnaden på 500000 USD (cirka 435248 euro) för lagerutrymmena är godtagbar. Vad gäller sökandebolagens uppfattning att kommissionen borde ha undersökt om detta belopp i sig utgjorde ett hinder, räcker det att påpeka att de inte har bestritt behovet av andra investeringar, såsom lastbilar. Med anledning av dessa nödvändiga kostnader, förefaller de distributörer som redan finns i Luxemburg ha fördelar i förhållande till deras potentiella konkurrenter. Dessa konkurrenter kan, enligt punkt 70 i riktlinjerna om horisontella koncentrationer utgöra inträdeshinder.

192 Som sökandebolagen har angett, kan de lager som är belägna i Grande Région potentiellt användas för inträde på marknaden. Såsom kommissionen konstaterade i punkt 79 i det angripna beslutet, har emellertid ingen ny konkurrent trätt in på marknaden nyligen, vilket enligt denna punkt 70 i dessa riktlinjer, även kan styrka att inträdeshinder föreligger.

193 Under alla omständigheter ska det erinras om att enligt punkt 68 i dessa riktlinjer måste det, för att ett marknadsinträde ska anses utsätta de samgående parterna för ett tillräckligt konkurrenstryck, visas att inträdet är troligt, snabbt och tillräckligt för att hindra eller omintetgöra eventuella konkurrenshämmande verkningar av koncentrationen. Sökandebolagen har emellertid inte lämnat några sådana uppgifter. Tvärtom har de till och med erkänt att det finns exklusiva avtal som binder Horeca-sektorn och bryggerierna beträffande öl, vilket kan försvåra inträdet för nya konkurrenter, såsom framgår av punkt 69 i dessa riktlinjer. Detta påverkas inte av den omständigheten att AB InBev har kunnat ersätta sina handelsrelationer eftersom denna omständighet varken visat att nya konkurrenter har trätt in på marknaden, eller att det finns tillräckligt konkurrenstryck på parterna i den aktuella koncentrationen.

194 Vidare, beträffande marknaden för grossistdistribution av öl via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg, drog kommissionen, i punkt 80 i det angripna beslutet, slutsatsen att den aktuella koncentrationen hotade att medföra icke-samordnade effekter till följd av horisontella överlappningar på denna marknad.

195 Kommissionen angav, närmare bestämt, att den aktuella koncentrationen skulle kunna medföra stora kombinerade marknadsandelar (punkt 81 i det angripna beslutet) och att övervägandena avseende grossistdistribution av alla drycker via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg i tillämpliga delar gällde den aktuella marknaden. Kommissionen syftade bland annat på övervägandena avseende det begränsade antal konkurrenter som endast förfogade över marginella marknadsandelar. Vidare avsåg kommissionen de omständigheterna att parterna i denna koncentration var nära konkurrenter, att det saknades motverkande köpkraft hos kunderna och att den fanns höga inträdeshinder (punkt 83 i det angripna beslutet).

196 I övrigt har sökandebolagen kritiserat avgränsningen av marknaden för öl-distribution till kanalen CHR/on-trade. Kommissionen angav, i detta hänseende, i punkt 52 i det angripna beslutet, att den inte, i det inledande skedet av förfarandet, kunde utesluta att denna marknad utgjorde en särskild marknad. Samtidigt påpekade kommissionen att dess bedömning inte påverkar resultatet av den fördjupade granskningen av huruvida den aktuella koncentrationen är förenlig med den inre marknaden som den kommer att göra när begäran om hänskjutande har godtagits. Eftersom sökandebolagen själva har erkänt att kommissionen i princip har rätt att fastställa denna definition av den relevanta marknaden i en preliminär bedömning och mot bakgrund av att de inte har åberopat några uppgifter till stöd för någon annan avgränsning av denna marknad, kan de inte vinna framgång med sin kritik.

197 Vidare anser sökandebolagen att det angripna beslutet endast beskriver den situation som förelåg före den aktuella koncentrationen och att det inte analyserar frågan huruvida denna koncentration har någon negativ inverkan på konkurrensen i Luxemburg. Om en av parterna redan före koncentrationen hade en dominerande ställning på den relevanta marknaden, så faller detta därför per definition vid sidan av bedömningen av koncentrationens effekter på konkurrensen. Situationen är en annan när en dominerande ställning på en relevant marknad är följden av koncentrationen eller förstärks av denna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 maj 2019, KPN/kommissionen, T‑370/17, EU:T:2019:354, punkt 113 och där angiven rättspraxis). Det är bland annat denna sistnämnda situation som kommissionen syftade på i förevarande mål. De framtida potentiella effekterna av denna konkurrens understryks av uttrycket föreföll ge upphov till en stor kombinerad marknadsandel för parterna, som användes i punkt 81 i den angripna domen. Såsom anges i punkt 186 ovan, utgör de kumulerade marknadsandelarna en viktig faktor för att fastställa sannolikheten för att en koncentration ska medföra icke-samordnade effekter.

198 Av detta följer att de argument som sökandebolagen har åberopat inte kan anses styrka att kommissionen har gjort en uppenbart felaktig bedömning i sin analys av den aktuella koncentrationens horisontella effekter.

199 I synnerhet har sökandebolagen inte bestritt att den aktuella koncentrationen ger upphov till en stor kombinerad marknadsandel för parterna i denna koncentration på de luxemburgska marknaderna för grossistdistribution av drycker och öl via kanalen CHR/on-trade (se punkterna 186 och 195 ovan). De har inte heller bestritt att dessa parters konkurrenter har mycket små marknadsandelar (se punkterna 187 och 195 ovan). Förekomsten av stora marknadsandelar har emellertid en väsentlig betydelse. Förhållandet mellan de marknadsdelar som parterna i koncentrationen har och dem som kan tillskrivas deras konkurrenter, särskilt deras största konkurrenter, utgör ett betydande indicium på att det föreligger en dominerande ställning eller ett betydande hinder mot en effektiv konkurrens (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2023, Naturstrom/kommissionen, T‑60/21, ej publicerad, EU:T:2023:839, punkt 342).

200 Dessutom är parterna i den aktuella koncentrationen stora konkurrenter vars varumärkesportföljer i stor utsträckning överlappar varandra (se punkterna 188 och 195 ovan) och deras kunder har inte någon tillräcklig motverkande köpkraft (se punkterna 189 och 195 ovan). Vidare har det inte visats att det är sannolikt att nya konkurrenter kommer att träda in på marknaden (punkterna 190–193 och 195 ovan).

201 Mot denna bakgrund gjorde kommissionen inte någon uppenbart felaktig bedömning när den, i punkterna 73 och 80 i det angripna beslutet, angav att den aktuella koncentrationen hotade att medföra icke-samordnade effekter till följd av horisontella överlappningar på de luxemburgska marknaderna för grossistdistribution av öl och andra drycker via kanalen CHR/on-trade.

202 Kommissionen fastställde, i punkt 84 i det angripna beslutet, att den aktuella koncentrationen hotade att medföra en risk för avskärmning av kundkretsen till följd av icke-horisontella överlappningar mellan, å ena sidan, marknaden för tillverkning och leverans av öl via kanalen CHR/on-trade och, å andra sidan de luxemburgska marknaderna för grossistdistribution av drycker (inklusive öl) och den mer begränsade marknaden för endast grossistdistribution av öl via denna kanal.

203 Enligt punkt 59 i riktlinjerna för bedömningen av icke-horisontella koncentrationer enligt rådets förordning om kontroll av företagskoncentrationer (EUT C 265, 2008, s. 6) (nedan kallade riktlinjerna om icke-horisontella koncentrationer), av vilka kommissionen är bunden enligt den rättspraxis som anges i punkt 184 ovan, ska kommissionen, när den bedömer sannolikheten av en konkurrenshämmande avskärmning av kundmarknaden, för det första undersöka om det sammanslagna företaget skulle kunna hindra tillträdet till marknaden i efterföljande led, för det andra om den skulle ha en drivfjäder att minska sina inköp i föregående led, och för det tredje om en avskärmningsstrategi skulle ha en betydande skadlig inverkan på konsumenterna på marknaden i efterföljande led.

204 Det framgår av punkterna 85–87 i det angripna beslutet att kommissionen undersökte dessa tre kumulativa villkor i förevarande mål, utan att sökandebolagen har kritiserat detta resonemang.

205 För det första angav kommissionen, i punkt 85 i det angripna beslutet, att den enhet som skapats genom den aktuella koncentrationen kunde ha förmågan att för sina konkurrenter avskärma tillgången till marknaden i föregående led för tillverkning och leverans av öl via kanalen CHR/on-trade för en tillräcklig kundmarknad i Luxemburg. Sökandebolagen har, i detta hänseende, inte bestritt att den kumulerade marknadsandelen för parterna i denna koncentration är mellan 70 och 80 procent när det gäller grossistdistribution av alla drycker och grossistdistribution av öl via denna kanal. De har inte heller ifrågasatt att tillverkarna och leverantörerna av öl som är baserade i Luxemburg och i andra medlemsstater tar stöd av dessa parter som distributionskanal. Dessa faktorer är en indikation på att denna enhet har en betydande grad av marknadsmakt på marknaden i efterföljande led, såsom beskrivs i punkt 61 i riktlinjerna för icke-horisontella koncentrationer och utgör, som kommissionen påpekade i punkt 85 i det angripna beslutet, en viktig avsättningsmöjlighet för dessa tillverkare och leverantörer.

206 I den del sökandebolagen har hävdat att kommissionen har underlåtit att beakta befintliga alternativ i Luxemburg, framgår det även av punkt 85 i det angripna beslutet, utan att detta har ifrågasatts av sökandebolagen, att ingen av de konkurrerande distributörerna och grossisterna har en marknadsandel som överstiger fem procent och att detta således inte representerar ett trovärdigt alternativ på grund av deras relativt begränsade storlek. Av de skäl som anges ovan i punkterna 192 och 193 kan distributörerna i Grande Région, i motsats till vad sökandebolagen har angett, anses utgöra ett tillräckligt konkurrenstryck. Således är den omständigheten att AB InBev har kunnat ersätta sina handelsrelationer irrelevant. Det är vidare irrelevant att AB InBev inte självt har förvärvat Boissons Heintz genom att utnyttja sin förköpsrätt, eftersom det rör sig om ett självständigt ekonomiskt beslut i detta företag. En ekonomisk aktör på marknaden i föregående led kan nämligen inte vara skyldig att själv träda in på marknaden i efterföljande led för att förbättra den sistnämndes tillgång till denna marknad.

207 För det andra angav kommissionen, i punkt 86 i det angripna beslutet, att den enhet som skapats genom den aktuella koncentrationen skulle kunna ha ett incitament att avskärma sina konkurrenters tillgång till marknaden i föregående led för tillverkning och leverans av öl via kanalen CHR/on-trade till en tillräckligt stor kundkrets i Luxemburg. Kommissionen påpekade i denna punkt att Brasserie Nationale hade en marknadsandel på mellan 40 och 50 procent och att detta bolag hade en årlig tillverkningskapacitet på 240000 hektoliter medan dess öltillverkning år 2022 endast uppgick till 155000 hektoliter. Sökandebolagen har bestritt detta konstaterande och anfört att en ökning av deras tillverkning med 100 procent i förhållande till de stora internationella koncernerna skulle vara orealistiskt och att en ökning av Brasserie Nationales tillverkning inte skulle vara konkurrenshämmande. De har tillagt att Brasserie Nationale hör till kategorin små- och medelstora företag och att AB InBev innehar hela marknadskraften.

208 Det ska, i detta hänseende, påpekas att kommissionen inte ansåg att Brasserie Nationale kunde fördubbla sin tillverkning, eftersom den, i punkt 86 i det angripna beslutet, jämförde detta företags tillverkning år 2022, som uppgick till 155000 hektoliter, med dess potentiella årliga tillverkningskapacitet på 240000 hektoliter. Sökandebolagen har inte bestritt dessa siffror. Det framgår således av dem att Brasserie Nationale förfogade över en oanvänd ytterligare tillverkningskapacitet på 85000 hektoliter som tillät detta bolag att öka sin tillverkning med denna mängd.

209 Vidare ska det, som anges i punkt 68 i riktlinjerna om icke-horisontella koncentrationer, erinras om att incitamentet att avskärma marknaden beror på i hur hög grad det är lönsamt. Det sammanslagna företaget måste göra en avvägning mellan de eventuella kostnaderna för att det inte skaffar produkter från konkurrenter i föregående led och den eventuella vinsten av att göra det. De övriga argument med vilka sökandebolagen har bestritt kommissionens slutsatser, i punkt 86 i det angripna beslutet, avseende incitamentet att avskärma tillgången till marknaderna i föregående led, rör inte lönsamheten i en sådan avskärmningsstrategi, utan enbart dess effekter på konkurrensen. De kommer således att undersökas inom ramen för en bedömning av vilken inverkan en avskärmningsstrategi får på konkurrensen i punkterna 211 och 212 nedan.

210 Mot denna bakgrund kan sökandebolagen, med hänsyn till den ytterligare tillverkningskapacitet som nämns i punkt 208 ovan och Brasserie Nationales marknadsandel som nämns i punkt 207, vilken inte har bestritts, inte klandra kommissionen för att, i punkt 86 i det angripna beslutet, ha angett att det inte kunde uteslutas att den enhet som skapats genom den aktuella koncentrationen skulle innebära ett incitament att främja distribution av sin egen öltillverkning och öka vinsten till följd av att dess marknadsandelar i föregående led ökat på bekostnad av utestängda konkurrenter.

211 För det tredje angav kommissionen, i punkt 87 i det angripna beslutet, att varje strategi avseende avskärmning av kundkretsen riskerade att påtagligt påverka marknaden i ledet före tillverkning och leverans av öl via kanalen CHR/on-trade och ölsektorn i allmänhet. I synnerhet ansåg kommissionen att det, mot bakgrund av Brasserie Nationales betydande ställning på denna marknad, inte kunde uteslutas att detta företag skulle kunna uppnå ytterligare marknadsandelar till följd av utestängning av konkurrenterna i efterföljande led och att varje strategi avseende avskärmning av kundkretsen kunde medföra högre priser eller ett mer begränsat urval för slutkunden. Detta berodde enligt kommissionen på att konkurrenterna i föregående led inte hade tillgång till marknaden i efterföljande led eller på en ökning av kostnaderna för konkurrenterna i efterföljande led. Sökandebolagen har bestritt detta resonemang och anfört att eftersom konkurrenterna på marknaden i föregående led är stora internationella koncerner, såsom AB InBev, Carlsberg Group eller Heineken, är det inte sannolikt att Brasserie Nationale kan höja sina priser utan att deras kunder vänder sig till konkurrenter.

212 Sökandebolagen har inte bestritt att Brasserie Nationale, såsom kommissionen påpekade i punkt 87 i det angripna beslutet, har en marknadsandel som uppskattas till mellan 40 och 50 procent av marknaden i ledet före tillverkning och leverans av öl via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg. De har inte heller bestritt att den kumulerade marknadsandelen som parterna i den aktuella koncentrationen har uppgår ungefär till mellan 70 och 80 procent på de luxemburgska marknaderna för grossistdistribution av alla drycker och grossistdistribution av öl via denna kanal, liksom framgår av punkt 85 i det angripna beslutet. Mot bakgrund av den betydande ställning som den enhet som skapats genom denna koncentration har på dessa marknader, går det inte att utan ytterligare bevis konstatera att den konkurrens som de internationella koncernerna utövar kan utgöra ett tillräckligt tryck för denna enhet. Såsom kommissionen har gjort gällande skulle, även om det kunde uteslutas att en ökning av tillverkningen från Brasserie Nationales sida får negativa konsekvenser för de internationella aktörerna, detta inte vara fallet för andra mindre betydande konkurrenter på marknaden i föregående led.

213 Av detta följer att de argument som sökandebolagen har gjort gällande inte kan anses styrka att kommission har gjort en uppenbart felaktig bedömning i sin analys av de icke-horisontella effekterna av den aktuella koncentrationen.

214 I synnerhet gjorde kommissionen, mot bakgrund av den betydande grad av marknadsmakt och den viktiga roll som parterna i den aktuella koncentrationen har på marknaden i efterföljande led (se punkterna 205 och 206 ovan) samt Brasserie Nationales stora marknadsandel på marknaden i föregående led (se punkterna 207 och 208 ovan), inte någon felaktig bedömning när den, i punkterna 85 och 86 i den angripna domen, angav att den enhet som skapats genom den aktuella koncentrationen hade såväl kapacitet att avskärma sina konkurrenters tillgång till marknaden i föregående led till en tillräcklig kundkrets i Luxemburg som intresse av att göra detta. Kommissionen gjorde inte heller någon felaktig bedömning när den, i punkt 87 i det angripna beslutet, angav att en sådan strategi med avskärmning av kundkretsen skulle riskera att påtagligt påverka den effektiva konkurrensen på marknaden i föregående led och på ölmarknaden i allmänhet, bland annat på grund av de negativa konsekvenser som följde av att konkurrenterna i föregående led inte hade tillgång till marknaden i efterföljande led (se punkt 211 ovan).

215 Mot denna bakgrund kan det konstateras att sökandebolagen inte med framgång har lyckats ifrågasätta de preliminära bedömningarna avseende de horisontella och icke-horisontella effekterna av den aktuella koncentrationen och att kommissionen med fog, i punkt 88 i det angripna beslutet, utan att göra någon felaktig bedömning, kunde ange att denna koncentration hotade att påtagligt påverka konkurrensen på marknaden i föregående led för tillverkning och leverans av öl via kanalen CHR/on-trade i Luxemburg samt marknaderna i efterföljande led för grossistdistribution av alla drycker via denna kanal i Luxemburg och grossistdistribution av öl via denna kanal i Luxemburg.

216 Följaktligen kan talan inte bifallas på den sjunde grunden.

217 Sökandebolagen har bestritt kommissionens slutsats att det, eftersom det inte fanns något system för kontroll av företagskoncentrationer på nationell nivå, var lämpligt att godta begäran om hänskjutande och att detta godtagande var förenligt med kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning. Sökandebolagen har understrukit att artikel 22 i förordning nr 139/2004 utgör ett rättsligt system vars tillämpningsvillkor föreskrivs i artikel 22.3. Det finns inget utrymme för överväganden om lämplighet i ett sådant system, varför frågan om huruvida detta godtagande var lämpligt inte är aktuell. Detta är i än högre grad fallet då detta system är ett undantagssystem.

218 Sökandebolagen anser att även om denna artikel historiskt har kunnat avhjälpa avsaknaden av kontroll av koncentrationer i vissa medlemsstater såsom Luxemburg, så kan detta inte längre vara rättsligt godtagbart 20 år efter antagandet av förordning nr 139/2004. Enligt sökandebolagen hade Europeiska unionens råd, kommissionen och Europaparlamentet, om de hade velat göra en kontroll av företagskoncentrationer obligatorisk i varje medlemsstat, 20 år på sig att göra detta. Till svar på en muntlig fråga från tribunalen vid förhandlingen, preciserade sökandebolagen att de, med sina argument, inte avsåg ifrågasätta den allmänna möjligheten för Storhertigdömet Luxemburg att ge in en begäran om hänskjutande enligt artikel 22.1 i denna förordning som sådan.

219 Kommissionen och AB InBev har bestritt sökandebolagens argument.

220 Det ska inledningsvis erinras om att artikel 22 i förordning nr 139/2004 gör det möjligt för de medlemsstater som inte har en nationell lagstiftning om kontroll av koncentrationer att begära att kommissionen kontrollerar koncentrationer som kan få negativa effekter på deras territorium, när dessa koncentrationer även påverkar handeln mellan medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen, C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677, punkterna 147, 164 och 199).

221 Artikel 22 i förordning nr 139/2004 gör det således möjligt för Storhertigdömet Luxemburg att hänskjuta kontrollen av en koncentration till kommissionen, trots att denna medlemsstat inte har någon nationell lagstiftning om kontroll av koncentrationer.

222 Enligt artikel 22.3 i förordning nr 139/2004 får kommissionen besluta att undersöka en koncentration som är föremål för en sådan begäran om hänskjutande om de formella och materiella villkor som föreskrivs i denna bestämmelse är uppfyllda.

223 Härav följer visserligen att dessa villkor ska vara uppfyllda för att en begäran om hänskjutande ska godtas, men ordet får visar att kommissionen inte har någon skyldighet att godta den. Kommissionen har alltså ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta hänseende. Såsom anges i punkt 7 i tillkännagivandet om hänskjutande, har kommissionen ett avsevärt utrymme för skönsmässiga bedömningar när den beslutar om huruvida den ska godta att, enligt artikel 22 i förordning nr 139/2004, pröva en koncentration som inte omfattas av dess ursprungliga behörighet enligt denna förordning.

224 Kommissionen hade således rätt att bedöma huruvida hänskjutandet av den aktuella koncentrationen var lämpligt, med beaktade av de omständigheter som utmärkte situationen i ärendet. Närmare bestämt kan sökandebolagen inte klandra kommissionen för att, i punkt 92 i det angripna beslutet, ha beaktat att Storhertigdömet Luxemburg inte hade något system för kontroll av företagskoncentrationer och att den aktuella koncentrationen och dess effekter, för det fall kommissionen inte godtog hänskjutandet, inte skulle komma att bedömas i något annat system för kontroll av företagskoncentrationer.

225 Följaktligen kan talan inte bifallas på den åttonde grunden.

226 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandebolagen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandebolagen har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

227 I enlighet med artikel 138.3 i rättegångsreglerna ska AB InBev och konkurrensmyndigheten i Luxemburg bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: franska.