3. Begäran om förhandsavgörande avser således tolkningen av artikel 4.3 FEU, artiklarna 250 och 273 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt( 2 ) samt av principen om skatteneutralitet och ger EU-domstolen tillfälle att förtydliga sin praxis i fråga om så kallad skatteamnesti.

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

DEAN SPIELMANN

föredraget den 11 juni 2026( 1 )

Mål C ‑ 308/25

Agenzia delle Entrate – Direzione Provinciale di Bergamo

mot

Isolanti Group Srl

(begäran om förhandsavgörande från Corte di Giustizia Tributaria di secondo grado della Lombardia – Milano (Skatteöverdomstolen i Lombardiet – Milano, Italien))

” Begäran om förhandsavgörande – Artikel 4.3 FEU – Skyldighet att säkerställa en effektiv uppbörd av Europeiska unionens egna medel – Gemensamt system för mervärdesskatt – Direktiv 2006/112/EG – Artiklarna 2 och 273 – Principen om skatteneutralitet – Nationell lagstiftning som möjliggör ett förenklat förfarande i skattemål ”

Inledning

1. Den nu aktuella begäran om förhandsavgörande avser skattelagstiftning som gör det möjligt för personer som är beskattningsbara för mervärdesskatt och som gjort sig skyldiga till oegentligheter och som överklagat till skattedomstolar att få skattefordran avskriven, utom när det är fråga om mervärdesskatt vid import. Genom ett undantag från den ordinarie ordningen kan skatteskulden sättas ned med 10–95 procent, beroende på i vilken instans och i vilket skede av förfarandet fordran avskrivs, och samtidigt medges befrielse från betalning av dröjsmålsränta och straffavgifter.

2. Corte di Giustizia Tributaria di secondo grado della Lombardia – Milano (Skatteöverdomstolen i Lombardiet – Milano, Italien), som är den domstol som ställt frågor till EU-domstolen, vill i ett mål mellan Agenzia delle Entrate – Direzione Provinciale di Bergamo (skattemyndigheten – provinsen Bergamo, Italien) (nedan kallad skattemyndigheten) och Isolanti Group Srl, efterträdare till Bergamo Isolanti SpA, angående uppbörd av felaktigt avdragen mervärdesskatt, få klarhet i huruvida den är skyldig att avsluta målet med hänsyn till det förenklade förfarandet i skattemål.

3. Begäran om förhandsavgörande avser således tolkningen av artikel 4.3 FEU, artiklarna 250 och 273 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt( 2 ) samt av principen om skatteneutralitet och ger EU-domstolen tillfälle att förtydliga sin praxis i fråga om så kallad skatteamnesti.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EU-fördraget

4. I artikel 4.3 FEU föreskrivs följande:

”Enligt principen om lojalt samarbete ska unionen och medlemsstaterna respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen.

Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter.

Medlemsstaterna ska hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter, och de ska avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål.”

Direktiv 2006/112

5. I artikel 2.1 i direktiv 2006/112 föreskrivs följande:

”Följande transaktioner skall vara föremål för mervärdesskatt:

a) Leverans av varor mot ersättning som görs inom en medlemsstats territorium av en beskattningsbar person när denne agerar i denna egenskap.

b) Gemenskapsinterna förvärv av varor mot ersättning som görs inom en medlemsstats territorium

…

c) Tillhandahållande av tjänster mot ersättning som görs inom en medlemsstats territorium av en beskattningsbar person när denne agerar i denna egenskap.

d) Import av varor.”

6. I artikel 250.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Varje beskattningsbar person skall inge en mervärdesskattedeklaration som innehåller alla uppgifter som behövs för att beräkna den skatt som är utkrävbar och de avdrag som skall göras, däribland och i den mån det är nödvändigt för att fastställa beräkningsgrunden, det sammanlagda beloppet för de transaktioner som hänför sig till skatten och avdragen i fråga samt beloppet för de transaktioner som är undantagna från skatteplikt.”

7. Artikel 273.1 i samma direktiv har följande lydelse:

”Medlemsstaterna får införa andra skyldigheter som de finner nödvändiga för en riktig uppbörd av mervärdesskatten och för förebyggande av bedrägeri med förbehåll för kravet på likabehandling av inhemska transaktioner och transaktioner som utförs mellan medlemsstater av beskattningsbara personer och på villkor att dessa skyldigheter inte i handeln mellan medlemsstaterna leder till formaliteter i samband med en gränspassage.”

Italiensk rätt

8. I artikel 1.186–1.200 i legge nr 197 – Bilancio di previsione dello Stato per l’anno finanziario 2023 e bilancio pluriennale per il triennio 2023–2025 (lag nr 197 om statsbudgeten för räkenskapsåret 2023 och den fleråriga budgeten för perioden 2023–2025) av den 29 december 2022( 3 ) föreskrivs följande:

”186. Pågående mål vid skattedomstolar, i vilka [skattemyndigheten] är en av parterna, kan oavsett skede och instans, inbegripet vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), även efter återförvisning, den dag då denna lag träder i kraft, avskrivas efter ansökan från klaganden eller den person som har trätt i klagandens ställe eller bemyndigats därtill, mot betalning av ett belopp som motsvarar det omtvistade beloppets värde. Det omtvistade beloppets värde [är skattens nettobelopp, efter avdrag för ränta och eventuella straffavgifter enligt det angripna beslutet].

187. När det gäller ett överklagande som registrerats i första instans kan målet avskrivas mot att 90 procent av det omtvistade beloppet betalas.

188. Om den behöriga skattemyndigheten har tappat målet i det sista eller enda icke-interimistiska domstolsavgörande som meddelats den dag då denna lag träder i kraft, kan målet, genom undantag från vad som föreskrivs i punkt 186, avskrivas mot betalning av

a) 40 procent av det omtvistade beloppet om myndigheten har tappat målet i första instans,

b) 15 procent av det omtvistade beloppet om myndigheten har tappat målet i andra instans.

189. Om överklagandet delvis har bifallits eller om både den beskattningsbara personen och den behöriga skattemyndigheten ömsom har tappat målet, ska skattebeloppet, efter avdrag för ränta och eventuella straffavgifter, betalas i sin helhet med avseende på den del av det överklagade beslutet som fastställts genom domstolsavgörandet och nedsättas i den del som avser den upphävda delen av det överklagade beslutet, i enlighet med bestämmelserna i punkt 188.

190. Pågående skattemål vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), i vilka den behöriga skattemyndigheten har tappat målet i samtliga tidigare instanser, kan avskrivas mot betalning av ett belopp motsvarande 5 procent av tvisteföremålets värde.

…

192. Det förenklade förfarandet är tillämpligt i mål där talan i första instans har delgetts motparten senast den dag då denna lag träder i kraft och i vilka förfarandet, då ansökan enligt punkt 186 lämnas in, inte har avslutats genom ett slutligt avgörande.

193. Det förenklade förfarandet är inte tillämpligt i mål som helt eller delvis avser

a) traditionella egna medel … och mervärdesskatt vid import,

b) belopp som ska betalas för återkrav av statligt stöd ….

194. Det förenklade förfarandet ska tillämpas efter ansökan enligt punkt 195, genom att belopp som ska betalas enligt punkterna 186–191 betalas senast den 30 september 2023. Om de belopp som ska betalas överstiger 1 000 euro får betalningen delas upp …

195. Senast den 30 september 2023 ska en separat ansökan om förenklat förfarande, som är befriad från stämpelskatt, lämnas in för varje enskilt mål, och betalning ska göras separat. Med enskilt mål avses ett mål som avser en enskild angripen rättsakt.

…

198. Om en ansökan enligt punkt 197 andra meningen har getts in i ett pågående mål, oavsett skede och instans, ska målet avslutas genom beslut av ordföranden i domstolens avdelning eller genom beslut av domstolens avdelning om dagen för avkunnande av dom fastställts. Rättegångsdeltagarna ska bära sina rättegångskostnader.

…

200. Ett eventuellt avslag på en ansökan om förenklat förfarande ska delges senast den 30 september 2024 i enlighet med föreskrifterna för delgivning av rättegångshandlingar. Ett sådant avslag kan överklagas senast 60 dagar efter delgivning till den domstol som ska pröva målet …”

Tvisten i det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen

9. Bolaget Bergamo Isolanti delgavs den 24 mars 2021 ett beslut om uppbörd från skattemyndigheten, i vilket skattemyndigheten angav att sammanlagt 95 787,42 euro skulle betalas för felaktigt avdragen mervärdesskatt, avseende falska fakturor, jämte ränta och straffavgifter. I skattebeslutet klandrades bolaget för försumlighet med avseende på bedömningen av dess avtalsparters subjektiva profil och för att bolaget inte agerat med den aktsamhet som normalt krävs av en genomsnittligt erfaren näringsidkare.

10. Isolanti Group, som under tiden hade övertagit Bergamo Isolanti, överklagade skattebeslutet genom ansökan som delgavs den 19 maj 2021.

11. Commissione tributaria provinciale di Bergamo (Provinsskattedomstolen i Bergamo, Italien) biföll Isolanti Groups överklagande genom dom av den 5 april 2022.

12. Skattemyndigheten överklagade domen till den hänskjutande domstolen den 3 november 2022.

13. Den 3 augusti 2023 begärde Isolanti Group att förfarandet skulle vilandeförklaras på grund av att bolaget hade ansökt om att det pågående skattemålet skulle avgöras med stöd av artikel 1 punkt 186 och följande punkter i lag nr 197/2022.

14. Genom skrivelse som inkom den 24 april 2024 meddelade skattemyndigheten att ansökan om förenklat förfarande hade bifallits och att villkoren för att fastställa att saken i målet hade förfallit var uppfyllda.

15. Den hänskjutande domstolen har angett att det ankommer på den att beakta parternas rättmätiga yrkanden och avsluta förfarandet då skattetvisten är löst, med tillämpning av bestämmelserna i lag nr 197/2022, utan att i sak kunna pröva skattemyndighetens invändningar mot den dom som meddelades i första instans.

16. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende förtydligat att lag nr 197/2022 innebär att en uppsättning regler införts vilka medför att beskattningsbara personer som gjort sig skyldiga till oegentligheter, med avvikelse från ordinarie ordning, kan få en skattefordran avskriven på ett förmånligt sätt varvid skatteskulden beroende på i vilken instans och i vilket skede förfarandet befinner sig sätts ned med 10–95 procent, samtidigt som de befrias från skyldigheten att betala ränta och sanktionsavgifter, utom när det gäller mål om mervärdesskatt vid import.

17. Den hänskjutande domstolens bedömning är att tillämpningen av bestämmelserna i lag nr 197/2022 kan leda till åsidosättande av artikel 4.3 FEU och artiklarna 250 och 273 i direktiv 2016/112 samt av italienska statens skyldighet att säkerställa uppbörd av all mervärdesskatt som ska betalas i Italien och en effektiv uppbörd av unionens egna medel samt att principerna om skatteneutralitet och likabehandling av beskattningsbara personer iakttas.

18. Mot den bakgrunden beslutade Corte di Giustizia Tributaria di secondo grado della Lombardia – Milano (Skatteöverdomstolen i Lombardiet – Milano, Italien) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Utgör artikel 4.3 FEU samt artiklarna 250 och 273 i direktiv 2006/112 … hinder för det nationella regelverket i artikel 1.193 a i lag nr 197/2022 i den del det enbart utesluter förenklat förfarande i mål som, om än bara delvis, rör mervärdesskatt vid import och inte även i mål som, om än bara delvis, rör mervärdesskatt på gemenskapsinterna transaktioner eller mervärdesskatt i enlighet med unionsrätten för vilka förenklat förfarande däremot får tillämpas?

2) Utgör principen om skatteneutralitet och det gemensamma mervärdesskattesystemets funktion hinder för det nationella regelverket i artikel 1.193 a i lag nr 197/2022 i den del det ologiskt eller under alla omständigheter på ett diskriminerande sätt enbart utesluter förenklat förfarande i mål beträffande mervärdesskatt vid import och inte även i mål som, om än bara delvis, rör mervärdesskatt på gemenskapsinterna transaktioner eller mervärdesskatt i enlighet med unionsrätten för vilka förenklat förfarande däremot får tillämpas, och detta även med beaktande av principen i artikel 4.3 FEU, som nationell lagstiftning och praxis ska rätta sig efter?

3) Är det förenklade förfarandet enligt det ovannämnda nationella regelverket, för det fall att det anses vara förenligt med unionsrätten, ändå oförenligt med den allmänna proportionalitetsprincipen i den mån det kan medföra en förmån för en beskattningsbar person på upp till 95 procent av den undanhållna skatten och följaktligen en ekonomisk förlust för statsbudgeten, vilket är av betydelse även ur ett unionsrättsligt perspektiv?”

19. Den italienska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden i målet och yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 18 mars 2026.

Bedömning

20. Den hänskjutande domstolen har ställt sina tolkningsfrågor för att få klarhet i huruvida artikel 4.3 FEU samt artikel 250.1 och artikel 273 i direktiv 2006/112 utgör hinder för ett sådant förenklat förfarande som det aktuella i det nationella målet, med beaktande av dels skyldigheten att säkerställa en fullständig uppbörd av mervärdesskatten (den första och den tredje frågan), dels neutralitetsprincipen, särskilt med hänsyn till att det förenklade förfarandet är uteslutet i skattemål som rör mervärdesskatt vid import (den andra frågan).

21. Jag framhåller inledningsvis att den aktuella nationella lagstiftningen gäller pågående skattemål. Det förenklade förfarandet inträder alltså efter ingivandet av en mervärdesskattedeklaration och skattemyndighetens kontroll av densamma. Artikel 250 i direktiv 2006/112 rör skyldigheten att inge en mervärdesskattedeklaration. Därmed anser jag, i likhet med vad kommissionen har anfört, att det saknas anledning att tolka denna bestämmelse.

22. För att besvara tolkningsfrågorna, som jag behandlar tillsammans, erinrar jag först om relevant rättspraxis på området för att sedan granska det förenklade förfarandet i fråga mot bakgrund av de bestämmelser och principer som den hänskjutande domstolen har anfört, såsom de tolkats mot bakgrund av denna rättspraxis.

P rinciper och EU-domstolens praxis i fråga om så kallad skatteamnesti

23. Det följer av artikel 273 i direktiv 2006/112, jämförd med artikel 4.3 FEU, att alla medlemsstater är skyldiga att vidta de lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder som krävs för att mervärdesskatt inom dess territorium ska kunna uppbäras i sin helhet.( 4 )

24. Även om medlemsstaterna inom ramen för det gemensamma systemet för mervärdesskatt ska säkerställa att de beskattningsbara personerna uppfyller de skyldigheter som de har ålagts, har de i detta avseende en viss handlingsfrihet, bland annat vad gäller det sätt på vilket de medel som de förfogar över ska användas.( 5 )

25. EU-domstolen har emellertid klargjort att denna handlingsfrihet är begränsad i två avseenden. Dels har medlemsstaterna en skyldighet att säkerställa en effektiv uppbörd av unionens egna medel, vilka enligt artikel 2.1 i rådets beslut 2007/436/EG, Euratom av den 7 juni 2007 om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel,( 6 ) bland annat utgörs av inkomster från tillämpningen av en enhetlig procentsats på de harmoniserade beräkningsunderlagen för mervärdesskatt, beräknade enligt unionens bestämmelser.( 7 ) Dels är denna handlingsfrihet begränsad genom skyldigheten att inte skapa väsentliga skillnader i behandlingen av de beskattningsbara personerna, vare sig inom en enskild medlemsstat eller mellan medlemsstaterna. Direktiv 2006/112 ska tolkas mot bakgrund av principen om skatteneutralitet, vilken ligger till grund för det gemensamma systemet för mervärdesskatt. Enligt denna princip får näringsidkare som utför samma transaktioner inte behandlas olika i mervärdesskattehänseende, vare sig inom en medlemsstat eller inom medlemsstaterna som helhet. Denna princip syftar till att möjliggöra rättvis konkurrens på den inre marknaden( 8 ) och ska iakttas vid alla åtgärder som medlemsstaterna vidtar för uppbörd av mervärdesskatt.( 9 )

26. EU-domstolen har redan uttalat sig om de italienska arrangemangen för så kallad skatteamnesti.

27. I två domar om fördragsbrott slog EU-domstolen således fast att ett allmänt och odifferentierat undantag från kontroll av skattepliktiga transaktioner som ägt rum under en rad beskattningsperioder utgjorde åsidosättande av artiklarna 2 och 22 i sjätte direktivet 77/388/EEG( 10 ) och artikel 10 EG som föreskrev den princip om lojalt samarbete som numera återfinns i artikel 4.3 FEU.( 11 ) De italienska bestämmelser som var aktuella i de målen innebar i princip immunitet mot skattemyndighetens kontroll och utredning med avseende på mervärdesskatt som inte hade deklarerats i rätt tid, i utbyte mot en betalning som varierade från hälften av det belopp som sedan deklarerades som skatt som skulle betalas till en rent symbolisk summa. EU-domstolen fann i de domarna att den betydande obalans som förelåg mellan de belopp som faktiskt skulle ha betalats och de belopp som hade erlagts av de beskattningsbara personer som önskade åberopa den aktuella skatteamnestin i det närmaste medförde ett undantag från skatteplikt och att dessa väsentliga variationer i behandlingen av beskattningsbara personer inom det italienska territoriet snedvred skatteneutraliteten.

28. I två beslut( 12 ) slog EU-domstolen också fast att artiklarna 2 och 22 i sjätte direktivet utgjorde hinder för en italiensk lag som, med hänsyn till jordbävningen i provinserna Catania, Ragusa och Siracusa (Italien), gjorde det möjligt för de berörda beskattningsbara personerna att medges nedsättning med 90 och 60 procent av den mervärdesskatt som skulle betalas för åren 1990–1992, i strid med skyldigheten att uppbära mervärdesskatten i sin helhet och med principen om skatteneutralitet. EU-domstolen fann att den åtgärd som var aktuell i det nationella målet inte innebar att mervärdesskattebördan mildrades för vissa beskattningsbara personer, utan att vissa beskattningsbara personer fick behålla eller ta emot belopp som betalats av slutkonsumenten och som skulle betalas in till skattemyndigheten. De italienska myndigheterna avhände sig också slutgiltigt möjligheten att kontrollera de skattepliktiga situationerna och säkerställde följaktligen inte att den mervärdesskatt som skulle betalas i Italien kunde uppbäras i sin helhet.( 13 )

29. I domen Belvedere Costruzioni( 14 ) fastställde EU-domstolen däremot att varken artikel 4.3 FEU eller artiklarna 2 och 22 i sjätte direktivet utgjorde hinder för tillämpning – med avseende på mervärdesskatt – av en nationell undantagsbestämmelse, i vilken föreskrevs att pågående förfaranden i högre instans skulle avskrivas per automatik när de hade sin grund i en talan som väckts i första instans mer än tio år innan nämnda bestämmelse trädde i kraft och skattemyndigheten hade tappat målet i de två första instanserna. Bestämmelsen i fråga i det målet innebar att avgörandet av domstolen i andra instans (vilket gick skattemyndigheten emot) automatiskt vann laga kraft och att skattemyndighetens fordran avskrevs. EU-domstolens resonemang när den slog fast att bestämmelsen var förenlig med unionsrätten grundade sig på att det rörde sig om en undantagsbestämmelse med ett begränsat tillämpningsområde, att den inte medförde någon allmän diskriminerande verkan och behovet av att avkunna dom inom skälig tid.

30. I det mål som avgjordes med domen Degano Trasporti fastslogs på samma sätt att godtagandet av delvis betalning av en fordran avseende mervärdesskatt från en insolvent näringsidkare inom ramen för ett ackordsförfarande inte utgjorde ett ”allmänt och odifferentierat undantag från uppbörden av mervärdesskatt” och alltså inte stred mot vare sig medlemsstaternas skyldighet att säkerställa en fullständig uppbörd av den mervärdesskatt som ska betalas inom deras territorium eller mot skyldigheten att säkerställa en effektiv uppbörd av unionens egna medel.( 15 )

31. Innebar domen Belvedere Costruzioni och domen Degano Trasporti att grundtesen att amnesti är omöjlig i fråga om mervärdesskatt underminerades( 16 ) och att Pandoras ask öppnades?

32. Jag anser inte det.

33. Nämnda rättspraxis, som klargjordes i förslaget till avgörande av generaladvokaten Sharpston,( 17 ) har nämligen sitt inre sammanhang i de faktiska och rättsliga omständigheterna i vardera mål.

34. I det mål som avgjordes genom domen Belvedere Costruzioni underströk EU-domstolen särskilt att det italienska lagdekretet i fråga endast avsåg skattemål som skulle avgöras i tredje instans och som hade pågått mer än tio år räknat från talans väckande i första instans vid den tidpunkt då lagdekretet trädde i kraft och att det hade till syfte att motverka åsidosättande av rätten till rättegång inom skälig tid. Lagdekretet utgjorde alltså inte ett allmänt undantag från uppbörd av mervärdesskatt under en viss period utan en undantagsbestämmelse som syftade till att säkerställa principen om skälig tid genom att avsluta de äldsta pågående förfaranden vid skattedomstolen i tredje instans. En sådan bestämmelse, i och med att den utgjorde en enstaka åtgärd som var begränsad i omfattning och på grund av villkoren för dess tillämpning, gav inte heller upphov till betydande skillnader i behandlingen av samtliga skattskyldiga och innebar följaktligen inte något åsidosättande av principen om skatteneutralitet.( 18 )

35. I det mål som avgjordes genom domen Degano Trasporti bedömdes ett sådant ackordsförfarande som det som beskrivits av den hänskjutande domstolen vara förenligt med medlemsstaternas skyldighet att säkerställa en effektiv uppbörd av unionens medel, bland annat på grund av att det omfattades av stränga tillämpningsvillkor. EU-domstolen fann således att en näringsidkare som var insolvent vid domstol kunde ansöka om att ett ackordsförfarande skulle inledas i syfte att reglera näringsidkarens skulder genom att avyttra vederbörandes tillgångar, när näringsidkaren endast föreslog delvis betalning av en skuld avseende mervärdesskatt och denna genom utlåtande från en oberoende sakkunnig styrkte att en större andel av denna skuld inte skulle återbetalas om näringsidkaren försattes i konkurs. Åtgärdens tillfälliga och begränsade karaktär underströks också som en omständighet som gjorde den förenlig med principen om skatteneutralitet.( 19 )

36. Det framgår således av dessa två domar att det endast är under vissa särskilda omständigheter som en medlemsstat rimligen kan anse det berättigat att avstå från full betalning av en mervärdesskatteskuld, såvida dessa omständigheter är exceptionella, tillfälliga och begränsade, och att medlemsstaten därigenom inte skapar betydande skillnader i behandlingen av de beskattningsbara personerna som helhet och följaktligen inte åsidosätter principerna om effektiv uppbörd av mervärdesskatt och om skatteneutralitet.

Tillämpning på den i det nationella målet aktuella lagstiftningen

Åsidosättande av skyldigheten att uppbära hela mervärdesskatten

37. Genom den aktuella nationella lagstiftningen har ett förenklat förfarande inrättats som gör det möjligt för beskattningsbara personer som gjort sig skyldiga till oegentligheter att genom ett undantag från ordinarie ordning få en skattefordran förmånligt avskriven, varvid de beviljas en besparing på 10–95 procent, beroende på i vilken instans detta sker och vilken utgången blev i de föregående leden i förfarandet, samtidigt som de befrias från skyldigheten att betala dröjsmålsränta och eventuella sanktionsavgifter.

38. Det förenklade förfarande som infördes genom den nationella lagstiftningen i fråga omfattar därmed i sig ett arrangemang som inkräktar på skyldigheten att uppbära hela mervärdesskatten.

39. Det förenklade förfarandet innebär nämligen att målet avslutas mot att en viss del av den mervärdesskatt som skulle ha betalats betalas enligt en procentuell uppskattning av de olika parternas chanser att vinna framgång. Mervärdesskatten, som anses ha förfallit till betalning vid tidpunkten för det förenklade förfarandet, behöver alltså inte betalas i sin helhet i utbyte mot en ”besparing” för återstoden av förfarandet. Det förenklade förfarandet grundar sig således på antagandet att ju mindre sannolikt det är att skattemyndigheten slutligen vinner målet, desto mer kan den mervärdesskatt som ska tas ut sättas ned. Omvänt blir det belopp som ska betalas högre, ju mer sannolikt det är att skattemyndigheten har rätt och att den beskattningsbara personen har fel. Antalet instanser som redan har avgjorts och resultaten av dessa instanser utgör faktorer som påverkar nämnda sannolikheter.

40. Om den beskattningsbara personen redan har blivit part i förfarandet genom att inge eller framlägga en ansökan om förenklat förfarande till den behöriga domstolen senast den 1 januari 2023, kan målet avslutas mot betalning av 90 procent av den mervärdesskatten som skulle ha betalats. Om skattemyndigheten tappade målet i det sista eller enda meddelade domstolsavgörandet samma dag, kan målet avskrivas mot betalning av 40 procent av den mervärdesskatt som skulle ha betalats om skattemyndigheten tappade målet i första instans och 15 procent om den tappade målet i andra instans. Om både den beskattningsbara personen och skattemyndigheten ömsom tappade målet ska samma procentsatser gälla för den upphävda delen av den angripna rättsakten. För den del av den angripna rättsakten som fastställdes genom domstolsavgörandet ska däremot hela skatten betalas, efter avdrag för ränta och eventuella sanktionsavgifter. För att ett skattemål som pågår vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) per den 1 januari 2023 ska avskrivas, där skattemyndigheten tappat målet i alla lägre instanser, kan den beskattningsbara personen betala endast 5 procent av den mervärdesskatt som skulle ha betalats.

Huruvida det är tillåtet att avstå från uppbörd av mervärdesskatt

41. Frågan uppkommer sedan huruvida ett sådant förenklat förfarande leder till ett sådant avstående från uppbörd av hela mervärdesskatten som kan godtas med hänsyn till medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning i frågan.

42. Jag ser fyra skäl till att svaret måste bli nekande.

43. För det första anser jag, i likhet med kommissionen, att räckvidden av den aktuella nationella lagstiftningen är mycket vidsträckt, vilket innebär att avståendet från uppbörd av mervärdesskatt får en allmän karaktär.

44. Bortsett från det undantag från tillämpning av det förenklade skatteförfarandet( 20 ) som föreskrivs i lag nr 197/2022 rörande mervärdesskatt vid import är det förenklade förfarandet nämligen tillämpligt på samtliga mål som var pågående vid skattedomstolarna per den 1 januari 2023, det vill säga den dag då förordningen trädde i kraft, förutsatt att ansökan om ett sådant förfarande ingavs före den 30 september 2023.( 21 ) Hur länge förfarandet har pågått har alltså mycket liten betydelse, eftersom det omfattar mål som inleddes strax före den 1 januari 2023 och inbegriper mål där handläggningen pågått mycket kort tid. I det nationella målet överklagades för övrigt beslutet om uppbörd från mars 2021 i maj 2021. Målet avgjordes i första instans den 5 april 2022 och det var vid överklagandeinstansen som ansökan om ett förenklat förfarande gavs in den 3 augusti 2023, i ett mål som således pågått i drygt två år.( 22 )

45. Det förenklade förfarandet är dessutom tillämpligt oberoende av handläggande domstols rang och alltså oberoende av instans . Det förenklade förfarande kan således komma i fråga även i sista instans vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen). Räckvidden av den aktuella lagstiftningen skiljer sig i detta avseende avsevärt från den lagstiftning som var i fråga i målet Belvedere Costruzioni, vilken endast var tillämplig i tredje instans och enbart i mål som pågått i mer än tio år.

46. En beskattningsbar person kan därutöver ansöka om det förenklade förfarandet oavsett belopp eller överträdelsens art , eftersom det inte anges någon övre gräns i detta avseende. Förekomst av bedrägeri hindrar inte heller att det förenklade förfarandet tillämpas.

47. Såsom den italienska regeringen bekräftade vid förhandlingen har varken skattemyndigheten eller den domstol vid vilken talan väckts något utrymme för skönsmässig bedömning för att i förekommande fall avslå en ansökan om förenklat förfarande,( 23 ) utom på rent formella grunder. Om den beskattningsbara personen inom föreskriven frist ger in en ansökan om förenklat förfarande och betalar de belopp som ska betalas enligt den aktuella lagstiftningen i det nationella målet, avslutas nämligen målet automatiskt i avsaknad av föremål, oavsett vilka belopp det rör sig om, oavsett vilken överträdelse som är i fråga eller vilken motivering som lämnades av den domstol som tidigare prövade målet. Varken skattemyndigheten eller den domstol där målet pågår har således möjlighet att invända mot att målet avslutas för att, i förekommande fall, till exempel få en slutgiltig tolkning från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) i frågan.( 24 )

48. Som den italienska regeringen har understrukit sker det förenklade förfarandet visserligen efter ett utövande av beskattningsrätten, vilken med nödvändighet måste ha utövats och uttömts. Det förenklade förfarandet förutsätter således att en kontroll redan har utförts. Till skillnad från den åtgärd som var aktuell i målet kommissionen/Italien, leder den inte i sig till att skattemyndigheten förlorar sin befogenhet att kontrollera skattepliktiga transaktioner.

49. Den omständigheten att skattemyndigheten inte fråntas varje möjlighet att kontrollera skattepliktiga situationer är emellertid inte ett avgörande kriterium och räcker inte för att en sådan lagstiftning som den aktuella i det nationella målet ska anses vara förenlig med den skyldighet att uppbära mervärdesskatt som föreskrivs i artikel 273 i direktiv 2006/112.( 25 )

50. Av detta följer enligt min mening att den italienska regeringens argument, nämligen att Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har slagit fast att ett förenklat förfarande är förenligt med unionsrätten, eftersom det inte leder till att myndigheten avstår från att kontrollera skatten, måste underkännas då det avser en omständighet som inte är avgörande.

51. Det förenklade förfarandet i fråga måste alltså, med hänsyn till dess omfattande räckvidd, betraktas som ett generellt avstående från uppbörd av mervärdesskatt under en viss period.

52. För det andra anser jag att den aktuella åtgärden ger upphov till betydande skillnader i behandlingen av samtliga beskattningsbara personer och följaktligen strider mot principen om skatteneutralitet.

53. Principen om skatteneutralitet, som är unionslagstiftarens uttryck på mervärdesskatteområdet för den allmänna principen om likabehandling, utgör bland annat hinder för att ekonomiska aktörer som utför samma transaktioner behandlas olika i mervärdesskattehänseende.( 26 )

54. Det förenklade förfarandet gör det först och främst möjligt för beskattningsbara personer som har gett in ett överklagande som inte har avgjorts och som ansöker om detta, dels att betala en mindre del av den mervärdesskatt som ska betalas, dels att även befrias från eventuella sanktionsavgifter och dröjsmålsränta. Så förhåller det sig inte för andra beskattningsbara personer i Italien som till fullo har fullgjort sina skyldigheter i fråga om betalning av mervärdesskatt.

55. Det förenklade förfarandet medför således en skillnad i behandling som strider mot principen om skatteneutralitet.( 27 )

56. Den ojämlikhet som följer av den i det nationella målet aktuella lagstiftningen kan vara betydande. Vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) kan förmånen bli så stor som 95 procent av den mervärdesskatt som ska skulle ha betalats, såsom följer av den hänskjutande domstolens tredje tolkningsfråga. Förhållandet mellan, å ena sidan, den procentandel av mervärdesskatten som ska betalas för att målet ska avslutas och, å andra sidan, den statistiska sannolikheten att avgörandet blir till fördel för den ena eller den andra parten, framstår för övrigt inte som uppenbart.( 28 )

57. Slutligen behövs det bara en ansökan om förenklat förfarande för att befrias från eventuella sanktionsavgifter som påförts genom den angripna rättsakten samt från dröjsmålsränta , vilket ytterligare tillför en skillnad i behandling som jag menar är oförenlig med principen om skatteneutralitet.

58. Härvidlag erinrar jag om att det av artiklarna 2 och 273 i direktiv 2006/112, jämförda med artikel 4.3 FEU, följer att medlemsstaterna är skyldiga att vidta de lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder som krävs för att säkerställa en fullständig uppbörd av den mervärdesskatt som ska betalas inom deras respektive territorium, samt för att bekämpa bedrägeri. Så länge lagstiftningen om vilka påföljder som ska tillämpas vid underlåtenhet att uppfylla krav som införts genom unionslagstiftning inte har harmoniserats inom unionen, är medlemsstaterna behöriga att välja de påföljder som de finner lämpliga, i enlighet med unionsrätten och dess allmänna principer och, följaktligen, i enlighet med principerna om proportionalitet och skatteneutralitet. Vid valet av sanktioner är medlemsstaterna också skyldiga att iaktta effektivitetsprincipen, enligt vilken det ska införas effektiva och avskräckande sanktioner för att bekämpa överträdelser av harmoniserade mervärdesskatteregler och för att skydda unionens ekonomiska intressen.( 29 )

59. Dröjsmålsräntan syftar också till att bekämpa överträdelser av harmoniserade mervärdesskatteregler och skydda unionens ekonomiska intressen.( 30 ) Uttag av dröjsmålsränta bidrar nämligen till att förhindra att deklarerade mervärdesskattebelopp inte betalas inom den föreskrivna fristen.( 31 )

60. Den italienska lagstiftningen i fråga gör det möjligt för den berörda beskattningsbara personen att undgå sanktioner och dröjsmålsränta, vilket försätter beskattningsbara personer som i god tro har betalat det exakta mervärdesskattebeloppet inom de lagstadgade fristerna i en mindre fördelaktig situation än dem som inte har gjort det och som har rätt att ansöka om det förenklade förfarandet.

61. I det nationella målet följer det således av handlingarna i målet att uppbördsbeslutet avsåg sammanlagt 95 787,42 euro som skattemyndigheten krävde in, bestående av 33 153 euro i felaktigt avdrag för mervärdesskatt, 6 688,73 euro i dröjsmålsränta och 55 945,69 euro i sanktionsavgift. Följden av det förenklade förfarandet blev således, förutom att ungefär 60 procent av mervärdesskatten avskrevs, befrielse från straffavgifter och dröjsmålsränta.

62. Jag menar att detta leder till en ”betydande obalans” mellan de belopp som faktiskt skulle ha betalats och de belopp som betalas av beskattningsbara personer som ansökt om att få omfattas av det förenklade förfarandet i fråga, vilket leder till betydande variationer i behandlingen av beskattningsbara personer i Italien och snedvrider principen om skatteneutralitet.( 32 )

63. För det tredje kan ett sådant system som den hänskjutande domstolen har angett, betraktas som ägnat att främja skattebedrägeri, i strid med artikel 273 i direktiv 2006/112.

64. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att ”de aktuella bestämmelserna kan långt ifrån betraktas som undantagsåtgärder i syfte att hantera synnerligen problematiska enstaka situationer. I stället ligger de i linje med en tendens att i den italienska skattelagstiftningen föreskriva frekventa och allmänna räddningsåtgärder till förmån för mindre skrupelfria beskattningsbara personer, under olika beteckningar” och att dessa bestämmelser bildar ”ett system som gynnar skattebetalarnas bedrägerier och i slutändan skapar ett slags otillbörliga förväntningar hos skattebetalarna, vilket gör att systemet förlorar sin avskräckande verkan”.( 33 )

65. Den hänskjutande domstolens konstaterande stärker enligt min mening uppfattningen att åsidosättandet av skyldigheten att uppbära mervärdesskatt går utöver medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.

66. För det fjärde utgör även den omständigheten att mervärdesskatt vid import inte omfattas av det förenklade förfarandet ett åsidosättande av principen om ”extern” skatteneutralitet, som den hänskjutande domstolen har understrukit i sin andra tolkningsfråga.

67. Principen om mervärdesskattens neutralitet utgör nämligen hinder för att ekonomiska aktörer som tillhandahåller liknande eller identiska varor eller tjänster behandlas mer eller mindre förmånligt beroende på om dessa varor eller tjänster tillhandahålls inom konsumtionslandet eller importeras från tredjeland.( 34 )

68. Den nu aktuella lagstiftningen om ett förenklat förfarande tillåter endast beskattningsbara personer som är skyldiga att betala mervärdesskatt på inhemska leveranser och gemenskapsinterna förvärv att på vissa villkor beviljas en procentuell nedsättning av den skatt som ska betalas, utöver befrielse från skyldigheten att betala sanktionsavgifter och ränta, till skillnad från beskattningsbara personer som är skyldiga att betala mervärdesskatt vid import och som inte omfattas av denna förmån.

69. Detta konstaterande påverkas enligt min mening inte av den italienska regeringens argument vid förhandlingen, att mervärdesskatt vid import, som tas ut efter tullklarering vid den fysiska införseln av varan till den berörda medlemsstatens territorium, inte kan jämföras med den mervärdesskatt som tas ut efter deklaration vid en gemenskapsintern transaktion,( 35 ) vad beträffar jämförbarheten med avseende på principen om skatteneutralitet.

70. Jag anser därför, i likhet med kommissionen, att denna lagstiftning även strider mot principen om ”extern” skatteneutralitet, eftersom ekonomiska aktörer som tillhandahåller liknande, eller till och med identiska, varor eller tjänster enligt denna lagstiftning behandlas mer förmånligt om de levererar dem inom det land där de konsumeras än om de importerar dem från tredjeländer.

Den anförda motiveringen: Att minska eftersläpningen och iaktta en skälig handläggningstid

71. För att motivera den aktuella lagstiftningen har den italienska regeringen även anfört målet att ”minska den avsevärda eftersläpningen hos skattedomstolarna och säkerställa iakttagandet av principen om skälig handläggningstid i artikel 47 andra stycket i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna]” och att ”möjliggöra ett effektivt genomförande av den skattemålsreform som infördes genom lag nr 130/2022[( 36 )] samt av proportionalitetsprincipen”.

72. Skyldigheten att säkerställa en effektiv uppbörd av unionens egna medel får visserligen inte strida mot principen om att var och en ska få sin sak prövad inom skälig tid vilken medlemsstaterna enligt artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna( 37 ) är bundna av när de tillämpar unionsrätten.( 38 ) EU-domstolen har således medgett – i linje med generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande – i domen Belvedere Costruzioni, att en undantagsbestämmelse som syftar till att säkerställa iakttagandet av principen om skälig tid genom att de äldsta pågående förfarandena vid skattedomstolen i tredje instans avslutas, vilket får till följd att avgörandet i andra instans vinner laga kraft, inte strider mot principen om skatteneutralitet.( 39 )

73. Den italienska regeringens argument som grundar sig på denna motivering övertygar emellertid inte mot bakgrund av de aktuella omständigheterna i det nationella målet.

74. Först och främst råder det inte full enighet i frågan huruvida det sammanlagda antalet pågående mål var för stort år 2022 eller om handläggningstiderna var för långa. Den hänskjutande domstolen har nämligen hänvisat till en årsrapport för 2023 om läget i skattemål som utarbetats av Ministero dell’Economia e delle Finanze (ekonomi- och finansministeriet) och angett att det syfte att minska antalet mål som anges i lag nr 197/2022 som här är i fråga ska ses mot bakgrund av ett sammanhang som inte är förenat med några särskilda problem i fråga om handläggningstiderna för skattemål.( 40 ) Den italienska regeringen har för sin del hänvisat till slutrapporten av den 30 juni 2021 från Interministeriella kommittén för reform av skatterättsväsendet och understrukit eftersläpningen och handläggningstiden. Det framgår emellertid av denna rapport att det i huvudsak är vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) som problemen uppkommer med eftersläpning och handläggningstid.( 41 ) Detta framhölls för övrigt av kommissionen vid förhandlingen.( 42 )

75. För att säkerställa att principen om en rimlig handläggningstid iakttas och för att minska skattedomstolarnas arbetsbörda genomfördes en skattemålsreform genom lag nr 130/2022, som lades fram som ett viktigt steg i den nationella återhämtnings- och resiliensplanen.( 43 ) Genom denna lag infördes således strukturella åtgärder såsom, som den italienska regeringen har påpekat, nya för ändamålet rekryterade domare som tilldelades behörighet i skattefrågor och en ny tvistemålsavdelning vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) som uteslutande ansvarar för skatterättsliga tvister varvid förste ordföranden ges befogenhet att vidta lämpliga organisatoriska åtgärder. Lagen föreskrev även ett förenklat, reglerat och avgränsat förfarande för pågående mål vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen),( 44 ) vilket kommissionen tog upp vid förhandlingen och bedömde vara tillfredsställande, till skillnad från lag nr 197/2022 som är i fråga i det nu aktuella målet.

76. Omständigheterna i det nationella målet är slutligen mycket olika de omständigheter som var i fråga i domen Belvedere Costruzioni. I den domen var den aktuella lagstiftningen tillämplig på förfaranden som pågått i minst tio år och som avslutades först i tredje instans, efter två domstolsavgöranden som gått skattemyndigheten emot. Som generaladvokaten Sharpston underströk, kommer det onekligen en punkt, om en tvist har pågått under en mycket lång tid, där vissa hänsyn ”väger tyngre än skyldigheten att driva in all mervärdesskatt som ska erläggas” och där ”villkoren i [målet inte framstår] som oskäliga i detta sammanhang.”( 45 ) I domen Degano Trasporti var det också särskilda omständigheter, bland annat den beskattningsbara personens situation och dennes insolvens, som motiverade ackordsuppgörelsen under mycket exakta förutsättningar.

77. Så är inte fallet med det förenklade förfarandet enligt lag nr 197/2022, vilket även gäller mål som har pågått under kort tid, såsom det som är i fråga i det nu aktuella fallet, vilket på sätt och vis gör den italienska regeringens argument verkningslöst , åtminstone i det nationella målet.

78. Som kommissionen har medgett i sitt yttrande är det visserligen sant att mål där det förenklade förfarandet kan komma i fråga även kan ha pågått lång tid.

79. Som kommissionen har framhållit föreskrevs emellertid redan innan det förenklade förfarandet infördes år 2023 en åtgärd som i huvudsak var identisk med 2023 års lagstiftning och som var avsedd att inbegripa skattemål som pågick år 2018.( 46 ) 2023 års förenklade förfarande skulle således i själva verket främst kunna avse mål som pågått i mindre än fem år, vilket för övrigt är fallet i det nationella målet.

80. I vart fall tycks denna motivering rörande orimlig handläggningstid, som det är den nationella domstolens sak att bedöma, inte ägnad att motivera en sådan åtgärd som den aktuella i det nationella målet, som innebär avstående från uppbörd av allmän mervärdesskatt i strid med skyldigheten avseende skatteneutralitet.

81. Jag anser, mot bakgrund av det ovan anförda, att tolkningsfrågorna ska besvaras på följande sätt. Artikel 4.3 FEU, artiklarna 2 och 273 i direktiv 2006/112 och principen om skatteneutralitet ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken mål om mervärdesskatt, med undantag för mål som rör mervärdesskatt vid import, kan avslutas efter ansökan från den beskattningsbara personen mot betalning av en viss procentandel av den skatt som skulle ha betalats, vilken andel varierar beroende på instans och utgången av de föregående stegen i förfarandet, utan att den beskattningsbara personen behöver betala sanktionsavgifter eller dröjsmålsränta och utan att skattemyndigheten kan invända mot ansökan på andra grunder än rent formella.

Begäran om begränsning i tiden av verkningarna av EU-domstolens dom

82. Vid förhandlingen begärde den italienska regeringen att EU-domstolen ska begränsa verkningarna i tiden av den dom som ska avkunnas, för det fall den gör den bedömning som jag förespråkar, att unionsrätten utgör hinder för en sådan lag som den som är aktuell i det nationella målet.

83. Till stöd för sin begäran framhöll regeringen att en skyldighet att återuppta förfarandena i de 40 000 berörda målen( 47 ) skulle kräva en oerhörd insats från skattemyndigheternas sida, inte minst i fråga om personalresurser, påverka hela skatterättsväsendet i form av längre handläggningstider och omintetgöra den nationella återhämtnings- och resiliensplanen. Den italienska regeringen har också anfört att det skulle leda till praktiska problem för de skattskyldiga företagen, vilka litat på att deras ärenden slutgiltigt är avslutade och inte har sparat de handlingar som de behöver för att kunna tillvarata sina rättigheter vid ett återupptagande av förfarandena.

84. Först och främst framgår det av fast rättspraxis att den tolkning av en unionsbestämmelse som EU-domstolen gör, vid utövandet av sin behörighet enligt artikel 267 FEUF, innebär att den aktuella bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde klargörs och förtydligas, såsom den ska tolkas och tillämpas eller borde ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Av detta följer att en sålunda tolkad bestämmelse kan och ska tillämpas av de nationella domstolarna även beträffande rättsförhållanden som har uppkommit före meddelandet av den dom i vilken begäran om tolkning prövas, om villkoren för att väcka talan vid behörig domstol om tillämpningen av nämnda bestämmelse är uppfyllda i övrigt.( 48 )

85. Det är endast i undantagsfall som domstolen, med tillämpning av den allmänna rättssäkerhetsprincip som ingår i unionens rättsordning, kan se sig föranledd att begränsa berörda personers möjlighet att åberopa en av domstolen tolkad bestämmelse i syfte att ifrågasätta rättsförhållanden som har tillkommit i god tro. För att en sådan begränsning ska kunna komma i fråga ska två väsentliga kriterier vara uppfyllda, nämligen att de berörda handlat i god tro och att det föreligger en risk för allvarliga störningar.( 49 )

86. EU-domstolen har närmare bestämt tillgripit denna lösning endast när vissa klart preciserade omständigheter har varit för handen, särskilt då det dels har förelegat fara för allvarliga ekonomiska återverkningar, i synnerhet på grund av det stora antal rättsförhållanden som i god tro har upprättats på grundval av de bestämmelser som har antagits vara gällande, dels har framgått att enskilda och nationella myndigheter har förmåtts att handla på ett sätt som strider mot unionsrätten på grund av att det har förelegat en objektiv och betydande osäkerhet beträffande de unionsrättsliga bestämmelsernas tillämpningsområde, en osäkerhet till vilken andra medlemsstaters eller kommissionens beteenden kan ha bidragit.( 50 )

87. I det nu aktuella fallet har den italienska regeringen inte lagt fram några uppgifter som är ägnade att visa att kravet på att berörda ska ha handlat i god tro är uppfyllt. I synnerhet framgår det inte av den italienska regeringens argument att kommissionen har hörts om den nationella lagstiftningen i fråga. Jag anser dessutom, mot bakgrund av rättspraxis i frågan,( 51 ) att även om den aktuella lagstiftningen inte är densamma som den som EU-domstolen redan har granskat, råder det inte någon ”objektiv och betydande osäkerhet” i fråga om räckvidden av gällande unionsrättsliga bestämmelser i fråga om skyldigheten att uppbära hela mervärdesskatten och iakttagandet av principen om skatteneutralitet.

88. Då detta krav inte är uppfyllt behöver kravet om allvarliga ekonomiska eller organisatoriska återverkningar inte prövas. Jag anser i vart fall att den italienska regeringens påståenden vid förhandlingen, att 40 000 mål som avskrivits genom det förenklade förfarandet och som skulle behöva återupptas av skattemyndigheten och de praktiska svårigheter som skulle uppstå för såväl rättsväsendet som för företagen, inte är tillräckliga i detta avseende.

89. Av det ovan anförda följer att domens verkningar i tiden enligt min mening inte ska begränsas.

Förslag till avgörande

90. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Corte di Giustizia Tributaria di secondo grado della Lombardia – Milano (Skatteöverdomstolen i Lombardiet – Milano, Italien) på följande sätt:

Artikel 4.3 FEU, artiklarna 2 och 273 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt och principen om skatteneutralitet

ska tolkas så,

att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken mål om mervärdesskatt, med undantag för mål som rör mervärdesskatt vid import, kan avslutas efter ansökan från den beskattningsbara personen mot betalning av en viss procentandel av den skatt som skulle ha betalats, vilken andel varierar beroende på instans och utgången av de föregående stegen i förfarandet, utan att den beskattningsbara personen behöver betala sanktionsavgifter eller dröjsmålsränta och utan att skattemyndigheten kan invända mot ansökan på andra grunder än rent formella.

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 347, 2006, s. 1.

3 GURI nr 303 av den 29 december 2022, ordinarie tillägg nr 43 (nedan kallad lag nr 197/2022).

4 Se, analogt, dom av den 17 juli 2008, kommissionen/Italien (C‑132/06, EU:C:2008:412, punkt 37) (nedan kallad domen kommissionen/Italien), och dom av den 29 mars 2012, Belvedere Costruzioni (C‑500/10, EU:C:2012:186, punkt 20) (nedan kallad domen Belvedere Costruzioni). Se även dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 25) (nedan kallad domen Åkerberg Fransson), och dom av den 7 april 2016, Degano Trasporti (C‑546/14, EU:C:2016:206, punkt 19) (nedan kallad domen Degano Trasporti).

5 Se domen Degano Trasporti (punkt 20 och där angiven rättspraxis).

6 EUT L 163, 2007, s. 17.

7 Se domen Åkerberg Fransson (punkt 26) och domen Degano Trasporti (punkt 22). Unionens egna medel omfattar enligt rådets beslut 2014/335 (EU, Euratom) av den 26 maj 2014 om systemet för Europeiska unionens egna medel (EUT L 168, 2014, s. 105) bland annat inkomster från tillämpningen av en enhetlig procentsats på de harmoniserade beräkningsunderlagen för mervärdesskatt, beräknade enligt unionens bestämmelser. Det föreligger således ett direkt samband mellan uppbörd av inkomster från mervärdesskatt enligt tillämplig unionsrätt och ställandet av motsvarande medel från mervärdesskatt till unionsbudgetens förfogande. Eventuella luckor i uppbörden av förstnämnda inkomster kan nämligen ge upphov till en minskning av sistnämnda medel.

8 Se domen Belvedere Costruzioni (punkterna 21 och 22), och domen Degano Trasporti (punkt 21 och där angiven rättspraxis).

9 Se domen kommissionen/Italien (punkt 45). Se även skälen 4 och 7 i direktiv 2006/112.

10 Rådets sjätte direktiv av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, 1977, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28) (nedan kallat sjätte direktivet).

11 Se domen kommissionen/Italien, och dom av den 11 december 2008, kommissionen/Italien (C‑174/07, EU:C:2008:704). Precis som den hänskjutande domstolen anser ska rättspraxis i detta avseende från den tid då sjätte direktivet var tillämpligt betraktas som relevant (se, för ett liknande resonemang, domen Åkerberg Fransson (punkt 25).

12 Se beslut av den 15 juli 2015, Nuova Invincibile (C‑82/14, EU:C:2015:510) (nedan kallat beslutet Nuova Invincibile), och beslut av den 18 mars 2024, Giocevi (C‑37/23, EU:C:2024:271) (nedan kallat beslutet Gioveci).

13 Se beslutet Nuova Invincibile (punkterna 25–27), och beslutet Giocevi (punkt 19).

14 Se även dom av den 29 mars 2012, 3M Italia (C‑417/10, EU:C:2012:184). Se, beträffande direkta skatter, Simon, D., ”Principes généraux du droit – Portée en droit national”, Revue Europe , LexisNexis, nr 5, maj 2012, kommentar nr 177.

15 Domen Degano Trasporti (punkt 28) och dom av den 16 mars 2017, Identi (C‑493/15, EU:C:2017:219, punkt 24).

16 Se Allena, M., ”VAT and Tax Amnesty in Italy”, International VAT Monitor , vol. 30, nr 5, 2019, s. 211–214.

17 Förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Belvedere Costruzioni (C‑500/10, EU:C:2011:754, punkt 35 och följande punkter), och i målet Degano Trasporti (C‑546/14, EU:C:2016:13, punkt 34 och följande punkter).

18 Domen Belvedere Costruzioni (punkterna 24, 26 och 27).

19 Se domen Degano Trasporti (punkt 29).

20 Jag bortser här från de två andra undantagen enligt artikel 1.193 i lag nr 197/2022, det vill säga unionens egna medel (”Avgifter, bidrag, tilläggs- eller utjämningsbelopp, fyllnadsbelopp, tullar enligt gemensamma tulltaxan och andra avgifter som fastställts eller kommer att fastställas av gemenskapernas institutioner för handel med tredjeländer, tullar på produkter som omfattades av det tidigare fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen samt bidrag och avgifter som föreskrivs inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker) (se artikel 2.1 a i beslut 2007/436)) och belopp som ska betalas till följd av återkrav av statligt stöd.

21 Se artikel 1.194 i lag nr 197/2022.

22 Detta är långt ifrån det fall som ledde till domen i målet Belvedere Costruzioni, där det endast var mål som pågått i mer än tio år som kunde komma i fråga för det förenklade förfarandet.

23 Om det till exempel finns en verklig möjlighet att få bifall från den domstol där överklagandet har ingetts på grund av att överklagandet riktar sig mot en bedömning i första instans som är uppenbart oriktig eller grundar sig på rättspraxis som senare har vederlagts, eller om en tolkning önskas i en principfråga som uppkommit i målet.

24 I avsaknad av lagbestämmelser som reglerar denna rätt att invända mot ett förenklat förfarande, skulle en sådan invändning från en domstol vid vilken talan väckts för övrigt kunna ge upphov till diskriminering.

25 Se, för ett liknande resonemang, beslutet Giocevi (punkt 34).

26 Se dom av den 16 februari 2023, DGRFP Cluj (C‑519/21, EU:C:2023:106, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

27 Se även beslutet Nuova Invincibile (punkterna 25, 26 och 28), och beslutet Giocevi (punkterna 32–35), i vilka EU-domstolen slog fast att de italienska bestämmelserna, vilka föreskrev en nedsättning med 90 procent respektive 60 procent av den mervärdesskatt som skulle betalas, stred mot principen om mervärdesskattens neutralitet.

28 Vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) avslutas tvisten enligt artikel 1.190 i lag nr 197/2022 när skattemyndigheten tappat målet i samtliga instanser och när den beskattningsbara personen betalar 5 procent av mervärdesskatten. Jag påpekar emellertid att Commissione interministeriale per la riforma della giustizia tributaria (Interministeriell kommitté för reform av skatterättsväsendet) i sin slutliga rapport från den 30 juni 2021, som återfinns i bilaga 2 till den italienska regeringens yttrande, föreslagit en lösning för att minska antalet tvister vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) som inte beaktar att den beskattningsbara personen kunnat vinna två gånger i föregående instanser eftersom, enligt nämnda utskott, ”det rent statistiskt inte förekommer färre upphävanden från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) om den beskattningsbara personen har vunnit en eller två gånger i föregående instans” (fri översättning).

29 Se dom av den 17 maj 2023, Cezam (C‑418/22, EU:C:2023:418, punkterna 26–28 och där angiven rättspraxis).

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2024, Legafact (C‑122/23, EU:C:2024:293, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

31 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Ranto i målet Nekilnojamojo turto valdymas (C‑544/24, EU:C:2025:896, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

32 Se, för ett liknande resonemang, domen kommissionen/Italien (punkterna 42–44). Därför ser jag det varken som nödvändigt eller relevant att här fördjupa prövningen av proportionalitetsprincipen.

33 Såsom kommissionen har påpekat tycks den hänskjutande domstolen härvid hänvisa till artikel 325.1 FEUF, som i sig inte anges i begäran om förhandsavgörande men som föreskriver följande: ”Unionen och medlemsstaterna ska bekämpa bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen genom åtgärder … som ska ha avskräckande effekt och ge ett effektivt skydd i medlemsstaterna liksom i unionens institutioner, organ och byråer.”

Som generaladvokaten Sharpston angav i punkt 75 i sitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Italien (C‑132/06, EU:C:2007:632), ”sägs [i doktrinen] att skatteamnestier för att vara effektiva bland annat bör begränsas till ett tillfälle (annars skulle upprepningen locka skattebetalare att anpassa sin taktik i väntan på kommande amnestier), inbegripa betalning av åtminstone det belopp som skulle erläggas och i allmänhet viss ränta (annars skulle det framstå som om undandragande belönades) och åtminstone åtföljas av ett trovärdigt påstående om förstärkt revision (annars skulle inte balansen mellan deklaration och upptäckt te sig förmånlig).” Se till exempel, i den doktrin som generaladvokaten Sharpston hänvisade till, Stella, P., ”An economic analysis of tax amnesties”, IMF Working Paper , nr 42, 1989, och Boise, C. M., ”Breaking open Offshore Piggybanks: Deferral and the Utility of Amnesty”, George Mason Law Review , vol. 14, nr 3, 2007, s. 667–724, särskilt s. 693 och följande sidor.

34 Se dom av den 29 mars 2012, Véleclair (C‑414/10, EU:C:2012:183), där EU-domstolen slog fast att direktiv 2006/112 inte kan tolkas så, att det är tillåtet att föreskriva att en beskattningsbar person endast får göra avdrag för mervärdesskatt på import under förutsättning att skatten dessförinnan faktiskt har betalats.

35 Den italienska regeringens hänvisning till domen av den 25 februari 1988, Drexl (299/86, EU:C:1988:103, punkterna 22 och 23), tycks inte relevant. I den domen slog domstolen nämligen fast, i fråga om den fria rörligheten för varor, att även om överträdelser avseende mervärdesskatt som tas ut vid import och överträdelser avseende samma skatt som tas ut vid överlåtelse av varor inom landet skiljer sig åt på grund av olika omständigheter, vilket innebär att medlemsstaterna inte är skyldiga att föreskriva samma regler för dessa båda kategorier av överträdelser, är det inte motiverat att göra en uppenbart oproportionerlig skillnad med avseende på hur stränga påföljder som föreskrivs för de två kategorierna av överträdelser.

36 Legge n o 130/2022 – Disposizioni in materia di giustizia e di processo tributari (lag nr 130/2022 om skatterätt och skattemål), av den 31 augusti 2022 (GURI nr 204 av den 1 september 2022, s. 5) (nedan kallad lag nr 130/2022).

37 I denna bestämmelse anges att ”[v]ar och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag”.

38 Se domen Belvedere Costruzioni (punkt 23). Jag vill understryka att artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, inte är tillämplig på skatteområdet. Det framgår nämligen av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att ”skatteområdet fortfarande hör till kärnan i den offentliga maktens befogenheter, och att förhållandet mellan en beskattningsbar person och samhället fortfarande huvudsakligen är offentligrättsligt” och att ”skattemål faller utanför området för civilrättsliga rättigheter och skyldigheter, trots de förmögenhetsrättsliga verkningar som de nödvändigtvis har med avseende på den beskattningsbara personens situation” (se Europadomstolen, 12 juli 2001, Ferrazzini mot Italien (CE:ECHR:2001:0712JUD004475998, § 29), och Europadomstolen, 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301, § § 29–38). I det sistnämnda målet var det på grund av den aktuella överträdelsens straffrättsliga karaktär som Europadomstolen slog fast att artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna var tillämplig.)

39 Se domen Belvedere Costruzioni (punkt 26) och förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Belvedere Costruzioni (C‑500/10, EU:C:2011:754, punkt 48), enligt vilken det kan vara så, att skyldigheten att säkerställa en effektiv uppbörd inte är absolut. Där anges till exempel att ”[k]ostnaderna och sannolikheten för uppbörd måste vägas mot de eventuella intäkterna”.

40 Enligt den hänskjutande domstolen visar denna årsrapport för år 2023, förutom att antalet nya skatteärenden stadigt har minskat sedan år 2011, att handläggningstiderna för att komma till rätta med eftersläpningen är 415 dagar i första instans och 656 dagar i andra instans, vilket i båda fallen är kortare tid än vad som rimligen krävs för handläggning av ett mål och vilken kan visa på en positiv förmåga att hantera eftersläpningen (som anses vara stor i andra instans).

41 Enligt nämnda rapport ”har eftersläpningen i underinstanserna under det senaste årtiondet minskat i första instans (med 70 procent från 2011 till 2021), medan den ökade något i andra instans (drygt 2 procent). Skillnaden i förhållande till andra europeiska länder är särskilt uppenbar när det gäller överklaganden till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen). Eftersläpningen, som hela tiden ökar, har nått och överskridit tröskelvärdet 55 300 mål, varav vissa (5 171) inleddes i första instans för mer än tio år sedan.”

42 Kommissionen hänvisade till punkt 15 i slutrapporten av den 30 juni 2021 från Interministeriella kommittén för reform av skatterättsväsendet, enligt vilken det inte finns ”någon domstol i sista instans som har en arbetsbörda jämförbar med Corte suprema di cassaziones (Högsta domstolen) arbetsbörda” som ens skulle komma i närheten av de över 55 000 överklaganden som väntar på avgörande. I rapporten nämns ”ett extraordinärt lagstiftningsingripande i form av ett förenklat förfarande som motiveras av allmänintresset av en ordnad tvistlösning och inte av intresset av att fylla på statskassan” och som ”endast skulle beröra mål i Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen)”.

43 Se, i detta avseende, rapport av den 26 januari 2023 från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) om rättskipningen år 2022, som den italienska regeringen har ingett som bilaga och i vilken det hänvisas till de ändringar som infördes genom lag nr 130/2022.

44 Det framgår av denna lag nr 130/2022 att det förenklade förfarandet, som innebar att 5–20 procent av tvisteföremålets värde skulle betalas, beroende på utfallet i de lägre instanserna, enbart gällde pågående skattemål vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) där tvisteföremålets värde inte översteg ett visst tröskelvärde.

45 I detta fall hänförde sig generaladvokat Sharpston till en avvägning mellan kostnaderna och sannolikheten för uppbörd mot de eventuella intäkterna, förekomsten av två domstolsbeslut som gått skattemyndigheten emot, det förhållandet att den tid som förflutit kunde ha gjort att vissa belopp inte längre skulle kunna uppbäras och till nödvändigheten av att göra det möjligt för den beskattningsbara personen att upprätta bokslut inom skälig tid efter varje mervärdesskatteår (förslag till avgörande av generaladvokat Sharpston i målet Belvedere Costruzioni, C‑500/10, EU:C:2011:754, punkt 48).

46 Se artikel 6 Decreto legge n o 119 – Disposizioni urgenti in materia fiscale e finanziaria (lagdekret nr 119 med brådskande skatte- och finansbestämmelser) av den 23 oktober 2018 (GURI nr 247 av den 23 oktober 2018, s. 1).

47 I det aktuella fallet är det möjligt att ett stort antal mål inte längre är pågående, i och med att ansökningarna om förenklat förfarande skulle ha getts av de beskattningsbara personer som önskade omfattas av dem före den 30 september 2023. Av detta drar jag slutsatsen att det alltså ankommer på skattemyndigheten att med tillämpning av nationell rätt vidta erforderliga åtgärder för att rätta sig efter den dom som ska avkunnas och återuppta dessa förfaranden.

48 Se särskilt, och analogt, dom av den 19 oktober 2017, Paper Consult (C‑101/16, EU:C:2017:775, punkt 64), och dom av den 28 oktober 2020, Bundesrepublik Deutschland (Fastställande av vägtullsatser för användningen av motorvägar) (C‑321/19, EU:C:2020:866, punkt 54). Det resonemang som förs i dessa domar med avseende på domstolar är även tillämpligt på nationella myndigheter, såsom i det nu aktuella fallet skattemyndigheten.

49 Se dom av den 19 oktober 2017, Paper Consult (C‑101/16, EU:C:2017:775, punkt 65), och dom av den 28 oktober 2020, Bundesrepublik Deutschland (Fastställande av vägtullsatser för användningen av motorvägar) (C‑321/19, EU:C:2020:866, punkt 55).

50 Se dom av den 28 februari 2018, Imofloresmira – Investimentos Imobiliários (C‑672/16, EU:C:2018:134, punkt 59). Det första exemplet där verkningarna av EU-domstolens dom begränsades i tiden är domen av den 8 april 1976, Defrenne (43/75, EU:C:1976:56, den så kallade Defrenne II-domen, punkt 72). I den domen beslutade EU-domstolen att tidsbegränsa möjligheten att åberopa den direkta verkan av artikel 119 i EEG-fördraget, med beaktande av att flera medlemsstaters agerande och de ståndpunkter som kommissionen intagit och upprepade gånger fört till de berörda kretsarnas kännedom gjorde det lämpligt att undantagsvis ta hänsyn till att de berörda parterna under en längre tid hade föranletts att upprätthålla en praxis som stred mot artikel 119 i EEG-fördraget, även om denna praxis ännu inte var förbjuden enligt deras nationella rätt.

51 Se ovan punkterna 23–36.