Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 16 juli 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 16 juli 2026( 1 )
Mål C ‑ 441/25
AGECOP – Associação para a Gestão da Cópia Privada
mot
VISAPRESS – Gestão de Conteúdos dos Media, CRL
(begäran om förhandsavgörande från Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal))
” Begäran om förhandsavgörande – Immateriella rättigheter – Direktiv 2001/29 – Upphovsrätt i informationssamhället – Artikel 5.2 a och b – Rimlig kompensation för mångfaldigande för privat bruk – Direktiv 2019/790 – Upphovsrätt på den digitala inre marknaden – Artikel 16 – Krav på rimlig kompensation – Nationell lagstiftning enligt vilken en del av den rimliga kompensation som tillkommer upphovsmän ska betalas till utgivare som är innehavare av ursprungliga upphovsrätter till kollektiva verk och härledda upphovsrätter till tidningsartiklar som publicerats utan angivande av upphovsman ”
Inledning
1. I EU:s upphovsrätt föreskrivs att en rimlig ersättning ska betalas till rättsinnehavarna när deras verk mångfaldigas inom ramen för de obligatoriska undantagen från upphovsrättsmonopolet. Enligt dessa upphovsrättsliga bestämmelser kan man till mottagarkretsen för denna ersättning även räkna utgivare av litterära och grafiska verk.
2. Det förefaller dock vara så att det inte är helt klart om dessa har rätt att erhålla denna ersättning i egenskap av utgivare eller i egenskap av innehavare av rättigheter som de förvärvar genom lag eller avtal.
3. Det är denna fråga som förevarande begäran om förhandsavgörande handlar om.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
4. Artikel 5.2 a och b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället( 2 ) innehåller följande bestämmelse:
”Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i följande fall:
a) För mångfaldigande på papper eller varje annat liknande medium utfört med någon form av fotografisk teknik eller genom någon annan process med liknande resultat, med undantag av notblad, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation.
b) För mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation …”
5. I artikel 16 första stycket i Europaparlaments och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG( 3 ) föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna får föreskriva att om en upphovsman har överlåtit eller licensierat en rättighet till en utgivare, utgör överlåtelsen eller licensen en tillräcklig rättslig grund för utgivaren att ha rätt till en andel av kompensationen för användningen av verket inom ramen för ett undantag från, eller en inskränkning i, den rättighet som överlåtits eller licensierats.”
Portugisisk rätt
6. En rimlig kompensation för mångfaldigande och upptagning av verk infördes genom artikel 82.1 i Código do Direito de Autor e dos Direitos Conexos (lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter) (godkänd genom Decreto-Lei (lagdekret) nr 63/85 av den 14 mars 1985, i den lydelse som gällde vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet). I denna bestämmelse nämns utgivare som en av mottagarna av denna kompensation.
7. Närmare bestämmelser om nämnda kompensation återfinns i Lei da Cópia Privada (lagen om mångfaldigande för privat bruk) nr 62/98 av den 1 september 1998, i den lydelse som gällde vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet). Enligt artikel 6.1 i denna lag sköts uppbörden, förvaltningen och utbetalningen av den rimliga kompensationen av Associação para a Gestão da Cópia Privada (nedan kallad AGECOP), en juridisk person utan vinstsyfte, som bildats enligt portugisisk rätt och som i princip är en sammanslutning av organisationer för kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter som bland annat företräder författare och utgivare.
8. Enligt artikel 7.2 i nämnda lag ska de belopp som tas ut för att finansiera den rimliga kompensationen för mångfaldigande för privat bruk av litterära och grafiska verk fördelas lika mellan upphovsmännens och utgivarnas företrädare.
Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågan
9. Den 26 juni 2020 beslutade AGECOP:s styrelse att den rimliga kompensationen för mångfaldigande för privat bruk av litterära och grafiska verk för perioden mars–maj samma år skulle betalas ut till den organisation som företräder upphovsmän, till den del som enligt nationell rätt är avsedd för upphovsmän, och till de organisationer som företräder utgivare till den del som är avsedd för utgivarna.
10. Den 27 juli 2020 väckte VISAPRESS – Gestão de Conteúdos dos Media, CRL, en organisation som företräder pressutgivare (nedan kallad VISAPRESS) talan mot detta beslut. Organisationen anser i huvudsak att pressutgivare inte endast är innehavare av närstående rättigheter till presspublikationer, utan även är innehavare av upphovsrätt till vissa av dessa publikationer, varför de har rätt till en andel av den rimliga kompensationen som är avsedd för upphovsmän. Det domstolsförfarandet förefaller inte vara i fråga i det nationella målet.
11. Den 3 december 2020 antog AGECOP:s styrelse, beträffande den rimliga kompensationen för perioden juni–november samma år, ett liknande beslut som det av den 26 juni 2020.
12. VISAPRESS överklagade den 21 juni 2023 det beslutet till domstolen i första instans, som emellertid ogillade överklagandet genom dom av den 21 mars 2024. Denna dom upphävdes därefter av Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon) genom dom av den 16 oktober 2024. Appellationsdomstolen fann bland annat att VISAPRESS kunde betraktas som företrädare för upphovsmän i den mening som avses i artikel 82 i lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter och bestämmelserna i lagen om mångfaldigande för privat bruk, och därmed ha rätt till en andel av den rimliga kompensation som är avsedd för upphovsmän.
13. Denna sista dom överklagades av AGECOP till den hänskjutande domstolen genom ett kassationsöverklagande. Mot denna bakgrund beslutade Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Med beaktande av att
a) den rimliga kompensation som ska erläggas för mångfaldigande för privat bruk i enlighet med artikel 5.2 a och b i [direktiv 2001/29] och artikel 16 i [direktiv 2019/790] enligt portugisisk rätt ska fördelas lika mellan de organisationer som företräder upphovsmän och de organisationer som företräder utgivare, och att
b) det i portugisisk rätt föreskrivs att utgivare av presspublikationer, utöver en närstående rättighet även har en ursprunglig upphovsrätt till de tidningar och andra publikationer som de ger ut, samt en härledd upphovsrätt till artiklar som publiceras utan angivande av upphovsman och som bland annat bygger på en överlåtelse av denna rättighet från de intellektuella skaparna,
kan ovannämnda direktiv tolkas så, att det medger att den portugisiska lagstiftning som är tillämplig i förevarande fall tolkas så, att den kollektiva förvaltningsorganisation som representerar utgivare av tidningar och andra periodiska publikationer, utöver rätten att erhålla en andel (50 procent) av den rimliga kompensation som tillkommer utgivare vid mångfaldigande för privat bruk, även har rätt att dela de återstående 50 procenten av den rimliga kompensation som enligt lagen tillkommer upphovsmännen med en annan kollektiv förvaltningsorganisation som representerar de intellektuella skaparna av de verk som ingår i deras periodiska publikationer, vilket nödvändigtvis innebär en minskning av den kompensation som de intellektuella skaparna erhåller?”
14. Begäran om förhandsavgörande inkom till EU-domstolen den 4 juli 2025. Skriftliga yttranden inkom från parterna i det nationella målet, den portugisiska och den estniska regeringen samt Europeiska kommissionen. Domstolen beslutade att avgöra målet utan muntlig förhandling.
Bedömning
15. Bedömningen av tolkningsfrågan i förevarande mål kräver några inledande anmärkningar om föremålet för frågan.
Föremålet för tolkningsfrågan
16. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande rör det nationella målet en tvist mellan två organisationer för kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter som handlar om i vilken mån dessa organisationer har rätt att ta emot och därefter, bland sina medlemmar, fördela medel avsedda för betalning av rimlig kompensation för mångfaldigande av verk. Tvisteföremålet återspeglas också i den hänskjutande domstolens formulering av tolkningsfrågan.
17. Det ska emellertid beaktas att unionsrätten endast reglerar frågan om hur kretsen av personer som har rätt att erhålla rimlig kompensation ska fastställas. Det sätt på vilket de medel som är avsedda för utbetalning av denna kompensation uppbördas och förvaltas, liksom frågan om huruvida de rättssubjekt som har rätt till kompensationen kan företrädas genom organisationer för kollektiv förvaltning, ligger däremot helt och hållet under medlemsstaternas ansvar, givetvis med förbehåll för att de nationella bestämmelserna på detta område är förenliga med unionsrätten.
18. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin tolkningsfråga i förevarande mål för att få klarhet i huruvida artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29, jämförd med artikel 16 första stycket i direktiv 2019/790, ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken pressutgivare har rätt att erhålla rimlig kompensation för mångfaldigande av sina publikationer i egenskap av innehavare av upphovsrätten till dessa publikationer, oberoende av att de även har rätt att erhålla sådan kompensation i egenskap av utgivare av dessa publikationer.
19. En bedömning av denna fråga bör inledas med en kort genomgång av domstolens relevanta rättspraxis på området och bakgrunden till artikel 16 i direktiv 2019/790.
Domstolens relevanta rättspraxis och bakgrunden till artikel 16 i direktiv 2019/790
20. Trots att formuleringarna i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 beträffande rimlig kompensation är mycket lakoniska, så har EU-domstolen utvecklat en rik rättspraxis med avseende på bland annat den personkrets som har rätt till denna kompensation.
21. Redan i den första domen om rimlig kompensation slog EU-domstolen fast att denna kompensation syftar till att gottgöra den skada som rättsinnehavarna lider till följd av mångfaldigande av verk och andra skyddade alster som sker med stöd av det undantag som föreskrivs i de ovannämnda bestämmelserna och att ersättningsbeloppet ska beräknas utifrån skadans omfattning.( 4 )
22. Därefter slog EU-domstolen fast att den rimliga kompensationen inte i sin helhet behöver betalas ut direkt till rättsinnehavarna, utan att dessa kan dra nytta av den på ett indirekt sätt. Däremot ska denna ersättning inte betalas ut till förmån för tredje man.( 5 )
23. Slutligen fann domstolen, i domen av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium (C‑572/13, EU:C:2015:750, punkterna 46–49) (nedan kallad Hewlett-Packard-domen), i huvudsak att utgivare av verk som är föremål för mångfaldigande med stöd av undantaget i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 inte har rätt till en andel av den rimliga kompensation som upphovsmännen har rätt till för detta mångfaldigande. Domstolen grundade sig framför allt på ordalydelsen i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29, enligt vilken rimlig kompensation ska betalas till ”rättsinnehavarna”, medan artikel 2 i direktivet, i vilken mångfaldiganderätten stadfästs, inte nämner utgivare bland dessa rättsinnehavarna.
24. Hewlett-Packard-domen mottogs inte positivt i medlemsstaterna; många av dem( 6 ) föreskriver i sin lagstiftning att utgivare har rätt till en andel av den rimliga kompensation som ska betalas ut med stöd av undantaget från mångfaldiganderätten( 7 ). För att göra det möjligt för dessa att bibehålla dessa bestämmelser antog unionslagstiftaren artikel 16 i direktiv 2019/790. Sambandet mellan denna bestämmelse och Hewlett-Packard-domen framgår tydligt i skäl 60 i detta direktiv, enligt vilket skäl nämnda bestämmelse antogs bland annat för att användas av de medlemsstater som tillät utgivare att få ta del av den rimliga kompensationen ”före den 12 november 2015”, det vill säga före den dag då denna dom meddelades.
25. Detta är bakgrunden till tvisten i det nationella målet. Tvistens avgörande kräver en tolkning av artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 jämförd med artikel 16 i direktiv 2019/790.
Tolkning av artikel 5. 2 a och b i direktiv 2001/29
26. AGECOP drar utifrån lydelsen av artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 slutsatsen att begreppet ”rättsinnehavare” i dessa bestämmelser endast omfattar de rättssubjekt som anges i artikel 2 i direktivet, där utgivare inte nämns. Enligt AGECOP är det därför endast på grundval av artikel 16 i direktiv 2019/790 som utgivare eventuellt kan erhålla rimlig kompensation, oavsett om de endast är licenstagare med rätt att använda verken eller om de genom lag eller avtal har förvärvat ensamrätt för att mångfaldiga dem. AGECOP har på grundval av nationell rätt därav dragit slutsatsen att utgivare inte har rätt till en andel av den rimliga kompensation som är avsedd för upphovsmännen.
27. Jag anser dock inte att det är riktigt att göra en så restriktiv tolkning av nämnda bestämmelser.
28. Såsom framgår av själva namnet på direktiv 2001/29 så syftar det endast till att harmonisera vissa bestämmelser avseende upphovsrätt och närstående rättigheter. Genom artikel 2 harmoniserar direktivet mångfaldiganderätten, med angivande av de alster som skyddas av den rätten samt de rättssubjekt som i princip åtnjuter den. I artikel 5 fastställs undantagen från denna rätt.
29. Däremot reglerar varken direktiv 2001/29 eller någon annan unionsrättsakt frågan om överlåtelse av ensamrätter och närstående rättigheter och fastställande av kretsen av rättsinnehavare i atypiska situationer, till exempel när ett verk skapas inom ramen för ett anställningsförhållande eller genom samarbete mellan flera upphovsmän. Det kan således inte anses att kretsen av innehavare av mångfaldiganderätten är strikt begränsad till de rättsinnehavare som uttryckligen nämns i artikel 2 i direktivet. I ett sådant fall skulle det nämligen var helt omöjligt att överlåta ensamrätter och att skapa någon typ av flexibilitet över huvud taget i regleringen av atypiska situationer. Dessutom bör man komma ihåg att upphovsrätten och vissa närstående rättigheter fortsätter att gälla även efter det att de personer som nämns i artikel 2 i direktiv 2001/29 har avlidit och att de är föremål för arv, med följden att arvingarna inträder i dessa rättsinnehavares rätt.
30. När det gäller artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 kan det konstateras att dessa bestämmelser, när de anger den personkrets som har rätt till rimlig kompensation, varken nämner de rättsinnehavare som avses i artikel 2 i direktivet eller hänvisar till denna bestämmelse, utan använder det allmänna begreppet ”rättsinnehavare”( 8 ). Det finns således inte skäl att anse att detta begrepp endast avser de rättssubjekt som nämns i artikel 2 i direktiv 2001/29. Begreppet ska tvärtom tolkas med hänsyn till hur upphovsrätten fungerar i verkligheten i medlemsstaterna, det vill säga så att det omfattar inte bara de rättssubjekt som uttryckligen nämns i ovannämnda artikel 2, utan även dessa rättssubjekts rättsliga efterträdare samt personer som, utan att vara verkens faktiska upphovsmän, är upphovsrättsinnehavare enligt nationella bestämmelser som är förenliga med unionsrätten.
31. Det kan till exempel röra sig om utgivare, i situationer när (och i den mån) upphovsmännen har överlåtit ensamrätten till mångfaldigande av verket till dessa eller den nationella rätten tillerkänner dem ställning som innehavare av denna ensamrätt.
32. Något annat framgår inte av Hewlett-Packard-domen. I det mål som avslutades genom den domen blev frågan om utgivarnas eventuella ställning som innehavare av mångfaldiganderätten inte föremål för någon djupare diskussion. I enlighet med den nationella lagstiftning som var tillämplig i det då aktuella nationella målet erhöll utgivarna i egenskap av utgivare rimlig kompensation och EU-domstolen påpekade i detta sammanhang att dessa inte nämns i artikel 2 i direktiv 2001/29 som en självständig kategori av innehavare av denna rättighet. Eftersom syftet med den rimliga kompensationen är att gottgöra skada som är ett resultat av införandet av ett undantag från ensamrätten till mångfaldigande, fastslog EU-domstolen att utgivare inte har rätt till sådan kompensation, eftersom de inte lider någon skada till följd av detta undantag. Dock slår EU-domstolen inte i någon punkt i den domen fast att begreppet ”rättsinnehavare” i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 skulle vara begränsat till de personkategorier som nämns i artikel 2 i direktivet.
33. Den tolkning av artikel 5.1 a och b i direktiv 2001/29 som föreslås i punkt 30 ovan ligger även i linje med ratio legis för rimlig kompensation. Som jag redan har nämnt har EU-domstolen slagit fast att syftet med denna kompensation är att gottgöra den skada som innehavare av mångfaldiganderätten åsamkas till följd av undantaget för mångfaldigande för privat bruk( 9 ). Denna skada är ett resultat av den omständigheten att användarna får mångfaldiga ett verk för privat bruk utan tillstånd från innehavaren av mångfaldiganderätten, vilket annars skulle kunna ge denne möjlighet att uppbära betalning, till exempel genom att sälja ytterligare ett exemplar av verket.
34. Det är därför logiskt att den som skulle ha rätt att tillåta eller förbjuda mångfaldigande om undantaget i artikel 5.2 a eller b i direktiv 2001/29 inte fanns, alltid ska ha rätt till rimlig kompensation. Det kan röra sig om en person till vilken mångfaldiganderätten har överförts genom avtal eller en person som är innehavare av denna rätt enligt den nationella lagstiftningen, även om den personen inte är den faktiska upphovsmannen till verket. Denna person kan bland annat vara en utgivare. De privaträttsliga förhållandena eller lagbestämmelserna kan naturligtvis vara mer komplicerade än så, och det kan vara flera personer som innehar rätten till ett visst verk. Beräknings- och utbetalningsmetoden för den rimliga kompensationen bör ta hänsyn till denna komplicerade verklighet.
35. Det är riktigt att artikel 16 i direktiv 2019/790 här skapar en viss oklarhet. Enligt denna bestämmelse får medlemsstaterna nämligen ge utgivare rätt till en andel av den rimliga kompensationen, oavsett om rättigheten har överlåtits till dem eller om de endast har erhållit en licens för utnyttjande av verket. Man kan därför göra bedömningen att detta är den enda möjliga grunden för att utgivare ska erhålla rimlig kompensation, och att deras eventuella ställning som innehavare av mångfaldiganderätten i den mening som avses i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 inte spelar någon roll.
36. Enligt min mening är detta emellertid inte en lämplig tolkning av artikel 16 i direktiv 2019/790. I artikel 16 i direktiv 2019/790, och i skäl 60 där det hänvisas till nämnda artikel 16, används inte begreppet ”rättsinnehavare”, utan där görs endast en åtskillnad mellan å ena sidan upphovsmän och å andra sidan utgivare. Unionslagstiftarens syfte har här snarare varit att lösa ett praktiskt problem än att lösa juridiska frågor. En läsning av nämnda skäl 60 visar att lagstiftaren, genom artikel 16 i direktiv 2019/790, avsåg att ge medlemsstaterna ett så stort utrymme för skönsmässig bedömning som möjligt när det gäller att ge utgivare rätt till en andel av den rimliga kompensationen, oavsett i vilken form upphovsmännen har beviljat dem nyttjanderätten. Denna bestämmelse är således utformad på ett sådant sätt att den omfattar alla tänkbara situationer och alla befintliga mekanismer i medlemsstaternas nationella lagstiftning.
37. Denna bestämmelse ändrar dock inte ordalydelsen i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29, som till skillnad från artikel 2 i direktivet inte använder begreppet upphovsman, utan begreppet rättsinnehavare. Det finns således ingen anledning att anse att räckvidden av detta begrepp har begränsats enbart på grund av att artikel 16 i direktiv 2019/790 eventuellt omfattar situationer där utgivare kan betraktas som upphovsrättsinnehavare. I sådana situationer kommer nämnda artikel 16 på sin höjd att vara av rent deklaratorisk karaktär.
38. Jag delar inte AGECOP:s argument att den tolkning av artikel 5.2 a och b i direktiv 2000/78 som jag föreslår, innebär att artikel 16 i direktiv 2019/790 blir meningslös. Sistnämnda bestämmelse omfattar nämligen även situationer där utgivarna inte är innehavare av mångfaldiganderätten, utan endast innehar en licens för att utnyttja verken.( 10 ) I en sådan situation behåller den sitt normativa innehåll fullt ut.
39. Dessutom bör det noteras att artikel 16 i direktiv 2019/790 endast omfattar situationer där utgivare har förvärvat rättigheter från upphovsmännen. För det fall det antogs att kretsen av mottagare av rimlig kompensation enligt artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 var begränsad till dem som nämns i artikel 2 i direktivet, så skulle utgivare som på ett självständigt sätt förvärvat rätten till mångfaldigande, exempelvis genom lag, berövas rätten till rimlig kompensation, vilket enligt min mening skulle strida mot syftet med såväl artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 som artikel 16 i direktiv 2019/790. Det ska således snarare anses att unionslagstiftaren beslutade att inte reglera sådana situationer i den andra av dessa bestämmelser, eftersom den ansåg att de omfattades av den första av dessa bestämmelser.
40. Enligt min mening ska artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29 därför tolkas så, att utgivare som är innehavare av ensamrätt till mångfaldigande har rätt till rimlig kompensation med stöd av dessa bestämmelser.
41. När det gäller artikel 16 i direktiv 2019/790 måste man dock även beakta den rimliga kompensationens syfte och roll.
Den rimliga kompensationens syfte och roll
42. Som jag redan har nämnt syftar denna kompensation, i enlighet med domen i målet Padawan (punkterna 39–42), till att ersätta skada som har uppkommit till följd av användningen av verk inom ramen för de undantag som föreskrivs i artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29, och ska kompensationsbeloppet beräknas på grundval av skadans omfattning. Denna dom avsåg naturligtvis den rimliga kompensationen till rättsinnehavare. Jag ser dock inget skäl till varför den inte också skulle äga tillämpning på utgivare som erhåller denna kompensation på grundval av artikel 16 i direktiv 2019/790, eftersom det, såsom framgår av den bestämmelsen, handlar om utgivarnas andel av den kompensation som betalas ut i enlighet med de ovannämnda bestämmelserna i direktiv 2001/29.
43. Även i andra domar har EU-domstolen betonat sambandet mellan den rimliga kompensationen och den skada som innehavarna av mångfaldiganderätten har lidit. I synnerhet ifrågasatte EU-domstolen i Hewlett-Packard-domen kompensation för skador orsakade av mångfaldigande från olagliga källor, eftersom sådant mångfaldigande inte omfattas av undantagen i artikel 5.2 a och b i direktivet, liksom ett system för beräkning av kompensationen som inte tillåter minskning av den schablonmässigt beräknade skadan utifrån den faktiska skadan.( 11 ) Dessutom har EU-domstolen ifrågasatt uppbörd av medel för att finansiera den rimliga kompensationen genom avgifter som tas ut på kopieringsapparater som inte är avsedda för privat bruk, eftersom dessa apparater inte används för mångfaldigande för privat bruk, vilket krävs enligt artikel 5.2 b i direktivet.( 12 )
44. Detta kriterium ska således beaktas i en situation där utgivare eventuellt kan kumulera en rätt till rimlig kompensation i egenskap av innehavare av mångfaldiganderätten med en rätt till rimlig kompensation i egenskap av utgivare. I detta avseende delar jag inte VISAPRESS uppfattning att utgivare som innehar denna ensamrätt lider dubbel skada, en gång på grund av att inte fler exemplar av verket kan säljas, och en andra gång på grund av att det finns ett undantag från mångfaldiganderätten.
45. Den skada som den rimliga kompensationen syftar till att gottgöra är en följd av att detta undantag finns och består just i en minskning av intäkterna från försäljning av exemplar av verken (eller från tillgängliggörande av dem i immateriell form). Rätten till mångfaldigande är en ekonomisk rättighet och den enda skada som kan följa av en begränsning av den är begränsningen av möjligheten att erhålla intäkter från det ekonomiska utnyttjandet av verken.
46. Det förhåller sig naturligtvis så, att i en situation där det inte går att exakt fastställa vare sig vilket verk som mångfaldigats av användare för privat bruk och hur många gånger det skett, eller hur benägna dessa användare skulle vara att köpa ytterligare exemplar av verket, speglar den rimliga kompensationen endast i grova drag den skada som innehavarna av mångfaldiganderätten faktiskt har lidit. Inte desto mindre uppstår osäkerhet – och detta är en fråga som måste avgöras av den nationella lagstiftaren eller de nationella rättstillämpande myndigheterna – huruvida exempelvis en eventuell dubbel kompensation till utgivaren för samma verk, när denne även är innehavare av rätten till mångfaldigande av detta verk, är förenlig med kravet på att storleken på den rimliga kompensationen ska fastställas i förhållande till omfattningen av den skada som rättsinnehavaren har lidit.
47. I en situation där utgivare har rätt till rimlig kompensation såväl i egenskap av innehavare av mångfaldiganderätten som i egenskap av utgivare av dessa verk, så ska den sammanlagda summa som kompensationen uppgår till återspegla omfattningen av den skada som de faktiskt har lidit till följd av mångfaldigandet för privat bruk.
48. Slutligen anser jag således att artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29, jämförd med artikel 16 första stycket i direktiv 2019/790, inte utgör hinder för att pressutgivare ges rätt att i egenskap av innehavare av upphovsrätt till publikationer erhålla rimlig kompensation för mångfaldigande av dessa publikationer, oberoende av om de även har rätt till sådan kompensation i egenskap av utgivare av dessa publikationer, med förbehåll för det som anges i punkt 47 i detta förslag till avgörande.
Avslutande anmärkningar
49. Som avslutning anser jag det vara påkallat att göra två anmärkningar.
50. För det första vill jag påpeka, såsom jag redan inledningsvis har nämnt beträffande formuleringen av tolkningsfrågan, att unionsrätten reglerar kretsen av mottagare av den rimliga kompensationen, men inte frågan om på vilket sätt dessa mottagare företräds av organisationer för kollektiv förvaltning eller mekanismerna för hur dessa organisationer fördelar denna kompensation; detta överlåts åt medlemsstaterna att reglera i deras nationella lagstiftning. Följaktligen faller frågan om huruvida utgivare som är innehavare till rätten att mångfaldiga verk på denna grund ska erhålla rimlig kompensation från de medel som står till förfogande för den organisation som företräder upphovsmännen eller från den organisation som företräder utgivarna helt under nationell rätt, i detta fall portugisisk rätt. Detsamma gäller frågan om vilken andel utgivarna har rätt till vid fördelningen av denna rimliga kompensation.
51. För det andra avser tolkningsfrågan i förevarande mål inte på något sätt bedömningen av huruvida den portugisiska lagstiftning som ger pressutgivare ställning som innehavare av upphovsrätt till vissa publikationer är förenlig med unionsrätten. Det förefaller inte heller som om denna fråga är en tvistefråga vid den nationella domstolen eller som om den varit föremål för diskussion mellan parterna i den tvisten. Därför kommer jag inte att behandla den frågan i detta förslag till avgörande och jag anser inte att EU-domstolen bör ta upp den vid avgörandet av förevarande mål. För övrigt förfogar EU-domstolen enligt min uppfattning inte över tillräckligt med information för att kunna uttala sig i denna fråga.
52. Jag vill endast tillägga att den nyligen avkunnade domen i målet ONB m.fl.( 13 ) gällde en särskild situation där utövande konstnärer retroaktivt berövades sina närstående rättigheter på grundval av bestämmelser som utfärdats efter det att de förvärvat dessa rättigheter eller i strid med berättigade förväntningar på att förvärva dem. Slutsatserna i den domen kan således inte direkt och automatiskt överföras på en sådan situation som den som är aktuell i förevarande mål.
Förslag till avgörande
53. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal) på följande sätt:
Artikel 5.2 a och b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, jämförd med artikel 16 första stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG
ska tolkas så,
att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken pressutgivare ges rätt att i egenskap av innehavare av upphovsrätt till publikationer erhålla rimlig kompensation för mångfaldigande av dessa publikationer, oberoende av om de även har rätt till sådan kompensation i egenskap av utgivare av dessa publikationer; i en situation där utgivare har rätt till rimlig kompensation såväl i egenskap av innehavare av mångfaldiganderätten som i egenskap av utgivare av dessa verk, så ska den sammanlagda summa som kompensationen uppgår till återspegla omfattningen av den skada som mångfaldigandet för privat bruk faktiskt har åsamkat dem.
1 Originalspråk: polska.
2 EGT L 167, 2001, s. 10.
3 EUT L 130, 2019, s. 92.
4 Dom av den 21 oktober 2010, Padawan (C‑467/08, EU:C:2010:620, punkterna 39–42) (nedan kallad domen Padawan).
5 Dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl.(C‑521/11, EU:C:2013:515, punkterna 49, 50, 53 och 54).
6 Nämligen 18, enligt uppgifter som kommissionen har lämnat i sitt yttrande i förevarande mål.
7 Denna andel kan dock vara relativt stor, såsom framgår av den portugisiska lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet enligt vilken den rimliga kompensationen fördelas lika mellan upphovsmän och utgivare. Samma fördelning gällde även i det mål som gav upphov till Hewlett-Packard-domen (se den belgiska lagstiftning som åberopas i punkt 9 i den domen).
8 På engelska ” rightholders ”, på franska ” titulaires de droits ” och på tyska ” Rechtinhaber ”.
9 Padawan-domen (punkt 40).
10 Se artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45), som tydligt skiljer mellan dessa två kategorier.
11 Se punkt 3 respektive punkt 4 i domslutet i den domen.
12 Domen i målet Padawan (punkt 3 i domslutet).
13 Dom av den 6 mars 2025, C‑575/23, EU:C:2025:141.