Domstolens dom (tredje avdelningen) den 20 november 2025

I mål C‑195/25 [Framholm], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Förvaltningsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen, genom beslut av den 11 mars 2025, som inkom till EU-domstolen den 11 mars 2025, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei, S. Rodin (referent), N. Piçarra, och N. Fenger, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 juli 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: AA, BA, CA, DA, EA och FA, genom E. Nygren, jurist, Migrationsverket, genom C. Bexelius och J.M. Edlund, båda i egenskap av ombud, Sveriges regering, genom O. Åbrink och C. Meyer-Seitz, båda i egenskap av ombud, Bulgariens regering, genom T. Mitova, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom F. Blanc, M. Debieuvre, C. Faroghi och A. Katsimerou, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 11 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2001/55

Direktiv 2011/95

Direktiv 2013/32

Rådets genomförandebeslut (EU) 2022/382 och efterföljande genomförandebeslut

Svensk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid EU-domstolen

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra tolkningsfrågan

Den tredje och den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan sex tredjelandsmedborgare (nedan kallade klagandena) som beviljats tillfälligt skydd i Sverige och å andra sidan Migrationsverket. Målet rör Migrationsverkets beslut att avslå klagandenas ansökningar om flyktingstatusförklaring och att avvisa deras ansökningar om alternativ skyddsstatusförklaring.

3 I artikel 1 i direktiv 2001/55 (nedan även kallat massflyktsdirektivet) föreskrivs följande:

4 I artikel 2 i direktiv 2001/55 föreskrivs följande:

5 I artikel 3 i direktiv 2001/55 föreskrivs följande:

6 Artikel 17 i direktiv 2001/55 har följande lydelse:

7 I artikel 19 i direktiv 2001/55 föreskrivs följande:

8 Genom direktiv 2011/95, som antogs på grundval av artikel 78.2 a och b FEUF, upphävdes rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12, och rättelse i EUT L 204, 2005, s. 24).

9 I skälen 12, 23, 24, 33 och 39 i direktiv 2011/95 (nedan även kallat skyddsgrundsdirektivet) anges följande:

10 I artikel 1 (Syfte) i direktiv 2011/95 föreskrivs följande:

11 I artikel 2 (Definitioner) i direktiv 2011/95 föreskrivs följande:

12 I artikel 18 (Beviljande av status som subsidiärt skyddsbehövande) i direktiv 2011/95 föreskrivs följande:

13 Genom direktiv 2013/32, som antogs med stöd av artikel 78.2 d FEUF, upphävdes rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13).

14 I skälen 4 och 13 i direktiv 2013/32 (nedan även kallat asylprocedurdirektivet) anges följande:

15 I artikel 1 (Syfte) i direktiv 2013/32 föreskrivs följande:

16 I artikel 2 (Definitioner) i direktiv 2013/32 föreskrivs följande:

17 I artikel 3 (Tillämpningsområde) i direktiv 2013/32 föreskrivs följande i punkt 1:

18 I artikel 10 (Krav som ställs på prövningen av asylansökningar) i direktiv 2013/32 föreskrivs följande i punkt 2:

19 I artikel 33 (Ansökningar som inte kan tas upp till prövning) i direktiv 2013/32 föreskrivs följande i punkt 2:

20 På grundval av direktiv 2001/55 antogs rådets genomförandebeslut av den 4 mars 2022 om fastställande av att det föreligger massiv tillströmning av fördrivna personer från Ukraina i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2001/55/EG, med följden att tillfälligt skydd införs (EUT L 71, 2022, s. 1).

21 I artikel 2.1–2.3 i nämnda genomförandebeslut föreskrivs följande:

22 Det tillfälliga skydd som beviljas fördrivna personer från Ukraina som omfattas av artikel 2 i genomförandebeslut 2022/382 har förlängts flera gånger, senast genom artikel 1 i genomförandebeslut (EU) 2025/1460 av den 15 juli 2025 om förlängning av det tillfälliga skydd som infördes genom genomförandebeslut (EU) 2022/382 (EUT L, 2025/1460), till och med den 4 mars 2027.

23 De svenska bestämmelserna om utlänningars rätt att vistas i landet samt statusförklaringar finns i utlänningslagen (2005:716).

24 Bestämmelserna som reglerar tillfälligt skydd som grundas på direktiv 2001/55 finns i utlänningslagens kapitel 21. I samband med införlivandet av direktiven 2004/83 och 2005/85 genomfördes redaktionella ändringar i de aktuella bestämmelserna. Ikraftträdandet av direktiven 2011/95 och 2013/32, vilka ersatte de förstnämnda direktiven, föranledde dock inga författningsändringar.

25 Den i målet aktuella bestämmelsen, 21 kap. 5 § utlänningslagen, har följande lydelse:

26 Uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd enligt bestämmelser som grundas på massflyktsdirektivet meddelas av Migrationsverket. Migrationsverket ger ut rättsliga ställningstaganden som är styrande för myndighetens medarbetare.

27 Inom aktuellt område har Migrationsverket gett ut Rättsligt ställningstagande. Ordningen för prövningen enligt 21 kap. utlänningslagen (2005:716). Av ställningstagandet framgår att bestämmelsen i 21 kap. 5 § utlänningslagen inte hindrar en ansökan om flyktingsstatusförklaring från en person som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd. Det konstateras dock att bestämmelsens ordalydelse inte ger möjlighet till prövning av alternativ skyddsstatusförklaring.

28 Klagandena, AA och BA samt deras fyra barn, CA, DA, EA och FA, har ansökt om internationellt skydd i Sverige. AA är medborgare i Nigeria och har permanent uppehållstillstånd i Ukraina. BA och barnen är medborgare i Ukraina. Klagandena har beviljats tillfälligt skydd i Sverige genom bestämmelser som grundas på massflyktsdirektivet och genomförandebeslut 2022/382, vars verkningar senast förlängdes genom genomförandebeslut 2025/1460. Migrationsverket har därefter prövat klagandenas ansökningar om internationellt skydd.

29 Migrationsverket beslutade att avslå AA:s ansökan om flyktingstatusförklaring och att avvisa hans ansökan om alternativ skyddsstatusförklaring. Genom ett separat beslut samma dag avslog Migrationsverket BA:s och barnens ansökningar om flyktingstatusförklaring och avvisade deras ansökningar om alternativ skyddsstatusförklaring. I skälen till besluten anförde Migrationsverket bland annat att bestämmelsen i 21 kap. 5 § utlänningslagen inte medger prövning av en ansökan om subsidiär skyddsstatusförklaring – i den mening som avses i artikel 2 i direktiv 2011/95 och artikel 2 i direktiv 2013/32 – från en utlänning som beviljats tillfälligt skydd enligt direktiv 2001/55.

30 Klagandena har överklagat Migrationsverkets beslut till Förvaltningsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen (nedan kallad migrationsdomstolen), som beslutat att inhämta ett förhandsavgörande.

31 Klagandenas inställning kan beskrivas på följande sätt. Skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet – vilka reglerar förutsättningarna och förfarandet för beviljande av internationellt skydd – är tillämpliga på personer som beviljats tillfälligt skydd enligt massflyktsdirektivet. Den rätt att ansöka om asyl som anges i artikel 17 i massflyktsdirektivet bör förstås som en rätt att ansöka om skyddsstatus, det vill säga flyktingstatusförklaring eller subsidiär skyddsstatusförklaring, i enlighet med skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet. Klagandena anser att lämna in en asylansökan i massflyktsdirektivets artikel 17 är synonymt med att ansöka om internationellt skydd såsom det definieras i skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet. Artiklarna 17 och 19 i massflyktsdirektivet bör enligt klagandena anses ha direkt effekt. Utifrån syftet med massflyktsdirektivet och med beaktande av hur nämnda artiklar i direktivet har utformats är det tveksamt om 21 kap. 5 § utlänningslagen är förenlig med EU-rätten. Den bestämmelsen borde enligt klagandena dessutom ha ändrats till att innefatta rätten att ansöka om status som subsidiärt skyddsbehövande.

32 Migrationsverkets inställning kan beskrivas på följande sätt. Verket vidhåller att bestämmelsen i 21 kap. 5 § utlänningslagen inte medger prövning av en ansökan om subsidiär skyddsstatusförklaring från en utlänning som beviljats tillfälligt skydd. Vid införlivandet av skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet – direktiven 2004/83 och 2005/85, sedermera ersatta av direktiven 2011/95 och 2013/32 – stod lagstiftaren fast vid formuleringen i 21 kap. 5 § utlänningslagen, såtillvida att rätten för utlänningar som beviljats tillfälligt skydd att ansöka om flyktingstatusförklaring inte utvidgades till att inkludera subsidiär skyddsstatusförklaring. En sådan ändring var dock inte nödvändig, eftersom lydelsen i 21 kap. 5 § utlänningslagen är förenlig med EU-rätten. Enligt Migrationsverket utgör massflyktsdirektivet en särreglering som tillämpas före de allmänna reglerna om hantering av ansökningar om internationellt skydd i form av flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande. En konsekvens av att en utlänning beviljas tillfälligt skydd blir att bestämmelserna i direktiven 2011/95 och 2013/32 i vissa delar inte kommer att tillämpas. Det enda undantaget är rätten att lämna in en asylansökan, det vill säga en ansökan om beviljande av flyktingstatus. Klagandena har dock fått sina ansökningar om flyktingstatusförklaring prövade.

33 Migrationsdomstolen har i begäran om förhandsavgörande för sin del anfört följande. Den första fråga som den vill få klarhet i är hur artiklarna 3, 17 och 19 i massflyktsdirektivet ska tolkas och hur de förhåller sig till skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet. Den anser att skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet är tillämpliga både på ansökningar om beviljande av flyktingstatus och på ansökningar om status som subsidiärt skyddsbehövande från personer som beviljats tillfälligt skydd enligt massflyktsdirektivet. En person som redan har beviljats tillfälligt skydd och därefter ansöker om flyktingstatus och/eller subsidiärt skydd ansöker nämligen inte om skydd som ligger utanför tillämpningsområdet för skyddsgrundsdirektivet och som kan omfattas av en separat ansökan.

34 Migrationsdomstolen har anfört att det framgår av EU-domstolens praxis att massflyktsdirektivet är avsett att möjliggöra en skyndsam hantering av en massiv tillströmning av skyddsbehövande och att det tillfälliga skydd som möjliggörs av detta inte förhindrar en senare fullständig ansökan om internationellt skydd (dom av den 19 december 2024, Kaduna, C‑244/24 och C‑290/24, EU:C:2024:1038, punkterna 125–127).

35 Migrationsdomstolen anser vidare att massflyktsdirektivet bör tolkas i ljuset av att subsidiärt skydd inte var en integrerad del av EU:s asylsystem vid tidpunkten för införandet av det direktivet. Genom skyddsgrundsdirektivet – direktiv 2004/83, sedermera ersatt av direktiv 2011/95 – har subsidiärt skydd blivit en integrerad del av EU-rätten. Enligt migrationsdomstolen framgår det av lydelsen i artikel 19.2 i direktiv 2001/55 och av kommissionens meddelande om operativa riktlinjer för genomförandet av rådets genomförandebeslut (EU) 2022/382 om fastställande av att det föreligger massiv tillströmning av fördrivna personer från Ukraina i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2001/55/EG, med följden att tillfälligt skydd införs (EUT CI 126, 2022, s. 1) att begreppet asylansökan i artikel 17.1 i direktiv 2001/55 ska tolkas på så sätt att det avser både en ansökan om flyktingstatus och en ansökan om beviljande av status som subsidiärt skyddsbehövande.

36 Mot bakgrund av det nu redovisade uppkommer enligt migrationsdomstolen även frågan huruvida artiklarna 17.1 och 19.2 i direktiv 2001/55, jämförda med artikel 10.2 i direktiv 2013/32, har direkt effekt. Slutligen har migrationsdomstolen gett uttryck för tvivel om huruvida 21 kap. 5 § utlänningslagen är förenlig med EU-rätten och om vilka slutsatser som ska dras av en eventuell oförenlighet.

37 Migrationsdomstolen har således beslutat att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

38 Migrationsdomstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande i artikel 107 i rättegångsreglerna.

39 EU-domstolen (tredje avdelningen) har den 27 mars 2025, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, beslutat att avslå denna ansökan, eftersom den fann att det i nämnda bestämmelse angivna kravet på skyndsamhet inte var uppfyllt i förevarande fall.

40 EU-domstolens ordförande har den 22 maj 2025 beslutat att målet ska handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler.

41 Migrationsdomstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 3, 17 och 19 i direktiv 2001/55, jämförda med direktiven 2011/95 och 2013/32, ska tolkas på så sätt att det är tillåtet för en medlemsstat att avvisa en ansökan om internationellt skydd i form av status som subsidiärt skyddsbehövande enbart av det skälet att sökanden har beviljats tillfälligt skydd enligt direktiv 2001/55.

42 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av fast rättspraxis framgår att EU-bestämmelser som, i likhet med artiklarna 3, 17 och 19 i direktiv 2001/55, inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsernas innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela EU, med beaktande inte bara av bestämmelsernas ordalydelse, utan av det sammanhang i vilket de förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, bland annat, dom av den 16 juli 2020, AFMB m.fl., C‑610/18, EU:C:2020:565, punkt 50).

43 Vad först gäller ordalydelsen av de bestämmelser som migrationsdomstolen har begärt tolkning av ska följande påpekas. I artikel 3.1 i direktiv 2001/55 anges att tillfälligt skydd inte hindrar erkännande av flyktingstatus enligt Genèvekonventionen. I artikel 17 i direktivet anges att personer som åtnjuter tillfälligt skydd ska ha möjlighet att lämna in en asylansökan när som helst samt att handläggningen av en ansökan, som inte handlagts innan det tillfälliga skyddet upphört att gälla, ska avslutas efter denna tidpunkt.

44 Vidare framgår av artikel 19 i direktiv 2001/55 att om en person som kan komma i fråga för eller åtnjuter tillfälligt skydd nekas flyktingstatus eller, i förekommande fall, annat slags skydd efter det att asylansökan prövats, ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 28, se till att personen i fråga åtnjuter eller fortsätter att åtnjuta tillfälligt skydd under resten av skyddsperioden.

45 Utifrån detta kan slutsatsen dras att även om det i de nu aktuella direktivbestämmelserna uttryckligen endast anges en möjlighet för personer som beviljats tillfälligt skydd att ansöka om och erhålla flyktingstatus, så kan det däremot inte anses följa redan av bestämmelsernas ordalydelse att medlemsstaterna kan anse att personer som ansöker om internationellt skydd inte har rätt att få prövat huruvida de uppfyller villkoren för att beviljas status som subsidiärt skyddsbehövande så länge de åtnjuter tillfälligt skydd enligt direktiv 2001/55.

46 Det framgår nämligen av själva ordalydelsen i artikel 19 i direktiv 2001/55 att personer som åtnjuter tillfälligt skydd kan beviljas annat slags skydd än asyl. Varken i artiklarna 3, 17 och 19 i direktiv 2001/55 eller i någon annan bestämmelse i direktivet anges något om hur förfarandet för att ansöka om subsidiärt skydd ska tillämpas på en person som åtnjuter tillfälligt skydd enligt direktivet. Såsom generaladvokaten framhållit i punkterna 45 och 46 i sitt förslag till avgörande förklaras avsaknaden av reglering av denna fråga i direktiv 2001/55 både av att direktiv 2001/55 antogs före direktiv 2004/83, genom vilket status som subsidiärt skyddsbehövande infördes, och av att direktiv 2001/55 aldrig har ändrats.

47 Vad därefter gäller det mål som eftersträvas med direktiv 2001/55 framgår det av direktivets artikel 1 att ett av syftena med direktivet är att införa miniminormer för beviljande av tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer från tredjeländer vilka inte kan återvända till sitt ursprungsland. Såsom framgår av artikel 2 a i direktiv 2001/55 syftar genomförandet av detta skydd bland annat till att förhindra att systemet för beviljande av internationellt skydd blir överbelastat genom att det samtidigt lämnas in ett stort antal ansökningar om flyktingstatus, till förmån för såväl dessa fördrivna personer som andra personer som ansöker om internationellt skydd. Av detta följer att den mekanism för tillfälligt skydd som införts genom direktivet bland annat syftar till att säkerställa att systemet för internationellt skydd fungerar väl i medlemsstaterna (dom av den 19 december 2024, Kaduna, C‑244/24 och C‑290/24, EU:C:2024:1038, punkterna 81 och 125).

48 Av detta följer i sin tur att ett av syftena med direktiv 2001/55 är att bevara den faktiska möjligheten för tredjelandsmedborgare och statslösa personer som beviljats tillfälligt skydd att erhålla internationellt skydd efter en lämplig prövning av deras individuella situation, samtidigt som de omedelbart garanteras ett mindre omfattande skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2024, Kaduna, C‑244/24 och C‑290/24, EU:C:2024:1038, punkt 127).

49 Att massflyktsdirektivet har ett sådant syfte talar för att artiklarna 3, 17 och 19 i direktivet ska tolkas på så sätt att dessa artiklar hindrar medlemsstaterna från att anse att en person som beviljats tillfälligt skydd inte har rätt att ansöka om subsidiärt skydd under den tid som det tillfälliga skyddet gäller.

50 Slutligen ska något sägas om det sammanhang i vilket direktiv 2001/55 ingår. Även detta är en omständighet som ger stöd för en tolkning av nyss angivet slag, eftersom det aktuella området kräver att särskild hänsyn tas till direktiven 2011/95 och 2013/32, vilka i likhet med direktiv 2001/55 ingår i EU:s gemensamma politik för internationellt skydd. Den rättsliga grunden för de gemensamma regler som unionslagstiftaren antagit inom ramen för denna politik utgörs av det som för närvarande är artikel 78 FEUF.

51 I detta avseende vill EU-domstolen påpeka följande. För det första kan det konstateras att direktiv 2011/95 (liksom dess föregångare, direktiv 2004/83) reglerar två olika former för internationellt skydd, nämligen dels flyktingstatus, dels status som subsidiärt skyddsbehövande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Ahmed, C‑369/17, EU:C:2018:713, punkt 38).

52 Såsom framgår av skälen 6 och 33 i direktiv 2011/95 syftar subsidiärt skydd till att komplettera Genèvekonventionens skydd för flyktingar (dom av den 13 september 2018, Ahmed, C‑369/17, EU:C:2018:713, punkt 39).

53 Vidare framgår av artiklarna 13 och 18 i direktiv 2011/95 – jämförda med de i artikel 2 d och f i direktivet angivna definitionerna av termen flykting och uttrycket person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande – att internationellt skydd i direktivets mening i princip ska beviljas en tredjelandsmedborgare eller statslös person som har välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp, eller som löper en verklig risk för att lida allvarlig skada, i den mening som avses i artikel 15 i direktivet (dom av den 29 juli 2019, Torubarov, C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 49).

54 I fall där en person uppfyller de minimikrav som uppställs i EU-rätten för att betecknas som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande, genom att han eller hon uppfyller de villkor som föreskrivs i kapitlen II och III respektive kapitlen II och V i direktiv 2011/95, är medlemsstaterna således skyldiga att bevilja det internationella skydd som personen ansökt om, såvida inte någon av de i direktivet angivna uteslutningsgrunderna föreligger. Medlemsstaterna har således inte något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende (dom av den 29 juli 2019, Torubarov, C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 50).

55 Det finns däremot inte någon bestämmelse i direktiv 2011/95 som anger att personer som beviljats tillfälligt skydd inte kan beviljas subsidiärt skydd. Denna slutsats ligger i linje med den ovan i punkterna 45 och 46 gjorda bedömningen beträffande artiklarna 3, 17 och 19 i nämnda direktiv.

56 För det andra kan det konstateras att artikel 2 i direktiv 2013/32 anger att med en ansökan om internationellt skydd avses en ansökan om skydd som lämnas in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande.

57 Artikel 10.2 i direktiv 2013/32 föreskriver för sin del att vid prövningen av ansökningar om internationellt skydd ska den behöriga myndigheten i den aktuella medlemsstaten först fastställa huruvida sökanden uppfyller kraven för att beviljas flyktingstatus och, om så inte är fallet, huruvida sökanden uppfyller kraven för att beviljas status som subsidiärt skyddsbehövande. Av detta följer, såsom Europeiska kommissionen har påpekat, att en ansökan om internationellt skydd endast kan avslås efter prövning i sak om den behöriga myndigheten har kommit fram till att sökanden varken kan beviljas flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande.

58 EU-domstolen har beträffande artikel 33.2 i direktiv 2013/32, som avser ansökningar om internationellt skydd som kan avvisas, även slagit fast att den bestämmelsen ska tolkas restriktivt och således inte får tillämpas på ett fall som inte överensstämmer med dess ordalydelse. I denna bestämmelse anges således uttömmande i vilka fall medlemsstaterna får avvisa en ansökan om internationellt skydd utan att den prövas i sak (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa), C‑564/18, EU:C:2020:218, punkt 30, och dom av den 1 augusti 2022, Bundesrepublik Deutschland (Barn till flyktingar, fött utanför den mottagande staten), C‑720/20, EU:C:2022:603, punkt 51).

59 Den omständigheten att personen som ansöker om internationellt skydd har beviljats tillfälligt skydd ingår dock inte bland de avvisningsgrunder som anges i artikel 33.2 i direktiv 2013/32.

60 Av såväl direktiv 2011/95 som direktiv 2013/32 följer således dels att medlemsstaterna inte får avvisa en ansökan om internationellt skydd enbart av det skälet att den har lämnats in av en tredjelandsmedborgare eller statslös person som beviljats tillfälligt skydd enligt direktiv 2001/55, dels att medlemsstaterna inte får avslå en sådan ansökan utan att ha gjort en prövning både av huruvida sökanden uppfyller kraven för att kunna beviljas flyktingstatus och, om så inte är fallet, av huruvida sökanden uppfyller kraven för att kunna beviljas status som subsidiärt skyddsbehövande, varvid den omständigheten att sökanden redan åtnjuter tillfälligt skydd saknar betydelse i detta avseende.

61 Mot bakgrund av det ovan anförda ska de två första frågorna besvaras enligt följande. Artiklarna 3, 17 och 19 i direktiv 2001/55, jämförda med direktiven 2011/95 och 2013/32, ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att en medlemsstat avvisar en ansökan om internationellt skydd i form av status som subsidiärt skyddsbehövande enbart av det skälet att sökanden har beviljats tillfälligt skydd enligt direktiv 2001/55.

62 Migrationsdomstolen har ställt den tredje och den fjärde frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 17.1 och 19.2 i direktiv 2001/55, jämförda med artikel 10.2 i direktiv 2013/32, ska tolkas på så sätt att de har direkt effekt.

63 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av fast rättspraxis framgår att det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Dessutom kan EU-domstolen behöva ta hänsyn till bestämmelser i EU-rätten som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sina frågor (se, bland annat, dom av den 4 september 2025, Casa Judeology eană de Asigurări de Sănătate Mureș m.fl., C‑489/23, EU:C:2025:651, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

64 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att migrationsdomstolen har ställt den tredje och den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida den ska sätta den nu aktuella bestämmelsen i utlänningslagen åt sidan, i den del den innebär att en tredjelandsmedborgare eller statslös person som beviljats tillfälligt skydd saknar rätt att få sin ansökan om subsidiär skyddsstatus prövad enligt direktiven 2011/95 och 2013/32 så länge det tillfälliga skyddet består, på grund av att denna bestämmelse strider mot en EU-rättslig bestämmelse som har direkt effekt.

65 Av det som anförts ovan i punkterna 45 och 46 samt 53–60 framgår emellertid dels att artikel 18 i direktiv 2011/95 och artikel 33.2 i direktiv 2013/32 utgör hinder för att en medlemsstat anser att en tredjelandsmedborgare eller en statslös person saknar rätt att få sin ansökan om subsidiär skyddsstatus prövad enbart av det skälet att han eller hon har beviljats tillfälligt skydd enligt direktiv 2001/55, dels att artiklarna 17 och 19 i direktiv 2001/55 inte föranleder någon annan bedömning.

66 Under dessa omständigheter finner EU-domstolen att den tredje och den fjärde frågan ska omformuleras och att migrationsdomstolen således får anses ha ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artikel 18 i direktiv 2011/95 och artikel 33 i direktiv 2013/32 ska tolkas på så sätt att de har direkt effekt och att en nationell domstol som finner att det inte är möjligt att tolka den nationella lagstiftningen i enlighet med de krav som följer av dessa artiklar därmed är skyldig att sätta denna lagstiftning åt sidan.

67 EU-domstolen vill först erinra om vad den uttalat om principen om EU-rättens företräde. Denna princip medför en skyldighet för bland annat nationella domstolar att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med EU-rätten, detta för att säkerställa att samtliga EU-rättsliga bestämmelser får full verkan (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 57).

68 Denna skyldighet att göra en EU-rättskonform tolkning av nationell rätt har dock vissa begränsningar och kan i synnerhet inte tas till intäkt för en tolkning contra legem (dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

69 Det sagda innebär att det ankommer på migrationsdomstolen att bedöma huruvida 21 kap. 5 § utlänningslagen kan tolkas på så sätt att det förhållandet att en utlänning har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd inte hindrar att en ansökan om status som subsidiärt skyddsbehövande prövas. Vid denna bedömning saknar det betydelse att Migrationsverket i ett rättsligt ställningstagande har gett uttryck för en tolkning av denna bestämmelse som är oförenlig med EU-rätten.

70 Vidare vill EU-domstolen klargöra vad som gäller om migrationsdomstolen skulle komma fram till att bestämmelsen inte kan tolkas EU-rättskonformt. I detta avseende framgår av fast rättspraxis att bestämmelser i ett direktiv kan åberopas av enskilda mot staten vid nationella domstolar – antingen om staten inte har införlivat direktivet med nationell rätt i rätt tid eller inte har införlivat det på ett korrekt sätt – i samtliga fall där det är fråga om bestämmelser som med avseende på sitt innehåll framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa (dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

71 Vad gäller de direktivbestämmelser som är i fråga i förevarande fall kan följande konstateras. Artikel 18 i direktiv 2011/95 anger att en tredjelandsmedborgare eller statslös person har rätt att beviljas status som subsidiärt skyddsbehövande om han eller hon uppfyller de krav som anges i kapitlen II och V i direktivet. I denna artikel föreskrivs således en bestämmelse som är formulerad på ett sådant ovillkorligt och tillräckligt precist sätt att den har direkt effekt.

72 Samma bedömning gäller för artikel 33 i direktiv 2013/32. Såsom anförts ovan i punkt 58 anges i denna artikel uttömmande i vilka fall en ansökan om internationellt skydd får avvisas. Även i den artikeln föreskrivs således en bestämmelse som är formulerad på ett sådant ovillkorligt och tillräckligt precist sätt att den har direkt effekt (dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 182).

73 Om migrationsdomstolen kommer fram till att det inte är möjligt att tolka den nationella rätten på ett sätt som är förenligt med artikel 18 i direktiv 2011/95 och artikel 33 i direktiv 2013/32, är den således skyldig att inom ramen för sin behörighet säkerställa det rättsliga skydd som enskilda tillerkänns enligt dessa artiklar och se till att de ges full verkan genom att vid behov sätta 21 kap. 5 § utlänningslagen åt sidan (se, analogt, dom av den 3 juni 2025, Kinsa, C‑460/23, EU:C:2025:392, punkt 72).

74 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje och den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 18 i direktiv 2011/95 och artikel 33 i direktiv 2013/32 ska tolkas på så sätt att de har direkt effekt, vilket innebär att om en nationell domstol finner att det inte är möjligt att tolka den nationella lagstiftningen i enlighet med de krav som följer av dessa direktivbestämmelser, så ska den sätta denna lagstiftning åt sidan.

75 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: svenska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.