Domstolens dom (tredje avdelningen) den 12 februari 2026
I mål C‑56/25 [Petlichev], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 29 januari 2025, som inkom till domstolen den 29 januari 2025, i det straffrättsliga förfarandet mellan
DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu–Matei, S. Rodin, N. Piçarra och N. Fenger (referent), generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Europeiska kommissionen, genom F. Erlbacher och E. Rousseva, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Domstolens rättegångsregler
Rambeslut 2004/757/RIF
Bulgarisk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 267 FEUF, principen om unionsrättens företräde och artikel 94 b i domstolens rättegångsregler.
2 Begäran har framställts i ett straffrättsligt förfarande mot MA gällande innehav av narkotika i distributionssyfte.
3 I artikel 94 i domstolens rättegångsregler, med rubriken Innehållet i begäran om förhandsavgörande, föreskrivs följande:
4 I artikel 4 i rådets rambeslut 2004/757/RIF av den 25 oktober 2004 om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel (EUT L 335, 2004, s. 8), med rubriken Påföljder, föreskrivs följande i punkt 1:
5 I artikel 150.2 i Konstitutsia na Republika Bulgaria (Republiken Bulgariens författning), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad den bulgariska författningen), föreskrivs följande:
6 I artikel 18.3 i Pravilnik za organizatsiata na deynostta na Konstitutsionnia sad (författningsdomstolens rättegångsregler), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:
7 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att artikel 18.3 i författningsdomstolens rättegångsregler även är tillämplig när en allmän domstol hänskjuter en begäran till Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen).
8 I artikel 354a i Nakazatelen kodeks (strafflagen), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:
9 I artikel 26a i Zakon za kontrol varhu narkotichnite veshtestva i prekursorite (lagen om kontroll av narkotika och narkotikaprekursorer) föreskrivs följande:
10 Postanovlenie no 23 na Ministerski savet za opredeliane na tseni na narkotichnite veshtestva za nuzhdite na sadoproizvodstvoto (Ministerrådets dekret nr 23 om fastställande av priser på narkotika i samband med domstolsförfaranden) av den 29 januari 1998 (DV nr 15 av den 6 februari 1998), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, fastställer i samband med rättsliga förfaranden priserna av sådana narkotika som avses i artikel 3 i naredba za reda za klasifitsirane na rasteniata i veshtestvata kato narkotichni (förordning om förfarandet för klassificering av växter och ämnen som narkotika, DV nr 87 av den 4 november 2011), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.
11 I artikel 3 klassificeras metamfetamin i kategorin växter och ämnen som medför en betydande risk för folkhälsan på grund av de skadliga effekterna av felaktig användning och som är förbjudna inom human- och veterinärmedicin, samt fentanyl i kategorin ämnen med hög risk som används inom human- och veterinärmedicin.
12 Vid Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som är hänskjutande domstol i målet, väcktes åtal mot MA, som anklagades för innehav av narkotika i distributionssyfte.
13 Enligt åtalet anklagades MA för att ha innehaft 4 konsumtionsenheter av metamfetamin och 22 konsumtionsenheter av fentanyl, till ett sammanlagt penningvärde av 90276,60 BGN (cirka 46166 euro).
14 Med hänsyn till detta värde, beräknat på grundval av artikel 26a i lagen om kontroll av narkotika och narkotikaprekursorer samt ministerrådets dekret nr 23 som nämns i punkt 10 ovan (nedan kallade de nationella bestämmelserna om fastställande av narkotikas penningvärde), blev brottsrubriceringen innehav av stora mängder narkotika eller analoga substanser, vilket enligt artikel 354a.2 i strafflagen beläggs med strängare fängelsestraff och böter än de som avses i punkt 1 i denna bestämmelse.
15 Den hänskjutande domstolen anser att de nationella bestämmelserna om fastställande av narkotikas penningvärde strider mot principen om påföljders proportionalitet, vilken erkänns såväl i den bulgariska författningen som i unionsrätten, eftersom brottsrekvisitet, det vill säga innehav av stora mängder narkotika eller analoga substanser, fastställs i förhållande till ett penningvärde som är godtyckligt och felaktigt och inte i förhållande till den mängd aktiv substans som innehas eller de individuella doser som kan utvinnas av narkotika.
16 Den hänskjutande domstolen har emellertid klargjort att begäran om förhandsavgörande inte avser frågan huruvida nämnda nationella bestämmelser är proportionerliga, vilken enbart tas upp som en del av sammanhanget, utan endast huruvida denna domstol är skyldig eller har möjlighet att begära att Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen) prövar de nationella bestämmelsernas förenlighet med författningen innan den, i förekommande fall, hänskjuter en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen.
17 Den hänskjutande domstolen anser att även om den har möjlighet att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende tolkningen av artikel 4.1 i rambeslut 2004/757, vore det lämpligare att först vända sig till Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen) för att kontrollera huruvida de nationella bestämmelserna om fastställande av narkotikas penningvärde är förenliga med den bulgariska författningen. Den omständigheten att Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen) känner till särdragen i den nationella rätten, att denna domstol kan avgöra frågan inom en kortare tidsfrist än EU-domstolen och iakttagandet av principen om unionsrättens företräde utgör omständigheter som motiverar att den hänskjutande domstolen först vänder sig till denna domstol innan den hänskjuter en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen.
18 När en omtvistad nationell bestämmelse omfattas av unionsrättens tillämpningsområde utgör villkoren för hänskjutande till Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen) i artikel 18.3 i författningsdomstolens rättegångsregler, såsom de tolkats av denna domstol, hinder för att den hänskjutande domstolen först vänder sig till Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen).
19 Enligt den processrättsliga regel som följer av denna bestämmelse, såsom den tolkats av författningsdomstolen, ska en begäran om prövning av huruvida en nationell bestämmelse som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är författningsenlig, vilken framställs i enlighet med artikel 150.2 i den bulgariska författningen, vid äventyr av att den annars avvisas, innehålla en motiverad bedömning av tillämplig rätt, inbegripet följderna av tillämpningen av unionsrätten. Enligt den hänskjutande domstolen är den således skyldig att i första hand tillämpa unionsrätten på omständigheterna i det mål som är anhängigt vid den, genom att undersöka unionsrättens inverkan på tillämpningen av de omtvistade nationella bestämmelserna, och särskilt genom att fastställa huruvida dessa bestämmelser ska tolkas på ett sätt som är förenligt med unionsrätten eller om de inte ska tillämpas.
20 Enligt den hänskjutande domstolen strider dock artikel 18.3 i författningsdomstolens rättegångsregler, såsom den tolkats av denna domstol, i flera avseenden mot unionsrätten.
21 Innan den hänskjutande domstolen kan vända sig till Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen), är den – när den anser det nödvändigt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen – skyldig att iaktta de krav som följer av artikel 267 FEUF och, särskilt, av artikel 94 b i domstolens rättegångsregler, i synnerhet kravet på att i god tro tydligt ange vilken nationell rätt som kan vara tillämplig i det nationella målet.
22 Nationella bestämmelser om fastställande av narkotikas penningvärde, vilka den hänskjutande domstolen anser vara författningsstridiga utan att för den skull ha behörighet att förklara dem som sådana, kan enligt den hänskjutande domstolen inte utgöra de nationella bestämmelser som kan vara tillämpliga i den mening som avses i artikel 94 b i domstolens rättegångsregler.
23 Vidare anser den hänskjutande domstolen att praxis från Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen) visar att denna domstol är ovillig att säkerställa iakttagandet av principen om unionsrättens företräde och att den vill kontrollera unionsrättens förenlighet med den bulgariska författningen.
24 Det är nämligen för att säkerställa att den bulgariska författningen har företräde framför unionsrätten som Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen), med stöd av artikel 18.3 i dess rättegångsregler, ålägger alla nationella domstolar att kontrollera följderna av tillämpningen av unionsrätten på de aktuella nationella bestämmelserna innan de kan begära att författningsdomstolen prövar huruvida dessa nationella bestämmelser är författningsenliga. Enligt den hänskjutande domstolen medför artikel 18.3 i nämnda domstols rättegångsregler, såsom den tolkats av denna domstol, således att en nationell bestämmelse som redan har tolkats i överensstämmelse med unionsrätten kan ifrågasättas senare på grund av att den är författningsstridig.
25 Om den hänskjutande domstolen vänder sig till Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen) innan den vänder sig till EU-domstolen, och författningsdomstolen finner att de omtvistade nationella bestämmelserna är förenliga med den bulgariska författningen, står det den hänskjutande domstolen fritt att därefter begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen om huruvida dessa nationella bestämmelsers är förenliga med unionsrätten, vilket kan säkerställa unionsrättens företräde framför den bulgariska författningen.
26 Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 267 FEUF, principen om unionsrättens företräde och artikel 94 b i domstolens rättegångsregler innebär att en nationell domstol, som hyser tvivel om huruvida en nationell lagstiftning som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är förenlig med såväl den nationella författningen som med unionsrätten, först är skyldig eller har möjlighet att begära en nationell prövning av huruvida den nationella lagstiftningen är författningsenlig innan denna domstol, i förekommande fall, därefter begär ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
27 Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
28 Inledningsvis ska det påpekas att det av fast rättspraxis följer att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte ankommer det i förekommande fall på EU-domstolen att omformulera de frågor som hänskjutits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Bouskoura, C‑387/24 PPU, EU:C:2024:868, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
29 I förevarande fall bygger den ställda frågan på antagandet att de nationella bestämmelserna om fastställande av narkotikas penningvärde strider mot såväl den bulgariska författningen som unionsrätten.
30 Såsom har angetts i punkt 19 ovan följer det av artikel 18.3 i författningsdomstolens rättegångsregler, såsom den tolkats av denna domstol, att när en nationell domstol vänder sig till författningsdomstolen för att begära en prövning av huruvida en nationell lagstiftning som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är författningsenlig, ska denna begäran, vid äventyr av att den annars avvisas, innehålla en motiverad bedömning av tillämplig rätt, inbegripet följderna av tillämpningen av unionsrätten, vilket kan leda till att nämnda domstol, när den hyser tvivel om hur unionsrätten ska tolkas, först begär ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
31 Eftersom den hänskjutande domstolen, på grund av detta krav som följer av artikel 18.3 i författningsdomstolens rättegångsregler, såsom den tolkats av denna domstol, anser sig vara förhindrad att i första hand vända sig till författningsdomstolen innan den i förekommande fall hänskjuter en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, syftar den ställda frågan i själva verket till att få klarhet i huruvida denna bestämmelse, såsom den tolkats av nämnda författningsdomstol, är förenlig med artikel 267 FEUF, principen om unionsrättens företräde samt artikel 94 b i domstolens rättegångsregler.
32 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 267 FEUF, principen om unionsrättens företräde och artikel 94 b i domstolens rättegångsregler ska tolkas så, att de utgör hinder för en processrättslig regel i en medlemsstat som rör villkoren för att vända sig till dess författningsdomstol, såsom denna regel tolkats av nämnda domstol, enligt vilken den nationella domstolens begäran till författningsdomstolen om prövning av huruvida en nationell lagstiftning som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är författningsenlig, vid äventyr av att den annars avvisas, ska innehålla en motiverad bedömning av den lagstiftning som är tillämplig i det mål som är anhängigt vid den, inbegripet följderna av tillämpningen av unionsrätten, som kan leda till att nämnda domstol först begär ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
33 Inledningsvis ska det, när det gäller artikel 267 FEUF, erinras om att kärnan i det domstolssystem som inrättats genom fördragen utgörs av förfarandet för förhandsavgörande enligt denna bestämmelse som, genom att det inrättas en dialog mellan domstolen och domstolarna i medlemsstaterna, syftar till att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten, och därigenom göra det möjligt att säkerställa unionsrättens koherens, fulla verkan och autonomi och, till sist, den specifika karaktären hos den rättsordning som inrättats genom fördragen. Det är således denna metod som det ankommer på en nationell domstol att använda när den hyser tvivel om huruvida dess nationella rätt är förenlig med en unionsbestämmelse som kräver en tolkning av denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 176 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 18 december 2025, kommissionen/Polen (Prövning utan befogenhet (ultra vires) av domstolens praxis – Unionsrättens företräde), C‑448/23, EU:C:2025:975, punkterna 111 och 112 samt där angiven rättspraxis).
34 Enligt domstolens praxis har en nationell domstol en mycket vittgående möjlighet, till och med en skyldighet, att hänskjuta en fråga till EU-domstolen, om den bedömer att det i ett mål som pågår vid den har uppkommit frågor om tolkningen eller giltigheten av bestämmelser i unionsrätten som kräver ett avgörande (dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
35 Det följer även av fast rättspraxis att en nationell rättsregel inte kan hindra en nationell domstol från att använda sig av denna möjlighet eller att iaktta denna skyldighet, vilka utgör en grundläggande del av det system för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som inrättats genom artikel 267 FEUF samt av den uppgift att tillämpa unionsrätten som nationella domstolar ges genom denna bestämmelse (dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 157 och där angiven rättspraxis).
36 En nationell bestämmelse som bland annat kan medföra att en nationell domstol föredrar att avstå från att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen äventyrar dessutom den behörighet som tillkommer nationella domstolar enligt artikel 267 FEUF och följaktligen ett effektivt fungerande system för samarbete (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 226 och där angiven rättspraxis).
37 EU-domstolen har även slagit fast att en nationell domstol i sista instans som har att avgöra ett mål där unionsrätten är tillämplig, och som anser att en nationell bestämmelse inte bara strider mot unionsrätten utan även är författningsstridig, är således inte berövad möjligheten eller befriad från skyldigheten att enligt artikel 267 FEUF ställa en fråga till EU-domstolen om unionsrättens tolkning eller giltighet på grund av att fastställelse av att en regel i nationell rätt är författningsstridig måste överlämnas till författningsdomstolen (dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli, C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
38 Unionsrättens effektivitet skulle nämligen äventyras och den ändamålsenliga verkan av artikel 267 FEUF försvagas om förekomsten av en skyldighet för en nationell domstol – som har att avgöra ett mål där unionsrätten är tillämplig – att hänskjuta en fråga till en författningsdomstol innebär att den nationella domstolen är förhindrad att använda sig av möjligheten att ställa frågor till EU-domstolen om tolkningen eller giltigheten av unionsrätten, i syfte att låta EU-domstolen avgöra huruvida en nationell regel är förenlig med unionsrätten eller ej (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2015, Kernkraftwerke Lippe-Ems, C‑5/14, EU:C:2015:354, punkt 34 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 20 december 2017, Global Starnet, C‑322/16, EU:C:2017:985, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
39 Vad vidare gäller principen om unionsrättens företräde, enligt vilken unionsrätten har företräde framför medlemsstaternas nationella rätt, bör det erinras om att denna princip innebär en skyldighet för samtliga myndigheter i medlemsstaterna att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, och att medlemsstaternas lagstiftning inte kan påverka verkan av unionsbestämmelserna inom medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2025, DADA Music och UPFR, C‑37/24, EU:C:2025:551, punkt 76 och där angiven rättspraxis).
40 Det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF och principen om unionsrättens företräde kräver att den nationella domstolen fritt och vid den tidpunkt under förfarandet som denna domstol anser vara lämplig kan begära att EU-domstolen meddelar förhandsavgörande, det vill säga även efter ett förfarande för kontroll av en bestämmelses författningsenlighet (dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli, C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363, punkterna 52 och 57, samt dom av den 11 september 2014, A, C‑112/13, EU:C:2014:2195, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
41 Det följer dessutom av principen om unionsrättens företräde att de nationella domstolarna är behöriga att bedöma huruvida den nationella rätten, i förevarande fall de nationella bestämmelserna om fastställande av narkotikas penningvärde, är förenlig med unionsrätten, utan att behöva vända sig till författningsdomstolen i deras medlemsstat med en begäran om detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 53 och 54 samt där angiven rättspraxis).
42 Härav följer att artikel 267 FEUF och principen om unionsrättens företräde utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken nationella domstolar som hyser tvivel om huruvida en nationell bestämmelse som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är förenlig med såväl den nationella författningen som unionsrätten måste vända sig till sin medlemsstats författningsdomstol innan de utnyttjar sin möjlighet eller fullgör sin skyldighet att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
43 Däremot utgör varken artikel 267 FEUF eller principen om unionsrättens företräde hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det, för att en nationell domstol ska kunna vända sig till medlemsstatens författningsdomstol, krävs att denna domstol lämnar in en motiverad bedömning av följderna av att unionsrätten tillämpas på de nationella bestämmelser som den anser vara författningsstridiga, vilket kan innebära att nämnda domstol först måste begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
44 Dessa villkor för att vända sig till den berörda medlemsstatens författningsdomstol begränsar nämligen inte på något sätt möjligheten för andra nationella domstolar att begära förhandsavgörande från EU-domstolen och fördröjer inte heller ett sådant hänskjutande.
45 Tvärtom kan nämnda villkor för hänskjutande i sig föranleda dessa nationella domstolar att, när de avser att göra en prövning av en nationell bestämmelse författningsenlighet, först tillämpa unionsrätten, och hindrar dem inte från att utnyttja sin möjlighet eller fullgöra sin skyldighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen. Dessa villkor syftar således till att främja utövandet av de rättigheter och skyldigheter som följer av artikel 267 FEUF och iakttagandet av principen om unionsrättens företräde i den nationella rättsordningen.
46 Sådana villkor för att en nationell domstol ska kunna vända sig till en medlemsstats författningsdomstol gör det visserligen möjligt för denna författningsdomstol att pröva huruvida en nationell bestämmelse är författningsenlig, i förekommande fall efter det att EU-domstolen har svarat på en begäran om förhandsavgörande från samma nationella domstol inom ramen för samma tvist. En sådan omständighet strider emellertid inte i sig mot principen om unionsrättens företräde, under förutsättning att den nationella domstolen inte är förhindrad att vidta alla de åtgärder som följer av denna princip inom ramen för det mål som är anhängigt vid den, vilka det erinrats om i punkt 39 ovan, och detta även efter att denna författningsdomstol har uttalat sig.
47 Det bör i detta hänseende erinras om att en dom från EU-domstolen som meddelats i ett mål om förhandsavgörande är bindande för den nationella domstolen vad gäller tolkningen av unionsrätten för att avgöra det mål som är anhängigt vid den. Denna domstol ska således i förekommande fall avvika från den högre nationella domstolens bedömning när den mot bakgrund av EU-domstolens tolkning finner att den högre domstolens bedömning är oförenlig med unionsrätten, i förekommande fall genom att inte tillämpa den nationella bestämmelse enligt vilken den är skyldig att följa den högre domstolens avgöranden (dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkterna 74 och 75 samt där angiven rättspraxis).
48 Det ska dessutom understrykas att principen om unionsrättens företräde medför en skyldighet för bland annat nationella domstolar att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten, detta för att säkerställa att samtliga unionsbestämmelser får full verkan. Kravet på att den nationella rätten ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten innefattar även en skyldighet för de nationella domstolarna att i förekommande fall ändra fast rättspraxis, om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med de mål som eftersträvas med unionsrätten. Denna skyldighet att göra en EU-rättskonform tolkning av nationell rätt har dock vissa begränsningar och kan i synnerhet inte tas till intäkt för en tolkning contra legem (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 57, dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkt 52, och dom av den 20 november 2025, Framholm, C‑195/25, EU:C:2025:904, punkterna 67 och 68).
49 Av principen om unionsrättens företräde följer också att för det fall att det inte är möjligt att tolka nationell rätt i enlighet med kraven i unionsrätten, är den nationella domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser skyldig att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan genom att, med stöd av sin egen behörighet, vid behov, underlåta att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis som strider mot en unionsbestämmelse med direkt effekt, även senare sådan, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna lagstiftning eller praxis genom ett lagstiftnings- eller annat konstitutionellt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 1978, Simmenthal, 106/77, EU:C:1978:49, punkt 24, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 58, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
50 Därutöver bör det påpekas att de krav som följer av artikel 94 b i domstolens rättegångsregler eller av punkterna 3, 12 och 15 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C, C/2024/6008), som åberopats av den hänskjutande domstolen, saknar betydelse för de konstateranden som gjorts i punkterna 42–49 ovan.
51 Enligt artikel 94 b i domstolens rättegångsregler ska begäran om förhandsavgörande, förutom de frågor som hänskjuts till domstolen, även innehålla lydelsen av de nationella bestämmelser som kan vara tillämpliga och, i förekommande fall, relevant nationell rättspraxis. Detta krav återspeglas även i punkterna 15 och 16 i de rekommendationer som avses i föregående punkt.
52 I förevarande fall kan tillämpningen av en nationell bestämmelse dock inte anses vara utesluten, i den mening som avses i artikel 94 b i domstolens rättegångsregler, enbart på grund av att den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida denna nationella bestämmelse är författningsenlig.
53 När en sådan nationell bestämmelse fortsätter att gälla fram till dess att författningsdomstolen fastställt att den är författningsstridig, vilket tycks vara fallet i bulgarisk rätt, kan enbart det faktum att en nationell domstol hyser tvivel om huruvida denna nationella bestämmelse är författningsenlig inte motivera att denna domstol utelämnar nämnda bestämmelse i sin redogörelse av vilken lag som är tillämplig i det mål som är anhängigt vid den. Det står däremot den hänskjutande domstolen helt fritt att i sitt beslut om hänskjutande ange att den hyser tvivel om huruvida denna bestämmelse är författningsenlig.
54 Vidare bör det erinras om att EU-domstolen tidigare har slagit fast att även om det under vissa förutsättningar kan vara lämpligt att de faktiska omständigheterna fastställs och de frågor som uteslutande ska bedömas enligt nationell rätt avgörs när en fråga ställs till EU-domstolen, har de nationella domstolarna en vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga till EU-domstolen när som helst under förfarandet om de anser det lämpligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 1993, Enderby, C‑127/92, EU:C:1993:859, punkterna 11 och 12, dom av den 4 juni 2015, Kernkraftwerke Lippe-Ems, C‑5/14, EU:C:2015:354, punkt 31 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 14 februari 2019, Milivojević, C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
55 Med hänsyn till den hänskjutande domstolens farhågor beträffande rättspraxis från Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen), såsom de sammanfattats i punkterna 23 och 24 ovan, ska det även erinras om att medlemsstaternas författningsdomstolar, på samma sätt som allmänna domstolar, är skyldiga att iaktta principen om unionsrättens företräde (dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkterna 47–51 och där angiven rättspraxis). Enligt fast rättspraxis gäller således de verkningar som följer av principen om unionsrättens företräde för samtliga organ i en medlemsstat, utan att inhemska bestämmelser, inbegripet författningsbestämmelser, kan utgöra hinder för detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2025, kommissionen/Polen (Prövning utan befogenhet (ultra vires) av domstolens praxis – Unionsrättens företräde), C‑448/23, EU:C:2025:975, punkt 171 och där angiven rättspraxis).
56 EU-domstolen har i övrigt redan slagit fast att den skyldighet för nationella domstolar, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, som följer av artikel 267 tredje stycket FEUF att begära förhandsavgörande från EU-domstolen utgör ett led i det samarbete som inrättats för att säkerställa en enhetlig tillämpning och tolkning av unionsrätten i alla medlemsstaterna mellan de nationella domstolarna, i deras egenskap av domstolar som ska tillämpa unionsrätten, och EU-domstolen. Denna skyldighet syftar i synnerhet till att förhindra att det i någon medlemsstat uppstår en inhemsk rättspraxis som inte står i överensstämmelse med unionsrättens bestämmelser. Därutöver är nämnda skyldighet en naturlig följd av EU-domstolens exklusiva behörighet att pröva unionsrättsakternas giltighet och att ge en slutgiltig och bindande tolkning av denna rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2025, kommissionen/Polen (Prövning utan befogenhet (ultra vires) av domstolens praxis – Unionsrättens företräde), C‑448/23, EU:C:2025:975, punkterna 205 och 206).
57 Härav följer att om en författningsdomstol har att pröva en begäran om prövning av huruvida en nationell bestämmelse som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är författningsenlig, är denna domstol i princip skyldig att begära förhandsavgörande från EU-domstolen i enlighet med artikel 267 tredje stycket FEUF när en fråga om tolkningen av unionsrätten eller giltigheten av en sekundärrättsakt uppkommer vid den, såvida den inte har funnit att den ställda frågan saknar relevans eller att den aktuella unionsbestämmelsen redan har tolkats av EU-domstolen eller att den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkterna 34 och 36 samt där angiven rättspraxis).
58 Domstolen har dessutom redan slagit fast att för det fall en nationell författningsdomstol bedömer att en bestämmelse i unionsrättens sekundärrätt, såsom den tolkats av EU-domstolen, kränker denna medlemsstats nationella identitet, ska denna författningsdomstol vilandeförklara målet och med stöd av artikel 267 FEUF hänskjuta frågan till EU-domstolen för ett förhandsavgörande, så att denna kan avgöra om bestämmelsen är giltig mot bakgrund av artikel 4.2 FEU, eftersom EU-domstolen är ensam behörig att slå fast att en unionsakt är ogiltig. Med beaktande av att EU-domstolen har exklusiv behörighet att slutgiltigt tolka unionsrätten, kan en medlemsstats författningsdomstol inte på grundval av sin egen tolkning av unionsrättsliga bestämmelser, inbegripet artikel 267 FEUF, med giltig verkan slå fast att EU-domstolen har meddelat en dom som går utöver dess behörighetsområde och följaktligen underlåta att följa en dom som EU-domstolen meddelat i ett mål om förhandsavgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkterna 71 och 72, och dom av den 18 december 2025, kommissionen/Polen (Prövning utan befogenhet (ultra vires) av domstolens praxis – Unionsrättens företräde), C‑448/23, EU:C:2025:975, punkterna 223 och 230 samt där angiven rättspraxis).
59 För det fall, som den hänskjutande domstolen har angett, att en författningsdomstol, i strid med principen om unionsrättens företräde, vägrar att följa en dom som EU-domstolen meddelat i ett mål om förhandsavgörande, såsom angetts i punkt 47 ovan, påpekar EU-domstolen följande. Det följer av fast rättspraxis att den nationella domstol som har utnyttjat sin möjlighet enligt artikel 267 FEUF är bunden av EU-domstolens tolkning av de aktuella bestämmelserna för att avgöra det nationella målet. Den nationella domstolen är således skyldig att, i syfte att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, i en tvist som den har att avgöra, avvika från ett avgörande från en nationell författningsdomstol som inte följer en dom meddelad av EU-domstolen i ett mål om begäran om förhandsavgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl., C‑416/10, EU:C:2013:8, punkterna 69 och 70 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 77).
60 Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågan besvaras på följande sätt. Artikel 267 FEUF, principen om unionsrättens företräde och artikel 94 b i domstolens rättegångsregler ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en processrättslig regel i en medlemsstat som rör villkoren för att vända sig till dess författningsdomstol, såsom denna regel tolkats av nämnda domstol, enligt vilken en nationell domstols begäran till författningsdomstolen om prövning av huruvida en nationell lagstiftning som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är författningsenlig, vid äventyr av att den annars avvisas, ska innehålla en motiverad bedömning av den lagstiftning som är tillämplig i det mål som är anhängigt vid den, inbegripet följderna av tillämpningen av unionsrätten, som kan leda till att nämnda domstol först begär ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
61 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: bulgariska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.