ext/celex/62025CJ0198

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 4 juni 2026 ( * )

“Begäran om förhandsavgörande – Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – Asylpolitik – Gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32/EU – Artikel 46 – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Fullständig omprövning och prövning av det aktuella behovet – Omfattningen av förstainstansdomstolens behörighet – Prövning av de faktiska omständigheterna av domstolen i första instans – Prövning av behovet av internationellt skydd av domstolen i första instans ”

I mål C‑198/25 [Quotal]( 1 ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av rechtbank Den Haag, zittingsplaats Zwolle (domstolen i Haag, sammesträdesort Zwolle, Nederländerna) genom beslut av den 11 mars 2025, som inkom till domstolen den 11 maj 2025, i målet

S

mot

Minister van Asiel en Migratie

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen),

sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec (referent) och Z. Csehi,

generaladvokat: T. Ćapeta,

justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 27 oktober 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– S, genom S. Rafi, expert, och G.P.G. Willemse-Schoenmakers, advocate,

– Nederländernas regering, genom A. Hanje och J. Langer, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom F. Blanc, M. Debieuvre och F. van Schaik, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 46.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60), jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan S, som är pakistansk medborgare, och Minister van Asiel en Migratie (ministern för asyl- och migrationsärenden, Nederländerna) (nedan kallad ministern). Målet rör ministerns beslut att avslå S ansökan om internationellt skydd.

Tillämpliga bestämmelser

Direktiv 2011/95/EU

3 Artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9), med rubriken ”Bedömning av fakta och omständigheter”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna får betrakta det som den sökandes skyldighet att så snart som möjligt lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan om internationellt skydd. Det är medlemsstaternas skyldighet att i samarbete med den sökande bedöma de relevanta faktorerna i ansökan.

2. De faktorer som det hänvisas till i punkt 1 utgörs av den sökandes utsagor och alla handlingar som den sökande förfogar över angående den sökandes ålder, bakgrund, inklusive relevanta släktingars bakgrund, identitet, nationalitet(er), tidigare bosättningsland(-länder) och -ort(er), tidigare asylansökningar, resvägar och resehandlingar samt orsakerna till ansökan om internationellt skydd.

3. Bedömningen av en ansökan om internationellt skydd ska vara individuell, och följande ska beaktas:

a) Alla relevanta uppgifter om ursprungslandet vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, inbegripet lagar och andra författningar i ursprungslandet samt det sätt på vilket dessa tillämpas.

b) De relevanta utsagor och handlingar som den sökande har lämnat, inklusive information om huruvida sökanden har varit eller kan bli utsatt för förföljelse eller allvarlig skada.

c) Sökandens personliga ställning och förhållanden, inklusive faktorer som bakgrund, kön och ålder, så att det kan bedömas huruvida de handlingar den sökande har blivit eller skulle kunna bli utsatt för, på grundval av sökandens personliga omständigheter, skulle innebära förföljelse eller allvarlig skada.

d) Om den sökande efter att ha lämnat ursprungslandet ägnat sig åt en verksamhet, vars enda syfte eller vars huvudsyfte var att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att ansöka om internationellt skydd, ska man bedöma om denna verksamhet skulle utsätta den sökande för förföljelse eller allvarlig skada om han eller hon återvänder till landet.

e) Om man rimligen kan förvänta sig att den sökande begagnar sig av skyddet i ett annat land där han eller hon kan hävda medborgarskap.

4. Det faktum att den sökande redan har varit utsatt för förföljelse eller annan allvarlig skada, eller för direkta hot om sådan förföljelse eller sådan skada, är en allvarlig indikation på att den sökandes fruktan för förföljelse är välgrundad eller att det finns en verklig risk för att han eller hon kommer att lida allvarlig skada, såvida det inte finns goda skäl till att anta att sådan förföljelse eller allvarlig skada inte kommer att upprepas.

5. När medlemsstaterna tillämpar principen att det är den sökandes skyldighet att styrka sin ansökan om internationellt skydd, och den sökandes uppgifter inte kan styrkas av skriftliga eller andra bevis, ska sådana uppgifter inte behöva bekräftas om följande villkor är uppfyllda:

a) Sökanden har gjort en genuin ansträngning för att styrka sin ansökan.

b) Alla relevanta faktorer som den sökande förfogar över har lagts fram och en tillfredsställande förklaring har lämnats till varför andra relevanta faktorer saknas.

c) Sökandens utsagor befinns vara sammanhängande och rimliga och strider inte mot tillgänglig specifik och allmän information som är relevant för sökandens ärende.

d) Sökanden har ansökt om internationellt skydd så tidigt som möjligt, såvida inte sökanden kan framföra goda skäl till varför han eller hon inte gjort det.

e) Sökandens allmänna trovärdighet är fastställd.”

Direktiv 2013/32

4 Skälen 16, 18, 22 och 34 i direktiv 2013/32 har följande lydelse:

”(16) Det är av yttersta vikt att beslut om alla ansökningar om internationellt skydd fattas på grundval av fakta och, i första instans, av myndigheter vars personal har lämpliga kunskaper eller har erhållit nödvändig utbildning om internationellt skydd.

...

(18) Det ligger i såväl medlemsstaternas som de som ansöker om internationellt skydds intresse att beslut om ansökningar om internationellt skydd fattas så fort som möjligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning utförs.

…

(22) Det ligger också i såväl medlemsstaternas som de sökandes intresse att säkerställa en korrekt bedömning av det internationella skyddsbehovet redan i första instans. Därför bör sökande i första instans erbjudas kostnadsfri information om de rättsliga förutsättningarna och förfarandet, med hänsyn till deras särskilda omständigheter. Tillhandahållandet av sådan information bör bland annat göra det möjligt för sökande att förstå förfarandet bättre och därmed hjälpa dem att följa gällande regler. Det skulle vara oproportionellt att begära att medlemsstaterna tillhandahåller sådan information endast via kvalificerade jurister. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att använda de lämpligaste medlen för att tillhandahålla sådan information, till exempel genom icke-statliga organisationer, personal vid myndigheter eller särskilda statliga organ.

...

(34) Förfaranden för att pröva behovet av internationellt skydd bör göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att göra en noggrann prövning av ansökningar om internationellt skydd.”

5 I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande i led f:

” beslutande myndighet : en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden.”

6 I punkterna 1 och 3 i artikel 46, med rubriken ”Rätten till ett effektivt rättsmedel”, i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:

a) Ett beslut som fattats om en ansökan om internationellt skydd, inbegripet ett beslut

i) att anse en ansökan ogrundad med avseende på flyktingstatus och/eller subsidiärt skydd,

...

3. I syfte att fullgöra skyldigheterna i punkt 1 ska medlemsstaterna se till att ett effektivt rättsmedel medför full omprövning och prövning av det aktuella behovet, av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv [2011/95], åtminstone när handläggningen av överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

7 S, som är pakistansk medborgare, har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i Nederländerna. Till stöd för sin ansökan gjorde han bland annat gällande att han, i slutet av år 2003 eller i början av år 2004, hade blivit utsatt för tortyr i Pakistan under polisiärt förvar i tio till tolv dagar, till följd av att hans identitetskort hade förlorats. Han gjorde även gällande att han hade utsatts för allvarlig misshandel ett år innan han år 2004 lämnade Pakistan av personer som tillhörde religionen M och invånarna i hans stadsdel på grund av hans religiösa övertygelser.

8 Ministern avslog ansökan genom beslut av den 20 december 2023. Ministern ansåg att den redogörelse som ingetts till stöd för samma ansökan till stor del var trovärdig, men ansåg inte att S kan karakteriseras som avfälling. Även om S redan tidigare hade lidit allvarlig skada, angav ministern dessutom att det fanns skäl att anta att S inte behövde frukta förföljelse eller att han inte löpte en verklig risk att lida allvarlig skada om han återvände till sitt ursprungsland. Ministern ansåg vidare att S utsagor om hans avresa från Pakistan och hans flykt i huvudsak inte var trovärdiga.

9 S överklagade detta beslut till rechtbank Den Haag, zittingsplaats Zwolle (Domstolen i Haag, sammanträdesort Zwolle, Nederländerna), som är den hänskjutande domstolen. Genom mellandom av den 13 augusti 2024 slog denna domstol fast att nämnda beslut inte var tillräckligt motiverat och gav ministern möjlighet att avhjälpa denna brist.

10 Nämnda domstol fann särskilt att ministern inte i tillräcklig utsträckning hade redogjort för skälen till att han ansåg att S ursprung, de problem som han hade åberopat med bland annat myndigheterna till följd av förlusten av hans identitetskort och de problem som han påstod sig ha drabbats av grund av sin religiösa övertygelse inte ansågs trovärdiga. Slutligen kritiserade samma domstol ministern för att inte i tillräcklig utsträckning ha styrkt varför de problem som S haft i sin stadsdel, vilka ansågs trovärdiga, på grund av hans beteende och ställning, inte gjorde det möjligt att kvalificera honom som avfälling.

11 Den 8 oktober 2024 antog ministern ett kompletterande beslut. Den hänskjutande domstolen anser att även motiveringen av detta beslut är otillräcklig. Den anser vidare att S utsagor är trovärdiga och att han på grundval av dessa utsagor bör åtnjuta internationellt skydd.

12 Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att den enligt nationell rättspraxis inte är behörig att pröva trovärdigheten av S:s redogörelse eller bedömningen av villkoren för beviljande av internationellt skydd.

13 Den hänskjutande domstolen har således preciserat att när den, enligt fast rättspraxis från Afdeling bestuursrechtspraak van de Raad van State (avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna), finner att ett beslut av ministern om avslag på en ansökan om internationellt skydd inte har motiverats tillräckligt med avseende på trovärdigheten hos den redogörelse som ingetts till stöd för denna ansökan, kan den inte själv avgöra vare sig trovärdigheten av denna redogörelse eller ansökan, vilket innebär att den ska begränsa sig till att upphäva detta beslut och återförvisa ärendet till ministern för ny prövning.

14 Den hänskjutande domstolen har angett att den hyser tvivel om huruvida denna nationella rättspraxis är förenlig med direktiv 2013/32.

15 Enligt den hänskjutande domstolen följer det av EU-domstolens praxis att den är behörig att bedöma trovärdigheten i S redogörelse och att bedöma hans ansökan om internationellt skydd.

16 Mot denna bakgrund beslutade rechtbank den Haag, zittingsplaats Roermond (domstolen i Haag, sammanträdesort Zwolle) att vilandeförklara bägge målen och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ger artikel 46.3 i direktiv ]2013/32], eventuellt jämförd med artikel 47 i [stadgan], eller någon annan bestämmelse eller princip i unionsrätten, rechtbank Den Haag, zittingsplaats Zwolle (domstolen i Haag, sammanträdesort Zwolle) behörighet att göra en egen bedömning av en asylberättelses tillförlitlighet och ersätta ministerns bedömning med sin egen?

2) Ger någon av ovannämnda bestämmelser nämnda domstol behörighet att, på grundval av de uppgifter i asylberättelsen som ministern anser vara tillförlitliga och – för det fall fråga 1 besvaras jakande – de delar av berättelsen som denna rechtbank [domstol] därutöver själv anser vara tillförlitliga, göra en materiell och slutgiltig bedömning av ansökan om internationellt skydd? Kan nämnda rechtbank (domstol) därvidlag ersätta ministerns bedömning av sannolikheten för förföljelse eller en verklig risk för allvarlig skada med sin egen bedömning, i synnerhet om samma domstol med beaktande av offentligt tillgängliga uppgifter om landet anser sig förfoga över tillräckliga uppgifter för att kunna döma i saken?

3) Kan nationell rättspraxis, exempelvis med stöd av den processuella autonomin, begränsa den behörighet som avses i frågorna 1 och 2, så att denna uteslutande tillkommer ministern?

4) Får rechtbank Den Haag, zittingsplaats Zwolle (domstolen i Haag, sammanträdesort Zwolle) beakta uppgifter som lämnats i samband med ett överklagande, men som under det administrativa förfarandet ännu inte var tillgängliga, för att avgöra om den förfogar över tillräckliga uppgifter för att avgöra målet i sak? Är det i detta sammanhang relevant huruvida parterna skriftligen eller vid förhandlingen har haft möjlighet att yttra sig fullt ut om de faktiska omständigheterna?”

Om förordningarna (EU) 2024/1347 och (EU) 2024/1348 är tillämpliga

17 Utan att formellt i frågorna ha hänvisat till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU (EUT L, 2024/1347 och rättelse EUT L, 2025/90926) eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2004 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (EUT L, 2024/1348) har den hänskjutande domstolen begärt att EU-domstolen ska beakta dessa förordningar när den bevarar frågorna, eftersom den hänskjutande domstolen kan behöva tillämpa dessa förordningar vid prövningen av det nationella målet.

18 Det ska erinras om att det följer av fast praxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. EU-domstolen kan dessutom behöva beakta unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 44).

19 Det ska emellertid erinras om att enligt artikel 42 i förordning 2024/1347 ska förordningen tillämpas från och med den 12 juni 2026.

20 Det har således inte visats att den hänskjutande domstolen behöver en tolkning av denna förordning för att den ska kunna avgöra det nationella målet.

21 Vidare följer det av artikel 79.2 och 79.3 i förordning 2024/1348 dels att denna förordning ska tillämpas från och med den 12 juni 2026, dels att förordningen är tillämplig på förfarandet för beviljande av ansökningar om internationellt skydd som lämnats in från och med den 12 juni 2026.

22 Härav följer att ansökningar om internationellt skydd, såsom S ansökan, som lämnats in före den dagen omfattas av direktiv 2013/32.

23 Under dessa omständigheter saknas anledning att tolka förordningarna 2024/1347 och 2024/1348.

Prövning av tolkningsfrågorna

24 Den hänskjutande domstolen har ställt de fyra frågorna, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 46.3 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den dels ger en domstol i första instans, som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd, behörighet att på ett bindande sätt pröva trovärdigheten i den redogörelse som lämnats till stöd för denna ansökan, om sökandens fruktan för förföljelse eller att det finns en verklig risk för att sökanden kommer att lida allvarlig skada om han eller hon återvänder till sitt ursprungsland är välgrundad, med beaktande av de omständigheter som lagts fram under överklagandeförfarandet, dels huruvida medlemsstaterna, i förekommande fall, får begränsa denna behörighet så att endast den beslutande myndigheten, i den mening som avses i artikel 2 f i direktivet (nedan kallad den beslutande myndigheten), är behörig att pröva ansökningar om internationellt skydd och pröva huruvida de är välgrundade.

25 I detta avseende bör det för det första erinras om att det i direktiv 2013/32 görs åtskillnad mellan, å ena sidan, den ”beslutande myndigheten”, vilken i artikel 2 f definieras som ”en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden” och, å andra sidan, den ”domstol”, som avses i artikel 46. Förfarandet vid den beslutande myndigheten är reglerat i kapitel III i direktivet, som har rubriken ”Förfaranden i första instans”, medan förfarandet vid domstolen är reglerat i kapitel V i direktivet, som har rubriken ”Överklagande” och som består i artikel 46 (se dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 103, och dom av den 16 juli 2020, Addis, C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 61) .

26 Det framgår av skäl 34 i direktiv 2013/32 att förfaranden för att pröva behovet av internationellt skydd bör göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att göra en noggrann prövning av ansökningar om internationellt skydd.

27 Dessutom framgår det av skälen 16 och 22, av artikel 4, samt av systematiken i direktivet, att prövningen av en ansökan om internationellt skydd av en administrativ myndighet eller en myndighet med domstolsliknande uppgifter med specifika resurser och personal som är specialiserad på området, utgör ett grundläggande skede i de gemensamma förfaranden som inrättas genom direktivet (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 116 och dom av den 16 juli 2020, Addis, C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 61).

28 Det ska dessutom erinras om att den bedömning som regleras i artikel 4 i direktiv 2011/95, enligt vilken den beslutande myndigheten ska fatta beslut om en ansökan om internationellt skydd, genomförs i två separata etapper. I den första etappen ska den beslutande myndigheten fastställa de faktiska omständigheter som kan utgöra bevis till stöd för denna ansökan. I den andra etappen ska den göra en rättslig bedömning av dessa omständigheter, vilken består i att fastställa huruvida förutsättningarna för beviljande av internationellt skydd är uppfyllda mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet (se, analogt, dom av den 22 november 2012, M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 64).

29 Det är visserligen riktigt att bedömningen av trovärdigheten hos en redogörelse som lämnats in till stöd för en ansökan om internationellt skydd och bedömningen av sannolikheten för fruktan för förföljelse eller en verklig risk för allvarlig skada omfattas av denna första etapp och av bedömningen av de faktiska omständigheterna. Denna bedömning av de faktiska omständigheterna faller emellertid inte utanför behörigheten för en domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd.

30 Enligt artikel 46.1 i direktiv 2013/32 ges sökande av internationellt skydd rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot beslut som fattas angående deras ansökningar. I artikel 46.3 i direktivet anges vad rätten till ett effektivt rättsmedel omfattar. Där preciseras att de medlemsstater som är bundna av direktivet ska se till att den domstol till vilken beslutet angående en ansökan om internationellt skydd har överklagats gör en ”full omprövning och prövning av det aktuella behovet, av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv [2011/95]” (se dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/24, EU:C:2025:591, punkt 106, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 76).

31 Beträffande omfattningen av denna rätt har domstolen slagit fast att uttrycket ”se till att ett effektivt rättsmedel medför en full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna”, ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att enligt denna bestämmelse utforma sin nationella rätt på ett sådant sätt att handläggningen av de överklaganden som avses innefattar en domstolsprövning av samtliga faktiska och rättsliga omständigheter, vilka gör det möjligt för domstolen att göra en aktuell prövning av det enskilda fallet (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 110, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 81).

32 Domstolen har i detta avseende preciserat att uttrycket det aktuella behovet (” ex nunc ”) lyfter fram den nationella domstolens skyldighet att göra en bedömning som, i förekommande fall, beaktar nya omständigheter som har kommit fram efter antagandet av det överklagade beslutet (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 111, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 82).

33 En sådan bedömning gör det nämligen möjligt att handlägga ansökan om internationellt skydd på ett uttömmande sätt, utan att ärendet behöver återförvisas till den beslutande myndigheten (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 112).

34 Domstolen har vidare angett att adjektivet ”full” i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 bekräftar att domstolen är skyldig att pröva såväl de omständigheter som den beslutande myndigheten har beaktat eller skulle ha kunnat beakta, som de omständigheter som inträffat efter det att myndigheten har antagit sitt beslut (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 113, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 83).

35 Av detta följer för det första, i enlighet med den praxis från EU-domstolen som nämns i punkterna 31–33 ovan, att en domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna och göra en egen uttömmande och uppdaterad bedömning av de omständigheter som anförts vid den.

36 Det är nämligen endast genom en prövning av de faktiska omständigheterna som det är möjligt att bedöma trovärdigheten hos en redogörelse som lämnats in till stöd för en ansökan om internationellt skydd och sannolikheten för fruktan för förföljelse eller den verkliga risken för allvarlig skada, vilka är väsentliga beståndsdelar i prövningen av behovet av detta skydd.

37 För det andra är en domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd, såsom framgår av punkterna 32 och 34 ovan, skyldig att pröva såväl de omständigheter som den beslutande myndigheten har beaktat eller skulle ha kunnat beakta, som de omständigheter som inträffat efter det att myndigheten har antagit detta beslut.

38 Detta innebär att en sådan domstol kan beakta uppgifter som lagts fram under överklagandeförfarandet, men som ännu inte var tillgängliga under det administrativa förfarandet.

39 Dessutom skulle handläggningen av en ansökan om internationellt skydd försenas avsevärt om en domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en sådan ansökan skulle återförvisa ärendet till den beslutande myndigheten för att denna myndighet ska beakta sådana omständigheter vid prövningen av sökandens behov av internationellt skydd.

40 Nämnda domstols befogenhet att beakta nya omständigheter, vilka den beslutande myndigheten inte har tagit ställning till, följer av syftet med direktiv 2013/32, vilket – i enlighet med vad om anges i skäl 18 – särskilt består i att ansökningar om internationellt skydd ska handläggas ”så fort som möjligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning utförs” (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkterna 111 och 112 och dom av den 4 oktober 2024, Ministerstvo vnitra České republiky, Odbor azylové a migrační politiky, C‑406/22, EU:C:2024:841, punkterna 78 och 88).

41 Vad gäller frågan huruvida den som ansöker om internationellt skydd och den beslutande myndigheten ska ges möjlighet att yttra sig över dessa nya omständigheter, har EU-domstolen angett att den hänskjutande domstolen, såsom framgår av artikel 47 i stadgan, är skyldig att bereda sökanden möjlighet att yttra sig när dessa omständigheter kan påverka honom eller henne på ett ogynnsamt sätt (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 114).

42 Den hänskjutande domstolen ska även, i enlighet med den kontradiktoriska principen, ge den beslutande myndigheten möjlighet att yttra sig över sådana nya omständigheter.

43 En sådan tolkning gör sig än mer gällande eftersom den hänskjutande domstolen ska beakta dessa nya omständigheter för att kunna pröva ansökan om internationellt skydd på ett uttömmande sätt.

44 Av detta följer att en nationell domstol i första instans, som har att pröva ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd, för att uppfylla det krav på full omprövning och prövning av det aktuella behovet som föreskrivs i artikel 46.3 i direktiv 2013/32, dels ska vara behörig att göra en egen bedömning av de faktiska omständigheterna, dels beakta nya omständigheter som har framkommit efter antagandet av det överklagade beslutet, samtidigt som det säkerställs att parterna har möjlighet att yttra sig över dessa omständigheter.

45 Det framgår vidare av domstolens praxis att icke desto mindre måste unionslagstiftarens avsikt, när den genom antagandet av artikel 46.3 i direktiv 2013/32 föreskrev att den domstol som är behörig att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd är skyldig att i förekommande fall undersöka sökandens ”behov av internationellt skydd”, anses ha varit att ge denna domstol möjlighet att, när denna anser sig förfoga över samtliga i detta avseende nödvändiga uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna, och när den har gjort en full omprövning och en prövning av det aktuella behovet – det vill säga en fullständig och uppdaterad prövning – med avseende på dessa uppgifter, med bindande verkan avgöra frågan huruvida sökanden uppfyller de villkor som uppställs i direktiv 2011/95 för att tillerkännas internationellt skydd (dom av den 29 juli 2019, Torubarov, C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 65).

46 För det första följer det av denna rättspraxis och av punkterna 31–34 ovan att lagstiftaren, i artikel 46.3 i direktiv 2013/32, har definierat omfattningen och detaljeringsgraden i den prövning av sökandenas behov av internationellt skydd som utförs av en nationell domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd. Av detta följer att definitionen av omfattningen och detaljeringsgraden av denna prövning inte omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi. Medlemsstaterna får således inte begränsa en sådan domstols behörighet att pröva dessa behov av internationellt skydd.

47 Det kan inte förhålla sig annorlunda av det skälet att den beslutande myndigheten är bättre lämpad och utrustad för att pröva ansökningarna om internationellt skydd i sak. Myndighetens prövning av en sådan ansökan är visserligen, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 27 ovan, ett grundläggande skede i de gemensamma förfaranden som införts genom direktiv 2013/32. Inom ramen för det system som inrättats genom detta direktiv är nämnda myndighet emellertid inte ensam behörig att pröva ansökningar om internationellt skydd och pröva huruvida de är välgrundade, såsom framgår av bland annat den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 45 ovan.

48 På samma sätt följer det av det ovan anförda, i motsats till vad den nederländska regeringen har gjort gällande i sitt yttrande, att en nationell domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd, har en behörighet som går utöver en ”återhållsam kontroll” av den beslutande myndighetens beslut. En sådan domstol kan följaktligen inte vara skyldig att utöva denna behörighet ”med försiktighet”, utan ska göra en full omprövning och prövning av det aktuella behovet, det vill säga en fullständig och uppdaterad prövning av de faktiska och rättsliga omständigheterna samt av sökandens behov av internationellt skydd.

49 Domstolen påpekar i detta avseende att artikel 46.3 i direktiv 2013/32, enligt domstolens praxis, enbart handlar om prövningen av överklagandet och således inte följderna av ett eventuellt upphävande av det överklagade beslutet (dom av den 29 juli 2019, Torubarov, C‑556/17, EU:C:2019:626 punkt 54).

50 Det framgår emellertid även av rättspraxis att ett erkännande av att en sådan domstol har befogenhet att med bindande verkan ta ställning till huruvida en sökande uppfyller villkoren i direktiv 2011/95 för att beviljas internationellt skydd innebär att när den domstolen upphäver ett beslut av en förvaltningsmyndighet efter en fullständig och uppdaterad prövning av en sökandes behov av internationellt skydd mot bakgrund av alla relevanta rättsliga och faktiska omständigheter och konstaterar att sökanden ska beviljas internationellt skydd, och därefter återförvisar ärendet till denna förvaltningsmyndighet för att denna ska anta ett nytt beslut, är nämnda myndighet skyldig att bevilja det begärda internationella skyddet, under förutsättning att det framkommer faktiska eller rättsliga omständigheter som objektivt sett kräver en ny uppdaterad bedömning. Om samma förvaltningsmyndighet därefter fattar ett motsatt beslut, utan att därvid fastställa att det har framkommit nya omständigheter som motiverar en ny bedömning av sökandens behov av internationellt skydd, ska nämnda domstol ändra detta beslut som inte är förenligt med dess tidigare dom och ersätta det med sitt eget beslut avseende ansökan om internationellt skydd, genom att vid behov underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som förbjuder den att göra detta (se, för ett likande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Torubarov, C‑556/17, EU:C:2019:626, punkterna 66, 73, 75, 77 och 78).

51 I förevarande fall framgår det av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har lämnat att den anser sig förfoga över tillräckliga uppgifter för att själv kunna göra en bedömning av trovärdigheten av vissa uppgifter i redogörelsen från sökanden om internationellt skydd och av vissa skäl som åberopats till stöd för ansökan om internationellt skydd. Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att den, enligt praxis från Afdeling Bestuursrechtspraak van de Raad van State (avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna), inte har befogenhet att göra sådana bedömningar utan endast ska upphäva det beslut som är aktuellt i det nationella målet och därefter återförvisa ärendet till ministern för förnyad prövning av ansökan om internationellt skydd.

52 Vidare är det, enligt fast rättspraxis, viktigt att betona att de nationella domstolarna vid tillämpningen av nationell rätt är skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tolka denna mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås och därmed följa artikel 288 tredje stycket FEUF (dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth, C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

53 Principen om konform tolkning innebär att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att det aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med dess syfte (dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth, C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

54 Domstolen har i detta sammanhang redan slagit fast att kravet på enhetlig tolkning innefattar en skyldighet för de nationella domstolarna att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syfte. En nationell domstol kan därför inte slå fast att den inte kan tolka en nationell bestämmelse i överensstämmelse med unionsrätten enbart av den anledningen att den bestämmelsen i fast rättspraxis har tolkats på ett sätt som inte är förenligt med unionsrätten (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkterna 72 och 73 och där angiven rättspraxis).

55 Om en sådan direktivkonform tolkning skulle visa sig vara omöjlig, har domstolen emellertid redan understrukit att den behöriga domstolen, för att tillämpa unionsrätten, är skyldig att underlåta att tillämpa nationella lagbestämmelser vilka eventuellt kan hindra att unionsrättsliga bestämmelser med direkt effekt – såsom artikel 46.3 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 47 i stadgan – ges full verkan (dom av den 3 april 2025, Barouk, C‑283/24, EU:C:2025:236, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

56 Slutligen kan möjligheten att överklaga ett beslut av en nationell domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd inte påverka ovanstående överväganden.

57 Enligt ordalydelsen i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 ska det effektiva rättsmedel som medlemsstaterna ska föreskriva ”åtminstone [avse] när handläggningen av överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans”. Denna bestämmelse ålägger således medlemsstaterna att föreskriva ett sådant rättsmedel samtidigt som de ges möjlighet att införa ett överklagande- eller kassationsförfarande, utan att särdragen hos den prövning som föreskrivs i nämnda bestämmelse för den skull skiljer sig åt beroende på om medlemsstaterna använder sig av denna möjlighet.

58 Mot bakgrund av samtliga ovan anförda omständigheter ska frågorna besvaras enligt följande. Artikel 46.3 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den dels ger en domstol i första instans, som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd behörighet att på ett bindande sätt pröva trovärdigheten i den redogörelse som lämnats till stöd för denna ansökan, om sökandens fruktan för förföljelse eller att det finns en verklig risk för att sökanden kommer att lida allvarlig skada om han eller hon återvänder till sitt ursprungsland är välgrundad, med beaktande av de uppgifter som lagts fram under överklagandeförfarandet, dels att medlemsstaterna inte får begränsa denna behörighet.

Rättegångskostnader

59 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 46.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, jämförda med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så

att den dels ger den en domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd behörighet att på ett bindande sätt pröva trovärdigheten i den redogörelse som lämnats till stöd för denna ansökan, om sökandens fruktan för förföljelse eller att det finns en verklig risk för att sökanden kommer att lida allvarlig skada om han eller hon återvänder till sitt ursprungsland är välgrundad, med beaktande av de omständigheter som lagts fram under överklagandeförfarandet, dels att medlemsstaterna inte får begränsa denna behörighet.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: nederländska.

1 Förevarande namn har tilldelats ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.