Domstolens dom (första avdelningen) den 9 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 9 juli 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Konsumenträttigheter – Direktiv 2011/83/EG – Undantag från ångerrätten – Avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium – Artikel 16 första stycket m – Abonnemang på en strömningstjänst (streaming) – Tillhandahållande av digitala tjänster – Erbjudande som har en dynamisk karaktär som går utöver ett stabilt och, i förekommande fall, fortlöpande tillhandahållande av specifikt innehåll ”

I mål C‑234/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) genom beslut av den 19 mars 2025, som inkom till domstolen den 27 mars 2025, i målet

Sky Österreich Fernsehen GmbH

mot

Verein für Konsumenteninformation,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen samt domarna I. Ziemele, A. Kumin, S. Gervasoni och M. Bošnjak (referent),

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Sky Österreich Fernsehen GmbH, genom M G. Staber, Rechtsanwältin,

– Verein für Konsumenteninformation, genom A.M. Kosesnik-Wehrle, H. Kosesnik-Wehrle och S. Langer, Rechtsanwälte,

– Italiens regering, genom S. Fiorentino,i egenskap av ombud, biträdd av I. Fresu, procuratore dello Stato, och D.G. Pintus, avvocato dello Stato,

– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och I. Rubene, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 26 februari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 led 11 och artikel 16, första stycket, m, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Sky Österreich Fernsehen GmbH (nedan kallat Sky Österreich) och Verein für Konsumenteninformation (nedan kallad VKI) angående en ångerrätt för konsumenter som har tecknat sig för ett abonnemang på den strömningstjänst (streaming) som Sky Österreich erbjuder.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

– Direktiv 2011/83

3 I skäl 4 och 19 i direktiv 2011/83, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2161 av den 27 november 2019 (EUT L 328, 2019, s. 7) (nedan kallat direktiv 2011/83), föreskrivs följande:

”(4) … En harmonisering av vissa aspekter av distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler krävs för att främja en verklig inre marknad för konsumenter med en god balans mellan en hög konsumentskyddsnivå och konkurrenskraftiga företag, samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras.

…

(19) Med digitalt innehåll avses data som produceras och levereras i digital form, såsom datorprogram, applikationer, spel, musik, videor eller texter, oavsett om åtkomsten skett genom nedladdning, direktuppspelning, från ett fysiskt medium eller på vilket annat sätt som helst. Avtal om leverans av digitalt innehåll bör omfattas av detta direktiv. Om det digitala innehållet levereras på ett fysiskt medium, såsom cd eller dvd, bör det anses som en vara i den mening som avses i detta direktiv. Liksom avtal om leverans av vatten, gas eller el, i de fall försäljningen inte omfattar en begränsad volym eller fastställd kvantitet, eller avtal om leverans av fjärrvärme, bör avtal om digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium klassificeras varken som köpeavtal eller tjänsteavtal vid tillämpningen av detta direktiv. Avtal av detta slag bör innefatta en ångerrätt för konsumenten, om inte konsumenten samtyckt till att avtalet börjar fullgöras redan under ångerfristen och sålunda gått med på att ångerrätten går förlorad. …”

4 I artikel 1 i direktiv 2011/83, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att åstadkomma ett konsumentskydd på hög nivå och därigenom bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt genom att tillnärma vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende avtal som ingåtts mellan konsumenter och näringsidkare.”

5 Artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Definitioner”, har följande lydelse:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

7) distansavtal: varje köpe- eller tjänsteavtal som ingås mellan näringsidkaren och konsumenten med stöd av ett organiserat system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans, utan att näringsidkaren och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande, enbart med utnyttjande av ett eller flera medel för distanskommunikation fram till och inbegripet den tidpunkt då avtalet ingås.

…

11) digitalt innehåll: digitalt innehåll enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/770 [av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster (EUT L 136, 2019, s. 1)]

…

16) digital tjänst: en digital tjänst enligt definitionen i artikel 2.2 i direktiv [2019/770].

…”

6 Artikel 9 i samma direktiv har rubriken ”Ångerrätt”. I punkt 1 föreskrivs följande:

”Utom i de fall då de undantag som avses i artikel 16 är tillämpliga, ska konsumenten ha rätt att inom 14 dagar frånträda ett distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler utan att behöva ange några skäl och utan några andra kostnader än de som anges i artiklarna 13.2 och 14.”

7 Artikel 14 i direktivet har rubriken ”Konsumentens skyldigheter vid frånträde av avtal”. I punkt 3 föreskrivs följande:

”I de fall en konsument utövar sin ångerrätt efter att ha lämnat in en begäran i enlighet med artiklarna 7.3 eller 8.8 ska konsumenten betala näringsidkaren ett belopp som står i proportion till omfattningen av de tjänster som tillhandahållits, fram till dess att konsumenten underrättar näringsidkaren om att han utövar sin ångerrätt, jämfört med samtliga prestationer som föreskrivs i avtalet. Det proportionella beloppet som konsumenten ska betala till näringsidkaren ska beräknas utgående från det sammanlagda pris som överenskommits i avtalet. Om det sammanlagda priset är oskäligt högt ska det proportionella beloppet beräknas utgående från marknadsvärdet av det som levererats.”

8 I artikel 16 i direktiv 2011/83, som har rubriken ”Undantag från ångerrätten”, föreskrivs följande i första stycket m:

”Medlemsstaterna får inte tillåta den ångerrätt som anges i artiklarna 9–15 när det gäller distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler med avseende på följande:

…

m) Avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium om utförandet inletts och, om avtalet innebär en betalningsskyldighet för konsumenten, om

i) konsumenten har lämnat ett uttryckligt förhandssamtycke till att utförandet inleds under ångerfristen,

ii) konsumenten medgett att ångerrätten därigenom går förlorad, och

iii) näringsidkaren gett bekräftelse i enlighet med artikel 7.2 eller 8.7.

…”

– Direktiv 2019/770

9 I artikel 2 i direktiv 2019/770, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

1. digitalt innehåll: data som framställs och tillhandahålls i digital form,

2) digital tjänst:

a) en tjänst som gör det möjligt för konsumenten att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form, eller

b) en tjänst som gör det möjligt att utbyta eller interagera på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsumenten eller andra användare av den tjänsten,

…”

– Direktiv 2019/2161

10 Skäl 30 i direktiv 2019/2161 har följande lydelse:

”Definitionerna av digitalt innehåll och digitala tjänster i direktiv [2011/83] bör anpassas till definitionerna i [direktiv 2019/770]. Digitalt innehåll som omfattas av direktiv [2019/770] täcker ett enda tillhandahållande, en rad enskilda tillhandahållanden eller kontinuerligt tillhandahållande över en tidsperiod. Det bör inte nödvändigtvis krävas långvarigt tillhandahållande för att det ska vara fråga om kontinuerligt tillhandahållande. När det rör sig om fall såsom strömmande via nätet av ett videoklipp bör detta betraktas som kontinuerligt tillhandahållande under en tidsperiod, oavsett den audiovisuella filens faktiska längd. Det kan därför vara svårt att göra åtskillnad mellan vissa typer av digitalt innehåll och digitala tjänster, eftersom båda kan omfatta kontinuerligt tillhandahållande från näringsidkaren under avtalets löptid. Exempel på digitala tjänster är video- och ljuddelningstjänster och annan fillagring, ordbehandling eller spel som erbjuds i molntjänster, molnlagring, webbaserad e‑post, sociala medier och molnapplikationer. Tjänsteleverantörens kontinuerliga engagemang berättigar tillämpningen av bestämmelserna om ångerrätt i direktiv [2011/83] som gör det möjligt för konsumenter att prova tjänsten och, under en 14-dagarsperiod från det att avtalet ingåtts, besluta om de vill behålla den eller inte. Många avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium kännetecknas av att näringsidkaren genom ett enda tillhandahållande tillhandahåller konsumenten digitalt innehåll bestående av en eller flera specifika delar, t.ex. specifika musik- eller videofiler. Avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium fortsätter att omfattas av undantaget från ångerrätten som anges i artikel 16 första stycket m i direktiv [2011/83], enligt vilket konsumenten förlorar sin ångerrätt när avtalets utförande inleds, såsom nedladdning eller strömning av innehållet, på villkor att konsumenten har gett sitt uttryckliga förhandssamtycke till att utförandet ska påbörjas innan ångerfristen löper ut och medgett att konsumentens ångerrätt därigenom går förlorad. I fall där det är tveksamt huruvida avtalet är ett avtal om tjänster eller ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium bör reglerna om ångerrätten för tjänster vara tillämpliga.”

Nationell rätt

11 I 18 § Bundesgesetz über Fernabsatz- und außerhalb von Geschäftsräumen geschlossene Verträge (Fern- und Auswärtsgeschäfte -Gesetz - FAGG) (federala lagen om distansförsäljning och avtal utanför fasta affärslokaler) av den 29 april 2014 (BGBl. I, 33/2014), i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (BGBl. I 109/2022), med rubriken ”Undantag från ångerrätten”, föreskrivs följande:

”(1) Konsumenten saknar ångerrätt i samband med distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler som rör

…

11. tillhandahållande av digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium, om näringsidkaren har börjat fullgöra avtalet, varvid ångerrätten i fall där konsumenten enligt avtalet har en betalningsskyldighet bortfaller endast om

a) konsumenten uttryckligen har godtagit att fullgörandet av avtalet inleds före ångerfristens utgång,

b) konsumenten har bekräftat att han eller hon har fått kännedom om att ångerrätten går förlorad om avtalet börjar fullgöras i förtid, och

c) näringsidkaren har tillhandahållit konsumenten en kopia eller bekräftelse enligt 5 § andra stycket eller 7 § tredje stycket.

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

12 Sky Österreich Fernsehen är ett österrikiskt privat tv-bolag som bland annat erbjuder strömningstjänster i Österrike. Det digitala innehållet, som kunderna ges åtkomst till för visning, finns på en server som kunderna erbjuds tillgång till med sin slutanvändarenhet via en länk eller en applikation. De kan sedan titta på de program som ingår i deras abonnemang, via internet, både i realtid och på begäran. Beroende på vem som har licens till de aktuella nyttjanderättigheterna kan det även finnas möjlighet att ladda ned innehåll. Kunderna kan då spara digitalt innehåll på ett eget lagringsmedium och titta på det även när de saknar internetåtkomst. Kunderna kan endast titta på nedladdat material en gång, och detta inom 48 timmar från det att de börjar titta på det.

13 Sky erbjuder strömningsabonnemang i två paket, närmare bestämt ”Sport & Live TV” och ”Fiction & Live TV”. Beställning av abonnemang via internet är endast möjligt om kunden godtar ett avtalsvillkor varigenom denne bekräftar att han eller hon har tagit del av Sky Österreichs information om ångerrätt och godtar att bolaget börjar fullgöra avtalet innan ångerfristen på 14 dagar har löpt ut. Kunden måste även bekräfta att han i och med detta förlorar sin ångerrätt vid tecknande av ett abonnemang.

14 Konsumentskyddssammanslutningen VKI anser att denna information om ångerrätten till konsumenterna är otillräcklig. Strömningsabonnemang utgör en ”digital tjänst” för vilken ångerrätten bortfaller först när tjänsten fullgjorts fullständigt. Sky Österreich anser däremot att strömningstjänsten utgör ”digitalt innehåll” och att ångerrätten därför bortfaller så snart avtalet har börjat fullgöras i enlighet med 18 § första stycket punkt 11 i den federala lagen om distansförsäljning och avtal utanför fasta affärslokaler, i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.

15 VKI väckte talan i domstol och yrkade att Sky Österreich skulle föreläggas att upphöra med att använda det ovan i punkt 13 nämnda avtalsvillkoret i sina affärsförbindelser med konsumenter. Talan ogillades i första instans. VKI överklagade denna dom. Domstolen i andra instans biföll VKI:s överklagande och ändrade domen från första instans genom att slå fast att Sky Österreichs strömningstjänst var att anse som en ”digital tjänst” för vilken ångerrätten endast kunde bortfalla när tjänsten hade fullgjorts fullständigt.

16 Sky Österreich överklagade därpå till Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike), som är hänskjutande domstol. Denna domstol är osäker på vilka kriterier som ska användas för att avgöra huruvida strömningstjänster likt dem som tillhandahålls av Sky Österreich ska anses utgöra tillhandahållande av digitalt innehåll eller av digitala tjänster.

17 Enligt den hänskjutande domstolen motsvarar den tjänst som tillhandahålls av Sky Österreich data som framställs och tillhandahålls i digital form, vilket betyder att den omfattas av definitionen av ”digitalt innehåll”. Den hänskjutande domstolen noterar också att ”strömning” endast betecknar ett förfarande för överföring av data som gör det möjligt att titta eller lyssna på dessa data under överföringens gång. Sådana tjänster kan emellertid även anses motsvara att man ”lagrar eller får tillgång till uppgifter i digital form” och kan därför betraktas som en ”digital tjänst”, i all synnerhet med tanke på att dessa uppgifter inte ställs till förfogande genom ett enda tillhandahållande, att de i allmänhet åtföljs av en motsvarande uppdatering av tillgängligt innehåll och av individuella rekommendationer grundade på den berörda användarens beteende samt att avtalet i princip ingås för att det ska gälla under viss tid.

18 Mot denna bakgrund beslutade Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 16 m jämförd med artikel 2 led 11 i [direktiv 2011/83] tolkas så, att det utgör en leverans av ’digitalt innehåll’, i den mening som avses i dessa bestämmelser, att tillhandahålla strömningstjänster där det digitala innehållet, som ställs till förfogande för att kunna tittas på, finns på en server till vilken kunderna, via en länk eller applikation, erbjuds åtkomst för sin slutanvändarenhet på vilken de sedan över internet kan se de program som omfattas av deras abonnemang, både i realtid och på begäran, alternativt ladda ned det digitala innehållet på ett eget minne och oberoende av online-åtkomst se programmen en gång inom 48 timmar?”

Prövning av begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet

19 Genom handling som inkom till domstolens kansli den 10 mars 2026 begärde Sky Österreich att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas med tillämpning av artikel 83 i domstolens rättegångsregler. Sky Österreich har motiverat sin begäran med att bolaget inte är enigt med vissa bedömningar av de faktiska och rättsliga omständigheterna som gjorts i generaladvokatens förslag till avgörande.

20 Enligt artikel 83 i rättegångsreglerna får domstolen efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet.

21 EU-domstolen erinrar om att det i stadgan för Europeiska unionens domstol och i rättegångsreglerna inte föreskrivs någon möjlighet för de som avses i artikel 23 i stadgan att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande (dom av den 26 februari 2026, VIRUS m.fl., C‑131/24, EU:C:2026:109, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

22 Enligt artikel 252 andra stycket FEUF ska generaladvokaterna vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade förslag till avgörande i mål som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver att ett sådant förslag läggs fram. Det rör sig således inte om ett yttrande riktat till domare eller parter som härrör från en myndighet utanför domstolen, utan om en enskild, motiverad och offentligt formulerad ståndpunkt från en av institutionens medlemmar. Under dessa omständigheter kan generaladvokatens förslag till avgörande inte avhandlas av parterna. Dessutom är domstolen inte bunden av vare sig förslaget till avgörande eller av den motivering som ligger till grund för generaladvokatens förslag. Att en av parterna inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som generaladvokaten väljer att pröva, kan därför inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta den muntliga delen av förfarandet (dom av den 26 februari 2026, VIRUS m.fl., C‑131/24, EU:C:2026:109, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

23 Vidare anser domstolen, med beaktande av samtliga uppgifter som den förfogar över, att den har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet för att kunna avgöra förevarande begäran om förhandsavgörande.

24 Under dessa omständigheter finner domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att det saknas skäl att förordna om att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas.

Prövning av tolkningsfrågan

25 Det ska inledningsvis påpekas att även om den hänskjutande domstolen i sin fråga hänvisar till bestämmelserna i direktiv 2011/83 i dess lydelse före de ändringar som infördes genom direktiv 2019/2161, så beaktar motiveringen till begäran om förhandsavgörande ändock dessa ändringar. I beslutet om hänskjutande anges dessutom den relevanta nationella rätten i en version som trädde i kraft den 20 juli 2022, det vill säga efter det datum då bestämmelserna för införlivande av direktiv 2019/2161 ska börja tillämpas. Detta datum har, i enlighet med artikel 7.1 andra stycket i sistnämnda direktiv, fastställts till den 28 maj 2022. Under dessa omständigheter ska tolkningsfrågan prövas mot bakgrund av direktiv 2011/83, i dess lydelse enligt direktiv 2019/2161.

26 Mot bakgrund av denna precisering ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 16 första stycket m i direktiv 2011/83, jämförd med artikel 2 led 11 i samma direktiv, ska tolkas så, att tillhandahållandet av en streamingtjänst, genom vilken en konsument, via en hyperlänk eller en digital applikation, kan få tillgång till data i digital form som lagrats på en server för att titta på dem i realtid, på begäran, eller offline efter nedladdning på ett eget lagringsmedium, utgör tillhandahållande av ”digitalt innehåll”, i den mening som avses i dessa bestämmelser.

27 I artiklarna 9–15 i direktiv 2011/83 ges konsumenten en ångerrätt bland annat när ett distansavtal i den mening som avses i artikel 2 led 7 i direktivet har ingåtts. Där fastställs också villkoren för och sätten att utöva denna rätt (dom av den 31 mars 2022, CTS Eventim, C‑96/21, EU:C:2022:238, punkt 25).

28 I artikel 16 i direktivet fastställs emellertid undantag från ångerrätten, bland annat i det fall som avses i led m i första stycket i denna artikel, när det gäller ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium, dock under förutsättning att utförandet har påbörjats, och – när avtalet innebär en betalningsskyldighet för konsumenten – att konsumenten har lämnat ett uttryckligt förhandssamtycke till att utförandet inleds under ångerfristen, att konsumenten medgett att ångerrätten därigenom går förlorad och att den berörda näringsidkaren har gett en bekräftelse i enlighet med artikel 7.2 eller artikel 8.7 i direktivet.

29 För att avgöra om en streamingtjänst, som den som är aktuell i det nationella målet, avser tillhandahållande av digitalt innehåll i den mening som avses i artikel 16 första stycket m i direktiv 2011/83 erinrar domstolen om följande. Enligt fast rättspraxis följer det av såväl kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen. Tolkningen ska ske med beaktande av bestämmelsens ordalydelse, det sammanhang som bestämmelsen förekommer i och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 133 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2024, M.N (EncroChat), C‑670/22, EU:C:2024:372, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

30 Med hänsyn till att det inte finns någon bestämmelse i direktiv 2011/83 som innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att fastställa innebörden och räckvidden av begreppet tillhandahållande av digitalt innehåll, i den mening som avses i artikel 16 första stycket m i nämnda direktiv, jämförd med artikel 2 led 11 i samma direktiv, ska dessa bestämmelser ges en självständig och enhetlig tolkning i unionsrätten, i enlighet med den metod som det erinrats om i föregående punkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 188, och dom av den 30 april 2024, M.N (EncroChat), C‑670/22, EU:C:2024:372, punkt 110).

31 Vad för det första gäller bokstavstolkningen av begreppet digitalt innehåll, så definieras detta i artikel 2 led 11 i direktiv 2011/83 som att det avser digitalt innehåll enligt definitionen i artikel 2 led 1 i direktiv 2019/770. Sistnämnda bestämmelse avser ”data som framställs och tillhandahålls i digital form”.

32 Det framgår i detta avseende att en sådan streamingtjänst som den som är aktuell i det nationella målet visserligen gör det möjligt för konsumenter att få tillgång till data som tillhandahålls i digital form av en näringsidkare inom ramen för konsumenternas abonnemang. Enbart denna omständighet räcker emellertid inte för att dra slutsatsen att ett sådant erbjudande nödvändigtvis avser tillhandahållande av ”digitalt innehåll” i den mening som avses i artikel 16 första stycket m i direktiv 2011/83, jämförd med artikel 2 led 11 i samma direktiv.

33 Vad gäller avtal som ingås mellan konsumenter och näringsidkare inom ramen för den digitala inre marknaden görs det nämligen i direktiv 2011/83 åtskillnad mellan begreppet digitalt innehåll och begreppet digital tjänst, vilken, såsom framgår av artikel 2 led 16 i direktivet, jämförd med artikel 2 led 2 i direktiv 2019/770, består av en tjänst som antingen gör det möjligt för konsumenten att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form, eller gör det möjligt att utbyta eller interagera på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsumenten eller andra användare av den tjänsten. Tillhandahållandet av en sådan ”digital tjänst” omfattas inte av de undantag från ångerrätten som införts genom artikel 16 i direktiv 2011/83.

34 Eftersom en sådan streamingtjänst som den som är aktuell i det nationella målet gör det möjligt för en konsument att få tillgång till och, i förekommande fall, lagra uppgifter i digital form, åtminstone under en viss tidsperiod, kan den även utgöra en sådan ”digital tjänst”. Svaret på den fråga som ställts kräver således en kontextuell och teleologisk tolkning av begreppet digitalt innehåll för att skilja detta begrepp, i det sammanhang som är aktuellt i det nationella målet, från begreppet digital tjänst.

35 Vad för det andra gäller den kontextuella tolkningen av begreppet digitalt innehåll, framgår det av skäl 30 i direktiv 2019/2161 att digitalt innehåll är kopplat till ett enda tillhandahållande som består i att tillhandahålla en konsument en eller flera specifika delar av sådant innehåll, en rad enskilda tillhandahållanden eller kontinuerligt tillhandahållande över en tidsperiod, bland annat tillhandahållande av ”specifika musik- eller videofiler” och ”strömmande via nätet av ett videoklipp … oberoende av den audiovisuella filens faktiska längd”.

36 I skäl 19 i direktiv 2011/83/EU ges en rad exempel på digitalt innehåll, såsom ”datorprogram, applikationer, spel, musik, videor eller texter, oavsett om åtkomsten skett genom nedladdning, direktuppspelning, från ett fysiskt medium eller på vilket annat sätt som helst”. I samma skäl nämns även att det ska anses föreligga en viss funktionell likhet mellan ”avtal om digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium” och ”avtal om leverans av vatten, gas eller el, i de fall försäljningen inte omfattar en begränsad volym eller fastställd kvantitet, eller avtal om leverans av fjärrvärme”. De två sistnämnda avtalskategorierna kännetecknas bland annat av att den berörda konsumenten får stabil och kontinuerlig tillgång till föremålet för avtalet under hela avtalstiden.

37 Vad däremot gäller ”digitala tjänster” anges i skäl 30 i direktiv 2019/2161 att tjänster såsom ”video- och ljuddelningstjänster och annan fillagring, ordbehandling eller spel som erbjuds i molntjänster, molnlagring, webbaserad e‑post, sociala medier och molnapplikationer” kännetecknas av tjänsteleverantörens kontinuerliga engagemang vilket enligt unionslagstiftaren berättigar att bestämmelserna om ångerrätt i direktiv 2011/83 är tillämpliga på dem. I detta skäl preciseras emellertid att såväl digitalt innehåll som en digital tjänst i princip kan ge upphov till ett kontinuerligt tillhandahållande från den berörda näringsidkarens sida under hela avtalstiden.

38 Mot bakgrund av vad som angetts ovan konstaterar domstolen att varken det tekniska medlet för överföring och tillgång till data i digital form eller det kontinuerliga tillhandahållandet av dem utgör egenskaper som i sig gör det möjligt att särskilja ett ”digitalt innehåll” från en ”digital tjänst”.

39 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 36 och 38 i sitt förslag till avgörande kan härav emellertid dras slutsatsen att en åtskillnad ska göras beroende på i vilken utsträckning den berörda näringsidkaren är delaktig i tillhandahållandet av de aktuella uppgifterna i digital form. Till skillnad från tillhandahållande av ”digitalt innehåll” definieras tillhandahållandet av en ”digital tjänst” med nödvändighet av den dynamiska karaktären hos det erbjudande som den berörda näringsidkaren ger, vilket går utöver enbart ett stabilt och, i förekommande fall, fortlöpande tillhandahållande av specifikt innehåll. Så är i synnerhet fallet när erbjudandet, på grundval av en uppföljning av det innehåll som konsumenten har haft tillgång till, spellistor eller favoritlistor, är utformat på ett sätt som är anpassat till konsumentens individuella beteende eller förväntningar eller för att påverka hur denne använder de berörda tjänsterna, till exempel genom att erbjuda rekommendationer om särskilt innehåll.

40 En sådan tolkning av dessa begrepp beaktar fullt ut att artikel 16 första stycket m i direktiv 2011/83 fastställer ett undantag från ångerrätten och, eftersom den avviker från de unionsrättsliga bestämmelserna som syftar till att skydda konsumenterna, därför ska tolkas strikt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 oktober 2020, PE Digital, C‑641/19, EU:C:2020:808, punkt 43, dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 189 och där angiven rättspraxis). Denna bedömning finner stöd i skäl 30 i direktiv 2019/2161 vari det anges att i fall där det är tveksamt huruvida avtalet är ett avtal om tjänster eller ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium bör reglerna om ångerrätten för tjänster vara tillämpliga.

41 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att inom ramen för den streamingtjänst som är aktuell i det nationella målet, så åtföljs den berörda näringsidkarens tillhandahållande av lämplig infrastruktur i allmänhet av en uppdatering av erbjudandet och individuella rekommendationer som grundar sig på användarens beteende. Den berörda konsumenten erbjuds inte enbart punktvis tillgång till ett eller vissa specifika innehåll, utan kan efter eget gottfinnande få tillgång till olika typer av innehåll som dels kan ändras kontinuerligt av näringsidkaren, dels har funktioner som kan påverka det sätt på vilket konsumenten använder den tjänst som tillhandahålls honom eller henne.

42 För det tredje finner den tolkning som gjorts i punkt 39 ovan stöd i analysen av de mål som eftersträvas med direktiv 2011/83. Såsom anges i skäl 4 i direktiv 2011/83 syftar detta direktiv nämligen till att säkerställa en god balans mellan en sådan hög konsumentskyddsnivå som avses i artikel 1 i direktivet och konkurrenskraftiga företag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2019, Walbusch Walter Busch, C‑430/17, EU:C:2019:47, punkt 41, och dom av den 8 oktober 2020, PE Digital, C‑641/19, EU:C:2020:808, punkt 30).

43 Syftet med den ångerrätt som stadgas i direktiv 2011/83 är att skydda konsumenten i det särskilda fallet med distansavtal, där konsumenten inte har någon faktisk möjlighet att få kännedom om tjänstens särdrag före avtalets ingående. Denna rättighet ska således kompensera konsumenten för den nackdel som uppstår vid ett distansavtal genom att konsumenten ges en lämplig betänketid under vilken han eller hon kan undersöka och prova föremålet för avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2019, Walbusch Walter Busch, C‑430/17, EU:C:2019:47, punkt 45, dom av den 27 mars 2019, slewo, C‑681/17, EU:C:2019:255, punkt 33, och dom av den 5 oktober 2023, Sofatutor, C‑565/22, EU:C:2023:735, punkt 39).

44 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den streamingtjänst som är aktuell i det nationella målet kännetecknas av ett stort antal olika innehåll, som erbjuds i form av olika abonnemang anpassade till vissa konsumentprofiler, samt av en särskild infrastruktur som gör det möjligt att få tillgång till detta innehåll. Konsumenter som önskar teckna sig för en sådan streamingtjänst som den som är aktuell i det nationella målet kan inte nödvändigtvis, redan vid tidpunkten för avtalets ingående, få kännedom om allt detta innehåll samt om de egenskaper och funktioner som ligger till grund för den audiovisuella upplevelse som näringsidkaren erbjuder och jämföra ett sådant erbjudande på lämpligt sätt med andra erbjudanden på marknaden för att avgöra om ett annat erbjudande, i förekommande fall, skulle kunna visa sig bättre anpassat till deras förväntningar.

45 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning av de omständigheter som nämns i punkterna 39, 41 och 44 ovan – vilka gör det möjligt att dra slutsatsen att Sky Österreichs anbud har en dynamisk karaktär som går utöver ett stabilt och kontinuerligt tillhandahållande av specifikt innehåll – ska den streamingtjänst som är aktuell i det nationella målet kvalificeras som en ”digital tjänst” i den mening som avses i artikel 2 led 16 i direktiv 2011/83. Den kan följaktligen inte anses avse tillhandahållande av ”digitalt innehåll” i den mening som avses i artikel 16 första stycket m i direktivet, jämförd med artikel 2 led 11 i samma direktiv.

46 För det fjärde har Sky Österreich, i sitt skriftliga yttrande, framhållit den risk för missbruk som är en följd av att den berörda konsumenten tillerkänns en ångerrätt vid ingående av ett avtal om en streamingtjänst likt den som är aktuell i det nationella målet. Vad gäller en sådan risk är det riktigt att syftet med det undantag från ångerrätten som föreskrivs i artikel 16 första stycket m i direktiv 2011/83 är att skydda den berörda näringsidkaren mot de nackdelar som följer av att det, för det fall konsumenten utövar ångerrätten, är omöjligt att återställa en lämplig status quo ante när nedladdningen eller strömningen av digitalt innehåll har påbörjats.

47 Sky Österreich har gjort gällande att inom ramen för den streamingtjänst som bolaget erbjuder är allt innehåll omedelbart tillgängligt i sin helhet. Merparten av innehållet, såsom sportevenemang, filmer och serier, saknar nämligen i allmänhet intresse för konsumenterna efter den första visningen, vilket innebär att många abonnemang enbart ingås i syfte att se vissa idrottsevenemang eller nya säsonger av tv-serier. Vid frånträde av ett avtal måste ett återställande av den tidigare situationen, med vederbörlig hänsyn till konsumentens ekonomiska intressen, beakta den berörda konsumentens konkreta användning av tjänsten och skulle därför vara mycket svårt att genomföra rent tekniskt och administrativt.

48 Den omständigheten att innehåll som täcks av det aktuella streamingtjänstabonnemanget görs tillgängligt, innebär emellertid inte att samtliga tjänster som erbjuds av den berörda näringsidkaren inom ramen för ett sådant abonnemang nödvändigtvis tillhandahålls i sin helhet redan när avtalet ingås. Möjligheten att se detta innehåll kontinuerligt och, i förekommande fall, vid upprepade tillfällen under hela abonnemangets löptid utgör nämligen en integrerad del av tjänsten. Detta gäller oberoende av näringsidkarens eventuella möjlighet att ändra det berörda innehållet efter det att avtalet ingåtts.

49 Vidare föreskrivs i artikel 14.3 första och andra meningen i direktiv 2011/83 att en konsument som utövar sin ångerrätt efter att ha begärt att den berörda näringsidkaren ska fullgöra ett distansavtal, under den ångerfrist på 14 dagar som föreskrivs i artikel 9 i direktivet, ska betala näringsidkaren ett belopp. Beloppet ska beräknas utifrån det sammanlagda pris som överenskommits i avtalet och stå i proportion till omfattningen av de tjänster som tillhandahållits, fram till dess att konsumenten underrättar näringsidkaren om att han utövar sin ångerrätt, jämfört med samtliga prestationer som föreskrivs i avtalet. Enligt artikel 14.3 första och andra meningarna har samma näringsidkare rätt att begära lämplig ersättning från konsumenten.

50 Vid fastställandet av det proportionella belopp som konsumenten ska betala till näringsidkaren, när konsumenten uttryckligen har begärt att avtalet ska börja fullgöras under ångerfristen och sedan frånträder avtalet, har domstolen slagit fast att det i princip ska tas hänsyn till det i avtalet överenskomna priset för samtliga tjänster som omfattas av samma avtal, varvid det belopp som ska betalas ska beräknas proportionellt i förhållande till tiden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 oktober 2020, PE Digital, C‑641/19, EU:C:2020:808, punkt 32).

51 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 56 och 57 i sitt förslag till avgörande går det emellertid inte att av den rättspraxis som det erinrats om i föregående punkt dra slutsatsen att i en situation där en konsument ingår ett avtal om en streamingtjänst, såsom det om är aktuellt i det nationella målet, vid en viss tidpunkt enbart i syfte att under ångerfristen kunna få tillgång till ett visst innehåll som har ett särskilt högt värde, måste det ersättningsbelopp som föreskrivs i artikel 14.3 i direktiv 2011/83 med nödvändighet beräknas enbart på grundval av den tid under vilken konsumenten har tillgång till det innehåll som omfattas av abonnemanget innan denne utövar sin ångerrätt. Det ersättningsbelopp som ska betalas enligt denna bestämmelse ska nämligen ”stå … i proportion till omfattningen av de tjänster som tillhandahållits” jämfört med samtliga prestationer som föreskrivs i avtalet. Det är således även tillåtet för den berörda näringsidkaren att fastställa ersättningsbeloppet på grundval av bland annat det ekonomiska värdet av det innehåll som, inom ramen för det abonnemang som konsumenten tecknat, har ställts till konsumentens förfogande och förevisats honom eller henne under denna period.

52 Såsom framgår av artikel 14.3 tredje meningen i direktivet ska det ersättningsbelopp som ska betalas för detta innehåll i förekommande fall beräknas på grundval av dess marknadsvärde. Vid beräkningen av detta belopp på proportionell basis får en näringsidkare bland annat beakta de villkor under vilka sådant innehåll erbjuds och, i detta sammanhang, det värde som sådant innehåll har när det erbjuds, enligt villkoren på den berörda marknaden, inom ramen för ett on-demand -erbjudande utanför ett särskilt abonnemang.

53 Under dessa omständigheter kan erkännande av en ångerrätt vid ingående av ett avtal om en streamingtjänst inte anses påverka den goda balans som ska föreligga mellan konsumenternas och näringsidkarnas intressen, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 42 ovan.

54 Mot denna bakgrund ska den ställda frågan besvaras på följande sätt. Artikel 16 första stycket m i direktiv 2011/83, jämförd med artikel 2 led 11 i samma direktiv, ska tolkas så, att tillhandahållande av en streamingtjänst genom vilken en konsument, via en hyperlänk eller en digital applikation, kan få tillgång till data i digital form som lagrats på en server för att titta på dem i realtid, på begäran eller offline efter nedladdning på ett eget lagringsmedium, utgör inte tillhandahållande av ”digitalt innehåll”, i den mening som avses i dessa bestämmelser utan tillhandahållande av en ”digital tjänst”, i den mening som avses i artikel 2 led 16 i nämnda direktiv, när det erbjudande som den berörda näringsidkaren ger har en dynamisk karaktär som går utöver ett stabilt och, i förekommande fall, fortlöpande tillhandahållande av specifikt innehåll.

Rättegångskostnader

55 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 16 första stycket m i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, i dessa ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2161 av den 27 november 2019, jämförd med artikel 2 led 11 i direktiv 2011/83 i ändrad lydelse,

ska tolkas på följande sätt:

Tillhandahållande av en streamingtjänst genom vilken en konsument, via en hyperlänk eller en digital applikation, kan få tillgång till data i digital form som lagrats på en server för att titta på dem i realtid, på begäran eller offline efter nedladdning på ett eget lagringsmedium, utgör inte tillhandahållande av ”digitalt innehåll”, i den mening som avses i dessa bestämmelser utan tillhandahållande av en ”digital tjänst”, i den mening som avses i artikel 2 led 16 i direktiv 2011/83 i ändrad lydelse, när det erbjudande som den berörda näringsidkaren ger har en dynamisk karaktär som går utöver ett stabilt och, i förekommande fall, fortlöpande tillhandahållande av specifikt innehåll.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.