ext/celex/62025CJ0292
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)
den 11 juni 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Insolvensförfaranden – Förordning (EU) 2015/848 – Artikel 3.1 – Internationell behörighet – Artikel 6.1 – Talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta – Exklusiv behörighet för domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts ”
I mål C‑292/25,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landesgericht Linz (Regiondomstolen i Linz, Österrike) genom beslut av den 8 april 2025, som inkom till domstolen den 18 april 2025, i målet
shopping24 Gesellschaft für multimediale Anwendung
mot
SR , i egenskap av konkursförvaltare för Sportgigant Lindpointner GmbH
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden F. Schalin, ordföranden på andra avdelningen K. Jürimäe (referent) och domaren C. Csehi,
generaladvokat: J. Richard de la Tour,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Europeiska kommissionen, genom B. Ernst och S. Noë, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6, 18 och 32.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan shopping24 Gesellschaft für multimediale Anwendung (nedan kallat shopping24), ett bolag etablerat i Tyskland, och SR, i egenskap av konkursförvaltare för Sportgigant Lindpointner GmbH (nedan kallat Sportgigant), ett bolag etablerat i Österrike, angående en talan om fastställelse av en fordran för att kunna anmäla den i det insolvensförfarande som inletts mot Sportgigant i Österrike.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning (EG) nr 1346/2000
3 Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1) har upphävts och ersatts av förordning 2015/848 från den 26 juni 2017.
4 Skäl 6 i förordning nr 1346/2000 hade följande lydelse:
”Enligt proportionalitetsprincipen bör förordningen begränsas till bestämmelser som reglerar behörigheten att inleda insolvensförfaranden samt att anta beslut som fattas omedelbart på grundval av insolvensförfaranden och står i nära samband med dessa. …”
5 I artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 föreskrevs följande:
”Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. För bolag och andra juridiska personer skall sätet anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns, om inte annat visas.”
Förordning (EU) nr 1215/2012.
6 I artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) föreskrivs följande:
”1. Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter ( acta jure imperii ).
2. Denna förordning är inte tillämplig på
…
b) konkurs, ackord och liknande förfaranden.”
Förordning 2015/848
7 Skälen 3, 5–8 och 35 i förordning nr 2015/848 har följande lydelse:
”(3) För att den inre marknaden ska fungera väl krävs det att gränsöverskridande insolvensförfaranden fungerar effektivt och smidigt. Denna förordning behöver antas för att uppnå detta mål, som faller inom området för rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor i den mening som avses i artikel 81 [FEUF]
…
(5) För att den inre marknaden ska fungera väl är det nödvändigt att undvika att parterna motiveras att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning till skada för borgenärskollektivet ( forum shopping ).
(6) Denna förordning bör inbegripa bestämmelser om behörighet att inleda insolvensförfaranden och pröva talan som är en direkt följd av insolvensförfaranden och har ett nära samband med dessa..,
(7) Konkurs, ackord och likande liknande förfaranden är undantagna från tillämpningsområdet för [förordning nr 1215/2012]. Dessa förfaranden bör omfattas av den här förordningen. Vid tolkningen av denna förordning är det viktigt att i största möjliga utsträckning undvika kryphål mellan de båda instrumenten. Att ett nationellt förfarande inte ingår i förteckningen i bilaga A till den här förordningen bör emellertid inte i sig innebära att det omfattas av förordning [nr 1215/2012].
(8) För att uppnå syftet att förbättra effektivitet och ändamålsenlighet hos insolvensförfaranden med gränsöverskridande verkningar är det nödvändigt och lämpligt att bestämmelserna om behörighet, erkännande och tillämplig lag på detta område blir föremål för en unionsåtgärd som är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna.
…
(35) Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium ett insolvensförfarande har inletts bör också vara behöriga att pröva en talan som är en direkt följd av insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta. Sådan talan bör inbegripa talan om återvinning ( avoidance actions ) riktade mot svarande i andra medlemsstater samt talan som avser skyldigheter som uppkommer under insolvensförfarandet, såsom förskottsbetalning av förfarandekostnaderna. Talan för fullgörelse av skyldigheter enligt ett avtal som gäldenären ingick före inledandet av förfarandet utgör däremot inte en direkt följd av förfarandet. Om en sådan talan hänger samman med en annan talan som grundar sig på allmän civil- och handelsrätt, bör förvaltaren kunna väcka talan i båda fall vid domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist, om förvaltaren anser det mer effektivt. Detta kan till exempel vara fallet om förvaltaren avser att kombinera en talan om ställföreträdaransvar på grundval av insolvenslagstiftning med en talan grundad på bolagslagstiftning eller allmänna skadeståndsregler.”
8 Artikel 3 i förordningen, med rubriken ”Internationell behörighet” föreskriver följande i punkt 1:
”Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande (nedan kallat huvudinsolvensförfarande). Platsen för de huvudsakliga intressena ska anses vara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man.”
9 Artikel 6 i förordningen har rubriken ”Behörighet att pröva en talan som är en direkt följd av insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta”.
”1. Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts i enlighet med artikel 3 ska vara behöriga att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta, till exempel en talan om återvinning.
2. När en talan som avses i punkt 1 har samband med en talan på privaträttens område mot samma svarande kan förvaltaren väcka talan i båda målen inför domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium svaranden har hemvist eller, om talan väcks mot flera svarande, vid domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium någon av dem har hemvist, förutsatt att dessa domstolar är behöriga enligt förordning [nr 1215/2012].
…”
10 Artikel 18 i förordning 2015/848, med rubriken ”Verkan av ett insolvensförfarande på pågående rättegångar eller skiljeförfaranden” har följande lydelse
”Verkningar av ett insolvensförfarande på pågående rättegångar eller pågående skiljeförfaranden beträffande egendom eller rättigheter som ingår i den egendom som insolvensförfarandet avser, regleras uteslutande av lagen i den medlemsstat där rättegången pågår eller där skiljedomstolen har sitt säte.”
11 I artikel 32 i förordningen, med rubriken ”Erkännande och verkställighet av andra beslut” föreskrivs följande i punkt 2:
”Andra beslut än de som avses i punkt 1 i denna artikel ska erkännas och verkställas i enlighet med förordning [nr 1215/2012] i den mån den är tillämplig.”
Nationell rätt
12 110 § punkt 1 i Insolvenzordnung (insolvenslagen) av den 11 december 1914 (RGBl. 337/1914) har följande lydelse:
”Har en fordrans riktighet eller förmånsrätt bestritts, får den berörda borgenären väcka talan om fastställelse av fordran, under förutsättning att detta rättsmedel står till buds, varvid talan ska väckas mot samtliga personer som har bestritt riktigheten eller förmånsrätten (14 § i civilprocesslagen).”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
13 Genom ansökan av den 27 mars 2024 har shopping24 väckt talan mot Sportgigant vid Landgericht Hamburg (Regiondomstolen i Hamburg, Tyskland) om betalning av en fordran på 56 828, 84 euro för obetalda fakturor jämte ränta samt rättsliga kostnader på 1 804,90 euro.
14 Genom beslut av den 17 september 2024 inledde Landesgericht Linz (Regiondomstolen i Linz, Österrike), som är den hänskjutande domstolen, ett konkursförfarande mot Sportgigant.
15 Till följd av inledandet av detta förfarande avbröts förfarandet vid Landgericht Hamburg (Regiondomstolen i Hamburg). Sedan dess har denna instans varken återupptagit eller definitivt avslutat målet.
16 Den 19 december 2024 väckte shopping24 en ”fastställelsetalan” mot SR, i egenskap av konkursförvaltare för Sportgigant, vid den hänskjutande domstolen. Syftet med denna talan är att få fastställt att det föreligger en fordran gentemot konkursförvaltaren och konkursboet för att kunna anmäla fordran i insolvensförfarandet. Denna fordran, som fastställts till 74 106,16 euro, omfattar kapitalbeloppet på 56 829,84 euro för obetalda fakturor, jämte ränta, administrativa kostnader och kostnader i samband med förfarandet vid Landgericht Hamburg (Regiondomstolen i Hamburg).
17 Den hänskjutande domstolen har angett att inledandet av ett insolvensförfarande, såväl enligt tysk som österrikisk rätt, avbryter pågående civilrättsliga förfaranden. Den hänskjutande domstolen har preciserat att när borgenären anmäler sin fordran och fordran bestrids, ska förfarandet återupptas och anpassas till insolvensförfarandets krav. Med hänsyn till likheterna mellan dessa två anspråk anser den hänskjutande domstolen att den talan om betalning som väckts i Tyskland och den talan om fastställelse av fordran som väckts senare vid den hänskjutande domstolen har samma syfte och samma föremål.
18 Under dessa omständigheter anser den hänskjutande domstolen att det är nödvändigt att, före varje prövning i sak, fastställa huruvida den fortsatta handläggningen av den talan som den har att pröva omfattas av en processuell invändning som grundar sig på avsaknad av internationell behörighet eller litispendens.
19 I detta avseende vill den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av artikel 6 i förordning 2015/848 och domen av den 18 september 2019, Riel (C‑47/18, EU:C:2019:754), få klarhet i huruvida tyska eller österrikiska domstolar har internationell behörighet att pröva nämnda talan.
20 För det fall tyska domstolar är behöriga, vill den hänskjutande domstolen vidare få klarhet i huruvida den, mot bakgrund av artikel 32.2 i denna förordning, är skyldig att i det insolvensförfarande som inletts i Österrike erkänna Landgericht Hamburgs (Regiondomstolen i Hamburg) kommande beslut om fastställande av den aktuella fordran.
21 Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen slutligen få klarhet i huruvida invändningen om litispendens är tillämplig och utgör hinder för att den prövar en talan om fastställelse av en fordran som har att väckts vid den
22 Mot denna bakgrund beslutade Landesgericht Linz (Regiondomstolen i Linz) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 6 i förordning 2015/848 tolkas så, att Republiken Österrike, i samband med ett insolvensförfarande som pågår i Österrike, har exklusiv behörighet att pröva en insolvensrättslig fastställelsetalan enligt österrikisk rätt, även om en talan redan vid den tidpunkt då insolvensförfarandet inleddes hade väckts i Tyskland rörande samma sak och detta förfarande – enligt tysk rätt – kan återupptas som ett fastställelseförfarande, det vill säga i syfte att erhålla en (bindande) fastställelse av en fordran gentemot konkursförvaltaren och samtliga borgenärer i insolvensförfarandet, för anmälan i ett insolvensförfarande?
2) [Om den första frågan besvaras nekande]: [s]ka artikel 32.2 i förordning (EU) 2015/848 tolkas så, att – i ett insolvensförfarande som pågår i Österrike – resultatet av ett förfarande som återupptagits som fastställelseförfarande i Tyskland, i syfte att erhålla en (bindande) fastställelse av en fordran gentemot konkursförvaltaren och samtliga borgenärer i insolvensförfarandet för anmälan i ett insolvensförfarande, ska erkännas i insolvensförfarandet, vilket innebär att det (inte) har fastställts att fordran föreligger samt dess storlek?
3) [Om den andra frågan besvaras jakande]: [s]ka artikel 18 i förordning 2015/848 tolkas så, att det på grund av litispendens inte är möjligt att pröva en insolvensrättslig fastställelsetalan gällande ett anspråk enligt österrikisk rätt, när en talan är anhängig i Tyskland rörande samma sak, och detta förfarande – enligt tysk rätt – kan återupptas som ett fastställelseförfarande, i syfte att erhålla en (bindande) fastställelse av en (insolvens)fordran gentemot konkursförvaltaren och samtliga borgenärer i insolvensförfarandet, för anmälan i ett insolvensförfarande?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
23 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i förordning 2015/848 ska tolkas så, att domstolarna i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts har exklusiv behörighet att pröva en talan om fastställelse av en fordran för att anmäla fordran i detta förfarande, trots att en talan om samma sak redan hade väckts vid domstolarna i en annan medlemsstat när nämnda förfarande inleddes.
24 Det ska inledningsvis erinras om att det följer av domstolens praxis att eftersom förordning 2015/848 har upphävt och ersatt förordning nr 1346/2000, gäller domstolens tolkning av bestämmelserna i sistnämnda förordning även för bestämmelserna i den förstnämnda förordningen, när dessa bestämmelser kan anses motsvara varandra (dom av den 18 april 2024, Luis Carlos m.fl., C‑765/22 och C‑772/22, EU:C:2024:331, punkt 49).
25 Domstolen påpekar i första hand, att i artikel 3.1 i förordning 2015/848 ges domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns exklusiv behörighet att inleda huvudinsolvensförfarandet (se, för ett likande resonemang, dom av den 24 mars 2022, Galapagos BidCo, C‑723/20, EU:C:2022:209, punkt 30 och där angiven rättspraxis)
26 Enligt artikel 6.1 i denna förordning ska domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts i enlighet med artikel 3 vara behöriga att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta, till exempel en talan om återvinning.
27 Även om artikel 6.1 i nämnda förordning inte motsvarar någon bestämmelse i förordning nr 1346/2000, kodifierar den icke desto mindre en regel om internationell behörighet som följer av domstolens praxis avseende tolkningen av artikel 3.1 i sistnämnda förordning, särskilt domen av den 12 februari 2009, Seagon (C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 21), och den återger ordagrant de två kriterier som redan fanns i sjätte skälet i nämnda förordning (se, för ett likande resonemang, dom av den 6 februari 2019, NK, C‑535/17, EU:C:2019:96, punkt 27, och dom av den 14 november 2024, Oilchart International, C‑394/22, EU:C:2024:952, punkt 35).
28 Enligt domstolens praxis är dessa två kriterier kumulativa (se, för ett likande resonemang, dom av den 4 december 2019, Tiger m.fl., C‑493/18, EU:C:2019:1046, punkt 26).
29 Vad gäller det första kriteriet, det vill säga huruvida en talan är direkt hänförlig till insolvensförfarandet, är det avgörande kriteriet för att bestämma vilket område som en talan ska hänföras till den rättsliga grunden och inte det processuella sammanhang som talan ingår i. Det ska således undersökas huruvida den rättighet eller skyldighet som utgör grunden för talan hänför sig till de privat- och handelsrättsliga regler som gäller i allmänhet eller till undantagsregler som är specifika för insolvensförfaranden (dom av den 4 december 2019, Tiger m.fl., C‑493/18, EU:C:2019:1046, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
30 När det gäller det andra kriteriet, som avser det nära sambandet mellan talan och insolvensförfarandet, är det styrkan i sambandet mellan talan och insolvensförfarandet som är avgörande för huruvida talan omfattas av den internationella behörigheten för domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts (se, för ett likande resonemang, dom av den 4 december 2019, Tiger m.fl., C‑493/18, EU:C:2019:1046, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
31 Domstolen har dessutom redan slagit fast att en talan om fastställelse av fordringar för att anmäla dem i ett insolvensförfarande, såsom den talan som föreskrivs i 110 § i den österrikiska insolvenslagen, uppfyller de två kumulativa kriterier som nämns i punkterna 28–30 ovan. En sådan talan utgör nämligen en del av insolvenslagstiftningen och kan väckas inom ramen för ett insolvensförfarande av borgenärer som deltar i insolvensförfarandet, för det fall någon har bestritt riktigheten eller förmånsrätten hos den av borgenärerna anmälda fordran (se, för ett likande resonemang, dom av den 18 september 2019, Riel, C‑47/18, EU:C:2019:754, punkterna 37 och 38).
32 En sådan talan omfattas således av den exklusiva behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts enligt artikel 6.1 i förordning 2015/848.
33 För att ge den hänskjutande domstolen ett fullständigt svar ska det även avgöras huruvida den internationella behörighet som föreskrivs i denna bestämmelse för att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta är exklusiv.
34 Domstolen erinrar härvidlag om att det i skäl 7 i förordning 2015/848 preciseras att konkurs, ackord och liknande förfaranden inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012. Enligt artikel 1.2 b i sistnämnda förordning omfattas konkurs, ackord och liknande förfaranden inte av den förordningens tillämpningsområde. Enligt domstolens praxis omfattas inte en talan som är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande eller har ett nära samband med detta av tillämpningsområdet för förordning 1215/2012 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2018, Wiemer & Trachte, C‑296/17, EU:C:2018:902, punkterna 28–30).
35 Förordningarna nr 1215/2012 och nr 2015/848 ska tolkas så, att såväl överlappningar mellan rättsreglerna i de båda rättsakterna som luckor i lagen undviks. En talan som enligt artikel 1.2 b i förordning nr 1215/2012 undantas från tillämpningsområdet för den förordningen omfattas således av tillämpningsområdet för förordning nr 2015/848. På motsvarande sätt ska en talan som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.1 och 6.1 i förordning 2015/848 anses omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 (se, för ett likande resonemang, dom av den 14 november 2018, Wiener & Trachte, C‑296/17, EU:C:2018:902, punkt 29 och dom av den 14 november 2024, Oilchart International, C‑394/22, EU:C:2024:952, punkt 32).
36 Däremot bör tillämpningsområdet för dessa två förordningar inte ges en vid tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2018, Wiener & Trachte, C‑296/17, EU:C:2018:902, punkt 25, och dom av den 14 november 2024, Oilchart International, C‑394/22, EU:C:2024:952, punkt 34). Såsom framgår av punkt 32 ovan omfattas en talan om fastställelse av fordringar som ska anmälas inom ramen för ett insolvensförfarande av tillämpningsområdet för förordning 2015/848.
37 Det ska i detta hänseende erinras om att artikel 6.1 i förordning 2015/848, jämförd med skäl 35 i samma förordning, såsom har påpekats i punkt 27 ovan, kodifierar en regel om internationell behörighet som följer av domstolens praxis avseende artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000. Vad gäller sistnämnda förordning har domstolen slagit fast att denna internationella behörighet är exklusiv (dom av den 14 november 2018, Wiemer & Trachte, C‑296/17, EU:C:2018:902, punkterna 36 och 43).
38 I förordning 2015/848 föreskrivs inte heller någon regel om internationell behörighet som ger domstolarna i en annan medlemsstat än den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts behörighet att pröva en talan om fastställelse av en fordran så att den kan anmälas i detta förfarande, när denna talan är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta.
39 Den exklusiva internationella behörigheten, som återspeglas i skäl 35 i förordning 2015/848, frångås för övrigt inom ramen för denna förordning endast i det fall, som uttryckligen avses i artikel 6.2 i förordningen, där en talan, som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta, har samband med en annan talan som grundas på allmänna privaträttsliga bestämmelser, såsom generaladvokaten Wahl påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Wiemer & Trachte (C‑296/17, EU:C:2018:515, punkterna 66 och 67). En sådan situation, där förvaltaren har möjlighet att väcka talan i båda målen vid domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist, saknar samband med omständigheterna i det nationella målet.
40 Samlandet av samtliga mål som har direkt samband med ett förtags insolvens hos domstolarna i den medlemsstat som har behörighet att inleda insolvensförfarandet är för övrigt förenligt med syftet att förbättra effektiviteten med avseende på insolvensförfaranden med gränsöverskridande inslag och att handlägga dessa snabbare i enlighet med skälen 3 och 8 i förordning 2015/848 (se, för ett likande resonemang, dom av den 12 februari 2009, Seagon, C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 22, och dom av den 14 november 2018, Wiener & Trachte, C‑296/17, EU:C:2018:902, punkt 33).
41 Enligt skäl 5 i denna förordning måste det, för att den inre marknaden ska fungera väl, undvikas att parterna motiveras att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning (” forum shopping ”).
42 Möjligheten att olika domstolar har behörighet att pröva mål där talan väckts i olika medlemsstater och som har ett direkt samband med insolvens leder emellertid till att det blir svårare att uppnå detta syfte (se, för ett likande resonemang, dom av den 12 februari 2009, Seagon, C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 24, och dom av den 14 november 2018, Wiemer & Trachte, C‑296/17, EU:C:2018:902, punkt 35).
43 Av detta följer att den internationella behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts att pröva en talan som är direkt hänförlig till detta förfarande och har ett nära samband med detta är en exklusiv behörighet.
44 Eftersom det insolvensförfarande som är aktuellt i det nationella målet har inletts i Österrike, omfattas en sådan talan som den som är anhängig vid den hänskjutande domstolen, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, av de österrikiska domstolarnas exklusiva behörighet.
45 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 i förordning 2015/848 ska tolkas så, att domstolarna i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts har exklusiv behörighet att pröva en talan om fastställelse av en fordran för att denna ska kunna anmälas i detta förfarande, trots att en talan med samma föremål redan hade anhängiggjorts vid domstolarna i en annan medlemsstat när nämnda förfarande inleddes.
Den andra och tredje frågan
46 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara den andra och den tredje frågan.
Rättegångskostnader
47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
Artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden
ska tolkas så,
att domstolarna i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts har exklusiv behörighet att pröva en talan om fastställelse av en fordran för att denna ska kunna anmälas i detta förfarande, trots att en talan med samma föremål redan hade anhängiggjorts vid domstolarna i en annan medlemsstat när nämnda förfarande inleddes.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tyska.