lagen.
EU-domstolen

Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 14 november 2018

CELEX
62017CJ0296
Typ
EU-domstolen
Datum
20170512
ECLI
ECLI:EU:C:2018:902

Källa

Hänvisat till av

Begäran om förhandsavgörandeCivilrättsligt samarbeteInsolvensförfarandenFörordning (EG) nr 1346/2000Artikel 3.1Internationell behörighetÅtervinningstalanExklusiv behörighet för domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts

I mål C‑296/17, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) genom beslut av den 12 maj 2017, som inkom till domstolen den 22 maj 2017, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av ordföranden på sjunde avdelningen T. von Danwitz, tillika tillförordnad ordförande på fjärde avdelningen, samt domarna K. Jürimäe (referent), M. C. Lycourgos, E. Juhász och C. Vajda. generaladvokat: N. Wahl, justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 maj 2018,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Wiemer & Trachte GmbH, genom A. Ganev, S. Simeonov och V. Bozhilov, advokati, Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin, G. Koleva och M. Heller, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 28 juni 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 1346/2000

Förordning (EG) nr 44/2001

Bulgarisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra till fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3.1, 18.2, 21 och 24 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Wiemer & Trachte GmbH, ett bolag i likvidation, och Zhan Oved Tadzher avseende den sistnämndes återbetalning av en summa pengar som överförts till honom från Wiemer & Trachtes bankkonto utan samtycke från den provisoriska förvaltaren.

3 I skälen 2 och 6–8 i förordning nr 1346/2000 anges följande:

4 I artikel 3.1 och 3.2 i denna förordning anges följande:

5 I artikel 16.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

6 Artikel 18 i samma förordning har följande lydelse:

7 I artikel 21 i förordning nr 1346/2000 föreskrivs följande:

8 I artikel 24 i förordningen föreskrivs följande:

9 Artikel 25.1 i förordningen har följande lydelse:

10 I artikel 1.1 och 1.2 b i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 12, 2001, s. 1) föreskrivs följande:

11 I artikel 17 bis i Targovski zakon (handelslagen) föreskrivs följande:

12 I artikel 15 i Zakon za targovskia register (lag om handelsregistret) föreskrivs följande:

13 Wiemer & Trachte GmbH är ett bolag med säte i Dortmund (Tyskland). En filial till Wiemer & Trachte i Bulgarien fördes genom beslut av den 10 maj 2004 av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) in i det bulgariska handelsregistret.

14 Inom ramen för insolvensförfarandet avseende Wiemer & Trachte utsåg Amtsgericht Dortmund (Distriktsdomstolen i Dortmund, Tyskland), genom beslut av den 3 april 2007, en provisorisk förvaltare och beslutade att handlingar genom vilka bolaget förfogade över sin egendom endast skulle få verkan efter förvaltarens godkännande. Detta första beslut fördes in i det tyska handelsregistret den 4 april 2007. Genom ett andra beslut av den 21 maj 2007, som fördes in i registret den 24 maj 2007, fråntog samma domstol generellt Wiemer & Trachtes rådighet över bolagets egendom. Genom ett tredje beslut av den 1 juni 2007 beslutade nämnda domstol att inleda ett insolvensförfarande med avseende på bolagets tillgångar. Detta tredje beslut fördes in i det tyska handelsregistret den 5 juni 2007.

15 Den 18 och den 20 april 2007 överfördes 2149,30 euro respektive 40000 euro från Wiemer & Trachtes konto i banken Obedinena integrirana mitnicheska banka AD. Överföringen utfördes av chefen för Wiemer & Trachtes bulgariska filial till ett konto som innehades av Zhan Oved Tadzher. Överföringarna avsåg en reseräkning respektive ett förskott för utgifter i tjänsten.

16 Wiemer & Trachte väckte därefter talan vid Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) mot Zhan Oved Tadzher och gjorde gällande att banköverföringarna var utan verkan, eftersom de hade ägt rum efter det att insolvensförfarandet inletts. Bolaget yrkade att ovan i punkt 15 angivna belopp, jämte lagstadgad ränta, skulle betalas tillbaka till insolvensboet.

17 Zhan Oved Tadzher har anfört att Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) inte var behörig att pröva det nationella målet och att beloppet motsvarade förskott för utgifter i tjänsten som inte hade använts och därför hade återbetalats till Wiemer & Trachte den 25 april 2007.

18 Invändningen om att den bulgariska domstolen saknade behörighet avslogs i första instans, av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia), och även i andra instans, av Apelativen sad (appellationsdomstol, Bulgarien). Genom beslut av den 28 januari 2013 fann Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) att överklagandet av det beslut som meddelats av Apelativen sad (appellationsdomstolen) inte kunde tas upp till sakprövning och att detta beslut, enligt vilket Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) var behörig att pröva målet i sak, hade vunnit laga kraft.

19 Sistnämnda domstol biföll i sak den talan som väckts av Wiemer & Trachte. Zhan Oved Tadzher överklagade detta avgörande. Den 26 juli 2016 upphävde Apelativen sad (appellationsdomstol), detta avgörande och avslog begäran om återbetalning av de belopp som nämns i punkt 15 ovan, med motiveringen att den var ogrundad och inte styrktes av någon bevisning.

20 Wiemer & Trachte överklagade domen från Apelativen sad (appellationsdomstolen) till Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) och anförde att artikel 24 i förordning nr 1346/2000 inte var tillämplig i det nationella målet och att Zhan Oved Tadzher därmed inte kunde hävda att han inte kände till att insolvensförfarandet avseende Wiemer & Trachte hade inletts.

21 Mot denna bakgrund beslutade Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium ett insolvensförfarande har inletts, för att pröva en återvinningstalan grundad på insolvens och riktad mot en svarande som har sitt säte eller hemvist i en annan medlemsstat, har exklusiv behörighet eller om förvaltaren kan väcka en sådan återvinningstalan vid en domstol i den medlemsstat där svarandens säte eller hemvist är beläget.

23 I artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 ges domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns behörighet att inleda huvudinsolvensförfarandet (dom av den 15 december 2011, Rastelli Davide & C., C‑191/10, EU:C:2011:838, punkt 27).

24 För att fastställa kriterierna för att avgöra huruvida en talan omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse har domstolen slagit fast att det är nödvändigt att beakta skäl 6 i förordning nr 1346/2000 enligt vilket denna förordning bör begränsas till bestämmelser som reglerar behörigheten att inleda insolvensförfaranden samt att anta beslut som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband härmed (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2009, Seagon, C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 20, och dom av den 19 april 2012, F-Tex, C‑213/10, EU:C:2012:215, punkt 26).

25 Domstolen har av detta dragit slutsatsen att artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000, med hänsyn till lagstiftarens avsikt som kommer till uttryck i detta skäl och den ändamålsenliga verkan av förordningen, ska tolkas så, att domstolarna i den medlemsstat som är behörig att inleda ett insolvensförfarande även har internationell behörighet att pröva talan i sådana fall talan är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2009, Seagon, C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 21, och dom av den 19 april 2012, F-Tex, C‑213/10, EU:C:2012:215, punkt 27).

26 Mot bakgrund av bland annat dessa överväganden har domstolen redan slagit fast att en återvinningstalan i syfte att öka tillgångarna i det företag som omfattas av ett konkursförfarande faller inom denna kategori. Artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden ska därmed tolkas så, att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts har behörighet att pröva en återvinningstalan som grundas på gäldenärens insolvens och riktas mot en svarande som har sitt säte i en annan medlemsstat (dom av den 12 februari 2009, Seagon, C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 28).

27 Den hänskjutande domstolen har ställt frågan huruvida denna internationella behörighet är exklusiv eller om den tvärtom är fakultativ, så att förvaltaren får väcka talan vid en domstol i den medlemsstat där svaranden i en sådan återvinningstalan har sin hemvist.

28 I detta sammanhang bör det påpekas att det i skäl 7 i förordning nr 1346/2000 anges att konkurs, ackord och liknande förfaranden är undantagna från tillämpningsområdet för konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, som ersattes, i förhållandet mellan medlemsstaterna, med undantag av Konungariket Danmark, genom förordning nr 44/2001. Enligt artikel 1.2 b i sistnämnda förordning omfattas konkurs, ackord och liknande förfaranden inte av den förordningens tillämpningsområde.

29 Förordning nr 44/2001 och förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att såväl överlappningar mellan rättsreglerna i de båda rättsakterna som luckor i lagen undviks. En talan som enligt artikel 1.2 b i förordning nr 44/2001 undantas från tillämpningsområdet för den förordningen omfattas således av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000. På motsvarande sätt ska en talan som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 anses omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2017, Tünkers France och Tünkers Maschinenbau, C‑641/16, EU:C:2017:847, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

30 Härvidlag har domstolen angett att sistnämnda förordning är tillämplig på alla ärenden av civil eller kommersiell natur, utom på vissa väl definierade ärenden, och att artikel 1.2 b i förordning nr 44/2001 från sitt tillämpningsområde endast utesluter fall där talan är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta, vilka omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2012, F-Tex, C‑213/10, EU:C:2012:215, punkt 29).

31 Härav följer att de respektive tillämpningsområdena för dessa två förordningar som rör internationell behörighet för domstolarna i medlemsstaterna är tydligt definierade och att en återvinningstalan, när den är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000 och inte av förordning nr 44/2001.

32 Det bör dock noteras att förordning nr 1346/2000 inte innehåller några bestämmelser om internationell behörighet som innebär att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sin hemvist är behörig att pröva en återvinningstalan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har nära samband härmed.

33 Domstolen har dessutom redan slagit fast att samlandet av samtliga mål som har direkt samband med ett företags insolvens hos domstolarna i den medlemsstat som har behörighet att inleda insolvensförfarandet är förenligt med syftet att förbättra effektiviteten med avseende på insolvensförfaranden med gränsöverskridande inslag och att handlägga dessa snabbare i enlighet med skälen 2 och 8 i förordning nr 1346/2000 (dom av den 12 februari 2009, Seagon, C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 22).

34 Denna tolkning bekräftas dessutom av att det i skäl 4 i förordning nr 1346/2000 anges att det för att den inre marknaden ska fungera väl måste undvikas att parterna får motiv att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning (forum shopping) (dom av den 12 februari 2009, Seagon, C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 23).

35 Möjligheten att olika domstolar har behörighet att pröva återvinningstalan som väckts i olika medlemsstater leder emellertid till att det blir svårare att uppnå detta syfte (dom av den 12 februari 2009, Seagon, C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 24).

36 Det följer av det ovan anförda att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium ett sådant insolvensförfarande har inletts som avses i artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 har exklusiv behörighet att pröva en talan som är direkt hänförlig till detta förfarande och har nära samband härmed, och följaktligen en återvinningstalan som grundas på insolvens.

37 Denna slutsats påverkas inte av det sammanhang artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 ingår i.

38 För det första kan artikel 18.2 i förordningen inte användas som argument för att ifrågasätta att den internationella behörigheten för de domstolar som avses i artikel 3.1 i den förordningen för att pröva återvinningstalan är exklusiv.

39 Artikel 18.2 i förordning nr 1346/2000 avser nämligen endast den särskilda situationen då en förvaltare har utsetts genom ett förfarande enligt artikel 3.2 i nämnda förordning och kan inte tillämpas i en situation som den i det nationella målet, i vilken förvaltaren har utsetts i huvudinsolvensförfarandet.

40 Såsom generaladvokaten har understrukit i punkt 64 i sitt förslag till avgörande kan en sådan skillnad förklaras av att förvaltarens befogenheter inom ramen för ett förfarande enligt artikel 3.2 i förordning nr 1346/2000 är territoriellt begränsade i den mån, enligt nämnda artikel, verkningarna av detta förfarande ska begränsas till de av gäldenärens tillgångar som finns inom medlemsstatens territorium när nämnda förfarande inleds. Förvaltaren måste således i ett sådant fall ha möjligheten att väcka en återvinningstalan som har samband med ett sådant förfarande vid en domstol i en annan medlemsstat än den i vilken sekundärförfarandet inletts om tillgångar som detta förfarande gäller har överförts till en annan medlemsstat efter det att förfarandet inleddes.

41 För det andra kan inte heller artikel 25.1 i förordning nr 1346/2000 användas till stöd för en tolkning av artikel 3.1 i förordningen som skulle innebära en fakultativ internationell behörighet för att pröva en återvinningstalan.

42 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 65 i sitt förslag till avgörande avser sistnämnda bestämmelse enbart erkännande och verkställighet av beslut som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband härmed, även om de antagits av en annan domstol. Denna bestämmelse innebär endast ett godtagande av möjligheten för domstolarna i en medlemsstat inom vars territorium ett insolvensförfarande har inletts enligt artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 att pröva en talan som är direkt hänförlig till detta förfarande, oavsett om det rör sig om den domstol som inlett insolvensförfarandet, enligt artikel 3.1, eller någon annan domstol som har territoriell och materiell behörighet i den medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2009, Seagon, C‑339/07, EU:C:2009:83, punkterna 26 och 27).

43 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att behörigheten för domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts att pröva en återvinningstalan som grundas på gäldenärens insolvens och riktas mot en svarande som har sitt säte eller hemvist i en annan medlemsstat, är en exklusiv behörighet.

44 Eftersom den andra till fjärde frågan förutsätter att en återvinningstalan kan väckas vid en domstol i den medlemsstat där svaranden har sitt säte eller hemvist, vilket strider mot vad som framgår av svaret på den första frågan, saknas anledning att besvara dessa frågor.

45 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.