Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 25 juni 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)

den 25 juni 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Erkännande av yrkeskvalifikationer – Direktiv 2005/36/EG – Tillämpningsområde – Artikel 3.1 a – Nationella bestämmelser om villkoren för privatpraktiserande läkares tillträde till sektorn för variabla arvoden – Läkare som erhållit en kvalifikation vid ett sjukhus som befinner sig i en annan medlemsstat – Krav på två års erfarenhet som ’assistant des hôpitaux’ vid sjukhuset inom ramen för ett anställningsavtal – Artikel 49 FEUF – Etableringsfrihet ”

I mål C‑343/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation (Frankrike) genom beslut av den 15 maj 2025, som inkom till domstolen den 16 maj 2025, i målet

Caisse primaire d’assurance maladie (CPAM) de la Gironde

mot

LX,

meddelar

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei, samt domarna S. Rodin och N. Fenger (referent),

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– LX, genom F. Boucard, avocat,

– Frankrikes regering, genom B. Dourthe och M. Guiresse, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom L. Armati och B. Stromsky, båda i egenskap av ombud,

– Eftas övervakningsmyndighet, genom J. Førde, K. Isaksen och M.-M. Joséphidès, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 2005, s. 22), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU av den 20 november 2013 (EUT L 354, 2013, s. 132) (nedan kallat direktiv 2005/36) och artikel 49 FEUF.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Caisse primaire d’assurance maladie (CPAM) de la Gironde (lokala sjukförsäkringskassan i Gironde) (Frankrike) mot LX, angående bifall till LX ansökan – som CPAM i Gironde först avslagit – om tillstånd att utöva verksamhet som privatpraktiserande specialistläkare inom sektorn för variabla arvoden, vilket skulle möjliggöra för LX att frångå fastställda taxor.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 I skäl 38 i direktiv 2005/36 preciseras följande:

”Bestämmelserna i detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas rätt att själva utforma sina nationella system för social trygghet och att bestämma vilken verksamhet som måste utövas inom ramen för detta system.”

4 Artikel 1 i direktivet har rubriken ”Syfte” och lyder på följande sätt:

”I detta direktiv fastställs de regler enligt vilka en medlemsstat som kräver bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av ett reglerat yrke inom sitt territorium (nedan kallad ’mottagande medlemsstat’) för tillträde till och utövandet av detta yrke skall erkänna sådana yrkeskvalifikationer som förvärvats i en eller flera andra medlemsstater (nedan kallad ’ursprungsmedlemsstat’) och som ger innehavaren av dessa kvalifikationer rätt att där utöva yrket.

I detta direktiv fastställs också regler för ett partiellt tillträde till reglerade yrken och erkännande av yrkespraktik som bedrivs i en annan medlemsstat.”

5 I artikel 2 i direktivet, som har rubriken ”Räckvidd”, föreskrivs följande i punkt 1 första stycket:

”Detta direktiv skall gälla för alla de medborgare i en medlemsstat, inbegripet fria yrkesutövare, som vill utöva ett reglerat yrke, antingen som egen företagare eller anställd, i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkeskvalifikationer.”

6 I artikel 3 i samma direktiv, med rubriken ”Definitioner”, anges följande i punkt 1:

”1. I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) reglerat yrke : en eller flera former av yrkesverksamhet där det genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verksamheten eller någon form av denna; i synnerhet skall användandet av en yrkestitel som genom bestämmelser i lagar och andra författningar enbart får användas av den som innehar en viss yrkeskvalifikation utgöra en form av utövande. …

b) yrkeskvalifikationer : kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis enligt artikel 11 a i och/eller yrkeserfarenhet.

c) bevis på formella kvalifikationer : examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis för en yrkesutbildning som huvudsakligen ägt rum i gemenskapen, utfärdat av en myndighet i en medlemsstat vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar. När första meningen inte är tillämplig, skall ett sådant bevis på formella kvalifikationer som avses i punkt 3 betraktas som bevis på formella kvalifikationer.

…

e) reglerad utbildning : all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning (Tre punkter bör följa)

…

f) yrkeserfarenhet : det faktiska och lagliga utövandet av det berörda yrket på heltid eller deltid under motsvarande tid i en medlemsstat.

…”

7 Artikel 4 i direktiv 2005/36 har rubriken ”Verkan av erkännandet”, och där föreskrivs följande i punkt 1:

”Om den mottagande medlemsstaten erkänner yrkeskvalifikationerna ska detta ge förmånstagare möjlighet att få tillträde i den medlemsstaten till samma yrke som denne är behörig för i ursprungsmedlemsstaten och att utöva det yrket i den mottagande medlemsstaten på samma villkor som dess medborgare.”

Fransk rätt

2016 års avtal

8 Alltsedan det nationella avtalet av den 29 maj 1980 antogs, vilket stadfästes genom förordning av den 5 juni 1980, om godkännande av det avtal som ingåtts mellan, å ena sidan, nationella sjukförsäkringskassan för löntagare tillsammans med centralkassan för ömsesidig försäkring för jordbrukare och nationella sjuk- och moderskapsförsäkringskassan för egenföretagare inom andra yrken än jordbruksyrken och, å andra sidan, Frankrikes läkarförbund (JORF nr 131, av den 6 juni 1980, s. 4938), får läkare som omfattas av avtalet utöva sin yrkesverksamhet inom två olika sektorer: sektor 1, inom vilken de utfäster sig att, med förbehåll för överskridanden på grund av särskilda tvingande skäl, tillämpa bindande fastställda taxor, och sektor 2, inom vilken de får frångå fastställda taxor, varvid patienterna erhåller ersättning endast på grundval av sjukförsäkringens sjukvårdsavtal. Det finns också en sektor 3 för övriga fall, som faller utanför avtalen, inom vilken arvodena sätts fritt men där patienterna inte får någon ersättning från socialförsäkringsorganet.

9 Det nationella avtal som är tillämpligt i det nationella målet är det som ingicks den 25 augusti 2016 och stadfästes genom ministerbeslut av den 20 oktober 2016 om godkännande av det nationella avtalet om reglering av förhållandet mellan privatpraktiserande läkare och sjukförsäkringen (JORF nr 248 av den 23 oktober 2016, text nr 10) (nedan kallat 2016 års avtal). I detta avtal fastställs bland annat villkoren för när tillstånd ska beviljas för privatpraktiserande läkares verksamhet inom sektor 2.

10 I artikel 38.1.1 i 2016 års avtal anges att läkare som för första gången etablerar sig som egenföretagare får ansöka om tillstånd för att tillämpa variabla arvoden inom sektor 2 för den specialistkompetens som de önskar utöva om de innehar behörighet för offentlig sjukhusvård som ” ancien assistant des hôpitaux ” (läkare som utan permanent tjänst arbetat minst två år på offentligt sjukhus), ” ancien chef de clinique des universités ” (senior chef vid universitetssjukhus), ” médecin des armées ” (militärläkare) eller ” praticien hospitalier nommé à titre permanent ” (sjukhusläkare med permanent utnämning).

11 Enligt artikel 38.1.2 i nämnda avtal kan läkare som innehar behörighetsbevis som förvärvats i utlandet på ett sjukhus som befinner sig på ett territorium som omfattas av Europeiska unionens system för erkännande av yrkeskvalifikationer, vilket inrättades genom direktiv 2005/36, också ges tillträde till sektorn för variabla arvoden, bland annat under förutsättning att behörighetsbeviset har erkänts som likvärdigt med, exempelvis, behörighetsbeviset för offentlig sjukhusvård som ” ancien assistant des hôpitaux ”. Det är CPAM på den ort där läkarens huvudsakliga mottagning är belägen som, efter inhämtande av yttrande från Conseil national de l’ordre des médecins (läkarsamfundets nationella råd) beslutar om erkännande av sådan likvärdighet.

Code de la santé publique (folkhälsolagen)

12 I artikel R. 6152‑504 i hälsovårdslagen, i den version som är i kraft sedan den 12 oktober 2015 och som följer av dekret nr 2015‑1260 av den 9 oktober 2015 (JORF nr 236 av den 11 oktober 2015, text nr 12), anges att en ” assistant généraliste des hôpitaux ” (allmänläkare utan fast tjänst vid offentligt sjukhus) eller en ” assistant spécialiste des hôpitaux ” (specialistläkare utan fast tjänst vid offentligt sjukhus) på heltid eller deltid ska ställa diagnoser, ge vård och förebyggande behandling på sjukhus eller utföra arbete med läkemedel eller biologiskt arbete på sjukhuset under handledning av verksamhetschefen eller, om sådan saknas, den person som ansvarar för avdelningen, den funktionella enheten eller annan intern enhet som vederbörande tillhör.

13 I artikel R. 6152‑510 i folkhälsolagen, i den version som är i kraft sedan den 1 april 2015 och som följer av dekret nr 2015‑320 av den 20 mars 2015 (JORF nr 69 av den 22 mars 2015, text nr 15) föreskrivs att en sådan ” assistant ” ska rekryteras genom ett skriftligt avtal som ingås med chefen för den offentliga vårdinrättningen.

14 Enligt artikel R. 6152‑537 i folkhälsolagen, i den version som var i kraft från den 28 augusti 2014 till den 1 september 2020 och som följde av dekret nr 2014‑963 av den 22 augusti 2014 (JORF nr 197 av den 27 augusti 2014, text nr 22), och som är tillämplig det nationella målet, krävs det för att beviljas yrkesbeteckningen ” ancien assistant spécialiste des hôpitaux ” eller ” ancien assistant généraliste des hôpitaux ” två års faktisk tjänsteutövning i någon av dessa egenskaper.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

15 LX, som är doktor i medicin, är verksam i Frankrike som privatpraktiserande specialistläkare. Hon ansökte hos CPAM i Gironde om tillstånd att utöva sin verksamhet inom sektorn för variabla arvoden, den så kallade sektor 2, som beskrivs ovan i punkt 8.

16 Genom beslut av den 10 oktober 2017, vilket fattades efter inhämtande av yttrande från Conseil national de l’ordre des médecins (läkarsamfundets nationella råd), avslog CPAM i Gironde hennes ansökan med motiveringen att hon inte hade utfört offentligt sjukhusarbete på heltid under två år, eftersom den tjänstgöring som hon åberopat hade ägt rum vid ett italienskt sjukhus i egenskap av privatpraktiserande läkare.

17 Genom dom av den 3 september 2019 slog Tribunal de grande instance de Bordeaux (Förstainstansdomstolen i Bordeaux, Frankrike) fast att hon hade utfört arbetsuppgifter som var likvärdiga med de arbetsuppgifter som utförs av en ” assistant des hôpitaux ” (läkare utan fast tjänst vid offentligt sjukhus), vilket utgjorde grund för att ge henne tillträde till sektorn för variabla arvoden.

18 Genom dom av den 31 mars 2022 fastställde Cour d’appel de Bordeaux (Appellationsdomstolen i Bordeaux, Frankrike) den dom som meddelats i första instans.

19 Som skäl för att bifalla LX talan framhöll Cour d’appel de Bordeaux att en medborgare i en medlemsstat som gör anspråk på yrkesbeteckningen ” assistant des hôpitaux ” har att styrka relevant yrkeserfarenhet, det vill säga ett faktiskt och lagligt utövande av det berörda yrket i den medlemsstaten, varvid arbetsavtalets art saknar relevans. Appellationsdomstolen angav i detta avseende att LX, i egenskap av heltidsanställd ” assistente ”, under mer än två år hade utfört läkarundersökningar och kirurgiska ingrepp vid ett offentligt sjukhus i Italien, under överinseende av en chef och med uppfyllande av samma krav som en ” assistant ” med ett anställningsavtal. Hon hade rekryterats som fri yrkesutövare genom ett ”fristående avtal för fria yrken”, eftersom det på grund av budgetbegränsningar inte fanns någon ledig tjänst att tillsätta genom uttagningsprov. Cour d’appel de Bordeaux drog härav slutsatsen att LX hade utfört sina arbetsuppgifter under samma villkor som en ” assistant des hôpitaux ” som utövar sitt yrke vid ett sjukhus inom ramen för ett anställningsavtal, oberoende av bestämmelserna i hennes avtal.

20 Den 3 juni 2022 överklagade CPAM i Gironde domen från Cour d’appel de Bordeaux till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), som är den domstol som har hänskjutit tolkningsfrågorna (den hänskjutande domstolen).

21 Till stöd för sitt överklagande har CPAM i Gironde invänt mot appellationsdomstolens konstaterande att LX har arbetsuppgifter som är likvärdiga med arbetsuppgifterna för en ” assistant des hôpitaux ”, vilket ger henne tillträde till sektorn för variabla arvoden.

22 För det första har CPAM i Gironde bestritt att direktiv 2005/36 skulle vara tillämpligt i det nationella målet. CPAM har hävdat att det av skäl 38 i direktivet framgår att bestämmelserna om möjligheten för privatpraktiserande läkare att få tillträde till sektorn för variabla arvoden, avseende arvoderingen och sjukförsäkringens inträde, faller utanför direktivets tillämpningsområde.

23 För det andra har CPAM i Gironde hävdat att direktivet under alla omständigheter inte likställer utövandet av ett yrke som egenföretagare med utövandet av ett yrke i egenskap av anställd. Av detta har CPAM i Gironde dragit slutsatsen att en läkare som har utövat medicinsk verksamhet som egenföretagare inte kan åberopa likvärdighet med behörighet som förvärvas av en läkare som utövar verksamhet vid ett sjukhus inom ramen för ett anställningsavtal.

24 Cour de cassation vill för det första få klarhet i huruvida beteckningen ” assistant des hôpitaux ” ska förstås som ett bevis på formella kvalifikationer eller som yrkeserfarenhet i den mening som avses i direktiv 2005/36. Härvid beaktas dels att det förfarande för automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som föreskrivs i direktivet är tillämpligt på bevis på formella kvalifikationer för läkare, vilka anges i förteckningen i bilaga V till direktivet och inte omfattar ” assistant des hôpitaux ”, dels att bestämmelserna i kapitel II i direktivet, om erkännande av yrkeserfarenhet, avser de verksamheter som räknas upp i bilaga IV till direktivet, som inte gäller läkare.

25 Den hänskjutande domstolen vill för det andra få klarhet i huruvida skäl 38 i direktiv 2005/36 kan innebära att en tillämpning av direktivet är helt utesluten i ett socialförsäkringsmål där en part har invänt mot tillämpningen av ett nationellt avtal om villkoren för tillträde till en arvoderingssektor vid utövande av läkaryrket som egenföretagare.

26 För det tredje, och slutligen, vill den hänskjutande domstolen, för det fall direktivet inte är tillämpligt i det nationella målet, även få klarhet i vilka slutsatser som ska dras av tillämpningen av artikel 49 FEUF.

27 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att det framgår av rättspraxis från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) dels att de offentliga myndigheternas fastställande av taxor för det arbete som utförs av ansluten hälso- och sjukvårdspersonal varken har till syfte eller resultat att i sig hindra den etableringsfrihet som garanteras i artikel 49 FEUF, dels att skyldigheten att iaktta de bindande taxorna motiveras av målet att bibehålla en privat hälso- och sjukvård som är tillgänglig för alla och som säkerställer en god avvägning mellan vårdens kvalitet och kostnaderna för denna, i syfte att skydda folkhälsan.

28 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1 Ska [direktiv 2005/36] om erkännande av yrkeskvalifikationer tolkas så, att en nationell bestämmelse genom vilken det föreskrivs närmare bestämmelser för tillträde till sektorn för variabla arvoden inom socialförsäkringssystemet med avseende på läkare som har kvalificerat sig på ett sjukhus i en annan medlemsstat i Europeiska unionen omfattas av direktivets tillämpningsområde?

2. Utgör artikel 49 [FEUF] för den händelse att denna bestämmelse inte omfattas av [direktiv 2005/36], hinder för att en läkare som har kvalificerat sig på ett sjukhus i en annan medlemsstat … förvägras tillträde till sektorn för variabla arvoden inom socialförsäkringssystemet (sektor 2) med motiveringen att denne läkare har bedrivit sin yrkesverksamhet på detta sjukhus som privatpraktiserande läkare?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

29 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2005/36 ska tolkas så, att direktivets tillämpningsområde omfattar lagstiftning i en medlemsstat, enligt vilken möjligheten för privatpraktiserande läkare att få tillträde till sektorn för variabla arvoden, när dessa har förvärvat en yrkeskvalifikation till följd av utövandet av verksamhet som biträdande läkare vid ett sjukhus som befinner sig i en annan medlemsstat, villkoras av att denna yrkeskvalifikation erkänns som likvärdig med yrkeskvalifikationen för en ” assistant des hôpitaux ” i den mening som avses i denna lagstiftning.

30 Direktiv 2005/36 ska enligt dess artikel 2.1 gälla för alla de medborgare i en medlemsstat, inbegripet fria yrkesutövare, som vill utöva ett reglerat yrke, antingen som egen företagare eller anställd, i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkeskvalifikationer.

31 Det ska erinras om att definitionen av begreppet reglerat yrke i den mening som avses i detta direktiv omfattas av unionsrätten (se dom av den 6 oktober 2015, Brouillard, C‑298/14, EU:C:2015:652, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

32 Enligt artikel 3.1 a i direktivet avser begreppet ”reglerat yrke” en eller flera former av yrkesverksamhet där det genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verksamheten eller någon form av denna.

33 Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att begreppet ”bestämda yrkeskvalifikationer” i denna bestämmelse inte avser alla former av kvalifikationer som intygas genom ett allmänt bevis på formella kvalifikationer, utan kvalifikationer som motsvarar ett bevis på sådana formella kvalifikationer som specifikt inrättats för att förbereda innehavaren för att utöva ett visst yrke (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, Brouillard, C‑298/14, EU:C:2015:652, punkt 38, och dom av den 26 juni 2019, kommissionen/Grekland, C‑729/17, EU:C:2019:534, punkt 87).

34 I förevarande fall innebär beteckningen ” ancien assistant des hôpitaux” , som nämns i artikel 38.1.1 i 2016 års avtal, att en privatpraktiserande läkare – vars bevis på formella kvalifikationer för övrigt erkänns automatiskt enligt de relevanta bestämmelserna i kapitel III, om erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning, i direktiv 2005/36 – får möjlighet att utöva sin specialistkompetens som privatpraktiserande läkare inom sektorn för variabla arvoden, där denne kan frångå fastställda taxor.

35 Såsom anges ovan i punkt 10 står möjligheten att utöva specialistkompetens inom sektorn för variabla arvoden även öppen för innehavare av andra behörighetsbevis för offentlig sjukhusvård som motsvarar annan yrkeserfarenhet, såsom bland annat ” ancien chef de clinique des universités ” (senior chef vid universitetssjukhus), ” médecin des armées ” (militärläkare) eller ” praticien hospitalier nommé à titre permanent ” (sjukhusläkare med permanent utnämning). Det framgår dessutom inte att läkaren under den tvåårsperiod av sjukhusverksamhet som krävs för att få tillträde till denna sektor erhåller någon särskild utbildning som förbereder denne för att arbeta där i framtiden och inte heller att han eller hon har att utföra några exakt definierade arbetsuppgifter avseende denna sektor. Det följer härav att det avgörande kriteriet för att kunna betecknas som ” ancien assistant des hôpitaux” inte ligger i den utövade specialistkompetensen i sig, utan i den omständigheten att den privatpraktiserande läkaren har utövat verksamhet på ett sjukhus på grundval av ett anställningsavtal.

36 Det betyder att den period av sjukhusarbete som krävs för att betecknas som ” ancien assistant des hôpitaux” inte särskilt syftar till att förbereda innehavaren av denna beteckning för att utöva ett visst yrke, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 33 ovan, utan till att ge läkaren tillträde till ett visst arvodessystem (se, analogt, dom av den 6 oktober 2015, Brouillard, C‑298/14, EU:C:2015:652, punkt 39).

37 Följaktligen finner domstolen att beteckningen ” ancien assistant des hôpitaux ” inte ger personen i fråga några ”bestämda yrkeskvalifikationer” i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36 och att en läkares utövande av specialistkompetens inom ramen för vissa sjukförsäkringsregler inte kan likställas med utövandet av ett ”reglerat yrke” i den mening som avses i detta direktiv (se, analogt, dom av den 6 oktober 2015, Brouillard, C‑298/14, EU:C:2015:652, punkterna 40 och 42).

38 Således är direktivet inte tillämpligt på den situation som är aktuell i det nationella målet (se, analogt, dom av den 6 oktober 2015, Brouillard, C‑298/14, EU:C:2015:652, punkterna 40 och 42).

39 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2005/36 ska tolkas så, att dess tillämpningsområde inte omfattar lagstiftning i en medlemsstat, enligt vilken möjligheten för privatpraktiserande läkare att få tillträde till sektorn för variabla arvoden, när dessa har förvärvat en yrkeskvalifikation till följd av utövandet av verksamhet som ” assistant ” vid ett sjukhus som befinner sig i en annan medlemsstat, villkoras av att denna yrkeskvalifikation erkänns som likvärdig med den som ” assistant des hôpitaux ” i den mening som avses i denna lagstiftning.

Den andra frågan

40 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 49 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en privatpraktiserande läkare som har förvärvat en yrkeskvalifikation till följd av utövandet av verksamhet som ” assistant ” vid ett sjukhus som befinner sig i en annan medlemsstat, förvägras tillträde till sektorn för variabla arvoden med motiveringen att läkaren utövat verksamheten där som privatpraktiserande läkare.

41 Det ska erinras om att myndigheterna i en medlemsstat, som har att ta ställning till en unionsmedborgares ansökan om tillstånd att utöva ett yrke som, enligt den nationella lagstiftningen, för tillträde förutsätter innehav av ett utbildningsbevis eller yrkeskvalifikationer, eller praktisk erfarenhet, ska beakta samtliga de utbildningsbevis, examensbevis och andra behörighetsbevis, liksom den relevanta erfarenhet som sökanden har förvärvat, genom att göra en jämförelse mellan å ena sidan den kompetens som intygas genom dessa behörighetsbevis och denna erfarenhet och å andra sidan de kunskaper och kvalifikationer som krävs enligt den nationella lagstiftningen (dom av den 8 juli 2021, Lietuvos Respublikos sveikatos apsaugos ministerija, C‑166/20, EU:C:2021:554, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

42 Eftersom denna rättspraxis inte är något annat än ett uttryck för en princip som följer av EUF-fördragets grundläggande friheter kan denna princip inte förlora en del av sin rättsliga betydelse på grund av att direktiv om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis antagits (dom av den 8 juli 2021, Lietuvos Respublikos sveikatos apsaugos ministerija, C‑166/20, EU:C:2021:554, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

43 Som framgår av artikel 53.1 FEUF har nämligen sådana direktiv som målsättning att underlätta det ömsesidiga erkännandet av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis genom att fastställa gemensamma regler och kriterier som i möjligaste mån medför att dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis erkänns automatiskt. Sådana direktiv har däremot inte till syfte och kan inte medföra att erkännandet av sådana utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis i situationer som inte omfattas av dessa direktiv försvåras (dom av den 8 juli 2021, Lietuvos Respublikos sveikatos apsaugos ministerija, C‑166/20, EU:C:2021:554, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

44 Dessa överväganden är bland annat tillämpliga på direktiv 2005/36, som särskilt antogs med stöd av artikel 47.1 EG (nu artikel 53.1 FEUF) (dom av den 8 juli 2021, Lietuvos Respublikos sveikatos apsaugos ministerija, C‑166/20, EU:C:2021:554, punkt 37).

45 I en sådan situation som den i det nationella målet, vilken, såsom framgår av svaret på den första frågan, i punkt 39 i förevarande dom, inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/36, är den berörda mottagande medlemsstaten skyldig att iaktta de skyldigheter som åligger den i fråga om erkännande av yrkeskvalifikationer, vilka det erinras om i punkt 41 ovan, vilka är tillämpliga på situationer som omfattas av bland annat artikel 49 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2021, Lietuvos Respublikos sveikatos apsaugos ministerija, C‑166/20, EU:C:2021:554, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

46 Även om nationella villkor avseende kvalifikationer tillämpas utan diskriminering på grund av nationalitet, kan de hindra medborgare från andra medlemsstater från att utöva den etableringsfrihet som de garanteras genom artikel 49 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 1991, Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkt 15).

47 Såsom Europeiska kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande kan den omständigheten att det för att sjukhusarbete i ursprungsmedlemsstaten ska erkännas som likvärdigt med sådant sjukhusarbete som leder till erhållande av beteckningen ” ancien assistant des hôpitaux ” – som ger tillträde till sektorn för variabla arvoden – uppställs som krav att läkaren har haft ett anställningsavtal med det sjukhus där han eller hon har utövat sin verksamhet, hindra läkare som inte har ingått sådana avtal från att få tillträde till denna sektor. En nationell lagstiftning som föreskriver ett sådant krav kan således särskilt påverka läkare som har utövat sin verksamhet i en annan medlemsstat.

48 Det framgår av fast rättspraxis att en inskränkning av etableringsfriheten, som är tillämplig utan diskriminering på grund av nationalitet, kan vara motiverad av tvingande skäl av allmänintresse, förutsatt att den är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (dom av den 21 september 2017, Malta Dental Technologists Association och Reynaud, C‑125/16, EU:C:2017:707, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

49 Det ska i förevarande fall påpekas att den franska regeringen har gjort gällande att tvingande skäl avseende skyddet för folkhälsan kan motivera den inskränkning som är aktuell i det nationella målet.

50 Det ska härvid erinras om att skyddet av folkhälsan utgör ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en begränsning av etableringsfriheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2017, Malta Dental Technologists Association och Reynaud, C‑125/16, EU:C:2017:707, punkterna 58 och 59).

51 Även om det antas att den inskränkning som är aktuell i det nationella målet är motiverad av ett sådant tvingande skäl av allmänintresse, framstår det emellertid varken som nödvändigt eller proportionerligt i förhållande till det eftersträvade målet att systematiskt kräva att det måste föreligga ett anställningsavtal för att en läkare ska likställas med en ” ancien assistant des hôpitaux ”.

52 Det kan nämligen inte på förhand uteslutas att en läkare som inte har haft något anställningsavtal med det sjukhus i en annan medlemsstat där han eller hon har förvärvat sin erfarenhet, har en liknande eller likvärdig yrkeserfarenhet och i huvudsak kan erbjuda samma slags garantier som en ” ancien assistant des hôpitaux ” i Frankrike, vad gäller tvingande krav, till exempel kopplade till skyddet för folkhälsan, som kan motivera den omtvistade inskränkningen av etableringsfriheten (se, analogt, dom av den 17 december 2020, Onofrei, C‑218/19, EU:C:2020:1034, punkt 35).

53 Det ska i detta hänseende understrykas att endast objektiva skillnader kan beaktas vid den jämförande bedömning som nämns i punkt 41 ovan. Om likvärdighet konstateras är medlemsstaten skyldig att erkänna att det utländska examensbeviset eller den praktiska erfarenhet som förvärvats utomlands uppfyller de villkor som krävs för att utöva yrket i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, Brouillard, C‑298/14, EU:C:2015:652, punkterna 54 och 57).

54 I förevarande fall har den franska regeringen i sitt skriftliga yttrande angett att den rättsliga kvalificeringen av det avtal som ingåtts mellan läkaren och det sjukhus där läkaren har utövat verksamhet som privatpraktiserande läkare inte som sådant utgör ett direkt bedömningskriterium, men att det ändå är relevant vid jämförelsen av de faktiska villkoren för utövandet av den berörda personens yrkesverksamhet.

55 Såsom framgår av punkt 19 i förevarande dom fann Cour d’appel de Bordeaux att LX hade utövat sin verksamhet under villkor som var likvärdiga med dem som gällde för en ” ancien assistant des hôpitaux ” som hade ingått ett anställningsavtal.

56 Följaktligen ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 49 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en privatpraktiserande läkare som har förvärvat en yrkeskvalifikation till följd av utövandet av verksamhet som ” assistant ” vid ett sjukhus som befinner sig i en annan medlemsstat, förvägras tillträde till sektorn för variabla arvoden med motiveringen att denne läkare har utövat sin verksamhet på detta sjukhus som privatpraktiserande läkare, då läkaren har utövat sin verksamhet under villkor som är likvärdiga med dem som gäller för en ” assistant des hôpitaux ” som utövar sin verksamhet i den första medlemsstaten inom ramen för ett anställningsavtal.

Rättegångskostnader

57 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU av den 20 november 2013, ska tolkas så, att dess tillämpningsområde inte omfattar lagstiftning i en medlemsstat, enligt vilken möjligheten för privatpraktiserande läkare att få tillträde till sektorn för variabla arvoden, när dessa har förvärvat en yrkeskvalifikation till följd av utövandet av verksamhet som ” assistant ” vid ett sjukhus som befinner sig i en annan medlemsstat, villkoras av att denna yrkeskvalifikation erkänns som likvärdig med den som ” assistant des hôpitaux ” i den mening som avses i denna lagstiftning.

2) Artikel 49 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en privatpraktiserande läkare som har förvärvat en yrkeskvalifikation till följd av utövandet av verksamhet som ” assistant ” vid ett sjukhus som befinner sig i en annan medlemsstat, förvägras tillträde till sektorn för variabla arvoden med motiveringen att denne läkare har utövat sin verksamhet på detta sjukhus som privatpraktiserande läkare, då läkaren har utövat sin verksamhet under villkor som är likvärdiga med dem som gäller för en ” assistant des hôpitaux ” som utövar sin verksamhet i den första medlemsstaten inom ramen för ett anställningsavtal.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.