ext/celex/62025TJ0121

Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen, som sammanträder med fem domare)

den 17 juni 2026 ( * )

” Personalmål – Kontraktsanställda – Lön – Vägran att bevilja socialt bistånd – Anställda vid kommissionen med tjänstgöringsort i Luxemburg – Rättslig grund för talan – Tyst avslag – Motiveringsskyldighet – Total avsaknad av motivering – Åtgärdande efter att talan har väckts – Normbunden behörighet – Skadeståndsansvar ”

I mål T‑121/25,

Asma Gharbi, Steinfort (Luxemburg), företrädd av advokaterna L. Levi och S. Rodrigues,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av O. Dani och L. Hohenecker, båda i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen, som sammanträder med fem domare),

sammansatt av ordföranden K. Kowalik-Bańczyk, samt domarna I. Reine, R. da Silva Passos, H. Cassagnabère (referent) och T. Pavelin,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

efter den skriftliga delen av förfarandet, bland annat tribunalens frågor till sökanden och till kommissionen samt deras svar som inkom till tribunalens kansli den 13 respektive den 11 november 2025,

med beaktande av att ingen av parterna tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling och av att tribunalen således, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,

följande

Dom

1 Sökanden, Asma Gharbi, har med stöd av artikel 270 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara hennes lönebesked för maj 2024 (nedan kallat lönebeskedet) i den del det återspeglar Europeiska kommissionens beslut att inte betala ut det sociala bistånd till henne som föreskrivs för anställda som tjänstgör i Luxemburg och vars nettolön beräknad i enlighet med tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) eller anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren) är lägre än vad en kvalificerad arbetstagare som åtnjuter minimilön i Luxemburg skulle ha erhållit, samt förplikta kommissionen att betala en symbolisk euro för den ideella skada som hon anser sig ha lidit.

Bakgrund till tvisten och omständigheter som inträffat efter det att talan väckts

2 Sökanden tillträdde sin tjänst vid Infrastruktur- och logistikbyrån i Luxemburg (OIL) den 16 april 2024 som kontraktsanställd på deltid (80 %) och placerades i tjänstegrupp II, lönegrad 5, löneklass 1.

3 I sitt första lönebesked, som hon erhöll den 5 maj 2024, konstaterade sökanden att hon inte erhållit det månatliga sociala bistånd som föreskrivs i kommissionens beslut C(2015) 4907 final av den 22 juli 2015 om utbetalning av socialt bistånd till vissa av kommissionens anställda som tjänstgör i Luxemburg (nedan kallat 2015 års beslut) till förmån för anställda vars nettolön är lägre än den som erhålls av en kvalificerad arbetstagare som åtnjuter minimilön i Luxemburg (nedan kallat socialt bistånd).

4 Såsom anges i skäl 4 i 2015 års beslut vidtas den åtgärd som föreskrivs i detta beslut efter en jämförelse, som kommissionen är skyldig att göra, mellan den personliga situationen för varje anställd som tjänstgör i Luxemburg och en hypotetisk situation där samma anställde skulle vara anställd enligt luxemburgsk rätt och erhålla den minimilön som föreskrivs för en kvalificerad arbetare. Vid denna jämförelse ska hänsyn bland annat tas till de olika avgifter och bidrag som föreskrivs i båda fallen.

5 I enlighet med artikel 1 i 2015 års beslut upprättade generaldirektören med ansvar för personal en uttömmande förteckning över de faktorer som ska beaktas vid beräkningen av den nettolön som varje anställd uppbär och den minimilön som motsvarar den i Luxemburg, i en bilaga till det beslut som generaldirektören för personal och säkerhet antog den 22 februari 2017. I förteckningen anges vilka faktorer som ska beaktas vid beräkningen av referensbeloppet för varje anställd och den minimilön som motsvarar den i Luxemburg vid den jämförelse som föreskrivs i 2015 års beslut (nedan kallat 2017 års beslut).

6 Den 1 januari 2024 uppgick den luxemburgska minimilönen för en kvalificerad arbetstagare över 18 år till 3 085,11 euro brutto per månad för heltidsarbete (det vill säga 40 timmar per vecka). I det aktuella lönebeskedet anges en ”referenslön” på 2 749,58 euro.

7 Sökanden ansåg att hon borde ha beviljats socialt bistånd och ingav därför ett klagomål den 10 juli 2024 med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, i vilket hon yrkade att lönebeskedet skulle ogiltigförklaras.

8 Eftersom inget uttryckligt svar lämnades inom den fyramånadersfrist som följde på sökandens klagomål, uppstod ett tyst avslagsbeslut den 10 november 2024 (nedan kallat det tysta avslagsbeslutet).

9 Trots ett stort antal kontakter med kommissionen, inom ramen för vilka sökanden begärde ett uttryckligt svar från denna institution, antogs ett uttryckligt beslut som bekräftade avslaget på hennes klagomål (nedan kallat det uttryckliga beslutet) först den 19 februari 2025, det vill säga den dag då förevarande talan väcktes. Beslutet delgavs henne först följande dag.

Parternas yrkanden

10 Sökanden yrkar att tribunalen ska

– ogiltigförklara lönebeskedet och, i den mån det är nödvändigt, det tysta avslagsbeslutet,

– förplikta kommissionen att utge en symbolisk euro för den ideella skada som sökanden anser sig ha lidit, och

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

11 Kommissionen yrkar att tribunalen ska

– ogilla talan, och

– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

Talans rättslig a grund

12 På den första sidan av ansökan anges att talan väcks ”med stöd av artiklarna 263, 268 och 340 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”.

13 I själva ansökan hänvisar sökanden vid flera tillfällen uttryckligen till artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, som genomför artikel 270 FEUF (se dom av den 10 september 2015, Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Sökanden har vidare följt de förfaranden som föreskrivs i nämnda artiklar, både vad gäller ingivandet av ett föregående klagomål och iakttagandet av de olika föreskrivna fristerna.

14 När sökanden tillfrågades om den rättsliga grunden för sin talan, genom en åtgärd för processledning av den 29 oktober 2025, bekräftade hon att talan ska anses ha väckts med stöd av artikel 270 FEUF. Det är för övrigt på grundval av denna artikel som kommissionen har handlagt talan ”på grund av ansökans materiella innehåll”.

15 Förevarande talan ska följaktligen anses ha väckts med stöd av artikel 270 FEUF.

Yrkandena om ogiltigförklaring

Föremålet för tvisten i den del den avser yrkandet om ogiltigförklaring

16 Sökanden riktar sin talan såväl mot sitt lönebesked som mot det tysta avslagsbeslutet.

17 Det framgår av fast rättspraxis att det administrativa klagomålet, såsom det avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, och det uttryckliga eller tysta avslaget på detsamma är en oskiljaktig del av ett komplext förfarande och utgör endast ett föregående villkor för att talan ska kunna väckas vid domstol. Under dessa villkor får talan, trots att den formellt riktats mot avslaget på klagomålet, till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av unionsdomstolen, såvida inte avslaget på klagomålet har en annan innebörd än den rättsakt mot vilken nämnda klagomål har riktats (se dom av den 8 juli 2020, WH/EUIPO, T‑138/19, ej publicerad, EU:T:2020:316, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

18 I förevarande fall bekräftade det tysta avslagsbeslutet det lönebesked som sökanden bestritt. Sökandens yrkanden om ogiltigförklaring av det tysta avslagsbeslutet saknar således självständigt innehåll och ska därför formellt anses riktade mot lönebeskedet.

Grund som ska prövas ex officio: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

19 Såsom angetts i punkt 9 ovan väckte sökanden förevarande talan mot sitt lönebesked genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 februari 2025.

20 Det var även den 19 februari 2025 som kommissionen antog det uttryckliga beslutet, i vilket den för första gången angav skälen till att lönebeskedet inte föreskrev någon utbetalning av socialt bistånd. Detta beslut delgavs emellertid sökanden först dagen därpå.

21 Enligt fast rättspraxis innebär avsaknad av motivering eller brister i motiveringen ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, och utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen ska pröva ex officio (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 oktober 2021, Simpson/rådet, T‑646/16 P RENV-RX, ej publicerad, EU:T:2021:692, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

22 Motiveringsskyldigheten är en grundläggande unionsrättslig princip som föreskrivs i artikel 296 FEUF och i artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Vad mer specifikt gäller tjänstemän föreskrivs motiveringsskyldigheten i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna och, när det gäller beslut som fattas till följd av ett klagomål, i artikel 90.2 andra stycket i tjänsteföreskrifterna.

23 Syftet med motiveringsskyldigheten är dels att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat och om det är lämpligt att väcka talan för att bestrida beslutets lagenlighet, dels att göra det möjligt för unionsdomstolen att utöva sin kontroll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2002, Mavromichalis/kommissionen, T‑263/01, EU:T:2002:194, punkt 18 och där angiven rättspraxis). Motiveringen av ett beslut som har fattats av en av unionens institutioner, ett av dess organ eller en av dess byråer är således av särskild betydelse, eftersom den utgör ett av villkoren för en effektiv domstolsprövning enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2023, kommissionen/Italien och Spanien, C‑635/20 P, EU:C:2023:98, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

24 Den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som den som rättsakten är riktad till kan ha (se dom av den 13 mars 2025, PKK/rådet, C‑72/23 P, EU:C:2025:182, punkt 142 och där angiven rättspraxis).

25 Även om tillsättningsmyndigheten i allmänhet inte är skyldig att besvara ett klagomål, förhåller det sig annorlunda när det beslut som klagomålet avser inte är motiverat. Motiveringen ska ges senast i samband med att klagomålet avslås (dom av den 20 februari 2002, Mavromichalis/kommissionen, T‑263/01, EU:T:2002:194, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

26 En fullständig avsaknad av motivering före talans väckande kan inte uppvägas av förklaringar som tillsättningsmyndigheten lämnat efter det att talan väckts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2004, Hectors/parlamentet, C‑150/03 P, EU:C:2004:555, punkt 50 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 februari 2008, Neirinck/kommissionen, C‑17/07 P, EU:C:2008:134, punkt 50 och där angiven rättspraxis), med risk för att befogenhetsfördelningen mellan administrationen och unionsdomstolen störs, att lagenlighetsprövningen försvagas och att utövandet av rätten att väcka talan äventyras (dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 58). I detta skede fyller sådana förklaringar nämligen inte längre sin dubbla funktion, vilken det erinrats om i punkt 23 ovan.

27 Dessutom skulle en möjlighet att avhjälpa en total avsaknad av motivering efter det att talan väckts kränka rätten till försvar, eftersom klaganden skulle berövas möjligheten att rikta invändningar mot motiveringen om han eller hon fick kännedom om den först efter det att han eller hon väckt talan. Principen om parternas lika ställning inför unionsdomstolen skulle därmed åsidosättas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 oktober 2008, Barbin/parlamentet, F‑81/07, EU:F:2008:125, punkt 28 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 8 mars 2012, Marcuccio/kommissionen, T‑126/11 P, EU:T:2012:115, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

28 För det fall ett klagomål mot ett icke motiverat beslut varit föremål för ett tyst avslag som således saknar motivering, är det administrationens beteende som på ett avgörande sätt bidrar till tvistens uppkomst. Om administrationen inte besvarar den berörda tjänstemannens klagomål inom de frister som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna tvingas vederbörande nämligen att väcka talan vid tribunalen för att erhålla en formell motivering till det beslut som antagits med avseende på honom eller henne. Detta är desto mer beklagligt som administrationens efterlevnad av motiveringsskyldigheten under det administrativa förfarandet syftar till att ge den berörde möjlighet att förstå omfattningen av det beslut som fattats avseende honom eller henne och, i förekommande fall, till att kunna övertyga honom eller henne om att beslutet är välgrundat och följaktligen att få honom eller henne att avstå från att väcka talan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2005, Casini/kommissionen, T‑132/16, EU:T:2017:757, punkt 34, och dom av den 26 oktober 2017, Paraskevaidis/Cedefop, T‑601/16, EU:T:2017:757, punkt 42).

29 I förevarande fall saknar lönebeskedet till sin natur helt motivering. Det är dessutom utrett att kommissionen underlät att meddela sitt svar på sökandens klagomål inom den frist som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna, vilket motsvarar ett tyst avslag.

30 Det framgår dessutom av de handlingar i målet som ingetts till tribunalen att kommissionen, i ett stort antal e‑postmeddelanden mellan sökanden och kommissionen, hävdade att ”av exceptionella skäl [hade] [myndigheten med befogenhet att sluta anställningsavtal] inte [kunnat] svara på klagomålet”, men att ”[sökanden] [som utlovat] skulle erhålla ett svar före den 19 februari”, det vill säga den näst sista dagen av den frist som sökanden förfogade över för att väcka talan vid tribunalen. Trots detta åtagande antog kommissionen ett sådant beslut först den 19 februari 2025 klockan 23.10.

31 Det är uppenbart att antagandet av det uttryckliga beslutet vid en så sen tidpunkt som den 19 februari 2025 – trots att fristen för att väcka talan löpte ut dagen därpå och kommissionen uttryckligen hade åtagit sig att sända ett svar före detta datum – tvingade sökanden, i avsaknad av en förklaring från administrationen, att väcka talan vid tribunalen mot lönebeskedet och det underförstådda beslutet, vilka båda helt saknade motivering.

32 Tribunalen erinrar i detta avseende om följande. Även om den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal har rätt att fatta ett motiverat beslut som svar på klagomålet inom den frist på tre månader som föreskrivs i artikel 91.3 i tjänsteföreskrifterna, så föreligger denna möjlighet endast så länge sökanden inte har väckt talan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2002, Mavromichalis/kommissionen, T‑263/01, EU:T:2002:194, punkt 27, och dom av den 12 februari 1992, Volger/parlamentet, T‑52/90, EU:T:1992:12, punkt 40).

33 Kommissionens attityd är än mer beklaglig, eftersom det i förevarande fall skulle ha varit tillräckligt att kommissionen översände en enkel skärmdump till den berörda parten av de simuleringar som gjorts med hjälp av de it‑verktyg som kommissionen förfogade över, för att kommissionen dels skulle kunna försäkra sig om att den jämförelse som nämns i punkt 4 ovan verkligen hade genomförts, dels få kännedom om och förstå de referensbelopp som använts härför.

34 I detta avseende skulle kommissionen på samma sätt, genom att i ett uttryckligt svar på klagomålet fullgöra en av sina mest grundläggande skyldigheter gentemot sin nyanställda kontraktsanställda, även ha haft möjlighet att under det administrativa förfarandet kontrollera att dess beslut var förenligt med unionsrätten.

35 Av det ovan anförda följer att kommissionen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet, vilket innebär att lönebeskedet automatiskt är ogiltigt.

36 Det ska dock erinras om att det har fastställts att sökandeparten inte hade något intresse av att det angripna beslutet ogiltigförklarades när administrationen, på grund av sin normbundna behörighet, skulle ha tvingats anta ett nytt beslut som i sak var identiskt med det angripna beslutet om det senare hade ogiltigförklarats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 1983, Geist/kommissionen, 117/81, EU:C:1983:191, punkt 7, dom av den 18 december 1992, Díaz García/parlamentet, T‑43/90, EU:T:1992:120, punkt 54, och dom av den 20 september 2000, Orthmann/kommissionen, T‑261/97, EU:T:2000:212, punkt 33).

37 Det framgår emellertid att de fel som var aktuella i de rättsfall som nämns i punkt 36 inte var av sådan art att de påverkade talan vid tribunalen, då de inte berövade sökanden möjligheten att förstå det kriterium som denne inte hade uppfyllt och följaktligen det beslut som fattats avseende sökanden.

38 Under dessa omständigheter finns det anledning att undersöka kommissionens normbundna behörighet att anta det angripna beslutet och vilka slutsatser som ska dras härav för utgången i förevarande mål.

39 Socialt bistånd infördes genom 2015 års beslut. Metoderna för att beräkna de löner som skulle jämföras fastställdes, såsom det har erinrats om i punkt 5 ovan, i 2017 års beslut, vilket endast är tillämpligt på kommissionens anställda.

40 I 2015 och 2017 års beslut föreskrivs att administrationen ska beakta den anställdes personliga förhållanden och familjesituation. I bilagan till 2017 års beslut görs just en uppräkning av var och en av de omständigheter som ska beaktas vid beräkningen av referensbeloppet för varje anställd och den minimilön som motsvarar den i Luxemburg.

41 Med hänsyn till att den förteckning som nämns i punkt 40 ovan är uttömmande, finner tribunalen att kommissionen i förevarande fall inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning, utan befann sig i en situation med normbunden behörighet. Kommissionen var nämligen skyldig att bevilja socialt bistånd när nettolönen för en heltidsanställd var lägre än lönen för en kvalificerad arbetstagare som uppbar minimilön i Luxemburg, och att inte bevilja sånt bistånd i motsatt fall.

42 Det är dock ett faktum att det som utmärker förevarande mål är mångfalden av sifferuppgifter som ibland ska läggas till och ibland dras ifrån de löner som ska jämföras inom ramen för den jämförelse som nämns i punkt 4 ovan, vilket inte gjorde det möjligt för sökanden att själv med tillräcklig säkerhet göra den beräkning som krävdes för att förstå och kontrollera att hon inte var berättigad till socialt bistånd. Det går nämligen inte att bortse från de svårigheter som en anställd, i synnerhet när han eller hon i likhet med sökanden tillträder sin tjänst, kan stöta på vid mottagandet av sitt första lönebesked för att med exakthet beräkna inte bara den nettolön på heltid som han eller hon har rätt till, utan även den rent hypotetiska lön som vederbörande skulle ha erhållit om han eller hon hade varit anställd enligt luxemburgsk rätt.

43 Detta gäller i än högre grad eftersom 2017 års beslut, vid fastställandet av de två löner som ska ingå i den jämförelse som nämns i punkt 4 ovan, inte begränsar sig till att beakta bruttolöner, utan föreskriver att flera skatter, sociala avgifter (avseende sjukdom, ålderdom, vård och omsorg) och bidrag (familjebidrag, särskilda tilläggsbidrag, bidrag med anledning av skolstarten etcetera) som är tillämpliga såväl vid kommissionen som i Luxemburg ska beaktas.

44 En tjänsteman som åtnjuter eller anser sig ha rätt till en ekonomisk fördel är visserligen skyldig att genomföra ett visst tankearbete och viss kontroll avseende den utbetalning som han eller hon erhåller eller anser sig ha rätt att få del av (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 maj 2023, AL/kommissionen, T‑714/21, ej publicerad, EU:T:2023:282, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

45 Det måste emellertid konstateras att det i förevarande fall är just vad sökanden – utan framgång – har gjort genom sitt klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Motiveringen till svaret på klagomålet var under dessa omständigheter nödvändig för att sökanden skulle kunna förstå skälen till att hon inte ansågs vara berättigad till socialt bistånd.

46 Tribunalen påpekar härvid följande. I avsaknad av en fullständig motivering har sökanden inte kunnat förvissa sig om, för det första, att administrationen faktiskt hade gjort den jämförelse som nämns i punkt 4 ovan, för det andra, att de beräkningar som denna innehöll var korrekta och, slutligen, att 2015 och 2017 års beslut var lagenliga. Sökanden hade nämligen kunnat göra gällande att dessa beslut var rättsstridiga.

47 Det är här viktigt att erinra om att en anställd endast kan bestrida det lönebesked som, för första gången, återspeglar administrationens ställningstagande beträffande det omtvistade bidraget. Påföljande lönebesked utgör nämligen endast en bekräftelse av detta ställningstagande och kan inte bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 2019, Arango Jaramillo m.fl./EIB, T‑487/16, ej publicerad, EU:T:2019:66, punkterna 38–41 och där angiven rättspraxis). Enligt nuvarande rättspraxis är det inte säkert att sökanden hade kunnat göra gällande, för första gången, nya argument i sin replik, vilket under alla omständigheter inte vore tillfredsställande med hänsyn till de principer som det erinrats om i punkterna 26 och 28 ovan.

48 Jämförelsen var, såsom påpekats i punkt 42 ovan, så komplicerad att sökanden inte kunde förstå det beslut som fattats avseende henne. Under dessa omständigheter och med hänsyn härtill kan det fel som består i att det helt saknas motivering, under de särskilda omständigheterna i förevarande fall, ha påverkat utövandet av rätten till ett effektivt rättsmedel.

49 Om klaganden i god tid hade fått en motivering till varför det sociala biståndet inte hade utbetalats, skulle hon nämligen inte bara ha kunnat förstå beslutet att inte betala ut detta sociala bistånd till henne, utan även ha kunnat bedöma såväl lämpligheten av att väcka talan – som dessutom riktas mot hennes nya arbetsgivare – som relevansen av de grunder, inbegripet invändningar om rättsstridighet, som nämnda arbetsgivare kunnat åberopa.

50 Av det ovan anförda följer att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunderna för talan.

Skadeståndsyrkandena

51 Sökanden har yrkat att tribunalen ska förplikta kommissionen att betala ett belopp på 1 symbolisk euro i ersättning för den ideella skada som hon anser sig ha lidit.

52 Enligt fast rättspraxis kan ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt i sig utgöra en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för all ideell skada som kan ha orsakats av rättsakten i fråga, såvida inte sökanden visar att han eller hon har lidit ideell skada som inte kan gottgöras fullt ut genom att rättsakten ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 3 september 2019, FV/rådet, C‑188/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:690, punkt 26, och dom av den 28 april 2021, Correia/EESK, T‑843/19, EU:T:2021:221, punkt 86).

53 I förevarande fall räcker det att konstatera att sökanden inte har visat att den påstådda ideella skadan inte kan gottgöras fullt ut genom en ogiltigförklaring av det angripna beslutet.

54 Under dessa omständigheter anser tribunalen att ogiltigförklaringen av det angripna beslutet ska anses i sig utgöra en lämplig och tillräcklig gottgörelse för den åberopade ideella skadan.

55 Av det ovan anförda följer att yrkandet om skadestånd ska avslås.

Rättegångskostnader

56 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen i allt väsentligt har tappat målet ska sökandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen, som sammanträder med fem domare),

följande:

1) Asma Gharbis lönebesked för maj 2024 ogiltigförklaras.

2) Talan ogillas i övrigt.

3) Europeiska kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.

Kowalik-Bańczyk | Reine | da Silva Passos

Cassagnabère | Pavelin

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 juni 2026.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.