Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 13 mars 2025

I mål C‑72/23 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 10 februari 2023,

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen) sammansatt av ordföranden på första avdelningen F. Biltgen (referent), tillika tillförordnad ordförande på sjunde avdelningen, ordföranden på femte avdelningen M.L. Arastey Sahún, och domaren J. Passer, generaladvokat: P. Pikamäe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Resolution 1373 (2001) från Förenta nationernas säkerhetsråd

Unionsrätt

Gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp

Förordning (EG) nr 2580/2001

Bakgrund till tvisten

Talan vid tribunalen och den överklagade domen

Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den fjärde grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den femte grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Kurdistan Workers’ Party (PKK) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 14 december 2022, PKK/rådet ( T‑182/21, EU:T:2022:807) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade klagandens talan om ogiltigförklaring av

2 Den 28 september 2001 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution 1373 (2001), i vilken säkerhetsrådet lade fram strategier för att med alla medel bekämpa terrorism och i synnerhet finansieringen av terrorism.

3 I ingressen till nämnda resolution bekräftades nödvändigheten av att med alla medel, i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, bekämpa de hot mot internationell fred och säkerhet som är en följd av terroristhandlingar. Där framhålls också staternas skyldighet att komplettera det internationella samarbetet genom att vidta ytterligare åtgärder … för att på sitt territorium med alla lagliga medel förebygga och hindra finansiering och förberedelse av alla slags terroristhandlingar.

4 I punkt 1 c i nämnda resolution föreskrivs bland annat att alla stater utan dröjsmål ska frysa penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser för personer som begår eller försöker begå terroristhandlingar alternativt deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar, för enheter som ägs eller kontrolleras av sådana personer, och för personer eller enheter som agerar på sådana personers eller enheters vägnar eller under deras ledning.

5 Denna resolution innehåller ingen förteckning över vilka personer de restriktiva åtgärderna ska tillämpas på.

6 I syfte att genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001) antog Europeiska unionens råd den 27 december 2001 gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93).

7 Artikel 1.1, 1.3, 1.4 och 1.6 i den gemensamma ståndpunkten har följande lydelse:

8 I artikel 2 i den gemensamma ståndpunkten föreskrivs följande:

9 Då det ansågs nödvändigt att anta en förordning för att på unionsnivå genomföra de åtgärder som anges i gemensam ståndpunkt 2001/931, antog rådet förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 70, och rättelse i EUT L 52, 2010, s. 58).

10 I artikel 2 i denna förordning föreskrivs följande:

11 Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 2–11 i den överklagade domen. Såvitt beträffar förevarande överklagande konstaterar domstolen följande.

12 PKK, som var sökande i första instans och är klagande i andra instans, bildades år 1978 och inledde en väpnad kamp mot den turkiska regeringen för att få kurdernas rätt till självbestämmande erkänd.

13 Klaganden var ursprungligen inte upptagen i vare sig förteckningen i bilagan till gemensam ståndpunkt 2001/931 eller den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001.

14 Rådet antog den 2 maj 2002 gemensam ståndpunkt 2002/340/Gusp om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 116, 2002, s. 75). Genom bilagan till gemensam ståndpunkt 2002/340 uppdaterades förteckningen över de personer, grupper och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i gemensam ståndpunkt 2001/931. Bland annat upptogs klaganden i förteckningen, identifierad som Kurdiska arbetarpartiet (PKK). Rådet antog den 2 maj 2002 beslut 2002/334/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2001/927/EG (EGT L 116, 2002, s. 33). Genom beslut 2002/334 upptogs klaganden i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, i samma ordalag som de som använts i bilagan till gemensam ståndpunkt 2002/340.

15 Dessa rättsakter har därefter uppdaterats regelbundet med tillämpning av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001. Klaganden har alltid kvarstått i förteckningarna över grupper och enheter som är föremål för de restriktiva åtgärderna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna), trots att flera av de beslut och förordningar som förteckningarna utgör bilagor till har angripits vid tribunalen eller ogiltigförklarats av denna. Sedan den 2 april 2004 är namnet på den enhet som är upptagen i de omtvistade förteckningarna Kurdiska arbetarpartiet (PKK) (även känt som Kadek och KONGRA-GEL).

16 I skälen till beslut 2021/142 och genomförandeförordning 2021/138 (nedan kallade de första omtvistade rättsakterna) påpekade rådet att beslutet att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna grundade sig, för det första, på tre beslut av myndigheterna i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, varav det första hade antagits den 29 mars 2001 av Förenade kungarikets inrikesminister (nedan kallat Förenade kungarikets beslut från år 2001) med stöd av UK Terrorism Act 2000 (Förenade kungarikets lag om bekämpning av terrorism från år 2000), såsom det kompletterats genom beslut av den 14 juli 2006, där det ansågs att KADEK och KONGRA-GEL utgjorde andra benämningar för PKK. Det andra beslutet var ett beslut av inrikesministern av den 3 december 2014 om att bibehålla förbudet mot PKK och det tredje ett beslut av den nämnda inrikesministern som fattades år 2020, enligt vilket TAK inte skulle förbjudas separat, utan omfattas av förbudet mot PKK.

17 För det andra grundade sig beslutet att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna även på ett beslut av de franska myndigheterna, i förevarande fall en dom som meddelades den 2 november 2011 av Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike), genom vilken Centre culturel kurde Ahmet Kaya (kurdiska kulturcentret Ahmet Kaya) dömdes för deltagande i en kriminell organisation i syfte att förbereda en terroristhandling och för finansiering av terroristverksamhet, vilken efter överklagande fastställdes genom dom av den 23 april 2013 av Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike), och sedan efter ytterligare överklagande genom dom av den 21 maj 2014 av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike).

18 För det tredje grundade sig beslutet att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna på två beslut av Amerikas förenta staters regering, nämligen dels ett beslut av den 8 oktober 1997 om att kvalificera PKK som en utländsk terroristorganisation, med tillämpning av section 219 i US Immigration and Nationality Act (Förenta staternas lag om invandring och nationalitet), som bekräftades den 5 februari 2019, dels ett beslut av den 31 oktober 2001 i vilket PKK kvalificerades som särskilt utpekad internationell terrorist, med tillämpning av Executive Order nr 13224 (presidentdekret nr 13224) (nedan tillsammans kallade besluten av Förenta staternas myndigheter).

19 I skälen till beslut 2021/1192 och genomförandeförordning nr 2021/1188 angavs, utöver de skäl som redan hade angetts i redogörelsen för skälen till de första omtvistade rättsakterna, att rådet tidigare hade undersökt incidenten den 24 augusti 2014, vilken redan hade legat till grund för beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister av den 3 december 2014 och som hade bestått i en attack mot ett kraftverk och i bortförandet av tre kinesiska ingenjörer.

20 Genom beslut 2022/152 och genomförandeförordning 2022/147 behölls sökandens namn i de omtvistade förteckningarna. I redogörelserna för skälen till dessa rättsakter angavs, utöver de tidigare skälen, att PKK den 20 augusti 2020 hade attackerat en turkisk militärpostering i Irak med en beväpnad drönare, vilket rådet betraktade som en terroristhandling som visade att det fortfarande fanns en risk för att PKK skulle delta i terroristverksamhet.

21 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 april 2021 väckte PKK talan om ogiltigförklaring av de första omtvistade rättsakterna.

22 Genom senare inlagor om justering av talan yrkade sökanden att samtliga omtvistade rättsakter skulle ogiltigförklaras i den del de avser klaganden.

23 PKK åberopade i huvudsak sju grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring. Dessa grunder avsåg, för det första, åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och artikel 1.2 i gemensam ståndpunkt 2001/931 eller artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, för det andra, åsidosättande av artikel 1.3 i denna gemensamma ståndpunkt, för det tredje, åsidosättande av artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten, för det fjärde, åsidosättande av artikel 1.6 i samma gemensamma ståndpunkt, för det femte, åsidosättande av proportionalitetsprincipen och subsidiaritetsprincipen, för det sjätte, åsidosättande av motiveringsskyldigheten och, för det sjunde, åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.

24 Efter att ha prövat och underkänt den första grunden, som inte kommer att prövas inom ramen för förevarande överklagande, prövade tribunalen den tredje grunden avseende åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Tribunalen erinrade om att det ska göras åtskillnad mellan rättsakter genom vilka en person eller en enhet ursprungligen tagits upp i förteckningen avseende frysning av tillgångar, vilka regleras av artikel 1.4 i denna gemensamma ståndpunkt, och rättsakter om bibehållande av denna person eller enhet i denna förteckning, vilka regleras i artikel 1.6 i den gemensamma ståndpunkten. Detta innebar att endast de två beslut som låg till grund för det ursprungliga upptagandet av klaganden under år 2002, det vill säga Förenade kungarikets beslut från år 2001 och besluten av Förenta staternas myndigheter, kunde beaktas.

25 Efter att ha kvalificerat Förenade kungarikets beslut från år 2001 som ett beslut av en behörig myndighet som uppfyller kraven på exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, och efter att i punkt 71 i den överklagade domen ha erinrat om innehållet i de avsnitt i redogörelserna för skälen till de omtvistade rättsakterna som ägnas åt detta beslut, bedömde tribunalen, med avseende på denna kvalificering, tidsavståndet mellan de incidenter som beaktades i nämnda beslut och den dag då det antogs. Tribunalen angav, i punkterna 76–81 i den överklagade domen, att trots att förekomsten av hot om attacker mot turkiska turistanläggningar under åren 1995–1999 hade bestritts, vilket det inte ankom på rådet att kontrollera, uppgick tidsavståndet mellan dessa sistnämnda omständigheter, vilka skulle ha inträffat under år 1999, och den dag då Förenade kungarikets beslut från år 2001 antogs till cirka två år och att ett sådant tidsavstånd på mindre än fem år inte kunde anses vara orimligt. Tribunalen fann därför att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den tredje grunden i den del de omtvistade rättsakterna grundade sig på Förenade kungarikets beslut från år 2001. Däremot biföll tribunalen talan såvitt avsåg denna grund i den del dessa rättsakter grundade sig på besluten av Förenta staternas myndigheter. Enligt tribunalen hade nämligen beslutet av den 31 oktober 2001 inte offentliggjorts och det hade inte visats att den berörde hade underrättats om skälen för beslutet, och beslutet av den 8 oktober 1997 hade offentliggjorts i Förenta staternas federala register endast vad gäller dess artiklar. Att detta offentliggörande nämndes i redogörelsen för skälen till de omtvistade rättsakterna var därför inte i sig tillräckligt för att det skulle kunna konstateras att rådet hade gjort den nödvändiga kontrollen av att principen om rätten till försvar hade iakttagits i Amerikas förenta stater.

26 I samband med prövningen av den andra grunden, avseende åsidosättande av artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, medgav tribunalen inledningsvis, i punkterna 109–111 i den överklagade domen, att det förelåg en sedvanerättslig princip om självbestämmande. Utan att ta ställning till dess tillämpning i förevarande fall eller till lagenligheten av en användning av militärt våld för att uppnå självbestämmande, slog tribunalen emellertid fast att denna princip inte innebär användning av medel som omfattas av artikel 1.3, eftersom ett undantag från förbudet mot terroristhandlingar inte har någon grund i unionsrätten eller folkrätten.

27 I punkterna 115–117 i den överklagade domen underkände tribunalen klagandens argument att den omständigheten att den väpnade konflikten för det kurdiska folkets självbestämmande var legitim skulle beaktas vid tolkningen av de syften som avses i artikel 1.3 första stycket i den gemensamma ståndpunkten. Tribunalen anförde därvid följande:

28 Tribunalen underkände, i punkt 119 i den överklagade domen, argument om att vissa handlingar inte hade begåtts i terroristsyfte på grund av att de hade utförts som repressalier mot den turkiska armén.

29 För att fastställa överensstämmelsen mellan vissa av de handlingar som PKK ansetts vara ansvarig för och de kriterier som fastställs i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 för att definiera begreppet terroristhandling, underströk tribunalen, i punkterna 122–125 i den överklagade domen, att var och en av de typer av handlingar som nämns i artikel 1.3 första stycket a–k i denna gemensamma ståndpunkt kan vara av terroristkaraktär. Det saknade således enligt tribunalen betydelse att vissa handlingar inte hade orsakat dödsfall i den mening som avses i led a, inte hade inneburit användning av skjutvapen, i den mening som avses i led f, inte hade orsakat omfattande förstörelse, i den mening som avses i led d, eller hade medfört människorov, i den mening som avses i led c, dels eftersom det var ostridigt att dessa handlingar eftersträvade andra av de terrorsyften som anges i artikel 1.3 första stycket a–k i nämnda gemensamma ståndpunkt, dels eftersom andra av de angivna handlingarna hade haft något av dessa syften.

30 Vad slutligen gäller de handlingar som låg till grund för Förenade kungarikets beslut från år 2001 fann tribunalen, i punkt 127 i den överklagade domen, att även om attacken mot ett raffinaderi 1993–1994 inte hade inneburit fara för människoliv, hade sökanden inte bestritt vare sig att attacken hade orsakat omfattande förstörelse eller att detta medfört betydande ekonomiska förluster och fara för människoliv. Tribunalen underkände därefter, i punkt 128 i den överklagade domen, klagandens argument avseende skillnaderna mellan definitionen av terroristhandling i Förenade kungarikets lagstiftning och definitionen därav i gemensam ståndpunkt 2001/931, eftersom den omständigheten att kriteriet avseende allvarsgrad i den nationella lagstiftningen anknyter till de medel som används medan det i denna gemensamma ståndpunkt anknyter till de syften som eftersträvas saknar betydelse. När det gäller de handlingar som myndigheterna i Förenade kungariket hade beaktat till stöd för inrikesministerns beslut av den 3 december 2014, fann tribunalen, i punkt 129 i nämnda dom, med avseende på attacken mot kraftverket den 24 augusti 2014, att det följer av ordet störa i formuleringen av det terroristsyfte som avses i artikel 1.3 första stycket h i den gemensamma ståndpunkten och som beskrivs som att störa eller avbryta försörjningen av vatten, elkraft eller andra grundläggande naturresurser som kan förorsaka att människoliv utsätts för fara, att även anläggningar som ännu inte är i drift kan omfattas. Tribunalen fann följaktligen att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den andra grunden, avseende åsidosättande av artikel 1.3 i den nämnda gemensamma ståndpunkten.

31 Inom ramen för prövningen av den fjärde grunden, avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, analyserade tribunalen, efter att ha erinrat om tillämplig rättspraxis, i punkterna 141–157 i den överklagade domen de omtvistade rättsakterna och konstaterade att de senaste incidenter som beaktats hade ägt rum under åren 2014, 2017 och 2020. Tribunalen påpekade att kvalificeringen av dessa incidenter som terroristhandlingar för övrigt inte hade bestritts på ett giltigt sätt, varför rådet skulle anses ha gjort en korrekt uppdatering av sin bedömning av risken för att PKK skulle vara inblandad i terrorism och, med hänsyn till det tidsavståndet på mindre än fem år mellan de faktiska omständigheterna och de omtvistade rättsakterna, inte behövde beakta andra än nämnda omständigheter vid denna uppdatering. Tribunalen konstaterade även, i punkterna 158–162 i den överklagade domen, att de påstådda förändrade omständigheter som klaganden hade åberopat, såsom fredsprocessen och dess misslyckande, PKK:s roll i kampen mot Daish, den turkiska statens omvandling till en totalitär stat som konstant förtrycker det kurdiska folket samt Förenade kungarikets utträde ur unionen, inte utgjorde en utveckling som innebar att PKK hade blivit en fredlig organisation. Tribunalen fann följaktligen att talan inte kunde vinna bifall på denna grund.

32 Inom ramen för prövningen av den femte grunden fann tribunalen, i punkterna 170–172 i den överklagade domen, att proportionalitetsprincipen inte hade åsidosatts, eftersom rådet i de omtvistade rättsakterna hade gjort en korrekt omprövning av huruvida det fortfarande fanns en risk för att klaganden skulle vara inblandad i terroristverksamhet, varvid det bland annat hade beaktat de förändrade omständigheter som klaganden hade åberopat. Tribunalen preciserade att denna slutsats inte påverkades av påståendet att åtgärderna var ineffektiva eller att de var olämpliga. Tribunalen ansåg likaså att de påstådda effekterna för kurderna eller andra personer som önskar stödja dem saknade relevans.

33 Vad gäller den sjätte grunden, avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten, konstaterade tribunalen ex officio, i punkterna 179 och 180 i den överklagade domen, att de första omtvistade rättsakterna var otillräckligt motiverade, med avseende på omnämnandet av incidenten den 24 augusti 2014, då ett kraftverk hade attackerats och tre kinesiska ingenjörer hade bortförts.

34 Tribunalen fann att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg övriga delar av den sjätte grunden. I punkterna 175–178 i den domen erinrade tribunalen om den rättspraxis som följer av domen av den 22 april 2021, rådet/PKK ( C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 47), enligt vilken det, för att motiveringsskyldigheten i artikel 296 FEUF ska vara uppfylld, ankommer på rådet att ange tillräckligt precisa och konkreta skäl för att den berörda sökanden ska kunna få kännedom om skälen till att dennes namn kvarstår i förteckningarna avseende frysning av tillgångar och för att tribunalen ska kunna utföra sin prövning. I punkterna 181–195 i den överklagade domen tog tribunalen ställning till de olika invändningar som klaganden hade framfört i detta avseende och underströk bland annat, i punkt 182 i den överklagade domen, att motiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida rättsakten i fråga är lagenlig i materiellt hänseende. Detta innebär att invändningar och argument som syftar till att ifrågasätta en rättsakts lagenlighet i materiellt hänseende saknar verkan om de åberopas till stöd för en grund som avser avsaknad av, eller otillräcklig, motivering.

35 Slutligen fann tribunalen, i punkt 213 i den överklagade domen, att det fanns fog för den sjunde grunden, i den utsträckning som rådet hade underlåtit att till klaganden lämna ut relevanta uppgifter om sin kontroll av att Förenta staternas myndigheter hade iakttagit rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.

36 Genom den överklagade domen ogillade tribunalen följaktligen talan i dess helhet. Tribunalen preciserade, i punkt 214 i den överklagade domen, att den omständigheten att de grunder som avsåg åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, åsidosättande av motiveringsskyldigheten samt åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd delvis var välgrundade inte kunde leda till att de omtvistade rättsakterna ogiltigförklarades, eftersom de konstaterade rättsstridigheterna, oavsett om de avsåg besluten av Förenta staternas myndigheter eller den incident av den 24 augusti 2014 som PKK ansågs vara ansvarig för, inte gjorde det möjligt att ifrågasätta rådets bedömning i de omtvistade rättsakterna att det fortfarande förelåg en risk för att PKK skulle vara inblandad i terroristverksamhet. Denna bedömning kunde med giltig verkan grunda sig på att Förenade kungarikets beslut från år 2001 fortfarande var i kraft och, i förekommande fall, på andra incidenter som inträffat under åren 2014, 2017 och 2020.

37 Genom beslut av domstolens ordförande den 5 juni 2023 tilläts Republiken Frankrike att intervenera till stöd för rådets yrkanden.

38 PKK har yrkat att domstolen ska

39 Rådet har yrkat att domstolen ska

40 Republiken Frankrike har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet.

41 Klaganden har åberopat fem grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid sin tolkning av artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931, särskilt vad gäller tolkningen av ordet syfte i den gemensamma ståndpunkten och dess tillämpning i förevarande fall. Den andra grunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att rådet kunde grunda sig på 2001 års beslut från Förenade kungariket i strid med villkoren i artikel 1.3 och 1.4 i den gemensamma ståndpunkten. Som tredje grund har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av den omprövning som rådet gjort i enlighet med artikel 1.6 i den gemensamma ståndpunkten. Klaganden har som fjärde grund åberopat att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av proportionalitetsprincipen och som femte grund hävdat att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av huruvida rådets motivering av de omtvistade rättsakterna var tillräcklig.

42 Klaganden har som första grund gjort gällande att tribunalen, i punkterna 103–130 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 och även gjorde en felaktig tillämpning av denna bestämmelse i förevarande fall, när den slog fast att de syften som anges i leden i–iii) i nämnda bestämmelse avser själva arten av de utförda handlingarna.

43 Klaganden anser att det i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 görs en åtskillnad mellan handlingar vars allvarsgrad gör det möjligt att kvalificera dem som terroristhandlingar, vilka räknas upp i leden a–k, och de syften för vilka dessa handlingar ska utföras, vilka anges i leden i–iii. Eftersom dessa villkor är kumulativa, ankommer det på rådet att visa dels att en organisation har begått en eller flera av de handlingar som räknas upp i leden a–k, dels att handlingen eller handlingarna i fråga har begåtts i terroristsyfte, för att kunna slå fast att det föreligger en terroristhandling i den mening som avses i denna gemensamma ståndpunkt. När tribunalen i punkt 115 i den överklagade domen angav att de syften som anges i artikel 1.3 första stycket i–iii) i nämnda gemensamma ståndpunkt avser själva arten av handlingarna, gjorde den sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av detta dubbla villkor genom att den de facto upphävde det självständiga villkoret att handlingarna ska ha begåtts i terroristsyfte.

44 Efter att i punkt 115 i den överklagade domen ha gjort åtskillnad mellan de mål som ett folk eller invånarna i ett territorium vill uppnå och det handlande varigenom de söker uppnå dessa mål, gjorde tribunalen visserligen en riktig bedömning när den fann att de syften som anges i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte motsvarar mål som kan beskrivas som slutliga eller underliggande. Av detta kan man emellertid inte dra slutsatsen att det slutliga målet saknar betydelse för tolkningen av det omedelbara syftet med en handling. Tribunalen gjorde således en felaktig bedömning när den, i punkt 116 i den överklagade domen, slog fast att hänsyn inte skulle tas till detta.

45 Klaganden anser dessutom, med hänvisning till nämnda punkt 116, att ordet otillbörligen i artikel 1.3 första stycket ii) i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte enbart avser den olagliga karaktären av det tvång som utövas. I annat fall skulle detta ord vara överflödigt, eftersom artikel 1.3 endast är tillämpligt på handlingar som är olagliga. Detta ord ska följaktligen förstås så, att det begränsar vilka handlingar som kan kvalificeras som en terroristhandling.

46 Tribunalen gjorde även en felaktig bedömning när den i punkt 115 i den överklagade domen fann att ordvalet (injagande av allvarlig fruktan, tvång, destabilisering eller förstörelse) avser själva arten av handlingarna. Det går nämligen inte att fastställa huruvida en handling destabiliserar eller förstör grundläggande strukturer i ett land utan att beakta de mål som den berörda organisationen eftersträvar med avseende på dessa grundläggande strukturer. Om det syfte som eftersträvas således är att de nämnda grundläggande strukturerna i högre grad ska iaktta folkrättsliga principer och de mänskliga rättigheterna, kan denna handling inte anses syfta till att destabilisera eller förstöra dem. Eftersom domstolen redan har slagit fast att den sedvanerättsliga principen om självbestämmande är en rätt som kan göras gällande erga omnes och … är en av de grundläggande folkrättsliga principerna (dom av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario, C‑104/16 P, EU:C:2016:973, punkt 88), är rådet skyldigt att beakta denna princip när det beslutar att uppta en organisation i en sanktionsförteckning. Tribunalen gjorde således en felaktig bedömning när den i punkt 117 i den överklagade domen fann att tillämpningen av bestämmelserna i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte utgör hinder för utövandet av den sedvanerättsliga principen om självbestämmande.

47 Om tribunalens resonemang följdes skulle, enligt klaganden, handlingar som begås av en person som, för att göra det möjligt för sitt folk att utöva sin rätt till självbestämmande, inte har något annat val än att använda sig av militärt våld, motsvara definitionen av en terroristhandling. Detta skulle vara detsamma som att helt förkasta idén om en internationell humanitär rätt, enligt vilken många militära handlingar som begås i en konflikt av detta slag är legitima. I stället för att hänvisa till rådets stora utrymme för skönsmässig bedömning, såsom den gjorde i punkt 117 i den överklagade domen, borde tribunalen ha beaktat principen om självbestämmande vid tolkningen av artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

48 Klaganden har slutligen, med hänvisning till vad som anförts i första instans, kritiserat tribunalen för att i punkt 110 i den överklagade domen ha vägrat att pröva tillämpningen i förevarande fall av principen om självbestämmande och frågan huruvida det var lagenligt att använda militärt våld för att uppnå självbestämmande.

49 Rådet har, med stöd av Republiken Frankrike, yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den första grunden.

50 Den första grunden avser tribunalens tolkning, i punkterna 103–130 i den överklagade domen, av artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931. Enligt denna tolkning avser de syften som nämns i denna bestämmelse de utförda handlingarnas art, varvid hänsyn inte ska tas till en eventuell väpnad konflikt som syftar till självbestämmande för ett folk.

51 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en bestämmelse i unionsrätten inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 2 december 2021, kommissionen och GMB Glasmanufaktur Brandenburg/Xinyi PV Products (Anhui) Holdings, C‑884/19 P och C‑888/19 P, EU:C:2021:973, punkt 70).

52 Vad gäller lydelsen av artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska det påpekas att definitionen av en terroristhandling består av två kumulativa rekvisit, nämligen dels att denna handling ingår bland dem som räknas upp i leden a–k, dels att syftet med handlingen omfattas av något av de syften som anges i leden i–iii.

53 Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den, såsom klaganden för övrigt har medgett, i punkt 128 i den överklagade domen fann att terroristhandlingar definieras i nämnda gemensamma ståndpunkt genom såväl de syften som eftersträvas som de medel som används för dessa syften.

54 I motsats till vad klaganden har gjort gällande gör ordalydelsen i artikel 1.3 första stycket i den gemensamma ståndpunkten däremot inte på något sätt det möjligt att anse att ett politiskt mål som eftersträvas med den aktuella handlingen eller arten av de krav som ställs av den som vidtar handlingen skulle kunna ha någon som helst relevans enligt definitionen av begreppet terroristhandling.

55 Denna tolkning av artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 bekräftas av det sammanhang som denna bestämmelse ingår i och av de mål som rådet eftersträvade vid antagandet av denna gemensamma ståndpunkt.

56 Såsom framgår av skälen 5–7 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och av skälen 3, 5 och 6 i förordning nr 2580/2001, antog rådet nämligen denna gemensamma ståndpunkt och därefter, i enlighet med denna, nämnda förordning bland annat för att på unionsnivå genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001). I den resolutionen bekräfta[de]s nödvändigheten av att med alla medel, i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, bekämpa de hot mot internationell fred och säkerhet som är en följd av terroristhandlingar. I resolutionen uppmanades även medlemsstaterna att komplettera det internationella samarbetet genom att vidta ytterligare åtgärder för att på sitt territorium med alla lagliga medel förebygga och hindra finansiering och förberedelse av alla slags terroristhandlingar.

57 Det ska i detta sammanhang även erinras om att gemensam ståndpunkt 2001/931 huvudsakligen eftersträvar detta preventiva syfte att bekämpa den internationella terrorismen genom att ta ifrån den dess finansiella medel, genom att de penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör personer eller enheter som misstänks vara inblandade i verksamheter som har koppling till den fryses (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 67).

58 De uppsåtliga handlingar som räknas upp i artikel 1.3 första stycket a–k i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska således anses utgöra terroristhandlingar om de begås i syfte att injaga fruktan hos en befolkning, otillbörligen tvinga ett offentligt organ eller en internationell organisation att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling, eller att allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation. Det är därvid inte nödvändigt att beakta det mål som den som utför terroristhandlingen eftersträvar, vare sig detta är politiskt eller av annat slag.

59 Det mål som eftersträvas med gemensam ståndpunkt 2001/931 och förordning nr 2580/2001 är inte att bestraffa terroristhandlingar, utan att bekämpa terrorism genom att förhindra finansiering av terroristhandlingar (dom av den 14 mars 2017, A m.fl., C‑158/14, EU:C:2017:202, punkt 96).

60 Däremot kan inget av de skäl eller mål som avses förstås så, att handlingar som eftersträvar ett påstått legitimt mål ska undantas från tillämpningsområdet för gemensam ståndpunkt 2001/931. Klagandens argument att det vid bedömningen av huruvida en handling har utförts i ett terroristsyfte ska beaktas huruvida handlingen eventuellt har begåtts för att uppnå ett mål avseende självbestämmande kan därmed inte godtas.

61 Tribunalen tog ställning till detta argument i punkterna 106 och 107 i den överklagade domen. Den erinrade därvid, vilket klaganden för övrigt inte har bestritt, om att förekomsten av en väpnad konflikt i den mening som avses i internationell humanitär rätt inte utesluter att bestämmelser i unionsrätten om förebyggande av terrorism, såsom gemensam ståndpunkt 2001/931, tillämpas på eventuella terroristhandlingar som begåtts i ett sådant sammanhang (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2017, A m.fl., C‑158/14, EU:C:2017:202, punkterna 97 och 98). Den preciserade även att det i denna gemensamma ståndpunkt inte görs någon åtskillnad i fråga om dess tillämpningsområde beroende på om handlingen i fråga har begåtts i en väpnad konflikt i den mening som avses i internationell humanitär rätt eller inte.

62 Även om tribunalen i punkt 109 i den överklagade domen påpekade att den sedvanerättsliga principen om självbestämmande, vilken bland annat återges i artikel 1 i Förenta nationernas stadga, är en folkrättslig princip som är tillämplig på alla icke självstyrande territorier och folk som ännu inte har uppnått oberoende (dom av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario, C‑104/16 P, EU:C:2016:973, punkt 88), innebär denna princip emellertid inte att ett folk eller invånarna inom ett territorium får använda sig av medel som faller under artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 för att utöva rätten till självbestämmande.

63 Domstolen har nämligen redan slagit fast att internationell humanitär rätt och gemensam ståndpunkt 2001/931 har olika syften och inrättar olika mekanismer, varför tillämpningen av denna gemensamma ståndpunkt inte är beroende av hur handlingar ska kvalificeras enligt internationell humanitär rätt. Domstolen har av detta dragit slutsatsen att den nämnda gemensamma ståndpunkten och förordning nr 2580/2001 ska tolkas så, att väpnade styrkors agerande under en väpnad konflikt, i den mening som avses i internationell humanitär rätt, kan utgöra terroristhandlingar i den mening som avses i dessa unionsrättsakter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2017, A m.fl., C‑158/14, EU:C:2017:202, punkterna 89, 91 och 97).

64 Det var i detta sammanhang som tribunalen, i punkt 115 i den överklagade domen, påpekade att det måste göras en åtskillnad mellan, å ena sidan, de mål som ett folk eller invånarna i ett territorium eftersträvar och, å andra sidan, det handlande varigenom de söker uppnå detta mål. De syften som nämns i artikel 1.3 första stycket i–iii) i gemensam ståndpunkt 2001/931 motsvarar således inte sådana mål, som kan beskrivas som slutliga eller underliggande.

65 Trots att klaganden har medgett att tribunalen korrekt konstaterade att det finns en skillnad mellan det slutliga eller underliggande mål för vilket en enhet deltar i en väpnad konflikt och det syfte för vilket de specifika handlingarna utförs inom ramen för denna konflikt, har klaganden inte anfört något giltigt rättsligt argument som gör det möjligt att dra slutsatsen att det slutliga eller underliggande målet är relevant för bedömningen av syftet med dessa specifika handlingar.

66 Av detta följer att handlingar som begås för något av de tre syften som anges i leden i–iii) i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 kan kvalificeras som terroristhandlingar, även om deras slutliga eller underliggande mål till exempel är att göra en stats grundläggande strukturer mer demokratiska. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den i punkt 116 i den överklagade domen slog fast att om handlingarna utförs för något av dessa tre syften, saknas det anledning att undersöka vilka mål som organisationen i fråga eftersträvar. I annat fall skulle ett av de två kumulativa rekvisit som måste vara uppfyllda för att en handling ska kunna kvalificeras som en terroristhandling inte längre gälla. De nämnda syftena, vilka kvalificerar de handlingar som räknas upp i leden a–k i nämnda artikel 1.3 första stycket och således är av rent funktionell karaktär, har inget samband med ett politiskt mål eller krav som de som begår en handling vill uppnå, vilket innebär att det slutliga eller underliggande målet med denna handling helt saknar betydelse för om den ska kvalificeras som en terroristhandling.

67 Mot bakgrund av det ovan anförda kan inte heller klagandens argument avseende punkt 110 i den överklagade domen godtas, inte bara på grund av att detta argument inskränker sig till att i allmänna ordalag ifrågasätta tribunalens påstående i denna punkt, utan även på grund av att det baseras på en missuppfattning av denna punkt. I nämnda punkt fann tribunalen nämligen att det inte var nödvändigt att ta ställning till tillämpningen i förevarande fall av principen om självbestämmande för att bemöta argumenten avseende tolkningen av de syften som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931. I motsats till vad klaganden har gjort gällande vägrade tribunalen inte att pröva huruvida denna princip var tillämplig.

68 Att godta klagandens resonemang, enligt vilket en organisation eller enhet har rätt att begå någon av de handlingar som räknas upp i artikel 1.3 första stycket a–k i gemensam ståndpunkt 2001/931, under förutsättning att dessa handlingar utförs för att uppnå ett allmänt mål avseende självbestämmande, skulle för övrigt leda till ett resultat som strider mot bestämmelsens lydelse och sammanhang samt mot de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, och skulle strida mot den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 61–63 ovan.

69 Slutligen gjorde tribunalen, av samma skäl, inte heller någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 116 i den överklagade domen slog fast att ordet otillbörligen i artikel 1.3 första stycket ii) i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte ska bedömas mot bakgrund av den påstått legitima karaktären av det mål som eftersträvas med utövandet av det aktuella tvånget.

70 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

71 Klaganden har genom sin andra grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att rådet kunde grunda sig på Förenade kungarikets beslut från år 2001 på grund av att det utgjorde ett beslut i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Klaganden anser nämligen att de omständigheter som angavs i skälen i detta beslut inte längre var relevanta på grund av den tid som förflutit och således inte kunde motivera slutsatsen att klaganden hade begått terroristhandlingar som gjorde det möjligt att kvalificera denna som en terroristgrupp.

72 Klaganden anser att tribunalen gjorde fel när den i punkt 126 i den överklagade domen hänvisade till de omständigheter som låg till grund för Förenade kungarikets beslut från år 2001, det vill säga bortförandet av västerländska turister i början av 1990-talet, attacken mot ett raffinaderi under perioden 1993/1994, en kampanj av attentat mot turistanläggningar under samma år och hoten om attacker mot turistanläggningar under åren 1995–1999, och när den analyserade dessa omständigheter och drog slutsatsen att rådet kunde kvalificera dem som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931. Eftersom tribunalen, i punkterna 76–81 i den överklagade domen, endast beaktade de omständigheter som inträffat mellan åren 1995 och 1999, kan andra och äldre omständigheter inte vara relevanta. De sistnämnda omständigheterna kunde följaktligen inte utgöra stöd för slutsatsen att klaganden skulle anses vara en terroristgrupp i den mening som avses i artikel 1.3 andra stycket i den gemensamma ståndpunkten, särskilt som tribunalen, i punkt 71 i den överklagade domen, drog slutsatsen att PKK verkade ha gett upp [sin terrorist]kampanj.

73 Under alla omständigheter gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den, i punkterna 78–81 i den överklagade domen, fann att hoten om attacker mot turistanläggningar mellan åren 1995 och 1999 kunde beaktas, trots tidsavståndet. Även om det antas att rådet inte är skyldigt att kontrollera huruvida de omständigheter som konstaterats i de nationella besluten faktiskt har ägt rum, ankommer det på rådet att kontrollera att den behöriga nationella myndigheten har bedömt att de har inträffat och att ange skälen för sitt konstaterande på ett klart och konsekvent sätt i motiveringen.

74 Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 95 i den överklagade domen, fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg grunden att artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 hade åsidosatts, eftersom de omtvistade rättsakterna hade antagits med stöd av Förenade kungarikets beslut från år 2001, och när den, i punkt 130 i samma dom, fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg grunden att artikel 1.3 i den gemensamma ståndpunkten hade åsidosatts.

75 Vidare kunde varken rådet eller tribunalen anse att de påstådda hoten uppfyllde kriterierna i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931. Dessa påstådda hot kunde nämligen inte anses utgöra terroristhandlingar i den mening som avses i nämnda bestämmelse, eftersom den attentatskampanj som lett till att flera personer dödats hade övergetts.

76 Enligt klaganden ska även skillnaderna mellan definitionen av en terroristhandling i Förenade kungarikets lagstiftning och definitionen i gemensam ståndpunkt 2001/931 beaktas. Tribunalen gjorde således en felaktig bedömning när den i punkt 128 i den överklagade domen fann att den omständigheten att kriteriet om allvarsgrad anknyter till medel i Förenade kungarikets lagstiftning och till syften i den gemensamma ståndpunkten saknar betydelse, eftersom skillnaden är betydande, särskilt när det gäller hot. Enligt klaganden kan attacken mot kraftverket i augusti 2014, som tribunalen prövade i punkt 129 i den överklagade domen, endast kvalificeras som en terroristhandling, i den mening som avses i denna gemensamma ståndpunkt, om störningen av energiförsörjningen kan förorsaka att människoliv utsätts för fara. Detta kraftverk hade emellertid ännu inte tagits i drift vid tidpunkten för attacken, varför attacken inte kunde allvarligt … skada ett land, i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i nämnda gemensamma ståndpunkt. Syftet med attacken var i själva verket att bevara Kurdistans naturmiljö.

77 Rådet har, med stöd av Republiken Frankrike, yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den andra grunden.

78 Den andra grunden avser det fel som tribunalen påstås ha begått i punkterna 71, 76–81, 95, 103 och 119–130 i den överklagade domen, genom att den beaktade Förenade kungarikets beslut från år 2001 för att slå fast dels att rådet hade uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, dels att de begångna handlingarna utgjorde terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i denna gemensamma ståndpunkt.

79 För att avgöra huruvida det finns fog för denna grund ska det inledningsvis göras åtskillnad mellan, å ena sidan, frågan huruvida Förenade kungarikets beslut från år 2001 kan kvalificeras som ett beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, bland annat med hänsyn till den tidpunkt då de incidenter som ligger till grund för beslutet inträffade och, å andra sidan, frågan huruvida dessa incidenter, bland annat med hänsyn till deras art, kan kvalificeras som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i denna gemensamma ståndpunkt.

80 För det första, vad gäller artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, konstaterar domstolen att det i första stycket i denna bestämmelse föreskrivs att förteckningen avseende frysning av tillgångar skall upprättas på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling, grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier eller en dom för sådana handlingar.

81 Vad gäller rådets skyldigheter vid upptagandet av en person eller enhet i förteckningen framgår det av hänvisningen till ett nationellt beslut samt av orden exakta uppgifter och bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 att denna bestämmelse syftar till att skydda de berörda personerna genom att säkerställa att deras upptagande i förteckningen avseende frysning av tillgångar endast grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut, och att denna gemensamma ståndpunkt syftar till att uppnå detta mål genom att kräva att en nationell myndighet har fattat ett beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 68).

82 Eftersom unionen själv inte har någon möjlighet att utreda huruvida en person är inblandad i terroristhandlingar, har kravet på ett nationellt beslut till syfte att säkerställa att det föreligger bevis eller allvarliga och tillförlitliga indicier på att personen i fråga är inblandad i terroristhandlingar, vilka de nationella myndigheterna anser vara trovärdiga och vilka har föranlett myndigheterna att åtminstone inleda undersökningar. Det krävs dock inte att det nationella beslutet har en viss juridisk form eller att det har offentliggjorts eller delgetts (dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 69).

83 I förevarande fall konstaterade tribunalen, i punkt 71 i den överklagade domen, att rådet hade grundat sig på förekomsten av beslut som rådet ansåg utgjorde beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Ett av dessa beslut var Förenade kungarikets beslut från år 2001. Tribunalen räknade i detta avseende först upp de bevis och allvarliga och trovärdiga indicier som rådet hade angett och som de nationella myndigheterna ansåg vara tillförlitliga. Dessa innefattade terroristattacker sedan år 1984 som PKK ansetts vara ansvarig för, en terroristkampanj i början av 1990-talet, inklusive bortförande av västerländska turister, attacken mot ett raffinaderi och attacker mot turistanläggningar vid vilka utländska turister dödades under åren 1993 och 1994. Tribunalen angav, likaså i punkt 71 i den överklagade domen och i motsats till vad klaganden har hävdat, att rådet hade påpekat att även om PKK föreföll ha upphört med denna kampanj under åren 1995–1999, hade PKK fortsatt att hota med att attackera turistanläggningar under denna period. Tribunalen erinrade därefter, i punkt 72 i den överklagade domen, om att det av rättspraxis följer att de exakta uppgifter eller fakta i … ärendet som krävs enligt artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten ska visa att ett beslut av den nationella myndigheten som motsvarar definitionen i denna bestämmelse har fattats med avseende på de berörda personerna eller enheterna, bland annat så att dessa personer eller enheter kan identifiera beslutet, utan att dessa uppgifter eller fakta för den skull hänför sig till innehållet i nämnda beslut. Tribunalen fann slutligen, i punkt 73 i samma dom, att rådet hade lämnat tillräckligt exakta uppgifter om Förenade kungarikets beslut från år 2001, i den mening som avses i artikel 1.4 i nämnda gemensamma ståndpunkt.

84 Av det ovan anförda följer att tribunalen, i punkt 75 i den överklagade domen, kunde anse att rådet förfogade över exakta uppgifter och fakta i ärendet vilka följde av ett beslut av en behörig myndighet, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Eftersom klaganden inte har bestritt tribunalens slutsats och under alla omständigheter inte har anfört någon omständighet som kan vederlägga den, konstaterar domstolen att tribunalen hade fog för att anse att rådet kunde grunda sig på Förenade kungarikets beslut från år 2001.

85 Domstolen övergår till att pröva argumentet att tribunalen, i punkterna 76–81, 127, 128 och 130 i den överklagade domen, felaktigt slog fast att handlingar som begåtts före år 1995 kunde beaktas vid prövningen enligt artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, trots att de inte kunde beaktas inom ramen för artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten. Det ska härvid göras en åtskillnad mellan, å ena sidan, de krav som avser det ursprungliga upptagandet av en person eller enhet i förteckningen i artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten, vad gäller bland annat villkoren avseende tidsavstånd, och, å andra sidan, kraven avseende definitionen av begreppet terroristhandling i artikel 1.3 i samma gemensamma ståndpunkt.

86 För att en person eller enhet ska kunna upptas i förteckningen för första gången, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, krävs det nämligen att de handlingar som ligger till grund för upptagandebeslutet är tillräckligt aktuella, i synnerhet med beaktande av syftet med denna bestämmelse, vilket, såsom det har erinrats om i punkt 81 ovan, är att skydda de berörda personerna eller enheterna.

87 I artikel 1.3 i den gemensamma ståndpunkten fastställs däremot endast definitionen av begreppet terroristhandling i den mening som avses i nämnda gemensamma ståndpunkt. Rådet får i detta sammanhang beakta andra äldre omständigheter som kan vara relevanta för att bedöma historiken beträffande och omfattningen av den berörda personens eller enhetens terroristverksamhet, i den mening som avses i denna bestämmelse.

88 Av detta följer att tribunalen i förevarande fall gjorde en riktig bedömning när den beaktade de handlingar som begåtts före år 1995, vilka ägde rum under åren 1990, 1993 och 1994, för att i enlighet med artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 fastställa huruvida de mål som eftersträvades med de handlingar som klaganden tillskrivits var av terroristkaraktär. Tribunalen gjorde även en riktig bedömning när den slog fast att tidsavståndet på cirka två år mellan de senaste omständigheter som beaktades, vilka hänförde sig till år 1999, och Förenade kungarikets beslut från år 2001 inte kunde anses vara orimligt, och att detta gjorde det möjligt att kvalificera detta beslut som ett beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i denna gemensamma ståndpunkt.

89 När det gäller tribunalens hänvisning, i punkt 79 i den överklagade domen, till ett tidsavstånd på mindre än fem år, varvid den endast beaktade de senaste faktiska omständigheter som låg till grund för Förenade kungarikets beslut från år 2001, ska det påpekas att tribunalens hänvisning till detta tidsavstånd gjorde mot bakgrund av rättspraxis enligt vilken fem år inte är orimligt lång tid i detta sammanhang. Det framgår emellertid inte på något sätt av den överklagade domen att tribunalen, genom att hänvisa till detta tidsavstånd på fem år, ansåg att de övriga omständigheter som angavs i Förenade kungarikets beslut från år 2001 var för gamla för att kunna beaktas. Klagandens argument grundar sig på en missuppfattning av nämnda dom och kan således inte godtas.

90 För det andra, vad gäller argumentet att tribunalen felaktigt drog slutsatsen att hoten om attacker mot turkiska turistanläggningar uppfyllde kriterierna i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931, konstaterar domstolen att inte heller detta argument kan godtas.

91 Det framgår nämligen av denna bestämmelse att den uttryckligen, i led i, avser hot om att utföra någon av de handlingar, som räknas upp i a–h, såsom angrepp på en persons liv eller att förorsaka omfattande förstörelse.

92 Det är således tillräckligt att det finns hot om att utföra någon av de handlingar som räknas upp i de nämnda leden a–h, för att en frysning av tillgångar ska anses berättigad. Den omständigheten att PKK upphörde med sina attacker mellan åren 1995 och 1999 påverkar inte kvalificeringen av hoten som en terroristhandling.

93 Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den slog fast att den omständigheten att attacker inte har ägt rum under en viss period inte hindrar att det alltjämt kan föreligga hot om attacker, vilka då utgör terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931.

94 Vad gäller klagandens argument att definitionen av en terroristhandling i Förenade kungarikets lagstiftning skiljer sig från definitionen i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931, erinrar domstolen om att tribunalen i punkt 128 i den överklagade domen fann att den omständigheten att kriteriet avseende allvarsgrad hänför sig till ordet medel i Förenade kungarikets lagstiftning och till ordet syften i denna gemensamma ståndpunkt saknar betydelse.

95 Det framgår av punkt 66 ovan att de syften som räknas upp i artikel 1.3 första stycket i–iii) i gemensam ståndpunkt 2001/931 är av rent funktionell karaktär och kvalificerar de handlingar som avses i artikel 1.3 första stycket a–k i den gemensamma ståndpunkten som terroristhandlingar. Tribunalens resonemang är således inte inkonsekvent, eftersom såväl unionsrätten som Förenade kungarikets beslut från år 2001 innehåller en definition i två steg av terroristhandlingar, där de definieras både utifrån de eftersträvade syftena och med hjälp av de medel som används för att uppnå dessa.

96 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

97 Som tredje grund har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkterna 141–163 i den överklagade domen, fann att rådets omprövning uppfyllde villkoren i artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

98 Klaganden har, med hänvisning till vad den anfört inom ramen för den andra grunden, anfört att Förenade kungarikets beslut från år 2001 inte uppfyller villkoren i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Klaganden anser även att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkt 143 jämförd med punkt 119 i den överklagade domen, fann att rådet hade kunnat grunda sig på attacken mot byggplatsen för en ny turkisk framskjuten militäranläggning i maj 2014 och hade kunnat kvalificera attacken som en terroristhandling. En sådan handling utgör nämligen ett typexempel på en handling som klaganden inte kan anklagas för att ha begått i terroristsyfte, eftersom den utgjorde ett direkt svar på den turkiska regeringens åsidosättande av fredsförhandlingarna och borde betraktas som en legitim militär handling enligt internationell humanitär rätt.

99 Även om domstolen skulle finna att tribunalen inte gjorde en felaktig tolkning av artikel 1.3 och 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, vad gäller Förenade kungarikets beslut från år 2001, anser klaganden att attacken i maj 2014, med hänsyn till att den var av klart annorlunda art än de incidenter som hade åberopats i samband med detta beslut, inte i tillräcklig utsträckning visade att det fortfarande förelåg en risk för terroristhandlingar.

100 Eftersom klagandens situation förändrades radikalt under de sexton år som följde på gripandet år 1999 av Abdullah Öcalan, grundare av och ledare för PKK, kan det inte anses att attacken på en framskjuten turkisk militäranläggning, som höll på att byggas i strid med fredsförhandlingarna, kunde likställas med hotet om attacker mot turkiska turistanläggningar under 1990-talet.

101 Vad gäller attacken mot ett kraftverk den 24 augusti 2014 gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning, i punkt 151 i den överklagade domen, när den fann att rådet korrekt hade kvalificerat denna attack som en terroristattack. Klaganden har i detta sammanhang upprepat sin invändning mot fastställandet av de faktiska omständigheterna, såsom det redogjorts för i ansökan om ogiltigförklaring, i repliken och vid förhandlingen, enligt vilket kinesiska ingenjörer hade bortförts.

102 Vad gäller incidenten den 23 oktober 2017, då ett militärfordon attackerades, och incidenten den 20 augusti 2020, då en framskjuten turkisk militäranläggning blev föremål för en drönarattack, har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkterna 147 och 155 i den överklagade domen, i samband med att den kvalificerade dessa som terroristhandlingar slog fast att det saknade betydelse att dessa handlingar ingick i den väpnade konflikten mellan PKK och Republiken Turkiet, trots att det klart framgår av den första grunden att en militär operation som är nödvändig och proportionerlig inte kan anses ha ett terroristsyfte.

103 Genom att i punkterna 158–162 i den överklagade domen i huvudsak slå fast att den fortsatta väpnade konflikten innebar att rådet hade fog för att anse att det fortfarande förelåg en risk för terroristhandlingar, bortsåg tribunalen från Republiken Turkiets roll, trots att PKK i betydande utsträckning hade ändrat sitt agerande.

104 Rådet anser, med stöd av Republiken Frankrike, att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

105 Enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 får rådet besluta att den berörda personen eller enheten ska kvarstå i en förteckning avseende frysning av tillgångar, om rådet finner att den risk för att den berörda personen eller enheten deltar i terroristverksamhet som motiverade det ursprungliga upptagandet i förteckningen fortfarande föreligger (dom av den 10 september 2020, Hamas/rådet, C‑386/19 P, EU:C:2020:691, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

106 Den enda relevanta frågan vid bedömningen av huruvida ett sådant beslut är lämpligt är i princip huruvida de faktiska omständigheterna, sedan det aktuella upptagandet i förteckningen eller sedan den föregående omprövningen, har förändrats på ett sådant sätt att det inte längre är möjligt att dra samma slutsats avseende denna risk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 46).

107 Att en sådan risk kvarstår kan fastställas bland annat genom en hänvisning till det nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga upptagandet i förteckningen, när detta beslut nyligen har varit föremål för en omprövning som lett till slutsatsen att det är motiverat att behålla personen eller organisationen i fråga i förteckningen på grund av nyligen inträffade incidenter som visar att denne eller denna fortfarande är inblandad i terroristverksamhet. En sådan omprövning syftar nämligen till att säkerställa att rådets beslut fattas på grundval av faktiska omständigheter som är tillräckliga för att rådet ska kunna dra slutsatsen att det föreligger en sådan risk (dom av den 10 september 2020, Hamas/rådet, C‑386/19 P, EU:C:2020:691, punkt 39).

108 Vid prövningen av huruvida risken för att den berörda personen, gruppen eller enheten deltar i terroristverksamhet kvarstår, ska hänsyn tas – utöver till vad som slutligen skett med det nationella beslut som legat till grund för det ursprungliga upptagandet av personen, gruppen eller enheten i förteckningen avseende frysning av tillgångar – även till senare inträffade omständigheter som visar att den risken kvarstår (dom av den 10 september 2020, Hamas/rådet, C‑122/19 P, EU:C:2020:690, punkt 38).

109 Tribunalen har i förevarande fall inte avvikit från denna rättspraxis.

110 Domstolen prövar för det första de argument som klaganden har anfört för att bestrida att attacken mot en byggplats för en ny turkisk framskjuten militäranläggning i maj 2014, attacken mot ett kraftverk i augusti 2014, attacken mot ett militärfordon den 23 oktober 2017 och drönarattacken den 20 augusti 2020 mot en framskjuten turkisk militäranläggning ska kvalificeras som terroristhandlingar, i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931. Dessa argument är verkningslösa med avseende på den omprövning som gjordes i enlighet med artikel 1.6 i denna gemensamma ståndpunkt och ska underkännas på grundval av den rättspraxis som anges i punkt 105 ovan. För att behålla en person eller enhet i förteckningen avseende frysning av tillgångar behöver rådet nämligen inte visa att denna person eller enhet har begått en terroristhandling i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i nämnda gemensamma ståndpunkt, utan endast att risken för att personen eller enheten är inblandad i terroristverksamhet kvarstår.

111 För det andra kan domstolen inte heller godta klagandens argument att de handlingar som rådet grundade sig på vid sin omprövning av den fortsatta risken för PKK:s inblandning i terroristverksamhet inte i tillräcklig utsträckning styrkte att det förelåg en sådan risk på grund av att dessa handlingar var av väsentligt annan art och på grund av att PKK:s situation hade förändrats radikalt, eftersom organisationen numera förespråkade fredliga lösningar.

112 Det ska i detta sammanhang påpekas att argumentet att det fanns legitima skäl för attacken på en byggplats för uppförande av en ny framskjuten turkisk militäranläggning, vilken ägde rum i maj 2014, inte kan tas upp till prövning. Klaganden har nämligen endast hänvisat till att det fanns en väpnad konflikt som påstås berättiga denna attack, som klaganden anser vara av väsentligt annan art än de incidenter som åberopats i Förenade kungarikets beslut från år 2001, och gjort gällande att denna handling är ett direkt svar på den turkiska regeringens åsidosättande av fredsförhandlingarna. Klaganden har därmed inte åberopat att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, utan har begärt att domstolen ska ersätta tribunalens bedömning av denna bevisning med sin egen bedömning.

113 Det framgår emellertid av artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande ska vara begränsat till rättsfrågor och att tribunalen således är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta faktiska omständigheterna och bevisningen. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen utgör inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen i ett mål om överklagande (beslut av den 27 januari 2022, FT m.fl./kommissionen, C‑518/21 P, EU:C:2022:70, punkt 12 och där angiven rättspraxis).

114 Av samma skäl kan inte heller klagandens argument avseende attacken mot ett kraftverk den 24 augusti 2014 tas upp till prövning. Klaganden har nämligen endast upprepat sin invändning mot tribunalens fastställande av de faktiska omständigheterna, enligt vilket kinesiska ingenjörer bortförts, utan att ifrågasätta någon specifik bedömning som tribunalen gjort.

115 Domstolen kan inte heller godta klagandens argument att de incidenter som ägt rum den 23 oktober 2017 och den 20 augusti 2020 ska anses vara militära operationer som är uppenbart nödvändiga och proportionerliga.

116 Även om tribunalen, i punkt 146 i den överklagade domen, hänvisade till en attack mot ett turkiskt militärfordon i juni 2017 medan klaganden har åberopat en incident som inträffade den 23 oktober 2017, framgår det av punkterna 147 och 154 i den överklagade domen att klaganden inte har bestritt vare sig att dessa militära operationer har ägt rum eller att klaganden är ansvarig för dem, eftersom den har angett att dessa var uppenbart nödvändiga och proportionerliga på grund av Republiken Turkiets eskalering av fientligheterna och denna stats ökade användning av drönare.

117 Domstolen konstaterar således att klaganden, inom ramen för den tredje grunden för överklagandet, inte har anfört några argument som kan påverka riktigheten i tribunalens rättsliga bedömning att rådet på ett giltigt sätt kunde uppdatera sin bedömning av risken för att klaganden skulle vara inblandad i terroristverksamhet på grundval av dessa handlingar.

118 Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den tredje grunden, eftersom denna grund delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.

119 Som fjärde grund har klaganden gjort gällande att tribunalen, i punkterna 103 och 164–173 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av proportionalitetsprincipen.

120 Klaganden har för det första gjort gällande att tribunalen, i punkterna 170–172 i den överklagade domen, åsidosatte proportionalitetsprincipen, enligt vilken unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna, och som innebär att de, när det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan, ska välja den åtgärd som är minst ingripande och att de vållade olägenheterna inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 50).

121 Tribunalens konstateranden är dessutom motsägelsefulla, eftersom även om målet med åtgärderna, såsom tribunalen uttryckligen har förklarat, är att bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet, är det uppenbart att deras inverkan på fredsprocessen är en väsentlig förutsättning för att de ska vara förenliga med proportionalitetsprincipen.

122 Genom att slå fast att en fredlig och demokratisk lösning på konflikten saknade relevans i målet, motsade tribunalen dessutom sitt konstaterande i punkt 162 i den överklagade domen, enligt vilket rådet med rätta hade ansett att omständigheterna inte hade ändrats under år 2019. Om det inom ramen för omprövningen enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ansågs vara relevant att en fredlig lösning eftersträvas, anser klaganden att detsamma borde gälla vid proportionalitetsprövningen, särskilt som det slutliga målet med den väpnade konflikten är ett folks självbestämmande. Även om detta argument inte skulle godtas inom ramen för den första grunden, ska det godtas inom ramen för prövningen av den fjärde grunden, avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

123 Såsom framgår av punkt 166 i den överklagade domen eftersträvar de omtvistade rättsakterna ett mål av allmänintresse, nämligen att bidra till internationell fred och säkerhet. Bibehållandet av PKK i de omtvistade förteckningarna hindrar emellertid i själva verket fredsprocessen, varför de restriktiva åtgärder som föreskrivs i dessa rättsakter ska anses olämpliga i förhållande till de eftersträvade målen.

124 För det andra har tribunalen, genom att nöja sig med att göra en begränsad prövning av det mål som eftersträvas med de omtvistade rättsakterna, inte på ett korrekt sätt kontrollerat, i punkterna 164–173 i den överklagade domen, huruvida de vållade olägenheterna, vilka även omfattar de förutsebara följderna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2019, Tjebbes m.fl., C‑221/17, EU:C:2019:189, punkt 40), är orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Det kan nämligen inte godtas att det, vid bedömningen av huruvida de olägenheter som en rättsakt orsakar inte är orimliga i förhållande till de eftersträvade målen, endast tas hänsyn till de mål som eftersträvas med rättsakten och inte till de förutsebara följderna av denna.

125 Klaganden har i detta sammanhang erinrat om att även om rådet inte kan beakta varje möjlig följd av en rättsakt, hade det i förevarande fall likväl, om än endast på grund av den talan om ogiltigförklaring som väcktes den 1 maj 2014 i målet PKK/rådet (T‑316/14) respektive den 7 mars 2019 i målet PKK/rådet (T‑148/19), kännedom om de omtvistade rättsakternas effekter för kurderna. Tribunalen gjorde sig därför skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 171 och 172 i den överklagade domen slog fast att dessa effekter saknade relevans.

126 Rådet anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

127 Domstolen konstaterar inledningsvis att den fjärde grunden inte kan tas upp till prövning i den mån klaganden har nöjt sig med att hänvisa till det slutliga målet med de restriktiva åtgärderna, det vill säga att bevara freden och stärka den internationella säkerheten, i den mening som avses i artikel 21.2 c FEU, och i den mån klaganden, genom att upprepa de argument som anförts i första instans, har gjort gällande att bibehållandet av PKK i de omtvistade förteckningarna hindrar fredsprocessen och får följdverkningar för kurderna, eftersom det slutliga målet med den väpnade konflikt som PKK deltar i är att det kurdiska folket ska få självbestämmande. I dessa delar syftar överklagandet nämligen i själva verket endast till att få till stånd en omprövning av den ansökan som getts in till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet i ett mål om överklagande.

128 Vidare har PKK inte framfört något till stöd för sin invändning om att principen om självbestämmande är relevant vid bedömningen av huruvida de restriktiva åtgärder som beslutats genom de omtvistade rättsakterna är proportionerliga. Denna invändning kan därför inte heller tas upp till prövning.

129 Vad slutligen gäller invändningen att tribunalen inte beaktade målet med de beslutade restriktiva åtgärderna och underlät att beakta de förutsebara följderna av dessa, genom att inte pröva huruvida de vållade olägenheterna var oproportionerliga i förhållande till det eftersträvade målet, erinrar domstolen om följande. När det gäller domstolsprövningen av huruvida proportionalitetsprincipen har iakttagits, kan lagenligheten av en vidtagen åtgärd endast påverkas om åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Vnesheconombank/rådet, C‑731/18 P, EU:C:2020:500, punkt 84).

130 Det ska även erinras om att de restriktiva åtgärderna per definition medför negativa effekter, särskilt för de enheter som omfattas av dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Vnesheconombank/rådet, C‑731/18 P, EU:C:2020:500, punkt 86).

131 Betydelsen av det mål som eftersträvas med de omtvistade rättsakterna, nämligen bland annat bekämpandet av terrorismen, vilket ingår i det vidare målet att bevara internationell fred och säkerhet, i enlighet med de mål för unionens yttre åtgärder som anges i artikel 21 FEU, kan motivera att dessa får negativa följder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Vnesheconombank/rådet, C‑731/18 P, EU:C:2020:500, punkt 87).

132 Mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisats till i punkterna 129–131 ovan gjorde tribunalen en riktig bedömning när den, i punkt 168 i den överklagade domen, fann att i den mån som rådet genom antagandet av de omtvistade rättsakterna bland annat eftersträvade målet att bekämpa terrorism, måste det anses att dessa utgjorde ändamålsenliga åtgärder för att uppnå detta mål och under alla omständigheter inte kunde anses vara uppenbart olämpliga i förhållande till detta.

133 Eftersom klaganden inte har anfört något rättsligt relevant argument till stöd för denna invändning, kan den inte godtas.

134 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden, vilken delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.

135 Klaganden har genom den femte grunden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkterna 174–196 i den överklagade domen, fann att rådet hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet, trots att det, såsom angetts i de föregående grunderna för förevarande överklagande, inte klart framgår av redogörelsen för skälen till de omtvistade rättsakterna att de händelser som inträffat mellan åren 1995 och 1999, vilka åberopats med avseende på Förenade kungarikets beslut från år 2001, verkligen ger stöd för detta beslut.

136 Enligt klaganden gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den fann att rådet hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet. Tribunalen har nämligen inte beaktat målet avseende självbestämmande och det sammanhang i vilket den väpnade konflikten ingår. Tribunalen grundade sig felaktigt på de incidenter som avses i Förenade kungarikets beslut från år 2001. Rådet har inom ramen för sin omprövning felaktigt kvalificerat de incidenter som nämns i de omtvistade rättsakterna som terroristhandlingar utan att i tillräcklig utsträckning ange skälen till att förekomsten av en militär operation kan visa att det fortfarande finns en risk för inblandning i terroristverksamhet. Tribunalen motiverade inte i tillräcklig utsträckning varför de omtvistade rättsakterna skulle anses vara proportionerliga, trots att den hade informerats om de följder som upptagandet av PKK i de omtvistade förteckningarna kunde få för freden och för kurderna och deras anhängare.

137 Klaganden anser dessutom att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkterna 183–186 i den överklagade domen, fann att det fanns skäl att förkasta de argument som anförts för att visa att rådet hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att inte kontrollera huruvida de incidenter som hade undersökts av de nationella myndigheterna kunde kvalificeras som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 och genom att inte visa att besluten från Förenade kungariket var relevanta med avseende på artikel 1.4 och 1.6 i den gemensamma ståndpunkten. Denna kontroll avser inte bara huruvida motiveringen är välgrundad, utan även motiveringsskyldigheten som sådan.

138 Rådet anser att den femte grunden inte kan tas upp till prövning och att den i vart fall inte kan leda till bifall för överklagandet.

139 Vad gäller frågan huruvida den femte grunden kan tas upp till prövning konstaterar domstolen att klaganden, när den framfört invändningar mot punkterna 174–196 i den överklagade domen, inte klart har angett vare sig vilka avsnitt som den anser innefatta en felaktig rättstillämpning, med undantag för de invändningar som riktats mot punkterna 183–186 i den överklagade domen, eller de rättsliga argument som åberopas till stöd för klagandens uppfattning. Klaganden har i synnerhet inte preciserat på vilket sätt den praxis från domstolen som tribunalen hänvisade till skulle vara felaktig. Klagandens argument syftar således endast till att få till stånd en omprövning av de ansökningar som getts in till tribunalen, i stället för att riktas mot den överklagade domen för att göra det möjligt för domstolen att utföra sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 48).

140 Vissa av de argument som klaganden har anfört inom ramen för denna grund syftar nämligen i själva verket inte till att ifrågasätta tribunalens bedömning av motiveringen av de omtvistade rättsakterna, utan till att ifrågasätta dess bedömning av huruvida de aktuella restriktiva åtgärderna är ändamålsenliga för att uppnå de mål som eftersträvas med dem. Dessa argument, beträffande målet avseende självbestämmande och det sammanhang i vilket den väpnade konflikten ingår, de incidenter som avses i Förenade kungarikets beslut från år 2001, kvalificeringen av de incidenter som nämns i de omtvistade rättsakterna som terroristhandlingar och skälen till att de omtvistade rättsakterna ska anses vara proportionerliga, omfattas av övriga grunder för överklagandet, som klaganden för övrigt uttryckligen har hänvisat till, och har förkastats. De saknar följaktligen relevans vid prövningen av den femte grunden, avseende en otillräcklig motivering.

141 Det ska även erinras om att motiveringen av en av rådet antagen rättsakt om införande av en restriktiv åtgärd, såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 175 i den överklagade domen, ska ange de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för sådana åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

142 Såsom tribunalen erinrade om i punkt 176 i den överklagade domen ska den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF emellertid vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. En rättsakt som går någon emot anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande (dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

143 Vad närmare bestämt gäller rättsakter som rör frågan huruvida en person eller enhet ska kvarstå i förteckningen avseende frysning av tillgångar, är rådet skyldigt att kontrollera huruvida de faktiska omständigheterna, sedan det ursprungliga upptagandet eller den föregående omprövningen, har förändrats på ett sådant sätt att det inte längre är möjligt att dra samma slutsats beträffande denna persons eller enhets inblandning i terroristverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

144 Det ska i detta sammanhang preciseras att unionsdomstolen, när det gäller sådana rättsakter, är skyldig att kontrollera dels att motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF har iakttagits och följaktligen att de anförda skälen är tillräckligt precisa och konkreta, vilket tribunalen för övrigt erinrade om i punkt 177 i den överklagade domen, dels huruvida det finns stöd för dessa skäl, vilket innebär att unionsdomstolen, vid prövningen av huruvida dessa skäl är lagenliga i materiellt hänseende, ska försäkra sig om att det föreligger faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för dessa rättsakter och kontrollera att de faktiska omständigheter som har åberopats i redogörelsen för skälen till rättsakterna föreligger (dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

145 Frågan om motiveringen, som avser en väsentlig formföreskrift, skiljer sig emellertid från frågan om bevisningen för det påstådda beteendet, vilken avser den aktuella rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende och innebär att det ska prövas huruvida de omständigheter som nämns i rättsakten verkligen föreligger och kvalificeringen av dessa som omständigheter som motiverar att restriktiva åtgärder vidtas mot den berörda personen (dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

146 Tribunalen gjorde i detta sammanhang en riktig bedömning när den, i punkt 185 i den överklagade domen, fann att frågan huruvida rådet iakttagit sin skyldighet att kontrollera att de omständigheter som de nationella myndigheterna ansett föreligga kunde kvalificeras som terroristhandlingar, i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931, hade prövats i samband med grunden avseende åsidosättande av denna bestämmelse.

147 Av det ovan anförda följer att de argument som syftar till att ifrågasätta dessa omständigheter saknar relevans för prövningen av den femte grunden avseende en otillräcklig motivering, varför denna grund inte kan tas upp till prövning och i vart fall inte kan leda till bifall för överklagandet.

148 Av vad anförts följer att överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de anförda grunderna. Det ska därför ogillas i sin helhet.

149 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 184.1 i dessa rättegångsregler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

150 Rådet har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska denna bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader.

151 Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa i tillämpliga delar ska gälla i mål om överklagande, ska medlemsstater som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Republiken Frankrike, som har deltagit i förfarandet vid domstolen, ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: engelska.