3 Rådets genomförandeförordning av den 30 maj 2023 om genomförande av förordning (EU) 2023/888 om restriktiva åtgärder med anledning av åtgärder som destabiliserar Republiken Moldavien (EUT L 140 I, 2023, s. 1).
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
DEAN SPIELMANN
föredraget den 4 juni 2026( 1 )
Mål C ‑ 179/25 P
Marina Tauber
mot
Europeiska unionens råd
” Överklagande – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp) – Restriktiva åtgärder som har vidtagits med anledning av åtgärder som destabiliserar Moldavien – Frysning av tillgångar – Förbud att resa in på och att transitera genom Europeiska unionens territorium – Upptagande och bibehållande av klagandens namn i förteckningen över berörda personer – Fysiska personer som är ansvariga för åtgärder eller politik som undergräver och hotar Moldaviens suveränitet och oberoende samt demokratin, rättsstatsprincipen, stabiliteten och säkerheten i Moldavien – Kriterium som avser planering av, ledning av och deltagande i våldsamma demonstrationer – Begreppet våldsuppsåt – Tidningsartiklars bevisvärde – Demonstrationsfrihet – Artikel 11 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ”
Inledning
1. Genom sitt överklagande har Marina Tauber yrkat upphävande av tribunalens dom av den 18 december 2024, Tauber/rådet (T‑493/23, EU:T:2024:913) (nedan kallad den överklagade domen).
2. Genom den överklagade domen ogillade tribunalen Marina Taubers yrkande om ogiltigförklaring, med stöd av artikel 263 FEUF, dels av beslut (Gusp) 2023/1047( 2 ) och genomförandeförordning (EU) 2023/1045( 3 ) (nedan tillsammans kallade de ursprungliga omtvistade rättsakterna), dels av beslut (Gusp) 2024/1242( 4 ) och genomförandeförordning (EU) 2024/1243( 5 ) (nedan tillsammans kallade de omtvistade rättsakterna om bibehållande) i den del som dessa rättsakter (nedan gemensamt kallade de omtvistade rättsakterna) berör henne. Genom dessa rättsakter förbjöd Europeiska unionens råd Marina Tauber att resa in på och transitera genom medlemsstaternas territorium och frös alla hennes penningmedel och ekonomiska resurser inom samma territorium.
3. Tribunalen ogillade också Marina Taubers med stöd av artikel 268 FEUF framställda yrkande om ersättning för den ideella skada som hon ansåg sig ha lidit till följd av antagandet av de ursprungliga omtvistade rättsakterna.
4. Det nu aktuella överklagandet, vilket har koppling till restriktiva åtgärder som rådet har vidtagit på begäran av Republiken Moldavien, som är ett kandidatland för EU-medlemskap, ger domstolen tillfälle att uttala sig bland annat om tribunalens tolkning av det kriterium för upptagande som avser planering av, ledning av och deltagande i våldsamma demonstrationer, ett kriterium som föreskrivs i artikel 1.1 a ii) i beslut (Gusp) 2023/891( 6 ) (nedan kallat kriterium ii)).
Tillämpliga bestämmelser och bakgrund till tvisten
5. Den faktiska och rättsliga bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 2–13 i den överklagade domen. De omständigheter som är relevanta för detta förslag till avgörande kan sammanfattas enligt följande.
6. Marina Tauber är moldavisk medborgare och politiker. Hon har varit ledamot av Republiken Moldaviens parlament sedan mars 2019 och var ställföreträdande ledare för det moldaviska politiska partiet Șor fram till dess att partiet upplöstes den 19 juni 2023.
7. Den 28 april 2023 antog rådet med stöd av artikel 29 FEU beslut 2023/891 och med stöd av artikel 215.2 FEUF förordning (EU) 2023/888 om restriktiva åtgärder med anledning av åtgärder som destabiliserar Republiken Moldavien.( 7 )
8. I artikel 1.1 i beslut 2023/891 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att förhindra inresa till eller transitering genom sina territorier för
a) fysiska personer som ansvarar för, stöder eller genomför åtgärder eller politik som undergräver eller hotar Republiken Moldaviens suveränitet och oberoende, eller demokratin, rättsstatsprincipen, stabiliteten eller säkerheten i Republiken Moldavien, genom någon av följande åtgärder, nämligen
i) att hindra eller undergräva den demokratiska politiska processen, inbegripet genom att hindra eller allvarligt undergräva anordnandet av val eller genom att försöka destabilisera eller upphäva den konstitutionella ordningen,
ii) att planera, leda, delta i, direkt eller indirekt, stödja eller [på] annat [sätt underlätta] våldsamma demonstrationer eller andra våldshandlingar, eller
iii) allvarlig ekonomisk misskötsamhet avseende offentliga medel samt otillåten export av kapital,
…”
9. I artikel 2.1 a i beslut 2023/891 stadgas om frysning av alla penningmedel och ekonomiska resurser som ägs, innehas eller kontrolleras av fysiska personer, enheter eller organ som ansvarar för, stöder eller genomför åtgärder eller politik som undergräver eller hotar Republiken Moldaviens suveränitet och oberoende, eller demokratin, rättsstatsprincipen, stabiliteten eller säkerheten i Republiken Moldavien, genom någon av de tre åtgärder som nämns i föregående punkt.
10. Genom de ursprungliga omtvistade rättsakterna upptogs Marina Taubers namn i de förteckningar över personer, enheter och organ omfattade av restriktiva åtgärder som återfinns i bilagan till beslut 2023/891 respektive i bilaga I till förordning 2023/888. Detta motiverades enligt följande:
”Marina Tauber, ställföreträdande ledare för Şor-partiet och ledamot av Republiken Moldaviens parlament. Hon har åtalats i ’bankbedrägerimålet’ samt är föremål för undersökning i två brottsmål i Republiken Moldavien med anknytning till olaglig finansiering från en organiserad brottslig sammanslutning och för att ha förfalskat en rapport om ŞOR-partiets ekonomiska förvaltning.
Den 20 december 2022 genomförde åklagare flera husrannsakningar i samband med fallet med olaglig finansiering av Ilan Shors parti. Myndigheterna i Republiken Moldavien identifierade sedan pengar som enligt åklagarna skulle användas för att organisera regeringsfientliga protester och ersätta deltagarna i dessa demonstrationer.
Under 2023 beslagtogs knivar, brandfarliga ämnen och dolkar efter protester som organiserades av Folkrörelsen, [som] Şor-partiet är del i. Våld och häftiga dispyter mellan polisen och demonstranterna registrerades, och 54 personer kvarhölls, däribland minderåriga. Enligt polisens generalinspektorat i Republiken Moldavien var Marina Tauber en av huvudorganisatörerna av Şor-partiets och Folkrörelsens protester.
Enligt Republiken Moldaviens åklagarmyndighet för korruptionsbekämpning använde hon särskilda kommunikationsinstrument för att ge direkta instruktioner till ordförandena och vice ordförandena för Şor-partiets territoriella kontor i landet angående att föra människor till demonstrationerna, organisera transporter och ta emot pengar för att ersätta deltagarna.
Genom att leda och planera våldsamma demonstrationer och genom sin allvarliga ekonomiska misskötsamhet avseende offentliga medel och otillåtna export av kapital är Marina Tauber ansvarig för åtgärder som undergräver och hotar Republiken Moldaviens suveränitet och oberoende samt demokratin, rättsstatsprincipen, stabiliteten och säkerheten i Republiken Moldavien.”
11. Den 14 juni 2023 delgav rådet Marina Tauber, på hennes begäran, handling WK 6382/2023 REV 1, vilken innehåller bevisning som rör henne (nedan kallad handling WK 6382/2023).
12. De åtgärder som genom de ursprungliga omtvistade rättsakterna hade vidtagits gentemot Marina Tauber förlängdes genom de omtvistade rättsakterna om bibehållande till och med den 29 april 2025 på grundval av samma bevisning som den som återfinns i handling WK 6382/2023.
Förfarandet i tribunalen och den överklagade domen
13. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 augusti 2023 väckte Marina Tauber talan om dels ogiltigförklaring av de ursprungliga omtvistade rättsakterna i den del som dessa berör henne, dels ersättning för den ideella skada som hon ansåg sig ha lidit till följd av antagandet av dessa rättsakter. Den 5 juli 2024 ingav Marina Tauber dessutom en inlaga om justering av talan, genom vilken hon kompletterade sin ansökan med ett yrkande om ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna om bibehållande. Genom beslut av den 11 december 2023 tilläts Europeiska kommissionen att intervenera till stöd för rådets yrkanden.
14. Genom den överklagade domen ogillade tribunalen talan i dess helhet.
15. Såvitt avsåg yrkandena om ogiltigförklaring, vilka är de enda som är relevanta i samband med det nu aktuella överklagandet, påpekade tribunalen att kriterierna i artiklarna 1.1 a och 2.1 a i beslut 2023/891 var alternativa. Med hänvisning till detta prövade tribunalen enbart de grunder och argument som Marina Tauber hade anfört till stöd för sitt bestridande av de omtvistade rättsakternas lagenlighet i den del som dessa rättsakter grundade sig på påståendet att hon hade lett och planerat våldsamma demonstrationer i Republiken Moldavien i den mening som avses i led ii) i respektive bestämmelse. Däremot uttalade sig tribunalen inte om de grunder och argument som Marina Tauber hade anfört till stöd för sitt bestridande av dessa rättsakters lagenlighet i den del som dessa grundade sig på påståendet att hon hade gjort sig skyldig till allvarlig ekonomisk misskötsamhet avseende offentliga medel och otillåten export av kapital i den mening som avses i led iii) i respektive bestämmelse.
Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
16. Genom handling som inkom till domstolens kansli den 3 mars 2025 har Marina Tauber överklagat den överklagade domen. Hon har yrkat att domstolen ska,
– i första hand, upphäva den överklagade domen, och
– själv slutligt avgöra målet och ogiltigförklara de omtvistade rättsakterna i den del som dessa berör henne,
– i andra hand, återförvisa målet till tribunalen för att den på nytt ska meddela dom om det yrkande som sökanden framställt med stöd av artikel 263 FEUF,
– i alla händelser, återförvisa målet till tribunalen för att den ska meddela dom om det yrkande som sökanden framställt med stöd av artikel 263 FEUF, samt
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna för förfarandet vid domstolen och vid tribunalen.
17. Rådet och kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta Marina Tauber att ersätta rättegångskostnaderna.
18. Marina Tauber, rådet och kommissionen yttrade sig muntligen och besvarade domstolens frågor vid förhandlingen den 11 mars 2026.
Bedömning
19. Till stöd för sitt överklagande har Marina Tauber anfört tre grunder. Genom den första grunden har klaganden gjort gällande felaktig rättstillämpning vid prövningen av den invändning om rättsstridighet som hon hade framställt mot beslut 2023/891 och förordning 2023/888 samt avsaknad av rättslig grund och maktmissbruk. Den andra grunden rör bevisvärderingen i samband med tillämpningen av kriterium ii). Den tredje grunden avser tribunalens prövning av grunden rörande åsidosättande av grundläggande rättigheter.
Den första grunden för överklagandet: Felaktig rättstillämpning vid prövningen av den mot beslut 2 023/891 och förordning 2023/888 framställda invändningen om rättsstridighet
20. Den första grunden består av två delgrunder. Genom båda delgrunderna har Marina Tauber kritiserat tribunalen för att den inte försökte fastställa det egentliga syftet med de ifrågavarande restriktiva åtgärderna. Enligt henne var deras egentliga syfte inte det av rådet angivna utan i stället att stödja den moldaviska regeringen mot viss inhemsk opposition. Hon har gjort gällande att tribunalen inte gjorde någon erforderlig prövning av rådets val av rättslig grund, vilken skulle ha förutsatt en prövning av de egentliga syftena med rättsakterna i fråga. Hon menar att den ordning som de omtvistade restriktiva åtgärderna är hänförliga till egentligen riktade sig mot ledare för oppositionspartier och att det således rörde sig om en direkt inblandning i den inhemska demokratiska politiska processen i ett tredjeland. Mot denna bakgrund har Marina Tauber kritiserat tribunalen dels för att ha tillerkänt rådet ett obefogat stort utrymme för skönsmässig bedömning av huruvida dess egna åtgärder är förenliga med artiklarna 2 FEU, 8 FEU och 21 FEU, dels för att felaktigt ha dragit slutsatsen att maktmissbruk inte förelåg.
21. Rådet, som har stöd av kommissionen, har bestritt dessa argument.
22. Innan jag undersöker de påståenden om felaktig rättstillämpning från tribunalens sida som har gjorts inom ramen för den första grunden ska jag pröva två invändningar som också har framställts inom ramen för den grunden, men som inte i sig rör felaktig rättstillämpning. Närmare bestämt har Marina Tauber till att börja med gjort gällande att tribunalen har missuppfattat den ”faktiska bakgrunden”. I detta sammanhang erinrar jag om att det följer av fast rättspraxis att en sådan missuppfattning måste vara uppenbar utifrån handlingarna i målet, utan att det behöver göras en ny prövning av sakomständigheter och bevisning. Dessutom måste klaganden ange exakt vilka omständigheter eller bevis som tribunalen ska ha missuppfattat och visa vilka bedömningsfel som klaganden anser har orsakat missuppfattningen.( 8 ) I det aktuella fallet har Marina Tauber inte närmare angett vilka sakomständigheter som tribunalen ska ha missuppfattat. Därför anser jag att den aktuella invändningen inte kan tas upp till prövning.
23. Vidare har Marina Tauber också gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till ett förfarandefel genom att i punkt 175 i den överklagade domen avstå från att uttala sig om hennes under rättegången framställda yrkanden om att tribunalen skulle vidta vissa åtgärder för processledning. Av fast rättspraxis följer emellertid att tribunalen ensam är behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i de mål som anhängiggjorts vid den. Frågan huruvida handlingar i målet ska anses ha bevisvärde ingår i tribunalens självständiga prövning av de faktiska omständigheterna, vilken inte omfattas av domstolens prövning i mål om överklagande, utom då den bevisning som har lagts fram vid tribunalen har missuppfattats eller då det framgår av handlingarna i målet att de fastställda uppgifterna om omständigheterna är materiellt oriktiga,( 9 ) vilket inte förefaller vara fallet här. Således anser jag att inte heller denna invändning kan upptas till prövning.
24. Jag övergår nu till att diskutera den felaktiga rättstillämpning som läggs tribunalen till last inom ramen för den första grunden. Härvid förefaller det mig nödvändigt att först slå fast den exakta omfattningen av denna påstådda felaktiga rättstillämpning. Marina Tauber har nämligen inte bestritt att målet att konsolidera och stödja demokratin och rättsstaten i ett tredjeland som är ett kandidatland för EU-medlemskap är hänförligt till syftena med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) i den mening som avses i artikel 21.2 b FEU, och inte heller att rådet, i samband med att det försöker uppnå det målet, i princip får anta restriktiva åtgärder som är avsedda att förhindra att det anordnas våldsamma demonstrationer. Hennes argument sätter således inte i fråga vare sig rådets behörighet att anta de omtvistade rättsakterna eller lagenligheten i kriterium ii) som sådant. Argumenten rör i stället mer specifikt det mål som enligt henne egentligen eftersträvades med de ifrågavarande åtgärderna under de omständigheter som förelåg i det aktuella fallet.
25. Av detta följer att den första grundens båda delar bygger på en och samma invändning. Enligt Marina Tauber använde rådet regelverket enligt beslut 2023/891 för att försvaga viss opposition och därigenom gynna den moldaviska regeringen, och tribunalen underlät att kritisera den användningen. Klagandens argument avseende åsidosättande av artiklarna 2, 8 och 21 FEU kan således, under omständigheterna i det aktuella fallet, likställas med en invändning om maktmissbruk. Det är alltså utifrån denna synvinkel som det är lämpligt att pröva den första grundens båda delar, vilka bör prövas tillsammans.
26. I detta hänseende erinrar jag, liksom tribunalen gjorde i punkt 64 i den överklagade domen, om att det följer av fast rättspraxis att en rättsakt innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem för vilka befogenheten i fråga har tilldelats eller i syfte att kringgå ett förfarande som i fördragen särskilt föreskrivs för att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet.( 10 )
27. I det aktuella fallet prövade tribunalen i punkterna 50–57 i den överklagade domen, i överensstämmelse med vad som krävs enligt rättspraxis rörande restriktiva åtgärder, huruvida det av rådet eftersträvade målet, så som detta framgick av innehållet i och syftet med de ifrågavarande rättsakterna, var hänförligt till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och i synnerhet till något av de mål som anges i artikel 21.2 FEU.( 11 ) Därvid framhöll tribunalen att beslut 2023/891 avsåg personer som var ansvariga för åtgärder som undergrävde eller hotade Republiken Moldaviens suveränitet eller oberoende eller demokratin, rättsstatsprincipen, stabiliteten eller säkerheten i Republiken Moldavien. Vidare påpekade tribunalen att dessa åtgärder hade anknytning till unionens stöd till ett tredjeland som är ett kandidatland för EU-medlemskap och som enligt rådets bedömning utsattes för destabiliserande åtgärder vilka krävde omedelbara motåtgärder. Mot bakgrund av detta gjorde sig tribunalen inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den gjorde bedömningen att de omtvistade rättsakterna med tanke på sitt syfte och sitt innehåll hade direkt koppling till målet att konsolidera och stödja demokratin och rättsstaten i den mening som avses i artikel 21.2 b FEU.
28. I punkt 65 i den överklagade domen konstaterade tribunalen dessutom, i samband med att den gjorde sin självständiga prövning av de faktiska omständigheterna, att Marina Tauber inte hade anfört någon omständighet som var ägnad att styrka att rådet hade eftersträvat ett förtäckt mål som inte var detsamma som det mål som följer av beslut 2023/891.
29. Därefter fann tribunalen, i samma punkt, att den omständigheten att rådet hade efterkommit en begäran om stöd som hade framställts av den moldaviska regeringen i ett sammanhang där denna ställdes inför åtgärder som hotade att destabilisera Republiken Moldavien inte i sig kunde anses tyda på maktmissbruk. Tribunalen påpekade också att kriterium ii) är formulerat i allmänna ordalag och kan vara tillämpligt även på andra kategorier av personer än oppositionspolitiker. I detta hänseende noterar jag att det kriteriets lydelse avser handlingar, närmare bestämt att direkt eller indirekt leda eller planera våldsamma demonstrationer, och inte tillhörighet till ett oppositionsparti.
30. Under dessa omständigheter, och med tanke på att det saknas objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter som tyder på maktmissbruk, anser jag att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den gjorde bedömningen att de omtvistade rättsakterna vilade på en relevant rättslig grund såvitt avsåg den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och att nämnda rättsakter eftersträvade ett mål av allmänt samhällsintresse, nämligen att konsolidera och stödja demokratin och rättsstaten i ett tredjeland.
31. Marina Tauber har till stöd för sina argument åberopat domen i målet kommissionen/Förenade kungariket( 12 ) och den åtskillnad som domstolen där enligt henne gjorde mellan en rättsakts skenbara syfte och dess egentliga syfte. I mina ögon kan emellertid denna rättspraxis inte överföras till den nu aktuella tvisten. I det ovannämnda målet hade domstolen att pröva en nationell handelsbegränsande åtgärd vars påstådda hälsoskyddande syfte direkt motsades av omständigheterna kring dess vidtagande, av dess ekonomiska sammanhang och av dess verkningar. I det nu aktuella fallet handlar det i stället om rättsakter hänförliga till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken varigenom det införs restriktiva åtgärder, och den rättsliga grunden för sådana rättsakter ska bedömas mot bakgrund av objektiva omständigheter som kan bli föremål för domstolsprövning, däribland rättsakternas syfte och innehåll.( 13 )
32. Vid prövning av den rättsliga grunden för en rättsakt är det således möjligt att kontrollera huruvida rättsaktens upphovsman var behörig att anta en sådan rättsakt och huruvida förfarandet för antagande av rättsakten är behäftat med felaktigheter. Däremot görs det i detta sammanhang inte någon kontroll av huruvida det har förelegat förtäckta politiska avsikter, utan den frågan var hänförlig till den invändning om maktmissbruk som tribunalen prövade, och i linje med vad jag har konstaterat i punkterna 27 och 30 ovan anser jag inte att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att göra bedömningen att maktmissbruk inte var styrkt.
33. Mot bakgrund av ovanstående, och med tanke på att Marina Tauber inte har bestritt att rådet fick anta restriktiva åtgärder i syfte att stödja demokratin och rättsstaten i Republiken Moldavien, anser jag att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, med hänvisning till att maktmissbruk inte förelåg, avstod från att fästa avseende vid hennes argument om åsidosättande av artiklarna 2 FEU, 8 FEU och 21.1 FEU. Följaktligen föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandet såvitt avser den första grunden.
Den andra grunden för överklagandet: Felaktig rättstillämpning vid beaktandet av bevisning och vid tillämpningen av kriterium ii)
34. Genom sin andra grund, som består av fyra delgrunder, har Marina Tauber kritiserat tribunalen för att i flera hänseenden ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och missuppfattning vid bedömningen av den bevisning som hade legat till grund för hennes upptagande i den omtvistade förteckningen med hänvisning till kriterium ii), vilket i allt väsentligt avser anordnande av våldsamma demonstrationer.
35. Inom ramen för den första delgrunden har klaganden kritiserat tribunalens val av bevismedel. Hon menar att tribunalen genom att grunda sig på tidningsartiklar underlät att använda den mest tillförlitliga bevismetoden. Genom den andra delgrunden har klaganden ifrågasatt hur tribunalen bedömde den aktuella bevisningen i syfte att slå fast att kriterium ii) var uppfyllt, särskilt såvitt avsåg våldsuppsåtet bakom de aktuella demonstrationerna. Genom den tredje delgrunden har klaganden kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning av sambandet mellan hennes agerande och syftet med de restriktiva åtgärderna när den fann att hon var ansvarig för åtgärder som i Ryska federationens intresse hotade att undergräva Republiken Moldaviens suveränitet och rättsstatsprincipen i Republiken Moldavien. Inom ramen för den fjärde delgrunden har klaganden slutligen gjort gällande att tribunalen underlät att dra de slutsatser som var påkallade av att hennes parti hade upplösts, vilket enligt klaganden innebar att det var uteslutet att hon fortfarande kunde uppfylla kriterium ii).
36. Rådet, som har stöd av kommissionen, har bestritt dessa argument. I synnerhet anser rådet, såvitt avser den aktuella grundens andra del, att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att dra slutsatsen att de faktiska omständigheter som hade konstaterats föreligga såvitt avsåg Marina Tauber styrkte att hon hade planerat, lett, deltagit i, stött eller underlättat våldsamma demonstrationer eller andra våldshandlingar i den mening som avses i kriterium ii). Därutöver har rådet också gjort gällande att det mot bakgrund av tribunalens bedömning av bevisningen får anses styrkt att Marina Tauber hade haft våldsuppsåt, hade anstiftat till våldshandlingar eller på annat sätt hade förkastat det demokratiska samhällets grundvalar.
Den andra grundens första del
37. När det gäller den andra grundens första del, vilken avser punkterna 103–109 i den överklagade domen, har Marina Tauber framställt två invändningar. Till att börja med har hon gjort gällande att tribunalen borde ha kritiserat den omständigheten att rådet underlåtit att grunda sig på officiella källor, även om det, enligt klaganden, skulle ha varit möjligt att finna sådana källor i Republiken Moldavien. Vidare har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte en princip med innebörden att unionsinstitutionerna, i fall där flera bevismetoder finns att tillgå, måste använda den mest tillförlitliga av dessa.
38. Jag påpekar inledningsvis att det följer av fast rättspraxis att tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen i princip står fast vid ett överklagande, utom i fall av missuppfattning. Den regeln gäller emellertid enbart om det egentliga syftet med överklagandet är att få till stånd en ny bedömning av de faktiska omständigheterna. Däremot kan en invändning upptas till prövning om den inte innebär ett ifrågasättande av konstaterandena i sak som sådana, utan i stället innebär kritik mot den rättsliga kvalificering som tribunalen har gjort på grundval av de sakomständigheter som den har ansett vara fastställda.( 14 )
39. De argument som Marina Tauber har anfört inom ramen för den aktuella grundens första del överskrider således, försåvitt hon anmodar domstolen att ifrågasätta tribunalens konkreta bedömning av bevisvärdet hos handlingarna i målet, gränserna för vad som kan prövas i ett mål om överklagande. Däremot kan nämnda delgrund upptas till prövning i den del som klaganden har kritiserat tribunalen för att ha godkänt rådets tillämpning av ett felaktigt rättsligt kriterium vid bedömningen av de anförda omständigheternas bevisvärde.
40. I materiellt hänseende har domstolen redan tidigare slagit fast att den princip som har företräde enligt unionsrätten är principen om fri bevisvärdering, av vilken följer dels att när ett bevis har erhållits lagligen kan godtagandet av detta inte bestridas vid tribunalen, dels att det enda relevanta kriteriet för att bedöma värdet av bevis som har framlagts lagligen är deras trovärdighet.( 15 )
41. När det mer specifikt gäller prövning av restriktiva åtgärder är en förutsättning för att det ska kunna anses vara fråga om en sådan effektiv domstolsprövning som garanteras genom artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att unionsdomstolen, vid sin laglighetsprövning av de skäl som har legat till grund för beslutet att uppta en persons namn i en förteckning över personer som omfattas av sådana åtgärder, förvissar sig om att det föreligger faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för det beslutet, vilket för denna person har en individuell innebörd. Därvid måste unionsdomstolen kontrollera huruvida de påstådda omständigheterna är materiellt riktiga mot bakgrund av de uppgifter och den bevisning som har lagts fram och bedöma dessa uppgifters och denna bevisnings bevisvärde med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.( 16 )
42. Mot bakgrund av denna rättspraxis anser jag att de två invändningar som utgör den aktuella delgrunden, vilka jag erinrat om i punkt 37 ovan, båda vilar på samma felaktiga antagande. Den relevanta frågan var nämligen inte huruvida rådet hade inhämtat den i absolut bemärkelse mest trovärdiga bevisningen, och inte heller huruvida rådet skulle ha kunnat inhämta kompletterande officiella uppgifter, utan det enda krav som ställdes på tribunalen var att den skulle avgöra huruvida de omständigheter som faktiskt hade anförts var tillräckligt specifika, trovärdiga och samstämmiga för att kunna styrka skälen till upptagandet.
43. Av detta följer att Marina Tauber inte kan vinna framgång med argumentet i punkt 35 i överklagandet, som grundar sig på att den relevanta frågan var huruvida rådet i Republiken Moldavien skulle ha kunnat inhämta officiella bevis som var ”mer trovärdiga” än tidningsartiklar. I själva verket innebär det argumentet att ett krav på att handlingarna i målet ska vara tillräckligt trovärdiga omvandlas till ett krav på att bevisningen ska vara den bästa möjliga, och något sådant krav följer inte av domstolens praxis.
44. Jag anser inte att något avseende ska fästas vid Marina Taubers föreslagna analogier till domarna i målen Nederländerna m.fl./kommissionen,( 17 ) China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products m.fl./kommissionen,( 18 ) PAN Europe (Closer)( 19 ) och HSBC Holdings m.fl./kommissionen.( 20 ) Dessa domar har meddelats i tvister av annan beskaffenhet och det är inte möjligt att med ledning av dem dra slutsatsen att rådet på tal om restriktiva åtgärder skulle ha en skyldighet att i första hand försöka inhämta officiella bevis eller andra uppgifter som i abstrakt bemärkelse är att betrakta som de mest trovärdiga.
45. Ett sådant krav vore för övrigt svårt att tillämpa. Hur trovärdigt ett visst bevis är kan inte bedömas utifrån en förutbestämd hierarki av källkategorier utan beror på bevisets ursprung, innehåll och sammanhang liksom dess samstämmighet med övriga handlingar i målet.
46. När det mer specifikt gäller domen i målet PAN Europe (Closer)( 21 ) är hänvisningen i denna till de mest tillförlitliga tillgängliga vetenskapliga eller tekniska uppgifterna oupplösligen knuten till vetenskaplig utvärdering av risker i samband med växtskyddsmedel och till försiktighetsprincipen. Den formuleringen kan inte utan vidare överföras till den rättsliga prövningen n i förevarande mål av skälen till upptagande. Det väsentliga i det sistnämnda sammanhanget är nämligen, som jag redan har påpekat i den föregående punkten, inte att slå fast vilken som är den i abstrakt bemärkelse bästa möjliga källan, vilket Marina Tauber har hävdat, utan att kontrollera huruvida det föreligger en uppsättning tillräckligt konkreta, specifika och samstämmiga uppgifter som kan läggas till grund för de konstateranden som har gjorts.( 22 )
47. Inte heller kan jag se att tribunalen skulle ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att göra bedömningen att det ankom på Marina Tauber att exakt ange vilka omständigheter som var ägnade att väcka tvivel om de valda tidningsartiklarnas trovärdighet. Eftersom rådet hade lagt fram utförlig bevisning var det inte tillräckligt att Marina Tauber generellt hävdade att det skulle ha varit möjligt att inhämta officiella eller mer trovärdiga bevis, utan hon hade behövt konkret utpeka felaktigheter, motsägelser eller utelämnanden ägnade att påverka den åberopade bevisningens trovärdighet.
48. Jag anser således att överklagandet ska avvisas såvitt avser den andra grundens första del försåvitt som det egentliga syftet med denna delgrund är att ifrågasätta tribunalens konkreta bedömning av bevisvärdet hos handlingar i målet, och ogillas i den del som nämnda delgrund innebär att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att godta att rådet hade beaktat bevisning som härrörde från inofficiella källor och genom att underlåta att kritisera rådet för att det inte hade använt den bevismetod som klaganden har utpekat som den ”mest tillförlitliga”.
Den andra grundens andra del
49. När det gäller den andra grundens andra del, som avser punkterna 114–131 i den överklagade domen, anser jag att det inledningsvis behöver slås fast vad denna delgrund omfattar, med tanke på att Marina Tauber har framställt så olikartade invändningar. Till att börja med kommer jag att se närmare på huruvida denna delgrund kan upptas till prövning. Därefter kommer jag att undersöka i vilken utsträckning praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) rörande våldsuppsåt kan tillföra något till bedömningen. Slutligen kommer jag att förklara varför jag anser att tribunalen inte kunde dra slutsatsen att kriterium ii) var uppfyllt enbart med hänvisning till ett konstaterande med innebörden att en våldsavsikt eller till och med ett våldsuppsåt hade förelegat, även om man antar att tribunalen faktiskt med ledning av handlingarna i målet kunde styrka ett sådant uppsåt.
50. För det första anser jag att det, mot bakgrund av den rättspraxis som har nämnts i punkt 38 ovan, behöver urskiljas med större precision vad i Marina Taubers argument som utgör genuin kritik avseende missuppfattning av bevisning och vad som i stället egentligen utgör ett ifrågasättande av tribunalens rättsliga kvalificering.
51. Såvitt avser de invändningar genom vilka Marina Tauber har ifrågasatt resonemangen i den överklagade domen rörande bevis 5, 6, 18, 20, 21 och 22( 23 ) anser jag inte att hon kan vinna framgång med dem som avser påstådd missuppfattning. I allt väsentligt har Marina Tauber kritiserat tribunalen för att den på grundval av denna bevisning gjorde vissa konstateranden som hon har bestritt eller tillerkände denna bevisning en innebörd som hon anser vara alltför långtgående. Dessa argument visar emellertid inte på någon uppenbart felaktig bedömning av den aktuella bevisningen utan syftar snarare till att ifrågasätta den innebörd som tribunalen tillerkände dem och mer generellt den slutsats som tribunalen drog med ledning av dem såvitt avsåg det tillämpliga kriteriet för upptagande.
52. Detsamma gäller för invändningarna mot bevis 13, 14 och 17.( 24 ) Inte heller i detta fall har Marina Tauber styrkt att tribunalen redovisade en felaktig uppfattning om den aktuella bevisningens tydliga innehåll, utan under sken av att framställa invändningar om missuppfattning har hon i själva verket snarare ifrågasatt den innebörd som tribunalen tillerkände denna bevis och den rättsliga kvalificering som tribunalen gjorde på grundval av den. Av detta följer att Marina Taubers kritik inte heller i detta fall egentligen avser missuppfattning utan att den i stället syftar till att bestrida tribunalens bedömning och kvalificering.
53. De invändningar som avser missuppfattning av bevisning kan således inte upptas till prövning som sådana, men den aktuella delgrunden kan däremot upptas till prövning i den del som den innebär att Marina Tauber har ifrågasatt tribunalens rättsliga kvalificering med avseende dels på de faktiska omständigheter som tribunalen ansåg styrkta, dels på den innebörd som tribunalen tillmätte begreppet våldsuppsåt i förhållande till kriterium ii).
54. För det andra behöver det slås fast i vilken mån Europadomstolens praxis rörande artikel 11 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna( 25 ), vari friheten att delta i sammankomster och föreningsfriheten stadfästs, kan beaktas vid prövningen av förevarande delgrund. Särskilt relevant är begreppet ”våldsuppsåt” vid utövande av demonstrationsfriheten, till vilket tribunalen hänvisade i den överklagade domen och som Marina Tauber har åberopat till stöd för denna delgrund.
55. Jag anser att denna rättspraxis är klart relevant vid fastställande av den närmare innebörden av begreppet ”våldsuppsåt” i samband med demonstrationer, så att det kan undvikas att detta begrepp blandas samman med en vilja att enbart framkalla störningar, väcka oro eller underblåsa missnöje. Som tribunalen påpekade i punkt 78 i den överklagade domen, har Europadomstolen funnit att artikel 11 i Europakonventionen inte skyddar en demonstration om arrangörerna eller deltagarna har våldsuppsåt, anstiftar till våldshandlingar eller på annat sätt förkastar det demokratiska samhällets grundvalar.( 26 ) Jag noterar även att Europadomstolen har uttalat att varken risken för oroligheter eller möjligheten att personer med våldsuppsåt ska ansluta sig till en demonstration i sig utgör tillräcklig grund för att demonstrationen inte ska omfattas av skydd.( 27 )
56. Jag anser emellertid att denna rättspraxis inte utan vidare kan överföras till förevarande mål. I de domar som jag hänvisat till ovan var frågan huruvida de berörda handlingarna fortfarande var hänförliga till utövandet av den rätt att delta i fredliga sammankomster som skyddas genom artikel 11 i Europakonventionen. I det nu aktuella målet är frågan en annan, nämligen huruvida villkoren enligt kriterium ii) är uppfyllda. Nämnda rättspraxis kan förvisso ge användbara upplysningar om vad begreppet våldsuppsåt ska anses innebära i demonstrationssammanhang. Den kan emellertid inte ensam avgöra tillämpningen av det aktuella kriteriet för upptagande. Det kriteriet är nämligen hänförligt till ett annat regelverk, som visserligen kan tänkas ha vissa beröringspunkter med demonstrationsfriheten men vars egna villkor måste bedömas självständigt utifrån de särskilda krav som är tillämpliga i mål som rör restriktiva åtgärder.
57. I detta hänseende anser jag, för det tredje, att den invändning som avser felaktig tillämpning av kriterium ii) måste prövas som en invändning avseende just detta. Det är på denna punkt som tribunalen enligt min bedömning har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Jag noterar att Marina Tauber uttryckligen har framställt denna invändning i den rubrik som föregår punkt 46 i överklagandet, genom att hänvisa till flera fall av felaktig rättstillämpning avseende demonstrationernas våldsamma karaktär. Dessutom framgår det av punkt 8 i repliken, liksom av diskussionerna vid förhandlingen, att Marina Tauber har kritiserat tribunalen för att ha tillämpat kriterium ii) på ett felaktigt sätt genom att underlåta att styrka förekomsten av våldsamma demonstrationer.
58. Kriterium ii), så som detta anges i beslut 2023/891, avser ett objektivt handlande med koppling till våldsamma demonstrationer eller andra våldshandlingar. Det inskränker sig inte till ett subjektivt rekvisit i fråga om den berörda personens avsikter. I själva verket sägs det inte ett ord därom. Kriteriet – och jag vill framhålla att detta är hela kriteriet och enbart kriteriet (” no less, but certainly not more ”) – innebär ett krav på att ett objektivt rekvisit ska vara uppfyllt, och det rekvisitet är att en person ska planera, leda, delta i, stödja eller underlätta sådana demonstrationer eller sådana handlingar.( 28 ) Att detta objektiva rekvisit är uppfyllt måste styrkas.
59. Det är visserligen riktigt, såsom också framgår av den praxis från Europadomstolen som har nämnts i punkt 55 ovan, att våldsuppsåt kan vara ett väsentligt bevistema när det ska bedömas huruvida en demonstration är fredlig eller våldsam. Förekomsten av ett sådant uppsåt kan således vara en användbar omständighet vid bedömning av de berörda demonstrationernas beskaffenhet eller av rollen för den person som de restriktiva åtgärderna avser. Däremot kan förekomsten av våldsuppsåt inte ersätta det objektiva rekvisit som krävs enligt kriterium ii).
60. I det aktuella fallet ägnade emellertid tribunalen, såsom framgår av punkterna 114 och 115 i den överklagade domen, sitt resonemang åt huruvida det var styrkt att Marina Tauber hade haft våldsuppsåt. I det sammanhanget hade tribunalen förvisso, i motsats till vad Marina Tauber har gjort gällande, fog för sin bedömning att vissa handlingar i målet, vilka bland annat räknades upp i punkterna 117–122 i den överklagade domen, tydde på att våldsuppsåt hade föreleget. Den aktuella bevisningen kunde vid en samlad bedömning anses avslöja en konfrontativ strategi.( 29 ) Det är emellertid just i detta hänseende som tribunalen enligt min uppfattning gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, närmare bestämt genom att anse att det konstaterandet var tillräckligt för att kriterium ii) skulle anses vara uppfyllt. Det problematiska är med andra ord att tribunalen behandlade det subjektiva rekvisitet som fristående från det objektiva.
61. Tribunalen förefaller i själva verket ha blandat samman två olika frågor. Den ena frågan är den som härrör från rättspraxis rörande artikel 11 i Europakonventionen och handlar om gränsdragningen kring begreppet fredlig demonstration. Så som jag har erinrat om i punkt 55 ovan är begreppet våldsuppsåt relevant och kan ha avgörande betydelse vid fastställandet av huruvida de aktuella handlingarna fortsatt omfattas av skyddet för rätten till fredliga sammankomster. Den andra frågan avser specifikt unionens restriktiva åtgärder och rör tillämpningen av kriterium ii). I det sammanhanget ankom det på tribunalen att kontrollera huruvida de demonstrationer som Marina Tauber påstods ha planerat, lett, deltagit i, stött eller främjat i sig var av våldsam beskaffenhet i den mening som avses i det tillämpliga kriteriet, vilket tribunalen inte gjorde.
62. Den slutsats som tribunalen drog i punkt 128 i den överklagade domen är därför enligt min uppfattning behäftad med ett fel såvitt avser den rättsliga kvalificeringen av sakomständigheterna. I synnerhet uttalade tribunalen där att ”uppgiften i motiveringen till de angripna rättsakterna om att Marina Tauber ska ha gett instruktioner om rekrytering … av personer för deltagande i demonstrationer under vilka våldshandlingar har begåtts kan inte anses grunda sig på en oriktig bedömning”.( 30 ) Något stöd för den slutsatsen finns emellertid inte i den prövning av bevisning som tribunalen gjorde i punkterna 116–127 i samma dom. Av den prövningen framgår nämligen inte att det faktiskt begicks några våldshandlingar under de berörda demonstrationerna.( 31 )
63. Mot denna bakgrund anser jag att det finns fog för den andra delen av den andra grunden för överklagandet i den del som Marina Tauber därigenom i allt väsentligt har kritiserat tribunalen för att ha gjort en felaktig tolkning av den närmare innebörden av kriterium ii).
Den andra grundens tredje del
64. Genom den andra grundens tredje del, vilken avser punkterna 132–141 i den överklagade domen, har Marina Tauber bestritt tribunalens bedömning med innebörden att de ifrågavarande demonstrationerna hade anordnats i Ryska federationens intresse och med dess medverkan, att dessa demonstrationer var att hänföra till de destabiliserande åtgärder som de restriktiva åtgärderna var avsedda att utgöra ett svar på och att rådet således inte hade gjort någon oriktig bedömning när det hade funnit att Marina Tauber var ansvarig för åtgärder som undergrävde eller hotade demokratin och rättsstatsprincipen i Republiken Moldavien.
65. Till att börja med gör jag bedömningen att Marina Tauber inte kan vinna framgång med de invändningar som avser missuppfattning av bevisning. Av punkt 70 i överklagandet framgår nämligen att hon egentligen inte har bestritt det materiella innehållet i den bevisning som tribunalen prövade, bland annat bevis 21 och 22 i handling WK 6382/2023, utan snarare den slutsats som tribunalen på grundval av denna bevisning drog i punkt 140 i den överklagade domen, nämligen att de ifrågavarande demonstrationerna hade anordnats i Ryska federationens intresse och med dess medverkan. Således rör hennes argument i själva verket den rättsliga kvalificering av de konstaterade sakomständigheterna som tribunalen gjorde mot bakgrund av villkoren för tillämpningen av de ifrågavarande restriktiva åtgärderna. I överensstämmelse med den rättspraxis som har erinrats om i punkt 38 ovan faller en sådan fråga inom domstolens behörighet i ett mål om överklagande.
66. I sak förefaller det mig inte som om Marina Tauber har fog för sina invändningar. I allt väsentligt har hon kritiserat tribunalen för att ha fäst alltför stor vikt vid att hennes parti har beskrivits som proryskt eller vänligt inställt till Ryssland, vilket enligt hennes uppfattning inte kan styrka vare sig en önskan att göra Republiken Moldavien till en del av Ryska federationen eller ett stöd för Ryska federationens rättsstridiga handlingar. Därutöver har hon gjort gällande att förekomsten av kopplingar till Ryska federationen inte i sig är tillräcklig för att kriteriet för upptagande ska vara uppfyllt.
67. Jag anser inte att Marina Tauber kan vinna framgång med dessa argument. Som rådet också har påpekat i dupliken, var beskrivningen av hennes parti som proryskt inte den enda omständighet som tribunalen beaktade, utan detta var en av flera konkreta och samstämmiga uppgifter som tribunalen lade till grund för sin bedömning av huruvida de ifrågavarande demonstrationerna undergrävde eller hotade Republiken Moldaviens suveränitet och oberoende eller, mer allmänt, demokratin, rättsstatsprincipen, stabiliteten eller säkerheten i den staten.
68. Dessutom kan den beskrivningen inte betraktas avskilt från det normativa och faktiska sammanhang om vilket det erinras i beslut 2023/891. Bland annat framgår det av skälen 4 och 7 i det beslutet att de ifrågavarande åtgärderna enligt rådet vidtogs i ett sammanhang där det förekom destabiliseringsförsök kopplade till Ryska federationen med syftet att utnyttja Republiken Moldaviens energiberoende till att väcka oro i landets befolkning och utöva påtryckningar på den moldaviska regeringen.
69. Av detta följer att Marina Tauber saknar fog för sitt påstående att tribunalen skulle ha grundat sig enbart på abstrakta kopplingar mellan henne och Ryska federationen. I punkterna 134–139 i den överklagade domen beskrev tribunalen specifika kopplingar mot bakgrund av det politiska och ekonomiska sammanhang som hade uppkommit efter det ryska angreppet mot Ukraina och redogjorde också för ett antal omständigheter som visade att Ryska federationen, bland annat genom att utbilda vissa personer i våldsutövning, försökte utnyttja de av Marina Tauber anordnade demonstrationerna till att destabilisera Republiken Moldavien. Det var mot bakgrund av allt detta som tribunalen gjorde bedömningen att dessa demonstrationer kunde anses utgöra en del i sådana destabiliserande åtgärder.
70. Mot denna bakgrund anser jag att rådet, liksom senare tribunalen, på goda grunder betraktade de kritiserade handlingarna i ett allmänt sammanhang som var ägnat att belysa deras innebörd. Därför föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandet såvitt avser den andra grundens tredje del.
Den andra grundens fjärde del
71. Genom den andra grundens fjärde del har Marina Tauber kritiserat punkterna 142–154 i den överklagade domen, där tribunalen, särskilt i punkterna 149 och 150, gjorde bedömningen att upplösningen av hennes politiska parti inte hade medfört att de ifrågavarande restriktiva åtgärderna hade förlorat sitt berättigande, oaktat att det efter hennes ursprungliga uppförande i de omtvistade förteckningarna inte hade anordnats några våldsamma demonstrationer.
72. Till att börja med anser jag att det inte är möjligt att till prövning uppta den i punkt 76 i överklagandet framställda invändningen med innebörden att tribunalen skulle ha missförstått de faktiska omständigheterna. Den invändningen är vagt formulerad och avser ingen specificerad bevisning, vilket strider mot det krav om vilka det erinras i punkt 22 ovan. Marina Tauber har i själva verket inte gjort gällande att tribunalen uppenbart skulle ha missförstått några sakomständigheter eller någon bevisning, utan hon har bestritt de rättsliga slutsatser som tribunalen drog utifrån upplösningen av hennes parti Șor och mer allmänt utifrån den påstådda utvecklingen av den faktiska situationen.
73. I detta hänseende erinrar jag om att det följer av fast rättspraxis att det vid prövning av huruvida en person ska kvarstå i en förteckning knuten till restriktiva åtgärder ska prövas huruvida de faktiska omständigheterna, sedan personen ursprungligen upptogs i nämnda förteckning eller sedan den senaste översynen, har förändrats på ett sådant sätt att det inte längre finns fog för att dra samma slutsats rörande personens inblandning i den verksamhet som åsyftas.( 32 )
74. I det aktuella fallet gjorde upplösningen av Șor-partiet inte i sig det rättsstridigt att bibehålla de omtvistade åtgärderna. Kriterium ii) är inte utformat så, att det avser tillhörighet till en viss politisk gruppering, utan vad som avses är planering eller ledning av, deltagande i, stöd till eller underlättande av våldsamma demonstrationer eller andra våldshandlingar. I det aktuella fallet hade de kritiserade handlingarna visserligen ägt rum inom ramen för ett parti, men i rättsligt hänseende var det inte nödvändigt att de skulle äga rum i ett sådant sammanhang. Att det sammanhanget hade upphört att existera var därför inte i sig tillräckligt för att det skulle kunna uteslutas att Marina Tauber fortfarande kunde tänkas omfattas av det aktuella kriteriet.
75. För övrigt inskränkte sig tribunalen inte till att slå fast att det var ovidkommande att Marina Taubers parti efter att ha befunnits vara grundlagsstridigt upplöstes i juni 2023, utan tribunalen beaktade även, i punkt 146 i den överklagade domen, hennes eget agerande på senare tid, bland annat hennes inblandning i anordnandet av de ifrågavarande demonstrationerna, uttalanden från hennes sida som hade varit ägnade att ge upphov till oroligheter under dessa demonstrationer och hennes aktivitet på sociala medier. Det var med ledning av allt detta som tribunalen, på goda grunder, fann att rådet hade haft fog för sin bedömning att Marina Tauber fortfarande kunde omfattas av kriterium ii).
76. Argumentet att det under tiden omedelbart efter det ursprungliga upptagandet i förteckningen inte hölls några nya våldsamma demonstrationer finner jag inte heller övertygande. Den rättspraxis som har erinrats om i punkt 73 ovan innebär inte att rådet vid varje översyn måste anföra nya omständigheter av samma art som dem som låg till grund för det ursprungliga upptagandet, utan vad som krävs är en uppdaterad omprövning med syftet att kontrollera huruvida de ursprungliga skälen fortfarande är relevanta mot bakgrund av den situation som råder vid den tidpunkt då beslut om ett eventuellt bibehållande fattas.
77. I detta hänseende framhöll tribunalen, i punkterna 149–152 i den överklagade domen, att de ifrågavarande demonstrationerna hade ägt rum helt nyligen, att de hade fått allvarliga effekter på situationen i Republiken Moldavien och att dessa effekter inte hade förlorat sin relevans, eftersom det geopolitiska sammanhanget inte hade förändrats och eftersom de mål som eftersträvades med de restriktiva åtgärderna inte hade uppnåtts. Detta betyder att tribunalen i en uppdaterad omprövning av situationen beaktade upplösningen av Șor-partiet och avsaknaden av nya demonstrationer men inte kom fram till att dessa omständigheter i sig var tillräckliga för att de ursprungliga skälen skulle kunna anses ha förlorat sin relevans.
78. Härav drar jag slutsatsen att den andra grundens fjärde inte kan tas upp till prövning i den del som den avser missuppfattning av de faktiska omständigheterna. När det gäller påståendet inom ramen för samma delgrund om felaktig rättstillämpning anser jag vidare att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att situationen inte hade förändrats på ett sådant sätt att det inte längre fanns fog för att dra samma slutsats rörande Marina Taubers inblandning i sådana åtgärder som åsyftas i kriterium ii). Följaktligen saknas det enligt min uppfattning fog för den aktuella delgrunden.
79. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att överklagandet ska bifallas såvitt avser den andra grunden i den del som tribunalen därigenom har kritiserats för felaktig rättstillämpning i samband med tillämpningen av kriterium ii), i det att tribunalen ansåg att förekomsten av våldsuppsåt utgjorde tillräcklig grund för slutsatsen att villkoret i fråga om planering, ledning, stödjande eller underlättande av eller deltagande i våldsamma demonstrationer var uppfyllt. I övrigt kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
Den tredje grunden för överklagandet: Felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida grundläggande rättigheter hade kränkts
80. Genom sin tredje grund har Marina Tauber gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 164–167 i den överklagade domen, fann att de ifrågavarande restriktiva åtgärderna inte i oproportionerlig grad undergrävde dels rättsstatsprincipen och hennes frihet att bedriva politisk verksamhet, dels hennes äganderätt och näringsfrihet.
81. Rådet och kommissionen har bestritt dessa argument.
82. Innan jag bedömer denna grund i sak behöver jag bedöma huruvida den kan upptas till prövning. Enligt fast rättspraxis ska det i ett överklagande klart och tydligt anges vilka punkter i det överklagade avgörandet som ifrågasätts och vilka rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet om att det ska upphävas, vid äventyr av att överklagandet avvisas helt eller såvitt avser den berörda grunden prövning. Det ankommer på domstolen att, vid behov ex officio, pröva huruvida detta krav är uppfyllt.( 33 )
83. I det aktuella fallet förefaller det mig som om nämnda krav är uppfyllt. Marina Tauber har tydligt utpekat punkterna 164–167 i den överklagade domen och har i allt väsentligt gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att de ifrågavarande restriktiva åtgärderna inte medförde att hon drabbades av olägenheter som var oproportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen. I detta hänseende har hon bland annat åberopat Europadomstolens praxis rörande våldsuppsåt inom ramen för artikel 11 i Europakonventionen och kritiserat tribunalen för underlåtenhet att beakta upplösningen av Șor-partiet.
84. Av detta följer att det i den tredje grunden tillräckligt klart och tydligt anges dels vilka punkter i den överklagade domen som kritiseras, dels vilka rättsliga argument som anförs till stöd för kritiken. Således kan den grunden enligt min åsikt upptas till prövning.
85. I sak erinrar jag om att det vid en proportionalitetsprövning av restriktiva åtgärder ska beaktas att rådet har stort utrymme för skönsmässig bedömning såvitt avser den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vid en sådan prövning ska det, för det första, kontrolleras att de ifrågavarande åtgärderna tillgodoser ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, för det andra, att de inte är uppenbart olämpliga i förhållande till det målet och, för det tredje, att de inte uppenbart går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål genom att ålägga den berörda personen en börda som är alltför tung mot bakgrund av det eftersträvade målet.( 34 ) Det är mot bakgrund av detta som domstolen ska pröva huruvida tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid sin bedömning av huruvida de omtvistade rättsakterna var proportionerliga.
86. I det aktuella fallet fann tribunalen, i punkterna 163–165 i den överklagade domen, att de ifrågavarande restriktiva åtgärderna tillgodosåg ett mål av allmänt samhällsintresse, nämligen att stödja de moldaviska myndigheterna när dessa ställdes inför destabiliserande åtgärder som kunde hindra processen för Republiken Moldaviens anslutning till unionen. Tribunalen fann också att åtgärderna var lämpliga med tanke på att de i synnerhet riktade sig mot personer som genom att de ledde eller planerade våldsamma demonstrationer utgjorde ett hot mot demokratin och rättsstatsprincipen i nämnda stat.
87. Såvitt avsåg påståendet att dessa åtgärder var alltför långtgående framhöll tribunalen, i punkt 167 i den överklagade domen, att åtgärderna inte oåterkalleligen hindrade Marina Tauber från att bedriva oppositionspolitik i Republiken Moldavien. I sig innebar åtgärderna enligt tribunalen inte att hon förbjöds att anordna demonstrationer mot regeringen, förutsatt att dessa var fredliga och inte hänförliga till destabiliserande åtgärder vidtagna av utomstående aktörer såsom Ryska federationen.
88. Den bedömningen grundar sig enligt min uppfattning inte på felaktig rättstillämpning. Som jag redan har påpekat i min bedömning av den andra grundens fjärde del vidtogs de omtvistade åtgärderna inte på grund av Marina Taubers tillhörighet till ett oppositionsparti, utan på grund av handlingar som bedömdes falla under kriterium ii). Detta betyder att nämnda åtgärder redan på grund av sitt syfte inte är sådana att de fråntar henne möjligheten att fortsätta att bedriva politisk verksamhet inom lagens råmärken. Inte heller påverkar dessa åtgärder det väsentliga innehållet i hennes grundläggande rättigheter, särskilt hennes äganderätt och näringsfrihet, med tanke på att de är begränsade, kan upphävas och åtföljs av särskilda garantier knutna till systemet med restriktiva åtgärder.( 35 )
89. Slutligen kan Marina Tauber inte vinna framgång med argumentet att tribunalen skulle ha underlåtit att beakta att sammanhanget hade förändrats genom upplösningen av Șor-partiet. Tribunalen prövade uttryckligen den omständigheten i punkterna 142–150 i den överklagade domen. Som jag påpekat i punkt 77 ovan gjorde tribunalen på goda grunder bedömningen att den omständigheten att partiet hade upplösts inte var tillräcklig för att de åtgärder som hade antagits såvitt avsåg henne skulle kunna anses ha förlorat sitt berättigande, med tanke på syftena med och sammanhanget för dessa åtgärder samt hennes eget agerande.
90. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen ska slå fast att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden, vilken avser felaktig rättstillämpning vid proportionalitetsprövningen av de restriktiva åtgärderna och vid prövningen av den påstådda kränkningen av Marina Taubers grundläggande rättigheter.
Slutsats av bedömningen
91. Jag föreslår att domstolen, med anledning av den felaktiga rättstillämpning som tribunalen gjorde sig skyldig till vid tolkningen av kriterium ii), ska bifalla överklagandet såvitt avser den andra grundens andra del och följaktligen upphäva den överklagade domen. Så som framgår av punkterna 99 och 100 i den överklagade domen bestreds demonstrationernas våldsamma natur vid tribunalen. Tribunalen kontrollerade emellertid inte huruvida de aktuella demonstrationerna faktiskt gav upphov till handlingar som kan kvalificeras som våldsamma, i den mening som avses i kriterium ii). Tribunalen ogillade talan efter att i stället ha riktat in sin prövning på sökandens subjektiva avsikt, trots att detta kriterium inte inbegriper något sådant rekvisit.
Talan vid tribunalen
92. Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.
93. Jag anser att förevarande mål inte är färdigt för avgörande. Såsom har framgått av min bedömning av den andra grundens andra del tillämpade tribunalen inte rätt rekvisit när den skulle avgöra huruvida kriterium ii) var uppfyllt. För att det rätta rekvisitet ska kunna tillämpas krävs en prövning av sakomständigheter med koppling till förekomsten av våldsamma demonstrationer eller andra våldshandlingar, i den mening som avses i nämnda kriterium. Dessa sakomständigheter framgår enligt min uppfattning inte i tillräcklig utsträckning av de handlingar som domstolen har tillgång till.
94. Så som jag erinrat om i punkt 91 ovan, har Marina Tauber bestritt just att de demonstrationer som rådet åsyftade kan betecknas som våldsamma, i den mening som avses i kriterium ii). Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen ska återförvisa målet till tribunalen.
Rättegångskostnader
95. Eftersom målet enligt min bedömning bör återförvisas till tribunalen, bör frågan om rättegångskostnader anstå.
Förslag till avgörande
96. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska slå fast följande:
1) Den dom som meddelades av europeiska unionens tribunal den 18 december 2024, Tauber/rådet (T‑493/23, EU:T:2024:904), upphävs.
2) Målet återförvisas till Europeiska unionens tribunal.
3) Frågan om rättegångskostnader ska anstå.
1 Originalspråk: franska.
2 Rådets beslut av den 30 maj 2023 om ändring av beslut (Gusp) 2023/891 om restriktiva åtgärder med anledning av åtgärder som destabiliserar Republiken Moldavien (EUT L 140 I, 2023, s. 9).
3 Rådets genomförandeförordning av den 30 maj 2023 om genomförande av förordning (EU) 2023/888 om restriktiva åtgärder med anledning av åtgärder som destabiliserar Republiken Moldavien (EUT L 140 I, 2023, s. 1).
4 Rådets beslut av den 26 april 2024 om ändring av beslut (Gusp) 2023/891 om restriktiva åtgärder med anledning av åtgärder som destabiliserar Republiken Moldavien (EUT L, 2024/1242).
5 Rådets genomförandeförordning av den 26 april 2024 om genomförande av förordning (EU) 2023/888 om restriktiva åtgärder med anledning av åtgärder som destabiliserar Republiken Moldavien (EUT L, 2024/1243).
6 Rådets beslut av den 28 april 2023 om restriktiva åtgärder med anledning av åtgärder som destabiliserar Republiken Moldavien (EUT L 114, 2003, s. 15).
7 Rådets förordning av den 28 april 2023 (EUT L 114, 2023, s. 1).
8 Se, bland annat, dom av den 15 maj 2025, Kiene m.fl./parlamentet och rådet (C‑487/24 P, EU:C:2025:357, punkt 21), och dom av den 26 mars 2026, Pumpyanskiy m.fl./rådet (C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 157) (nedan kallad domen i målet Pumpyanskiy).
9 Se dom av den 26 januari 2017, Mamoli Robinetteria/kommissionen (C‑619/13 P, EU:C:2017:50, punkt 117 och där angiven rättspraxis).
10 Se dom av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 135), och dom av den 29 november 2018, Bank Tejarat/rådet (C‑248/17 P, EU:C:2018:967, punkt 86).
11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Ezz m.fl./rådet (C‑220/14 P, EU:C:2015:147, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
12 Dom av den 15 juli 1982 (40/82, EU:C:1982:285). Jag noterar att domstolen i det målet grundade sin slutsats att den ifrågavarande nationella åtgärden innebar en förtäckt restriktion på ”vissa konstaterade omständigheter” som tydde på att den brittiska lagstiftningen dolde ett protektionistiskt syfte och egentligen inte grundades på hälsoskäl (punkt 37 i den domen). Konkret hade Förenade kungariket förbjudit import av julkalkoner från Frankrike under åberopande av att djurhälsan skulle skyddas mot newcastlesjuka. Domstolen fann emellertid att det egentligen inte fanns några hälsoskäl för denna restriktion utan att den hade förtäckta protektionistiska syften. Därvid beaktade domstolen bland annat att åtgärden hade vidtagits när julhelgen närmade sig, att den hade syftat till att lägga hinder i vägen för import från Frankrike och att den hade föregåtts av påtryckningar från brittiska producenter.
13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Ezz m.fl./rådet (C‑220/14 P, EU:C:2015:147, punkt 42 och där angiven rättspraxis), och dom av den 28 juli 2016, Tomana m.fl./rådet och kommissionen (C‑330/15 P, EU:C:2016:601, punkt 37).
14 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Pumpyanskiy (punkterna 162 och 324). Se även dom av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen (C‑99/17 P, EU:C:2018:773, punkt 103), där domstolen erinrade om att ”missuppfattning föreligger när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart felaktig utan att någon ny bevisning har beaktats. Det ankommer på klaganden att ange exakt vilka omständigheter som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som har begåtts.”
15 Se dom av den 26 september 2018, Infineon Technologies/kommissionen (C‑99/17 P, EU:C:2018:773, punkt 65).
16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi (C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 119 och 124), och dom av den 13 mars 2025, Shuvalov/rådet (C‑271/24 P, EU:C:2025:180, punkt 38).
17 Dom av den 24 september 2019 (T‑760/15 och T‑636/16, EU:T:2019:669, punkt 194).
18 Dom av den 21 september 2023 (C‑478/21 P, EU:C:2023:685, punkt 143).
19 Dom av den 25 april 2024 (C‑308/22, EU:C:2024:350, punkterna 90, 92 och 94).
20 Dom av den 27 november 2024 (T‑561/21, EU:T:2024:869, punkterna 132 och 137).
21 Dom av den 25 april 2024 (C‑308/22, EU:C:2024:350).
22 Se, bland annat, dom av den 26 mars 2026, UC/rådet (C‑455/24 P, EU:C:2026:253, punkt 116 och där angiven rättspraxis).
23 Se punkterna 117–124 i den överklagade domen.
24 Se punkt 130 i den överklagade domen.
25 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).
26 Se Europadomstolen, 15 oktober 2015, Kudrevičius m.fl. mot Litauen (stora kammaren) (CE:ECHR:2015:1015JUD003755305, § 92). För en allmän diskussion om artikel 11 i Europakonventionen, se Keller, H., ”Artikel 11. Versammlungs- und Vereinigungsfreiheit”, i: Frowein, J.O. och Peuker, W.t, Europäische MenschenRechtsKonvention. EMRK-Kommentar , N.P. Engel Verlag, Kehl, 2024, 4 uppl., s. 723–759.
27 Se Europadomstolen, 12 juni 2014, Primov m.fl. mot Ryssland (CE:ECHR:2014:0612JUD001739106, §§ 155 och 157). Här bör även bland annat Europadomstolens beslut av den 11 oktober 2001, Osmani m.fl. mot ”Före detta jugoslaviska republiken Makedonien” (CE:ECHR:2001:1011DEC005084199) nämnas. I det målet hade sökandena anordnat demonstrationer trots att de kände till att dessa riskerade att urarta i upplopp, allvarliga oroligheter och konfrontationer med polisen. I själva verket hade demonstrationerna lett till att ordningsmakten angreps av en grupp personer som var beväpnade med stålrör och kastade stenar, molotovcocktailar och projektiler innehållande tårgas. Dessutom hade sökandena utmärkt sig genom att inta radikala regeringsfientliga ståndpunkter, genom att organisera grupper av demonstranter, genom att fördela arbetsuppgifter och genom att ge deltagare anvisningar. Mot denna bakgrund fann Europadomstolen att den talan som hade väckts inte kunde upptas till prövning.
28 Jag är fullt medveten om att restriktiva åtgärder utgör säkerhetsåtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen (C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 358)) och således inte är straffrättsliga sanktioner. Trots detta kan det emellertid i rent analyssyfte vara användbart att anlägga ett perspektiv på kriterium ii) där man gör en analogi med strukturen hos ett brott. Detta kriterium uppvisar nämligen, trots att det alltså inte självt utgör något brott, med avseende på sin lydelse en struktur som i viss mån påminner om strukturen hos ett brott, och detta kan tänkas vara förklaringen till det – i mina ögon felaktiga – tillvägagångssätt som tribunalen i det aktuella fallet valde vid sin tillämpning av nämnda kriterium. Enligt den dominerande synen inom jämförande straffrätt är brottsbegreppet sammansatt och innefattar dels ett handlande, det vill säga brottets materiella beståndsdel, dels ett sinnestillstånd, det vill säga brottets intellektuella eller psykologiska beståndsdel (se Pradel, J., Droit pénal comparé , Dalloz, Paris, 2008, 3 uppl., s. 62 och 63 samt s. 90 och följande sidor, för en analys av hur man i olika nationella rättsordningar ser på förekomsten av brottets psykologiska beståndsdel; se även Tulkens, F., och van de Kerchove, M., Introduction au droit pénal. Aspects juridiques et criminologiques , Wolters Kluwer, Waterloo, 2007, 8 uppl., s. 358 och 359). Såvitt avser allvarligare brott utgörs den psykologiska beståndsdelen av två komponenter, nämligen vetskap eller vett ( sciens ) och vilja ( volens ), som tillsammans bildar brottsuppsåtet (se Hennau, C., och Verhaegen, J., i samarbete med Spielmann, D., och Bruyndonckx, A., Droit pénal général , Bruylant, Bryssel, 2003, 3 uppl., s. 320; se även Spielmann, D., och Spielmann, A., Droit pénal général luxembourgeois , Bruylant, Bryssel, 2004, 2 uppl., s. 325).
Till skillnad från brott innehåller emellertid kriterium ii) inte någon hänvisning – inte ens någon underförstådd sådan – till ett sinnestillstånd, utan det enda som finns är den materiella beståndsdelen. Som jag förstår saken, utifrån en strikt teoretisk parallell mellan kriterium ii) och teorin kring beståndsdelarna i ett brott, har tribunalen i det aktuella fallet inriktat sin prövning på att försöka finna en form av skyldigt sinnelag ( mens rea ) trots att det enligt nämnda kriterium till att börja med krävdes styrkande av ett brottsligt handlande ( actus reus ) i form av bland annat planering av, ledning av eller deltagande i demonstrationer eller andra handlingar, vilka sedan dessutom måste befinnas ha varit av våldsam beskaffenhet.
29 I punkterna 117–121 i den överklagade domen angav tribunalen närmare bestämt, på grundval av bland annat bevis 5, 6 och 18, att Marina Taubers parti hade visat prov på ett tillvägagångssätt som innebar att man valde ut och betalade personer för att de skulle delta i de demonstrationer som partiet anordnade. Tribunalen konstaterade också att Marina Tauber själv hade spelat en roll vid anordnandet av de aktuella sammankomsterna, och den framhöll att vissa metoder hade använts för att försöka dölja betalningen till deltagarna och transporten av dessa till Chisinau (Moldavien). Till detta kom också de omständigheter som kunde utläsas dels ur bevis 22, omnämnt i punkt 122 i den överklagade domen, som rörde gripandet av 24 personer och beslagtagandet av penningmedel avsedda för finansiering av demonstrationer, dels ur bevis 20 och 21, omnämnda i punkt 123 i samma dom, som visade att medlemmar i paramilitära grupper liksom före detta militärer och poliser hade valts ut för att de skulle ställa till med social oro vid nämnda sammankomster.
30 Min kursivering.
31 För fullständighetens skull vill jag också påpeka att Marina Tauber i punkt 45 i överklagandet har angett att ett antal av de demonstrationer som hon planerade i egenskap av ställföreträdande ledare för ett betydelsefullt oppositionsparti ”gav upphov till våldshandlingar”. I sitt svar på en fråga som domstolen ställde vid förhandlingen uppgav hon att det påståendet åsyftade handlingar vilka hon betecknade som ”isolerade, oplanerade och sporadiska”.
32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 46), och dom av den 13 mars 2025, PKK/rådet (C‑72/23 P, EU:C:2025:182, punkt 106).
33 Se domen i målet Pumpyanskiy (punkt 157 och där angiven rättspraxis).
34 Se domen i målet Pumpyanskiy (punkterna 229–233).
35 I detta hänseende vill jag påpeka att tribunalen i punkt 164 i den överklagade domen konstaterade att Marina Tauber inte hade angett några andra åtgärder av mindre ingripande art som på ett lika ändamålsenligt sätt skulle ha gjort det möjligt att uppnå det eftersträvade målet, och det konstaterandet har Marina Tauber inte bestritt.