Domstolens dom (tionde avdelningen) den 13 mars 2025

I mål C‑271/24 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 16 april 2024,

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden D. Gratsias, ordföranden på femte avdelningen M.L. Arastey Sahún (referent) och domaren J. Passer, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet, och

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser och bakgrund till tvisten

Beslut 2014/145/Gusp

Det ursprungliga beslutet 2014/145

Beslut 2014/145 i ändrad lydelse

Förordning (EU) nr 269/2014

Den ursprungliga förordningen nr 269/2014

Förordning nr 269/2014 i ändrad lydelse

De omtvistade rättsakterna

De omtvistade ursprungliga rättsakterna

De första omtvistade rättsakterna om bibehållande

De andra omtvistade rättsakterna om bibehållande

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

– Upptagande till prövning

– Prövning i sak

Den andra grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den fjärde grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den femte grunden

Den sjätte grunden

Rättegångskostnader

1 Igor Shuvalov har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 7 februari 2024, Shuvalov/rådet ( T‑289/22, EU:T:2024:57) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandens talan om ogiltigförklaring av, för det första, rådets beslut (Gusp) 2022/265 av den 23 februari 2022 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 42 I, 2022, s. 98) och av rådets genomförandeförordning (EU) 2022/260 av den 23 februari 2022 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 42 I, 2022, s. 3) (nedan gemensamt kallade de ursprungliga omtvistade rättsakterna), för det andra rådets beslut (Gusp) 2022/1530 av den 14 september 2022 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 239, 2022, s. 149), och av rådets genomförandeförordning (EU) 2022/1529 av den 14 september 2022 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 239, 2022, s. 1) (nedan gemensamt kallade de första omtvistade rättsakterna om bibehållande) och, för det tredje, rådets beslut (Gusp) 2023/572 av den 13 mars 2023 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 75 I, 2023, s. 134), och av rådets genomförandeförordning (EU) 2023/571 av den 13 mars 2023 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 75 I, 2023, s. 1) (nedan gemensamt kallade de andra omtvistade rättsakterna om bibehållande), i den del dessa rättsakter (nedan gemensamt kallade de omtvistade rättsakterna) rör klaganden.

2 De faktiska och rättsliga omständigheterna i förevarande fall beskrivs i punkterna 2–13 i den överklagade domen och kan sammanfattas och kompletteras på följande sätt.

3 Mellan åren 2008 och 2018 var klaganden vice premiärminister i Ryska federationens regering innan han den 24 maj 2018 blev ordförande för Vnesheconombank (VEB.RF) (utvecklingsbank och utrikeshandelsbank, Ryssland).

4 Efter Krims anslutning till Ryska federationen antog Europeiska unionens råd den 17 mars 2014, med stöd av artikel 29 FEU, beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 16).

5 Artikel 1.1 i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt rådets beslut 2014/658/Gusp av den 8 september 2014 (EUT L 271, 2014, s. 47) (nedan kallat det ursprungliga beslutet 2014/145), förbjuder inresa till eller transitering genom medlemsstaternas territorium för fysiska personer som uppfyller kriterierna i bland annat leden a och b, medan det i artikel 2.1 i beslutet föreskrivs att tillgångar och ekonomiska resurser ska frysas för fysiska personer som uppfyller kriterierna i bland annat leden a och d. Dessa kriterier är i huvudsak identiska med dem som anges i artikel 1.1 a och d i beslutet (nedan gemensamt kallade kriterierna a och d).

6 Den 23 februari 2022 hade artikel 2 i det ursprungliga beslutet 2014/145 följande lydelse:

7 Efter invasionen av Ukraina av Ryska federationens väpnade styrkor den 24 februari 2022 antog rådet den 25 februari 2022 beslut (Gusp) 2022/329 om ändring av beslut 2014/145 (EUT L 50, 2022, s. 1).

8 De kriterier som föreskrivs i artikel 1.1 a och b samt artikel 2.1 a och d i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329 (nedan kallat beslut 2014/145 i ändrad lydelse), liknar dem som föreskrevs i artikel 1.1 a och b samt artikel 2.1 a och d i det ursprungliga beslutet 2014/145, med undantag för adverbet aktivt som har strukits från kriteriet för stöd till åtgärder eller politik som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende samt från kriteriet om materiellt eller ekonomiskt stöd till ryska beslutsfattare, och med undantag för hänvisningen till östra Ukraina som har utvidgats till att omfatta hela denna stat (kriteriet i artikel 1.1 b och artikel 2.1 d i beslut 2014/145 i ändrad lydelse kallas nedan även kriterium d).

9 Den 17 mars 2014 antog rådet, med stöd av artikel 215.2 FEUF, förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 6).

10 Den 23 februari 2022 innehöll artikel 3.1 a och d i förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) nr 811/2014 av den 25 juli 2014 (EUT L 221, 2014, s. 11) (nedan kallad den ursprungliga förordningen nr 269/2014), bestämmelser som i huvudsak liknade dem som föreskrivs i artikel 2.1 a och d i det ursprungliga beslutet 2014/145, såsom de återges i punkt 6 ovan, särskilt vad gäller kriteriet i artikel 3.1 d i den ursprungliga förordningen nr 269/2014 (nedan även kallat kriterium d).

11 Efter invasionen av Ukraina av Ryska federationens väpnade styrkor den 24 februari 2022 antog rådet den 25 februari 2022 förordning (EU) 2022/330 om ändring av förordning nr 269/2014 (EUT L 51, 2022, s. 1). De kriterier som föreskrivs i artikel 3.1 a och d i förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt förordning 2022/330 (nedan kallad förordning nr 269/2014 i ändrad lydelse), har genomgått samma ändringar som de kriterier som avses i punkt 8 ovan (kriteriet i artikel 3.1 d i förordning nr 269/2014 i dess ändrade lydelse kallas nedan även kriterium d).

12 Den 23 februari 2022 antog rådet de omtvistade ursprungliga rättsakterna och tog upp klagandens namn i förteckningen över restriktiva åtgärder i bilagan till var och en av de båda rättsakterna under nummer 227 enligt följande:

13 Den 14 september 2022 antog rådet de första omtvistade rättsakterna om bibehållande och behöll klagandens namn under nummer 227 i förteckningen i bilagan till var och en av dessa rättsakter, av samma skäl som anges i föregående punkt.

14 Den 13 mars 2023 antog rådet de andra omtvistade rättsakterna om bibehållande och behöll klagandens namn under nummer 227 i förteckningen i bilagan till var och en av dessa rättsakter, av följande skäl.

15 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 18 maj 2022 yrkade klaganden att tribunalen skulle ogiltigförklara de omtvistade rättsakterna i den del de rör honom. Till stöd för sin talan åberopade han sju grunder. Den första grunden avsåg att rådet hade gjort en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna. Den andra grunden avsåg åsidosättande av rådets motiveringsskyldighet. Den tredje grunden avsåg åsidosättande av den grundläggande rätten till yttrandefrihet. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd. Den femte grunden avsåg åsidosättande av rätten till egendom med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Den sjätte grunden avsåg åsidosättande av principen om likabehandling. Den sjunde grunden avsåg maktmissbruk.

16 Vad gäller den andra grunden, avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten, fann tribunalen, i punkterna 38 och 39 i den överklagade domen, att motiveringen av de omtvistade rättsakterna grundade sig på skäl som var tillräckligt individuella, specifika och konkreta för att klaganden skulle kunna försvara sig och förstå det kriterium och de skäl som låg till grund för dessa rättsakter, varför talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg denna grund.

17 Vad gäller den första grunden, avseende en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, fann tribunalen, i punkt 65 i den överklagade domen, att det är möjligt att, såsom rådet har gjort, beakta omständigheter som inträffat relativt långt från den dag då en restriktiv åtgärd vidtogs, under förutsättning dels att dessa omständigheter stöder ett av de kriterier som motiverar att den berörda personen tas upp i förteckningen över restriktiva åtgärder, dels att det är styrkt att denna person, vid tidpunkten för antagandet av de restriktiva åtgärderna, inte slutgiltigt hade upphört med all verksamhet som kunde motivera ett sådant beslut. I förevarande fall påpekade tribunalen, i punkterna 81–87 i den överklagade domen, att en rad tillräckligt precisa, konkreta och samstämmiga indicier gjorde det möjligt att anse att klaganden – i egenskap av medlem av Ryska federationens regering och därefter ordförande för VEB.RF, som är en offentlig institution som stöder den ekonomiska politik som fastställts av Ryska federationens president, som leds av Ryska federationens regering och som kontinuerligt har deltagit i den ekonomiska utvecklingen av Krim sedan Ryska federationens invasion av Krim – uppfyllde villkoren i kriterium a.

18 Vad gäller den femte grunden, avseende åsidosättande av rätten till egendom med hänsyn till proportionalitetsprincipen, fann tribunalen, i punkterna 96–116 i den överklagade domen, att de restriktiva åtgärder som vidtagits mot klaganden var av säkerhetskaraktär och av tillfällig och reversibel karaktär, med möjlighet för de nationella myndigheterna att tillåta användning av vissa frysta tillgångar, vilket innebär att åtgärderna inte berövade honom hans rätt till egendom, att villkoren i artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) för att denna rätt lagligen ska begränsas var uppfyllda, att åtgärdernas proportionalitet motiverades av att de var ändamålsenliga i förhållande till det eftersträvade målet och att det räckte att klaganden upphörde med de handlingar som motiverade dessa åtgärder för att de skulle kunna hävas.

19 I punkterna 123 och 124 i den överklagade domen fann tribunalen, som svar på klagandens tredje grund, att de restriktiva åtgärder som vidtagits mot honom inte på något sätt påverkade hans yttrandefrihet och att de uttalanden som klaganden hade gjort och som återgavs i skälen till de omtvistade rättsakterna endast utgjorde omständigheter bland andra som i vederbörlig ordning stöddes av handlingarna i målet och var ägnade att styrka konstaterandet att han uppfyllde villkoren i kriterium a. I punkt 126 i den överklagade domen fann tribunalen även att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den sjätte grunden rörande åsidosättande av principen om likabehandling, eftersom rådet inte hade gjort någon oriktig bedömning när det fann att detta kriterium var uppfyllt vad gäller klaganden.

20 Tribunalen underkände slutligen, i punkterna 131–133 i nämnda dom, den fjärde och den sjunde grunden avseende åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd respektive maktmissbruk.

21 Eftersom talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg någon av grunderna, ogillade tribunalen talan genom den överklagade domen.

22 Klaganden har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

23 Rådet har yrkat att domstolen ska

24 Klaganden har åberopat sex grunder till stöd för överklagandet. Inom ramen för dessa grunder har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att rådet inte gjorde en oriktig bedömning (första grunden), att rådet iakttog sin motiveringsskyldighet (andra grunden), att de omtvistade rättsakterna inte åsidosatte klagandens rätt till yttrandefrihet (tredje grunden), att hans rätt till egendom inte åsidosattes mot bakgrund av proportionalitetsprincipen (fjärde grunden), att principen om likabehandling inte åsidosattes (femte grunden), att rätten till ett effektivt domstolsskydd iakttogs och att rådet inte gjorde sig skyldigt till maktmissbruk (sjätte grunden).

25 Genom den första grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen, på grund av en uppenbar missuppfattning av de faktiska omständigheterna, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 58–87 i den överklagade domen slog fast att rådet inte hade gjort någon oriktig bedömning vid tillämpningen av kriterium a på klagandens fall.

26 I punkt 65 i den överklagade domen slog tribunalen nämligen fast, utan att nämna någon rättspraxis i detta avseende, att det vid antagandet av restriktiva åtgärder är möjligt att beakta omständigheter som inträffat relativt lång tid före den dag då dessa åtgärder antogs. Det framgår emellertid av flera domar från tribunalen att de skäl som rådet har åberopat ska uppfylla kriteriet att de ska vara aktuella den dag då rådet antar restriktiva åtgärder mot den berörda personen. I synnerhet ska hänsyn tas till utvecklingen av den berörda personens situation, utan att det kan presumeras att denna person, på grund av tidigare befattningar och tidigare offentliga uttalanden, vid tidpunkten för antagandet av de aktuella restriktiva åtgärderna har upprätthållit eller bibehållit sitt stöd för regimen i det berörda tredjelandet eller för den situation som åtgärderna avser.

27 Klaganden har även ifrågasatt punkt 82 i den överklagade domen i den del tribunalen enligt klaganden felaktigt slog fast att den omständigheten att klaganden, efter att ha lämnat sina statliga ämbeten, övertog ordförandeskapet för VEB.RF innebär att han fortsätter att stödja åtgärder och politik som hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende. Motiveringen av de omtvistade rättsakterna hänvisar nämligen inte till VEB.RF:s verksamhet och innehåller inte någon särskild anmärkning avseende klaganden, trots att det är klaganden som omfattas av de aktuella restriktiva åtgärderna. Genom att inneha befattningen som ordförande för VEB.RF utövade klaganden, i motsats till vad tribunalen fann, yrkesmässiga företagsledningsfunktioner som inte hade något samband med den ryska regeringens handlingar och politik.

28 Rådet har till sitt försvar understrukit att det, på grund av klagandens omfattande påståenden och den omständigheten att denne endast specifikt har hänvisat till punkterna 65 och 82 i den överklagade domen, har uppkommit svårigheter att vederlägga påståendena och förstå bland annat på vilket sätt de faktiska omständigheterna uppenbart har missuppfattats. I sak har kommissionen bestritt klagandens argument.

29 I sin replik har klaganden bland annat anfört att den första grunden kan tas upp till sakprövning, eftersom det i denna tydligt anges vilka punkter i den överklagade domen som ifrågasätts, det vill säga punkterna 58–87. Även om det är riktigt att den första grunden särskilt avser punkterna 65 och 82 i den domen, ska det beaktas att dessa två punkter innehåller slutsatserna i det rättsliga resonemang som förs i de övriga ifrågasatta punkterna i domen.

30 Rådet har i sin duplik bland annat angett att rådet endast har angett sina svårigheter att förstå den första grunden och att rådet under alla omständigheter har yrkat att överklagandet ska ogillas och inte att överklagandet ska avvisas.

31 Genom den första grunden har klaganden i huvudsak kritiserat tribunalen för att den, på grund av en uppenbar missuppfattning av de faktiska omständigheterna i punkterna 58–87 och särskilt i punkterna 65 och 82 i den överklagade domen, fann att rådet inte hade gjort någon oriktig bedömning. Tribunalen gjorde nämligen en felaktig bedömning när den slog fast att rådet, för att motivera de omtvistade rättsakterna, kunde grunda sig på befattningar och offentliga uttalanden som hänför sig till tiden före antagandet av dessa rättsakter. Klaganden har även kritiserat tribunalen för att ha dragit slutsatsen att hans befattning som ordförande för VEB.RF utgjorde stöd i den mening som avses i kriterium a, trots att han, inom ramen för denna tjänst, endast utförde uppgifter som företagsledare, vilka inte på något sätt hade samband med den ryska regeringens agerande och politik i förhållande till Ukraina.

32 Det ska påpekas att rådet, utan att formellt göra gällande att den första grunden inte kan tas upp till sakprövning, med hänsyn till det stora antal punkter som klaganden har ifrågasatt, har påpekat svårigheterna med att förstå räckvidden av denna grund, särskilt vad gäller den påstådda uppenbara missuppfattningen av de faktiska omständigheterna.

33 I detta hänseende ska det erinras om att det följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga argument som åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av att talan eller den berörda grunden annars inte kan tas upp till sakprövning (dom av den 25 januari 2022, kommissionen/European Food m.fl., C‑638/19 P, EU:C:2022:50, punkt 75 och där angiven rättspraxis), och att det ankommer på domstolen att, vid behov ex officio, pröva huruvida detta krav på precision är uppfyllt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1961, Fives Lille Cail m.fl./Höga myndigheten, 19/60, 21/60, 2/61 och 3/61, EU:C:1961:30, s. 588, och dom av den 25 juni 2020, HF/parlamentet, C‑570/18 P, EU:C:2020:490, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

34 När en klagande gör gällande att tribunalen har missuppfattat sakomständigheterna eller bevisningen, ska vederbörande, enligt artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler, ange exakt vilka sakomständigheter eller bevis som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning. Enligt fast rättspraxis ska det dessutom utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 6 juni 2024, Ryanair/kommissionen, C‑441/21 P, EU:C:2024:477, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

35 När det i förevarande fall gäller påståendet om en uppenbar missuppfattning av de faktiska omständigheterna konstaterar domstolen att klaganden i sitt överklagande inte på ett precist sätt har angett vilka faktiska omständigheter som har missuppfattats och än mindre har visat de bedömningsfel som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till. Under dessa omständigheter kan detta påstående inte tas upp till sakprövning.

36 Även om det är riktigt att klaganden har ifrågasatt punkterna 58–87 i den överklagade domen som en helhet och samtidigt koncentrerat sitt resonemang enbart på punkterna 65 och 82 i den domen, ska det påpekas, såsom klaganden med rätta har gjort gällande i sin replik, att punkt 82 i nämnda dom innehåller slutsatserna i det rättsliga resonemang som utvecklats i de andra ifrågasatta punkterna i samma dom, till vilka det uttryckligen hänvisas i punkt 82, vilket innebär att den första grunden uppfyller de krav som det erinrats om i punkt 33 ovan och att den, mot bakgrund av övervägandena i föregående punkt i förevarande dom, delvis kan tas upp till sakprövning.

37 Klaganden har genom sina argument i huvudsak ifrågasatt dels övervägandena i punkt 65 i den överklagade domen, dels tribunalens slutsats i punkt 82 i den överklagade domen.

38 Det framgår av domstolens praxis att varje beslut om att införa eller bibehålla restriktiva åtgärder mot en person ska grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Unionsdomstolen ska pröva huruvida de påstådda omständigheterna är materiellt riktiga mot bakgrund av de uppgifter och den bevisning som lagts fram och bedöma bevisvärdet av dessa omständigheter med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och mot bakgrund av eventuella yttranden som bland annat den berörda personen har avgett angående dessa omständigheter och bevisning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 119 och 124).

39 Såsom tribunalen erinrade om i punkt 61 i den överklagade domen är det den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen. Även om det inte krävs att myndigheten vid unionsdomstolen förebringar samtliga uppgifter och bevis som är knutna till de anförda skälen, är det emellertid viktigt att de uppgifter och den bevisning som inges stöder de skäl som har åberopats mot den berörda personen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 120 och 121).

40 Vad för det första gäller punkt 65 i den överklagade domen konstaterar domstolen, i motsats till vad klaganden har hävdat, att den rättspraxis som det hänvisas till i de två föregående punkterna inte utgör hinder för att rådet, i ett fall som det förevarande, vid bedömningen av huruvida en person uppfyller ett kriterium för upptagande i förteckningen, såsom kriterium a eller kriterium d, kan beakta uppgifter eller bevisning rörande omständigheter som hänför sig till tiden före antagandet av rättsakten om införande eller bibehållande av restriktiva åtgärder, i den mån dessa uppgifter eller denna bevisning stöder de skäl som ligger till grund för rättsakten och bidrar till att fastställa att den berörda personen, trots den tid som förflutit och med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, uppfyller det aktuella kriteriet för upptagande i förteckningen (se, analogt, dom av den 20 juni 2019, K.P., C‑458/15, EU:C:2019:522, punkt 57). Det kan i synnerhet inte uteslutas att sådana uppgifter och sådan bevisning kan beaktas för att, mot bakgrund av det aktuella kriteriet för upptagande i förteckningen, fastställa en kontinuitet mellan, å ena sidan, den berörda personens tidigare situation och, å andra sidan, dennes nuvarande situation.

41 För det andra, för att i förevarande fall komma fram till att rådet inte gjort någon felaktig bedömning, konstaterade tribunalen i punkterna 62–64, 66, 68, 69, 72, 76 och 80 i den överklagade domen att klaganden, vid tidpunkten för antagandet av de omtvistade rättsakterna, aktivt stödde de åtgärder eller den politik som avses i kriterium a, särskilt den ekonomiska utvecklingen av Krim, genom att han i egenskap av ordförande för VEB.RF, tillsammans med alla tjänstemän och direktörer som direkt eller indirekt utsetts eller entledigats av Rysslands statschef eller av den ryska regeringen, handlade i enlighet med den ekonomiska politik som fastställts av statschefen och förts av den regeringen. Vidare konstaterade tribunalen att klaganden redan flera år tidigare hade gett sådant stöd genom att, fram till dess att han utnämndes till ordförande för VEB.RF under år 2018, hade varit vice premiärminister och i denna egenskap under år 2014 gjorde offentliga uttalanden till stöd för den ekonomiska utvecklingen av Krim.

42 Tribunalen har således i huvudsak funnit att det aktiva stöd som klaganden gav i sin egenskap av ordförande för VEB.RF när de omtvistade åtgärderna vidtogs var en förlängning av det stöd som klaganden redan hade visat år 2014 i egenskap av vice premiärminister. Tribunalen gjorde inte en felaktig rättstillämpning när den mot bakgrund av detta i punkt 82 i den överklagade domen konstaterade att rådet hade lagt fram tillräckligt specifik, konkret och samstämmig bevisning för att visa att klaganden, från och med år 2014 till och med dagen för antagandet av de ursprungliga rättsakterna i fråga, fortlöpande hade gjort sig ansvarig för sådant stöd i den mening som avses i kriterium a.

43 Vad gäller invändningen att tribunalen i punkt 82 i den överklagade domen felaktigt slog fast att klaganden, i egenskap av ordförande för VEB.RF, gav aktivt stöd i den mening som avses i kriterium a, trots att han endast utövade en professionell ledningsfunktion som inte på något sätt var kopplad till den ryska regeringens åtgärder och politik, är det tillräckligt att påpeka att överklagandet, enligt artikel 256 FEUF och artikel 58 i stadgan för Europeiska unionens domstol, är begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta omständigheterna liksom att bedöma bevisningen. Bedömningen av dessa omständigheter och bevisningen utgör således inte, under förutsättning att de inte missuppfattats, en rättsfråga som kan prövas i ett mål om överklagande vid domstolen (dom av den 29 februari 2024, Euranimi/kommissionen, C‑95/23 P, EU:C:2024:177, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

44 Klaganden har genom denna invändning ifrågasatt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, varvid det ska preciseras att även om klaganden formellt har gjort gällande att de faktiska omständigheterna har missuppfattats, har klaganden, såsom framgår av punkt 35 i förevarande dom, inte exakt angett vilka faktiska omständigheter som har missuppfattats och inte visat de bedömningsfel som tribunalen påstås ha gjort.

45 I den mån klaganden har kritiserat tribunalen för att i punkt 82 i den överklagade domen ha godtagit ett resonemang som inte på ett detaljerat sätt framgår av motiveringen till de omtvistade rättsakterna, eftersom denna redogörelse endast förklarar att klaganden är ordförande för VEB.RF utan hänvisning till denna enhets verksamhet eller till någon som helst information om klagandens roll som ordförande, ska det erinras om att frågan om motivering, som rör en väsentlig formföreskrift, skiljer sig från frågan om bevisningen för det påstådda beteendet, vilken avser den aktuella rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende och som, såsom framgår av den rättspraxis som nämns i punkt 38 ovan, innebär att det ska prövas huruvida de omständigheter som nämns i rättsakten verkligen föreligger och huruvida dessa omständigheter ska anses utgöra omständigheter som motiverar att restriktiva åtgärder vidtas mot den berörda personen (dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

46 Såsom det har erinrats om i punkterna 38 och 39 i förevarande dom ankommer det på den behöriga unionsmyndigheten, vid ett eventuellt bestridande, att visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen och på unionsdomstolen att pröva huruvida de omständigheter som har åberopats mot bakgrund av de uppgifter och den bevisning som lagts fram är materiellt riktiga.

47 I förevarande fall framgår det av punkterna 62, 69, 76, 81 och 82 i den överklagade domen att tribunalen, i enlighet med denna rättspraxis, för det första, konstaterade att bevisningen i rådets akt hade ett tillräckligt samband med motiveringen att klaganden är ordförande för VEB.RF, för det andra, kontrollerade huruvida de omständigheter som låg till grund för denna motivering var materiellt riktiga mot bakgrund av denna bevisning och, för det tredje, konstaterade att klaganden, i egenskap av ordförande för VEB.RF, genomförde den ryska regeringens ekonomiska politik och således deltog i den ekonomiska utvecklingen av Krim, varför slutsatsen kunde dras att han gav aktivt stöd i den mening som avses i kriterium a.

48 Vad slutligen gäller klagandens påstående att tribunalen, i punkt 18 i den överklagade domen, felaktigt slog fast att det framgår av klagandens inlagor att han inte yrkade ogiltigförklaring av beslut 2014/145 och förordning nr 269/2014, räcker det att konstatera att klaganden, såsom anges i samma punkt 18 i den överklagade domen, inte har bestritt att han vid förhandlingen vid tribunalen bekräftade att han inte yrkade ogiltigförklaring av dessa två rättsakter som sådana. Klaganden har dessutom begränsat sig till att göra gällande påstådda oriktiga påståenden från tribunalens sida i detta avseende, utan att hävda att tribunalen underlät att pröva de argument som klaganden anförde i första instans avseende lagenligheten av beslut 2014/145 och förordning nr 269/2014 som sådana och, i synnerhet, lagenligheten av de kriterier som föreskrivs däri, såsom kriterierna a och d.

49 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

50 Klaganden har genom sin andra grund gjort gällande att tribunalen i punkterna 36, 38 och 39 i den överklagade domen felaktigt fann att rådet hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet. För övrigt medgav tribunalen själv, i punkt 33 i den överklagade domen, att det kriterium som låg till grund för de restriktiva åtgärderna inte klart framgick av motiveringen. Även om tribunalen i samma punkt drog slutsatsen att motiveringen av de omtvistade rättsakterna endast hänvisade till kriterium a och inte till kriterium d, är detta påstående inte förenligt med rådets agerande under förfarandet vid tribunalen, eftersom rådet systematiskt har åberopat båda kriterierna mot klaganden.

51 I punkt 35 i den överklagade domen har tribunalen dessutom vilseletts av motiveringen till de omtvistade rättsakterna eftersom det där anges att klaganden samtidigt innehade befattningarna som ledamot av rådet för Eurasiska ekonomiska kommissionen och som ordförande för VEB.RF, trots att klaganden, såsom han visat vid tribunalen, innehade dessa befattningar efter varandra. Detta visar på ett obestridligt sätt att de omtvistade rättsakterna är bristfälligt motiverade.

52 Vad gäller tribunalens motivering i punkt 36 i den överklagade domen, enligt vilken den befattning som ordförande för VEB.RF som avses i motiveringen till de omtvistade rättsakterna ska tolkas med beaktande av det sammanhang i vilket denna befattning har anförtrotts den berörde och utövas, och särskilt hans tidigare befattning som vice premiärminister, anser klaganden att detta sammanhang gör det omöjligt att förklara varför han har varit föremål för restriktiva åtgärder, eftersom det faktum att han upphör att inneha viktiga politiska befattningar för att bli ordförande för ett offentligt organ innebär en klar minskning av hans förmåga att påverka sitt lands politik och att stödja den ryska regeringens åtgärder mot Ukraina.

53 Rådet har bestritt klagandens argument.

54 Genom den andra grunden har klaganden i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 33, 35, 36, 38 och 39 i den överklagade domen fann att rådet hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet.

55 Det ska i detta hänseende understrykas att tribunalen, vad gäller punkt 33 i den överklagade domen, slog fast, utan att detta bestritts av klaganden, att motiveringen av de omtvistade rättsakterna endast hänvisade till kriterium a, vilket innebar att motiveringen av dessa rättsakter var sådana att de uteslöt att klaganden kunde identifiera ett annat kriterium för upptagande i förteckningen, såsom kriterium d. Rådets åberopande av kriterium d under förfarandet vid tribunalen saknar således betydelse för frågan huruvida rådet, såsom tribunalen slog fast, har motiverat de omtvistade rättsakterna på ett korrekt sätt med avseende på kriterium a.

56 Vad gäller påståendet att de ursprungliga omtvistade rättsakterna var otillräckligt motiverade, vilket tribunalen inte fann i punkt 35 i den överklagade domen, erinrar domstolen om att, såsom angetts i punkt 45 i förevarande dom, frågan om motiveringen, som avser en väsentlig formföreskrift, skiljer sig från frågan om bevisningen för det påstådda beteendet, vilken avser den aktuella rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende.

57 I punkt 35 i den överklagade domen angav tribunalen med rätta att motiveringen till de ursprungliga omtvistade rättsakterna och de första omtvistade rättsakterna om bibehållande visade att rådet, vad gäller införandet och bibehållandet av de restriktiva åtgärderna mot klaganden, bland annat hade angett att han vid tidpunkten för antagandet av dessa rättsakter var ordförande för VEB.RF och ledamot av Euroasiatiska ekonomiska kommissionens råd. Tribunalen fann således, i denna punkt och i punkterna 38 och 39 i den överklagade domen, att klaganden hade kunnat förstå varför han hade blivit föremål för restriktiva åtgärder och att han således hade getts möjlighet att försvara sig. Tribunalen har dessutom, i motsats till vad klaganden gjort gällande, vederbörligen beaktat klagandens påstående att han inte längre var ledamot av Eurasiska ekonomiska kommissionens råd den dag då de ursprungliga omtvistade rättsakterna och de första omtvistade rättsakterna om bibehållande antogs. Tribunalen angav nämligen, i punkt 82 i den överklagade domen, att klaganden uppfyllde de kriterier som är i fråga i förevarande fall, oberoende av den omständigheten att han inte längre var ledamot där.

58 Vad gäller punkt 36 i den överklagade domen ska det erinras om, såsom tribunalen själv gjorde i punkt 29 i den domen, att en rättsakt som går någon emot ska anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörda, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (dom av den 25 juni 2020, Vnesheconombank/rådet, C‑731/18 P, EU:C:2020:500, punkt 37 och där angiven rättspraxis). Tribunalen tillämpade denna rättspraxis på ett korrekt sätt i punkt 36 i den överklagade domen när den, med hänsyn till det sammanhang i vilket klaganden hade anförtrotts uppdraget som ordförande för VEB.RF och även med hänsyn till att han tidigare var vice premiärminister, fann att enbart omnämnandet av utövandet av dessa uppdrag, med avseende på motiveringsskyldigheten, skulle anses utgöra en tillräcklig omständighet för att klaganden skulle kunna försvara sig och förstå det kriterium och de skäl som låg till grund för de restriktiva åtgärder som vidtagits gentemot honom.

59 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

60 Inom ramen för den tredje grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 122–124 i den överklagade domen, slog fast att de omtvistade rättsakterna inte åsidosätter hans grundläggande rätt till yttrandefrihet. Klaganden har erinrat om att rådet har vidtagit sanktionsåtgärder mot honom bland annat på grund av tidigare offentliga uttalanden i hans egenskap av vice premiärminister. Genom att godta ett sådant orsakssamband mellan uttalandena och de restriktiva åtgärderna åsidosatte tribunalen klagandens rätt till yttrandefrihet. Den omständigheten att dessa åtgärder inte påverkar hans yttrandefrihet innebär inte att denna frihet inte kränks, särskilt som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i domen av den 15 mars 2011, Otegi Mondragón mot Spanien (CE:ECHR:2011:0315JUD000203407), slog fast att politiker i sin tjänsteutövning åtnjuter en i det närmaste obegränsad rätt till yttrandefrihet som är större än den som andra personer åtnjuter.

61 Rådet har bestritt klagandens argument.

62 Genom den tredje grunden har klaganden i huvudsak gjort gällande att tribunalen, i punkterna 122–124 i den överklagade domen, gjorde en felaktig rättstillämpning när den godtog att rådet antog restriktiva åtgärder mot klaganden bland annat på grund av tidigare offentliga uttalanden i hans egenskap av vice premiärminister och därigenom åsidosatte hans grundläggande rätt till yttrandefrihet.

63 Det framgår av punkterna 64–66, 82 och 124 i den överklagade domen att de offentliga uttalanden som nämns i föregående punkt utgör en av flera omständigheter som gjorde det möjligt för rådet att lägga fram en rad tillräckligt precisa, konkreta och samstämmiga indicier till stöd för att klaganden, vid tidpunkten för antagandet av de omtvistade rättsakterna, hade varit ansvarig för ett aktivt stöd, i den mening som avses i kriterium a, som en fortsättning på det stöd som dessa uttalanden redan hade gett uttryck för under år 2014.

64 Eftersom dessa uttalanden har använts som bevisning för att styrka att villkoren för kriterium a var uppfyllda i förhållande till klaganden, finner domstolen att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 122–124 i den överklagade domen, slog fast att klagandens yttrandefrihet inte i sig hade åsidosatts genom antagandet av de omtvistade rättsakterna. I synnerhet finner domstolen, i likhet med tribunalen, att en sådan person som klaganden inte kan åberopa denna rätt för att skydda sig mot att sådana förklaringar används som bevisning och konstaterar att restriktiva åtgärder såsom frysning av tillgångar och förbud mot inresa till, resa inom och transitering genom Europeiska unionens territorium, inte på något sätt påverkar yttrandefriheten för en sådan person.

65 Till skillnad från det mål som avgjordes genom den dom som meddelades av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna den 15 mars 2011, Otegi Mondragón mot Spanien (CE:ECHR:2011:0315JUD000203407), som avsåg uttalanden som gjorts av en politiker och som, i strid med hans yttrandefrihet, ledde till en straffrättslig påföljd mot honom, påpekar domstolen, i likhet med vad tribunalen erinrade om i punkterna 122 och 123 i den överklagade domen, att de restriktiva åtgärder som klaganden är föremål för dels är av säkerhetskaraktär, dels inte påverkar det fria utövandet av hans yttrandefrihet.

66 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

67 Som fjärde grund har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, bland annat i punkterna 100–113 i den överklagade domen, slog fast att hans rätt till egendom inte hade åsidosatts mot bakgrund av proportionalitetsprincipen.

68 Den omständigheten att de restriktiva åtgärderna, såsom framgår av punkterna 102 och 109 i den överklagade domen, är tillfälliga och reversibla säkerhetsåtgärder och dessutom är föremål för regelbundna översyner saknar verklighetsförankring, eftersom dessa åtgärder ofta förlängs under lång tid och omprövningen av dem ofta endast är formell eller till och med omöjlig att genomföra. Klaganden är således fortfarande föremål för restriktiva åtgärder för uttalanden som gjordes för mer än tio år sedan och trots att hans befattning som ordförande för VEB.RF endast varit en yrkesmässig befattning. Detta visar att rådet inte har beaktat den förändring som skett av klagandens personliga situation. Slutligen har klaganden varit föremål för expropriation, vilket innebär att de restriktiva åtgärder som vidtagits mot honom inte är förenliga med det väsentliga innehållet i äganderätten.

69 Den omständigheten, som anges i punkterna 103 och 109 i den överklagade domen, att medlemsstaternas nationella myndigheter kan tillåta användning av vissa frysta tillgångar innebär inte heller att klagandens äganderätt respekteras, eftersom det finns lika många olika typer av praxis avseende tillstånd som det finns medlemsstater.

70 Klaganden anser även att de restriktiva åtgärder som vidtagits gentemot honom strider mot proportionalitetsprincipen, eftersom de, i motsats till vad tribunalen slog fast, inte gör det möjligt att uppnå det legitima mål som eftersträvas med de omtvistade rättsakterna och inte faktiskt svarar mot ett mål av allmänintresse, eftersom klaganden inte längre har möjlighet att stödja den politik och de åtgärder som avses i kriterium a eller att påverka de ryska myndigheterna.

71 Klaganden har slutligen kritiserat tribunalen för att den i punkt 113 i den överklagade domen slog fast att det räcker att klaganden upphör med de handlingar som motiverar att restriktiva åtgärder vidtas mot honom för att dessa åtgärder ska upphöra, trots att hans befattning som ordförande för VEB.RF utgör hans enda försörjningsmöjlighet.

72 Rådet har bestritt klagandens argument.

73 Genom den fjärde grunden har klaganden i huvudsak gjort gällande att tribunalen, i punkterna 100–113 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning vid bedömningen av de villkor som uppställs i artikel 52.1 i stadgan avseende rätten till egendom, särskilt vad gäller frågan huruvida proportionalitetsprincipen har iakttagits.

74 Det ska i detta hänseende erinras om att rätten till egendom enligt artikel 17 i stadgan inte är en absolut rättighet, vilket innebär att sådana restriktiva åtgärder som de som är aktuella i förevarande mål får medföra begränsningar av denna rättighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, HX/rådet, C‑540/18 P, EU:C:2019:707, punkt 57 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 mars 2024, Landeshauptstadt Wiesbaden, C‑61/22, EU:C:2024:251, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

75 Denna rättighet får således begränsas, förutsatt att begränsningarna, i enlighet med artikel 52.1 första meningen i stadgan, är föreskrivna i lag och förenliga med det väsentliga innehållet i denna rättighet. Enligt artikel 52.1 andra meningen i stadgan och med iakttagande av proportionalitetsprincipen får sådana begränsningar dessutom endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt intresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra personers fri- och rättigheter.

76 I fråga om restriktiva åtgärder har domstolen dessutom slagit fast att unionslagstiftaren ska tillerkännas ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på områden där lagstiftaren ställs inför val av politisk, ekonomisk och social karaktär och där denne måste göra komplicerade bedömningar. Följaktligen kan en åtgärd på ett sådant område endast förklaras ogiltig om den är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (dom av den 31 januari 2019, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet, C‑225/17 P, EU:C:2019:82, punkt 103, och dom av den 17 september 2020, Rosneft m.fl./rådet, C‑732/18 P, EU:C:2020:727, punkt 105).

77 Klaganden har för det första gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkterna 102, 103 och 109 i den överklagade domen, slog fast att de omtvistade rättsakterna inte påverkar det väsentliga innehållet i rätten till egendom och att den begränsning av utövandet av hans rätt till egendom som dessa rättsakter medför inte, med hänsyn till proportionalitetsprincipen, framstår som uppenbart olämplig i förhållande till det eftersträvade målet. Enligt klaganden är de restriktiva åtgärderna, såsom framgår av hans fall, i själva verket inte tillfälliga och reversibla säkerhetsåtgärder, utan de pågår ofta under en lång period. Dessutom är en omprövning av dem ofta endast formell eller till och med omöjlig att genomföra och tillstånd att frigöra frysta penningmedel är föremål för mycket olikartad praxis hos de nationella myndigheterna i medlemsstaterna.

78 Det ska i detta hänseende understrykas att klaganden inte har bestritt att de restriktiva åtgärderna, i enlighet med de unionsrättsliga bestämmelser som tribunalen erinrade om i punkterna 102, 103 och 109 i den överklagade domen, är tillfälliga och reversibla säkerhetsåtgärder, att de regelbundet blir föremål för omprövning och att de nationella myndigheterna kan tillåta användning av frysta penningmedel eller bevilja särskilda tillstånd för att frigöra penningmedel.

79 Under dessa omständigheter gjorde sig tribunalen inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 102, 103 och 107–109 i den överklagade domen, fann att det av dessa bestämmelser i unionsrätten framgår att de omtvistade rättsakterna inte påverkar det väsentliga innehållet i rätten till egendom och att den begränsning av utövandet av klagandens rätt till egendom som dessa rättsakter medför, mot bakgrund av proportionalitetsprincipen, inte är uppenbart olämplig i förhållande till det eftersträvade målet, det vill säga, såsom framgår av punkt 104 i nämnda dom, att utöva direkta eller indirekta påtryckningar på Ryska federationens regering och dess ledare för att dessa ska upphöra med sina handlingar och sin politik som destabiliserar Ukraina. Detta gäller i än högre grad eftersom klagandens argument endast utgör ett antal allmänna påståenden som, utan någon som helst bevisning, syftar till att ifrågasätta huruvida dessa bestämmelser har genomförts på ett lämpligt sätt.

80 Det framgår dessutom av övervägandena i punkterna 41 och 43 ovan att tribunalen med rätta slog fast att rådet inte hade gjort någon oriktig bedömning när det antog de omtvistade rättsakterna, vilket innebar att det var motiverat att anta och bibehålla de restriktiva åtgärderna mot klaganden mot bakgrund av de faktiska omständigheterna och det aktuella kriteriet för upptagande i förteckningen. Mot bakgrund av detta kan den omständigheten att de restriktiva åtgärder som vidtagits mot klaganden har förlängts två gånger inte medföra att tribunalens överväganden i punkterna 102, 103 och 109 i den överklagade domen blir ogiltiga eller att de restriktiva åtgärderna är av bestående och oåterkallelig karaktär och att klaganden inte senare kan få sitt namn struket från förteckningen eller få sina medel frigjorda.

81 Klaganden har för det andra gjort gällande att de restriktiva åtgärder som vidtagits gentemot honom strider mot proportionalitetsprincipen, eftersom de, i motsats till vad tribunalen slog fast, inte gör det möjligt att uppnå det legitima mål som eftersträvas med de omtvistade rättsakterna och inte faktiskt svarar mot ett mål av allmänintresse

82 Det ska i detta hänseende påpekas att det enda rättsliga argument som syftar till att visa att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i detta avseende är att klaganden, i egenskap av ordförande för VEB.RF, inte skulle ha kunnat stödja den politik och de handlingar som avses i kriterium a eller påverka de ryska myndigheterna. Det framgår av punkterna 41 och 43 i förevarande dom att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att rådet inte hade gjort en oriktig bedömning när det fann att kriterium a var uppfyllt i förhållande till klaganden på grund av hans befattning som ordförande för VEB.RF.

83 Klaganden har för det tredje kritiserat tribunalen för att den i punkt 113 i den överklagade domen slog fast att det räcker att klaganden upphör med de handlingar som motiverar att restriktiva åtgärder vidtas mot honom för att dessa åtgärder ska upphöra, trots att hans befattning som ordförande för VEB.RF utgör hans enda försörjningsmöjlighet.

84 Det ska i detta hänseende påpekas att de skäl som tribunalen angav i punkt 113 i den överklagade domen syftade till att bemöta ett argument från klaganden som inte avsåg hans försörjning, utan följderna av de restriktiva åtgärderna för hans offentliga anseende. Tribunalen kan emellertid inte klandras för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning med avseende på ett argument som inte var aktuellt i denna punkt.

85 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

86 Som femte grund har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den i punkt 126 i den överklagade domen slog fast att principen om likabehandling inte hade åsidosatts på grund av att rådet inte hade gjort en oriktig bedömning. Enligt klaganden är detta resonemang behäftat med en felaktig rättstillämpning, eftersom tribunalen, såsom han anfört inom ramen för sin första grund, felaktigt slog fast att rådet inte hade gjort en oriktig bedömning.

87 Rådet har bestritt klagandens argument.

88 Med hänsyn till att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden om inte talan vinner bifall såvitt avser den första grunden och med hänsyn till att talan, såsom angetts i punkt 49 i förevarande dom, inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden kan talan inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

89 Som sjätte grund har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 131–133 i den överklagade domen när den fann att rätten till ett effektivt domstolsskydd hade iakttagits och att rådet inte hade gjort sig skyldigt till maktmissbruk. Enligt klaganden åsidosätter de omtvistade rättsakterna rätten till ett effektivt domstolsskydd och är behäftade med maktmissbruk på grund av att de inte grundar sig på en tillräcklig motivering, inte stöds av tillräcklig bevisning och åsidosätter yttrandefriheten och rätten till egendom. Klaganden har i detta avseende hänvisat till de argument som anfördes i första instans.

90 Rådet har bestritt klagandens argument.

91 Domstolen påpekar i detta avseende att den sjätte grunden, i motsats till vad som krävs enligt den rättspraxis som nämns i punkt 33 ovan, inte innehåller några rättsliga argument som syftar till att visa att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Klaganden har särskilt begränsat sig till att ifrågasätta punkterna 131–133 i den överklagade domen och till att hänvisa till de argument som han anförde vid tribunalen utan att närmare förklara dem eller ange vilka delar av den överklagade domen som klaganden avser att kritisera. Argumentet utgör således endast ett försök att få till stånd en ny prövning av talan i första instans, i strid med kraven i domstolens stadga och i dess rättegångsregler (dom av den 13 september 2007, Il Ponte Finanziaria/harmoniseringsbyrån, C‑234/06 P, EU:C:2007:514, punkterna 45 och 46).

92 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden. Överklagandet ska således ogillas i sin helhet.

93 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska artikel 138.1 och 138.2 i dessa regler tillämpas i mål om överklagande. Enligt artikel 138.1 ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

94 Rådet har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska han bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: spanska.