Domstolens dom (femte avdelningen) den 20 juni 2019

I mål C‑458/15, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Saarbrücken (Regionala domstolen i Saarbrücken, Tyskland) genom beslut av den 21 augusti 2015, som inkom till domstolen den 28 augusti 2015, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna F. Biltgen (referent) och C. Vajda, generaladvokat: E. Sharpston, justitiesekreterare: enhetschefen D. Dittert,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 september 2018,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: K.P., genom A. Golzem och A. Nagler, Rechtsanwälte, Europeiska unionens råd, genom B. Driessen och J.-P. Hix, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom T. Ramopoulos och F. Erlbacher, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 24 januari 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp

Förordning nr 2580/2001

Rättsakterna avseende upptagandet av LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och giltighetsfrågan

Prövning av giltighetsfrågan

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning i sak av giltighetsfrågan

Avgränsning av omfattningen av giltighetsprövningen

Huruvida de rättsakter som är i fråga i det nationella målet är giltiga

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser giltigheten av

2 Begäran har framställts i ett brottmål mot K.P. I målet har K.P. åtalats för att ha ställt penningmedel till förfogande för LTTE under perioden 11 augusti 2007–27 november 2009.

3 Den 28 september 2001 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution 1373 (2001), i vilken strategier lades fram för att med alla medel bekämpa terrorism och i synnerhet finansieringen av terrorism. I punkt 1 c i denna resolution föreskrivs bland annat att alla stater utan dröjsmål ska frysa penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser för personer som begår eller försöker begå terroristhandlingar alternativt deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar, för enheter som ägs eller kontrolleras av sådana personer, och för personer eller enheter som agerar å sådana personers eller enheters vägnar eller under deras ledning.

4 I denna resolution finns ingen förteckning över vilka personer de restriktiva åtgärderna ska tillämpas på.

5 För att genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001) antog Europeiska unionens råd, den 27 december 2001, gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93).

6 I artikel 1 i denna gemensamma ståndpunkt föreskrivs följande:

7 Som bilaga till gemensam ståndpunkt 2001/931 finns en förteckning kallad Förteckning över personer, grupper och enheter som avses i artikel 1 …. LTTE fanns från början inte med i den förteckningen. Denna bilaga har ändrats flera gånger.

8 LTTE fördes upp på förteckningen för första gången genom rådets gemensamma ståndpunkt 2006/380/Gusp av den 29 maj 2006 om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2006/231/Gusp (EUT L 144, 2006, s. 25).

9 Rådet antog förordning nr 2580/2001, eftersom det var nödvändig att på unionsnivå genomföra de åtgärder som beskrivs i gemensam ståndpunkt 2001/931.

10 I artikel 2 i denna förordning föreskrivs följande:

11 Samma dag, det vill säga den 27 december 2001 antog rådet beslut 2001/927/EG om upprättande av den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (EGT L 344, 2001, s. 83). LTTE fanns inte med i den förteckningen.

12 Genom beslut 2006/379/EG av den 29 maj 2006 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2005/930/EG (EUT L 144, 2006, s. 21), upptog rådet för första gången LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001.

13 Upptagandet av LTTE i den förteckningen upprätthölls genom rådets beslut 2006/1008/EG av den 21 december 2006 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (EUT L 379, 2006, s. 123) och därefter genom de rättsakter som är aktuella i målet vid den nationella domstolen och som antagits av rådet, det vill säga besluten 2007/445, 2007/868, 2008/583 och 2009/62, samt förordning nr 501/2009. En redogörelse för skälen till var och en av dessa rättsakter överlämnades till LTTE efter det att de hade antagits.

14 I 34 § Außenwirtschaftsgesetz (lagen om utrikeshandel) (nedan kallad AWG), i den lydelse som var tillämplig mellan den 8 april 2006 och den 23 april 2009, föreskrevs följande:

15 I 34 § AWG, i den lydelse som var tillämplig mellan den 24 april 2009 och den 11 november 2010, föreskrevs följande:

16 Dessa bestämmelser återfinns efter en omarbetning av AWG numera huvudsakligen i 18 § punkterna 1 och 8 i den lagen.

17 Till följd av en förundersökning mot tredje man gjordes en husrannsakan i K.P.:s bostad. Kvittenser på finansiella donationer till förmån för LTTE och flygblad avseende en manifestation som organiserats av LTTE ingick bland de beslagtagna föremålen.

18 Eftersom K.P. misstänktes vara den lokalt ansvariga för den tamilska samordningskommittén i Saarland (delstaten Saarland, Tyskland) anklagade Staatsanwaltschaft Saarbrücken (åklagarmyndigheten i Saarbrücken, Tyskland) K.P. för att som medlem i en liga vid 43 tillfällen genom samma handling ha överträtt 34 § punkt 4 led 2 och 34 § punkt 6 led 2 AWG. K.P. ska nämligen ha samlat in donationer från tamiler bosatta i Tyskland från den 11 augusti 2007 till den 27 november 2009 (dessa donationer uppgick till 69385 euro) och överfört dem till den tamilska samordningskommittén i Oberhausen (Tyskland) i syfte att finansiera den väpnade kampen mot centralregeringen i Sri Lanka.

19 Vid förhandlingen den 1 juli 2015 inför den hänskjutande domstolen gjorde K.P. gällande att upptagandet av LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 inte var giltig och att den därför inte kunde ligga till grund för en fällande brottmålsdom vad gäller den period som är i fråga i målet.

20 K.P. hänvisade i detta hänseende till domen av den 29 juni 2010, E och F ( C‑550/09, EU:C:2010:382), i vilken EU-domstolen fann att upptagandet av en annan organisation (Devrimci Halk Kurtulus Partisi-Cephesi) i nämnda förteckning inte var giltig. K.P. hänvisade vidare till den dom som meddelats av Europeiska unionens tribunal den 16 oktober 2014, LTTE/rådet ( T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885), i vilken tribunalen fastställde att de genomförandeförordningar som antagits av rådet under åren 2011–2014 skulle ogiltigförklaras i den mån upptagandet av LTTE i nämnda förteckning därigenom hade bibehållits. De skäl som låg till grund för nämnda ogiltigförklaring var således enligt K.P. även tillämpliga på de beslut och den förordning som antagits av rådet i förevarande fall.

21 Den hänskjutande domstolen har angett att de straffrättsliga bestämmelserna i AWG hänvisar till andra rättsliga bestämmelser, såsom rådets beslut om genomförande av ekonomiska sanktioner inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, för definition av brottsrekvisiten.

22 Vad beträffar det nationella målet, anser den hänskjutande domstolen därför att det ska kontrolleras huruvida upptagandet av LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 är giltigt vad avser perioden 11 augusti 2007–27 november 2009.

23 Med hänsyn till de skäl som anförs i domen av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet ( T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885), råder det nämligen osäkerhet kring huruvida ett sådant upptagande i förteckningen har skett i enlighet med de villkor som ska vara uppfyllda, eftersom den i det nationella målet aktuella perioden inträffade före de perioder som var aktuella i de mål som avgjordes genom den domen.

24 Om upptagandet av LTTE i förteckningen skulle förklaras vara ogiltigt skulle nämligen förbudet mot att ställa penningmedel till förfogande i artikel 2.1 b i förordning nr 2580/2001 inte längre vara tillämpligt.

25 Den hänskjutande domstolen har tillagt att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning, eftersom K.P. inte var direkt berörd av de beslut och den förordning som är i fråga i den mening som avses i artikel 263 FEUF, och eftersom en talan om ogiltigförklaring som väckts av den berörda personen mot dessa rättsakter skulle ha avvisats.

26 Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Saarbrücken (Regionala domstolen i Saarbrücken, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

27 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida de rättsakter som antagits av rådet och som är i fråga i det nationella målet är giltiga i den mån upptagandet av LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 därigenom har bibehållits.

28 Den hänskjutande domstolen vill i synnerhet få klarhet i huruvida de skäl som medförde att tribunalen – i domen av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet ( T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885), som fastställdes genom EU-domstolens dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE ( C‑599/14 P, EU:C:2017:583) – ogiltigförklarade de rättsakter av rådet genom vilka upptagandet av LTTE i den förteckningen bibehållits under åren 2011–2014, även kan åberopas mot de rättsakter som antagits av rådet och som är i fråga i det nationella målet.

29 Det följer av fast rättspraxis att det ankommer på den nationella domstol vid vilken det uppkommit en fråga om huruvida en rättsakt som utfärdats av Europeiska unionens institutioner är giltig, att bedöma huruvida ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken och, således, att begära att EU-domstolen prövar frågan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2010, Afton Chemical, C‑343/09, EU:C:2010:419, punkt 13, dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 31).

30 Varje part har rätt att vid den nationella domstolen göra gällande att de bestämmelser i en unionsrättsakt som utgör grund för ett nationellt beslut eller en nationell rättsakt som avser vederbörande är ogiltiga, vilket kan föranleda den nationella domstolen, som själv saknar behörighet att pröva giltigheten av unionens rättsakter, att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen i denna fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2010, E och F, C‑550/09, EU:C:2010:382, punkt 45).

31 Nämnda rättighet förutsätter dock att parten inte har haft rätt att enligt artikel 263 FEUF väcka en direkt talan mot dessa bestämmelser, vars verkningar parten således är bunden av utan att ha haft möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring av bestämmelserna (dom av den 29 juni 2010, E och F, C‑550/09, EU:C:2010:382, punkt 46).

32 Upptagandet av LTTE på den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 under perioden 11 augusti 2007 till 27 november 2009 har bidragit, på grundval av 34 § punkt 4 AWG, till att åtal har väckts mot K.P., och det är i detta sammanhang riktigt av den hänskjutande domstolen att påpeka att K.P. inte hade varit behörig att väcka en direkt talan mot de aktuella rättsakter som antagits av rådet.

33 K.P. upptogs nämligen inte personligen i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, utan upptagandet avsåg LTTE som organisation. Det framgår dessutom av handlingarna i målet, vilket generaladvokaten påpekat i punkt 30 i sitt förslag till avgörande, att K.P. var lokalt ansvarig för en tamilsk samordningskommitté. Den befattningen utgjorde en del av en strikt hierarki som övervakades av regionala ledare och andra personer som var ansvariga för Tyskland. Med hänsyn till den befattning som K.P. således innehade i den hierarkin, är det otvetydigt att vederbörande inte hade haft befogenhet att företräda LTTE inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av de aktuella rättsakterna vid unionsdomstolen. Det är likaså uppenbart att K.P. inte kan anses vara personligen berörd av rättsakterna i den mening som avses i artikel 263.4 FEUF, eftersom rättsakterna inte berör honom på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för honom eller på grund av en faktisk situation som särskiljer honom från alla andra personer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2007, PKK och KNK/rådet, C‑229/05 P, EU:C:2007:32, punkterna 72–74.)

34 Härav följer att giltighetsfrågan kan tas upp till prövning.

35 Den samarbetsanda som ska råda vid behandlingen av begäran om förhandsavgörande innebär att den nationella domstolen i beslutet om hänskjutande ska redogöra för de specifika skälen till varför den anser att ett svar på de ställda frågorna om tolkningen eller giltigheten av vissa unionsbestämmelser är nödvändigt för att döma i saken (dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 47).

36 Det är därför viktigt att den nationella domstolen särskilt anger de specifika skäl som fått den att undra över giltigheten av vissa unionsbestämmelser och att den redogör för de ogiltighetsgrunder som följaktligen framstår som godtagbara. Ett sådant krav följer även av artikel 94 c i domstolens rättegångsregler (dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

37 De uppgifter som lämnas i begäran om förhandsavgörande ska inte bara göra det möjligt för EU-domstolen att lämna användbara svar, utan också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Det ankommer på EU-domstolen att se till att denna möjlighet finns, eftersom det enligt denna artikel endast är begäran om förhandsavgörande som delges de berörda parterna, till vilken en översättning till varje medlemsstats officiella språk finns bifogad, med undantag för de handlingar i det nationella målet som den hänskjutande domstolen eventuellt överlämnat till EU-domstolen (dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

38 Av det ovan anförda följer att när det gäller en fråga om giltigheten av en unionsbestämmelse ska EU-domstolen pröva giltigheten av en sådan bestämmelse mot bakgrund av de ogiltighetsgrunder som anges i beslutet om hänskjutande.

39 I förevarande fall undrar den hänskjutande domstolen över giltigheten av de fem rättsakter som antagits av rådet, varigenom upptagandet av LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 bibehållits, det vill säga besluten 2007/445, 2007/868, 2008/583 och 2009/62, samt förordning nr 501/2009.

40 Den hänskjutande domstolen har dessutom uttryckligen hänvisat till de skäl som ledde till att tribunalen i dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet ( T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885) slog fast att upptagandet av LTTE i nämnda förteckning under åren 2011–2014 skulle ogiltigförklaras. Nämnda ogiltigförklaring fastställdes genom EU-domstolens dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE ( C‑599/14 P, EU:C:2017:583).

41 K.P. har i sitt motiverade yttrande, i vilket han bad om att muntlig förhandling skulle hållas, emellertid gjort gällande att det i förevarande mål även ankommer på EU-domstolen att bedöma huruvida det beslut som antagits av rådet och som ledde till det ursprungliga upptagandet av LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, det vill säga beslut 2006/379, är giltigt. Bibehållandet av en person, en grupp eller en enhet i nämnda förteckning utgör nämligen, vilket även framgår av punkt 51 i domen av den 26 juli 2017, rådet/LTTE ( C‑599/14 P, EU:C:2017:583), i praktiken endast en förlängning av det ursprungliga uppförandet däri. Den hänskjutande domstolen har dessutom uttryckligen hänvisat till domen av den 29 juni 2010, E och F ( C‑550/09, EU:C:2010:382, punkt 55), i vilken EU-domstolen ogiltigförklarade upptagandet av en enhet i nämnda förteckning på grund av att varken det beslut som ledde till upptagandet av enheten däri eller de senare besluten, varigenom upptagandet bibehölls, var tillräckligt motiverade vad gäller rekvisiten för tillämpning av förordning nr 2580/2001.

42 I motsats till det mål som avgjordes genom domen av den 29 juni 2010, E och F ( C‑550/09, EU:C:2010:382), i vilket inget av de aktuella besluten var motiverat, framgår det emellertid av punkt 13 ovan att samtliga de rättsakter som är i fråga i det nationella målet åtföljs av en redogörelse för de skäl som föranlett rådet att anse att upptagandet av LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 förblev motiverat.

43 Konstaterandet i punkt 51 i domen av den 26 juli 2017, rådet/LTTE ( C‑599/14 P, EU:C:2017:583), att bibehållandet av en person, en grupp eller en enhet i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, i huvudsak, utgör en förlängning av det ursprungliga uppförandet däri, ska vidare beaktas vid kontrollen av huruvida risken för denna persons, grupps eller enhets inblandning i terroristverksamhet fortfarande kvarstår. Den enda frågan som är relevant för att bedöma om ett sådant bibehållande är lämpligt är i princip huruvida de faktiska omständigheterna, sedan det aktuella upptagandet i nämnda förteckning eller sedan den senaste översynen, har förändrats så att det inte längre finns fog för samma slutsats avseende riskbedömningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 46).

44 Det ursprungliga beslutet att uppta en person, en grupp eller en enhet i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och den senare rättsakt varigenom upptagandet bibehålls, utgör nämligen två olika rättsliga åtgärder, vilka antagits på olika rättsgrunder. Den första åtgärden grundas på artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och förutsätter att det finns ett nationellt beslut som fattats av en behörig myndighet. Den andra åtgärden grundas på artikel 1.6 i samma gemensamma ståndpunkt och den kräver inte att det finns något sådant nationellt beslut. Denna åtskillnad motiveras av den omständigheten att bibehållandet av en person, en grupp eller en enhet i nämnda förteckning inte endast utgör en förlängning av det ursprungliga uppförandet däri utan det förutsätter framför allt att risken för att den berörda personen, gruppen eller enheten deltar i terroristverksamhet, såsom den inledningsvis fastställts av rådet, kvarstår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 59–61).

45 Mot denna bakgrund och med hänsyn till att den hänskjutande domstolen inte uttryckligen har begärt att EU-domstolen besvarar den frågan, är EU-domstolen inom ramen för förevarande begäran om förhandsavgörande avseende giltigheten av de rättsakter som antagits av rådet om att bibehålla upptagandet av LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 under den aktuella perioden, inte skyldig att pröva huruvida beslutet om det första upptagandet i förteckningen är giltigt.

46 Att utöka giltighetskontrollen till rättsakter som inte anges i begäran om förhandsavgörande riskerar för övrigt att, som generaladvokaten har påpekat i punkt 36 i sitt förslag till avgörande, frånta de berörda parterna möjligheten att lämna synpunkter i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol och att åsidosätta deras rätt till försvar.

47 Det ankommer på EU-domstolen, såsom framgår av punkt 28 ovan, att pröva huruvida de beslut och den förordning som antagits av rådet och som är i fråga i det nationella målet är giltiga mot bakgrund av tribunalens ogiltigförklaring av rättsakterna att bibehålla upptagandet av LTTE i förteckningen under åren 2011–2014 i domen av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet ( T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885), vilken fastställdes av EU-domstolen genom dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE ( C‑599/14 P, EU:C:2017:583).

48 Det ska i detta sammanhang betonas att unionsdomstolen, när ett beslut om bibehållande av en person, en grupp eller en enhet i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 angrips inför den, är skyldig att särskilt kontrollera dels huruvida motiveringsskyldigheten som föreskrivs i artikel 296 FEUF har iakttagits, och därmed att de anförda skälen är tillräckligt precisa och konkreta, dels huruvida dessa skäl styrks av bevisning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 70). Det ska i förevarande fall påpekas att den hänskjutande domstolens fråga endast rör huruvida rådet har iakttagit sin motiveringsskyldighet avseende de rättsakter som är i fråga i det nationella målet.

49 Det ska i detta sammanhang erinras om att det av motiveringen klart och tydligt ska framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden så att de kan bedöma huruvida den är välgrundad och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 138, dom av den 29 juni 2010, E och F, C‑550/09, EU:C:2010:382, punkt 54, och dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 29).

50 Vad gäller de villkor som ska vara uppfyllda för att rådet, inom ramen för en översyn av upptagandet av en person, en grupp eller en enhet i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, ska kunna besluta att bibehålla nämnda upptagande, ska det påpekas, såsom det redan har erinrats om i punkt 44 ovan, att det i artikel 1 i gemensam ståndpunkt 2001/931 görs en åtskillnad mellan dels det ursprungliga uppförandet i förteckningen av en person, en grupp eller en enhet, vilket avses i punkt 4, dels beslutet att bibehålla en person, en grupp eller en enhet som redan finns upptagen i denna förteckning däri, vilket avses i punkt 6 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 58).

51 Det ursprungliga beslutet om upptagande i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 kräver att rådet har grundat upptagandet på exakta uppgifter eller fakta i ärendet som visar att ett beslut har antagits av en behörig myndighet. Vad däremot angår senare beslut om att bibehålla upptagandet måste rådet kunna åberopa omständigheter som visar att det har kontrollerat huruvida de faktiska omständigheterna, sedan den berörda personen, gruppen eller enheten ursprungligen upptogs i nämnda förteckning eller sedan den senaste översynen, inte har förändrats på ett sådant sätt så att det inte längre finns fog för samma slutsats avseende denna persons, grupps eller enhets inblandning i terroristverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis).

52 Vid prövningen av huruvida det fortsättningsvis föreligger en risk för att den berörda personen, gruppen eller enheten deltar i terroristverksamhet, ska det – utöver vad som slutligen skett med det nationella beslut som legat till grund för det ursprungliga uppförandet av denna person, grupp eller enhet i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 – tas hänsyn till de senaste faktiska omständigheter som visar att en sådan risk fortfarande föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 156, och dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 52 och 54).

53 I förevarande fall framgår det av motiveringen till de aktuella rättsakterna att det underlag som legat till grund för rådets beslut att bibehålla upptagandet av LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 bland annat var två beslut som antagits av behöriga brittiska myndigheter under år 2001 och som legat till grund för det ursprungliga uppförandet av LTTE i förteckningen jämte den omständigheten att LTTE kunde tillskrivas tolv handlingar som omfattades av begreppet terroristhandling i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

54 Motiveringen till rättsakterna gjorde det således, som generaladvokaten har påpekat i punkterna 51–53 i sitt förslag till avgörande, möjligt för LTTE att förstå de specifika och konkreta skäl som hade fått rådet att anse att upptagandet av LTTE i förteckningen skulle bibehållas.

55 Vad gäller frågan huruvida motiveringen till rättsakterna räckte för att visa att det fortfarande förelåg en risk för att LTTE skulle delta i terroristverksamhet, ska det erinras om att EU-domstolen i domen av den 26 juli 2017, rådet/LTTE ( C‑599/14 P, EU:C:2017:583) – i vilken nämnda domstol prövade huruvida de rättsakter, i vilka det beslutats att LTTE skulle bibehållas i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 under åren 2011–2014, var giltiga – inledningsvis påpekade att en betydande tidsrymd hade förflutit mellan antagandet år 2001 av Förenade kungarikets beslut, vilka låg till grund för det ursprungliga uppförandet av LTTE i den förteckningen och antagandet av de rättsakter, varigenom upptagandet i förteckningen hade bibehållits, under åren 2011–2014. EU-domstolen konstaterade därefter att LTTE, såsom framgår av motiveringen till rättsakterna, enligt ett tillkännagivande från den srilankesiska regeringen i maj månad 2009, hade lidit ett militärt nederlag som avsevärt försvagat organisationen. EU-domstolen drog därav slutsatsen att rådet var skyldigt att lägga nyare omständigheter – som visade att risken för att LTTE deltog i terroristverksamhet kvarstod – till grund för beslutet att bibehålla LTTE i nämnda förteckning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 55).

56 Det kan i detta hänseende för det första konstateras att en kortare tidsperiod har förflutit i förevarande fall mellan antagandet av de nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga uppförandet av LTTE i den förteckningen som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och antagandet av de aktuella rättsakterna.

57 Lite mer än åtta månader har, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande, förflutit mellan datumet för den senaste terroristhandlingen som rådet har åberopat i respektive motivering, det vill säga den 16 oktober 2006, och den första rättsakt som är i fråga i det nationella målet, det vill säga beslut 2007/445 som antogs den 28 juni 2007. Det är dessutom mindre än två år mellan den första aktuella rättsakten och den senaste aktuella rättsakten, det vill säga förordning nr 501/2009 som antogs den 15 juni 2009. Det kan därför inte anses att de terroristhandlingar som begicks under år 2006, tillsammans med de nationella beslut som antagits av behöriga brittiska myndigheter under år 2001, utgör faktiska omständigheter som ligger för långt tillbaka i tiden för att motivera att upptagandet av LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 bibehålls genom de aktuella rättsakterna.

58 Vad gäller utvecklingen av de faktiska omständigheterna har EU-domstolen för det andra redan fastställt att det militära nederlag som LTTE lidit i maj 2009 utgjorde en väsentlig förändring av omständigheterna som kunde ifrågasätta att risken för att LTTE deltog i terroristverksamhet fortfarande förelåg, samt att rådet i motiveringen till de beslut som antogs under åren 2011–2014, varigenom upptagandet av LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 bibehölls, var skyldigt att hänvisa till omständigheter som kunde läggas till grund för rådets bedömning att det, trots nämnda militära nederlag, var troligt att LTTE hade för avsikt att fortsättningsvis utföra terroristattentat i Sri Lanka (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 79).

59 Även om LTTE:s militära nederlag inträffade den 15 maj 2009, ska det i förevarande fall emellertid påpekas att det i förordning nr 501/2009 som antogs den 15 juni 2009 och således är den enda av de aktuella rättsakterna som antagits efter det militära nederlaget, inte hänvisas till denna händelse och än mindre till anledningen till att det var nödvändigt att upptagandet av LTTE i förteckningen, trots nämnda militära nederlag, skulle bibehållas.

60 Eftersom den sexmånadersperiod efter vilken en persons, en grupps eller en enhets upptagande i förteckningen ska ses över i enlighet med artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, visserligen – såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 61 i sitt förslag till avgörande – är en kort tidsfrist, kan bibehållandet av upptagandet under en ny period anses vara en försiktighetsåtgärd; detta omfattar även de fall då det inte begås någon terroristhandling under en viss period, eller då ett militärt nederlag inträffat månaden före det att denna frist löper ut.

61 Med hänsyn till rådets utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller preventiva åtgärder för att förhindra terroristverksamhet och att säkerställa rätt balans mellan bevarandet av internationell fred och säkerhet och den berörda personens grundläggande fri- och rättigheter, bör rådet ha rätt att behålla den berörda personen, gruppen eller enheten i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, även efter det att den faktiska terroristverksamheten nyligen upphört, om detta är motiverat av omständigheterna.

62 Även om det i förevarande fall antas att rådet – trots det militära nederlag som LTTE hade lidit – ansåg att det var för tidigt att ta bort LTTE från förteckningen, så var rådet under alla omständigheter, med hänsyn till motiveringsskyldigheten, likväl skyldigt att förklara skälen därtill. Bristen på förklaring i detta hänseende utgör således, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 66 i sitt förslag till avgörande, ett åsidosättande enligt artikel 296 FEUF, vilket medför att förordning nr 501/2009 ska anses vara ogiltig.

63 Av det anförda gör EU-domstolen följande bedömning. Vid prövningen av giltighetsfrågan har det inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av besluten 2007/445, 2007/868, 2008/583 och 2009/62. Förordning nr 501/2009 är däremot ogiltig, i den mån upptagandet av LTTE i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 därigenom har bibehållits.

64 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.