Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella föredraget den 5 mars 2020

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 74, 2005, s. 49.

3 Eftersom dessa åtgärder hade genomförts innan kommissionen hade haft möjlighet att uttala sig om huruvida de var förenliga med den gemensamma marknaden, registrerades ärendet som ett icke anmält stöd (se skäl 1 i det omtvistade beslutet).

4 Såvitt avsåg åtgärder till förmån för fiskare rörde det sig om stöd för återställande av fartyg och fiskeredskap som hade gått förlorade eller skadats under stormen, förskott på ersättningar från IOPCF (den internationella fonden för ersättning för föroreningar orsakade av oljeutsläpp) och schablonstöd för inkomstbortfall till följd av skador som hade uppstått under stormen (se punkt 5 i det omtvistade beslutet).

5 Se beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet (stöd C 91/2001, ersättning för skada till verksamma inom vattenbruk och fiskare som blivit drabbade av oljeförorening och oväder (december 1999)), vilket återgavs (på franska) i uppmaningen att inkomma med synpunkter enligt artikel 88.2 i EG-fördraget och artikel 6 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 i EG-fördraget (EGT C 39, 2002, s. 6, punkt 1) (nedan kallat inledningsbeslutet). Inga synpunkter inkom till kommissionen (se skäl 3 i det omtvistade beslutet).

6 Se skäl 18 i det omtvistade beslutet.

7 ENIM är en offentlig inrättning.

8 Se skäl 12 i det omtvistade beslutet.

9 Se skäl 38 i det omtvistade beslutet.

10 Se skäl 39 i det omtvistade beslutet.

11 Se skälen 84–97 i det omtvistade beslutet.

12 Riktlinjer för granskning av statligt stöd inom sektorn för fiske och vattenbruk (EGT C 100, 1997, s. 12).

13 C‑549/09, ej publicerad, EU:C:2011:672.

14 Se punkt 1 i domslutet i domen i målet kommissionen/Frankrike.

15 I punkt 43 i domen i målet kommissionen/Frankrike hänvisas till dom av den 12 maj 2005, kommissionen/Grekland ( C‑415/03, EU:C:2005:287, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

16 C‑188/92, EU:C:1994:90.

17 Se dom av den 2 juni 1976, Milch-, Fett und Eier-Kontor ( 125/75, EU:C:1976:81, punkt 7), och dom av den 13 december 1979, Hauer ( 44/79, EU:C:1979:290, punkterna 13–16), i vilka domstolens prövning av frågan inte resulterade i någon ogiltigförklaring, dom av den 3 februari 1977, Strehl ( 62/76, EU:C:1977:18, punkt 10), dom av den 7 juni 1988, Roviello ( 20/85, EU:C:1988:283), och dom av den 14 juni 1990, Weiser ( C‑37/89, EU:C:1990:254, punkt 17 och domslutet), i vilka domstolen däremot ogiltigförklarade de ifrågavarande sekundärrättsakterna, och dom av den 7 september 1999, De Haan ( C‑61/98, EU:C:1999:393, punkt 47), i vilken domstolen ogiltigförklarade ett kommissionsbeslut som inte nämndes i den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor (se punkt 3 i domslutet).

18 Se dom av den 1 december 1965, Schwarze ( 16/65, EU:C:1965:117, s. 1095), dom av den 15 oktober 1980, Roquette Frères ( 145/79, EU:C:1980:234, punkt 6), dom av den 13 december 1989, Paris ( C‑204/88, EU:C:1989:643, punkt 8), i vilken domstolen gav följande motivering till sitt val att ex officio pröva giltighetsfrågan: Av handlingarna i målet framgår att frågan visserligen formellt sett endast avser tolkning av artikel 15 i den omtvistade förordningen men att det är om den bestämmelsens giltighet som den hänskjutande domstolen hyser tvivel, dom av den 11 oktober 2001, Khalil m.fl. ( C‑95/99–C‑98/99 och C‑180/99, EU:C:2001:532, punkt 29), och dom av den 12 december 2002, Cipriani ( C‑395/00, EU:C:2002:751, punkt 50 och domslutet).

19 Dom av den 1 december 1965 ( 16/65, EU:C:1965:117, s. 1094).

20 Noteras ska att i det mål som föranledde den domen grundade sig de synnerligen utförliga frågorna från Hessisches Finanzgericht (Skattedomstolen för Hessen, Tyskland) delvis på premissen att det beslut av kommissionen som var i fråga i det nationella målet var ogiltigt.

21 Se, bland annat, dom av den 30 november 2006, Brünsteiner och Autohaus Hilgert ( C‑376/05 och C‑377/05, EU:C:2006:753, punkterna 25–29). Enligt fast rättspraxis innebär artikel 267 FEUF inte att parterna i ett mål som pågår vid en nationell domstol ges ett rättsmedel, varför EU-domstolen inte är skyldig att pröva giltigheten av unionsrätten enbart av den anledningen att en sådan part har tagit upp denna fråga i ett skriftligt yttrande till EU-domstolen (se, bland annat, dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co., C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 27, och dom av den 28 januari 2016, CM Eurologistik och GLS, C‑283/14 och C‑284/14, EU:C:2016:57, punkterna 44–46).

22 De uppgifter som lämnas i begäran om förhandsavgörande ska inte endast göra det möjligt för Europeiska unionens domstol att ge användbara svar, utan de ska också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att inkomma med synpunkter i enlighet med artikel 23 i domstolens stadga (se, bland annat, dom av den 20 juni 2019, K.P., C‑458/15, EU:C:2019:522, punkterna 36 och 37 samt där angiven rättspraxis).

23 Se, bland annat, beslut av den 18 april 2013, Adiamix ( C‑368/12, ej publicerat, EU:C:2013:257, punkterna 16–25), där EU-domstolen avvisade en begäran om förhandsavgörande som avsåg giltighetsprövning med hänvisning till att den nationella domstolen inte hade lämnat ens en minimal förklaring till varför den ansåg att klaganden i det nationella målet kunde tänkas ha fog för sina argument.

24 Se dom av den 6 oktober 2015, Schrems ( C‑362/14, EU:C:2015:650, punkt 67); se även förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Schrems ( C‑362/14, EU:C:2015:627, punkterna 121–128).

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2007, Lucchini, C‑119/05, ( EU:C:2007:434, punkt 56).

26 Domstolen hade redan i sin tidigare praxis slagit fast att ett beslut av en gemenskapsinstitution som inte inom den föreskrivna fristen har angripits av den som det riktar sig till vinner laga kraft i förhållande till denne, varvid domstolen hade hänvisat till att syftet med frister för väckande av talan är att slå vakt om rättssäkerheten genom att förhindra att gemenskapsrättsakter som medför rättsliga verkningar kan ifrågasättas under obegränsad tid (se, bland annat, dom av den 17 november 1965, Collotti/domstolen ( 20/65, EU:C:1965:115, s. 1051), och dom av den 12 oktober 1978, kommissionen/Belgien ( 156/77, EU:C:1978:180, punkterna 20–24)).

27 TWD-domen, punkt 18. Som jag påpekade i mitt förslag till avgörande i målet Trace Sport ( C‑251/18, EU:C:2019:295, punkterna 21 och 25), innebär den rättspraxis som bygger på TWD-domen att det fastslås ett undantag från den allmänna principen att varje part i ett mål vid en nationell domstol har rätt att göra gällande att bestämmelser i en unionsrättsakt som ligger till grund för ett nationellt beslut eller en nationell rättsakt som har åberopats mot nämnda part är ogiltiga och rätt att begära att den nationella domstolen ska inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen i frågan. Förklaringen till detta undantag står att finna både i kravet på att garantera rättssäkerheten och i strävan att förhindra missbruk av de rättsmedel som unionsrätten ställer till rättssubjektens förfogande.

28 Se, bland annat, dom av den 30 januari 1997, Wiljo ( C‑178/95, EU:C:1997:46, punkterna 15–25), dom av den 18 juli 2007, Lucchini ( C‑119/05, EU:C:2007:434, punkterna 55 och 56), dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português ( C‑667/13, EU:C:2015:151, punkt 28), och dom av den 25 juli 2018, Georgsmarienhütte m.fl. (C‑135/16, nedan kallad domen i målet Georgsmarienhütte, EU:C:2018:582, punkt 14).

29 Se, bland annat, dom av den 15 februari 2001, Nachi Europe C‑239/99, EU:C:2001:101, punkterna 29–40), dom av den 22 oktober 2002, National Farmers’ Union ( C‑241/01, EU:C:2002:604, punkterna 34–39), i vilken den omständigheten att en frist hade löpt ut gjordes gällande mot en medlemsstat, dom av den 29 juni 2010, E och F ( C‑550/09, EU:C:2010:382, punkterna 37–52) och dom av den 17 februari 2011, Bolton Alimentari ( C‑494/09, EU:C:2011:87, punkterna 20–24) samt dom av den 27 november 2012, Pringle ( C‑370/12, EU:C:2012:756, punkt 41). Jag vill härvidlag erinra om att det i domslutet i TWD-domen uttryckligen hänvisas till ett beslut antaget av kommissionen med stöd av artikel 93.2 i EEG-fördraget liksom till den omständigheten att klagandebolaget i det nationella målet skriftligen hade delgetts detta beslut av den berörda medlemsstaten (inbegripet en upplysning om att bolaget kunde väcka talan i tribunalen om ogiltigförklaring av nämnda beslut). Därutöver vill jag också erinra om att det stöd som var i fråga i det nationella mål som föranledde TWD-domen var ett individuellt stöd.

30 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 30 januari 1997, Wiljo, ( C‑178/95, EU:C:1997:46, punkterna 15–25), dom av den 15 februari 2001, Nachi Europe ( C‑239/99, EU:C:2001:101, punkterna 29–40), dom av den 22 oktober 2002, National Farmers’ Union ( C‑241/01, EU:C:2002:604, punkterna 34–39), dom av den 18 juli 2007, Lucchini ( C‑119/05, EU:C:2007:434, punkterna 55 och 56) och domen i målet Georgsmarienhütte, punkt 14.

31 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Georgsmarienhütte m.fl. ( C‑135/16, EU:C:2018:120, punkt 38).

32 I ett stort antal mål har domstolen exempelvis funnit att det inte har varit styrkt att det uppenbart har förelegat en sådan talerätt (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 23 februari 2006, Atzeni m.fl. ( C‑346/03 och C‑529/03, EU:C:2006:130, punkterna 30–34), dom av den 8 mars 2007, Roquette Frères ( C‑441/05, EU:C:2007:150, punkterna 35–48), dom av den 29 juni 2010, E och F, ( C‑550/09, EU:C:2010:382, punkterna 37–52), dom av den 17 februari 2011, Bolton Alimentari ( C‑494/09, EU:C:2011:87, punkterna 20–24), dom av den 18 september 2014, Valimar ( C‑374/12, EU:C:2014:2231, punkterna 24–38), dom av den 5 mars 2015, Banco Privado Português och Massa Insolvente do Banco Privado Português ( C‑667/13, EU:C:2015:151, punkterna 27–32), dom av den 16 april 2015, TMK Europe ( C‑143/14, EU:C:2015:236, punkt 26), dom av den 14 mars 2017, A m.fl. ( C‑158/14, EU:C:2017:202), och dom av den 19 september 2019, Trace Sport ( C‑251/18, EU:C:2019:766, punkterna 28–44).

33 Se, bland annat, dom av den 4 december 2019, Polskie Górnictwo Naftowe i Gazownictwo/kommissionen ( C‑342/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:1043, punkt 66).

34 Se, bland annat, dom av den 19 oktober 2000, Italien och Sardegna Lines/kommissionen (C‑15/98 och C‑105/99, nedan kallad domen i målet Italien och Sardegna Lines/kommissionen, EU:C:2000:570, punkt 36), och domen i målet Georgsmarienhütte, punkt 30.

35 Se dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, s. 223), samt bland annat dom av den 9 juni 2011, Comitato Venezia vuole vivere m.fl./kommissionen (C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, nedan kallad domen i målet Comitato Venezia vuole vivere, EU:C:2011:368, punkt 52).

36 Se, bland annat, dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci ( C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

37 Se dom av den 2 februari 1988, Kwekerij van der Kooy m.fl./kommissionen ( 67/85, 68/85 och 70/85, EU:C:1988:38, punkt 15).

38 I de mål som föranledde domen av den 2 februari 1988, Kwekerij van der Kooy m.fl./kommissionen ( 67/85, 68/85 och 70/85, EU:C:1988:38), hade det – som framgår bland annat av generaladvokaten Slynns förslag till avgörande i dessa förenade mål (ej publicerat, EU:C:1987:177, s. 240) – inte förordnats om något sådant återkrav.

39 Se, bland annat, domen i målet Comitato Venezia vuole vivere, punkt 53 och där angiven rättspraxis. Se, för en bekräftelse från senare tid av denna rättspraxis, dom av den 28 juni 2018, Andres (Heitkamp BauHolding i konkurs)/kommissionen ( C‑203/16 P, EU:C:2018:505, punkt 45).

40 Se domen i målet Comitato Venezia vuole vivere, punkt 55, där domstolen fann att kommissionen inte kunde vinna framgång med sitt argument att de stödmottagare som var skyldiga att återbetala stöd i kraft av det beslut som var i fråga i det aktuella nationella målet ännu inte kunde identifieras när det beslutet antogs.

41 Se domen i målet Comitato Venezia vuole vivere, punkt 56 (min kursivering).

42 11/82, EU:C:1985:18, punkt 31. I den domen fann domstolen att när den angripna rättsakten påverkar en grupp av personer som med hjälp av för gruppmedlemmarna utmärkande kriterier kunde identifieras eller skulle ha kunnat identifieras när rättsakten antogs, kan dessa personer vara personligen berörda av rättsakten i den mån som de ingår i en begränsad krets av ekonomiska aktörer; se även beslut av den 17 januari 1992, Sofrimport/kommissionen ( C‑152/88, EU:C:1992:21, punkt 11), och dom av den 17 september 2009, kommissionen/Koninklijke FrieslandCampina ( C‑519/07 P, EU:C:2009:556, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

43 Se domen i målet Comitato Venezia vuole vivere, punkt 56.

44 Se domen i målet Comitato Venezia vuole vivere, punkt 57. Kommissionen anförde samma argument, likaså utan att lyckas övertyga domstolen, i det mål som föranledde domen av den 29 april 2004, Italien/kommissionen (C‑298/00 P, nedan kallad domen i målet Italien/kommissionen, EU:C:2004:240, punkt 31).

45 Se punkterna 31–37 i den domen.

46 Det omtvistade beslutet offentliggjordes i EUT den 19 mars 2005. Eftersom inget tyder på att bolaget fick kännedom om beslutet innan dess (vid förhandlingen uppgav bolagets företrädare att bolaget hade fått kännedom om beslutet genom att läsa EUT), får det anses att fristen för att väcka talan mot nämnda beslut för bolagets del började löpa den dag då det ovannämnda offentliggörandet ägde rum.

47 Se punkterna 34 och 35 i den domen.

48 Se punkt 39 i den domen, som avser ett överklagande från kommissionens sida i vilket denna bland annat hade gjort gällande att det inte var möjligt att till sakprövning uppta en talan mot ett beslut i vilket kommissionen hade funnit att en ordning varigenom regionen Friuli-Venezia Giulia (Italien) hade beviljat stöd till företag som utförde godstransporter på väg i den regionen var oförenlig med den gemensamma marknaden, en talan som hade väckts i tribunalen av företag som hade mottagit stöd genom denna ordning. Noteras ska att domstolen i den domen avvisade samma argument som kommissionen sedan upprepade, likaså utan framgång, i målet Comitato Venezia vuole vivere. I synnerhet hade kommissionen gjort gällande att domen i målet Italien och Sardegna Lines/kommissionen saknade relevans därför att den stödordning som var i fråga i det målet endast hade berört ett mycket litet antal ekonomiska aktörer och därför att situationen för sökanden, Sardegna Lines, specifikt hade beaktats av kommissionen i det formella granskningsförfarandet avseende den stödordningen (se även förslag till avgörande av generaladvokaten Alber i målet Italien/kommissionen ( C‑298/00 P, EU:C:2003:278, punkt 33)).

49 Se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Alber i målet Italien/kommissionen ( C‑298/00 P, EU:C:2003:278, punkt 70)

50 T-254/00, T-270/00 och T-277/00, nedan kallad domen i målet Hotel Cipriani m.fl./kommissionen, EU:T:2008:537.

51 Se punkterna 76–92 i domen i målet Hotel Cipriani m.fl./kommissionen. Tribunalens bedömning fastställdes sedan efter överklagande genom domen i målet Comitato Venezia vuole vivere, punkt 60; se även dom av den 21 december 2011, A2A/kommissionen ( C‑320/09 P, ej publicerad, EU:C:2011:858, punkterna 55–61), där det efter överklagande fastställdes att det i ett antal mål som hade anhängiggjorts vid tribunalen 2002 var möjligt att uppta talan till sakprövning. Tribunalen hade redan tidigare, i domen av den 29 september 2000, CETM/kommissionen ( T-55/99, EU:T:2000:223), funnit att det förelåg möjlighet att till sakprövning uppta en talan som hade väckts av en sammanslutning med uppdraget att försvara intressena hos bolag som hade mottagit stöd i form av räntebidrag från en stödordning som var tänkt att tillämpas automatiskt på samtliga företag som uppfyllde kriterierna för beviljande av stöd.

52 Se, för en översikt över rättspraxisläget 2003, förslag till avgörande av generaladvokaten Alber i målet Italien/kommissionen ( C‑298/00 P, EU:C:2003:278, punkterna 73–85).

53 I det omtvistade beslutet anges endast, i skäl 22, att befrielserna från sociala avgifter för fiskare och vattenbrukare sammanlagt motsvarade 18,2 miljoner euro (sifferuppgifterna i skälen 45 och 67 i det omtvistade beslutet, som kommissionen har hänvisat till i sitt yttrande, avser endast vattenbrukare). Av handlingarna i det fördragsbrottsmål som föranledde domen kommissionen/Frankrike framgår att de franska myndigheterna, mot bakgrund av den mekanism för befrielse från sociala avgifter som infördes genom den aktuella stödordningen, gjorde bedömningen att det var synnerligen svårt att beräkna både det sammanlagda stödbeloppet och antalet berörda fiskare, som kunde tänkas uppgå till så många som 28000 personer.

54 Se punkterna 76–92 i den domen. Se även dom av den 12 september 2007, Italien/kommissionen ( T-239/04 och T-323/04, EU:T:2007:260, punkterna 36–44), där tribunalen inte fäste något avseende vid kommissionens argument om att det inte skulle framgå av domen i målet Italien och Sardegna Lines/kommissionen att samtliga mottagare av stöd som har beviljats genom en viss stödordning är personligen berörda av kommissionens beslut att förklara den stödordningen oförenlig med den gemensamma marknaden; kommissionen hade gjort gällande att det förhöll sig så av det skälet att vad den i det aktuella fallet hade bedömt var en allmän och abstrakt nationell lagstiftning, inte enskilda fall.

55 Se, utöver TWD-domen, dom av den 18 juli 2007, Lucchini, ( C‑119/05, EU:C:2007:434, punkterna 55 och 56).

56 C‑346/03 och C‑529/03, EU:C:2006:130.

57 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i de förenade målen Atzeni m.fl. ( C‑346/03 och C‑529/03, EU:C:2005:256, punkterna 61–99).

58 Jag vill framhålla att domstolen i domen av den 23 februari 2006, Atzeni m.fl. ( C‑346/03 och C‑529/03, EU:C:2006:130), som skäl till att avstå från att tillämpa TWD-domen bland annat angav att den berörda medlemsstaten inte hade delgett de verkliga stödmottagarna det aktuella beslutet. Såvitt avser hur möjligheterna att göra gällande en prekluderande verkan påverkas av den information som en verklig mottagare av ett stöd beviljat genom en allmän stödordning har kunnat erhålla genom beslutet om återkrav av stödet, se förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i de förenade målen Atzeni m.fl. ( C‑346/03 och C‑529/03, EU:C:2005:256, punkt 98).

59 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Georgsmarienhütte m.fl. ( C‑135/16, EU:C:2018:120, punkterna 59–60).

60 Enligt vad som framgår av handlingarna i målet kommissionen/Frankrike, som ju avsåg fördragsbrott.

61 T-228/00, T-229/00, T-242/00, T-243/00, T-245/00–T-248/00, T-250/00, T-252/00, T-256/00–T-259/00, T-265/00, T-267/00, T-268/00, T-271/00, T-274/00–T-276/00, T-281/00, T-287/00 och T-296/00, EU:T:2005:90. Såvitt avser relevansen av en sådan omständighet för ett beslut att avstå från att tillämpa den preklusionsgrund som föreskrivs i TWD-domen, se domen i målet Hotel Cipriani m.fl./kommissionen, punkt 90.

62 Se punkterna 18–22 i detta förslag till avgörande.

63 Enligt fast rättspraxis som domstolen erinrade om i punkt 43 i domen i målet kommissionen/Frankrike kan en medlemsstat inte med framgång ifrågasätta giltigheten av ett till den riktat beslut om statligt stöd, mot vilket den inte har väckt talan vid domstolen, inom ramen för ett förfarande vars syfte är att fastställa huruvida medlemsstaten har underlåtit att verkställa det beslutet; se, bland annat, dom av den 12 maj 2005, kommissionen/Grekland ( C‑415/03, EU:C:2005:287, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

64 När kommissionen i repliken bemötte Republiken Frankrikes argument, tog den för övrigt också fasta på frågan om den aktuella skyldighetens giltighet, inte frågan om dess existens.

65 Se, bland annat, TWD-domen, punkt 21.

66 Min kursivering.

67 Min kursivering.

68 Min kursivering.

69 Se, bland annat, dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg ( C‑280/00, EU:C:2003:415, punkt 83). För att en nationell åtgärd ska kunna kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF krävs enligt domstolens fasta praxis att samtliga följande villkor är uppfyllda: För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje måste åtgärden ge mottagaren en selektiv fördel. För det fjärde måste åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se, bland annat, dom av den 28 juni 2018, Andres (Heitkamp BauHolding i konkurs)/kommissionen ( C‑203/16 P, EU:C:2018:505, punkt 82 och där angiven rättspraxis)).

70 Se, bland annat, dom av den 15 juli 1964, Costa ( 6/64, EU:C:1964:66, s. 1161), dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg ( C‑280/00, EU:C:2003:415, punkt 84), och dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

71 Se dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl. ( C‑39/94, EU:C:1996:285, punkt 60), och dom av den 29 april 1999, Spanien/kommissionen ( C‑342/96, EU:C:1999:210, punkt 41).

72 Se, bland annat, dom av den 23 februari 1961, De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg/höga myndigheten ( 30/59, EU:C:1961:2, s. 39), och dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania ( C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

73 Se, bland annat, dom av den 2 juli 1974, Italien/kommissionen ( 173/73, EU:C:1974:71, punkt 33), dom av den 26 september 1996, Frankrike/kommissionen ( C‑241/94, EU:C:1996:353, punkterna 20–24), dom av den 5 oktober 1999, Frankrike/kommissionen ( C‑251/97, EU:C:1999:480, punkt 36), och dom av den 7 mars 2002, Italien/kommissionen ( C‑310/99, EU:C:2002:143, punkt 51).

74 Se dom av den 12 december 2002, Belgien/kommissionen ( C‑5/01, EU:C:2002:754, punkterna 38–40), och dom av den 11 september 2012, Corsica Ferries France/kommissionen ( T‑565/08, EU:T:2012:415, punkt 137), där tribunalen uttalade att [b]egreppet stöd … inte nödvändigtvis [innebär] att det är en lagstadgad skyldighet som fullgörs, utan snarare att det är sådana utgifter som i normalfallet tynger företagets budget som minskar.

75 Dom av den 12 december 2002, Belgien/kommissionen ( C‑5/01, EU:C:2002:754, punkterna 39 och 40). Domstolen hade redan i domen av den 23 februari 1961, De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg/höga myndigheten ( 30/59, EU:C:1961:2, s. 51), funnit att finansieringen med offentliga medel av ett skifttillägg till vissa arbetstagare i kolindustrin ledde till att dessa arbetstagares lön höjdes på ett sätt som på konstlad väg minskade de berörda företagens produktionskostnader, varför finansieringen av det tillägget var att anse som stöd.

76 Se dom av den 19 september 2000, Tyskland/kommissionen ( C‑156/98, EU:C:2000:467, punkterna 26 och 27), dom av den 13 juni 2002, Nederländerna/kommissionen ( C‑382/99, EU:C:2002:363, punkterna 62–67), dom av den 28 juli 2011, Mediaset/kommissionen ( C‑403/10 P, ej publicerad, EU:C:2011:533, särskilt punkt 81), och dom av den 4 mars 2009, Italien/kommissionen ( T-424/05, ej publicerad, EU:T:2009:49, punkterna 132–139). Se även artikel 107.2 a FEUF.

77 Dom av den 11 september 2012, Corsica Ferries France/kommissionen ( T‑565/08, EU:T:2012:415, punkt 137).

78 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 5 oktober 1999, Frankrike/kommissionen ( C‑251/97, EU:C:1999:480, punkt 38).

79 C‑164/15 P och C‑165/15 P, EU:C:2016:990.

80 Se Ryanairdomen, punkt 98. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i de förenade målen kommissionen/Aer Lingus och Ryanair Designated Activity ( C‑164/15 P och C‑165/15 P, EU:C:2016:515, punkt 74).

81 T-425/11, EU:T:2014:768, punkterna 49–58, särskilt punkt 57; domen fastställdes sedermera efter överklagande genom beslut av den 22 oktober 2015, kommissionen/Grekland ( C‑530/14 P, ej publicerat, EU:C:2015:727).

82 Bolaget har bland annat hänvisat till en dom meddelad av Cour de cassation chambre sociale (arbetsrättsliga avdelningen vid Högsta domstolen, Frankrike) den 4 december 2013, nr 12-18301 och 12-18302, där den domstolen utgick från en princip som den själv hade slagit fast 1990 med innebörden att de avdrag för socialförsäkringsavgifter som arbetsgivaren gör från den anställdes lön inte får överstiga det faktiska beloppet för inbetalda avgifter och ogillade ett överklagande från ett fiskeriföretag som från sjömännens löner hade dragit av vissa belopp avseende arbetstagaravgifter som sedan aldrig hade krävts in av ENIM (till följd av en lättnad i fråga om arbetstagaravgifter som hade införts genom ministerförordning sedan fiskerisektorn hade drabbats av problem till följd av ökade oljepriser); enligt domen var arbetsgivaren skyldig att återbetala dessa belopp till sjömännen.

83 Domstolen begränsade uttryckligen sin prövning till att uteslutande avse frågan om återkrav, eftersom motparterna inte hade kunnat visa att det beslut genom vilket kommissionen hade konstaterat stödet var rättsstridigt; se, bland annat, punkterna 94, 98 och 99 i Ryanairdomen.

84 Frågan togs upp i generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande i de förenade målen kommissionen/Aer Lingus och Ryanair Designated Activity ( C‑164/15 P och C‑165/15 P, EU:C:2016:515, punkt 72).

85 Se punkt 104 i Ryanairdomen.

86 Se, bland annat, punkterna 101 och 102 i Ryanairdomen.

87 Noteras ska nämligen att det inte kan uteslutas att de aktuella lättnaderna åtminstone delvis avsåg belopp som företagen redan hade dragit av från sina anställdas löner till den oreducerade avgiftssatsen men som ännu inte hade överförts till de behöriga organen (de dekret genom vilka lättnaderna infördes utfärdades ju den 15 april och den 13 juli 2000 och avsåg perioden från den 15 april till den 15 oktober 2000). I så fall torde åtgärden, åtminstone i formell bemärkelse, ha avsett företagens skulder till socialförsäkringsorganen och inte arbetstagaravgifterna som sådana. Även om man antar att arbetsgivaren under sådana omständigheter inte var skyldig att retroaktivt övervältra lättnaderna på sina anställda, ska det framhållas att varken Republiken Frankrike eller kommissionen har gjort gällande att de aktuella åtgärderna var av sådan art. I alla händelser framgår detta inte av det omtvistade beslutet.

88 Se, bland annat, dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen ( C‑559/12 P, EU:C:2014:217, punkt 63), och dom av den 19 september 2018, kommissionen/Frankrike och IFP Énergies nouvelles ( C‑438/16 P, EU:C:2018:737, punkt 110).

89 Därför anser jag att de prejudikat som kommissionen hänvisade till vid förhandlingen saknar relevans av det skälet att de alla avser situationer där det hade slagits fast att de berörda företagen hade gynnats indirekt av åtgärder som hade vidtagits till förmån för deras anställda. Även det beslut som kommissionen har hänvisat till i sitt skriftliga yttrande saknar relevans, av det skälet att det stöd som konstaterades i det beslutet innebar att ett företag som rättsstridigt hade undantagit vissa av sina transaktioner från mervärdesskatt fick sin mervärdesskatteskuld nedsatt.

90 Som kommissionen också preciserade i de mål som föranledde domen av den 19 september 2000, Tyskland/kommissionen ( C‑156/98, EU:C:2000:467) (se även förslag till avgörande av generaladvokaten Saggio i det målet (C‑156/98, EU:C:2000:47, punkt 22), domen av den 13 juni 2002, Nederländerna/kommissionen ( C‑382/99, EU:C:2002:363, punkt 63), domen av den 28 juli 2011, Mediaset/kommissionen ( C‑403/10 P, ej publicerad, EU:C:2011:533, särskilt punkt 63), och domen av den 4 mars 2009, Italien/kommissionen ( T-424/05, ej publicerad, EU:T:2009:49, punkt 136). Se även dom av den 11 september 2012, Corsica Ferries France/kommissionen ( T-565/08, EU:T:2012:415, punkt 137 och följande punkter), där tribunalen klandrade kommissionen för dess underlåtenhet att kvalificera en offentlig åtgärd till förmån för tidigare anställda inom vissa företag som stöd, varvid tribunalen var noga med att slå fast att dessa företag hade fått en indirekt ekonomisk fördel.

91 Se punkt 99 i Ryanairdomen.

92 C‑69/13, EU:C:2014:71, punkterna 22 och 35–37.

93 C‑69/13, EU:C:2014:71, punkt 32 och punkt 1 i domslutet.