HFD 2025 ref. 55

Sökord Förvaltningsprocess · Utredningsansvar · Bevisbörda · Socialförsäkringsbalken · Återkrav

En domstol ska inte återförvisa ett mål om återbetalning av en socialförsäkringsförmån till Försäkringskassan när myndigheten har brustit i sin utredningsskyldighet i fråga om sådana omständigheter för vilka myndigheten har bevisbördan, utan i stället avgöra målet utifrån tillämpliga bevisbörderegler.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 2 december 2025 följande dom (mål nr 5108-24).

1 Omvårdnadsbidrag är en socialförsäkringsförmån som enligt socialförsäkringsbalken kan beviljas en förälder till ett barn som på grund av funktionsnedsättning kan antas vara i behov av omvårdnad och tillsyn under minst sex månader. Beroende på omfattningen av barnets omvårdnads- och tillsynsbehov lämnas bidraget med en fjärdedels, halv, tre fjärdedels eller hel förmån.

2 Rätten till omvårdnadsbidrag påverkas av om barnets behov av omvårdnad och tillsyn tillgodoses genom annat samhällsstöd, t.ex. insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.

3 Om omvårdnadsbidrag har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp och den som har fått ersättningen har insett eller skäligen borde ha insett detta, ska Försäkringskassan besluta om återbetalning av ersättningen.

4 J.Å. var beviljad tre fjärdedels omvårdnadsbidrag för sin dotter för perioden juli 2021–juni 2023. I december 2021 flyttade dottern hemifrån till ett s.k. LSS-boende, vilket J.Å. informerade Försäkringskassan om.

5 Hösten 2023 beslutade Försäkringskassan att J.Å. skulle betala tillbaka ca 15 000 kr som hon hade fått för mycket i omvårdnads­bidrag för perioden januari–mars 2022. Beslutet motiverades med att dotterns behov av omvårdnad och tillsyn delvis tillgodosågs genom den beviljade boendeplaceringen och att J.Å. därför bara hade haft rätt till en fjärdedels omvårdnadsbidrag. Enligt Försäkringskassan borde J.Å. skäligen ha insett att omvårdnads­bidrag betalats ut med ett för högt belopp.

6 J.Å. överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm och anförde att hon vid flera tillfällen hade informerat Försäkrings­kassan om att dottern mest vistades hemma hos henne och inte på LSS-boendet. Till stöd för sin talan gav hon in en skrivelse från boendet där det framgick vilka datum som dottern hade varit på boendet respektive hemma hos J.Å.

7 Förvaltningsrätten ansåg att skrivelsen gav visst stöd för att dottern hade bott hemma hos J.Å. i mycket hög utsträckning och att det kunde påverka storleken på återkravet. Enligt förvaltningsrätten hade Försäkringskassan inte på ett tillfredsställande sätt utrett om förutsättningarna för ett återkrav var uppfyllda eller till vilket belopp ett eventuellt återkrav skulle fastställas. Försäkringskassans beslut upphävdes därför och målet återförvisades till myndigheten för förnyat ställningstagande.

8 J.Å. överklagade till Kammarrätten i Stockholm som upp­hävde förvaltningsrättens dom i den delen som gällde återför­visning.

9 Kammarrätten konstaterade att ett återkravsärende initieras av Försäkringskassan och är av betungande karaktär för den enskilde. Enligt kammarrätten innebär detta att det inte kan bli aktuellt att återförvisa ett mål till Försäkringskassan med motiveringen att myndigheten inte på ett tillfredsställande sätt har utrett om förut­sättningarna för ett återkrav är uppfyllda. I stället är det bevis­bördans placering som avgör vem som får bära nackdelen av en bristande utredning. Om en domstol finner att Försäkringskassan inte har uppfyllt sin bevisbörda ska beslutet om återbetalning enbart upphävas.

10 Försäkringskassan yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska upphäva kammarrättens avgörande och fastställa förvaltnings­rättens avgörande samt anför följande.

11 Försäkringskassan medger att myndigheten inte har fullgjort sin utredningsskyldighet i det aktuella återkravsärendet. Den om­ständigheten bör innebära att utredningen i förvaltningsrätten inte var fullgod och att det därmed fanns hinder mot att pröva målet i sak. Det var därför rätt av förvaltningsrätten att återförvisa målet till Försäkringskassan för ny handläggning.

12 J.Å. anser att överklagandet ska avslås och anför följande.

13 Det förhållandet att Försäkringskassan inte har uppfyllt sin utredningsskyldighet inför sitt beslut om återbetalning innebär inte att utredningen i förvaltningsrätten inte var fullgod. Något sak­prövningshinder förelåg därmed inte och målet kunde således ha avgjorts i sak.

14 Frågan är om en domstol ska återförvisa ett mål om åter­betalning av en socialförsäkringsförmån till Försäkringskassan när myndigheten har brustit i sin utredningsskyldighet.

15 Av 108 kap. 2 § socialförsäkringsbalken framgår att För­säkringskassan ska besluta om återbetalning av ersättning om ersättning har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp och den som har fått ersättningen har insett eller skäligen borde ha insett detta.

16 Enligt 110 kap. 13 § första stycket ska den handläggande myndigheten se till att ärendena blir utredda i den omfattning som deras beskaffenhet kräver.

17 I 8 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) anges att rätten ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. I andra stycket föreskrivs att rätten genom frågor och påpekanden ska verka för att parterna avhjälper otydlig­heter och ofullständigheter i sina framställningar.

18 Försäkringskassan har brustit i sin utredningsskyldighet genom att inte utreda i vilken utsträckning J.Å:s dotter har fått sina behov av omvårdnad och tillsyn tillgodosedda genom den beviljade boendeinsatsen. En sådan utredning har varit nödvändig för att bedöma om det funnits grund för att återkräva hela eller delar av det omvårdnadsbidrag som J.Å. har fått under den aktuella perioden.

19 Försäkringskassan menar att den omständigheten att myndigheten har brustit i sin utredningsskyldighet innebär att det fanns hinder för förvaltningsrätten att pröva målet i sak.

20 När en myndighets beslut överklagas ska domstolen enligt 8 § förvaltningsprocesslagen se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och verka för att parterna avhjälper ofullständigheter i sina framställningar. Hur långt domstolens ansvar sträcker sig varierar mellan olika måltyper och är också beroende av partsförhållandena och omständigheterna i det enskilda fallet (se t.ex. prop. 1971:30 del 2 s. 529 f., prop. 2012/13:45 s. 113 f. samt HFD 2023 ref. 33 och där angivna rättsfall).

21 Ärenden om återbetalning av en socialförsäkringsförmån initieras av Försäkringskassan och ett beslut om återbetalning är av betungande karaktär för den enskilde. Av förarbetena till 110 kap. 13 § första stycket socialförsäkringsbalken framgår att Försäkrings­kassan har huvudansvaret för att behövlig utredning kommer in i sådana ärenden och att utredningsskyldigheten är väsentligt mera omfattande än vid beslut som för den enskilde är av gynnande karaktär (prop. 2008/09:200 del 2 s. 555).

22 Försäkringskassans utredningsskyldighet är således om­fattande i återbetalningsärenden. När det gäller sådana ärenden är det vidare Försäkringskassan som har bevisbördan för att förut­sättningarna för återbetalning är uppfyllda (se t.ex. HFD 2024 ref. 62).

23 Dessa förhållanden innebär enligt Högsta förvaltnings­domstolen att domstolarnas ansvar för utredningen i mål om åter­betalning av en socialförsäkringsförmån måste anses vara mycket begränsat.

24 Att Försäkringskassan har brustit i sin utredningsskyldighet i ett ärende om återbetalning innebär inte att utredningen i domstolen ska anses så bristfällig att målet inte kan tas upp till prövning i sak. I stället bör målet avgöras utifrån bevisbördans placering. Det kan därför inte bli aktuellt att återförvisa ett mål om återbetalning av en socialförsäkringsförmån till Försäkringskassan på grund av att myndigheten har brustit i sin utredningsskyldighet i fråga om sådana omständigheter som Försäkringskassan har bevisbördan för.

25 Mot bakgrund av det sagda finner Högsta förvaltnings­domstolen, i likhet med kammarrätten, att förvaltningsrätten inte borde ha återförvisat målet till Försäkringskassan för ett förnyat ställningstagande till om förutsättningarna för återbetalnings­skyldighet var uppfyllda. Det var därmed riktigt av kammarrätten att upphäva förvaltningsrättens dom i denna del. Överklagandet ska därför avslås.

Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.

I avgörandet deltog justitieråden Jäderblom, Ståhl, von Essen, Nilsson och Mihaic. Föredragande var justitiesekreteraren Sarah Helaoui.

J.Å. har framfört flera invändningar mot Försäkringskassans hantering av hennes ärende. Förvaltningsrätten utövar dock ingen tillsyn över För­säkringskassan. Frågan som rätten ska ta ställning till är om Försäkringskassan haft skäl för sitt beslut att återkräva J.Å. på 15 093 kr och om det i så fall finns skäl för att befria henne från återbetalnings­skyldigheten. Det är Försäkringskassan som har att visa att förut­sättningarna för återbetalning är uppfyllda (HFD 2011 ref. 81 och HFD 2013 ref. 50).

J.Å. har anfört att M, trots sin plats på LSS-boendet, i realiteten bodde hemma hos henne i mycket hög utsträckning under perioden januari – mars 2022, dvs. under den period som återkravet avser. Enligt förvaltnings­rättens mening ger LSS-boendepersonalens skrivelse visst stöd för denna uppgift. Försäkringskassan har inte heller ifrågasatt att M har varit hemma hos J.Å. i viss omfattning och att detta faktum kan påverka hur stort belopp återkravet rätteligen borde avse.

Mot denna bakgrund av dessa nytillkomna uppgifter bedömer för­valtningsrätten att Försäkringskassan inte på ett tillfredsställande sätt har utrett om förutsättningarna för ett återkrav är uppfyllda samt med vilket belopp ett eventuellt återkrav ska fastställas.

Det överklagade beslutet ska därför upphävas och målet ska visas åter till Försäkringskassan för förnyat ställningstagande till om förut­sättningarna för återkrav är uppfyllda respektive till vilket belopp ett eventuellt återkrav ska fastställas.

– Förvaltningsrätten upphäver det överklagade beslutet och återförvisar målet till Försäkringskassan för fortsatt utredning och nytt beslut i enlighet med vad som framgår av domskälen.

Förvaltningsrätten har i den överklagade domen upphävt Försäkrings­kassans omprövningsbeslut den 20 september 2023 som innebar att J.Å. ansågs återbetalningsskyldig för omvårdnadsbidrag som hon erhållit för mycket under perioden januari – mars 2022 och visat målet åter till Försäkringskassan för förnyat ställningstagande till om förutsättningarna för återkrav är uppfyllda samt till vilket belopp ett eventuellt återkrav ska fastställas. I skälen för avgörandet har förvaltningsrätten angett att nytill­komna uppgifter som J.Å. fört fram om hur mycket hennes dotter bodde hemma och inte på sitt beviljade LSS-boende kan påverka hur stort belopp återkravet rätteligen borde avse. Detta innebar enligt förvaltningsrätten att Försäkringskassan inte på ett tillfredsställande sätt hade utrett om förutsättningar för ett återkrav var uppfyllda samt med vilket belopp ett eventuellt återkrav ska fastställas.

När det gäller ärenden om återkrav så är det Försäkringskassan som ska visa att förutsättningarna för återbetalning är uppfyllda (HFD 2011 ref. 81 och HFD 2013 ref. 50). Enligt kammarrättens mening innebär detta att om en domstol finner att Försäkringskassan inte har uppfyllt detta krav så ska beslutet om återbetalning upphävas. Det var därför korrekt av förvaltningsrätten att upphäva Försäkringskassan beslut avseende åter­betalning av omvårdnadsbidrag. Vad gäller frågan om återförvisning för förnyat ställningstagande konstaterar kammarrätten att ett återkravsärende initieras av Försäkringskassan och är av betungande karaktär för den enskilde. Enligt kammarrättens mening innebär detta att det inte kan bli aktuellt att återförvisa ett mål till Försäkringskassan med motiveringen att myndigheten inte på ett tillfredsställande sätt har utrett om förut­sättningarna för ett återkrav är uppfyllda. Det är i stället bevisbördans placering som avgör vem som får bära nackdelen av en bristande utredning. Eftersom det är Försäkringskassan som har bevisbördan i ett ärende om återbetalning var det därför inte korrekt av förvaltningsrätten att visa målet åter för förnyat ställningstagande till om förutsättningarna för ett återkrav var uppfyllda. Förvaltningsrättens dom ska därför upp­hävas i denna del.

– Kammarrätten upphäver förvaltningsrättens dom i den del den avser åter­förvisning av målet till Försäkringskassan.