F 16394-24

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Mark- och miljööverdomstolen ändrar mark- och miljödomstolens dom endast på följande sätt. a) Mark- och miljööverdomstolen upphäver lantmäterimyndighetens beslut, såvitt avser fastighetsbestämning av gräns mellan fastigheterna B och A, och ställer in förrättningen i den delen.

b) Mark- och miljööverdomstolen ändrar lantmäterimyndighetens beslut om fördelningen av förrättningskostnad och förordnar att ägaren till fastigheten B, B.S.R., ska betala hela förrättningskostnaden avseende den inställda fastighetsbestämningen (dvs. fem sjättedelar av förrättningskostnaden) medan ägaren till fastigheten A, S-E.Ö.

SVEA HOVRÄTT DOM F 16394-24

, ska befrias från skyldigheten att betala förrättningskostnader. I övrigt ska beslutet om förrättningskostnader stå fast.

SVEA HOVRÄTT DOM F 16394-24

YRKANDEN M.M. I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

S-E.Ö. har överklagat mark- och miljödomstolens dom och yrkat detsamma som vid mark- och miljödomstolen. Han har utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i mark- och miljödomstolen.

B.S.R. har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom och anfört i huvudsak följande. Även om hennes ansökan avsåg särskild gräns-utmärkning valde hon att gå vidare med fastighetsbestämning, eftersom det i annat fall kändes som halvgjort arbete. Lantmäterimyndigheten informerade om möjligheten att avstå från fastighetsbestämning men då hade hon fått avstå från fördelarna med en så kallad modern fastighetsbestämning, där GPS-koordinater ingår. Lantmäterimyndig-hetens beslut om fördelning av förrättningskostnader är korrekt. Det är inte fråga om en okynnesanmälan eftersom tomtröret flyttades för fyra år sedan in på deras tomt. Efter det flyttades röret tillbaka till sitt rätta läge.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Lantmäterimyndigheten får genom fastighetsbestämning pröva fråga om hur fastighetsindelningen är beskaffad (se 14 kap. 1 § första stycket 1 fastighetsbildningslagen [1970:988], FBL). Sådana frågor kan avse bland annat gränsers sträckning. En fastighetsbestämning av en fastighetsgräns kan enbart ske när gränsen i rättslig mening är oklar. Syftet med en sådan fastighetsbestämning är att med bindande verkan avgöra frågan om gränsens sträckning för framtiden (jämför prop. 1969:128 s. B 777).

Fastighetsgränser som tillskapats genom lantmäteriförrättning eller äldre motsvarighet är lagligen bestämda (se prop. 1970:20 del B s. 78). Det finns särskilda regler om hur gränsers rätta läge ska fastställas till exempel när det finns motstridiga uppgifter om var gränsen är belägen. I 1 kap. 3 § första meningen jordabalken anges att gräns som blivit lagligen bestämd har den sträckning som utmärkts på marken i laga ordning. Om gränsen märkts ut, dvs. markerats på marken, är därmed gränsmärkena den främsta bevisningen framför andra uppgifter rörande gränsens sträckning. Det händer att den ursprungliga utmärkningen inte längre finns kvar på sin ursprungliga plats. I ett sådant

SVEA HOVRÄTT DOM F 16394-24

fall har gränsen den sträckning som kan antas ha varit åsyftad med ledning av förrättningskarta och handlingar, innehav och andra omständigheter (1 kap. 3 § andra meningen jordabalken).

Fråga om fastighetsbestämning får tas upp till prövning bland annat om en sakägare har ansökt om det. En sådan ansökan får dock inte prövas om det är uppenbart att frågan saknar betydelse för sökanden. (Se 14 kap. 1 a § första stycket 3 och andra stycket FBL.) Skrivningen i paragrafens andra stycke fördes in i syfte att mjuka upp villkoren för prövning jämfört med en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken som kräver att ovisshet råder om rättsförhållandet och att ovissheten länder käranden till förfång. För fastighetsbestämning krävs i stället i princip att ansökan gjorts av sakägare som har intresse av att få till stånd en fastighetsbestämmande dom. (Se prop. 1969:128 s. B 793 f.).

Fastighetsbildningslagen innehåller två olika instrument om hur hinder mot en fastighetsbestämningsåtgärd ska hanteras; avvisning av ansökan eller inställelse av förrättningen (se 14 kap. 2 §, 4 kap. 10 § andra stycket och 31 § FBL). Enligt förarbetena till bestämmelsen i 14 kap. 1 a § andra stycket FBL ska en ansökan om fastighetsbestämning avseende en fastighetsgräns som är fullkomligt klar avvisas (se prop. 1969:128 s. B 794.) Någon närmare beskrivning av vad som avses med fullkomligt klar anges dock inte.

Hinder av formell natur ska leda till en avvisning av ansökan enligt 4 kap. 10 § FBL. En avvisning kan ske oavsett om hindret att pröva ansökan är uppenbart eller inte och oberoende av på vilket stadium under förrättningens gång som hindret konstaterats. (Se prop. 1969:128 s. B 1108.) Ett avvisningsbeslut ska överklagas särskilt och har en överklagandefrist på tre veckor (se 15 kap. 2 § första stycket 1 och andra stycket första meningen FBL). Hinder av materiell natur ska i stället leda till att förrättningen ställs in. Ett beslut om att ställa in förrättningen överklagas enligt huvudregeln inom fyra veckor (se 15 kap. 6 § första stycket FBL).

En ansökan om fastighetsbestämning av en fastighetsgräns där sökanden anger sakliga skäl och där förhållandena behöver utredas av lantmäterimyndigheten för att beslut ska

SVEA HOVRÄTT DOM F 16394-24

kunna fattas kan inte anses uppenbart sakna betydelse för sökanden. Fastighetsgränsens läge kan inte heller anses fullkomligt klar och ansökan ska därför inte avvisas på den grunden. Det föreligger således förutsättningar för att i och för sig pröva en sådan ansökan. Om fastighetsgränsens läge under handläggningen sedermera visar sig vara rättsligt klart, utgör det ett materiellt hinder för fastighetsbestämning eftersom en grundläggande materiell förutsättning för ett sådant beslut saknas. I en sådan situation bör förrättningen ställas in i stället för att ansökan avvisas. (Se prop. 1969:128 s. B 794 och 1108, prop. 2008/09:177 s. 26 samt Hovrätten över Skåne och Blekinges utslag den 22 april 1996 i mål nr Ö 346-96 och Hovrätten för Nedre Norrlands utslag den 7 oktober 1981 i mål nr Ö 140/81, UÖ 163.)

Bedömning i detta fall

B.S.R. har, efter viss dialog med handläggare hos lantmäterimyndigheten, ansökt om fastighetsbestämning av två olika fastighetsgränser som berör hennes fastighet B. Vad gäller gränsen mellan fastigheterna A och B, som berörs av överklagandet i detta mål, framgår av handlingarna att B.S.R. menat att en av gränsmarkeringarna flyttats eller ändrats på. Lantmäterimyndigheten har efter besök på platsen återfunnit gränsmarkeringen och bedömt att den är på sitt rätta läge även om den var kapad. Utifrån de omständigheter som B.S.R. anfört i sin ansökan kan frågan om fastighetsgränsens läge inte anses uppenbart ha saknat betydelse för henne. Förhållandena har inte heller visat sig vara fullkomligt klara och har behövt utredas av lantmäterimyndigheten. Det har därför varit rätt att ta upp ansökan till materiell prövning och förutsättningar har inte funnits för att avvisa den.

Genom lantmäterimyndighetens utredning har det framkommit att gränsen mellan fastigheterna A och B tillkom och utmärktes i samband med att fastigheten A nybildades genom avstyckning 1981. Gränsen mellan dessa fastigheter är därmed lagligen bestämd. I utredningen framgår vidare att myndigheten hittat en brist som bedömts vara ett skrivfel i den tekniska beskrivningen från 1981 avseende gränspunkt 3 (nuvarande punkt 11122). På grund av denna avvikelse mellan utmärkningen och mått/koordinatförteckningen i 1981 års akt om

SVEA HOVRÄTT DOM F 16394-24

avstyckning bedömde lantmäterimyndigheten att gränsen i viss mån var oklar och att en fastighetsbestämning av denna därför kunde göras.

I detta fall har lantmäterimyndigheten efter viss utredning återfunnit de två markeringar som utmärkt gränsen mellan fastigheterna A och B och bedömt att dessa inte är rubbade. Enligt Mark- och miljööverdomstolen innebär det att gränsen inte är rättsligt oklar. Ett eventuellt skrivfel i akten som medfört en felaktig måttangivelse på en anslutande fastighetsgräns ändrar inte den bedömningen. Mark- och miljööverdomstolen bedömer därför fastighetsgränsen som rättsligt klar, vilket innebär att det föreligger hinder mot att genom fastighetsbestämning bestämma fastighetsgränsens läge. Fastighetsbestämningen avseende gränsen mellan fastigheterna A och B ska därmed ställas in.

Fördelning av förrättningskostnader När en åtgärd ställs in ska sökanden betala uppkomna kostnader, om inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem (se 2 kap. 6 § andra stycket FBL). Enligt Mark- och miljööverdomstolen saknas det i detta fall sådana särskilda omständigheter som föranleder avsteg från huvudregeln. Lantmäterimyndighetens beslut om fördelning av förrättningskostnader ska därför, i den del som avser handläggningen av ansökan om fastighetsbestämning mellan fastigheterna A och B, ändras på så sätt att kostnaderna i sin helhet fördelas på B.S.R. i egenskap av ägare till fastigheten B.

Lantmäterimyndigheten har i det överklagade kostnadsfördelningsbeslutet lagt samman hanteringen för två skilda fastighetsbestämningsåtgärder och därmed två skilda sakägarkretsar. Beslut i fråga om fördelning av förrättningskostnad borde rätteligen ha delats upp i två olika beslut. Den del som enligt beslutet ska betalas av S- E.Ö. kan endast vara hänförlig till den fastighetsbestämning som nu ställs in. Eftersom B.S.R. ska stå för hela kostnaden som är hänförlig till den åtgärden ska lantmäterimyndighetens kostnadsfördelningsbeslut i denna del ändras på så sätt att fem sjättedelar av förrättningskostnaderna åläggs B.S.R.. Ingen del av förrättningskostnaden ska fördelas på S-E.Ö..

SVEA HOVRÄTT DOM F 16394-24 Någon ändring i fråga om ansvar för kostnaderna för ägaren av fastigheten D görs inte. Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Anna Tiberg och Kristina Dreijer, referent, tekniska rådet Ingela Boije af Gennäs samt hovrättsrådet Katarina Welin. Föredragande har varit Niclas Arvidsson.

Sid 1 (6) UMEÅ TINGSRÄTT DOM Mål nr F 3322-24 Mark- och miljödomstolen 2024-11-14 meddelad i Umeå

PARTER Klagande S-E.Ö. Motparter 1. B.S.R. 2. Y.S. 3. L.S. 4. E.H.

ÖVERKLAGAT BESLUT Lantmäteriets beslut den 5 september 2024 i ärende nr AC23357, se bilaga 1 SAKEN Fastighetsbestämning berörande bl.a. fastigheterna Robertsfors A och B DOMSLUT Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet.

Sid 2 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 3322-24 Mark- och miljödomstolen

BAKGRUND Ägaren till fastigheten Robertsfors B ansökte hos Lantmäteriet (LM) om särskild gränsutmärkning. Efter utredning och justering av ansökan meddelade LM beslut och avslutade förrättningen den 5 september 2024. LM:s beslut innebär bl.a. att läget av gränsen mellan B och A fastighetsbestäms, samt att ägaren till den sistnämnda fastigheten, S-E.Ö., åläggs att betala två sjättedelar av förrättningskostnaderna. LM:s beslut, se bilaga 1.

S-E.Ö. har överklagat LM:s beslut till mark- och miljödomstolen.

Mark- och miljödomstolen har avgjort målet utan att hålla sammanträde, med stöd av 16 kap. 8 § fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL. S-E.Ö. har slutfört sin talan.

YRKANDEN S-E.Ö. har yrkat att mark- och miljödomstolen ska undanröja LM:s fastighetsbestämningsbeslut i den del som avser gränsen mellan B och A, samt att förrättningen återförvisas till LM för avvisning av ansökan i den delen.

Han har vidare yrkat att domstolen under alla omständigheter ska ändra LM:s beslut på så sätt att ingen del av förrättningskostnaderna ska belöpa på fastigheten A.

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖDOMSTOLEN S-E.Ö. har anfört i huvudsak följande.

Ansökan från ägaren till B om fastighetsbestämning av gränsen mot A borde ha avvisats av Lantmäteriet med motivering att den är en ren okynnes-ansökan, som dessutom saknar betydelse för sökanden. Då det inte är någon nytta för berörda fastigheter med en fastighetsbestämning borde inte heller någon betalningsskyldighet avseende förrättningskostnader föreligga för honom.

Sid 3 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 3322-24 Mark- och miljödomstolen

Ansökan från ägaren av B har föranletts av att en gränsmarkering med beteckningen 11119 har kapats. Gränsmarkeringen i fråga är belägen på en uppfart som snöröjs varje vinter. Efter ett ovanligt kraftigt snöfall vintern år 2021 tillkallades en större traktor för snöröjning, varvid järnröret som utgör gränsmarkering blev påkört och böjt längs med marken.

Efter snösmältningen visade det sig att gränsmarkeringen i det skicket utgjorde en fara, då mer än en person snavat på röret och skadat sig. Han kapade då röret cirka 10 cm under markytan där röret fortfarande var vertikalt. Efter kapningen slogs ett skyddsrör ner runt gränsmarkeringen och som gick upp till markytan och täcktes med en plastplugg. En åtgärd som LM ansåg berömlig vid sammanträdet.

Det framgår av akten att LM bl.a. har återfunnit gränsmarkeringen och att en fastighetsbestämning därmed inte är möjlig. Ansökan borde i detta skede ha avvisats av LM.

Trots detta har ägaren av B framhärdat i att genomföra en fastighets–bestämning, samt samtidigt åtagit sig ansvaret för kostnaden enbart avseende gräns mellan B och D. Detta är ytterligare belägg för att det är fråga om en okynnesansökan grundad på illvilja riktad mot honom som ägare av A. Det framgår också att LM har ifrågasatt nyttan av en fastighetsbestämning.

Det inmätningsfel som LM säger ”spökar” gäller den östra gränsen av A, mot stamfastigheten C.

DOMSKÄL Mark- och miljödomstolen har att pröva om det var rätt av LM att ta upp frågan om fastighetsbestämning avseende gräns mellan fastigheterna A och B till prövning, eller om ansökan bör avvisas. Domstolen ska också pröva om det var rätt att ålägga S-E.Ö. ansvaret för att betala en del av förrättningskostnaderna i ärendet.

Sid 4 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 3322-24 Mark- och miljödomstolen

Frågan om fastighetsbestämning av gräns mellan A och B De gränser som omfattas av LM:s fastighetsbestämningsbeslut betecknas 11119-11122 samt 11123-11124, se figur 1 nedan.

Av LM:s tekniska beskrivning (som redovisas i förrättningskartan) framgår att markeringen 11124 har satts ut med en ny markering, medan befintliga rör i mark anger läget av gränsmarkeringarna 11119, 11122 och 11123.

Av utredningen framgår vidare att markeringen 11119 av LM bedömts ha återfunnits i sitt rätta läge, men att röret varit avkapat. Även övriga gränsmarkeringar av A har återfunnits av LM.

Enligt 14 kap. 1 a § första stycket 3 FBL får en fråga om fastighetsbestämning tas upp till prövning om en sakägare har ansökt om det. Enligt bestämmelsens andra stycke får en sådan ansökan dock inte prövas om det är uppenbart att frågan saknar betydelse för sökanden.

Sid 5 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 3322-24 Mark- och miljödomstolen

Ansökan har ingetts av ägaren till B, som är sakägare i ärendet. Frågan är då om saken uppenbart saknar betydelse för den ägaren. Enligt mark- och miljödomstolen är det ett tämligen lågt ställt krav för att ansökan ska kunna prövas.

Det förhållandet att samtliga A:s gränsmarkeringar av LM har bedömts återfunnits i sitt rätta läge talar för att gränsen varit så klar att en fastighetsbestämning inte är nödvändig eller möjlig att genomföra. Samtidigt har det gjorts ingrepp i gränsmarkeringen 11119 genom att den i vart fall kapats av, vilket kan medföra viss oklarhet om dess rätta läge. Vidare har LM konstaterat att måttangivelserna i förrättningskartan från 1981, då fastigheten bildades, inte stämmer, samt att detta enligt LM medför att gränsen i viss mån är oklar. Domstolen instämmer i att det utgör en oklarhet när förrättningskartan inte utvisar gränsmarkeringarnas läge i förhållande till varandra på samma sätt som markeringarna i fält.

Mark- och miljödomstolen gör sammantaget bedömningen att oklarheterna omkring fastighetsgränsen var tillräckliga för att fastighetsbestämningen inte uppenbart ska sakna betydelse för ägaren till B, som är sökande i ärendet.

Mot bakgrund av det sagda finns det inte förutsättningar att avvisa ansökan om fastighetsbestämning i den här delen och det fanns alltså fog för LM:s beslut om fastighetsbestämning av gränsen 11119-11122.

Frågan om förrättningskostnader Enligt 14 kap. 10 § första stycket FBL ska kostnaderna för fastighetsbestämning fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt. Bestämmelsen ger ett stort handlingsutrymme i fråga om hur fördelningen ska ske.

LM har i det överklagade beslutet bedömt att S-E.Ö. skäligen ska betala 2/6 av förrättningskostnaden. Mark- och miljödomstolen anser inte att det finns anledning att göra en annan bedömning än den LM har gjort.

Sid 6 UMEÅ TINGSRÄTT DOM F 3322-24 Mark- och miljödomstolen

Mark- och miljödomstolens slutsats Det var alltså enligt domstolens bedömning inte fel av LM att pröva frågan om fastighetsbestämning av gränsen mellan A och B. Det har inte heller framkommit att beslutet om fördelning av förrättningskostnader är felaktigt. Överklagandet ska därför avslås i sin helhet.

HUR DOMEN ÖVERKLAGAS, se bilaga 2 (MMD-02) Överklagande senast den 5 december 2024.

Fredrik Henriksson Daniel Janonius Löwgren I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Fredrik Henriksson och tekniska rådet Daniel Janonius Löwgren.